Carina Ödebrink

Herr talman! Nu är det jag som har skrivit interpellationen, och det är jag som ställer frågorna. Nu fick jag en fråga tillbaka från statsrådet när det gäller samarbetet med Turkiet avseende att bekämpa kriminaliteten, och det är egentligen en annan fråga som berör ett annat ämne. Självklart tycker jag att det är ett viktigt samarbete – så har jag det sagt.

Jag tackar för debatten i detta viktiga ämne, men min fråga kvarstår: Var är och var finns handlingskraften?

Under lång tid har vi hört att regeringen ser med oro på utvecklingen, följer processerna, för dialog och lyfter upp frågorna. Samtidigt ser vi en situation som blir värre för varje dag.

Turkiet är en viktig partner till Sverige. Det är en Natoallierad, medlem av Europarådet och ett kandidatland till EU – även om det är satt på paus. Men om ett land är av strategisk betydelse kan det inte vara överordnat att ställa krav på och framhålla bristen på mänskliga rättigheter.

Statsrådet sa att mänskliga rättigheter inte är förhandlingsbara. Nej, det är de inte. Men då tycker jag att regeringen kunde vara tydligare. Statsrådet har inte svarat på om man offentligt har fördömt Turkiets agerande. Det har jag inte fått något svar på. Det skulle vara en viktig signal för Sveriges del.

Var går gränsen? Vad tycker statsrådet ytterligare ska hända innan man offentligt och tydligt fördömer angreppen på den demokratiska oppositionen och på mänskliga rättigheter?

(Applåder)

Herr talman! Jag vill ta fasta på en formulering i utrikesministerns svar som jag verkligen instämmer i. Ministern sa att ett starkt civilsamhälle är en förutsättning för en fungerande demokrati. Precis så är det. Kanske är det särskilt viktigt i ett land där de demokratiska institutionerna försvagas.

Det gäller också grupper som är särskilt utsatta. I förra årets interpellationsdebatt om Turkiet lyftes situationen för hbtqi-personer. Sedan dess har utvecklingen dramatiskt försämrats. Flera europeiska människorättsorganisationer varnade så sent som i april för en eskalerande repression mot hbtqi-aktivister och hbtqi-organisationer i Turkiet. En organisation för unga har beordrats att upplösas, dess företrädare har ställts inför rätta och det finns fortsatt oro för ytterligare repressiv lagstiftning.

Det här är viktigt, för den demokratiska tillbakagången märks i människors vardag – i möjligheten att organisera sig, att uttrycka vem man är och kräva sina mänskliga rättigheter.

Detta gör regeringens politik svår att förstå. Samtidigt som utrikesministern betonar civilsamhällets betydelse minskar nämligen den samlade svenska Sidaramen för Turkiet med en tredjedel. Då vill jag vara noggrann och säga att detta inte betyder att stödet specifikt till civilsamhället minskar lika mycket. Det kan jag inte utläsa av vad jag har försökt få fram.

Regeringens egen nya strategi säger att civilsamhälle, demokratirörelser, oberoende medier och människorättsförsvarare ska stärkas när det demokratiska utrymmet krymper. Den säger till och med att samarbete med statliga aktörer ska undvikas och oberoende demokratiska aktörer prioriteras i länder med allvarlig demokratisk tillbakagång. Det är en bra princip, men då måste den också få konsekvenser. Vad är det nämligen vi ser i Turkiet i dag om inte en demokratisk tillbakagång?

Herr talman! Sverige kan naturligtvis inte ensamt förändra utvecklingen i Turkiet. Men Sverige är inte maktlöst. Vi har biståndet. Vi är medlemmar i EU, Europarådet och OSSE. Vi har diplomatiska relationer med Ankara. Europarådet har också visat att det går att tala tydligare.

Därför undrar jag varför Sverige inte är mer proaktivt. Varför nöjer sig regeringen med att följa utvecklingen när man också kan försöka påverka den?

Jag vill fråga statsrådet: Om ett starkt civilsamhälle är en förutsättning för demokrati, varför minskar då regeringen den samlade svenska biståndsramen för Turkiet just när det demokratiska utrymmet krymper? Och vilka konkreta initiativ har regeringen själv tagit, inte bara deltagit i eller ställt sig bakom, inom EU och Europarådet för att öka trycket på Turkiet? För mig är det detta som är skillnaden mellan att följa en utveckling och att faktiskt försöka förändra den.

(Applåder)

Herr talman! Jag vill börja med att tacka utrikesministern för svaret på denna viktiga interpellation.

Ministern uttrycker oro över utvecklingen och beskriver det som sker som oförenligt med demokratiska principer. Regeringen följer processerna och lyfter frågorna i olika internationella sammanhang. Det är bra, men problemet är att utvecklingen i Turkiet fortsätter i fel riktning och dessutom i snabb takt.

