Serkan Köse

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Det är lite märkligt att statsrådet vill dra ned diskussionen till ett regionalt perspektiv när vi talar om en så viktig institution. Jag har tydligt tagit upp vilken roll Södertörns högskola spelar och vilken profil den har inte minst inom högskolevärlden. Södertörns högskola har utbildning och forskning på akademisk nivå, främst inom humaniora och samhällsvetenskap, i kombination med kunskap och forskning om Östersjö- och Europaperspektivet. Det handlar inte om något regionalt tänkande, som statsrådet försöker få det till.

Statsrådet pratade också om att smeta ut resurserna och om att man behöver kraftsamla. Det är en fråga som ofta dyker upp i denna typ av diskussioner och som handlar väldigt mycket om finansiering. Det finns en befogad oro för att resurserna för forskning och utbildning kan bli alltför utspridda om man lättvindigt omvandlar högskolor till universitet; jag kan förstå det.

Om vi tittar närmare på de faktiska siffrorna och kontexten när det gäller Södertörns högskola och på vilken roll den spelar i ett regionalt, nationellt och internationellt perspektiv kan vi dock konstatera att de traditionella universiteten för närvarande tar emot en större del av de anslag som är avsedda för forskning och forskarutbildning. Om Södertörns högskola skulle beviljas universitetsstatus och därmed få ett ökat anslag för forskning och forskarutbildning skulle anslaget troligen öka med 100 miljoner kronor. Det motsvarar endast 0,6 procent av det totala anslaget till sektorn, fru talman.

Med tanke på de marginella ekonomiska konsekvenserna och de betydande potentiella fördelarna med att göra Södertörns högskola till universitet, vad är det som hindrar regeringen från att ge Södertörns högskola universitetsstatus?

Fru talman! Jag tackar Ingela Nylund Watz för denna möjlighet att diskutera Södertörns högskolas framtida status, inte minst högskolans betydelse inte bara för Stockholmsregionen utan också för hela Sverige och för Östersjöregionen. Jag tackar också statsrådet för svaret.

Fru talman! Sedan 1996 har Södertörns högskola vuxit till en värdefull kraft i Stockholmsregionens utbildningslandskap och blivit en brobyggare mellan samhällsutveckling, utbildning och forskning. Sedan starten har Södertörns högskola utvecklats med en stark grund i humaniora och samhällsvetenskap och anpassat sig efter samhällets skiftande behov. Högskolans särpräglade inriktning mot Östersjö- och Östeuropaperspektivet tillsammans med ambitionen att adressera direkt relevanta samhällsutmaningar har stärkt högskolans position som en betydande kunskapskälla.

Fru talman! Dessutom har högskolans djupa engagemang inom miljövetenskap och viktiga utbildningsprogram, såsom lärar- och polisutbildningar, vilket också statsrådet tog upp i sitt svar, förstärkt dess roll i samhällsbyggandet.

Forskningen med ett klart fokus på Östersjön och Östeuropa understryker högskolans status som en inflytelserik röst och en aktör i regionala diskussioner. Högskolans ovärderliga insatser för Östersjöregionen genom att bidra till forskning och debatt om säkerhet, klimatpåverkan, inkludering och regional utveckling understryker dess viktiga roll i att stärka stadskärnor och skydda Östersjön.

Genom högskolans arbete med breddad rekrytering och engagemang i regional utveckling, inte minst i de södra kommundelarna i Stockholm, spelar högskolan en avgörande roll i att främja tillgänglighet och inkludering inom högre utbildning. Att ge Södertörns högskola universitetsstatus handlar inte om att byta skylt vid ingången, utan det handlar om att officiellt erkänna och möjliggöra för en institution som redan fungerar som en högkvalitativ kunskaps- och innovationsmotor att vidga sina vyer, attrahera fler talanger nationellt och internationellt samt intensifiera sitt bidrag till samhällsutvecklingen, vilket man gör i dag. Att inte göra detta, mot bakgrund av högskolans bevisade kapacitet och bidrag, framstår inte bara som en förlorad möjlighet utan också som en brist på strategiskt tänkande inför framtiden, inte minst av SD-regeringen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Med detta i åtanke, och i ljuset av utbildningsministerns svar, som både understryker högskolans betydelse och dess centrala roll i samhället, framstår det som oförklarligt att en uppgradering till universitetsstatus inte är på agendan under den nuvarande mandatperioden. Jag har svårt att förstå detta.

Fru talman! Genom att ge Södertörns högskola universitetsstatus tar regeringen ett avgörande steg mot att säkerställa att Stockholmsregionen fortsätter att vara en ledande kraft i Sverige och i Östersjöregionen. Jag vill också understryka att Södertörns högskola i internationella jämförelser lever upp till kraven för universitetsstatus, vilket framgår av att högskolan sedan 2013 är medlem i European University Association. För det krävs att lärosätet bedriver forskning och har examenstillstånd på högre nivåer.

Det finns mycket som talar för att Södertörns högskola ska bli universitet. Jag vill också passa på att fråga utbildningsministern följande: Med tanke på Södertörns högskolas imponerande meritlista och dess outnyttjade potential som ett universitet, vad exakt är det som hindrar regeringen från att ge högskolan den status och de resurser som krävs för att fullt ut förverkliga dess potential för Stockholmsregionen, för Östersjön och inte minst för Sveriges framtid?

Herr talman! Tack, Johan Pehrson, för svaret!

Det är lite märkligt att Johan Pehrson återigen skyller ifrån sig och lägger ansvaret på någon annan. Johan Pehrson har varit arbetsmarknadsminister i ett och ett halvt år och har hittills inte presenterat några konkreta reformer för hur han ska få fler människor i arbete och stärka resurserna till den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Det gäller också inte minst hur man ska stärka vuxenutbildningen.

Herr talman! Arbetsförmedlingen har gång på gång i rapport efter rapport konstaterat att de resursneddragningar som genomförds 2019 och framåt har påverkat deras insatser och resultat. Det står i varenda rapport. Det står till och med i årsredovisningen för 2023.

Anledningen till att man inte klarade av att få fler långtidsarbetslösa i arbete skyller man på bristen på resurser. Anledningen till att det inte var fler i arbetsmarknadsutbildningen skyller man på bristen på resurser.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Ska man jobba med de långtidsarbetslösa och inte minst människor med funktionsnedsättning behöver de hjälp. De behöver väldigt mycket hjälp, Johan Pehrson. Nu säger man upp det stödet. Den kompetens som finns på Arbetsförmedlingen i dag säger man upp, eftersom Arbetsförmedlingen behöver spara 250 miljoner.

Johan Pehrsons 200 miljoner är redan borta. Myndigheten behöver spara 250 miljoner. En konsekvens av detta är att de personalkrävande och intensiva resurser som finns där för att hjälpa människor som behöver extra stöd inte kommer att finnas där. Dem tar Johan Pehrson bort, och han skyller på Socialdemokraterna.

Johan Pehrson har förhoppningsvis chansen att rätta till det i vårändringsbudgeten eller höstbudgeten. Tack för debatten!

