Sofie Eriksson

Fru talman! Nu gör vi skillnad på riktigt, säger Roger Hedlund från Sverigedemokraterna. Som vanligt med en högerregering minskar bostadsbyggandet kraftigt.

Fru talman! Den industriella utvecklingen som vi nu ser i Sverige är någonting att värna och vårda. Men man måste också passa sig lite, för den är inte självklar. Det är ingen naturlag att det är just här som etableringar, expansioner och investeringar ska ske. Den internationella konkurrensen om detta är väldigt stor. Vi som land borde vilja ha de jobben hos oss. Då krävs också en bostadspolitik som svarar upp mot behoven.

Ministern talar om inflation. Den är högst central i sammanhanget. Jag vill bara föra till protokollet att våra förslag heller inte eldar på den. Vi har inte större utgifter på totalen än vad regeringen har. Men vi prioriterar annorlunda.

Regeringen prioriterar att man ska ta bort en plastpåseskatt och införa lyx-rot och lyx-rut i stället för stimulanser till byggande. Rotavdraget har tagits upp här lite. Det har kommit en färsk granskningsrapport från Riksrevisionen som visar på att den reformen inte har varit effektiv i att mota svartarbete. Ändå höjer regeringen fortsatt taket.

Jag undrar om det har gått prestige i det här. Bara för att man avskaffade investeringsstödet kan man inte införa något liknande igen. Det vore oerhört allvarligt om sådana ideologiska skygglappar hindrar tillväxt och välfärd i vårt land.

Fru talman! Vad vi har fått är en stat som drar sig tillbaka. Vi har inte tid och inte råd med den typen av passivitet.

(Applåder)

Fru talman! Ja, näringslivet satsar på Sverige nu. Frågan är varför vår nuvarande regering inte verkar vara så intresserad av att möta de behov som skapas i relation till den utvecklingen.

Det är bra att man tittar på Norrbotten och Västerbotten. Men har man missat vad som händer i kommuner som Östersund, Timrå och Ludvika, de etableringar och expansioner som sker i våra kommuner? Samordnande funktioner för statliga insatser behövs även hos oss.

Men tillbaka till bostäderna. Bostadsbyggandet kraschlandar, och regeringen ser på. Var är handlingskraften? Var är bostadspolitiken? Jag ser inte den.

Jag upprepar det jag sa i mitt första inlägg: Vi har inte tid att vänta ut det här och hoppas på att det vänder om några år. Då kan det vara för sent. Vi har verkligen inte råd att låta de här investeringarna hamna i andra länder, där vi kan se att staten kliver in på banan.

Vår regering kan ju göra saker. Man kan stimulera bostadsbyggande. Man kan genomföra verkningsfulla åtgärder för infrastrukturen så att företag kan exportera sitt gods och människor kan pendla till jobbet. Man kan tillföra tillräckliga medel till kommuner och regioner så att man inte behöver skära ned på exempelvis sjukvården samtidigt som behoven ökar. Varför gör man inte det?

Fru talman! Min bild är att man helt enkelt har en ideologisk inriktning som handlar om passivitet - att staten inte ska göra så himla mycket. Man vill minska på det samhälleliga åtagandet så att man kan sänka skatterna och öka klyftorna i landet.

Den här högerregeringen verkar inte anse att gemensamma problem bäst möts med gemensamma lösningar. Eller också anser man att kraschen i byggsektorn och bostadsbristen inte är gemensamma problem. Det blir ett sköt-dig-själv-och-skit-i-andra-samhälle.

Problemet för regeringen är ju att detta också leder till sämre konkurrenskraft och minskad investeringsvilja i vårt land. Det blir ju uppenbart skevt. Här vill näringslivet skapa hur många nya jobb som helst. Omställningen som på många sätt skulle kunna innebära oro för att jobb ska försvinna leder till det motsatta i Sverige. Men det funkar inte; det går inte ihop om staten drar sig tillbaka. Risken är att investeringarna hamnar i andra länder. Vi kan inte stå och rulla tummarna.

Det är bra att regeringen vill få fram mer byggbar mark. Men hur ska vi få igång själva byggandet? Ränteläget och avskaffade stöd för byggande gör att få vågar ta den risken just nu, och jag tror att det är här skon klämmer. Det är här som regeringen så tafatt står vid sidan om och låter byggbranschen halka omkull. Det handlar om prioriteringar i slutänden.

Vi kan stå här och tjåla hur länge som helst om olika processer och det ena och det andra. Det finns positiva saker i det där, men byggandet står nästan stilla och folk blir uppsagda. Och det går att göra någonting åt detta. Frågan är varför vår regering avstår.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Ljuset kommer, som alla vet, från norr. Vi i Ludvika är med och tänder lampan. 120 år av världsledande industri inom energiöverföring fortsätter nu i Ludvika. I Grängesberg, där jag bor, uppfanns den moderna överföringstekniken. Det är i dag otänkbart att föreställa sig vårt samhälle utan det enorma tekniksprånget.

Fru talman! 147 miljarder kronor är den största exportordern i svensk historia. Det är en av flera mångmiljardordrar till Hitachi Energy i Ludvika de senaste åren. Den senaste jätteordern består av teknik utvecklad i Ludvika som ska levereras till vindkraftsparker i Nordsjön utanför Tyskland och Holland. Ungefär 12 miljoner människor kommer genom denna enskilda order att förses med grön energi. Tekniken bidrar i allra högsta grad till den globala omställningen.

Men som Fredrik på HVDC i Ludvika sa handlar det i slutändan om skruv och mutter. Ett jobb ska göras. I dag är det ungefär 3 500 personer som jobbar på fabriken i Ludvika. Nu anställer man tre nya om dagen. Det var drygt 800 nya förra året och ungefär 1 000 nya i år. Bedömningen är ytterligare 1 000 år 2024. Detta sker här och nu, och det är en gigantisk utmaning för en kommun med drygt 27 000 invånare.

Rekrytering och nyanställningar innebär förhoppningsvis betydligt fler boende i Ludvika och närliggande kommuner. Men för att det ska gå att möta utmaningen behöver Ludvika, precis som andra industriexpansiva kommuner, ett statligt agerande i praktiken. Minst 500 nya bostäder måste byggas inom en treårsperiod. Både allmännyttan och privata aktörer är i behov av stöd för att starta tillräckligt många byggen snabbt. Lokala krafter gör så gott de kan, men de räcker inte hela vägen.

