Anders W Jonsson

Fru talman! Jag hörde just Sverigedemokraternas sjukvårdspolitiska talesperson säga att sjukvården styrs endast av våra 21 regioner. Men vi har ju en del att säga till om här i kammaren också, med all den omfattande lagstiftningen. Även EU påverkar till viss del svensk sjukvård, exempelvis med patientrörlighetsdirektivet. Vi ska heller inte glömma att kommunerna står för en stor del av den svenska sjukvården.

Det var ett sakpåpekande, men det var inte därför jag begärde ordet.

Ett av de stora problemen i svensk sjukvård är arbetsmiljön. Jag besökte i går bup i Västmanland. De har på ett oerhört framgångsrikt sätt lyckats få ned köerna på riktigt - inte bara på olika mätpunkter, utan de har på riktigt fått ned köerna.

Jag var nyfiken och frågade vad det beror på. Hur har de burit sig åt? Jo, sa de, det handlar om arbetsmiljön. Ser man till att psykologer, kuratorer, barnpsykiatrer och sjuksköterskor trivs på jobbet - trivs i betydelsen att man känner att man gör en riktigt, riktigt bra insats - då vill de jobba här, och då har vi grundförutsättningarna för att faktiskt kunna korta köerna. Det fanns mycket mer också.

Det finns en del i den nuvarande politiken, det vill säga Tidöavtalet, som, för att citera en liberal partiledare, Sverigedemokraterna har "släpat in". Två exempel är det här med att begränsa rätten till att använda tolk i sjukvården och att man ska ha en helt ny uppgift som sjukvårdsanställd, nämligen att ange patienter som saknar tillstånd att vara i Sverige.

När jag träffade bup i Västmanland tänkte jag på hur det skulle påverka arbetsmiljön för psykologer, kuratorer och barnpsykiatrer som möter de här familjerna i kris. Jag ställde inte frågan där, men jag skulle vilja ställa den till Linda Lindberg. De viktiga kraven som Sverigedemokraterna har fått in i sjukvårdspolitiken minskar möjligheten att använda tolk och ger sjukvårdspersonalen i uppgift att ange dem som saknar tillstånd att vara i Sverige. Hur skulle det påverka arbetsmiljön?

Herr talman! Det är två helt olika saker. Förslaget om en nationell vårdförmedling bygger på tillgänglighetsutredningen, som hade bilden att det fanns ledig kapacitet här och där och att man bara genom att anteckna och samordna den kunde få kortare köer. Det är klart att det säkert finns ledig kapacitet på marginalen, men detta är inte den långsiktiga strukturella reform som behövs.

I stället behövs det som Alliansen har drivit ända sedan 2014, nämligen att man går in skarpt i patientlagen och ger alla patienter i Sverige rätten att söka inte bara öppenvård utan även slutenvård var som helst i landet. Till det kommer dessutom det arbete som påbörjades under förra mandatperioden, det vill säga att 1177 skulle få uppdraget att - precis som i Danmark - redovisa hur kösituationen och kvalitetssituationen ser ut på olika kliniker.

Om man lade fast dessa spelregler skulle det ju vara möjligt inte minst för privata vårdgivare, men även för andra, att långsiktigt skala upp kapaciteten. Därmed skulle vi kunna få betydligt större volym i den svenska sjukvården. Detta med ett kontor i Stockholm som tittar på var det finns ledig kapacitet och samordnar den kommer ju inte alls att påverka på det viset.

Min fråga är alltså: Varför inte ta långsiktiga, strukturella grepp som man vet kommer att ha effekt? Det är ju bara att titta på exemplet Danmark. Det borde man göra i stället för att leta igenom gamla socialdemokratiska utredningar och plocka upp förslag där, till exempel förslaget om ett kontor i Stockholm som ska sitta och samordna och säga: "I Östersund finns det tre lediga platser på onsdag; då kanske patienterna från Gävle kan åka dit." Det är ju inte så man förändrar den svenska sjukvården. Det är inte så man angriper det Kristdemokraterna kallar de olagligt långa köerna.

Om det inte blir mer verkstad kommer vi att ha olagligt långa köer även den dagen KD slutar i regeringen.

Herr talman! Först vill jag välkomna Christian Carlsson i hans nya roll som ordförande i socialutskottet. Jag hoppas att vi får ett gott samarbete.

Bakgrunden till den här skrivelsen är en artikel på DN Debatt den 14 januari 2022 där Läkarförbundets och Vårdförbundets ordförande slog larm om att vi har jätteproblem på ett antal olika områden i svensk sjukvård. Man gjorde som sig bör och vände sig först till regeringen, men regeringen gav kalla handen och var inte intresserad av någon dialog. Därför vände man sig till oss fyra allianspartier, och vi kunde ta tag i frågan genom att driva igenom ett tillkännagivande gällande ett antal punkter.

