Karin Rågsjö

Herr talman! Det här låter ju som en genial reform. Allt ska lösas. Tandläkarna kommer att strömma till när detta leder till att det blir svårare för denna unga grupp, som man ska belasta i och med detta förslag.

Jag har lite frågor. Man kan tänka sig andra saker som skulle hjälpa till. Nu tar folktandvården ansvaret för barn och unga, inte sant? Skulle man inte kunna tänka sig att de privata aktörerna också skulle göra det? Det hade man kanske också kunnat laborera med.

Jag har rest runt mycket i Sverige och träffat många tandläkare inom regionerna som har det superbesvärligt. Det är bara i Stockholm man kan få en tandläkartid på nolltid. Det beror på att många tandläkare placerar sig här, också många privata aktörer. Hur vore det om ni hade tittat på det, Thomas Ragnarsson? Det kommer kanske i nästa reformpaket. Vad vet jag?

Hur ska vi lösa de enorma problem som finns inom folktandvården? De är gränslösa. Det handlar också om brist på kompetens, brist på tandläkare. Jag har svårt att se att de problemen ska lösas genom att man försämrar för den här gruppen. Men det verkar inte ledamoten ha något problem med. Ändå finns det ingen superanalys här.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ändrad åldersgräns för avgiftsfri tandvård

Herr talman! En annan fråga är hur man ska följa upp att det här blir bra. Vem garanterar det, och vem ska titta på det? Jag är väldigt tveksam till att det här på något sätt kommer att gagna tandvården i hela Sverige och till att vi genom att skära ned på den här gruppen får en jämlik tandvård.

Överkonsumtion kan man diskutera. Tänk om vi skulle ha samma idéer om sjukvård och sa att människor överkonsumerade sjukvård, exempelvis hos de privata aktörerna. Herregud, vilket liv det skulle bli!

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ändrad åldersgräns för avgiftsfri tandvård

Herr talman! Med tanke på den makt som Sverigedemokraterna har fått över regeringen borde det inte vara något problem att förhandla fram ett förslag för hela befolkningen. Ni har för sjutton sänkt skatten för de allra rikaste. Då borde det ändå ha funnits förutsättningar att gå in och göra någonting mer för dem som har det absolut sämst. Men det kanske inte fanns på kartan.

Jag frågar fortfarande: På vilket sätt ökar jämlikheten med den här reformen? Jag har svårt att se det. Kommer tandläkarna att bli fler av reformen inom den regionala tandvården? Har ni funderat på hur de privata tandläkarna eventuellt skulle kunna "hjälpa till" med undersökningar av barn och ungdomar? De ligger nu enbart på de regionala tandläkarna som det ser ut i de flesta regioner. Det är mycket jag har funderingar på.

Herr talman! Det är uppenbart att den här reformen och 67-plusreformen innebär att hela kroppen ska inkluderas. Det ska bli billigare för 67plussarna. Men det kommer inte att göra någon skillnad för den stora befolkningen som i dag inte har råd att gå till tandläkaren.

Tyvärr lever vi i ett land med en betydligt högre arbetslöshet under den här mandatperioden. Vi lever i ett land där människor har fattiggjorts. Jag undrar fortfarande: Hur ska den här reformen hjälpa just dem? Det är jag intresserad av.

Herr talman! Som ledamoten vet är tänderna en typisk klassfråga. Man kan undra lite vad den här propositionen gör åt de klasskillnader som finns när det gäller tänderna. 77,6 procent av de högutbildade i befolkningen får en tandundersökning vart tredje år, men bara 49 procent av dem som endast har förgymnasial utbildning. Det visar tydligt att kostnaderna för att gå till tandläkaren slår hårt mot människor med sämre ekonomi. Då undrar jag stilla, ledamoten, hur den här reformen på något sätt bidrar till mer jämlik tandhälsa. Det är min första fråga.

Min andra fråga gäller Sverigedemokraterna generellt. I valkampanjen 2022 pratade man om hur nästan hela folket - inte invandrare, i och för sig - skulle kunna få del av bättre tandvård genom översyn av högkostnadsskyddet. Tänderna skulle tillhöra kroppen. Nu är det 67-plussarna som kan få detta. Då undrar jag vad som hände på vägen. Hur kommer man någonsin att kunna åtgärda alla de problem som finns inom tandvården, exempelvis att den regionala tandvården går på knäna? På vilket sätt underlättar den här propositionen - och tänket bakom det ni kommer att göra senare - för den regionala tandvården?

Fru talman! Statsrådet! Alla som arbetar i Gaza säger att det behövs hjälp nu, hands on! Det finns nämligen nästan inga sjukhus kvar. De ligger i grus.

Enligt Unicef dödades för några dagar sedan över 50 barn på två dygn i israeliska attacker i Gaza, de flesta i de norra delarna av enklaven där flyktvägarna är blockerade och många människor har blivit kvar. Några av attackerna har träffat vaccinationscentraler. Det är inte acceptabelt att barn inte ens kan vara säkra när de går för hälso- och sjukvård, säger Lotta Sylwander vid Unicef i Sverige.

Barn som behöver vård får inte vård. Varför kan Sverige inte ens rädda svårt sjuka barn genom att evakuera dem, precis som andra länder har gjort? Det är fullt möjligt. Det finns förutsättningar, jag lovar.