För vår kommun är behovet av stimulanser beräknat till omkring 100 miljoner kronor. Men bostadsministern levererar ungefär 1 ½ promille av detta till Ludvika i form av att en planarkitekt kan hyras in på deltid. Pengarna kan inte användas till faktiskt byggande. Det duger inte, fru talman. Näringslivet satsar, men staten bromsar.

Vi socialdemokrater har flera förslag på vad som kan göras, bland annat att införa en statlig byggstimulans som kan riktas till mindre orter med stora industrietableringar och expansioner. Vi föreslår statliga byggkrediter för att sänka investeringskostnaderna och den finansiella risken. Förslagen finns, men det verkar saknas handlingskraft.

Näringsminister Ebba Busch besökte Ludvika för några veckor sedan, och det är vi glada för. I en intervju med Aftonbladet pratar hon om samhällsbygge och om statens roll. Men i svaret från Andreas Carlson på min interpellation beskrivs ingenting av detta. Regeringen levererar inga som helst pengar till faktiskt stöd för faktiskt byggande. Jag håller med Andreas Carlsons partiledare om att det behövs ny politik för att möta behoven. Frågan är om det här var tomma ord. Vi ser inte stimulanserna. Konkurserna står som spön i backen. Folk får gå hem, och viktiga bostäder byggs inte.

Vi har fått en stat som drar sig tillbaka. Och, fru talman, vi har inte tid och vi har inte råd med den typen av passivitet.

Fru talman! Den verklighet vi lever i är att ett antal avskaffade skatter i kombination med andra sänkta skatter har lett oss till en skattenivå som enligt Moderaterna själva är den lägsta sedan 1975. Då hade vi inte barnomsorg på samma sätt som i dag, och äldreomsorgen var inte inkluderad i välfärden som i dag. Arbetslöshet var visserligen lägre, men andelen äldre var också betydligt mindre. Sjukvården kunde inte bota så många som i dag. Många kroniker kunde inte få den vård som de behövde, helt enkelt för att den medicinska utvecklingen inte hade gått lika långt.

Det var helt enkelt så att välfärden kunde göra mindre och gjorde mindre. Den tidens skatter skulle räcka till betydligt mindre än i dag. Detta är helt uppenbart om du åker ut till vilken vårdcentral, akutmottagning eller skola som helst och pratar med lärare och andra som har pluggat i fem år. Är de jättenöjda med sina löner? Är de jättenöjda med sin arbetsmiljö?

Det jag försöker säga är att skattesänkningar och avskaffandet av en massa skatter har lett till nedskärningar i välfärden, och eftersom det parti som jag nu debatterar med vill ha fortsatt kraftigt sänkta skatter skulle man vilja veta vad målet är. Hur låga ska skatterna bli? Hur kommer vår välfärd att se ut då när den ser ut som den gör i dag efter de stora skattesänkningar som man har genomfört?

Fru talman! Tack, Crister Carlsson, för ditt anförande!

Jag skulle vilja ställa en fråga. I tidigare debattrundor fick vi höra från moderaten Boriana Åberg att skattenivån kommer att vara den lägsta sedan 1975, något som jag förstår att Moderaterna och andra partier är väldigt glada för. Samtidigt har vi en sjukvårdskris. Elevassistenter sägs upp, och det är svårt att möta behovet av förebyggande åtgärder mot kriminaliteten i våra kommuner och så vidare.

Jag skulle vilja ställa frågan till Crister Carlsson vilket hans drömläge är. Om vi nu kommer att ha den lägsta skattenivån sedan 1975 då barnomsorg och äldreomsorg inte var inkluderade i välfärden som de är nu och andelen äldre var mindre, vilket innebar att välfärden gjorde mindre än i dag - vilket är då Crister Carlssons drömläge på skattenivån, och hur kommer välfärden att se ut då?

Fru talman! Jag har inte haft möjlighet att titta på siffrorna. Det gör jag gärna efter debatten. Jag tror att siffrorna borde vara högre om vi tittar på det innevarande årets budgetalternativ.

Man kan också konstatera att just i Region Dalarna var det Crister Carlsson som styrde innan maktskiftet. Det underskott som man nu har kanske han själv har varit med och påverkat.

Om det nu är 49 miljoner är det ändå mer än att vara utan de 49 miljonerna. Eller är det någon härinne som tycker att 49 miljoner är en spottstyver som inte spelar någon roll? Jag tycker inte det.

Jag tror som sagt att siffran borde vara högre. De olika beräkningar som jag har sett innan har visat det. Men vart gick de 49 miljonerna? De gick bland annat till personer som redan har höga löner.

Det är den avvägningen som vi just här och nu diskuterar. Skulle de pengarna ha gått till Region Dalarna, Region Sörmland, Region Skåne, Region Norrbotten, Region Västerbotten eller Region Jämtland Härjedalen? Eller skulle de ha gått till oss? Det gjorde de nämligen; det var vi som fick de 49 miljonerna och de 13 miljarderna totalt, i stället för våra olika sjukvårdsregioner.

Jag tycker att det var fel. Crister Carlsson menar att det inte räknas. Det spelar ingen roll. Frågan är när det börjar att spela roll. Hur mycket mindre ska sjukvårdsregionerna få för att Crister Carlsson ska tycka att det är mycket?

Det handlar i slutändan om hur man prioriterar. Vi hade velat att de 13 miljarder kronorna skulle ha gått till andra saker än till högavlönade i vårt land.

(Applåder)

Fru talman! Jag förstår att Moderaterna inte vill kalla det för att de erkänner att vi hade rätt. Det kan jag ha respekt för att de inte vill säga.

Vi har just nu den lägsta andelen som betalar statlig inkomstskatt sedan skatten infördes. Det är inte som att ekonomin var mindre tuff förra året eller att situationen var mindre extraordinär då än vad den är nu.

Det är 13 miljarder kronor som i år inte gick till att stoppa nedskärningar i sjukvården. Vi ser hur man varslar. Det är hundratals människor i en enskild region. Det är 700 där, 600 där och 500 där. Det är vårdpersonal som försvinner och som inte kan ta itu med vårdköerna och inte kan möta det behov som finns exempelvis i barnpsykiatrin.