Nu har vi, precis som Christian Carlsson påpekat, en ny regering. Nu är rollerna ombytta: Nu har vi en regering som säger att den har full kontroll på detta, att det finns en plan och så vidare - medan situationen i sjukvården är om möjligt ännu värre. Christian Carlsson lyfte i sitt anförande fram problemet med 145 000 som står i köer och väntar. Då hoppas man ju att det ska komma ett skarpt förslag från regeringen, men det regeringen har att komma med är alltså att det ska inrättas ett kontor i Stockholm som ska hålla koll på vårdköerna. Detta föreslås utifrån en något naiv tro att det finns ledig kapacitet runt om i landet.

Om man gav långsiktiga spelregler till den svenska sjukvården, inte minst de privata vårdgivarna, skulle de kunna skala upp sin kapacitet och på så sätt komma till rätta med vårdköerna. Men att tro att man ska kunna komma till rätta med köerna genom att ett kontor i Stockholm kartlägger och informerar om den lediga kapacitet som finns här och där är minst sagt naivt, herr talman.

Min fråga till Christian Carlsson är: Varför inte komma med skarpare åtgärder som ger effekt på vårdköerna?

Fru talman! Jag kan förstå att en företrädare för regeringspartierna väldigt gärna pratar om allt annat inom sjukvården och inte om just de två punkter som vi har lyft i interpellationerna. Det här är nämligen grundskott mot patientsäkerheten i den svenska sjukvården. Det är förslag som kommer att innebära att ojämlikheten ökar ordentligt - definitivt inte minskar.

Men det som ger mig en liten strimma av hopp är att sjukvårdsministern ändå lyfter detta med patientsäkerhet. Alla som jobbar i sjukvården vet nämligen att förslag som innebär att man drar ned på rätten till tolk kommer att innebära att patientsäkerheten äventyras, och det kommer att leda till sjukdom, skada och kanske död. Det är ingen tvekan om det. När sjukvårdsministern nu säger att man inte är beredd att äventyra patientsäkerheten ser jag ändå en strimma av hopp om att detta inte kommer. Detta kan inte genomföras i hälso- och sjukvården, för det skulle få så svåra effekter.

Men det som å andra sidan inger oro är att det är Sverigedemokraterna som är helt och hållet avgörande för den här regeringens framtid. Det är de som har det dominerande inflytandet, och det är också de som kommer att ha tolkningsrätten. Jag känner mig ganska säker på att argumentet att detta äventyrar hälsa och liv för de människor som inte behärskar det svenska språket kommer att väga mycket lätt för Sverigedemokraterna i den förhandling som kommer att ske mellan de fyra partierna.

Jag och i stort sett alla inom sjukvården ser med stor oro på att just detta har lyfts in, och det har inte skett i syfte att förbättra den svenska sjukvården utan i syfte att göra livet ännu tuffare för dem som inte fullt ut behärskar det svenska språket.

Fru talman! Det finns ingen i den här kammaren som har någon annan åsikt än att vi ska göra allt vi kan för att alla i Sverige ska lära sig det svenska språket. Här finns det väldigt många åtgärder som man kan vidta, men vi är aldrig beredda att för den skull äventyra patientsäkerheten.

Här ser jag ändå att det från regeringssidan finns två olika linjer. Sjukvårdsministern säger att patientsäkerheten inte ska äventyras, och då är det på det rakbladet som det ska avgöras om det här blir lagstiftning för hälso och sjukvården eller inte.

Jag måste bara beskriva verkligheten på en förlossningsavdelning. Mödradödlighet är tack och lov något extremt ovanligt i Sverige, men hos de kvinnor i befolkningen som inte behärskar det svenska språket är den dubbelt så hög. Det här kan man se på område efter område. Här i Stockholm är medellivslängden tio år längre om man bor utmed den röda linjens norra del än om man bor utmed den södra. Det är klart att det finns många förklaringar till det, men en av dem är problemen med språk.

Att då gå in från den här regeringens sida med det här förslaget skulle direkt försämra för den här gruppen, för det är ju det det innebär. När de som redan i dag har svårigheter att kommunicera på det svenska språket är i behov av sjukvård ska de inte få tillgång till den via tolk, utan då ska det bli upp till undersökningsfynd.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det visar sig också lite grann när Sverigedemokraterna är uppe i talarstolen. Jo, jo, man ska få hur mycket tillgång som helst, säger de - men man ska betala för det. Det är ungefär samma som att säga att man ska få tillgång till en förlossning, men man får betala de 10 000 kronor som det faktiskt kostar. Man kan få tillgång till särläkemedel i Sverige, men man får betala den halva miljon som det kostar.

Sjukvården i Sverige ska finnas till för alla och fördelas efter behov, inte beroende på om man behärskar det svenska språket eller inte.

Jag ser ändå en öppning i det sjukvårdsministern nu säger - att det avgörande faktiskt är patientsäkerheten. Om konsekvenserna av lagförslaget som ska tas fram i enlighet med Tidöavtalet blir att patientsäkerheten försämras, då uppfattar jag av sjukvårdsministern att det inte kommer att gälla hälso- och sjukvården.

Jag hoppas att hälso- och sjukvårdsministern också drivs av att förbättra hälso- och sjukvården och inte, som det här förslaget skulle kunna innebära, att försämra den för en redan i dag utsatt grupp.