Herr talman! Jag tackar statsrådet för inlägget. Men det är helt ofattbart att statsrådet inte kan svara på frågan utan pratar om allt annat och skyller på den tidigare socialdemokratiska regeringen, som hade ett tydligt mål: att ha EU:s lägsta arbetslöshet. Jag tycker att det är bra att politiken har ett mål. Vi hade ett mål och jobbade mot det. Vi fick EU:s högsta sysselsättningsgrad. Vi fick också EU:s högsta arbetskraftsdeltagande. Jag undrar vad Johan Pehrson har för arbetsmarknadspolitiskt mål. Det vore intressant att få höra.

Johan Pehrson säger att vi skulle ha fått bättre resultat om det hade varit bättre under Socialdemokraternas tid. Låt oss då påminna Johan Pehrson om att det var han och hans kompisar i den här kammaren som 2019 beslutade att slakta resurserna till den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Sedan har detta fortsatt 2021, 2022, 2023 och 2024.

Funktionsrätt Sverige och andra organisationer som jag träffar är väldigt bekymrade över de resurser till långtidsarbetslösa som försvinner på Arbetsförmedlingen.

Den socialdemokratiska regeringen gav 2022 ett uppdrag till Arbetsförmedlingen gällande bekämpning av långtidsarbetslösheten. I en första återrapportering till Johan Pehrson och regeringen den 15 mars 2023 skrev Arbetsförmedlingen att uppdraget är så komplicerat och krävande att det krävs ekonomiska förutsättningar. Man sa att flera delar av uppdraget kommer att vara resurskrävande och att det finns fortsatt behov av resurser för att klara av det tunga uppdraget.

Jag tror att nästa återrapportering kommer i dag. En gång per år ska Arbetsförmedlingen återrapportera till Johan Pehrson om hur den jobbar med långtidsarbetslösa. Jag tror att man även den här gången kommer att peka på de resurser som krävs för att man ska klara av det tunga uppdraget.

Johan Pehrson svarar inte ens på detta. Han menar på att med de befintliga resurser som finns inom arbetsmarknadspolitiken ska dessa grupper ändå kunna få det stöd som de kan få. Myndigheten själv säger: Vi kommer inte att klara av det.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I årsredovisningen konstateras det att man inte har klarat av målet. Jag har en fråga: Om myndigheten nu säger att man inte har klarat av målet, vad är då svaret från Johan Pehrson? Hur tänker han agera för att se till att Arbetsförmedlingen kan klara av sitt uppdrag?

Låt oss konstatera en annan sak. Statsrådet talade om andra samarbeten. En undersökning av Sveriges Kommuner och Regioner visar på att en majoritet av kommunerna anser att Arbetsförmedlingen inte uppfyller sitt uppdrag att hjälpa dem som står lång ifrån arbetsmarknaden. Endast 19 procent av kommunerna anser att uppdraget uppfylls, Johan Pehrson.

Dessutom anses stödet till lokala arbetsgivare vara otillräckligt. Endast 14 procent av kommunerna anser att Arbetsförmedlingens resurser är tillräckliga för detta ändamål. Även Sveriges Kommuner och Regioner pekar på resurserna. SKR menar att nästan alla kommuner erbjuder tjänster som egentligen borde hanteras av Arbetsförmedlingen, vilket visar på brist på tillgänglighet och stöd från myndighetens sida.

Sammanfattningsvis pekar Sveriges Kommuner och Regioner på att det saknas adekvat stöd till dem som står längst från arbetsmarknaden och till lokala arbetsgivare. Kommunerna tvingas oftast kompensera för brister i Arbetsförmedlingens service och stöd. Arbetsförmedlingen skyller på regeringen och de ekonomiska resurserna.

Hur tänker Johan Pehrson säkerställa att Arbetsförmedlingen får de resurser som krävs för att vi ska kunna hjälpa dem som står långt ifrån arbetsmarknaden?

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Trots regeringens klart uttalade ambitioner och Arbetsförmedlingens mandat att prioritera stöd till långtidsarbetslösa, inklusive personer med funktionsnedsättning, visar Arbetsförmedlingens egna rapporter och myndighetens statistik och årsredovisning att de åtgärder som hittills vidtagits är otillräckliga. Effektiviteten i dessa insatser, som är avsedda att stödja dessa individer och hjälpa dem till arbete eller studier, är inte bara bristfällig utan i många fall oroväckande låg, statsrådet.

Vi har i dag över 358 000 personer registrerade och inskrivna hos Arbetsförmedlingen, och nästan 52 procent av dessa saknar helt insatser. Resultaten av olika program, såsom Rusta och matcha, där endast en tredjedel av deltagarna antingen finner arbete eller inleder studier inom fyra månader, en siffra som dessutom är på väg nedåt, väcker oro. Vem bär ansvaret för detta? Är det Johan Pehrson eller den myndighet han leder?

I en återrapport till Johan Pehrson om uppdraget att minska långtidsarbetslösheten framhåller Arbetsförmedlingen att framgång i dessa uppdrag är beroende av myndighetens ekonomiska förutsättningar, vilket understryker att uppdraget är resurskrävande. När vi nu diskuterar effektiviteten i arbetsmarknadspolitiska åtgärder måste vi också beakta de resurser som tilldelas dessa åtgärder. Det står klart att Arbetsförmedlingens förmåga att erbjuda stöd och service till långtidsarbetslösa har begränsats av betydande resursbrister och nedskärningar av Johan Pehrson. Dessa ekonomiska begränsningar påverkar inte bara kvantiteten utan även kvaliteten på de tjänster som erbjuds.

I årets regleringsbrev från regeringen har Arbetsförmedlingen fått uppdraget att särskilt prioritera långtidsarbetslösa och personer med funktionsnedsättning, vilket jag tycker är bra. Samtidigt ska myndigheten genomföra besparingar på 250 miljoner kronor. Budgeten har minskat sedan 2019. Personalstyrkan har reducerats avsevärt, vilket är en konsekvens av de budgetar som högerpartierna har fått igenom i Sveriges riksdag. Därför är jag inte förvånad över att vi ser svaga resultat i Arbetsförmedlingens arbete, inte minst i årsredovisningen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! När andelen arbetssökande med svag arbetsförmåga på arbetsmarknaden ökar, däribland personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga, behövs i allt större utsträckning specialister. Trots det minskas dessa resurser hos Arbetsförmedlingen. Nu har man gått ut från Arbetsförmedlingen med att bland annat fler socialkonsulenter ska bort. Jag förstår att Arbetsförmedlingen med allt mindre förvaltningsanslag måste skära i många olika tjänster. Men för mig är det helt obegripligt, herr talman, att man skär i de tjänster och resurser som bäst kan hjälpa dem som står långt ifrån arbetsmarknaden och som man dessutom har att jobba med enligt huvuduppdraget i regeringens regleringsbrev.

När vi nu får veta att Arbetsförmedlingen kraftigt minskar antalet specialiserade yrkesverksamma, såsom socialkonsulenter, som jag nämnde, måste jag fråga statsrådet: Hur kan vi rimligtvis förvänta oss att Arbetsförmedlingen ska kunna erbjuda anpassat och kvalificerat stöd till dem som behöver det mest när de kompetenserna nu sägs upp på myndigheten?

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret! Det känns ju glädjande att höra statsrådet säga att pengarna också ska användas under innevarande år. Det ser jag fram emot, för det finns ett behov. Det är vi överens om. Jag delar också uppfattningen att pengarna inte ska hamna i fel fickor. Även det är vi överens om.