Jag vill också passa på att tacka alla frivilligorganisationer som är på plats i Gaza. Så här skriver Läkare Utan Gränser: "Israel har uppvisat en total avsaknad av respekt när det gäller att skydda Gazas sjukvårdsinrättningar. Vi ser hur sjukhus förvandlas till bårhus, ibland till ruiner. De utsätts för attacker, skottlossning och räder, de omringas och attackeras av stridsvagnar. Patienter och medicinsk personal dödas. Världshälsoorganisationen WHO har dokumenterat 178 attacker mot sjukvården, inklusive 22 dödsfall och 48 skadade bland sjukvårdspersonal i tjänst. Medicinsk personal, även Läkare Utan Gränsers, är helt utmattade och förtvivlade. De har tvingats amputera armar och ben på barn med svåra brännskador, utan tillgång till bedövning eller steriliserade instrument. Till följd av tvångsevakueringar beordrade av israeliska soldater har en del läkare tvingats överge sina patienter eftersom de annars själva riskerar livet."

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Så ser det ut på Gaza. Var är Sverige? Det är klart att det finns förutsättningar! Vi måste hjälpa till på ett helt annat sätt, anser vi. Det är bra med ekonomisk hjälp, men det behövs hjälp hands on! Det är så viktigt.

(Applåder)

Fru talman och statsrådet! Alla som arbetar inne i Gaza, och det är allt färre, säger med väldigt hög röst att möjligheten att hjälpa på plats snart är helt borta. Sjukhusen är genombombade. Var ska man arbeta med amputationer och så vidare? Det är tyvärr inte möjligt längre.

I juli evakuerades 16 palestinska barn och deras anhöriga via Egypten till Spanien och flera andra länder, exempelvis Rumänien och Italien. Men trots att Sverige har kapacitet och möjlighet säger den svenska regeringen fortfarande nej. Det har gått ett år. Det finns möjligheter.

Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm har sagt till DN att man både vill och kan ta sitt ansvar. Organisationen Sjukhusläkarna säger samma sak. Vårdförbundet driver på för att vi ska ta emot skadade och svårt sjuka patienter.

Själv besökte jag Aleris Rehab i Solna och träffade en ukrainsk soldat som var just på rehab. Sverige reagerade mycket snabbt på Rysslands brutala anfallskrig mot Ukraina, och vi är väldigt stolta över att vi inte tvekade att ta emot krigsskadade patienter. 185 patienter från Ukraina har fått rehab i Sverige.

Då borde det vara lika självklart att ta emot patienter från Gaza. Skillnaden i hur regeringen har behandlat ukrainska skadade och Gazas alla skadade, vuxna och barn, är ganska stor. Det är ingen överdrift. Det är väldigt många som driver på i detta.

Vi vill att regeringen omgående ger Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och Socialstyrelsen i uppdrag att vara förberedda på mottagande av patienter från Gaza. Vi ser att ingenting händer, och vi är väldigt bekymrade.

Den 19 september har 37 barnpatienter och 79 släktingar evakuerats via Egypten till EU-länder, men inte till Sverige. Vi får tacka Belgien, Tyskland, Italien, Spanien och Slovakien, som har tagit sitt ansvar. Flera medicinska evakueringar till EU har gjorts de senaste månaderna. Kommissionen fortsätter sina ansträngningar för att få upp alla länder på banan. Var finns Sverige?

Ministern talar om hjälp på plats. Jag undrar verkligen var - i de grushögar som finns kvar av sjukhusen i Gaza?

WHO har uppskattat att 10 000 personer omedelbart behöver medicinsk evakuering. Vi har kunskapen. Vi har kapaciteten. Det minsta vi kan göra nu är att ta emot patienter i detta folkkrig. Även Carl Bildt säger att det är ett folkkrig. Det är inte bara Vänsterpartiet som säger det.

Det handlar om humanism. En gång var vi en humanistisk stormakt - väldigt länge, faktiskt. Men sedan regeringen med SD:s stöd tillträdde 2022 har man inga som helst ambitioner att ge skydd på plats här. Det är väldigt tydligt, tycker vi.

WHO har nu meddelat att 1 000 patienter ska kunna evakueras från Israel till Europa. Här bör Sverige vara på banan. Övergången till Rafah har stängts av, och det har resulterat i att bara 229 personer har kunnat ta sig igenom. Nu kan man öppna för fler, och då ska Sverige vara där.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det finns ingen konflikt mellan att bidra ekonomiskt och ta emot patienter. Sverige har kapacitet att göra både och. Läkare Utan Gränser har sagt att de kan hjälpa till.

Nu har 6 075 patienter fått godkännande för att lämna. 80 procent har lyckats. De har främst kommit till Egypten och grannländerna, som har tagit ett enormt ansvar. Nu måste Europa steppa upp. Nu måste Sverige steppa upp.

Varför vill inte regeringen ta emot patienter från Gaza i akut behov av vård? Det finns inte längre några sjukhus där som kan vårda de sjuka och de skadade.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret, som jag inte tyckte var ett svar. Det var ganska svårt att förstå vad vi kan göra och inte göra. Det var ändå tydligt att Sverige inte kommer att ta emot svårt skadade och sjuka från Gaza för vård i Sverige.

Efter Hamas terrorattack mot Israels befolkning öppnade sig helvetesgapet för palestinier i Gaza. Gaza ligger i ruiner; det är bara grus som återstår. Av 43 000 dödade palestinier är 17 300 barn, och den ofattbara summan 93 000 personer beräknas vara skadade.

