Carina Ödebrink

Fru talman! Skillnaden mellan å ena sidan mig och Socialdemokraterna och å andra sidan Sten Bergheden och Moderaterna är att vi tycker att marknaden är utomordentligt bra för Sveriges tillväxt och konkurrenskraft. Marknaden kan vara en bra tjänare men är inte alltid en lika bra herre. Det är det vi tar fasta på när vi reserverar oss på det här området.

Precis som jag sa i mitt anförande är det här en samhällsviktig funktion. Med tanke på hur det ser ut just nu är det därför väldigt viktigt att staten ställer krav. Nu har vi en privatiserad marknad – det har vi på många andra områden också – och även om man kan jobba för det är det inte alltid så enkelt att rulla tillbaka någonting när man har öppnat portarna för en annan tingens ordning. Vi tycker dock att det är viktigt att staten har rådighet över en samhällsviktig funktion.

I den uppföljning som vi har fått ta del av sägs det generellt att tillgängligheten har ökat men att det ser lite olika ut. Annan samhällsservice eller statlig service kan ha försvunnit, och i så fall har tillgängligheten inte blivit bättre. Jag tycker att man måste kunna se även detta och inte bara ha en svartvit syn på saker. Verkligheten är lite mer nyanserad än så.

Fru talman! Jag måste säga att jag känner mig väldigt trygg med att vår politik är fast förankrad i människors vardag. Går man ut och frågar folk på gatan får man svaret från de allra flesta att de vill vara med i klimatomställningen. De förstår och inser att klimatfrågan är vår tids ödesfråga.

Därför måste politiken skapa förutsättningar för att människor ska kunna vara med, men det väljer ju Sverigedemokraterna och regeringen att inte göra. De väljer att sänka skatten i stället för att satsa på reformer som bygger tillväxt, skapar konkurrenskraft och fler jobb och samtidigt löser klimatfrågan. Det här handlar inte om saker som står i motsats till varandra, utan man kan faktiskt göra båda sakerna. Man kan välja det, men det är inte det Sverigedemokraterna väljer.

Det är också intressant att notera, när vi nu närmar oss slutet på den här mandatperioden, att Sverigedemokraterna och Moderaterna lägger det mesta av sin tid på att prata om det som hände tidigare. Det kan naturligtvis äga sin relevans, men jag hör väldigt lite om vad man faktiskt har gjort under de snart fyra år då man har suttit och kunnat förändra saker och ting. Då har man tydligen suttit på avbytarbänken.

(Applåder)

Fru talman! Det är intressant att lyssna på Thomas Morell.

Ni i Sverigedemokraterna låter som att ni ständigt är i opposition, Thomas Morell, trots att ni är förutsättningen för att Sveriges regering består av moderater, kristdemokrater och liberaler. Ni talar alltid som om ni satt på avbytarbänken. Det är intressant att notera.

Sedan vill jag bara säga att Socialdemokraterna är för tillväxt. Vi är för jobben. Vi är för att Sverige och Europa kan stärka sin konkurrenskraft och tillväxt och få fler jobb i Europa. Vi talar inte om lastbilar eller varutransporter som ett bekymmer, utan vi säger samma sak som åkeriföretagen: Vi tycker att det är viktigt att flytta över mer gods från väg till järnväg men också att få fler tyngre lastbilar som kan köra på tillräckligt säkra vägar.

Det är ju så här: Politik är att vilja och att välja. Man kan välja att sänka skatterna för dem som redan har det bra, men man skulle också kunna välja något annat. Om man exempelvis inte hade sänkt reduktionsplikten skulle man i stället ha kunnat genomföra andra reformer som särskilt stärker och stöder de människor som i dag inte har råd att köpa en elbil. Det valet gjorde dock inte Sverigedemokraterna och regeringen, utan ni valde att sänka skatterna.

Herr talman! Betänkandet Vägtrafik- och fordonsfrågor behandlar en mängd motioner som spänner över ett brett område. Alla frågor är viktiga, men för tidens skull vill jag göra några tydliga nedslag. Vi socialdemokrater står bakom samtliga våra reservationer, men jag vill särskilt yrka bifall till reservation 22 om parkeringsfrågor.

Utsläppen från inrikes transporter står för ungefär en tredjedel av Sveriges totala utsläpp av växthusgaser. Vägtrafiken står för den största delen med 94 procent. Det gör att transportsektorn är helt avgörande för om Sverige ska klara sina klimatåtaganden.

Mot denna bakgrund är regeringens expertorgan Klimatpolitiska rådets rapport för 2025 tydlig: Regeringens politik räcker inte för att nå klimatmålen till 2030 eller till Sveriges åtaganden inom EU. Särskilt för transportsektorn saknas en tydlig färdriktning. Rådet konstaterar också att utsläppen ökade under 2024, bland annat till följd av sänkt reduktionsplikt och lägre drivmedelsskatter. Det är beslut som försvårar, inte underlättar, omställningen.

