Herr talman! Carina Ödebrink har frågat mig vilka initiativ jag och regeringen avser att ta inom EU och Europarådet för att öka trycket på Turkiet att respektera rättsstatens principer och Europadomstolens avgöranden.

Vidare har Carina Ödebrink frågat mig hur regeringen arbetar för att stötta det demokratiska civilsamhället, fria medier och människorättsförsvarare i Turkiet och om regeringen avser att inom EU verka för ett tydligare och mer samordnat agerande mot de återkommande inskränkningarna av oppositionens och civilsamhällets demokratiska rättigheter i Turkiet.

Slutligen har Carina Ödebrink frågat mig hur jag ser på utvecklingen där rättsväsendet i ökande utsträckning används mot oppositionella politiker och regimkritiker i Turkiet.

Den svenska regeringen ser med oro på det krympande demokratiska utrymmet, de många gripanden som sker och de rättsliga processer som pågår mot företrädare för oppositionen, civilsamhället och journalister i Turkiet, inklusive Istanbuls borgmästare Ekrem İmamoğlu. Regeringen anser att dessa gripanden är oförenliga med demokratiska principer.

Domstolsbeslutet i slutet på maj att avsätta partiledningen för Turkiets största oppositionsparti CHP, liksom polisingripandet mot dess partihögkvarter, väcker också allvarliga frågor om respekten för de mänskliga rättigheterna och om den demokratiska utvecklingen. Med hjälp av vår ambassad i Ankara och vårt generalkonsulat i Istanbul följer vi noga de processer som pågår.

Ett starkt civilsamhälle, yttrande- och föreningsfrihet samt fria medier är förutsättningar för en fungerande demokrati. Därför har Sverige sedan många år ett bistånd till civilsamhället, fria och oberoende medier och människorättsförsvarare i Turkiet genom både ambassaden i Ankara och generalkonsulatet i Istanbul. Det här är ett tydligt ställningstagande av den svenska regeringen. Från svensk sida tog vi senast i juli upp den inrikespolitiska utvecklingen med turkiska företrädare inför Natotoppmötet i Ankara.

Sverige har välkomnat och tagit tydlig ställning för Turkiets långsiktiga mål att bli medlemmar i EU och vill aktivt verka för en fördjupad relation mellan Turkiet och EU. Men den processen är bara möjlig om Turkiet respekterar grundläggande fri- och rättigheter och upprätthåller rättsstatens principer.

Sverige är en tydlig röst inom EU och Europarådet för respekt för rättsstatens principer, civilsamhället och oppositionens demokratiska rättigheter i Turkiet. Så sent som i juni uttryckte vi oro vid ett ministerkommittémöte i Europarådet om verkställigheten av Europadomstolens domar över att människorättsförsvararna Osman Kavala och Selahattin Demirtaş fortfarande är frihetsberövade och underströk Turkiets skyldighet att verkställa Europadomstolens dom om frigivning. Den 17 juni uttalade vi oss i Europarådet om den demokratiska tillbakagången i landet och beslutet att avsätta CHP:s partiledning ledd av Özgür Özel.

Vi kommer att fortsätta att påpeka när Turkiet eller andra allierade inte lever upp till sina internationella åtaganden när det gäller mänskliga rättigheter och demokrati. Vi tummar inte på våra principer, oavsett vilket land det gäller. Vi kommer att fortsätta detta arbete inom EU, Europarådet, OSSE och FN.

Herr talman! Jag vill tacka min kollega Carina Ödebrink för att hon har tagit initiativ till den här viktiga debatten.

Jag vill lyfta en annan dimension av utvecklingen i Turkiet. Turkiet står nämligen inför ett historiskt vägval. Republiken Turkiets drygt hundraåriga historia har kantats av militärkupper, politiska konflikter och perioder av omfattande repression. Under stora delar av denna historia har också kurdernas identitet, språk och politiska rättigheter förnekats. Under mer än fyrtio år har den väpnade konflikten mellan den turkiska staten och PKK kostat tiotusentals människor livet.

Just nu ser vi dock något som vi inte har sett på länge: ett verkligt hopp om att den väpnade konflikten kan få ett slut. Den process som nu pågår mellan den turkiska staten och PKK kan bli historisk. Det ska vi välkomna, och det ska Sverige stödja.

Herr talman! Fred handlar dock inte bara om att vapnen tystnar. Den stora frågan är vad som kommer därefter. Kommer ett sekel av förnekande av kurdernas identitet, språk och politiska rättigheter att gå mot sitt slut? Kommer fredsprocessen att öppna dörren för demokratiska reformer? Kommer människor att kunna tala sitt hemspråk, uttrycka sin identitet och organisera sig politiskt utan rädsla? Det är det verkliga testet på om Turkiet går mot en ny demokratisk framtid. Här finns en motsägelse som oroar mig.