Det har gått knappt två månader sedan jag lämnade in min interpellation. Sedan dess har situationen ytterligare försämrats. Förtrycket av oppositionen har fortsatt och breddats. Det handlar inte längre bara om Ekrem İmamoğlu, även om behandlingen av honom är oerhört allvarlig. Han sitter fortfarande frihetsberövad.

Nu har en turkisk domstol dessutom beordrat plattformen X att blockera det konto som används för hans presidentkandidatur. Det handlar inte bara om en ensam oppositionspolitiker. Över 20 borgmästare har frihetsberövats, och fler än 80 kommuner har sedan lokalvalen 2024 på olika sätt drabbats av åtgärder som förändrat väljarnas utslag.

Efter en rättslig process mot CHP:s partikongress har Özgür Özel bildat ett nytt parti. En stor majoritet av CHP:s parlamentariker har följt honom. Vi ser alltså rättsliga processer som får konsekvenser för själva strukturen för den demokratiska oppositionen i Turkiet. Samtidigt försämras pressfriheten. Turkiet ligger på plats 163 av 180 länder i Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex. Omkring 90 procent av de nationella medierna bedöms stå under regeringskontroll.

Herr talman! Det är mot denna bakgrund som jag reagerar på språket i statsrådets svar. Statsrådet sa att regeringen ser med oro på utvecklingen, att regeringen följer processerna noga och att Sverige lyfter frågorna. Jag betvivlar inte att regeringen gör detta. Men för drygt ett år sedan stod statsrådet i denna kammare och sa ungefär samma sak. Sedan dess har utvecklingen fortsatt åt fel håll. Då måste vi kunna fråga: När räcker inte längre oron?

Europarådets parlamentariska församling, som Sverige är en del av, har fördömt Turkiets hantering av protesterna efter İmamoğlus arrestering. Europaparlamentet har slagit fast att Turkiets EU-process förblir blockerad därför att nödvändiga demokratiska reformer saknas. Jag kan dock inte hitta något tillfälle då den svenska regeringen offentligt och tydligt har fördömt de turkiska myndigheternas agerande mot den demokratiska oppositionen och mot försämringen av de mänskliga rättigheterna.

Därför vill jag fråga utrikesministern: Har Sveriges regering offentligt fördömt de turkiska myndigheternas agerande mot oppositionen? Om svaret är nej: Varför inte? Vad krävs ytterligare för att regeringen ska tala om ett systematiskt angrepp på den demokratiska oppositionen?

(Applåder)

Herr talman! Jag väljer att inte kommentera ett enskilt remissyttrande från en näringsidkare i Jönköpings län. Jag tycker att två frågor kvarstår efter dagens debatt. Den första frågan handlar om hur regeringens beslut stärker ett av Sveriges viktigaste industri, export- och logistiklän.

Den andra frågan är ännu viktigare. Den handlar om statens trovärdighet. Projekten i Jönköpings län med elektrifiering och upprustning av järnvägen Värnamo–Jönköping och Värnamo–Vaggeryd–Nässjö samt ny järnväg Byarum–Tenhult har varit Jönköpings läns främsta prioritet och har funnits med i den nationella planen. Arbetet har utretts av Trafikverket enligt fyrstegsprincipen, och man har kommit fram till att det är den bästa lösningen. Detta förkastar regeringen i ett penndrag, men på vilka grunder? Det framstår fortfarande för mig som höljt i dunkel.

Om kommuner, regioner, företag och myndigheter under många år uppmanas att delta i planering och utredningar men regeringen sedan utan färdiga underlag väljer att avbryta projektet kvarstår ändå en enkel fråga: Hur ska någon våga lita på statens långsiktighet i framtida infrastrukturplanering?

Jag blir förvånad över att statsrådet tycker att det är anmärkningsvärt att jag lyfter fyrstegsprincipen. Jag tycker att det är en väldigt viktig princip när det gäller infrastrukturplanering. Det är precis så Trafikverket har gjort: På statens uppdrag har man tänkt om och tagit de här nödvändiga stegen för att sedan landa i att det bästa nog är ett alternativ med nybyggnation. Det väljer dock regeringen att avstå från.

Tack för interpellationsdebatten! Jag vill önska talmannen, statsrådet och presidiet en riktigt trevlig sommar så småningom.

Herr talman! Under många år har staten genom Trafikverket tillsammans med kommunerna, regionen och näringslivet deltagit i planeringen utifrån de förutsättningar som staten själv har ställt upp.

Om det fanns frågetecken kring projektet borde väl slutsatsen ha varit ytterligare beredning, inte att projektet skulle strykas helt. Varför valde inte regeringen att ta fram ett jämförelsealternativ? Varför valde inte regeringen att ta en förnyad dialog med företrädarna i länet?

Trafikverket förväntas arbeta metodiskt, stegvis och evidensbaserat enligt fyrstegsprincipen. Men när regeringen kommer till slutsatsen att den inte vill ha projektet verkar fyrstegsprincipen plötsligt ersättas av en enstegsprincip om att stryka projektet.