Samtidigt har hela sjukvårdssystemet helt kollapsat, och de flesta av Gazas sjukhus är helt ur funktion. Israel har bland annat bombat sönder det mest framstående cancersjukhuset i Gaza, och för några dagar sedan bombades det sista sjukhuset i norra Gaza. Det finns nästan inga sjukhus kvar. Akut brist på mat och vatten gör situationen till en katastrof. Tusentals människor i Gaza är i behov av medicinsk evakuering. Operationer görs utan smärtlindring, och svårt sjuka barn som skulle överleva med vård dör.

Var är Sverige?

Separata data från Action on Armed Violence fram till den 23 september visar att Israel har träffat civil infrastruktur en gång var tredje timme sedan kriget började. Under det senaste året har Israel begått allvarliga kränkningar av den internationella humanitära rätten på en nivå som kan utgöra brott mot mänskligheten. Den israeliska militären har riktat in sig på infrastruktur som är oumbärlig för civilas överlevnad - sjukhus men också till exempel skolor. Civila har tvångsförflyttats dussintals gånger utan humanitära åtaganden till ställen som regelbundet har bombats och attackerats.

FN:s rapport om barn och väpnade konflikter lyfter särskilt fram antalet palestinska barn som har dödats i Gaza och på Västbanken. Under det senaste året dödades över fem gånger fler barn i Gaza än mellan 2005 och 2022 i hela världen. Det här är från Oxfam.

Det är en humanitär katastrof vi kan se i Gaza, och sjukhusen ligger i ruiner. EU-kommissionen har vädjat till medlemsländerna att ta emot palestinska patienter, men trots att svensk sjukvård har kapacitet att rädda liv vägrar regeringen att göra det.

Redan i maj vädjade EU:s hälsovårdskommissionär Stella Kyriakides till EU:s medlemsländer om hjälp. WHO har identifierat cirka 10 000 svårt sjuka personer som är i akut behov av vård, och EU uppmanades att ta emot en del av dessa patienter. Det handlar om människor som skadats av Israels bomber men även om cancersjuka som nu är utan vård - och om barn, förstås. WHO samordnar insatserna mer effektivt just nu än tidigare, och Läkare Utan Gränser erbjuder sig att stötta regeringen med sin personal på plats. Det har de varit väldigt tydliga med.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Var är Sverige? Svensk vårdpersonal står redo att rädda liv. Varför vill regeringen inte ta emot patienter från Gaza i behov av vård? Det förstår vi fortfarande inte.

Herr talman! Min fråga går till statsrådet Acko Ankarberg Johansson.

Andelen svenskar som uppger att de har en fast läkarkontakt i primärvården är 32 procent, vilket kan jämföras med andra liknande länder, där andelen är 81 procent. Socialstyrelsen bedömer att primärvårdens förmåga att fungera som ett nav i hälso- och sjukvården kan påverkas mycket negativt av resursbrist. Två nedskärningsbudgetar har vi sett från den SDberoende regeringen. I år föreslår regeringen ingen höjning av de generella statsbidragen till nästa år, och man minskar också sektorsbidraget från 9 till 2 miljarder kronor.

Det krävs långsiktiga förutsättningar för att bygga upp och bedriva primärvård, och det har vi alla ställt oss bakom. Det här är ju en jättereform som jag trodde skulle vara på g, men så är det tydligen inte. Därför undrar jag: Hur länge ska statsrådet blunda för primärvårdens behov?

Herr talman! Det var tur att jag fick ordet direkt efter det lilla meningsutbyte som vi hade, för vi kör inga panikaktiviteter utan vill se detta långsiktigt.

Herr talman! Ett område där transparensen är minimal är hela läkemedelsområdet, precis som jag har sagt tidigare. Vilka läkemedel släpps in? Vilka godkänns? Hur godkänns de? Vilka har tillgång till läkemedel på individnivå och på regionnivå? Är det jämlikt? Jag är väldigt skeptisk till det.

Riksrevisionens granskning har utgått från frågan om statens styrning av och tillsyn över läkemedelsförskrivningen är effektiv. Man har granskat regeringens styrning genom överenskommelser med Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, om statsbidrag för läkemedelsförmåner med mera, statens kunskapsstyrning av läkemedelsförskrivningen, statens tillsyn över läkemedelsförskrivning som medför patientsäkerhetsrisker och statens tillsyn över felaktigt användande av läkemedelssubventioner, som vi har diskuterat tidigare.

Riksrevisionens övergripande slutsats är att statens styrning av och tillsyn över läkemedelsförskrivningen inte är effektiv. Detta borde få vem som helst att backa tillbaka och fundera på vad vi ska göra mer. Samtidigt konstateras att det råder kommunalt självstyre i regionerna, att regionerna är huvudmän för hälso- och sjukvården och att regionerna behöver samordna och effektivisera styrningen för att minska regionala skillnader i läkemedelsanvändningen. Och så är det: Det är stora skillnader, oavsett vad man har kommit överens om. Det spelar roll var man bor och vem man är.

Riksrevisionen bedömer att statsbidraget inte är ett effektivt styrmedel. Då måste vi börja fundera på vad vi ska göra, för detta verkar ju inte funka till hundra procent.