Klimatpolitiska rådet pekar ut tre saker som måste ske samtidigt: snabbare elektrifiering, ökad användning av fossilfria drivmedel där elektrifiering är svår och ett mer transporteffektivt samhälle. Detta kräver styrmedel som driver utvecklingen framåt.

Regeringens ambitioner när det gäller en fossilfri fordonsflotta räcker inte. Att ersätta ett sammanhållet bonus-malus-system med en begränsad elbilspremie ger varken tillräckligt tempo i omställningen eller de långsiktiga spelregler som hushåll och näringsliv behöver.

Herr talman! Det här är inte bara en klimatfråga. Det är också en fråga om industri, konkurrenskraft och jobb. Läget i dag är enligt min uppfattning mycket oroande. Den europeiska och svenska fordonsindustrin befinner sig mitt i ett avgörande skifte. Samtidigt som Kina med stor kraft driver på elektrifieringen tvekar EU.

När mål skjuts upp eller luckras upp skapas osäkerhet, och osäkerhet bromsar investeringar. Flera aktörer inom näringslivet har varit tydliga: Problemet är inte för höga ambitioner utan brist på tydlighet och tempo. Om EU inte är offensivt riskerar Sverige, Europa och europeiska tillverkare att hamna på efterkälken. Det får konsekvenser för produktion, tillväxt, investeringar och jobb. Därför är det både för klimatet och för industrins och jobbens framtid viktigt att Sverige är pådrivande.

Mot den bakgrunden vill jag lyfta fram några av våra reservationer. För det första gäller det laddinfrastrukturen. Trafikutskottets egen studie visar att utbyggnaden går för långsamt och är ojämnt fördelad över landet. Det gäller i synnerhet laddning för tunga fordon. Elektrifiering av lastbilar och bussar är helt nödvändig för att vi ska nå klimatmålen, men detta kräver planering, tillräcklig nätkapacitet och ett tydligt statligt ansvar.

En effektiv laddinfrastruktur är inte bara ett ansvar för en enskild aktör. Det kräver samverkan mellan staten, kommunerna, myndigheter och näringslivet. När den samverkan fungerar, herr talman, kan utvecklingen gå snabbare. Kommunala initiativ för att göra laddning billigare och mer tillgänglig under tider när elnätet är mindre belastat visar att det går att kombinera klimatomställning med rimliga kostnader för användarna. Det kräver dock tydlig styrning och ansvarstagande. Laddinfrastruktur är en samhällsviktig fråga, inte något som kan lämnas åt punktvisa marknadsinitiativ.

För det andra är Sverige ett stort och avlångt land. Både tågföretagen och åkeriföretagen tycker att vi behöver flytta mer gods från väg till järnväg. Längre lastbilar är också en del av lösningen. De är en vinst för klimatet och bidrar till att stärka svensk industri. Tyngre och längre lastbilar ökar på våra vägar. Därför är det viktigt att öka bärigheten i vägnätet för ökad robusthet och kapacitet genom att säkra den så kallade BK4-statusen.

För det tredje, herr talman, handlar det om marknaden för fordonsbesiktning. I dag har vi en helt avreglerad och i praktiken fullt privatiserad besiktningsmarknad. Även om uppföljningar visar att tillgängligheten i genomsnitt inte har försämrats upplever många människor i glesbygd att vardagen blivit mer komplicerad, när annan service som bilverkstäder har försvunnit. Det innebär längre resor och högre kostnader. Avregleringen har lett till högre priser, större skillnader mellan orter och ökad ojämlikhet.

Riksrevisionen pekar också på brister i statens styrning och uppföljning. När en privatiserad marknad ansvarar för en samhällsviktig funktion krävs tydliga krav, effektiv tillsyn och ett tydligt statligt ansvar.

Besiktningen är också ett viktigt verktyg för både nollvisionen och miljömålen. I dag pekar branschen själv på att Sverige ligger efter när det gäller miljökontroll av fordon som körs med defekta eller manipulerade utsläppssystem. Detta är allvarligt, och därför behövs en tydlig regelutveckling.

Regeringens och riksdagens beslut om vandelsprövning och lämplighetskontroll av styrelseledamöter i besiktningsorgan är ett viktigt steg i rätt riktning, men det räcker inte. Staten har ansvar för likvärdighet och rimliga villkor och för att besiktningen bättre ska bidra till trafiksäkerhet och minskade utsläpp.

För det fjärde, herr talman, handlar det om bilpooler och parkering. Vi i Socialdemokraterna vill tillsammans med Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet undanröja hinder för bildelning. Som vi har hört här i dag står bilar till största delen av tiden stilla. Bilpooler kan minska behovet av att äga en egen bil, frigöra yta och minska utsläppen. Ett konkret första steg är att ge kommunerna bättre möjligheter att upplåta gatumark till bilpooler. Det finns goda exempel, men verktygen saknas i dag.