Det är svårt att se hur det skulle stärka tilltron till statens långsiktiga infrastrukturplanering. Därför handlar det här ytterst om statens trovärdighet. När statsrådet för ett tag sedan besökte utskottet och fick frågan om utfasning av stadsmiljöavtalen sa han att han med de kraftiga resursförstärkningarna i länsplanerna hade tilltro till att regioner och kommuner kunde fatta kloka beslut.

Det är svårt att fatta kloka beslut om staten ändrar förutsättningarna och spelplanen. Nu står vi här. Regeringen har genom sitt fastställelsebeslut strukit 2,7 miljarder i järnvägsinvesteringar i Jönköpings län. Man avsätter i stället 450 miljoner kronor till den existerande banan Vaggeryd–Jönköping för elektrifiering och viss upprustning. Jag skulle vilja veta hur statsrådet har kommit fram till den summan.

Jag har talat med flera personer med kunskap i ämnet. De ifrågasätter att dessa medel kommer att vara tillräckliga för både elektrifiering och viss upprustning. Jag vill därför gärna höra statsrådets uppfattning om hur dessa pengar ska användas eftersom de inte lär räcka till både och. Om statsrådet och regeringen ser att dessa medel och åtgärder ligger i linje med regeringens ambition och prioriteringar, är man då beredd att lyfta fram och tidigarelägga elektrifieringen så att effekterna kommer tidigare?

Jag har också tagit del av remissvaren, herr talman, och det bör sägas att remissynpunkterna ska tas på stort allvar. Men KTH:s remissvar står inte för sig självt. Om staten tycker att remissyttrandet är viktigt borde den i stället utreda frågan ytterligare, och det är precis vad KTH säger. De skriver att det kanske finns ett annat alternativ som skulle kunna vara lika bra men att det krävs en ny utredning. Regeringen väljer att inte göra det. Det tycker jag är att beklaga.

Herr talman! Tack, kära statsrådet! Jag hade väl inte kunnat avsluta detta riksmöte utan att ta upp en fråga som ligger mig väldigt varmt om hjärtat och som jag tror också har en viss betydelse för statsrådet. Jag vill tacka för svaret.

Herr talman! Jönköpings län är inte vilket län som helst. Det ligger mitt i Sveriges viktigaste transportkorsning. Här möts de stora gods- och persontransportstråken mellan Stockholm, Göteborg, Malmö och övriga Norden.

Jönköpings län är ett av Sveriges mest exportintensiva län. Vi har en stark industri, hög sysselsättning och ett näringsliv som är beroende av fungerande transporter för att kunna växa, investera och konkurrera.

Just därför är regeringens beslut att stoppa planeringen av ny järnväg mellan Byarum och Tenhult anmärkningsvärt. Det kanske inte direkt slog ned som en bomb, men jag måste säga att många hemma i Jönköpings län blev otroligt förvånade när regeringen presenterade beslutet att stryka denna investering.

Efter att ha hört statsrådets svar kvarstår egentligen den mest centrala frågan: På vilka grunder fattade regeringen beslutet att stryka Byarum–Tenhult ur den nationella planen?

Det här är inte ett nytt projekt som plötsligt har dykt upp. Det är ett projekt som under många år har varit föremål för utredningar, analyser, planering och dialog. Trafikverket har lett arbetet. Kommuner, regionen, näringslivet och andra aktörer har deltagit utifrån de förutsättningar staten själv har skapat.

Därför handlar den här debatten inte bara om en järnvägssträcka i Jönköpings län, utan den handlar också om statens långsiktighet och förutsägbarhet. Hur ska kommuner, regioner och företag kunna lita på statens planeringsprocess om regeringen när som helst utan dialog kan välja att avbryta ett projekt efter många års arbete så att processen inte fullföljs?

Jag reagerar också på att regeringen inte verkar ha följt den normala beredningsordningen. När kostnader förändras eller när nya omständigheter uppstår brukar projekt skickas tillbaka för ytterligare analys och beredning. Men här har regeringen valt en annan väg. Man har inte återfört projektet för kompletterande utredningar. Man har inte begärt in ytterligare analyser. Man har inte gett Trafikverket möjlighet att pröva alternativa lösningar.

I stället har man valt att stryka projektet. Det väcker frågor, herr talman.

Vilket nytt underlag har regeringen haft som motiverar ett så långtgående beslut? Vilken ny kunskap har framkommit som gör att många års arbete nu ska läggas åt sidan? Vilka konkreta fakta och analyser låg till grund för beslutet att inte låta den ordinarie beredningsprocessen fortsätta?

Herr talman! Jag ska fatta mig kort. Jag tycker att det här är en väldigt bra och viktig debatt. Jag vill börja med att understryka att det inte handlar om att förbjuda elsparkcyklar. De är ett jättevärdefullt tillskott som ökar framkomligheten, minskar klimatavtrycket och mycket mer.