Samtidigt som det finns ett historiskt hopp om fred ser vi den demokratiska tillbakagång som Carina Ödebrink så tydligt har beskrivit. Oppositionella politiker frihetsberövas, journalister och människorättsförsvarare fängslas, pride förbjuds i Istanbul och rättsväsendet används på ett sätt som väcker mycket allvarliga frågor om demokratins framtid.

Herr talman! Utrikesministern konstaterar också själv i sitt svar att det demokratiska utrymmet krymper och att Turkiet fortfarande inte har verkställt Europadomstolens avgöranden när det gäller bland andra Selahattin Demirtaş. Därför vore det ett mycket tydligt tecken på att Turkiet verkligen vill öppna ett nytt kapitel att frige Selahattin Demirtaş, Figen Yüksekdağ och Istanbuls borgmästare Ekrem İmamoğlu och samtidigt respektera Europadomstolens beslut.

Herr talman! Turkiet har en historisk möjlighet – från konflikt till fred, från förnekande till erkännande, från repression till demokrati. Men de tre sakerna måste höra ihop. Därför vill jag passa på att fråga utrikesministern: Ser regeringen fredsprocessen som en möjlighet också till en bredare demokratisering av Turkiet? Och är regeringen beredd att tydligt framföra till Turkiets regering att en varaktig fred också måste innebära respekt för kurdernas språkliga, kulturella och politiska rättigheter och ett större demokratiskt utrymme för hela Turkiets befolkning?

(Applåder)

Herr talman! Jag vill ta fasta på en formulering i utrikesministerns svar som jag verkligen instämmer i. Ministern sa att ett starkt civilsamhälle är en förutsättning för en fungerande demokrati. Precis så är det. Kanske är det särskilt viktigt i ett land där de demokratiska institutionerna försvagas.

Det gäller också grupper som är särskilt utsatta. I förra årets interpellationsdebatt om Turkiet lyftes situationen för hbtqi-personer. Sedan dess har utvecklingen dramatiskt försämrats. Flera europeiska människorättsorganisationer varnade så sent som i april för en eskalerande repression mot hbtqi-aktivister och hbtqi-organisationer i Turkiet. En organisation för unga har beordrats att upplösas, dess företrädare har ställts inför rätta och det finns fortsatt oro för ytterligare repressiv lagstiftning.

Det här är viktigt, för den demokratiska tillbakagången märks i människors vardag – i möjligheten att organisera sig, att uttrycka vem man är och kräva sina mänskliga rättigheter.

Detta gör regeringens politik svår att förstå. Samtidigt som utrikesministern betonar civilsamhällets betydelse minskar nämligen den samlade svenska Sidaramen för Turkiet med en tredjedel. Då vill jag vara noggrann och säga att detta inte betyder att stödet specifikt till civilsamhället minskar lika mycket. Det kan jag inte utläsa av vad jag har försökt få fram.

Regeringens egen nya strategi säger att civilsamhälle, demokratirörelser, oberoende medier och människorättsförsvarare ska stärkas när det demokratiska utrymmet krymper. Den säger till och med att samarbete med statliga aktörer ska undvikas och oberoende demokratiska aktörer prioriteras i länder med allvarlig demokratisk tillbakagång. Det är en bra princip, men då måste den också få konsekvenser. Vad är det nämligen vi ser i Turkiet i dag om inte en demokratisk tillbakagång?

Herr talman! Sverige kan naturligtvis inte ensamt förändra utvecklingen i Turkiet. Men Sverige är inte maktlöst. Vi har biståndet. Vi är medlemmar i EU, Europarådet och OSSE. Vi har diplomatiska relationer med Ankara. Europarådet har också visat att det går att tala tydligare.

Därför undrar jag varför Sverige inte är mer proaktivt. Varför nöjer sig regeringen med att följa utvecklingen när man också kan försöka påverka den?

Jag vill fråga statsrådet: Om ett starkt civilsamhälle är en förutsättning för demokrati, varför minskar då regeringen den samlade svenska biståndsramen för Turkiet just när det demokratiska utrymmet krymper? Och vilka konkreta initiativ har regeringen själv tagit, inte bara deltagit i eller ställt sig bakom, inom EU och Europarådet för att öka trycket på Turkiet? För mig är det detta som är skillnaden mellan att följa en utveckling och att faktiskt försöka förändra den.