Jag vill avslutningsvis säga att transportsektorn avgör om klimatmålen nås. Med dagens politik går omställningen för långsamt. Det krävs tydligare styrmedel, högre tempo och en politik som håller samman klimatansvar, industriell utveckling och jobb i Sverige och Europa.

(Applåder)

Fru talman! I går debatterade trafikutskottet trafiksäkerhet. En fråga som hamnade i fokus då var regeringens beslut att kraftigt minska de medel som Trafikverket har att fördela till de civilsamhällesorganisationer som jobbar med trafiksäkerhet. Anslaget minskar från 15 miljoner till 7 miljoner.

Jag har träffat flera av dessa organisationer. De uttrycker nu stor oro för sin fortsatta verksamhet. Civilsamhället spelar en avgörande roll i att nå nollvisionens mål och når grupper som myndigheter har svårt att nå.

Samtidigt talar regeringen om historiska satsningar på infrastrukturen. Min fråga till statsrådet Carlson är därför: Varför väljer regeringen att mer än halvera stödet till civilsamhällesorganisationer som jobbar med trafiksäkerhet, och hur kan detta förbättra trafiksäkerheten?

Herr talman! När jag träffade företrädare för myndigheter och organisationer som jobbar med barnen i Ukraina lyftes en fråga upp. Det var den ukrainska polisen som ville veta hur många ukrainska ensamkommande barn det finns i Sverige. Enligt Socialstyrelsen ska det vara ungefär 240. De ville också veta hur många av dem som har flytt från omskolningsläger. Ukrainska myndigheter, särskilt polisen, var angelägna om att utveckla samarbetet i den frågan. Det är ett medskick från mig.

Budskapen till mig från dem jag har mött som särskilt sändebud har varit tydliga: Prata om barnen! Se till att deras situation finns med i alla sammanhang när det gäller Rysslands olagliga krig mot Ukraina – som också är ett krig som Ukraina utkämpar för vår skull.

Vidare måste vi fortsätta hålla hårt tryck på sanktioner mot Ryssland, och Sveriges bidrag för att återintegrera barnen behöver fortsätta vara starkt och omfattande. Jag tycker också att Sverige tillsammans med andra länder inom koalitionen ska vara drivande för de ukrainska barnen när det gäller den fortsatta verksamheten vid Yale University. Där måste vi också påverka USA, så att de återupptar stödet.

Avslutningsvis: I december lyssnade jag på OSSE:s ministerråd. Jag blev oroad, herr talman, med tanke på den nedprioritering som USA i dag signalerar när det gäller mänskliga rättigheter och demokrati. Jag anser att utrikesministern bör vara tydlig med var Sverige står i fråga om OSSE:s verksamhet.

Herr talman! Jag tackar interpellanten Azra Muranovic och statsrådet för interpellationsdebatten. Det är viktigt att vi håller de ukrainska barnen i fokus när det gäller kriget i Ukraina.

Det finns krigsbrott, och sedan finns krigsbrott som syftar till att utplåna ett folk. Bortförandet av de ukrainska barnen är ett sådant brott. Det är inte en bieffekt av kriget, utan det är en medveten statligt organiserad politik. Precis som statsrådet har redogjort för har tusentals barn förts bort av Ryssland. De ansvariga ska självklart ställas till svars.

Som särskilt sändebud för OSSE:s parlamentariska församling, med uppdrag att arbeta med frågan om de ukrainska barnen, möter jag löpande dem som arbetar med frågan på marken. I november hade jag ett längre möte med företrädare för Socialstyrelsen och Ukrainas centrala myndigheter, Coordination Center for Family Upbringing and Child Care Development, inom ramen för presidentinitiativet Bring Kids Back.

Budskapet till Sverige var mycket tydligt. Det handlar inte bara om att få hem barnen, utan det handlar om vad som möter dem när de kommer tillbaka. Ukrainas första Child Rights Protection Centre öppnades i Kiev 2023. I dag finns flera runt om i landet. 1 037 barn har redan fått stöd, och fler center planeras, bland annat i Charkiv. Ukraina har också etablerat barnahusverksamhet, liknande den vi har i Sverige.

Behoven är enorma. Vi fick berättat för oss om två barn, fyra och sex år gamla, som inte kände igen sin mamma när de återförenades efter att hon hållits fången av rysk militär i över två år.

Barn utsätts för indoktrinering, militarisering och systematisk påverkan – under formativa år i ett barns liv. Återintegrering är ett långsiktigt avancerat socialt arbete som kräver individuella handlingsplaner, psykologiskt stöd, sociala insatser, rättsligt stöd och fungerande boenden.

Här efterfrågar Ukraina något mycket konkret från länder som Sverige, nämligen kompetensutbyte, myndighetssamverkan och riktad finansiering. Sverige gör en hel del, och det är en styrka att vi i Sveriges riksdag är helt eniga när det gäller stödet till Ukraina.