I dag är det så att allt fler har egna privata elsparkcyklar och rör sig runt om i stora städer och på landsbygd och glesbygd där det passar. Det som är problematiskt är det som Inga-Lill Sjöblom också lyfter gällande olyckor. När jag rör mig här uppe i Stockholm – och jag tror att jag kan tala för många som rör sig i gaturummet i storstäder och i mindre städer – måste jag vara otroligt observant när jag går framåt och inte ta något steg åt sidan. Om man gör det kan det nämligen bli så att man helt plötsligt får en elsparkcykel i ryggen. Det är inte ovanligt att sådana olyckor händer.

Jag skulle vilja skjuta in en fråga till. Utöver åtgärder som är riktade mot kommuner och privata aktörer och som regeringen kan vidta för att öka trafiksäkerheten – vad anser statsrådet skulle behöva göras ytterligare gentemot branschen som hyr ut de här cyklarna? Finns det någonting där som statsrådet kan peka på?

Herr talman! Jag tackar Inga-Lill Sjöblom för hennes interpellation, som sätter ljus på en av de viktigare frågorna när det gäller att öka trafiksäkerheten och minska antalet elsparkcykelolyckor.

Inga-Lill Sjöblom beskrev det hela bra. Den utveckling vi ser är naturligtvis väldigt sorglig, men det förändrar inte det faktum att vi måste se elsparkcykeln som ett värdefullt tillskott i trafiken. Den kan öka framkomligheten och hjälpa oss att nå klimatmålen. Elsparkcykeln är ett väldigt effektivt transportmedel, främst i våra storstäder.

Som jag och statsrådet diskuterade tidigare handlar detta om beteenden. Det handlar om hur man uppför sig i trafiken. Här finns det mer att göra.

Statsrådet hänvisar till Trafikanalys rapport och att denna bereds inom Regeringskansliet. Samtidigt fortsätter olyckorna att öka. Vi i trafikutskottet fick i förra veckan ta del av en rapport från Svenska Traumaregistret som visar att olyckorna fortsätter att öka kraftigt. Det är varken ansvarsfullt eller hållbart att vi inte kan skapa förutsättningar att vända utvecklingen.

Har statsrådet något besked om konkreta åtgärder på detta område? Kommunerna efterfrågar tydligare nationella regler. Det är ju kommunerna och regionerna som möter konsekvenserna i sin vardag. Det handlar om framkomlighet, trygghet, parkering och samspel mellan fotgängare och elsparkcyklister. Det handlar också om många skador, både lindriga och allvarliga. Det förekommer till och med dödsfall. Kommuner och regioner kan inte själva lösa alla problem, och därför behövs det tydliga nationella ramar och bättre verktyg.

Av rapporterna framgår att det är främst unga som skadas och bland dem främst män. De kör utan hjälm, de kör påverkade och de är allmänt vårdslösa när de framför detta fordon. Vi kan inte tolerera att det fortsätter så här, utan det krävs att regeringen tar fram en tydlig plan för hur man avser att komma till rätta med detta.

Herr talman! Jag ska tacka statsrådet för svaret och för den här debatten, som jag tycker är väldigt viktig. Jag tror också att vi är överens om kärnan i debatten, nämligen att trafiksäkerhet är viktigt. Vi är även överens om att Sverige ska ha höga ambitioner.

Regeringens beslut går dock åt fel håll. Min bild av vad regeringen har gett uttryck för under de snart fyra år som man har suttit vid makten är att man ska vara framåtlutad, proaktiv, offensiv och bidra till förändringar. Men här hänvisar statsrådet till att det är långa ledtider och att det gör att man kanske inte har kunnat vara mer proaktiv när det gäller just den här delen av trafiksäkerheten.

När civilsamhället når grupper som myndigheter har svårt att nå borde regeringen ta vara på den kraften – inte halvera stödet. När barn, unga, äldre och oskyddade trafikanter behöver mer trygghet i trafiken borde regeringen inte dra ned på de lokala insatser som faktiskt gör skillnad. Då borde regeringen i stället vara mer proaktiv.

Statsrådet har talat om vägunderhåll och trimningsåtgärder. Detta behövs, men det räcker inte. Nollvisionen kräver både säkra vägar och säkra beteenden. Den kräver både teknik, infrastruktur och mänsklig närvaro. Därför kvarstår min fråga, herr talman: Varför väljer regeringen att skära ned på civilsamhällets trafiksäkerhetsarbete just nu när vi behöver göra mer?

Herr talman! Jag hör att statsrådet säger att stödet till civilsamhället är viktigt, att det betyder mycket och att det är en prioritering för regeringen. Men ändå väljer man att dra ned.

Man kan ju uttrycka det på olika sätt, men om nu stödet tidigare varit 15 miljoner och man har betalat ut 8 miljoner skulle jag ju kunna ställa frågan varför regeringen inte har varit mer proaktiv och sett till att det har kommit ut mer pengar till civilsamhället för att jobba med just beteendeförändringar. Det säger ju civilsamhället självt är en viktig del i att kunna nå etappmålet om antalet omkomna och skadade i trafiken.