Man kan fundera: Var det rätt, Crister Carlsson, att prioritera 13 miljarder kronor till exempelvis oss härinne, börs-vd:arna, medlemmarna av den svenska regeringen och höginkomsttagarna? Vad det rätt att lägga de pengarna på dem när man i stället hade kunnat undvika nedskärningar eller till och med kunnat anställa några fler i den välfärd som många här inne brukar säga att de värnar?

När det kommer till kritan gjorde man inte det. Nu ser vi en sjukvårdskris som är framtvingad av regeringen. Den hade kunnat göra annorlunda. Den visar nu att det vi sa förra året var rätt, för den kan uppenbarligen göra så här nu. Men vi har ett förlorat år på grund av regeringen.

Jag tänker att det är så det är. Vi lyckades i vår argumentation, och det är positivt. Jag tackar för att man har omvärderat. Men det är ett problem att det här året blev ett förlorat år.

(Applåder)

Fru talman! Det är bra att regeringen nu har erkänt sitt felaktiga beslut att förra året höja skiktgränsen för statlig inkomstskatt historiskt mycket. Man har erkänt att det var fel att med 13 miljarder kronor inflationsskydda börs-vd:ar och andra högavlönade samtidigt som sjukvården går på knäna och vanligt folk har sett tio års reallöneökningar försvinna.

Vi socialdemokrater står bakom utskottets förslag att inte göra om detta misstag. Vi föreslog redan förra året att uppräkningen skulle pausas givet den extrema situation vi har i ekonomin. Då ifrågasatte moderater och sverigedemokrater vår moral, och nu gör man samma sak själv.

Andelen som i år betalar statlig inkomstskatt uppskattas till 11 procent, vilket är den lägsta andelen sedan skatten infördes 1991. Med en pausad uppräkning uppskattas andelen i stället uppgå till 13 procent, vilket är den näst lägsta nivån sedan införandet. Den som nu oroar sig över avsteg från något slags princip kan alltså vara lugn.

Fru talman! Vårt land genomgår den svåraste ekonomiska krisen sedan 90-talet. Inflationen har nått rekordhöga nivåer, svensk ekonomi krymper och arbetslösheten stiger. Det slår hårt mot hushållen. Vanliga familjer med vanliga inkomster får allt svårare att betala räkningarna. Jag upprepar: Tio års reallöneökningar är bortsvepta.

Nu är det snart jul och nyår, fru talman. Det är mat som ska inhandlas och julklappar som står på önskelistor. Jag minns hur det var att vara barn på juldagens morgon. Jag hade en kompis som ringde och frågade vad jag hade fått av tomten. Egentligen tror jag att hon mest ville berätta om sina egna klappar.

Min kompis berättade att hon fått årskort till en skidanläggning, en snowboard, en locktång och en necessär med "lite smink". Alla som sminkar sig vet att det handlar om ganska mycket pengar. Hon hade också fått en ny spelkonsol och "lite spel". I mitt huvud gick miniräknaren på högvarv.

I skolan ställdes samma fråga bland barnen. Killen som gick runt hela vintern med trasiga jeans - det här var innan det var coolt - skrattade bort frågan och sa att han "skiter väl i julklappar". Jag ber om ursäkt för språket. Till slut kom det ändå fram att han hade fått strumpor, punkt.

Tydligare än så blir kanske inte klassklyftorna för ett barn. Och i år kommer det att vara många barn som tvingas skratta bort det där med julklappar och som inte vill berätta för klasskamraterna vad de fick. Det kommer att vara många föräldrar som med ont i magen tar snabba lån för att undvika den känslan hos sina barn.

Fru talman! Ojämlikheten i Sverige har vuxit explosionsartat, och den känns i kropparna hos folk. Skatterna har sänkts på ett sätt som har ökat skillnaderna, till förmån för dem som lever på avkastning av kapital och till nackdel för den stora merparten av folk i Sverige.

Skattesänkningarna har inneburit nedskärningar i välfärden. Det handlar om det som den stora majoriteten av människor i Sverige inte har råd att bekosta ur egen ficka - och särskilt inte när behoven blir stora av anledningar som man ofta inte kan påverka själv, som när ungen behöver extra stöd i skolan eller när man får cancer och behöver medicin och behandling. Man kanske är med om en arbetsplatsolycka som gör att arbetsförmågan aldrig mer blir som den var. Man kanske får förlossningsskador. Man blir äldre och behöver omsorg från hemtjänsten.

När skatten sänks minskar finansieringen av välfärden. Då ökar trycket på privat finansiering. Hur många har råd med det? Världens dyraste sjukvårdssystem undanhåller sina medborgare vård. Under pandemin sa ungefär 44 procent av USA:s befolkning att de undvek vård därför att de inte hade råd. Stora delar av befolkningen är helt oförsäkrade. Ska det bli så även här i Sverige till slut? Läget är akut i välfärden i dagens Sverige. Sjukvården i vårt land går mot ett underskott som är större än under 90-talskrisen - i ett av världens rikaste länder.

Fru talman! Vi behöver fler lärare, elevassistenter, undersköterskor och sjuksköterskor - inte färre. Det kräver en stabil finansiering. Staten borde göra insatser för att stötta familjerna. Vi socialdemokrater har lagt fram förslag om att dubbla pengarna till sjukvården, att göra en extra utbetalning av barnbidraget, att höja underhållsstödet och indexera pengarna till välfärden, bland mycket annat.

Vi vill finansiera det bland annat genom att, precis som regeringen föreslår, pausa uppräkningen av skiktgränsen för statlig inkomstskatt men också genom en bankskatt på övervinster.

Det är bra att regeringen har erkänt att det var orimligt att låta skiktgränsen för statlig inkomstskatt räknas upp så kraftigt samtidigt som behoven är stora. Men man borde ha insett det redan förra året.

Fru talman! Man ska också komma ihåg en sak. Trots att indexeringen av skiktgränsen nu pausas för 2024 kommer den ändå totalt att vara större än löneökningstakten mellan 2022 och 2024. Det innebär att höginkomsttagare ändå kommer att ha överkompenserats trots detta beslut.