Herr talman! För att barn över huvud taget ska kunna återvända måste de först hittas. Här spelar Yale Humanitarian Research Lab en helt avgörande roll. Genom satellitdata, öppna källor och avancerad analys kan de kartlägga läger, institutioner och platser där barn hålls. Det är helt avgörande för att kunna återföra barnen och dokumentera bevis för framtida åtal, och det är vidare en del av den rättsliga processen om ett pågående krigsbrott. Utan denna dokumentation försvåras möjligheten att ställa de ansvariga – skyldiga – till svars. Yales arbete har, som vi vet, försvårats med anledning av att USA:s administration helt dragit undan finansieringen.

Jag vill ställa en fråga till statsrådet: Hur ser det aktuella läget ut när det gäller finansieringen av Yales viktiga arbete?

Fru talman! Jag uppskattar verkligen Magnus Jacobssons ärlighet.

Kanske kan vi hitta en väg framåt när det gäller stödet till civilsamhället. I mina öron skorrar det nämligen lite när man säger att hela satsningen på infrastruktur är en historisk satsning men samtidigt skär bort betydande summor. De är förvisso små i sammanhanget men är väldigt värdefulla för dem som skulle kunna göra mycket bra verksamhet för dem.

Jag tackar ledamoten Magnus Jacobsson för att han avser att ta detta vidare. Det kanske kan bli en fråga i kommande budgetar.

Detsamma gäller olycksfallsstatistiken. Intentionen och tanken var väldigt tydlig: Det skulle inte förändra möjligheten till åtkomst. Ändå har det blivit så. Jag vet att det under förra mandatperioden var interpellationsdebatter om det med dåvarande ministern. Han var inne på samma linje: att det inte skulle krävas en lagändring utan att det nog behövs viss tydlighet i det här avseendet. Det har jag saknat från nuvarande regering.

Fru talman! Det känns lite grann som katten på råttan och råttan på repet. Men jag vill ändå ställa samma fråga till Magnus Jacobsson som jag har ställt till ledamöterna från de övriga partierna i SD-regeringen.

Om Sverigedemokraterna hade fått som de ville hade det inte skurits ned på bidraget till civilsamhällesorganisationerna. Helena Gellerman är ärlig och säger att hon inte var uppmärksam på detta. Och Moderaterna deklarerar att mindre resurser inte behöver vara ett uttryck för en prioritering. Jag ska inte lägga någon annans ord i Magnus Jacobssons mun, men jag tänker att då är det väl Kristdemokraterna som har tyckt att det är bra att skära ned på det här och använda de pengarna till något annat.

Jag har också frågat en del övriga om möjligheten för civilsamhällesorganisationer att få åtkomst till olycksfallsstatistiken. Det behöver inte innebära att man måste ändra lagen. Men man måste säkerställa att de kan få åtkomst, eftersom de kan få det inom ramen för den lagstiftning vi har. Jag vill gärna höra Magnus Jacobsson utveckla det.

Fru talman! Jag tror att Helena Gellerman är väl medveten om att när man sitter i opposition har man inte förutsättningarna eller möjligheterna att gå in i varje budgetpost. Det handlar i stället om att se till helheten och skapa ett alternativ som vi tycker stämmer överens med vår uppfattning. Det kan inte ha undgått Helena Gellerman att det är så.

Det är olyckligt att pengarna har försvunnit. Det inte bara försvårar för civilsamhällesorganisationerna, utan det riskerar faktiskt att omöjliggöra för dem att vara spelare i det viktiga arbetet som vi gör tillsammans. Jag välkomnar Helena Gellermans ärlighet. Vi kanske kan titta på frågan efter valet när vi åter samlas i kammaren och lägger fram förslag till budget.

Sedan var det frågan om Strada. Jag vet inte hur mycket regeringen jobbar med frågan, men det är inte raketforskning att säkerställa att civilsamhällesorganisationer kan få åtkomst till olycksfallsstatistik som är säkrad på ett sätt som gör att man inte avslöjar fakta om individer. Att det inte har hänt något på det området är lite magert.

Fru talman! Jag tackar ledamoten Gellerman för hennes ärlighet när det gäller att inte riktigt vara uppmärksam på bollen i fråga om dessa viktiga bidrag till civilsamhället.

Om vi hade suttit i majoritet hade vi gjort andra prioriteringar. Det är jag helt övertygad om. Sitter man i opposition har man inte samma förutsättningar som regeringspartierna har.

Det jag sa i det tidigare replikskiftet handlade om att granska regeringen och stödpartiet, i det här fallet, och ställa frågor. Det är mitt ansvar som ledamot i Sveriges riksdag. Om vi hade varit i regeringsställning är jag övertygad om att det hade sett helt annorlunda ut.

Fru talman! Låt mig inledningsvis säga att vi socialdemokrater står bakom samtliga våra reservationer i betänkandet, men för tids vinning yrkar jag bifall endast till reservation 12, som handlar om Atraktorer.

Mitt inlägg utgår i allt väsentligt från vad jag och vi socialdemokrater tidigare har fokuserat på när det gäller trafiksäkerhet. Det handlar inte om brist på fantasi, fru talman, utan snarare om att upprepa det vi anser vara väsentligast.