(Applåder)

Herr talman! Jag upplevde att Kadir Kasirga inte lyssnade tillräckligt, men jag har varit tydlig med att det är självklart att vi välkomnar fredsprocessen. Däremot höjer jag ett varningens finger om att det naturligtvis är viktigt att processen sker på ett fredligt sätt, men vi stöttar naturligtvis fredsprocessen.

Jag undrar också om Carina Ödebrink faktiskt lyssnade. Det handlar inte bara om att vi följer situationen. Jag beskrev i ett långt interpellationssvar allt vi gör för att sätta ytterligare press. Vi påverkar absolut – inte bara följer.

Jag vill lyfta fram tre sätt regeringen arbetar på för att stötta mänskliga rättigheter i Turkiet.

För det första tar jag och mina kollegor regelbundet upp MR-frågor bilateralt med turkiska företrädare. Här handlar det inte bara om att ställa sig bakom uttalanden i olika sammanhang utan också om att föra en tuff dialog med sin motpart och ställa krav.

För det andra arbetar vi tillsammans med andra länder inom multilaterala forum som Europarådet, FN och OSSE, vilket också har lyfts upp i debatten tidigare, för att sätta gemensam press.

För det tredje – och det här är otroligt viktigt – ger vi stöd till civilsamhällesorganisationer och andra internationella aktörer som arbetar för jämställdhet, yttrandefrihet, hbtqi-personers rättigheter och migranters mänskliga rättigheter.

Låt mig ge ytterligare några konkreta exempel. Inför Natos toppmöte i Ankara tog vi bilateralt upp frågor om just journalisters ackreditering och behovet av fria medier. Vi framförde tydligt att yttrandefriheten är en grundläggande mänsklig rättighet i en demokrati och att oberoende journalister måste kunna granska politiska möten och beslutsfattare. Inom EU arbetar vi för en gemensam europeisk röst. Ofta får vi större genomslag om vi sjunger i kör jämfört med om vi sjunger solo. Jag har redan nämnt arbetet i Europarådet.

Därtill gjorde vi i EU tidigare i somras ett gemensamt uttalande i FN:s MR-råd där vi uttryckte stark oro över den demokratiska tillbakagången i Turkiet. Genom vårt bistånd stöder vi bland annat kvinnojourer, oberoende medier och journalister, projekt som stärker ungas politiska deltagande samt advokatnätverk som arbetar för yttrandefrihet och rättsstatens principer.

Mänskliga rättigheter är inte förhandlingsbara. Därför kommer Sverige att fortsätta att agera tydligt, konsekvent och aktivt i arbetet för att försvara och främja dem i vår relation till Turkiet. Här är jag glad att det finns så stort stöd i riksdagens kammare.

Om man följer Carina Ödebrinks resonemang i tangentens riktning, tycker hon att vi ska avbryta det samarbete vi har med Turkiet när det gäller brottsbekämpning? Vi vet att många som ligger bakom den grova organiserade brottsligheten har flyttat från solkusten i Spanien till Turkiet, och vi har varit framgångsrika med att komma åt många av nyckelpersonerna genom det samarbetet. Jag tycker att det är viktigt för att främja svenska intressen, men Carina Ödebrink får gärna svara på hur hon ser på frågan.

Herr talman! Turkiet är en allierad inom Nato och en viktig säkerhetspolitisk aktör. Det förhindrar inte att Sverige fortsätter att reagera när Turkiet inte lever upp till sina internationella åtaganden eller underlåter att implementera Europadomstolens beslut. Jag har också mycket tydligt redogjort för alla åtgärder som Sverige har vidtagit.

Vårt partnerskap som allierad ger oss också ökade möjligheter att kommunicera våra ståndpunkter direkt till Turkiets representanter parallellt med vårt viktiga biståndssamarbete, som jag också har redogjort för tidigare. Vi stöttar inte minst det viktiga civilsamhällets aktörer.

Sverige är i dag en av få bilaterala givare som fortsätter att ge stöd till turkiska civilsamhällesorganisationer som arbetar för att stärka respekten för mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer. Vi är även aktiva på jämställdhetsområdet, där vi har hög kompetens och ett gott anseende.

Sverige kommer att fortsätta att verka för att mänskliga rättigheter ska respekteras i Turkiet bilateralt och genom EU, Europarådet, OSSE och FN.

Sedan måste jag avslutningsvis säga att det är en total nyhet för mig att man i en debatt inte får ställa motfrågor som statsråd. Det är en spännande tolkning av just begreppet debatt. Jag hoppas att vi ska fortsätta att debattera frågan.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.