Fru talman! Jag ska snart avsluta mitt anförande. Men jag vill ändå återvända lite grann till förra året när högern argumenterade för att sänka skatten för höginkomsttagare. Då sa man lite grann så här: Det lönar sig inte för högavlönade att jobba, kämpa och slita om de inte får ytterligare sänkt skatt.

Jag ska därför avsluta med en liten sammanfattande reflektion, kalla det en dikt om du vill.

Vissa barn föds med ryggsäckarfyllda av helium.Varje steg väger fjäderlätt.Längs vägen står nya chanser i långa rader givakt.Andra barn föds med ryggar tyngda av bly.För dem är minsta misstag en storm att parera.Den som kämpar hårt förtjänar mer,säger dom.Vem kämpar?Vem gör det inte?Vad händer när vi faktiskt svarar på den frågan?

(Applåder)

Herr talman! Tack för förtydligandet, Mats Persson! Jag tolkade det inte så, utan det jag blev irriterad på var att du lade en del tid på att prata om dialekter snarare än att prata om Filmarkivet i Grängesberg. Men jag uppskattar din ursäkt.

Mats Persson återkommer till att detta handlar om myndighetsbeslut, och så är det i grunden. Men varför skriver då regeringen om Filmarkivet i Grängesberg i sin budgetproposition? Varför skriver man svart på vitt att man gör bedömningen att verksamheten kan flyttas till annan ort? Tror man inte att detta kommer att påverka myndighetsbeslutet? Vad ligger till grund för denna bedömning, för budgetpropositionen skrevs ju innan alla analyser var färdiga?

Frågan är vad Mats Persson gör för bedömning eftersom han skrev under på att detta skulle stå i budgetpropositionen.

Det gör mig dock glad och positiv att höra att jag behöver ha is i magen. Det kanske alltså fortfarande finns ett hopp om att denna nedläggning stoppas. Det vore verkligen riktigt bra, av många anledningar.

Detta handlar i slutändan om vad man vill och inte vill, för det är vad politiken handlar om. Många människor i Ludvika kommun, men framför allt grängesbergarna förstås, är just nu ganska så jäkla besvikna över detta. Det handlar om principer. Man är med och arbetar och bidrar till Sveriges rikedomar. Kommunen har investerat miljontals kronor för att verksamheten ska finnas kvar hos oss. Men nu plockar man ned skylten, vad det verkar.

Herr talman! Jag hoppas att Mats Persson kan hjälpa oss att stoppa denna helt onödiga nedläggning.

(Applåder)

Herr talman! Mats Persson framhåller att det är fråga om ett myndighetsbeslut som inte politiken ska lägga sig i. Men då kanske ministern kan förklara varför regeringen i sin budgetproposition skriver att Filmarkivet i Grängesberg bör kunna flyttas till annan ort.

Låt mig läsa ett citat: "Det är för mycket Stockholmsfokus i svensk politik. Vi behöver se till hela Sveriges intressen, och vi behöver bryta mot den norm som finns kring att allting ska koncentreras till huvudstaden, så att säga." Det är ett klockrent citat av Mats Persson från vår förra debatt om Filmarkivet i Grängesberg.

Utbildningsministern menar att han följer frågan noga, och det är bra. Men jag undrar vad Mats Persson vill i sammanhanget? Här finns en konkret möjlighet att stoppa en onödig nedläggning och att förhindra ytterligare centralisering av statlig verksamhet till Stockholmsområdet. Man ska också komma ihåg att filmarkivet var en del av en kompensation från staten för att man lade ned gruvan i Grängesberg. Detta kommer folk ihåg. Man kan tycka att det inte handlar om så många arbetstillfällen. Nej, kanske inte för en storstad, men i Grängesberg är det de enda vi har kvar.

Det är tröttsamt att höra Mats Persson kommentera min dialekt i stället för att berätta vad han tänker om nedläggningen.

Det verkar vara så att så fort man ska effektivisera, samordna och jobba smartare och billigare betyder det att man ska centralisera och flytta verksamhet till storstaden. Men frågan är om man har gjort någon analys av alternativet, att göra tvärtom och flytta verksamhet från storstaden till Grängesberg. Nä, det har man inte gjort, fick jag till svar när jag frågade Kungliga biblioteket. Har Mats Persson hört något om det alternativet? I Grängesberg finns det nämligen gott om plats. Det finns nya lokaler, som ännu inte invigts, med nästan dubbelt så mycket utrymme som i den arkivlokal man nu har. Dessutom är hyran ganska låg.

Herr talman! Jag blev kanske lite irriterad över detta med dialekten, men jag är inte ute efter att ta partipolitiska poäng i denna fråga. Det viktiga för mig är att Filmarkivet i Grängesberg blir kvar.

Jag blir ju fundersam. För bara ett år sedan var planen att flytta material från Bålsta till Grängesberg. Men några månader senare, när lokalerna var klara, skulle man plötsligt plocka ned skylten och dra därifrån. Vad var det som hände? Hade regeringsskiftet något med saken att göra? Kanske.

En anledning bakom detta är den generella besparingen på myndigheterna, som påverkar den statliga närvaron på många håll i landet. På 20 olika platser i landet säger Skatteverket upp nästan 100 personer som jobbar med folkbokföring. Jordbruksverket och Statens servicecenter är ytterligare två av många fler exempel. Regeringen verkar driva en centraliseringspolitik som går rakt emot det Mats Persson och jag verkar överens om: att centralisering är fel.

Mitt hopp är fortfarande stort. Jag hoppas att jag har fel, och jag hoppas att Mats Persson kan göra något. Lägg inte ned Filmarkivet i Grängesberg! Jag kan lova att Mats Persson blir en hjälte i Grängesberg och Ludvika om han ordnar upp detta.

(Applåder)

Herr talman! Ämnet för denna debatt är ju Filmarkivet i Grängesberg. Arkivet har funnits i ungefär 20 år men hotas nu av nedläggning redan till årsskiftet. De sista statliga jobben i Grängesberg försvinner om detta blir verklighet.

Ludvika kommun har investerat nära 10 miljoner kronor de senaste åren. Helt nya lokaler blev färdiga i år.