Nollvisionen är en av de mest framgångsrika idéerna i svensk trafikpolitik. Den har förändrat vårt sätt att tänka, från att olyckor sågs som en följd av mänskliga misstag till att transportsystemet ska utformas så att människor överlever även när de gör fel.

Sverige är i dag ett av världens mest trafiksäkra länder. Det ska vi vara stolta över. Det är bra, men det räcker inte. Vi ser att det fortfarande är alltför många som dödas och skadas på grund av sådant som vi skulle kunna åtgärda.

År 2025 miste 208 personer livet i vägtrafiken. Det är en minskning, men det är tyvärr inte tillräckligt för att vi ska ligga i fas med nollvisionens mål. Som vi hörde tidigare har antalet skadade och allvarligt skadade i trafiken ökat på ett oroväckande sätt. Etappmålet till 2030 är högst 133 döda i trafiken, och det innebär en halvering jämfört med mätperioden 2017–2019.

Vi socialdemokrater anser därför att tempot i trafiksäkerhetsarbetet måste öka. Det räcker inte med att hänvisa till pågående arbete, utan det krävs ytterligare konkreta åtgärder och tydligare politiskt ledarskap för att utvecklingen ska gå i den takt som krävs.

Fru talman! Vi har dessutom nya utmaningar. Antalet olyckor med Atraktorer har ökat kraftigt de senaste åren. Det är bra att kraven nu skärpts när det gäller bilbälte, vinterdäck och antal passagerare.

Det är relativt få som omkommer, men varje dödsfall är naturligtvis en tragik. Det är desto fler som skadas allvarligt. Det är ett tydligt tecken på att vi inte har hängt med i utvecklingen när det gäller vad som behöver göras för att säkerheten ska följa med när fordonen blir fler.

Atraktorerna är viktiga för våra unga, både som transportmedel och som ett intresse för unga att samlas kring. Detta är en unik kultur och en unik svensk företeelse, som nu har säkrats i det nya körkortsdirektivet. Det är bra.

Fru talman! Nollvisionen har varit framgångsrik, men den behöver utvecklas. Trafiken orsakar inte bara död och skador vid själva olyckan; den orsakar också död och sjukdom genom luftföroreningar, partiklar och buller. Barn, äldre och människor med hjärt- och lungsjukdomar drabbas hårdast. I dag är det långt fler människor som dör i förtid på grund av dålig luft än människor som dör i trafikolyckor. Om nollvisionen handlar om att rädda liv kan vi inte blunda för dem som dör av trafiken, för det handlar alltså inte bara om dem som dör i trafiken.

Trafiksäkerhet är ett delat ansvar. Det är ett ansvar för oss som individer, för civilsamhället, för kommuner, för regioner, för staten, för oss lagstiftare och för myndigheter på statlig nivå. Det är vidare ett ansvar för näringslivet när det handlar om att utforma mer trafiksäkra fordon.

Trafiksäkerhet skapas inte bara genom regler och kontroller. Den skapas i hur vi bygger, underhåller och utformar våra trafikmiljöer, utvecklar säkrare fordon och förändrar normer och beteenden. Det är därför systemansvaret är så avgörande.

Uppemot hälften av de trafikolyckor som sker handlar inte om beteende utan om brister i väg- och gatumiljön, till exempel dåligt skottade gång och cykelbanor eller vägbanor.

Det handlar om att resurser måste finnas till drift och underhåll men också om att vi ska få ut mesta möjliga av de resurser vi avsätter. Det kan många gånger vara tufft för kommuner som med knappa resurser ska prioritera mellan å ena sidan vård, skola och omsorg och å andra sidan snöskottning och trafiksäkra gatumiljöer.

Fru talman! Svenskt trafiksäkerhetsarbete har varit framgångsrikt eftersom vi har gjort det tillsammans: myndigheter, forskning, näringsliv och civilsamhälle.

Ideella trafiksäkerhetsorganisationer når barn i skolor, unga i föreningar och lokala aktörer i hela landet på ett sätt som myndigheterna inte kan ersätta. Deras möjligheter att arbeta kunskapsbaserat har dock försvagats. De behöver åter få tillgång till anonymiserade data ur olycksfallsdatabasen Strada. Det är svårt att rädda liv utan fakta om var riskerna finns.

Som jag sa i ett tidigare replikskifte: När riksdagen behandlade propositionen om Transportstyrelsens olycksdatabas var vi i utskottet tydliga med att detta var en bra utveckling och att det inte skulle påverka de företag och intresseorganisationer för vilka tillgången till olycksfallsstatistik är viktig. Så har det inte blivit. Regeringen måste säkerställa att dessa organisationer kan ta del av relevanta data för att kunna bidra till ökad trafiksäkerhet.

Det är ett underbetyg till regeringen att inget hänt under mandatperioden. Det behöver inte handla om ny lagstiftning. Det behöver handla om hur man säkerställer direktiven kring detta.

