Anders W Jonsson

Fru talman! Svängningar vad gäller väntetider har funnits i alla år. Det är precis så som statsrådet beskriver. Före sommaren är köerna kortare, men efter sommaren är köerna längre. Det är därför man måste titta på detta på årsbasis, och där är det alltså ingen förändring 2022 och 2023. Siffrorna för 2024 har vi inte. Det är därför jag efterfrågar en analys.

Statsrådet är det lite grann på spåren. Problemet är att vi har för låg kapacitet i den svenska sjukvården, och där finns det ett annat intressant exempel. När jag reser runt i landet och träffar ortopedchefer brukar jag fråga: Hur många höfter opererar ni per dag och operationssal? Då får jag till svar: två, tre, fyra eller fem höfter. Det är inte någon skillnad i ekonomiska resurser eller i hur mycket personal man har för den enskilda operationssalen, utan det är en fråga om hur man organiserar arbetet.

Kan man då gå från två höfter per sal till tre höfter per sal ökar man kapaciteten med 50 procent. Det är därför den politiska frågan blir: Hur skapar vi strukturer i sjukvården i Sverige för att uppmuntra detta och se till att man jobbar på ett annat sätt så att vi långsiktigt kan bygga upp operationskapacitet och vårdkapacitet? Det är inte omöjligt. Det handlar inte alltid om pengar. Det handlar inte alltid om brist på kompetens. Och det finns goda exempel.

Jag tänker på grannlandet Danmark, där man i princip har ett system där individerna själva bestämmer var i Danmark de ska opereras. Där öppnas det också upp för att man ska kunna få tillgång till den här informationen. För patienter är det i dag väldigt svårt att veta hur lång väntetiden är och hur kvaliteten ser ut.

Låt oss säga att man bara skulle göra den förändringen: Man skulle ge patienter information om kvalitet, se till att alla patienter hade information om hur långa de faktiska väntetiderna är och - slutligen - ge dem makt att sedan kunna söka vård på ställen där kvaliteten är hög och där köerna är korta. Då skulle vi få en helt annan dynamik i den svenska sjukvården. Det är detta man har sett i Danmark.

Detta skulle också innebära att de vårdenheter som i dag ser en möjlighet att öka sin kapacitet skulle kunna göra det. Då handlar det inte om att det finns ledig kapacitet i morgon, utan det handlar om att långsiktigt öka sin kapacitet när det finns ett stabilt regelverk som en bred majoritet i Sveriges riksdag står bakom. Då skulle man ha möjlighet att öka kapaciteten.

I diskussionen med Vårdföretagarna sa man: Detta är enkelt. Det är självklart. Det här skulle vi kunna göra. Men vi kan inte göra det till i morgon eller till nästa vecka. Framför allt kan vi inte göra det om vi inte har en struktur, en lagstiftning, som faktiskt öppnar för detta och som ger dynamik. Det är en av två anledningar, egentligen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Man kan åka över sundet till Danmark och träffa våra danska kollegor. Där är det inte samma problem vad gäller tillgängligheten. Man har betydligt kortare köer. Men ingenting av det som regeringen har föreslagit andas spår av att vilja göra något åt de underliggande strukturerna och bakgrunden till att vi i Sverige har dessa kapacitetsproblem, utan det är mer av samma metoder som vi har använt under decennier, skulle jag säga. Vi känner till effekten av dem. Jag tänker på Tillgänglighetsdelegationen. Det blev inget av resultatet. Vi har också tidigare kunnat se att det inte leder till någonting om man inte gör de strukturella förändringarna.

Det var därför jag i min tidigare fråga undrade: Vad är regeringens analys? Varför ser det ut så här i Sverige men inte i andra länder? Det är först när man har den analysen klar som man kan föreslå andra åtgärder än just detta.