Lokalbefolkningen har gjort ett handslag med staten som nu riskerar att brytas. I Grängesberg finns gott om plats för expansion. Fram till alldeles nyligen var också planen att flytta material från andra av Kungliga bibliotekets verksamhetsorter till Grängesberg.

Herr talman! Detta är andra gången som jag och Mats Persson debatterar den här frågan. Jag uppskattar att utbildningsministern tar sig tid.

Förra gången framförde ministern sin mening att det har varit ett alltför starkt Stockholmsfokus i politiken och att det är viktigt att se till hela landet. Jag delar verkligen den uppfattningen.

Anledningen till att jag skickade in en ny interpellation är dels att jag inte riktigt fick svar på de frågor jag ställde förra gången, dels att nya frågor har väckts. Vart ska egentligen verksamheten flytta om lite drygt en månad? Vad kommer det att kosta att bygga ut på något av de andra ställena? Och hur påverkar det tilliten till staten när man gör så här?

Området där arkivet ligger har ett stort kulturhistoriskt värde, vilket framhölls på ett samrådsmöte i detta ärende som jag var på häromveckan. Det finns också samarbeten med filmlivet generellt i Dalarna. De fastigheter som Filmarkivet nu använder bör egentligen inte användas till vad som helst. Framför allt ska de inte stå tomma. Det är ju ett helt perfekt ställe för att vårda kulturhistoriskt material. Hyran är dessutom inte särskilt hög.

Någonstans verkar det dock alltid vara längre från Stockholm till Grängesberg än tvärtom. Att effektivisera betyder alltid att man flyttar från små orter till de större orterna - oftast till Stockholmsområdet. Det är tydligen så man effektiviserar, åtminstone i statens ögon. Vi ser inte samma utveckling om vi tittar på näringslivet; det är ju intressant i sig. Hur kan det vara så att företag ofta anser att det finns fördelar med att etablera sig och investera på mindre orter samtidigt som staten gör rakt motsatt bedömning?

Mats Persson framhåller att han litar på att Kungliga biblioteket gör korrekta bedömningar. Utredningen som ligger till grund för det pausade beslutet pågick i ungefär två månader, och därefter har man haft ungefär ett samrådsmöte. Jag är inte säker på att det räcker för att bedöma konsekvenserna av en nedläggning.

Vi har inte kunnat ta del av någon kostnadskalkyl, och vad menas ens med samordningsvinster? Det verkar faktiskt vara så att det egentligen bara handlar om att det är lite jobbigt för stockholmare att sätta sig på tåget och åka till Grängesberg.

Jag undrar om Mats Persson kan föra ett litet resonemang om hur tilliten i samhället och specifikt i Grängesberg och Ludvika kommun riskerar att brytas när staten beter sig på detta sätt.

(Applåder)

Fru talman! Tack, finansministern, för svaret!

Jag håller med om beskrivningen av hur allvarligt läget är såväl i svensk ekonomi som inom byggbranschen. Det är verkligen en total tvärnit som vi har sett, och jag förstår att finansministern och regeringen är oerhört stressade över detta. Det är ett stort problem.

Jag märker att Moderaterna generellt verkar vara ganska stressade över sin egen politik på området. Häromveckan läste jag en debattartikel i Mora Tidning där moderata företrädare beskrev att Mora kommun skulle få en stor byggbonus. Detta är inte sant, utan det handlar om ungefär 100 000 kronor till att eventuellt hyra in en planarkitekt, som inte finns, för att kanske jobba lite med detaljplaner.

Anledningen till att jag tar upp det här är att det är detta - och höjt tak i rot - som är regeringens hela politik på bostadsområdet. Det är ju helt otroligt. Samtidigt får byggnadsarbetare gå hem, och expansiva kommuner - exempelvis Ludvika, som jag själv bor i - ser ett oerhört stort problem med att möta industrins expansion eftersom det inte byggs bostäder i tillräcklig utsträckning. Att man då kommer och säger att det är höjt tak i rot som är svaret är helt otroligt.

Utöver detta är den argumentation som vi har fört att det framför allt är höginkomsttagare som tar del av dessa saker. Att man tycker att detta är en rimlig sak att satsa på i det svåra ekonomiska läge - i den ekonomiska vinter - som vanligt folk befinner sig i just nu och att de som redan har råd ska få göra ännu större avdrag är helt orimligt.

(Applåder)

Fru talman! Jag kastar mig in i debatten om rut och rot. Finansministern menar att det inte är ett så stort problem med lyx-rot och lyx-rut. Det är inget problem att svenska skattepengar kan gå till att bekosta terrassbyggen och städhjälp i semesterparadis för att det inte är så många som utnyttjar möjligheten. Jag skulle vilja säga att det är ett stort problem att möjligheten ens finns.

Samtidigt som bostadsbyggandet tvärnitar och samtidigt som välfärden har stora underskott lägger staten nya miljarder på att subventionera privata altanbyggen och champagneglasputsning för dem som har råd.

Finansministern argumenterar för att en utökning av dessa bidrag till högavlönade grupper motiveras av att det säkrar sysselsättningen bland byggnadsarbetare. Man måste höja taket i rotavdraget och dessutom separera det från rutavdraget, så att rotavdraget inte blir lidande för djursholmarna när de ska maxa rutavdraget.

Missförstå mig rätt här. Det är helt avgörande i detta läge att byggsektorn får stimulanser. Frågan är vad pengarna ska gå till. Både Byggnads och Byggföretagen har invändningar mot att denna åtgärd skulle rädda jobben i byggsektorn.

När jag pratar med byggnadsarbetare får jag ibland en ganska rak fråga: Varför lägger politikerna mångmiljardbelopp av skattebetalarnas pengar på att man ska riva ut och ersätta topprenoverade kök och badrum bara för att de nya ägarna inte gillar färgen? Nog måste det väl gå att rikta pengarna mer till ett byggande som är viktigare för samhället?

Detta håller jag med om. Detta handlar nämligen om vad som ger störst samhällsnytta. Vi från Socialdemokraterna har lagt fram förslag om att vikta om rotavdraget, så att det i stället ska gå mer till energieffektivisering för att folk ska kunna få lägre elräkningar. Utöver detta har vi många förslag om att stimulera byggandet av fler bostäder.