Regeringen minskar nu Trafikverkets anslag till bidrag för ideella organisationer med 8 miljoner kronor från och med 2026. Det innebär i praktiken en halvering jämfört med tidigare. Vi har i dag en regering som talar om en historisk satsning på infrastrukturen samtidigt som man tar bort drygt hälften av resurserna – som i sammanhanget får anses vara småpengar, fru talman – till våra viktiga civilsamhällesorganisationer som jobbar med trafiksäkerhet. Detta gör man i ett läge där vi ser att vi inte kommer att nå trafiksäkerhetsmålen med nuvarande arbete.

Det är svårt att förstå hur trafiksäkerhetsarbetet ska stärkas när stödet till de organisationer som arbetar närmast människor minskar så kraftigt. Vill man att civilsamhället ska vara en partner måste man ge dem både data och resurser.

En av de faktorer som är mest avgörande för trafiksäkerheten är nykterhet. Drograttfylleri är ett växande problem, och polisen måste ha reella möjligheter att upptäcka det i vardagen. Den försöksverksamhet som nu pågår med rutinmässiga ögonundersökningar för att upptäcka drograttfylla är bra. Den behöver tas vidare och användas mer systematiskt och frekvent, på samma självklara sätt som drogtester när det gäller alkohol. Det handlar om att upptäcka påverkan i tid, innan olyckan sker.

Fru talman! Nollvisionen kräver tempo. Den kräver systemansvar. Den kräver att vi använder alla krafter i samhället. Därför behöver vi en breddad nollvision. Därför behöver civilsamhället få tillbaka både tillgång till Strada och rimliga resurser. Därför behöver polisens möjligheter att upptäcka drograttfylleri stärkas. Det är så vi räddar liv – både i trafiken och av trafiken.

(Applåder)

Fru talman! Detta skickar väldigt konstiga signaler, tycker jag. Om jag har förstått rätt har Trafikverket tidigare haft 15 miljoner kronor till sitt förfogande att dela ut till civilsamhällesorganisationer. Nu skärs 8 miljoner bort. NTF och MHF, som vi träffade i förra veckan, uttrycker en stor oro för att detta kommer att innebära dramatiska förändringar i deras arbete med trafiksäkerhet. Jag tycker att detta är väldigt allvarligt och olyckligt, men det är uppenbarligen inte en prioriterad fråga för regeringen.

Jag vill passa på att ta upp något annat som rör civilsamhällesorganisationer och som jag kommer att ta upp i mitt inlägg, nämligen deras möjlighet att få tillgång till olycksdatabasen Strada. Vi hade en proposition som riksdagen beslutade om 2021, tror jag att det var. I dag är det svårt eller omöjligt, skulle jag kanske säga, för civilsamhällesorganisationer att ta del av olycksstatistik, med hänvisning till GDPR. Samtidigt var utskottet, när beslutet fattades, tydligt med att det inte skulle inskränka möjligheten för alla aktörer inom området som jobbar med trafiksäkerhet. Här har det, mig veterligt, inte hänt något under mandatperioden. Varför kan civilsamhällesorganisationerna inte få tillgång till den olycksstatistik som är relevant för dem?

Fru talman! Tack, ledamoten Lifvenhage, för inlägget, som jag tycker visar med tydlighet att det finns mycket vi är överens om här. Det är också vad trafiksäkerhetsarbete handlar om: Vi måste göra det tillsammans i politiken men också på alla nivåer i samhället i stort, där vi som individer självfallet har ett stort ansvar när vi rör oss i trafikmiljön.

Jag skulle vilja fråga ledamoten Lifvenhage något. Sverigedemokraterna säger nu tydligt att det inte skulle ha gjorts några neddragningar på bidragen till civilsamhällesorganisationer som jobbar med trafiksäkerhet om de hade fått vara med och bestämma. Då får jag ställa frågan till övriga partier. Är det Moderaterna som har hållit i taktpinnen i det här avseendet och inte prioriterat detta arbete? Som jag ser det är arbetet helt centralt. Att jobba nära människor och att utbilda barn, unga och äldre är en vital del i att skapa trafiksäkerhet, som vi hörde tidigare här. Tycker inte Moderaterna det?

Fru talman! Jag vet inte om jag har överskattat Sverigedemokraterna, men jag upplever ändå att Sverigedemokraterna har en väldigt stark ställning. Ni är ju förutsättningen för att vi i dag har en borgerlig regering. I och med beslutet att nu skära bort mer än hälften av det bidrag som går till civilsamhällesorganisationer som på ett väldigt konkret plan jobbar nära människor – barn och unga – med trafiksäkerhetsfrågor är detta uppenbart inte viktigt för Sverigedemokraterna eller för den borgerliga regeringen.