Fru talman! Jag tackar för svaret. Jag kan hålla med sjukvårdsministern om att vi har en fantastisk sjukvård i Sverige. Men den har uppenbara problem på några områden. Ett av de viktigaste är just det här med tillgänglighet. Andra motsvarande länder har inte samma problem med att man måste stå i kö vecka ut och vecka in, månad ut och månad in, innan man kommer fram och får sin operation, får sin behandling eller får träffa sin specialistläkare.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det här är inget nytt, fru talman. Så här har det varit i Sverige i decennier, skulle jag säga. Det är klart att man då måste förstå att det har strukturella bakgrunder. Och varje regering har försökt lösa det på sitt sätt.

Jag kommer ihåg den högstämda retoriken från sjukvårdsministerns parti i valrörelsen. Det var olagligt långa köer. Det bröt mot den svenska lagen. Ordet "kriminalitet" kanske inte användes, men det var snudd på. Ansvarig var dåvarande sjukvårdsminister.

Därför var förväntningarna ganska stora på att någonting skulle hända när Kristdemokraterna fick sjukvårdsministerposten. Men tittar man på SKR:s statistik över väntetider ser man att absolut ingenting händer. Eller jo - det är snarare så att köerna i dag blir längre.

Det var därför jag ställde interpellationen till sjukvårdsministern. Jag utgår från att man på departementet noga analyserar den här statistiken. Min fråga var vilka ytterligare åtgärder man kommer att föreslå.

Sjukvårdsministern har pekat på fyra olika områden. Har man varit med i den här diskussionen en längre tid ser man att det är exakt detsamma som den föregående regeringen kom med. En del av förslagen är till och med kvar sedan alliansregeringens och Reinfeldts tid.

Det första förslaget är att man ska skärpa vårdgarantin. Den förra regeringen tillsatte en utredning, tillgänglighetsdelegationen, som också kom med förslag på hur man skulle skärpa den lagstiftningen. Även alliansregeringen gjorde på sin tid förändringar i lagstiftningen och skärpte vårdgarantin. Man trodde att man genom en lagändring av vilka tider och gränser som skulle gälla plötsligt skulle nå en lösning på det här problemet.

Det andra förslaget är att man ska göra statliga engångsinsatser. Jag antar att det innebär att staten ska gå in och särskilt bekosta ett visst antal höftoperationer, knäoperationer eller annat. Även det är någonting som vi har provat tidigare. Men inte heller det löser i grunden de strukturella problemen.

Det tredje förslaget är att man ska skicka ut ytterligare miljarder till regionerna. Detta skulle jag säga har testats sedan sent 90-tal, då de så kallade kanonpengarna skulle förkorta väntetiderna i vården.

Det fjärde förslaget är även det något som har funnits med i diskussionen, nämligen en nationell vårdförmedling, ett kontor någonstans i Stockholm där man ska kunna se var den lediga kapaciteten finns runt om i landet och var det finns operationssalar där personalen sitter och rullar tummarna och väntar på nya patienter. Då vill jag hänvisa till vad Vårdföretagarna säger. Finns det någon vårdkapacitet att förmedla? Nej, det är ju bara att se sig om i Sverige i dag - det är inte så att det någonstans finns ledig kapacitet som bara står och väntar. Då är det strukturella åtgärder som behövs.

Jag skulle vilja komplettera min fråga, eftersom statsrådet bara kommer med samma gamla förslag som alla regeringar genom tiderna. De förslagen har inte lett till något resultat. Vilken är analysen från den här regeringens sida? Vad beror det på att vi just i Sverige sedan decennier tillbaka har orimligt långa vårdköer? Det är först när man har den analysen klar som man kan vidta åtgärder som faktiskt påverkar och inte den här typen av "more of the same". Mer av samma sak har inte lett till något tidigare och kommer inte att göra det nu heller.

Herr talman! Riksrevisionen har gått igenom hur staten styr läkemedelsanvändningen i Sverige och kommit med inte mindre än sex förslag. Fyra av dem tycker regeringen är bra, och jag håller med. Men Riksrevisionens första förslag är ganska orimligt.