När det gäller hur pengarna ska användas har vi nämnt några förslag. Det behövs stöd till föreningar och inte minst till barnfamiljer som har stora utmaningar. Om man återigen ska se till att hela familjens kassa spelar roll är det viktigt också att barnfamiljerna får stöd.

Jag delar som sagt inte uppfattningen att sänkta skatter når de här grupperna. Den stora utmaningen som vi ser i dag är, som jag nämnde tidigare, en ökad barnfattigdom. Vi ser ökade socioekonomiska klyftor i vårt samhälle. Sänkta skatter hjälper inte dessa familjer. Röda Korset, Rädda barnen, Majblomman och Hyresgästföreningen signalerar i rapport efter rapport till politiken, till regeringen och till oss att vi måste agera. Vi måste göra någonting, säger de och kommer med konkreta förslag om till exempel höjt barnbidrag och mer stöd till barnfamiljer som har det väldigt svårt just nu.

Vi måste kunna se helheten och inte bara fastna i att sänkta skatter kommer att lösa de här problemen, för det gör de inte. Det har de inte gjort hittills. Ska vi se till att skapa ett samhälle med en sammanhållning och minskade klyftor behöver politiken agera och se till hela familjens kassa och hur vi kan se till att alla barn i vårt land har jämlika förutsättningar till idrott, kultur och fritidsliv.

Tack, statsrådet, för debatten!

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret, och tack för beskedet att vi får fritidskortet på plats först nästa år! Det innebär alltså att regeringen i år inte tänker göra någonting som är riktat då mot de målgrupper som vi pratar om. Väldigt många väntar ju på besked från regeringen här och nu.

Vad avser man att göra när det gäller de medel som finns för innevarande år? Kommer man att kunna använda dem på något sätt i kommunerna för att rusta upp befintliga idrottsanläggningar eller utöka deras öppettider? Det är väl inte bara fokuserat på nybyggnation utan även på underhåll av de anläggningar som finns i dag? Där finns ju ett enormt behov.

Vi vet att idrottsanläggningar ofta hamnar långt ned på prioriteringslistan hos kommunerna, särskilt under ekonomiskt ansträngda perioder. Här har regeringen en unik möjlighet att använda dessa medel effektivt här och nu. Att investera i idrottsanläggningar och uppmärksamma socioekonomiskt eftersatta områden kan också förbättra situationen. Dessa pengar skulle kunna användas och distribueras till kommunerna redan i år.

Det är intressant att Moderaterna säger att man ser hela familjens ekonomi. Man kan se på en undersökning som nyligen gjorts av Rädda Barnen, Hyresgästföreningen, Majblomman och Röda Korset som visar att tre av tio familjer har svårt att köpa näringsrik mat. Tre av tio har svårt att betala fritidsaktiviteter för barnen, och fyra av tio är oroliga över hur familjens ekonomiska situation påverkar barnens behov och mående.

Vi har en ökad barnfattigdom i vårt land, och vi har ekonomiska klyftor. Vi har också socioekonomiskt eftersatta områden. Idrotten är inte tillgänglig för alla barn. Den kostar pengar. Det kostar pengar att vara med. Det kostar pengar att delta.

I de socioekonomiskt eftersatta områdena gör många av civilsamhällets föreningar en fantastisk insats. Man vänder på varenda krona och gör allt vad man kan för att se till att alla barn som finns i dessa områden ska få möjlighet att idrotta. Man skjutsar barnen. Man hjälper till ekonomiskt när det gäller att betala avgiften. Man hjälper till med att köpa utrustning. Man delar kanske med sig av kläder, skor och annat. Det görs alltså en enorm insats av civilsamhällets föreningar och organisationer.

Men frågan är: Vad gör regeringen? Är svaret, som Moderaterna var inne på, att man sänker skatten? Eller är svaret att man ser till att fler människor får denna möjlighet? Görs det insatser här och nu för att stärka föreningar, civilsamhället och idrottsklubbarna, så att barn får möjlighet att fortsätta kicka boll?

Detta är den stora utmaningen. Barnfattigdomen är en konsekvens av att föräldrarna är fattiga. När föräldrarna är arbetslösa och när samhällen blir socioekonomiskt eftersatta är det klart att det påverkar barnen. Då behövs det andra typer av åtgärder och insatser än att sänka skatten.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Vi ser i dag hur den ekonomiska krisen och stigande levnadskostnader begränsar många familjers möjligheter att låta sina barn engagera sig i idrottsaktiviteter. Det är en bekymmersam utveckling som inte bara hotar barns fysiska aktivitet och sociala sammanhang utan även deras personliga utveckling och välbefinnande.

Vi ser också hur den ekonomiska krisen tvingar familjer att välja bort idrotten till förmån för grundläggande behov som mat. Det är i dag en hård verklighet som familjer i socioekonomiskt utsatta och eftersatta områden möter, en verklighet där idrottens tillgänglighet blir en klassfråga.

Fru talman! Idrott har länge varit en viktig arena för integration, social sammanhållning och främjande av hälsa. Därför är det inte okej att ekonomin hindrar barn från att delta. Det ställer grundläggande rättigheter, såsom rätten till lek, rörelse och deltagande i samhällslivet, på spel. Vi anser att alla barn förtjänar möjligheten till idrotts- och fritidsaktiviteter, oavsett socioekonomisk bakgrund och oavsett var man bor i vårt land.

Fru talman! Det är uppenbart att vi kan sänka trösklarna för en meningsfull och social fritid. Investeringar i enklare utrustning som basketbollar, fotbollar och innebandyklubbor tillsammans med tillgång till lämpliga utrymmen kan göra stor skillnad för väldigt många. Men vi stöter på hinder som bristfälliga resurser, dålig belysning och undermåliga omklädningsrum, vilket är särskilt problematiskt, återigen, i socioekonomiskt eftersatta områden.

Regeringen har presenterat ett fritidskort som vi hittills inte har sett och inte är riktigt på plats. Det skulle vara intressant att få höra av statsrådet när det kommer att införas, för det är över 700 miljoner kronor som har fastnat på regeringens konto för innevarande år. Det är väldigt mycket pengar för barns och ungas fritid, och vi socialdemokrater menar att pengarna bör komma barn och unga till del. Vi tycker att pengarna ska användas där de kan göra nytta direkt för barn och unga. Det handlar om att satsa på att rusta upp idrottsplatser och att prioritera, återigen, boende i utsatta områden.

Fru talman! Föreningslivet och friluftsrörelsen väntar fortfarande på besked om hur de avsatta medlen för år 2024 kommer att användas. Det vore intressant om statsrådet kunde säga någonting om det. Behoven är stora och civilsamhället står redo, men många aktiviteter behöver planeras i god tid för att säkerställa lokaler, arenor, ledare, tillstånd och annat.

Jag är själv väldigt engagerad i fotbolls- och idrottsrörelsen och ser faktiskt konsekvenserna av de ökade skillnaderna. Jag har själv en 15åring som spelar fotboll. Jag vet vad det kostar - enormt mycket pengar. Nu får många föräldrar avgiften för innevarande år. Medlemsavgifterna har höjts. Till följd av de ökade kostnaderna i samhället behöver också klubbarna och föreningarna ta ut högre avgifter.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag träffar många föräldrar som har väldigt svårt att betala avgiften till klubbarna, och det påverkar ju barnen. Det är inte bara avgifterna till klubbarna utan också kostnaderna för fotbollsskor och utrustning som har ökat. Ska man betala hyra och mat, eller ska man betala avgiften till fotbollsklubben?