Min fråga till hälso- och sjukvårdsministern blir denna. Om den här utredningen skulle komma fram till att en minskad tillgång till tolk innebär att patientsäkerheten äventyras, vilket alla inom sjukvården redan inser, tolkar jag sjukvårdsministerns svar som att det här förslaget i så fall inte kommer att läggas fram vad gäller hälso- och sjukvården.

När det gäller det andra som vi debatterar i den här interpellationsdebatten, nämligen att hälso- och sjukvårdspersonal ska vara skyldig att ange dem som inte har tillstånd att vistas i landet, kan vi när vi läser Tidöavtalet se att man ändå har skrivit in ett förbehåll att man ska titta noga på om det ska gälla hälso- och sjukvården. Men det har man alltså inte gjort på tolksidan, och det är det som gör mig orolig.

Jag ser ändå en öppning i att hälso- och sjukvårdsministern här faktiskt lyfter fram att patientsäkerheten är grundläggande. Den får inte äventyras. Om att dra tillbaka tolkarna från sjukvården skulle innebära allvarliga hot mot patientsäkerheten, som alla vi inom sjukvården ser att det gör, ser jag en strimma av hopp att den här försämringen av hälso- och sjukvården inte kommer att genomföras.

Fru talman! Jag får tacka sjukvårdsministern för svaret.

Diagnostik i sjukvården bygger på två saker: anamnes, alltså sjukhistoria, och status - de objektiva fynden. Det som är helt avgörande är just sjukdomshistorien, och det bygger på att läkaren kan förstå vad patienten berättar och att patienten kan svara på de frågor som läkaren ställer. Det är grunden för en säker diagnos.

Vi har stått här i kammaren många gånger och pratat om hur viktigt det är med en mer jämlik vård. En av de största klyftorna vi har i sjukvården i Sverige är den mellan dem som är utlandsfödda och dem som är födda i Sverige. Det finns flera förklaringar till det, men en är förstås problemen med språket och att kommunicera.

Därför var det med stor förvåning som inte bara jag utan alla andra inom sjukvården läste Tidöavtalet, som ligger till grund för den här regeringen. Där blev det tydligt att rätten till offentlig tolk starkt skulle begränsas. Det fanns inte minsta skrivning eller fundering om att det inte skulle gälla i hälso- och sjukvården.

En av många röster från sjukvården var Sjukhusläkarnas andre vice ordförande, som skrev: "Att begränsa rätten till tolk är ett svek mot våra patienter - ett hinder för att de ska kunna kommunicera och göra sig förstådda. Det kan skapa en patientsäkerhetsrisk och i slutändan en ojämlik vård."

Därför var vi många i sjukvården som andades ut när sjukvårdsministern tog till orda i Svenska Dagbladet, där hon sa att det inte finns några lagliga möjligheter att ta bort rätten till tolkstöd i den svenska sjukvården, trots att frågan är en del av Tidöavtalet. Att ta bort rätten skulle strida mot flera skarpa lagar om patientsäkerhet och en jämlik vård.

Men det tog inte lång tid förrän Sverigedemokraterna skickade ut sin vice gruppledare Linda Lindberg för att slå fast vad som egentligen gällde: Hon hävdade att varken Sverigedemokraterna eller regeringspartierna anser att förslaget innebär att patientsäkerheten äventyras. Här finns en överenskommelse, och det är en gemensam hållning. Hon tycker att det är olyckligt att Acko ifrågasätter detta i sin roll som minister.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Därför är det nu så viktigt att den svenska sjukvården får besked om vad som gäller. Är det vad sjukvårdsministern har sagt tidigare? Eller är det vad företrädare för det största regeringspartiet i regeringsunderlaget säger?

Det är just därför jag har bett sjukvårdsministern att komma hit till kammaren med ett samordnat svar i frågan, det vill säga undertecknat av samtliga fyra partier. Efter att nu ha hört sjukvårdsministerns svar är det uppenbart vem det är som bestämmer i regeringsunderlaget. Det märks att det är Sverigedemokraterna. Hälften av sjukvårdsministerns svar handlar om hur viktigt det är att alla ska lära sig svenska. Och det är väl ingen som tycker något annat. Men det är få som har ambitionen att rycka undan rätten till sjukvård för att pressa dem som inte har svenska som modersmål till att snabbare lära sig språket.

Sjukvårdsministern säger vidare att det är en rimlig utgångspunkt att skattebetalarna inte ska finansiera tolkning för den som lever i Sverige. Hon slutar med att det är vårdgivaren som har ansvaret för patientsäkerheten, och det är personligt.

Jag ser framför mig hur tolkarna försvinner från sjukvården och sjukvårdspersonalen står där väl medveten om att när man inte längre kan förstå patienterna kommer patienter till skada. Då är det alltså den enskilde i sjukvården som har ansvaret. Vore det inte rimligare, frågar jag sjukvårdsministern, att det är regeringen som i de lägena tar ansvar för de skador som detta med all säkerhet kommer att innebära i sjukvården?