Som det ser ut i dag och som det har varit sedan 90-talet delas kostnaden för läkemedel i Sverige, som är i storleksordningen 100 miljarder, mellan regionerna och staten med hälften var. Det märkliga med det här systemet är att den som avgör vart räkningen ska skickas är den enskilda läkaren. Om läkemedel skrivs ut på recept är det staten som betalar, men om läkaren säger åt sköterskan att beställa hem ett läkemedel som patienten sedan kan få på mottagningen är det regionen som ska betala. Gång på gång har man föreslagit att hela kostnaden ska över till regionerna, men regionerna säger absolut nej till det. Och nu återkommer Riksrevisionen med förslaget att regionerna borde ta hela kostnaden. Det är ett dödfött förslag. Det kommer aldrig att hända.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om läke-medelsförskrivningen - statens styrning och tillsyn

I stället borde man titta på en annan modell, nämligen att staten tar över hela kostnaden. Då skulle ju staten dessutom få en mycket bättre möjlighet att styra läkemedelsanvändningen i Sverige och se till att alla i landet har tillgång till samma läkemedel, oavsett om de är dyra eller inte. Det skulle inte vara som i dag att man i en fattigare region inte har råd att skriva ut vissa läkemedel.

Det andra som jag tycker är lite märkligt i regeringens hantering av detta handlar om problemet vi har i Sverige med att ett fåtal läkare tjänar ganska grova pengar på att skriva ut narkotika till människor med narkotikaberoende. De kan i princip ta betalt per tablett. Det är jättesvårt att komma åt. Någon apotekare måste i så fall upptäcka det konstiga förskrivningsmönstret och anmäla det till Ivo. Men det skulle man lätt kunna lösa eftersom vi har ett centralt läkemedelsregister dit alla recept går.

Om E-hälsomyndigheten i Kalmar en gång per månad kunde göra en körning och se vilka läkare i Sverige som skriver ut orimligt mycket narkotika och sedan skicka över resultatet till Ivo skulle de på en gång se vilka som skriver ut kanske tio gånger så mycket narkotika som andra gör. Om det handlar om en cancerläkare som har hand om svårt sjuka patienter är det förstås bara att ha överseende med det, men mot de läkare som har en egen låda på Östermalm i Stockholm och försörjer sig på det här skulle man omedelbart kunna ingripa. Det är ett förslag som Ivo har haft i många år.

Herr talman! Det är märkligt att när det gäller just det förslaget säger regeringen att det verkligen måste funderas igenom eftersom det skulle kunna vara integritetskränkande. För vem? Skulle det vara integritetskränkande för läkaren som i princip begår en brottslig handling och skriver ut narkotika till människor med narkotikaberoende? Det, herr talman, är en mycket märklig prioritering från den regering som säger sig vilja komma åt kriminalitet.

Vi har nyss hört KD säga att det är viktigt med en korrekt läkemedelsförskrivning. Men när det handlar om att komma åt de här människorna tycker man att det är väldigt viktigt att överväga och fundera på om det inte kan vara integritetskränkande för den lilla grupp läkare som missköter sig.

Herr talman! Med anledning av detta vill jag yrka bifall till Centerpartiets reservation 3.

Herr talman! Jag har stor respekt för det svaret.

Ända sedan 90-talet, då man gjorde överenskommelsen att staten skulle ta halva kostnaden och regionerna andra halvan, har det här förslaget förts fram gång på gång. Regionerna säger tvärnej. De vägrar ta över den här kostnaden, av förståeliga skäl. De har en hårt pressad ekonomi, och vi ser framför oss vilka kostnadsökningar som kommer att finnas vad gäller läkemedel.

Jag och Centerpartiet tycker att det är dags att man begraver den här frågan. Det är inte rimligt att i ett pressat läge lägga över den här kostnaden, utan här måste man hitta en helt annan lösning.

Det var därför jag blev så nyfiken när jag hörde att Sverigedemokraterna öppnar för att utreda det här vidare och titta på det ännu en gång.

Herr talman! Ett av de mer anmärkningsvärda förslag som Riksrevisionen har lagt fram är att regionerna ska ta över hela kostnadsansvaret för läkemedel. I dag står regionerna för de rekvirerade läkemedlen medan de förskrivna är statens åtaganden. Där säger ledamoten från Sverigedemokraterna att den frågan måste utredas vidare.