Återigen: Hur tänker statsrådet använda de 730 miljonerna som är avsatta för 2024 för att alla barn i vårt land ska kunna ha tillgång till idrott och andra typer av föreningsaktiviteter redan i år?

Fru talman! Vi kan titta på budgeten, till exempel på vuxenutbildningen eftersom finansministern nämnde att man satsar på utbildning. Om vi jämför 2023 och 2024 års siffror kan vi se att det inte är någon jätteökning av stödet till vuxenutbildningen. Jag tror att jag tittade på det och att det rör sig om någonstans runt 70 miljoner mer till vuxenutbildningen.

Vi kan titta på arbetsmarknadspolitiken i dag. Vi har 350 000 människor som är arbetslösa, och vi har över 140 000 lediga jobb. Vi har i dag en missmatchning på svensk arbetsmarknad. Jag delar uppfattningen att vi ska satsa på utbildning för att se till att fler utbildas för de lediga jobb som finns på svensk arbetsmarknad i dag. Problemet är att regeringen drar ned på resurserna till den aktiva arbetsmarknadspolitiken, vilket gör att färre får ta del av dessa insatser.

Arbetsförmedlingens årsredovisning visar att man inte har lyckats uppnå regeringens mål att till exempel få fler i arbetsmarknadsutbildning, vilket industrin och näringslivet kräver. Tittar vi på norra Sverige ser vi att det finns en jätteutmaning i att få fler människor i arbete genom att matcha människor med de lediga jobb som finns. Regeringen drar ned på den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Den drar ned på de pengar som Arbetsförmedlingen får för att kunna göra sitt jobb och ger mindre resurser till vuxenutbildningen - eller ja, det är väl lite plus, kan vi säga.

Det är alltså inga jätteförändringar som görs. Tvärtom blir det mindre pengar till arbetsmarknadspolitiken. Och det sorgliga i detta är att Arbetsförmedlingen kommer att skicka tillbaka pengar i år. Man kommer att skicka tillbaka 9,6 miljarder, och av detta kommer 2,7 miljarder från nystartsjobben. Regeringen gick ju ut ganska hårt med nystartsjobben och att de skulle stärkas så att fler kommer in i nystartsjobb. Nu skickar Arbetsförmedlingen tillbaka dessa pengar. Det beror delvis på att man har mindre personal och inte hinner och klarar av detta. Så är det när det gäller pengarna som kommer tillbaka.

Det vore därför intressant om finansministern kunde säga någonting om arbetsmarknadspolitiken och hur den påverkar sysselsättningen - och inte minst barnfamiljerna.

Fru talman! Tack, finansministern, för svaret!

Jag delar uppfattningen att vi absolut ska bekämpa inflationen och prisökningarna, men vi behöver också titta på krisen här och nu. Vi ser att den ekonomiska krisen påverkar väldigt många - tusentals - barnfamiljer i Sverige. Jag kollade på Majblommans senaste rapport, och där ser man ett ökat antal ansökningar, särskilt när det gäller basbehov som mat, blöjor och välling.

Sverige är ett välfärdsland. Vi har en välfärdsmodell som bygger på principen att ingen ska vara beroende av välgörenhet för att täcka sina grundläggande behov. Vi har socialförsäkringar och andra typer av bidrag för att människor ska kunna ha en skälig levnadsstandard och kunna klara sig. Med andra ord ska ingen i Sverige behöva stå med mössan i hand år 2024 för att få mat, blöjor och välling.

Utöver denna dystra utveckling, fru talman, kan vi se att vräkningssiffrorna, det vill säga människor som blir av med sina bostäder, har ökat sedan 2012. Enligt Konjunkturinstitutet har livsmedelspriserna också ökat mer än vad kostnadsökningarna motiverar. Vi ser alltså en enormt ökad kostnad men också en ökad fattigdom, inte minst bland barnfamiljer som nu har det väldigt svårt och som söker sig till civilsamhällesorganisationer. Här måste vi som samhälle och som välfärdsland ta ansvar.

Det finns många människor, arbetslösa och andra, som inte omfattas av stöd, och vi behöver därför se till att människor får arbete. Fler måste få jobb, men när vi tittar på hur det ser ut med jobbsatsningar kan vi konstatera att regeringen drar ned på aktiva åtgärder till arbetsmarknadspolitiken.

Arbetsförmedlingen får mindre förvaltningsanslag, vilket innebär att det blir färre anställda inom organisationen. Och i går gick myndigheten ut med att man ska varsla 160 tjänster, vilket också kommer att påverka stödet till de arbetslösa. Program och insatser riktade mot arbetslösheten har minskat rejält de senaste åren. Varje gång man har haft chansen har man dragit ned på både program och insatser.

I Arbetsförmedlingens årsredovisning konstaterar myndigheten att de inte klarar de mål som regeringen har satt upp därför att de inte har tillräckligt med resurser. I pressmeddelandet hänvisar de till att de får mindre anslag från regeringen och därför säger upp folk, vilket innebär att de arbetslösa kommer att få mindre stöd fast varslen och arbetslösheten ökar. Detta innebär att det inte finns tillräckligt med åtgärder för att få fler människor i arbete. Om det är viktigt med jobb och att få fler människor i arbete behöver det också finnas åtgärder och insatser.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi ser också bostadskrisen och bostadssituationen i dag. Varslen inom byggsektorn ökar, och många byggnadsarbetare blir arbetslösa. Där behöver det också sättas in åtgärder, men där händer nästan ingenting från regeringens sida.

Vi ska absolut bekämpa inflationen, men samtidigt behöver vi göra mer när det gäller arbetslösheten, bostadspolitiken och välfärdssystemen som sådana. Det behövs mer resurser i kommuner och regioner för att se till att barnen inte drabbas av den ekonomiska krisen.

Det är barnen som drabbas nu, och många föräldrar är oroliga för hur de ska få ihop det när månaden är slut. Därför, finansministern, vill jag återigen fråga: Hur ser du på denna utveckling, och vad är ditt svar till alla barnfamiljer som nu tittar på debatten och som förväntar sig att politiken ska göra något?

Fru talman! Jag tackar finansministern för svaret.

Trots att vi är ett land med hög levnadsstandard och har ett väldigt starkt välfärdssystem ser vi i dag en växande fattigdom bland barnfamiljer. Rapporter från Rädda Barnen, Svenska Röda Korset, Majblomman och Hyresgästföreningen pekar på en alltmer akut ekonomisk situation för dessa familjer, och den förvärras självklart av den stigande inflationen och de rekordhöga matpriserna.

Röda Korsets rapporter visar att många familjer kämpar för att täcka grundläggande behov som mat och kläder. Sedan 2020 har organisationen fyrdubblat sin verksamhet, vilket visar på ett ökat behov av stöd.