Fru talman! Både rutavdrag och rotavdrag nyttjas i betydligt större utsträckning av höginkomsttagare än av låginkomsttagare. Ungefär hälften av statens kostnader för rutavdraget går till den rikaste tiondelen i vårt land. Ju högre inkomst en person har, desto större är sannolikheten att denna person använder rutavdrag och dessutom gör större avdrag.

Samtidigt finns det många äldre människor som inte har råd att använda rutavdraget men som kanske har ett verkligt behov av hjälp med städningen. Det skulle exempelvis kunna ske genom hemtjänsten. Men där blir det nedskärningar nu med regeringens politik.

Enligt Myndigheten för tillväxtanalys har rutavdraget haft låg effektivitet i fråga om att skapa jobb. Varje jobb kostar 1 ½-2 miljoner kronor. Samma pengar hade räckt till att anställa tre fyra undersköterskor i omsorgen. Är det någon som tycker att det är överbemannat i äldreomsorgen?

Fru talman! Bara för att det är trevligt att få en ordentlig rabatt på städhjälpen betyder inte det att det är en rimlig offentlig utgift. Vore det inte rimligt att rikta om rotavdraget till ett mer samhällsnyttigt byggande?

(Applåder)

Fru ålderspresident! Jag ska säga att jag har övat på att säga Grängesberg på rätt sätt, för jag kommer inte därifrån ursprungligen. Jag jobbar stenhårt på detta. Det är väldigt fint i Grängesberg - dialekten, naturen, människorna och alltihop.

Det som är lite knepigt är att regeringen liksom har tagit ställning i budgetpropositionen, och det har man alltså gjort innan det har varit samråd och innan analyser har genomförts. Det tycker jag är lite konstigt. Men jag hör ändå från ministern att det finns en öppning. Man kanske kommer att tänka om, och det vore oerhört välkommet.

På tal om att det är en Stockholmsfixering: Alldeles nyligen kom nyheten att SVT ska centralisera sin verksamhet - 20 jobb försvinner från Falun. Detta kan inte Mats Persson anklagas för, men det är ändå saker som påverkar. Strålsäkerhetsmyndigheten ska flyttas från Katrineholm till Stockholm. Och den nya Utbetalningsmyndigheten förläggs till Stockholm. De behöver tydligen lite nya statliga jobb där. Så gör man trots att det hade varit ett perfekt tillfälle att få fler statliga jobb någon annanstans i landet.

Om politiken vill att staten ska finnas i hela landet måste politiken styra på det viset. Denna interpellation handlar om filmarkivet i Grängesberg. På punkt efter punkt har jag inte fått tillräckliga argument om varför den verksamheten absolut måste flyttas till Stockholmsområdet.

Om man vill samordna, gör det i Grängesberg! Vi har plats och låg hyra. Om man vill ha fler klimatanpassningar, prata med kommunen! Om man vill vara ekonomisk, bygg inte ut på de dyraste ställena! Om man vill att staten ska finnas i hela landet, sluta centralisera! Om man vill öka tilliten i samhället, bryt inte handslag som man har gjort med kommuninvånarna!

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Ingen vore gladare än jag om vi kunde få ett stopp på denna onödiga nedläggning. Det handlar inte om partipolitik från min sida. Det finns tid, så jag vädjar än en gång: Behåll och utveckla filmarkivet i Grängesberg!

(Applåder)

Fru ålderspresident! Man frågar sig vart den här verksamheten ska flytta om ett par månader, efter årsskiftet. Det vet vi inte. Finns det plats på någon av de andra verksamhetsorterna? Nej. Vad kommer det att kosta att bygga ut och klimatanpassa på något av de andra ställena? Det vet vi inte. Varför vill man då stänga i Grängesberg, som fungerar? Därför. Och det är långt till Stockholm.

Ministern nämner ett antal förordningar i sitt svar. Det står att man ska analysera hur beslut om omlokalisering kan påverka samhället lokalt och regionalt. Jag undrar: Kan Mats Persson bekräfta om en sådan analys är genomförd eller inte? Såvitt jag vet var det alldeles nyligen, bara häromveckan, som Ludvika kommun fick en kallelse till samråd. Ändå känner sig regeringen så trygg med detta att man ställer sig bakom det. Det står ju i budgeten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag undrar även hur man ser på att tilliten till staten påverkas. Vad ska andra kommuner lära av den här situationen? De ser ju att Ludvika kommun har investerat, men så snart lokalerna är färdiga plockar staten ned skylten och drar tillbaka till Stockholm. Jag tycker att man från statens sida åtminstone borde betala tillbaka pengarna eller ordna fram andra statliga jobb. Hur ska man annars kunna lita på att ett handslag med staten är någonting värt över huvud taget?

Fru ålderspresident! Jag får känslan av att det enda som är viktigt i den här frågan är att lämna Grängesberg. Det spelar ingen roll att kommunen har investerat 10 miljoner kronor. Det spelar ingen roll att det finns personal med kompetens som är svår att hitta på annat håll. Det spelar ingen roll att lokalbefolkningen verkligen vill ha den här verksamheten kvar. Det spelar inte ens någon roll att man inte kommer att spara några pengar på flytten - man ska bara bort från Grängesberg. Om jag har fel blir jag glad.

Fru ålderspresident! Staten är inte bara Stockholm. Det spelar stor roll om det finns statlig verksamhet på en ort eller inte. Ändå låter det ganska ofta som att verksamhet utanför Stockholm är någon form av särintresse, någonting som staten gör bara för att vara lite snäll. Och så snart man ska effektivisera drar man sig tillbaka till storstaden. Så kan vi väl ändå inte ha det?

Grängesbergarna är väl lika mycket del av staten som Östermalmsborna är det? Det vore dessutom dåligt att samla ännu mer arkivverksamhet i Stockholmsområdet ur säkerhetsmässig synvinkel. Vi borde väl vilja skydda vår historia bättre än så?

Frågan blir: Vad kommer detta att kosta? Det finns ju inte plats på något av de andra ställena, och de har dessutom inte tillräckligt klimatanpassade lokaler. Vad kommer det att kosta att bygga ut på någon annan ort än Grängesberg? Ingen kan väl tro att det blir billigare att bygga ut i Stockholms innerstad?