Sedan säger statsrådet att stödet nu ska bli mer träffsäkert och att bidrag därmed enbart ska ges till organisationer som arbetar med trafiksäkerhet, men när jag går in på Trafikverkets hemsida ser jag tydligt att det står att projektbidrag redan tidigare endast kunde sökas av ideella föreningar som enligt sina stadgar arbetar för att öka trafiksäkerheten. Regeringen verkar alltså inte ha skärpt inriktningen på stödet utan i stället minskat det, och det är en väsentlig skillnad.

En säkrare väg är viktig, men det hjälper inte barnet som inte får lära sig säkert cyklande. Det hjälper inte de äldre som behöver stöd i en alltmer komplex trafikmiljö, och det hjälper inte arbetet mot alkohol och droger i trafiken. Det hjälper inte heller lokala initiativ som kan förebygga olyckor innan de sker. Trafiksäkerhet byggs i flera led, och om regeringen försvagar ett av leden blir kedjan svagare.

Jag vill också fråga statsrådet om dialogen med civilsamhället. Vilka organisationer har regeringen faktiskt talat med innan beslutet fattades? Har NTF, Cykelfrämjandet, MHF eller andra berörda aktörer fått beskriva vad neddragningen faktiskt innebär i praktiken? Det här är nämligen inte bara en budgetrad, utan det är verksamhet som riskerar att försvinna. Det är lokala projekt som inte blir av. Det är färre skolor, färre barn, färre äldre och färre föreningar som nås.

Sverige har varit framgångsrikt i trafiksäkerhetsarbetet just för att vi har haft en bred modell. Staten, kommuner, regioner, forskning, näringsliv och civilsamhälle har arbetat tillsammans. Min oro är att regeringen nu monterar ned en del av den modellen samtidigt som man säger sig värna nollvisionen.

Statsrådet behöver därför vara tydlig när det handlar om vilka insatser som ska försvinna. Vad ska prioriteras bort, och hur ska regeringen säkerställa att civilsamhällets unika roll inte går förlorad?

Herr talman! Precis som statsrådet sa har jag lyft upp frågan i den här interpellationen tidigare, och precis som i min föregående interpellation handlar det om att staten väljer att halvera och dra ned på kostnaderna när det gäller bidrag till civilsamhällesorganisationer som jobbar med trafiksäkerhet.

Det handlar om aktörer som möter barn på väg till skolan, äldre i trafiken, cyklister, unga förare, föräldrar, föreningar och lokala samhällen. Det är ett arbete som sker nära människor, och just därför kan det inte enkelt ersättas av en myndighet, en rapport eller en nationell plan.

Regeringen minskar Trafikverkets stöd till ideella organisationer med 8 miljoner kronor. Det innebär att det mer än halveras. Samtidigt vet vi att trafiksäkerhetsmålen till 2030 är svåra att nå. Trafikverket säger självt att fler insatser krävs.

Under 2025 omkom över 200 personer i vägtrafiken, och omkring 5 000 skadades allvarligt. Målet till 2030 är högst 133 omkomna och en kraftig minskning av antalet allvarligt skadade.

Min fråga är enkel: Varför väljer regeringen att just nu skära ned på de förebyggande insatserna?

Statsrådet har tidigare svarat att regeringen satsar på vägunderhåll och trimningsåtgärder. Det är bra, men det är inte svar på frågan. Trafiksäkerhet handlar nämligen inte bara om asfalt, räcken och vägstandard. Det handlar också om beteenden, kunskap, hastigheter, nykterhet, barns skolvägar och trygghet för oskyddade trafikanter samt om civilsamhällets engagemang.

Detta är också något som trafiksäkerhetsorganisationer pekar på. Sverige har gjort otroligt mycket när det gäller att komma till rätta med de hårda sakerna som kan förebygga olyckor, och i dag ser de att det viktigaste är att jobba med människors beteenden. Det är där civilsamhället spelar en stor roll.

När organisationer arbetar med cykelvänlig skola, rekommenderad skolväg, vintercykling för barn eller trafiksäkerhet för nya grupper i Sverige är det konkreta insatser som når människor i deras vardag. Det är därför svårt att förstå hur regeringen kan säga att trafiksäkerheten är prioriterad samtidigt som man halverar stödet till dem som gör detta arbete lokalt.

Jag vill därför återigen fråga statsrådet: Vilken konsekvensanalys visar att den här neddragningen kan göras utan att trafiksäkerheten påverkas negativt? Och om någon sådan analys inte finns, varför har regeringen fattat beslutet?

Herr talman! Nu är det ju inte de 45 miljarder som vi har i vårt förslag vi ska diskutera här i dag. Det kanske förtjänar en egen debatt.

Statsrådet har nu varit ansvarig i den här regeringen i snart fyra år, och jag tycker att det är statsrådet som blir svaret skyldig när jag hör svaret på min interpellation och det statsrådet säger.