Statens styrning och tillsyn ska ha fokus på en kostnadseffektiv läkemedelsanvändning. Ordet kostnadseffektiv kan diskuteras. Det viktiga är ju att rädda människors liv. Oavsett om jag bor i Ångermanland eller Stockholm ska jag ha samma förutsättningar att få ut de läkemedel som gör att jag kan få ett bra liv och leva längre. Med tanke på den SD-beroende regeringens minimalistiska satsningar på vården är jag lite orolig för att detta kan bli ett problem. Vi tittar framåt en kort period, två år, men vi har också en långsiktighet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om läke-medelsförskrivningen - statens styrning och tillsyn

Frågan om statsbidragets konstruktion har varit föremål för många utredningar, senast en som lämnades 2018. Vi tycker att det behövs en ny läkemedelsutredning för att se över helheten, inklusive läkemedelsförmånerna. Man måste ta ett bredare grepp om vilka läkemedel som ges till vilka patienter och om vårdgivare och apotek. Alla ska vara med i en sådan utredning.

Vänsterpartiet vill också se en statlig pott för läkemedel och behandlingar som är dyra, vilket vi har motionerat om. Vi tycker att staten ska ta över denna kostnad, och detta kommer nog att diskuteras framöver.

Målet ska vara en kostnadseffektiv modell med fokus på jämlik tillgång till läkemedel i hela landet, där läkemedlens potential gör att fler kan få hjälp. Regeringen säger att man i närtid avser att återkomma med förslag på insatser, vilket känns lite halsstarrigt. Men vi får väl vänta och se.

Jag yrkar bifall till reservation 2.

Herr talman! Ledamoten säger att inflationen har gått ned och att allting är ljusgrönt och underbart. Jag delar inte riktigt den uppfattningen eftersom det fortfarande är ungefär 5 000 personer som kommer att gå från regionerna - de är alltså varslade. Det är klart att det är ett problem.

Pengar har betydelse. Pengar betyder någonting ute i regionerna, och det är klart att vi kan se en regional ojämlikhet utifrån vilka förskrivningar som görs i olika regioner. Regioner med sämre ekonomi har sämre förutsättningar att finansiera läkemedel som man exempelvis skriver ut från sjukhusen. Det är inget snack om det, om jag får uttrycka mig så. Jag är alltså bekymrad.

Men det som bekymrar mig ännu mer är att den fråga som vi har diskuterat hur länge som helst - den handlar alltså om läkemedel, om transparens, om vem som ska betala vad och om vad som händer - känns superluddig. Jag önskar att man kunde hitta vägar fram när det gäller vad staten ska göra, vad staten ska finansiera, vad staten ska härbärgera och vad regionerna ska göra.

Detta är verkligen en framtidsfråga, och vi diskuterar den typen av frågor i Vårdansvarskommittén. Det är en mängd utredningar på gång, men det är också mycket här och nu. Jag undrar fortfarande hur regionerna nästa år ska kunna finansiera sin egen verksamhet. Det ser inte jätteljust ut utifrån de regioner jag har talat med.

Herr talman! Läkemedelskostnaderna ökar - det kan vi se. Det sker också för att det är väldigt potenta läkemedel som man tar fram, som betyder väldigt mycket för väldigt många i vårt land.

Vi kan också se att det är en väldigt ojämlik fördelning i regionerna beroende på ekonomi. Det är alldeles uppenbart - det ser man när man tittar på olika tabeller och så vidare.

Jag har två frågor.

I den budget ni har lagt fram tillsammans med Sverigedemokraterna föreslår ni ingen specifik höjning av de generella statsbidragen, och ni minskar sektorsbidraget från 9 till 2 miljarder kronor när det gäller sjukvård. Detta kommer förstås även att påverka hela frågan om läkemedel ute i regionerna. Min första fråga är: Hur ska regionerna fixa detta?

Sedan gäller det vem som ska ta ansvar för finansieringen och var statens ansvar ska ligga. Vi anser sedan länge att staten bör ta ett tydligare ansvar för finansieringen. Vi ska komma med förslag i den kommitté där jag sitter, och där verkar vi ha lite samma utgångspunkt. Men just nu och fortsatt nästa år ser det ganska mörkt ut för regionerna. Min andra fråga är: Hur ska man kunna härbärgera kostnaderna med den budget ni har lagt fram när det gäller just läkemedel?

Herr talman! Jag kan förstå ledamotens funderingar på det här området, för är det ett område som är väldigt icke-transparent och svårt att följa för oss ledamöter är det just läkemedel. Det är olika nivåer och så vidare. Det är supersvårt, måste jag säga. Jag hade också väldiga problem i början med att fatta läget. Vi har svårt att se vilka läkemedel som släpps in och varför, hur de godkänns och vilka som har tillgång till läkemedlen regionalt och på individnivå.

Men en sak som är glasklar, herr talman, är att det är stigande kostnader när det gäller läkemedel. Vi kan också se att er politik, alltså den SD-beroende regeringens politik, gör att regionerna har det väldigt svårt ekonomiskt just nu. Ingen region vill ta över kostnaden för läkemedel.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om läke-medelsförskrivningen - statens styrning och tillsyn

Jag undrar verkligen om det inte är dags för även SD att se över det här lite. Eftersom läkemedel är så viktigt är det kanske bättre att man lägger hela den delen på staten. Det tycker vi.

Fru talman! Att prioritera handlar främst om att prioritera välfärd framför skattesänkningar. Det är självklart.

En annan viktig prioritering är att värna vårdpersonalen och se till att de har rimliga, eller bra, arbetsvillkor. Det kan vi inte se nu, i en tid då 5 000 personer varslas runt om i hela Sverige inom hälso- och sjukvården. Då blir det ingen prioritering; det kan man knappast säga.