Fru talman! Allt fler människor söker sig till civilsamhällets organisationer för mat, kläder och hjälp med bostad. Familjer med låga inkomster och ensamstående föräldrar har särskilt svårt att få ekonomin att gå ihop och har små marginaler för oväntade kostnader. Dessa familjers situation påverkar barnens grundläggande rättigheter, såsom rätt till en skälig levnadsstandard, fritid, hälsa och framtidsmöjligheter.

Fru talman! Rädda Barnen rapporterar att man ser många barn vars föräldrar inte har råd med barnens fritidsaktiviteter och att allt fler söker sig till deras frukostklubbar.

Rädda Barnens, Hyresgästföreningens, Majblommans och Röda Korsets undersökning visar att tre av tio familjer i dag har svårt att köpa näringsriktig mat till familjen, att tre av tio har svårt att betala fritidsaktiviteter för barnen, att fyra av tio är oroliga över att familjens ekonomiska situation påverkar barnets behov och mående och att en av fem har svårt att betala familjens räkningar. Detta, fru talman, strider mot barnens rätt till en skälig levnadsstandard, utbildning och fritidsaktiviteter, enligt FN:s barnkonvention, som numera också är svensk lag.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

För att bekämpa barnfattigdomen föreslår bland andra Svenska Röda Korset flera konkreta åtgärder, däribland höjt barnbidrag. Kostnadskrisen drabbar barnfamiljer hårt. Som nämndes är 40 procent av de ensamstående föräldrarna beroende av barnbidraget för att få ekonomin att gå ihop. Vi socialdemokrater har föreslagit en extra utbetalning av barnbidraget till alla barnfamiljer och en tillfällig förstärkning av underhållsstödet till ensamstående föräldrar med 500 kronor i månaden, vilket regeringen har avvisat.

Fru talman! Hyresgästföreningens rapporter visar också att många är oroliga då man inte vet hur man ska klara hyran. Det är en svår ekonomisk situation där barnen blir de största förlorarna. Ekonomisk press ökar trångboddheten och förvärrar hemmiljön ytterligare för väldigt många barn.

Svenska Röda Korset bedriver nu verksamhet på 140 orter runt om i Sverige för att möta konsekvenserna av den ökade fattigdomen i vårt land. Man har sett en fyrdubbling sedan 2020. Det är en ohållbar situation att civilsamhällesorganisationerna ensamma ska behöva hantera dessa behov. Här måste politiken kliva fram och ta sitt ansvar.

Vi ser att en betydande del av Sveriges barnfamiljer lever under ekonomisk stress, där föräldrarna nu tvingas att göra svåra val mellan barnens välmående och framtid, mat och så vidare.

Med anledning av detta vill jag återigen fråga finansministern vilka konkreta åtgärder hon avser att vidta för att adressera det som nu är akut, nämligen barnfattigdomen. Och hur tänker finansministern säkerställa att ingen familj i Sverige ska behöva välja mellan att betala hyran, köpa mat till barnen eller andra typer av åtgärder?

Herr talman! Hur styr Johan Pehrson konkret arbetsmarknadspolitiken? Låt oss titta på regleringsbreven till Arbetsförmedlingen. År 2022, när Socialdemokraterna hade makten, fanns ett tydligt mål om ökad övergång till arbete och utbildning, särskilt för kvinnor, och stärkt samverkan med andra aktörer. Vi hade ett specifikt fokus på kvinnor och arbetsmarknadsutbildning. Det tog Johan Pehrson bort i sina regleringsbrev 2023 och 2024. I 2024 års regleringsbrev till Arbetsförmedlingen saknas också den direkta hänvisning till samverkan med kommuner som fanns under den socialdemokratiska regeringen.

Johan Pehrson pratar om samverkan, men det finns inte med i regleringsbreven. Johan Pehrson pratar om arbetsmarknadsutbildningar, inte minst att det ska finnas ett tydligt mål, men det saknas i regleringsbrevet. Det tog man bort.

Jag delar uppfattningen att alla som kan jobba ska jobba. Utbildning är viktigt; jag delar den uppfattningen. Språk är viktigt. Jag har ingen annan uppfattning än Johan Pehrson i de här frågorna. Man ska göra sin plikt och kräva sin rätt, helt enkelt. Men vi har 350 000 arbetslösa människor i dag. Vi har en missmatchning på arbetsmarknaden. Vi har en gigantisk kompetensförsörjningsproblematik i väldigt många sektorer. Vi har en växande långtidsarbetslöshet. Vi har en ökad arbetslöshet. Vi har ökade konkurser. Är svaret då att sluta tiktoka och lära sig språket?

Jag fattar inte vad diskussionen handlar om. Här har vi ett jätteproblem - i dag, nu - som behöver lösas. Jag håller med om att generationer som kommer ska lära sig språket och skaffa sig en utbildning. Har man en utbildning så får man ett jobb. Men i dag har vi en missmatchning. Vi har ett enormt problem på svensk arbetsmarknad. Vi har byggnadsarbetare som blir arbetslösa och väntar på ett svar. De vill veta vad statsrådet avser att göra. Kommer de att få kunna få stöd med mindre resurser till arbetsmarknadspolitiken, Johan Pehrson?

Herr talman! Jag blir lite bekymrad när jag lyssnar på Johan Pehrson, för det verkar inte finnas någon riktig förståelse för hur allvarligt läget på svensk arbetsmarknad är. Johan Pehrson nämner själv att vi har både en hög arbetslöshet och väldigt många lediga jobb. Det finns alltså en missmatchning på svensk arbetsmarknad. I norra Sverige har vi en jätteutmaning i och med den enorma kompetensbristen, men i södra Sverige är arbetslösheten hög. Statsrådet måste adressera detta problem.

Arbetsförmedlingen anordnar också utbildningar, arbetsmarknadsutbildningar. Det är tjänster man köper. I snitt går 6 000 personer en sådan utbildning varje år. Statsrådet kan ju titta på hur antalet arbetsmarknadsutbildningar kan ökas och få mer resurser.

Jag delar uppfattningen att yrkesutbildningar är viktiga. Men de får inte mer resurser i budgeten, utan det är i princip plus minus noll.

Statsrådet måste titta på missmatchningen på svensk arbetsmarknad. Hur ska vi rusta fler människor, och hur ska vi klara det kompetensförsörjningsbehov som finns i inte minst norra Sverige i och med den fantastiska gröna omställningen?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Statsrådet har inte nämnt den växande långtidsarbetslösheten. Nu när ekonomin är som den är ökar arbetslösheten, och de som påverkas mest är de som har varit arbetslösa länge. De puttas ännu längre bort. Det gäller särskilt i de områden och län där många varit utan arbete under en längre tid. Jag saknar konkreta åtgärder för hur denna situation ska hanteras.

Det finns ju grupper som kämpar hårt för att få arbete och som kanske inte har den utbildning och kompetens som efterfrågas. Här finns också många med funktionsnedsättning och äldre. I dag har vi en tudelad arbetsmarknad. Bland inrikes födda är arbetslösheten låg medan den bland utrikes födda, särskilt bland kvinnor och lågutbildade, är högre.

Herr talman! Forskningen visar tydligt att intensiva förmedlingsinsatser, subventionerade anställningar och arbetsmarknadsutbildningar kan göra skillnad för dessa individer. Det är därför vi tjatar om att Arbetsförmedlingen är så viktig. Det krävs en koordinerad kedja av insatser som successivt kan leda till anställning.