Enligt statsrådet prioriterar man nu underhåll. Det gör man ju på bekostnad av forskningsanslaget, som man drar ned på. Forskning krävs ju för att vi ska kunna få ett ännu mer effektivt underhåll och för att vi ska kunna få ännu bättre och smartare investeringar. De metoder som regeringen prioriterar och som statsrådet hänvisar till förutsätter ju att vi har en bas och en massa som kan se till att vi forskar fram och får fram nya innovationer. Detta är helt avgörande för omställningen.

Jag har svårt att förstå varför regeringen väljer att minska satsningarna, men min tolkning av regeringens prioritering är enkel och väldigt tydlig, herr talman. En förutsättning för att statsrådet sitter där han sitter är att han har stöd av ett parti som har en stark misstro och misstänksamhet mot just forskning, vetenskap och beprövad erfarenhet.

Herr talman! Ja, 4 miljarder kronor är mycket pengar. Det ska man ha respekt för, men det är trots allt nästan bara hälften av det som Trafikverket bedömde vara behoven. Det går inte att komma undan.

Jag tycker också att statsrådets svar i hans andra inlägg väcker en fråga. Om regeringen har uppfattat att det har funnits brister och att stödet inte varit effektivt, varför väljer man att inte komma till rätta med det genom tydligare styrning och tydligare uppdrag? I stället väljer man att i det närmaste halvera stödet.

Vi investerar över 1 000 miljarder i vägar och järnvägar, och det är mycket pengar. Men vi måste också kunna investera i kunskap om hur dessa resurser ska användas bäst. Det är det vi historiskt sett har gjort, och det har bidragit till att Sverige är ett föregångsland när det gäller forskning och innovation kopplad till infrastruktur och transport.

Det finns också en näringspolitisk dimension. Sverige konkurrerar internationellt genom kunskap. Näringslivet efterfrågar innovation inom elektrifiering, automatisering, digitalisering och hållbara transporter. Då är det märkligt att regeringen väljer att dra ned på just den forskning som ska bidra till utvecklingen. Här krävs det, herr talman, symbios och samverkan mellan näringsliv och staten för att driva utvecklingen framåt.

Det finns, och jag återkommer nog till det här, en tydlig motsägelse i statsrådets svar. Å ena sidan säger ministern att forskningen är en grundförutsättning för att ta fram kunskap, nya metoder och nya lösningar för att nå de transportpolitiska målen. Å andra sidan motiverar han neddragningen med att statens resurser ska användas så effektivt som möjligt. Då infinner sig frågor, herr talman. Menar regeringen att forskningsmedlen inte används effektivt i dag? Om forskningen är så viktig, varför minskar man då på resurserna? Och är det så att regeringens tre prioriteringar för forskningen – ökad effektivitet, kostnadseffektivt underhåll samt ökad elektrifiering med mera – kräver mindre resurser för att Sverige ska ligga i framkant?

Det behövs investeringar i trafiksäkerhetsåtgärder här och nu, men det behövs också lösningar för att säkerställa dagens trafiksäkerhet. De här behöver man inte ställa mot varandra.

Mina frågor till statsrådet gäller glappet mellan 7,4 miljarder och 4 miljarder. Vilka projekt är det som inte ska genomföras? Vilken kunskap ska inte tas fram, och vilka innovationer ska Sverige avstå från? Och har regeringen gjort någon konsekvensanalys av vilka forskningsprogram som kommer att behöva minskas eller läggas ned till följd av regeringens beslut?

Herr talman! Sverige har under lång tid varit ett föregångsland inom transportområdet. Vi har utvecklat nollvisionen. Vi har byggt upp världsledande forskning kring trafiksäkerhet. Vi har utvecklat säkrare fordon, bättre vägar och smartare transportsystem.

Det har inte skett av en slump. Det har varit resultatet av långsiktiga investeringar i forskning, innovation och samverkan mellan myndigheter, akademi och näringsliv som har lett till konkreta förändringar och förbättringar i trafikvardagen. Därför är regeringens prioritering anmärkningsvärd när det kommer till forskning och innovation i den nationella planen för transportinfrastrukturen.

Samtidigt som regeringen talar om ett robust transportsystem, stärkt konkurrenskraft, klimatomställning och ökad trafiksäkerhet väljer man att kraftigt minska resurserna till forskning och innovation.

Trafikverket bedömde att satsningarna borde ligga kvar på ungefär dagens nivå, det vill säga 7,4 miljarder kronor under planperioden. Regeringen valde i stället att nästan halvera anslaget och minska det till 4 miljarder kronor. Det handlar inte om någon marginell justering.

Herr talman! Samtidigt står vi inför stora utmaningar. Minskningen av antalet dödade och allvarligt skadade i trafiken utvecklas inte i den takt som krävs för att nå etappmålen till 2030.

Transportsektorn ska bidra till klimatomställningen. Vi behöver stärka beredskap och totalförsvar. Vi behöver ny teknik för underhåll och investeringar av vägar och järnvägar. Vi behöver digitalisering, automatisering och bättre data för att använda infrastrukturen smartare, herr talman. Allt detta bygger på kunskap. Allt detta bygger på forskning. Och allt detta bygger på innovation. Därför är min fråga till ministern enkel.