Det fattas i dag i runda slängar 15 miljarder för att hålla hälso- och sjukvården på den nivå vi är vana att kunna se den. Inte ens 6 miljarder, som ni gick ut med i vårbudgeten, räcker. Det här drabbar hälso- och sjukvården hårt, och det gör att prioriteringarna slår snett.

Den andra prioriteringen som är oerhört viktig är självklart jämlik sjukvård. Jämlikhet handlar inte bara om regional jämlikhet utan också om klassmässig jämlikhet. Här pekar utredning efter utredning på att skillnader i den klassmässiga hälsan mellan dem som är rika och friska och fattiga och sjuka ökar. Detta borde vara en självklar prioritering. Det handlar om sjukast först, och det ska inte vara plånboken som styr.

Jag övergår nu till att tala om sakfrågor. För att utrota HPV-viruset i närtid krävs ett massivt och hållbart samlat grepp under ett fåtal år så att viruset inte längre kan cirkulera. Alla som berörs måste få vaccination - pojkar, flickor, män och kvinnor. Det är oerhört viktigt. Detta är en superviktig fråga som vi måste rulla ut. Det ska inte bero på vem du är eller var du bor om du ska vaccineras.

All typ av screening riskerar att slå snett klassmässigt. Här krävs stora tag, exempelvis för mammografi. Vi anser att regeringen bör se över frågan om screeningprogrammen för att upptäcka vissa sjukdomar. Det är jätteviktigt. Det är också angeläget att screeningprogrammens åldersgränser ses över och uppdateras utifrån ny forskning. Det här är också en fråga när det gäller vaccinering som staten kanske borde ta ett fastare grepp om och se till att det blir jämlikt över landet. Det ska inte skilja mellan vilken region du bor i när det handlar om vilken screening du kan få. Jag yrkar därför bifall till reservation 5.

Bröstcancer är den vanligaste cancersjukdomen bland kvinnor i västvärlden, och den ökar dessutom. Det ställs ungefär 61 000 cancerdiagnoser varje år i Sverige. Till skillnad från många andra cancerformer är bröstcancer vanligt i 50-60-årsåldern, och det förekommer förstås också hos yngre kvinnor. Men vi har också en väldigt hög överlevnad när det gäller bröstcancer. Vi har en fantastisk cancervård i Sverige; det vill jag säga från den här talarstolen. Det gäller specifikt bröstcancer, och detta ska vi värna.

Cirka 80 procent av alla som får en bröstcancerdiagnos är över 50 år. Samtidigt som bröstcancer blir vanligare ökar chansen att överleva. Allt fler kan alltså botas. Ungefär hälften av alla fall av bröstcancer upptäcks vid screening med mammografi. Tre fjärdedelar av tumörerna upptäcks hos kvinnor som är 55 år och äldre samtidigt som var femte kvinna som drabbas av bröstcancer är över 74 år. Det handlar om att vi lever längre och då också riskerar att få cancer.

Här kanske man måste se över åldersgränsen. Vi har mammografi fram till 74 år. Så länge får man gå på undersökningarna. Socialstyrelsens tidigare rekommendationer om åldersgränser har varit väldigt tydliga: 74 år. Nu ökar medellivslängden, och flertalet av de förändringar som hittas bland äldre kvinnor är just cancer som behöver behandlas. Därför kanske man måste se över rekommendationerna. Det får inte bli någon typ av åldersdiskriminering i cancervården.

Herr talman! Vi har en fantastisk hälso- och sjukvård i Sverige tack vare alla som jobbar inom hälso- och sjukvården. De sliter varje dag. Så är det.

Just nu har vi dock även en nationell vårdkris i Sverige, och den har slagit väldigt hårt mot personal och patienter. Nu är också 5 000 personer varslade inom hälso- och sjukvården runt om i hela Sverige. Det känns ju helt vansinnigt med tanke på hur vi hade det under pandemin. Det känns som att den ligger väldigt långt ned i Tidögängets sätt att förhålla sig.

Jag anser att den SD-beroende regeringen dränerar den regionala vården genom att helt enkelt inte ge tillräckligt med resurser i en väldigt svår tid. Vi kan se att överbeläggningarna på landets sjukhus ökar. Antalet intensivvårdsplatser minskar och är nu färre än under pandemin, vilket borde väcka många.

De generella statsbidragens andel av hälso- och sjukvårdens finansiering har minskat från 16 procent till 11,5 procent mellan 2010 och 2022. Det går liksom stick i stäv med olika regeringars återkommande beskrivningar av historiska vårdsatsningar de senaste åren.

Jag kommer att prata om primärvården och den nära vården. Det känns just nu som en hägring att den skulle vara en matta för all vård, så att säga. Primärvården ska vara basen i vårdkedjan, men det kräver muskler. Regeringen verkar inte ha de musklerna, och inte heller SD. Främst saknas det resurser för att klara hela uppdraget, som är gigantiskt.

Utan personal som har bra arbetsvillkor och en god arbetsmiljö kommer det inte att vara möjligt att förverkliga målet om en god och nära vård, herr talman. Uppföljningar visar att primärvårdens ekonomiska resurser under den senaste femårsperioden bara har ökat marginellt. I regionernas handlingsplaner för omställningen är det också otydligt om regionerna avser att förstärka primärvårdens resurser framöver och i så fall hur. Det kan man säga är alarmerande.