På denna fråga fick jag inte heller något svar av Mats Persson. Vad är egentligen orsaken till att regeringen vill ta bort de enda statliga jobb som finns kvar i Grängesberg? Det kan väl inte bara handla om att det finns ett avstånd till Stockholm och att det ensamt är avgörande?

Fru ålderspresident! Jag vill börja med att uttrycka min djupaste medkänsla med de anhöriga som har lidit förluster efter gårdagens terrorattentat i Bryssel. Det som har hänt är ofattbart och fruktansvärt.

Men jag går vidare till ämnet för den här debatten. I Grängesberg finns Dalarnas bästa badplats och Sveriges största bryggeri. Det var till gruvan i Grängesberg som världens första överföring med trefas växelström genomfördes. Många företag vill nu starta ny verksamhet hos oss.

Historia, nutid och framtid finns i Gränges. Detta handlar alltså inte om att det är synd om Grängesberg. Vi bor i vacker natur. Vi bidrar till Sveriges rikedomar. Men vi förväntar oss också att ett handslag med staten ska vara någonting värt.

Den här debatten handlar om filmarkivet i Grängesberg. Det ligger på gamla gruvområdet, på kulturhistorisk mark. Arkivet är unikt i sitt slag och utgör en ovärderlig källa till kunskap om svenska folkets liv och arbete under 1900-talet. Materialet kan användas till bland annat dokumentärer eller forskning. De arbetstillfällen som finns på filmarkivet är de enda statliga jobb som finns kvar i Grängesberg, och de kom ju bland annat till som ersättningsjobb, som en form av kompensation när staten lade ned gruvan i Grängesberg.

Men nu ska filmarkivet fira 20 år genom att hotas av nedläggning. Den 2 mars i år kom nämligen ett chockartat besked till personalen: En utredning hade tillsatts på Kungliga biblioteket med det uttalade syftet att genomföra en avveckling. Utredningen höll väl på i sisådär två månader och landade i att man redan till årsskiftet borde ta ned skylten i Grängesberg. Och nu har vi i budgetpropositionen kunnat läsa att regeringen håller med. Argumenten handlar om att man vill samordna verksamheten inom KB men också om att lokalerna inte skulle vara tillräckligt anpassade.

Fru ålderspresident! För det första, om man nu vill samordna verksamhet, gör det i Grängesberg, för vi har gott om plats! Vi har nya lokaler, kompetent personal, en kommun som vill och dessutom den lägsta hyran.

För det andra, varför har man inte tagit kontakt med kommunen i det här ärendet? Vi i kommunen har fått läsa om ärendet i medierna och i budgetpropositionen. Nyligen färdigställdes nya lokaler i Grängesberg som är klimatanpassade. Kommuninvånarna lade nästan 10 miljoner kronor på detta. Planen var ju att flytta material från Bålsta till Grängesberg, men sedan dög det plötsligt inte längre.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

För det tredje, om problemet är att de helt nya klimatanpassade lokalerna i Grängesberg inte duger, hur ser det då ut på andra verksamhetsorter - har de perfekta förhållanden och dessutom plats att ta emot 1 700 hyllmeter från Grängesberg? Nej, det har de inte. Jag citerar ur den utredning som Kungliga biblioteket har gjort. Där står det: Det finns i nuläget inga lediga magasinsytor eller redan inredda ytor inom Kungliga bibliotekets verksamhet som kan härbärgera samlingarna från filmarkivet. Det finns heller inget befintligt magasin med rätt klimat för filmarkivets samlingar.

Jag vädjar nu till ministern: Låt filmarkivet få finnas kvar! Hos oss finns viljan, låg hyra, kompetent personal och gott om plats för fler filmer. Låt arkivet vara kvar i Grängesberg!

Fru ålderspresident! Jag tackar finansministern - jag upplever att hon verkligen tar detta på allvar och vill jobba med de här frågorna. Det är oerhört viktigt. Jag och mina kollegor tar upp de här frågorna för att de är så oerhört allvarliga. Det är positivt om vi är många partier som står enade i kampen.

Vi har gjort väldigt mycket tidigare. Den socialdemokratiska regeringen införde arbetslivskriminalitetscentren - ett väldigt långt ord - för att det är viktigt att samla olika myndigheter så att de jobbar sida vid sida med de här bitarna. Man har brutit en del sekretesshinder. Det här är saker som behöver fortsätta, och det är positivt att det verkar som att regeringen också är inne på den banan. Det är oerhört viktigt. Tack för det!

Jag vill återgå till det spår jag var inne på i mitt föregående inlägg och tala om facket - arbetarnas egna organisationer. I dag är det så att arbetare själva betalar för en väldigt stor del av den kontrollmekanism som finns i bland annat byggbranschen. Jag vet inte om det är helt rättvist att det ska se ut så. Vi behöver se till att de har goda förutsättningar.

Vi har nu partier i den här församlingen som vill försvåra arbetet för fackföreningsrörelsen. Vi har partier som vill återinföra lex Laval, som vill avskaffa skyddsombuden, som vill inskränka strejkrätten och som inte tycker att kollektivavtal ska gälla vid offentlig upphandling. De tycker att pengar ska fortsätta gå till kriminella företag. Det måste man vara ärlig och säga.

Det är bra att man säger att man tycker att vi ska bekämpa det här, men då måste man också se vad det är för olika bitar som bidrar till det. De här bitarna kommer att göra att det blir svårare för fackföreningsrörelsen att bekämpa det och att staten kommer att behöva agera mer sedan. Frågan är: Hur ser man på facket egentligen?

Fru ålderspresident! Jag vill ta tillfället i akt och hälsa finansministern och såklart alla andra varmt välkomna till Dalarna. Även Crister Carlsson, som sitter här i kammaren, är ledamot från Dalarna. Vi är väldigt stolta över vårt fina län.

Hos oss finns det en massa olika fina saker att göra. Bland annat kan man åka skidor, både plant och utför. Om man bokar en stuga i Idre eller Sälen är risken tyvärr ganska stor att den är byggd av byggnadsarbetare som levt under oerhört usla arbetsförhållanden. Det kan till och med vara så illa att stugan man bor i är byggd av svartarbetande byggnadsarbetare som erbjudits prostituerade som betalning. Detta är något som det rapporterades om i dalamedierna för några veckor sedan och är ytterligare ett exempel på den fruktansvärda situationen i delar av vår arbetsmarknad.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

För ett antal år sedan hörde vi om vietnamesiska nagelteknologer som importeras in med stora löften om ett bättre liv i Sverige men som får jobba tio timmar om dagen sex dagar i veckan. De har fått betala tillbaka en stor andel av den lön de har fått till arbetsgivaren och lever under slavliknande villkor.