Återigen: Med tanke på de utmaningar och problem vi har på svensk arbetsmarknad, vad tänker Johan Pehrson göra? Vilka konkreta steg och åtgärder avser statsrådet att vidta? Man tar bort 250 miljoner från Arbetsförmedlingen och ger mindre pengar till programanslag samtidigt som vi har dessa problem. Hur ska detta gå ihop, Johan Pehrson?

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Svensk arbetsmarknad står i dag inför stora utmaningar. Vi har en ekonomisk kris som har lett till ökad arbetslöshet. Särskilt drabbade är flera mansdominerade branscher, inte minst byggbranschen, vilket har gjort att antalet inskrivna arbetslösa har ökat mer bland män än bland kvinnor, enligt Arbetsförmedlingen.

Herr talman! I slutet av januari var drygt 356 000 personer inskrivna som arbetslösa, vilket är en ökning med närmare 15 000 personer jämfört med ett år tillbaka. Skillnaden mellan arbetslösa kvinnor och arbetslösa män har blivit större. Antalet inskrivna arbetslösa kvinnor ökade med cirka 2 000 till närmare 169 000, medan antalet arbetslösa män ökade med ungefär 13 000 till drygt 187 000.

Ökningen av arbetslösa sammanfaller med den ökning av antalet konkurser som vi ser i dag. I januari ökade antalet konkurser med hela 45 procent jämfört med samma period föregående år. Enligt månadsstatistik från kreditupplysningsföretagen riskerar 16 000 bolag att gå i konkurs under 2024, herr talman, särskilt inom byggsektorn och restaurangverksamheten. Detta är branscher som nu kämpar väldigt hårt för sin överlevnad när hushållen håller allt hårdare i plånboken.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Kort sagt: Vi har i dag en djup kris på svensk arbetsmarknad som kräver omedelbar och kraftfull uppmärksamhet från regeringen och Johan Pehrson, men regeringen och Johan Pehrson verkar inte se krisen. De agerar inte och kommer inte med förslag på hur situationen ska förbättras. Inom byggbranschen varnar man för att vi går mot en ny 90-talskris. Då lämnade 20 000 byggnadsarbetare branschen och kom aldrig tillbaka.

Regeringens svar på denna kris tycks vara otillräckligt. Trots påståenden om ökade anslag till Arbetsförmedlingen och till arbetsmarknads- och utbildningspolitiken kan man konstatera, herr talman, att anslagen till den aktiva arbetsmarknadspolitiken och vuxenutbildningen har minskat.

Regeringen och Sverigedemokraterna har minskat resurserna till den aktiva arbetsmarknadspolitiken med över 2 miljarder kronor. I dag satsar regeringen knappt 7 miljarder kronor på program och insatser. Detta kan jämföras med 2018, då det rådde högkonjunktur och den dåvarande regeringen satsade 13 miljarder kronor.

Dessa nedskärningar av Arbetsförmedlingens resurser i en tid då Arbetsförmedlingen behöver mer resurser för att hjälpa de människor som blir arbetslösa är helt ofattbara. Det är oroväckande, herr talman, att vi nu när arbetsmarknaden befinner sig i en djup kris har en regering som inte klarar av att hantera krisen. Nyligen meddelade Arbetsförmedlingen att det finns risk för personalnedskärningar som en konsekvens av regeringens budgetbeslut. Detta är anledningen till min interpellation.

Herr talman! Hur kan vi möta framtidens utmaningar, säkerställa bostadsbyggande och stödja ekonomisk tillväxt och stabilitet utan en stark arbetsförmedling? För varje arbetare som förlorar sitt jobb finns det en familj som drabbas, vilket skapar ekonomisk och social osäkerhet. Arbetslöshetens verkliga kostnad mäts inte bara i förlorade inkomster utan också i dess effekt på individens välbefinnande och familjens stabilitet.

Med dessa utmaningar i åtanke är det avgörande att Arbetsförmedlingen får de resurser som behövs för att hjälpa och ge stöd till både arbetssökande och arbetsgivare. Hur avser regeringen att säkerställa att Arbetsförmedlingen får de resurser som behövs för att möta de växande och föränderliga behov som finns på svensk arbetsmarknad i dag?

Herr talman! Jag förstår att Johan Pehrson verkligen slåss för att försvara nystartsjobben. De infördes ju under alliansregeringens tid. Nu ser vi bristerna i systemet med nystartsjobben. Kontrollerna är otillräckliga, och kraven på arbetsgivarna är svaga. Det har lett till fusk, och det har gött arbetslivskriminaliteten. Jag nämnde att 1 miljard betalas ut felaktigt. Jag förstår att Johan Pehrson försvarar nystartsjobben eftersom Johan Pehrson fördubblade resurserna till nystartsjobben. Sedan förstod Johan Pehrson att de kanske inte var riktigt så bra och drog ned lite grann på resurserna till nystartsjobben.

Jag är lite bekymrad över att regeringen med stöd av Sverigedemokraterna har avvisat vårt förslag om skärpta kontroller, särskilt under en tid då arbetslösheten ökar och där det finns ett behov av effektiva arbetsmarknadsinsatser. Det är akut, och det behövs resurser till dessa åtgärder.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi har sagt att insatsen ska vara behovsprövad. Det är viktigt att den är behovsprövad och individuell. Johan Pehrson tycker att det är fel när jag säger att insatsen ska vara behovsprövad. Risken med dagens modell är att insatsen går till allt och alla. Så länge man uppfyller villkoren får man med sig stödet. Riksrevisionens rapport visar att stödet används på ett felaktigt sätt i dag. Riksrevisionen har också lagt fram mer konkreta rekommendationer till regeringen, nämligen att anpassa kontrollkraven för att återspegla riskerna med nystartsjobben. Man säger också att det måste ske en översyn av förordningen för att säkerställa goda anställningsvillkor även hos arbetsgivare utan kollektivavtal, och man avslutar med att systemet för återkrav av felaktiga utbetalningar måste förbättras. Det finns tydliga krav från Riksrevisionen, och vi delar den uppfattningen. Det här är ett system som just nu inte funkar.

Jag ser fram emot Johan Pehrsons svar på skrivningarna, och jag ser fram emot den fortsatta debatten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Tack till statsrådet för svaret!

Vi socialdemokrater har länge efterfrågat att arbetsmarknadspolitiska åtgärder ska vara behovsprövade och individuella. Vi har krävt skärpta kontroller, förbättrade möjligheter för fackförbunden att kontrollera arbetsplatser och krav på att företag som nyttjar subventioner ska följa kollektivavtalade villkor. Dessa steg är viktiga för att försvara arbetstagarnas rättigheter och garantera att statliga medel används på ett ansvarsfullt sätt.

Herr talman! Årligen betalas det ut 18 miljarder i statliga medel till subventionerade anställningar - 18 miljarder! Det berör cirka 150 000 människor. Mer än 1 miljard av dessa 18 miljarder bedöms betalas ut felaktigt, enligt Arbetsförmedlingens egna beräkningar. En överväldigande majoritet, 85 procent, av dessa felaktiga utbetalningar beror på fel orsakade av arbetsgivare, både avsiktligt och oavsiktligt.