Vänsterpartiet anser att primärvården ska garanteras långsiktig finansiering för att klara av den här omställningen. Man måste kunna se väldigt långt framåt för att förbättra arbetsmiljön och utöka bemanningen inom hela primärvårdskedjan. Det är faktiskt regeringens och SD:s ansvar att det händer något inom primärvården. Vi vill se en nationell primärvårdsreform som garanterar primärvårdens långsiktighet.

Vi vill också se att regeringen och Sverigedemokraterna tillsammans med regionerna tar fram regionala handlingsplaner för att nå det riktvärde vi har för listade invånare samt att det förebyggande arbetet i primärvården utvecklas i samverkan med regionerna. Jag yrkar därför bifall till reservation 4. Det ska inte bara vara snack om primärvården utan också verkstad, och det väntar vi på.

Jag övergår till att prata om den där marknaden, ni vet. Tron på marknaden inom välfärdssektorn har varit gränslöst naiv, måste man säga. Marknadslogikens intåg i den svenska vården har i huvudsak inneburit att friska, välbeställda personer ges möjlighet att överkonsumera vård - det kan vi bland annat se i Stockholm - samtidigt som patienter med sämre ekonomi och sämre hälsa samt äldre personer med stora vårdbehov har nedprioriterats.

De riktigt stora vårdbehoven finns inte inne i städerna, exempelvis i Stockholms innerstad, utan i förorter, bostadsområden i utkanten av städer och i glesbygden. Där vimlar det inte av privata aktörer, vilket förstås handlar om att vinstintresse inte har något att hämta där. Exempelvis i Storuman funkar inte den drivkraften.

Denna väg leder bort från innehållet i hälso- och sjukvårdslagen, det vill säga principen om jämlik vård och sjukast först. Vänsterpartiet anser att valfriheten ska gälla för den som behöver vård och omsorg, inte för privata företag. Vi vill alltså avskaffa den fria etableringsrätten inom vård och omsorg, för den har inte fallit väl ut. Vi vill se en nationell plan för hur jämlikheten inom hälso- och sjukvården kan förbättras.

Klass och hälsa hör ihop. Personer med enbart förgymnasial utbildning har exempelvis kortare medellivslängd, ökad risk för tidig död och sämre självskattad hälsa och psykisk hälsa. Särskilt tydligt är sambandet för kvinnor med enbart förgymnasial utbildning. Det är viktigt att påpeka att det här hänger ihop, det vill säga att ogynnsamma förutsättningar att få vård är en starkt bidragande orsak till sämre hälsa för gruppen med låg socioekonomisk position. Jämlika levnadsvillkor leder till bättre hälsa, och bättre hälsa leder till jämlika levnadsvillkor.

Jag måste dock säga att intresset för jämlikhet och klass är ganska marginellt när det gäller Tidögänget, herr talman. "Mer ojämlikhet!" verkar snarare vara stridsropet - rik och frisk går igen. Regeringen borde i stället uppdra åt regionerna att prioritera områden med låga folkhälsotal för att öka jämlikheten i hälsa.

Det här området är ju ganska stort, och jag övergår nu till att prata om psykisk hälsa bland barn och unga. Barn och unga som har olika typer av psykisk ohälsa kan ha det av olika orsaker. Det kan handla om svårigheter i hemmiljön, exempelvis föräldrar som är beroende av alkohol eller själva mår psykiskt dåligt. Det kan handla om skolmiljön - att skolan har en enorm impact på barns och ungas förutsättningar att må bra vet vi. Att gå ut grundskolan och gymnasiet med betyg är en väldigt stor skyddsfaktor för barn och unga.

Det kan också handla om neuropsykiatrisk problematik, och då det krävs olika insatser. Vem som har ansvaret för att rätt insats ges vid rätt tidpunkt kan ibland vara ganska oklart. Erfarenheter visar vidare att barn och unga med de största behoven drabbas väldigt mycket av att vården är så fragmentiserad.

Den psykiska ohälsan bland barn och unga är så allvarlig att det behöver hanteras som ett stort folkhälsoproblem. Söktrycket på barn- och ungdomspsykiatrin har ökat stadigt. Bup behöver mer resurser - det är självklart - men vi måste också hitta andra ingångar för barn och unga, herr talman. Bup kan inte härbärgera alla barn som av olika orsaker och i olika grad mår dåligt psykiskt. Vi vill se en utredning med uppdrag att ta fram förslag på hur fler ingångar till stöd kan skapas för barn och unga med psykisk ohälsa.

Det var det förra socialutskottets förtjänst att Samsjuklighetsutredningen över huvud taget blev av. Nu har utredningens betänkande remissbehandlats. Det är en fantastiskt bra utredning. Vi undrar nu: Var är propositionen utifrån denna enormt viktiga utredning? Det är regeringens och SD:s ansvar att den läggs fram, och det är bråttom. För varje dag som går ökar dödligheten.

Jag har nu fräckheten att yrka bifall till ytterligare en reservation, nämligen reservation 24.

Jag övergår nu till att tala om privata sjukförsäkringar. Inte bara kan de vara orättvisa och leda fel - de kan också leda till en kravkultur bland dem som har försäkringar. Man ber kanske inte bara om en second opinion utan också om en third opinion.

Samtidigt har de privata vårdgivarna intresse av att sälja så mycket sjukvård som möjligt; det finns ju väldiga ekonomiska incitament i detta. Det är ett problem när privata vårdgivare som har avtal med regionerna har två dörrar in - en för oss som inte har försäkringar och en annan för dem som har försäkringar. Det är samma lokal och samma personal. Detta är en form av megastor räkmacka för vårdbolagen, som cashar in från regionerna och försäkringsbolagen. Sjukast först blir knappast regeln här.