Ministern har i sitt svar redogjort för varför forskning och innovation är viktigt. Det är dock inte det som är omtvistat. Om forskning är så viktigt för trafiksäkerhet, beredskap, digitalisering och elektrifiering, varför väljer regeringen då att nästan halvera anslaget jämfört med Trafikverkets bedömning av behoven?

Fru talman! Till att börja med yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Flera av föregående talare har varit inne på det: Vi lever i en tid som är mörk, dyster och väldigt orolig. I det läget behövs en organisation som OSSE mer än någonsin. OSSE byggdes tillsammans med andra internationella organisationer på ruinerna av andra världskriget. De inrättades för att människor då kände in på bara kroppen: Aldrig mer krig.

OSSE är en konsensusorganisation, och det medför naturligtvis en del utmaningar. Vi behöver vara överens om egentligen allting. Flera av föregående talare har varit inne på de utmaningar och problem som vi ser när det gäller ekonomi och valobservationer.

Jag skulle vilja lyfta fram ytterligare en utmaning som vi har diskuterat i delegationen. Det handlar om hur vi följer upp de beslut som vi fattar på våra årsmöten. Kommande möte blir för övrigt i Nederländerna. Vilka uppföljningar gör vi? Vi talar väl om våra deklarationer och hänvisar till dem, men hur följer vi upp att vi faktiskt realiserar det som deklarationerna innehåller?

Demokrati har flera varit inne på, och den är viktigare än någonsin. Sju av tio människor på denna jord lever i länder som inte är fullt ut demokratiska. Vi ser ökad nationalism och högerextremism. Vi ser allt fler auktoritära ledare som använder demokrati för att förgöra demokratin.

Jag har fått förmånen att vara rapportör för demokrati och mänskliga rättigheter. Det finns ett växande problem. Kvinnors rättigheter trycks tillbaka. Vi ser misogyni och att rättigheter för hbtqi-personer och för religiösa och etniska minoriteter trycks tillbaka. Vi ser situationen för medier och journalister som fängslas och utsätts för hårt tryck i många av de länder som är medlemsstater i OSSE.

I höstas blev jag utsedd till särskilt sändebud för de deporterade ukrainska barnen. Jag kommer inom en månad att presentera min andra rapport om barnen i Ukraina. Det gäller inte bara de barn som har deporterats, utan det är också viktigt att se att 1 ½ miljon barn lever på ryskockuperat område i Ukraina i dag. Deras rättigheter tillgodoses inte. De utsätts för militarisering, russifiering, propaganda och indoktrinering.

Vi har många utmaningar, fru talman, men det finns också ljuspunkter. Jag vill nämna valobservationen i Ungern. Vi var många på plats för att observera valet. Resultatet av det var glädjande och oväntat. Men glädjande var också det otroligt höga valdeltagandet. Det finns alltså även ljuspunkter, fru talman.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 3 juni.)

Herr talman! I sina regeringsförklaringar har regeringen talat om infrastruktur för jobb och tillväxt, om järnväg för arbetspendling och godstransporter och om ett sammanhållet Sverige. Men i den nationella planen plockar regeringen nu bort viktiga järnvägsprioriteringar i både Jönköpings och Östergötlands län. Det handlar om projekt som kommunerna, regionerna och Trafikverket har arbetat med i decennier och där det har funnits en bred politisk enighet. Det handlar om jobb, tillväxt, konkurrenskraft, industrins transporter, redundans och den gröna omställningen i hela Sverige.

Min fråga till infrastrukturministern är: Går det verkligen att lita på regeringen med tanke på att kommunernas och regionernas viktigaste prioriteringar plockas bort?

(Applåder)

Herr talman! I sina regeringsförklaringar har regeringen talat om infrastruktur för jobb och tillväxt, om järnväg för arbetspendling och godstransporter och om ett sammanhållet Sverige. Men i den nationella planen plockar regeringen nu bort viktiga järnvägsprioriteringar i både Jönköpings och Östergötlands län. Det handlar om projekt som kommunerna, regionerna och Trafikverket har arbetat med i decennier och där det har funnits en bred politisk enighet. Det handlar om jobb, tillväxt, konkurrenskraft, industrins transporter, redundans och den gröna omställningen i hela Sverige.

Min fråga till infrastrukturministern är: Går det verkligen att lita på regeringen med tanke på att kommunernas och regionernas viktigaste prioriteringar plockas bort?

(Applåder)

Fru talman! I mitt förra inlägg riktade jag ett tack till Johan Büser för att han ställt denna viktiga interpellation. Jag vill också passa på att rikta ett tack till utrikesministern för att vi har den här debatten i dag. Jag och utrikesministern har haft flera debatter, och jag respekterar ministerns engagemang. De debatter vi haft har i allt väsentligt rört de ukrainska deporterade barnen, stödet till Ukraina och frågan om de tre OSSE-anställda ukrainska medborgare som i dag sitter fängslade i Ryssland; deras anhöriga har ingen eller väldigt lite kunskap om hur de mår och var de befinner sig. Vi har haft bra debatter, och dessa frågor är vi i allt väsentligt överens om i riksdagen. Det är otroligt viktigt, känner jag, att stödet till Ukraina när det gäller Rysslands anfallskrig är enat, solitt och väldigt tydligt.