Thomas Morell pratar om att vi behöver fler kontroller på vägarna. Vi hade den här debatten och detta replikskifte när vi debatterade trafiksäkerhet förra året. Jag ställde då en fråga till Thomas Morell som han tyvärr inte kunde svara på. Därför ställer jag den igen nu. Ledamoten sa då att det enda sättet att få bort de förare som absolut inte ska vara på vägarna är att ha uniformerad personal på asfalten. Han sa också att det inte finns några genvägar.

Nu när ledamoten tillsammans med övriga i Tidögänget har styrt i nästan fyra år skulle jag gärna vilja höra hur många poliser det har blivit ute på asfalten, när Sverigedemokraterna har fått bestämma. Det skulle jag gärna vilja få veta.

(Applåder)

Fru talman! Det här är det sista betänkandet gällande trafiksäkerhet för denna mandatperiod. Jag noterar att det också är det första tillfället då Sverigedemokraterna inte har en kommittémotion med särskilda yrkanden inom trafiksäkerhetsområdet.

Antalet omkomna i trafikolyckor minskar, men inte i den utsträckning som skulle behövas för att nå etappmålet till 2030. Mot den bakgrunden skulle jag gärna vilja höra vilka konkreta och tydliga förslag Sverigedemokraterna har för att vi ska nå detta mål.

Thomas Morell nämnde MHF, som besökte utskottet förra veckan, och vikten av att vi verkligen jobbar hårt med att minska både alkohol- och drograttfylla. Om man nu tycker att MHF, NTF och andra organisationer gör ett viktigt arbete när det gäller trafiksäkerhet skulle jag vilja höra ledamoten utveckla varför man skär ned Trafikverkets bidrag, som man använder för civilsamhällets organisationer, med mer än hälften. Man skalar bort 8 miljoner i Trafikverkets budget. Jag skulle gärna vilja höra en förklaring till detta.

Herr talman! Tusentals ukrainska barn har ryckts upp med rötterna i de mest formativa åren av sina liv. Barn förlorar sitt språk, sin identitet och sina anhöriga, inte av en olyckshändelse utan som en medveten strategi. Det handlar om barn som berövats det mest grundläggande: rätten att höra till och rätten att få växa upp i trygghet.

Rysslands deporteringar av ukrainska barn är ett krigsbrott, och de skyldiga ska ställas till svars. Men det är också ett angrepp på Ukrainas framtid. Genom att ta barnen försöker Ryssland beröva landet det som betyder mest: nästa generation.

Vi vår aldrig vänja oss vid dessa berättelser. Vi får aldrig acceptera att barnens öden försvinner i statistiken. De bortförda barnen måste vara centrala för freden och för fortsatta starka sanktioner mot Ryssland. Vi måste göra allt vi kan för att varje barn ska få återvända hem, tillbaka till sin identitet, och få det stöd som krävs för att läka.

För att göra detta möjligt måste dokumentationen fortsätta. Yale Humanitarian Research Labs arbete visar hur barn hålls i minst 210 anläggningar och institutioner där de utsätts för omskolning och militär träning och att omfattningen sannolikt är betydligt större. Den dokumentationen får inte upphöra. Vi behöver därför säkra Yale Humanitarian Research Labs framtid när det gäller finansieringen och förstärka det internationella samarbetet inom EU, OSSE och Europarådet, liksom genom koalitionen för återförande av barnen. Slutligen behöver vi också se till att påverka USA när det gäller framtiden för Yale.

Vi är överens i stora delar. Jag vill bara understryka vikten av att vi trycker på ännu mer. Tack för interpellationsdebatten!

Herr talman! Vi vet att varje bortförande av ett barn är ett brott, men det vi ser nu är något större – en systematisk attack på ett helt lands framtid. Barn utsätts för propaganda, omskolning och militär träning. Det är ett fullskaligt försök att tysta en generation och forma nästa enligt rysk ideologi.

Att OSSE:s parlamentariska församling nu ingår i den internationella koalitionen för de ukrainska barnen är viktigt. Det stärker vårt politiska mandat och ger oss möjligheter att påverka arbetet direkt.

När det gäller Sveriges stöd till Ukraina i allmänhet och stödet för de bortförda barnen i synnerhet råder total enighet i riksdagen. Det är otroligt viktigt. Utrikesministern betonar Sveriges humanitära stöd, och det är helt rätt. Men det svarar inte på min huvudfråga: Hur säkrar vi dokumentationen?

Yales arbete är väldigt tydligt och avgörande, liksom deras dokumentation. Deras finansiering har en bortre gräns. Därför är det viktigt att vi, omvärlden, säkerställer att arbetet får fortsätta.

Vi måste samtidigt hålla trycket uppe mot Ryssland. Sanktionerna får inte försvagas. De måste riktas mot de strukturer som möjliggör en fortsättning av kriget och deportationerna. Men vi behöver också ett starkt internationellt arbete. EU, OSSE, Europarådet och våra transatlantiska partner, inte minst USA, måste agera tillsammans. USA spelar en central roll när det gäller både sanktioner och finansiering av internationella program.