Det intressanta att få veta är vad Sverigedemokraterna tycker i sak. Ska hela kostnaden överföras på regionerna eller inte? Det går inte att bara hänvisa till att man måste titta vidare på den frågan när det handlar om en kostnad på 50 miljarder.

Fru talman! Debatten om socialtjänsten har tyvärr kantrat ganska mycket till att bara handla om hur man kan ta hårdare tag mot ungdomar som begår brott och hur man på enklast möjliga sätt kan bryta sekretessen.

Jag säger inte att det inte behövs helt nya möjligheter till insatser när det handlar om unga som begår allvarliga brott eller att de tidigare sekretessreglerna alltid har varit till gagn för den unge, men det behövs även många andra förändringar. Tyvärr ser jag inte att den nuvarande regeringen tar ledarskapet i det arbetet.

Centerpartiet vill att vi tar fler steg och snabbare. Det vi har hört flera gånger här från talarstolen i dag är att man hänvisar till den nya socialtjänstlag som ska träda i kraft 2025. Den kommer säkert att innebära en förändring till det bättre, men risken är uppenbar att viktiga delar inte finns med.

Den nya lagen kommer säkert att innebära ett fokus på förebyggande arbete, och det är bra. Den kommer sannolikt också att innebära att kravet på att man ska arbeta evidensbaserat utifrån beprövad erfarenhet och vetenskap skärps, vilket också är bra, men detta är ett sådant typområde där regeringen redan nu skulle kunna förbereda det som kommer.

I väntan på den nya lagen hade regeringen redan nu kunnat uppdra till sina myndigheter att gå igenom vilka metoder och verktyg det finns för utredning och insatser, vilka metoder och verktyg som det finns forskning och evidens bakom och var det saknas kunskap. I de fall där det finns evidens för effekter vill vi att metoderna ska implementeras i kommuner, och där det saknas evidens är det forskning och resultatuppföljning som behövs.

Det här är någonting som Socialstyrelsen kunde få i uppdrag att börja jobba med redan nu. Vi måste bli bättre på att snabbt fånga de barn och unga som finns i riskmiljöer, och vi behöver veta att de insatser som ges faktiskt har effekt.

Fru talman! Det är helt obegripligt för mig att när det gäller socialtjänstens område ska varje kommun själv behöva leta upp metoder och insatser. Inom sjukvården vore det helt otänkbart att jobba på det viset. Dessutom borde regeringen ställa krav på uppföljning på individnivå för att säkerställa att vi får de beteendeförändringar som vi vill ha. Det gäller både öppna insatser och insatser inom Sis.

Vi är överens om att vissa barn och unga behöver vård och insatser av samhället, men då måste vi också vara säkra på att de insatser de får faktiskt ger önskad effekt. Många pratar om att vi redan på MVC eller BVC kunde se att här har vi ett barn som kommer att få problem, och när vi hittar dessa familjer måste det till insatser som vi vet ger effekt.

Fru talman! Det finns en del som säger att det inte går att mäta socialt beteende. Jag skulle vilja påstå det motsatta. Det finns i dag mätmetoder som används i en del verksamheter där man faktiskt kan mäta om en insats har önskad effekt, det vill säga om det oönskade beteendet avtar. Dessa metoder borde användas betydligt mer.

Som jag tidigare har sagt tycker jag och Centerpartiet att det sker en del bra saker när det gäller förebyggande insatser, men vi saknar ett fokus på de riktigt tidiga insatserna som man kan ge på MVC och BVC. Om vi fångar in dessa familjer snabbare kan vi också motverka att några av de här ungdomarna faller utanför ramen.

Förutom att ta bort riskerna för det enskilda barnet vet vi också att skolan och att klara sin skolgång är den största skyddsfaktorn när det gäller barn och unga som riskerar att hamna snett. Därför måste vi se till att samverkan fungerar bra mellan socialtjänst och skola för de barn som behöver det. Det måste ske redan i förskolan, och även här behöver regeringen se till att det finns arbetsmetoder som fungerar.