Vi socialdemokrater delar uppfattningen att subventionerade anställningar är viktiga åtgärder. Det finns många människor, målgrupper, i vårt samhälle med olika förutsättningar som behöver stödet. Det är också viktigt att det finns olika typer av statlig stimulans och åtgärder för att hjälpa de människor som behöver stöd för att etablera sig på arbetsmarknaden.

Men det krävs en förstärkt kontroll av de subventionerade anställningarna. Det är nödvändigt för att vi ska kunna motverka fusk och minimera risken för felaktiga utbetalningar på närmare bestämt 1 miljard kronor. Återigen handlar det om att säkerställa att offentliga medel används på det mest ansvarsfulla och effektiva sättet, vilket också Johan Pehrson nämnde i sitt svar.

Riksrevisionens kritik är hård i rapporten. Bland annat lyfter man fram att utformningen av stöden kan underlätta missbruk, bland annat är vissa delar av kontrollerna ineffektiva. Det finns också kritik mot riskerna med utformningen av insatserna, bland annat skenanställningar och dåliga arbetsvillkor. Insatserna går också till personer som inte har rätt till dessa anställningar.

Riksrevisionen är hård i sin granskning. Situationen ser ut som den gör, och det är fråga om en rättighetsbaserad åtgärd. Så länge det är fråga om en rättighetsbaserad åtgärd är jag rädd för att vi kommer att fortsätta att se problemen.

Jag förstår att dåvarande alliansregeringen och den nuvarande regeringen har satsat helhjärtat på nystartsjobben och tror att de ska leda till fler jobb. Men hur tänker statsrådet agera för att sätta stopp för missbruket här och nu? Jag ser fram emot regeringens svar på skrivelsen, och jag väntar på vilka förslag regeringen tänker lägga fram. Men tänker Johan Pehrson redan nu se över utformningen av nystartsjobben utifrån att det är fråga om en rättighetsbaserad åtgärd? Kommer den att vara behovsprövad? Kan statsrådet säga något redan nu? Kommer vi att se någon typ av förändring för nystartsjobben? Jag tror att både statsrådet och jag är måna om att 1 miljard kan användas till mycket annat, inte minst i välfärden.

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

I januari hade drygt 23 000 personer nystartsjobb, en lönesubvention som infördes av den borgerliga regeringen 2007 och som inte är ett vanligt arbetsmarknadspolitiskt program som kräver en anvisning från Arbetsförmedlingens handläggare. I stället bygger nystartsjobb på en rättighetslagstiftning, vilket innebär att subventionen är en rättighet. Det krävs därför inte någon arbetsmarknadspolitisk bedömning så länge den anställde uppfyller vissa, förhållandevis vida, kvalificeringsvillkor.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Nystartsjobben, som var en del av den borgerliga regeringens reformagenda, syftade till att förenkla och sänka kostnaderna för företag att anställa personal. Deras enkla utformning jämfört med andra former av subventioner har troligtvis lett till att fler personer har fått anställning. Dock har detta även medfört större utmaningar, vilket innebär att vissa av de jobb som subventionen hjälpte till att skapa sannolikt hade uppstått även utan ekonomiskt stöd från staten. Detta beror förmodligen på att arbetsgivare har möjlighet att välja ut arbetslösa som redan har en starkare relation till arbetsmarknaden och står närmare den. Detta bekräftas av data från Arbetsförmedlingen som visar att individer som erhållit anställning genom nystartsjobb har haft en mer fördelaktig position på arbetsmarknaden jämfört med dem som blivit anställda genom andra anställningsstöd.

Riksrevisionen har nu granskat om kontrollen av de subventionerade anställningarna är effektiv. I den granskningen pekas nystartsjobben ut som den lönesubvention där risken för missbruk är störst. Anledningen är deras utformning med en relativt hög ersättningsnivå samtidigt som kraven på arbetsgivaren, liksom kontrollen inför beslut, är betydligt lägre än vad som gäller för övriga subventionerade anställningar.

Herr talman! Det är svårt för Arbetsförmedlingen att kontrollera löner och försäkringar när arbetsgivare saknar kollektivavtal. Det är också komplicerat att återkräva felaktigt utbetald ersättning på grund av hur regelverket är konstruerat. Arbetsgivare som medvetet har missbrukat systemet kan strunta i att betala och vänta på att bli stämda av Arbetsförmedlingen i allmän domstol, vilket kan ta flera år eller inte alls bli av.

Att det inte finns krav på att anställningsvillkoren - förutom lönen - ska vara i nivå med kollektivavtalade villkor innebär att arbetsgivaren varken är skyldig att se till att den anställde är försäkrad eller att premier för tjänstepension betalas in.

Inför beslut om nystartsjobb sker inte någon arbetsmarknadspolitisk bedömning, vilket innebär att det inte heller görs något arbetsplatsbesök. Arbetstagarorganisationerna får heller inte möjlighet att yttra sig om arbetsplatsens lämplighet.

Riksrevisionen uppger i rapporten att Arbetsförmedlingens handläggare sällan ens har kontakt med vare sig arbetsgivare eller arbetstagare före beslut om nystartsjobben. De pekar ut detta som en trolig anledning till att nystartsjobben är den subventionerade anställning som är vanligast förekommande i Arbetsförmedlingens polisanmälningar.

Återigen: Bristen på krav och kontroller ökar risken för fusk, missbruk och arbetslivskriminalitet. Dessutom riskerar arbetstagare att utnyttjas och fara illa på arbetsplatser där arbetsvillkor eller arbetsmiljö är dålig.

Med anledning av detta ställde jag en konkret fråga till statsrådet Johan Pehrson om vilka åtgärder han avser att vidta för att motverka fusk och missbruk i nystartsjobben och för att säkerställa att individer anställda med nystartsjobb inte utnyttjas.

Jag upprepar min fråga: Vad avser statsrådet att göra för att hantera frågan om nystartsjobben?

Herr talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Det är inte riktigt svar på de frågor jag ställt och inte på den diskussion och debatt vi har i dag om effektiviseringen av arbetsmarknadspolitiken och de resurser som skickas tillbaka till staten och hur man ska handskas med det. Jag har inte fått något riktigt svar på det. Det skickades troligen tillbaka 6 miljarder kronor till staten. Jag har inte sett årsredovisningen. Vi får väl se vad som står i den. Statsrådet borde säga någonting.

Jag ställde en fråga om minskad kapacitet och om statsrådet ser något orsakssamband mellan minskad anvisningskapacitet och de budgetnedskärningar som Liberalerna har varit med och bidragit till. Det vore återigen intressant att få höra: Hur ska vi hantera den situation vi har i dag på den svenska arbetsmarknaden?

Statsrådet talar om att myndigheter ska banta och dra ned på resurserna. Men Arbetsförmedlingen är inte en sådan myndighet som behöver banta, inte minst i en ekonomisk kris. Snarare behöver man öka resurserna till Arbetsförmedlingen så att andra människor och myndigheter kan klara sig.

Arbetsförmedlingen har en annan roll. Arbetsförmedlingen ska rusta människor, hjälpa människor, stötta människor och matcha människor. Den ska hjälpa företag att hitta rätt kompetens. Statsrådet har ett ansvar att säkerställa att Arbetsförmedlingen är rustad för att möta inte bara dagens utan även framtidens utmaningar på svensk arbetsmarknad.