Sverige måste enligt min uppfattning vara pådrivande inom EU för att påverka USA:s hållning. Jag vill återigen fråga statsrådet: Vilket konkret beslut avser regeringen att driva för att säkerställa att dokumentationen inte upphör? Sverige är och har varit ledande när det gäller barns rättigheter och borde därför tala med ännu tydligare och högre röst när det gäller frågan om de ukrainska barnen. Eller ska vi ta av oss ledartröjan som humanitär stormakt? Detta är en fråga där Sverige kan och bör ta en ledning.

Herr talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina har lett till systematiska övergrepp mot civilbefolkningen. Ett särskilt allvarligt brott är de dokumenterade bortförandena av ukrainska barn till Ryssland och ryskockuperade områden. Enligt ukrainska myndigheter har hittills över 19 000 barn förts bort, och det faktiska antalet bedöms vara betydligt högre.

Yale Humanitarian Research Lab visar i sin senaste rapport från september att minst 210 anläggningar används för att hålla ukrainska barn i Ryssland eller på ockuperade områden. Mer än hälften av dessa anläggningar används för ideologisk påverkan och en betydande del för militär träning. Det handlar om en statligt organiserad struktur, inte en enstaka avvikelse. Det är en medveten strategi riktad mot barn och mot Ukraina.

När jag som rapportör i OSSE:s parlamentariska församling presenterade min rapport om de ukrainska barnen på OSSE:s sommarmöte antogs den i sin helhet. Där slog vi fast tre saker: att dokumentationen av brotten måste finansieras långsiktigt, att EU, OSSE och Europarådet måste samordna sitt stöd än mer och att sanktioner måste riktas mot dem som bär ansvar.

I oktober besökte OSCE PA:s nyvalde president Ukraina. Mötet med president Zelenskyj ledde till att OSSE:s parlamentariska församling som första församling anslöt sig till den internationella koalitionen för återförande av barnen. Jag har fått förtroendet att vara församlingens särskilda sändebud i detta arbete. Det ger församlingen ett tydligt politiskt mandat och möjlighet att direkt påverka koalitionens arbete.

Det är i detta sammanhang som frågan om finansiering blir avgörande. När Yales arbete riskerar att avstanna vid årsskiftet på grund av att USA:s nya administration stryper finansieringen handlar det inte bara om att ett projekt tar slut. Det handlar också om att vi riskerar att förlora den mest avancerade och samlade dokumentationen av barnens öde och därmed verktygen för att spåra och återföra dem.

Utrikesministern hänvisar till viktiga insatser via Unicef, Röda Korset och Rädda Barnen. De är viktiga, men de ersätter inte det specialiserade dokumentationsarbetet. Utan Yales arbete mister vi kartläggningarna, beviskedjorna och möjligheten att reagera snabbt när barn förflyttas.

Därför vill jag fråga statsrådet: Hur avser regeringen att driva på inom EU för att säkra finansieringen av Yales och andra oberoende dokumentationsaktörers arbete? Och hur kommer regeringen att verka för att EU, OSSE och andra partner för en tydlig dialog med USA för att påverka amerikanska beslut och säkra fortsatt internationellt tryck för barnens återförande?

Vi behöver sanktioner och diplomati. Vi behöver humanitärt stöd och teknisk dokumentation. Och vi behöver länder som tar ansvar. Sverige kan och bör vara ett av dem.

Herr talman! Nu har vi ganska många som sitter och lyssnar på interpellationsdebatten på åhörarläktaren. Det är viktigt att vara tydlig. Jag vill vara tydlig med vad jag hörde ministern säga: Vi kan inte bara bygga ut och bygga ut. Vi kan inte ha hur många platser som helst inom högre utbildning på våra lärosäten, utan vi måste också säkerställa kvalitet.

Jag menar som socialdemokrat att det inte behöver stå i motsättning till varandra. Vi måste ha högre utbildning i hela landet för att hålla ihop Sverige. Men naturligtvis ska all högre utbildning ha en hög kvalitet. Det behöver inte alls stå i motsättning till varandra. Det konservativa narrativet är lite typiskt, där berättelsen handlar om antingen eller.

Högskolan i Jönköping visar varför hela landet behöver en stark akademisk infrastruktur. Här finns forskning nära industrins behov, nära exportföretagen och nära den verklighet där kompetensförsörjningen avgör om företag kan växa eller tvingas bromsa.

När regeringen drar i centraliseringsspaken riskerar man att skada de delar av Sverige som bidrar mest till vår export, vår industri och vår innovationskraft. Högskolan i Jönköping och andra regionala högskolor och universitet bär en stor del av landets utvecklingskraft. De skapar konkurrenskraft där den faktiskt behövs. Det gör de i nära samverkan med företag och regioner.

Min avslutning, herr talman, är rak: Regeringen måste sluta centralisera bort den kunskapskraft som finns utanför storstäderna. Om vi menar allvar med att hela Sverige ska leva och utvecklas krävs det en politik som förstärker, inte försvagar.

(Applåder)