Filippinska au pairer tas hit för att jobba hos välbärgade svenskar, också med löften om att få ett bättre liv. Snarare lever de inlåsta och ska vara i ständig jour. De jobbar hur många timmar som helst utan att få skälig lön.

Byggmarknadskommissionen är en partsöverskridande organisation som jobbar med att motverka fusk i byggbranschen. Den tidigare kristdemokraten Stefan Attefall - ja, han är väl kanske fortfarande kristdemokrat - leder denna organisation. Han anmälde för några år sedan 12 byggföretag. Av totalt 90 granskade företag bröt 20 av dem mot kollektivavtalet, vilket är en ganska stor andel.

När de granskade olika företag kom de även fram till att över 80 procent av alla företag inom byggbranschen som kommer från Östeuropa fuskar eller begår brott. Det är en oerhört allvarlig situation.

I mitt uppdrag är jag ute på många arbetsplatser och ser hela tiden hur man försöker kringgå regler. Man är oerhört kreativ i försöken att fuska.

Det perspektiv jag vill föra fram och vara tydlig med här är att det är facken som står absolut längst fram i kampen mot detta. Det är fackföreningsrörelsen som är ute och kontrollerar. Det är väldigt ofta så. Vi läser om de razzior som polisen och Arbetsmiljöverket gör. De är oerhört viktiga, och det är viktigt att fortsätta med dem. Det är positivt med alla som står bakom detta arbete. Men ofta är det facken som har uppmärksammat problemen från början. Det är facken som är ute på arbetsplatserna och har ögon och öron där ute. Det är de som tar kampen.

Frågan är om vi har en regering som vill stärka deras arbete eller försvaga det. Vi har haft omröstningar här i kammaren om befogenheter för regionala skyddsombud och om krav på kollektivavtal vid offentlig upphandling, det vill säga saker som är viktiga för att stärka det arbete som sker längst ut. Jag vill därför lyfta fram denna fråga, så får vi se om jag kan få svar på hur man ser på det hela. Vill regeringen stärka fackföreningsrörelsens arbete och befogenheter? Det är de som står längst fram i kampen mot dessa fruktansvärda, vidriga företag.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman och finansministern! Jag kan bara kort föra fram att detta självklart är en viktig fråga. Det var därför jag ställde interpellationen.

Jag tycker att det är viktigt med begrepp. Vi har pratat fram och tillbaka om detta nu, men jag känner att jag inte riktigt når fram. Det är ingen folkräkning man har beslutat om, utan man fortsätter med Socialdemokraternas politik. Det är positivt. Det är bra att stärka kontrollen och kvaliteten i registren så att vi får bättre löpande koll på var folk bor.

Det är viktigt att det i en valrörelse inte verkar som att man lovar saker och sedan inte håller dem. Folkräkning verkar ha varit ett ord som man har knåpat fram på kontoren och som man har tyckt passar fint på delningsbilder och i pamfletter - en symbolfråga.

Nu står jag här och funderar på dessa dörrar, dessa människor och detta skuggsamhälle som vi pratar om. Frågan är vad regeringen avser att göra med den information man får när man har öppnat en dörr och sett orättvisorna i vitögat. Regeringen har tagit bort bostadspolitiken. Regeringen står och ser på medan kommuner tvingas skära ned på socialtjänst och skola. Regeringen har avskaffat investeringsstödet och lagt ned utredningarna om ett statligt fastighetsbolag och om social dumpning.

Hur ska man lösa trångboddhet, segregation, arbetslivskriminalitet, utsatthet och fattigdom, som är de saker som kommer att möta oss? Det enda vi hör från högerhåll om dessa saker är att fattiga mammor ska veta hut och köpa havregryn. Det är bra att man får fram mer information genom stärkt folkbokföring och uppsökande verksamhet, men frågan är vad regeringen ska göra med det klassamhälle som visar sig.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar finansministern för detta andra inlägg.

Det är ju intressant att det här med begrepp alltså inte spelar någon roll. Man kan gå ut i ett val och lova lite olika saker, och sedan kan man efteråt berätta att "jag menar så här", medan alla andra menar att det finns en vedertagen etablerad definition, till exempel att en folkräkning är en ögonblicksbild.

Man ska komma ihåg hur tonerna har låtit. Exakt det som finansministern beskriver nu om stärkt kontroll, förbättrad kvalitet i registren och möjlighet att göra hembesök är ett arbete som vår socialdemokratiska regering inledde och som inledde kursändringen - men det arbetet sa man ju var helt kasst! Det enda som var värt något var en storskalig nationell folkräkning. Då tänker man sig att det skulle vara något annat än det arbete vi inledde. Men nu efter valet visar det sig att det där nog inte var så dumt ändå. Det är ju positivt att man har kommit till sans.

Jag skulle förresten vilja gratulera finansministern till en väl genomförd förhandling. Sverigedemokraterna har i åratal pratat om en storskalig nationell folkräkning där i princip varenda dörr i Sverige skulle knackas på av en fysisk person. Man skulle räkna tandborstar och reda ut. Man pratade om att nollställa systemet, att börja om och rensa ut. På detta sätt trodde man att skuggsamhället helt och hållet skulle utrotas. Experterna är eniga - vi fick en rapport från ESO - om att detta inte vore en särskilt framgångsrik metod.

Det regeringen och SD presenterade under våren, under rubriken Folkräkning, är som sagt i själva verket en fortsättning på Socialdemokraternas politik. Det är bra. Det är positivt att regeringen nu har lämnat sina luftslott och kommit till sans. Men vad tycker egentligen Sverigedemokraterna om det här? De såg ju framför sig en dörrknackningskampanj som Jehovas vittnen eller Socialdemokratiska arbetarepartiet bara kan drömma om. Det är verkligen skickligt av finansministern att ro hem detta. Hur lyckades hon lura Sverigedemokraterna att tro att detta skulle bli ett paradigmskifte?