I dag är det rättsliga läget oerhört oklart när det gäller vad regionerna själva kan göra. Vi anser att regioner som är villiga att leva upp till det som står i hälso- och sjukvårdslagen och förbjuda privata sjukvårdsförsäkringar inom privat verksamhet som har avtal med regionerna ska kunna göra det. I och med det oklara rättsliga läget krävs det att frågan reds ut nationellt.

Jag vill passa på att önska alla i denna sal och alla andra en trevlig sommar. Jag tror att det här är det sista jag kommer att säga i den här talarstolen under detta riksmöte.

Herr talman! Det fattas just nu cirka 15 miljarder inom hälso- och sjukvården. Vi kan se att antalet intensivvårdsplatser minskar till nivåer som är mycket lägre än före pandemin. Vi kan se att överbeläggningarna på landets sjukhus ökar. Det är inte direkt någon succé för Tidögänget när det gäller hälso- och sjukvård; det kan man knappast säga.

Det handlar också om hur situationen för de vårdanställda har varit under lång tid, precis som ledamoten i och för sig säger. Men under de här åren har villkoren för de vårdarbetande knappast blivit bättre inom det regionala sjukvårdssystemet, utan hela idén bygger på övertid för exempelvis sjuksköterskor - det är helt sanslöst.

Det är klart att det handlar om resurser. Det har ju varit en enorm kris. Under pandemin baxade den förra regeringen in resurser till vården för att klara läget. Det gör inte ni nu under inflationen, tvärtom. Detta har skapat stora revor i hälso- och sjukvården. Verkligheten ser alltså ganska illa ut.

När det gäller privata vinster tycker vi att det är patienterna som ska välja. Vi är helt emot etableringsfriheten, för det har i väldigt stor utsträckning visat sig att incitamentet är att tjäna pengar, helt enkelt. Incitamentet är inte att göra världen bättre utan att få ut så mycket pengar som möjligt för dem man har satt in. Då använder man sig förstås av sin personal på olika sätt.

Det existerar inte många små bolag inom hälso- och sjukvården, utan det rör sig om stora koncerner, ofta globala.

Jag har en specifik fråga till företrädaren; det gäller Samsjuklighetsutredningen. Var är den?

Herr talman! Verkligheten är en annan i mina ögon än i ledamotens - det är uppenbart.

För det första har vi en nationell vårdkris just nu. Det är 5 000 personer som är varslade runt om i Sverige, och jag undrar vilka belägg du har från varje region när det gäller hur många som ska anställas av de 7 000 sjuksköterskor som skulle anställas för de pengar ni skickat ut. Detta vill jag gärna se; jag får helt andra signaler.

Det är alltid intressant att diskutera vinster i välfärden, vilket numera också lyfts upp av väldigt många aktörer. Det handlar inte om små, fina företag drivna av kvinnor utan om stora bolag i stora kedjor. Det är de som har hand om en stor del av sjukvården i dag - det är stora, stora bolag. I deras bolagsstyrelser vimlar det inte direkt av kvinnor. Det handlar inte om små, små företag.

Detta har knappast ökat jämlikheten inom hälso- och sjukvården. Det är bara att titta på Stockholm, som tidigare var borgerlighetens stora skyltfönster när det gällde vinster i välfärden och privata företag. Det visade sig på ett helt uppenbart sätt att det var vi som bor i innerstaden, medelklassen, som fick tillgång till sjukvård. Stockholm hade en 40 procent större konsumtion av sjukvård än andra regioner. Man kan oroligt undra om vi var mer sjuka här. Det tror inte jag, utan det handlar om att detta var ett system som riktade sig till de friskaste.

När det gäller jämlikhet i vården och i tillgången till vården visar alla undersökningar i dag att den klassmässiga skillnaden ökar flagrant i hela Sverige. Jag undrar, herr talman, hur Tidöpartierna har tänkt se till att vi får en mer jämlik vård sett till klass.

Herr talman! Det saknades ett svar - det som handlar om Samsjuklighetsutredningen. Det kanske ledamoten återkommer till i nästa sväng.

När det handlar om primärvården är det främst resurser och struktur som saknas. Jag tror att staten måste gå in med ett fastare grepp och en mer långsiktig finansiering när det gäller primärvården. Jag tror att det är oerhört viktigt för att vi ska kunna stå med rak rygg, vi som står bakom detta. Det är alltså samtliga partier som ställer sig bakom denna primärvårdsreform. Jag är väldigt orolig för att det går bakåt i stället för framåt.

Klasskillnaderna växer tyvärr. Man kan se i olika underlag att hälsan i grupper med kort utbildning och sämre ekonomi har blivit sämre. Det handlar om tillgänglighet. I Stockholmsregionen gjorde man det flagranta misstaget att man placerade vansinnigt många vårdcentraler och ökade tillgängligheten i innerstaden, där jag själv bor, medan socialt icke privilegierade områden fick jätteproblem med sina centraler. Här var det marknaden som styrde mer än tanken på dem som har sämst hälsa, så att säga.