Men precis som Linnéa Wickman tog upp ser vi oroande tendenser. Kvinnors rättigheter rullas tillbaka eller ifrågasätts. Det sker en normförskjutning. Jag tycker att det är en väldigt oroande utveckling. På en rad områden som jag har berört – medier, mänskliga rättigheter, demokrati – är det viktigt att vi står upp och är aktiva. Vi ska agera och inte bara reagera. Regeringen och utrikesministern skulle kunna vara ännu tydligare. Detta är otroligt viktigt.

Fru talman! Jag var på OSSE:s vintermöte i Wien för två veckor sedan. Och i förra veckan var jag, som särskilt sändebud för OSSE:s parlamentariska församling när det gäller de ukrainska deporterade barnen, inbjuden till Berlin. Där hade jag förmånen att få tala på en av de största tyska konferenserna, Café Kyiv, om de ukrainska barnen. Det kändes viktigt att vara där och att kunna knyta kontakter med andra som jobbar med frågan.

Jag vill tacka Johan Büser för att han lyfter upp den här viktiga frågan. Precis som Johan och Linnéa nämner är detta otroligt viktiga frågor. Jag är rapportör för mänskliga rättigheter och demokrati i OSSE:s tredje kommitté. Vi ser, precis som nämnts här, att demokratin inte bara utmanas utan faktiskt är under attack. Det gäller både hbtqi-personer och religiösa minoriteter. Och kvinnors rättigheter trycks inte bara tillbaka, utan vi ser en tydlig misogyni, fru talman, ett kvinnohat och ett hat mot hbtqi-personer.

ODIHR:s representant för mediefrihet talade på vintermötet om mediernas roll i dag. Man blir alltmer utsatt för hot, trakasserier, förminskande och förlöjligande. Det drabbar särskilt kvinnor. Det är otroligt allvarligt. Då är OSSE – precis som har nämnts här – plattformen där vi kan agera, inte bara reagera.

Fru talman! I riksdagshuset i Berlin – jag har aldrig varit på insidan som gäst – möttes jag av massor av klotter på väggarna, inne i riksdagshuset. Det är klotter som de sovjetiska soldaterna hade klottrat på väggarna på insidan i samband med andra världskriget. Det är kvar.

Fru talman! Det blir en brutal påminnelse om hur nära vi är de oerhörda grymheter som skedde för inte särskilt länge sedan. När muren föll uppstod ett slags positiv anda för att bidra och förändra. Men nu ser vi en brutal tillbakagång med auktoritära ledare som använder demokratin för att förgöra demokratin.

Enligt min uppfattning har Sverige varit en humanitär stormakt, och jag tycker att Sverige ska vara en humanitär stormakt även i framtiden. Men det är otroligt viktigt att inte bara reagera utan att faktiskt också vara aktiv och agera.

Till de frågor som redan är ställda kan jag bara tillföra att det är viktigt att Sveriges regering nu stakar ut en strategi för framtiden. Det gäller att inte bara följa och göra löpande bedömningar. Man måste också ha en politisk inriktning.

(Applåder)

Fru talman! Förra året, tror jag, behandlade vi en proposition från regeringen om att skärpa kraven när det gäller kontroll av ledamöter som sitter i styrelser för besiktningsorgan. Det kan väl ske misstag eller oegentligheter i all verksamhet, oavsett om den är offentlig eller privat, men detta visar ändå på vikten av att ha kontroll över en sådan viktig samhällsfunktion som bilbesiktningen är. Jag tycker inte att man kan blunda för att det finns utrymme och möjligheter för dem som kanske inte alltid har rent mjöl i påsen att ägna sig åt den här verksamheten. Därför är statens rådighet otroligt viktig.

Om man missköter detta ska man inte bedriva denna typ av verksamhet; det tycker jag är grundläggande. Moderaterna och Sten Bergheden sjunger ju marknadens lov i alla lägen. Jag är lite mer nyanserad när det gäller det här, för det är inte svart eller vitt.

Jag ska väl inte ställa en fråga nu när ledamoten inte kan besvara den, men Sten Bergheden var ju väldigt tydlig med att Moderaterna fortsatt står på bilägarnas sida. Jag funderar på vilka bilägare det rör sig om. Står man bara bakom dem som åker i bensin- eller dieseldrivna bilar? Det finns säkert många moderata väljare – och väljare som röstar på andra partier som tillhör regeringsunderlaget – som gärna skulle vilja vara med i klimatomställningen, men jag ser inte riktigt att det är detta som Moderaterna pratar om. Det är viktigt.

(Applåder)