Återigen: Hur ska Arbetsförmedlingen blir mer effektiv än vad den är i dag när den själv påpekar i sitt eget budgetunderlag till regeringen att den inte kommer att klara av det med de medel och resurser den har i dag och de förväntningar som finns från politikens sida?

Vi behöver kanske ägna mer tid åt vuxenutbildningen nästa gång. Men det stämmer inte riktigt. Det statsrådet säger här är väldigt vackert, men det står någonting annat i budgeten.

Herr talman! Statsrådet ägnade halva sin tid åt att prata om vuxenutbildningen. Låt oss titta på den!

I regeringens budgetproposition för 2024 kan man se anslagsutvecklingen för stödet till vuxenutbildningen. För 2023 anslogs 4 494 miljoner kronor. Förslaget för 2024 är 4 568 miljoner kronor. Om man räknar snabbt i huvudet kan man se att skillnaden är en ökning på 74 miljoner kronor. Johan Pehrsons svar på de utmaningar vi ser i dag på svensk ar-betsmarknad är 74 miljoner kronor, nominellt, till vuxenutbildningen.

Samtidigt har vi inte ens räknat in inflationen, den ekonomiska krisen och kompensationen för inflationen. Räknar man in allt detta kan man inte påstå att det är en ökning, likaväl som att det inte sker en ökning i den aktiva arbetsmarknadspolitiken eller resurserna till Arbetsförmedlingen.

Trots att Johan Pehrson betonar yrkesutbildningarna kan vi konstatera att dessa insatser är otillräckliga för att möta de behov som finns i dag. Jag nämnde tidigare de stora regionala skillnaderna mellan södra Sverige och norra Sverige. Från år 2022 till år 2023 drog man ned på resurserna till vuxenutbildningen. Nu har man försökt kompensera upp det lite grann.

Tittar vi då på arbetsmarknadspolitiken, som diskussionen gäller, kan vi se att det är mindre anslag och resurser till den aktiva arbetsmarknadspolitiken. I Arbetsförmedlingens budgetunderlag till regeringen för 2024-2026, som Johan Pehrson säkert tagit del av, står det att det sker "en minskning av anslagsnivån med cirka 200 miljoner kronor, från cirka 7,8 miljarder 2022 till 7,6 miljarder för 2023" och att "förväntningarna på Arbetsförmedlingen är höga och resurskrävande".

I myndighetens underlag till regeringen står det också: "I myndigheten pågår flera utvecklingsinitiativ för att öka effektiviteten och produktionskapaciteten. Även om myndigheten räknar med vissa effektiviseringar successivt så bedömer vi att förväntningar inom flera delar av uppdraget kräver ökade resurser." Detta har man skrivit till regeringen.

Man fortsätter: "För att kunna omsätta tilldelade medel i operativ verksamhet behöver myndigheten också långsiktighet i budgetförutsättningarna. I dagsläget bedömer myndigheten att det råder en obalans mellan programmedel och förvaltningsmedel som, tillsammans med kommande års aviserade budgetminskningar avseende förvaltningsanslaget, försvårar en långsiktig planering. Arbetsförmedlingen behöver tillräckligt med personalresurser för att genomföra sitt uppdrag." Allt detta står i Arbetsförmedlingens budgetunderlag till regeringen.

Statsrådet säger att man ökar resurserna till myndigheten, men myndigheten själv säger att det är en neddragning. Det finns en förväntan att vi ska vara effektiva och öka kapaciteten, men vi kommer inte att kunna klara av det med de befintliga resurser som vi får av Johan Pehrson, säger Arbetsförmedlingen. Det här hänger inte ihop. När det gäller resurserna till vuxenutbildningen och till Arbetsförmedlingen och arbetsmarknadspolitiken hänger det som statsrådet säger inte ihop med budgeten.

Johan Pehrson! Vad är ditt svar? Hur ska det här klaras av? Jag ställde fyra väldigt konkreta frågor, men jag upplever att jag inte riktigt får svar på mina frågor. Jag vore tacksam om statsrådet kunde ägna lite av sin talartid åt att svara på mina frågor.

Herr talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Den här debatten hänger ihop lite med den förra. Det finns en korrelation mellan Arbetsförmedlingen, Arbetsförmedlingens resurser och effektivisering av arbetsmarknadspolitiska medel.

Återigen: Vi står i dag inför allvarliga utmaningar på svensk arbetsmarknad. Arbetslösheten ökar, och vi har en gigantisk matchningsproblematik, vilket är avgörande för ekonomisk tillväxt men också social sammanhållning. Därför tycker i alla fall jag att det är lite oroväckande att de pengar som är avsatta för arbetsmarknadsinsatser inte utnyttjas fullt ut.

Om vi läser Arbetsförmedlingens återrapportering för 2023 kan vi konstatera att de medel som avsatts för arbetslösa i slutändan inte når fram till dem som behöver dem mest för att få stöd. I stället kommer pengarna att skickas tillbaka till staten.

Denna ineffektivitet beror på många olika faktorer, bland annat Arbetsförmedlingens minskade anvisningskapacitet till följd av de omfattande budgetnedskärningar som Johan Pehrson och Sverigedemokraterna har bidragit till de senaste åren. Det har lett till minskad personal på myndigheten och gjort det svårt för myndigheten att använda resurserna fullt ut. Det har också försvagat myndigheten och myndighetens förmåga att erbjuda effektiva och riktade arbetsmarknadsinsatser. Det måste man ha med sig. Anvisningskapaciteten har ju betydelse i detta fall.

Till skillnad från Johan Pehrson tycker vi socialdemokrater att den aktiva arbetsmarknadspolitiken behöver stärkas. Arbetsförmedlingen, den lokala närvaron i hela landet och de åtgärder som leder till anställning behöver stärkas. Det finns en sorts skepsis hos högerpartierna och inte minst den nuvarande regeringen mot den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Det har påverkat myndigheten och dess kapacitet.

Budgeten som slaktade Arbetsförmedlingen 2019 har fått konsekvenser och har, återigen, lett till minskade resurser och att personal har sagts upp och har påverkat hur man använder medlen och resurserna.

Det skulle vara bra om statsrådet kunde utveckla lite mer varför Arbetsförmedlingen lämnar tillbaka pengar. Statsrådet konstaterar nämligen att nuvarande struktur ger Arbetsförmedlingen goda förutsättningar. Är det så att Arbetsförmedlingen har tillräckligt med resurser för att klara av sitt uppdrag? Det skulle vara intressant att höra statsrådet säga något om det.

Statsrådet säger också att tillgängliga medel hade kunnat användas effektivare. Då kan man fråga sig varför man inte har gjort det. Varför har Arbetsförmedlingen inte kunnat använda sina resurser och medel ännu mer effektivt?

Finns det något samband mellan personalneddragningar, minskad anvisningskapacitet och oförbrukade medel? Om statsrådet kan säga något om det vore det intressant att höra.

Statsrådet svarar att man ökar anslaget till Arbetsförmedlingen. Det stämmer inte. Vi har haft en ganska lång debatt om det tidigare. Arbetsförmedlingen har gått ut med ett pressmeddelande där man säger att man kommer att minska sin personal. Det stämmer inte med det statsrådet säger.