Jag är fortfarande oklar över svaret när det gäller Samsjuklighetsutredningen. Vi kan se att dödligheten ökar i den gruppen. Det handlar alltså om en grupp som är beroende och som har psykisk ohälsa. Det är en väldigt stor grupp som far väldigt illa. Det är många där ute - anhöriga, de beroende själva och professionen - som frågar: Vad händer med Samsjuklighetsutredningen? Varför kommer ingen proposition? Det undrar jag också.

Herr talman! Jag håller fullständigt med Thomas Ragnarsson angående organisering och ett totalt förstatligande, men det är inte detta jag ska prata om nu, utan jag ska ta upp tre frågor.

Den första frågan handlar om primärvården. Vi har alla ställt oss bakom hur viktig primärvården är och att vi ska öka tempot när det gäller listning av patienter, fler anställda och så vidare. Det går inte som tåget - ett sådant uttryck kan man ju tyvärr inte använda längre, herr talman. Men det går alltså inte särskilt bra. Min fråga är: Har ni utifrån ert regeringsinnehav några idéer om vad ni ska göra? Som det ser ut nu kan vi ju helt enkelt inte fixa primärvården.

Den andra frågan handlar om ojämlikhet i hälsa. Den största ojämlikheten, herr talman, är den klassmässiga ojämlikheten, inte den regionala. Det är alltså kvinnor exempelvis med kort utbildning som har en betydligt kortare livstid och fler och fler sjukdomar. I Tidöavtalet är det vansinnigt svårt att hitta något om jämlikhet klassmässigt, men det är kanske någon punkt som jag har missat.

Den tredje frågan handlar om Samsjuklighetsutredningen. Det förra socialutskottet var fullständigt enigt om att vi skulle ta fram den utredningen. Den är färdig och remissbehandlad. Allt är fixat och klart, men propositionen verkar vara vansinnigt långt bort. Finns det några som helst utsikter att vi kommer att ta fram politik på detta område, med en proposition under denna mandatperiod?

Fru talman! De sägs också upp. Det här gäller specifikt vårdpersonal.

Det här med att vården måste effektiviseras är en ganska intressant grej som ni nu tar fram. Vad gör man? En sak som man gör är jag väldigt förbaskad på. Det gäller läkare och sjukintyg. Man får nämligen sitta och skriva väldigt långa intyg till Försäkringskassan, som undrar om folk är sjuka eller inte. Det tar en väldig tid. Men ni vill ju snäppa upp det ännu mer. Det kommer att ta ännu mer tid med era förslag, som ni har i byrålådan - nej, inte i byrålådan; de ligger i "fajlen" här.

Det här med effektivitet har man tittat på i USA, och jag tycker att det är ganska intressant. Där är man väldigt duktig på att titta på saker. Det är en ganska stor forskargrupp som har tagit fram att underskattningen varit 3,1 procent gällande effektivitet. Det handlar om kvalitetsförbättringar. Man hanterar svåra diagnoser som kräver lite mer. Det är ingen tillverkningsindustri vi talar om. Det är ju inte Volvo som vi pratar om just nu, utan hela hälso- och sjukvården. Att ni alltid tar upp det här med effektivitet tycker jag är intressant - hur många kan man operera, hur kan man göra det på kortast tid och så vidare.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kompetensförsörjning, e-hälsa och beredskap

Sedan är det ju så att vi har betydligt fler äldre i dag, och de behöver annan typ av vård. Det tar också tid. Eller så är det kanske unga, raska 40åringar. Det finns mycket man måste titta på, men just nu tycker jag att den här regeringen och Sverigedemokraterna ska titta på den kris som råder och hantera den. Det är klart att uppsägning av 5 000 personer kommer att återverka på patientsäkerheten. Det är ert ansvar, menar jag - regeringens och Sverigedemokraternas. Så ser jag på verkligheten, precis nu.

Fru talman! Javisst - alla har ett ansvar. Men jag har aldrig suttit i regeringen. Och det är nu vi har den här krisen. Det är nu det är 5 000 personer som har blivit uppsagda. Det är nu man kan se färska siffror från Socialstyrelsen om att det behövs 2 000 fler vårdplatser enbart inom den somatiska sjukvården. Det har funnits en brist länge, men det är nu man riskerar att tappa ännu fler vårdplatser. Det är också nu intensivvårdsplatserna verkar minska. Det är nu man kan se från FOI, Totalförsvarets forskningsinstitut, att det finns en fara i att vården darrar. Det är nu vi har haft den här inflationen, och det är just nu vården backar. Det är just nu vi kan se från exempelvis Vårdanalys att alla staplar visar rött och pekar nedåt när det gäller primärvården. Det händer precis nu. Så är det.

Jag har aldrig suttit i en regering. Det är jättesorgligt. Jag har däremot varit med i ett regeringsunderlag. Vad jag vet tog vi ansvar för det vi gjorde. Jag tycker att man ska göra det.

När facken - Vårdförbundet, Läkarförbundet, Kommunal - säger att detta är en vårdkris som påverkar patientsäkerheten tycker jag självklart att man ska ta det på stort allvar. Men jag tycker inte riktigt att den här regeringen inklusive SD har gjort det. Då skulle ni väl ha sett till att man under den här krisperioden med de höga pensionsavgifterna och så vidare hade klarat av året utan att behöva säga upp 5 000 personer inom vården. Det kan väl inte gagna vare sig vårdplatser, intensivvård, primärvård eller whatsoever.

Ja, jag är bekymrad. Det måste jag säga. Jag vet inte vilka konton ledamoten har gått in och tittat på. Nu för tiden är jag väldigt orolig för alla konton som florerar.