Den här regeringen har, precis som tidigare regeringar, gång på gång tillsatt medel för att förstärka skolans förebyggande insatser, men det som har saknats är uppföljningen. Utan gedigna uppföljningar, gärna på vetenskaplig grund, blir alla satsningar likt tomtebloss.

För att förändra socialtjänsten krävs också förändringar av socionomutbildningen. Det måste bli en nationell tydlighet i vilken kunskap och vilka färdigheter som förväntas av en individ efter genomgången socionomutbildning.

Fru talman! Låt mig också säga några ord om internationella adoptioner. Även där har kommunernas socialnämnder ett ansvar.

Här pågår en utredning för att undersöka hur vi kan organisera arbetet på ett bättre sätt. Det har skett felaktiga adoptioner under 70, 80- och 90-talen. Här måste vi vara säkra på att det inte händer igen. En del i detta tror jag och Centerpartiet handlar om att det inte kan vara ett kommunalt ansvar att utreda och tillhandahålla stöd till adoptionsfamiljerna. Det är i dag så få som adopteras internationellt att kunskapen inte finns kvar i kommunerna. Vissa kommuner hanterar en adoption vart fjärde år. Därför måste det bli ett regionalt eller nationellt uppdrag.

Det behövs även lagändringar för att säkerställa att dokumentationen sparas på ett tryggt sätt så att barn och familjer kan få del av dem när de önskar och även att det individuella stödet blir bättre. Suicidrisken är högre hos dessa barn och unga än hos andra.

Fru talman! Jag står bakom Centerpartiets samtliga reservationer, men jag väljer att yrka bifall till reservation 5.

Fru talman! Det motionsbetänkande som vi debatterar i dag, Prioriteringar inom hälso- och sjukvården, är ett betänkande som innehåller väldigt många olika detaljer. Jag tänker lyfta fyra olika som är viktiga för oss i Centerpartiet.

Den första handlar om sällsynta sjukdomar. Det är alltså de sjukdomar där det är relativt få som har den enskilda sjukdomen. Det stora problemet har varit att kunna organisera vården så att den blir effektiv. Många läkare träffar bara en enda patient. Kunskapen är inte koncentrerad till några få ställen. Dessutom har vi som lök på laxen fått ett problem med finansiering av läkemedel för de här grupperna.

Under den förra mandatperioden enades vi i socialutskottet - eller vi fick i alla fall en majoritet för det - om att man måste ta fram en strategi för hur vi i Sverige ska hantera de sällsynta diagnoserna. Vi var dessutom överens om att man måste se till att klara av finansieringen så att det inte ska bero på var i landet man bor eller hur pass dyr behandlingen är om man får den eller inte.

Fru talman! Regeringen har inlett arbetet med att ta fram en strategi, och det är mycket bra - beröm till regeringen för det! Men det är förvånande att man i beslutet säger att frågan om läkemedel för människor med sällsynta diagnoser inte får hanteras. Frågan får alltså inte hanteras, trots att detta kanske är det allra största problemet.

Här finns ett förslag från TLV, men ingenting händer från regeringens sida. Det är för mig helt orimligt att man före valet i opposition kan driva en sak, det vill säga att vi måste få fram ett system som gör att vi kan bekosta de behandlingar som många gånger är livräddande, och sedan, när man hamnar i regeringsställning, säga att man inte kommer att utreda frågan utan att man har lagt den på hyllan. Här utgår jag från att det illa kvickt kommer ett förslag från regeringen som innebär att människor med sällsynta diagnoser ska kunna få sin medicinska behandling i Sverige även om den är dyr.

Det andra jag vill lyfta handlar om screening. Många screeningmetoder är väldigt bra, men de måste vara effektiva. På området prostatacancer, till exempel, finns det i dag väldigt effektiva metoder. Då talar jag inte om den PSA-screening som nämns i flera motioner, utan det finns en metod som kallas Stockholm 3 och som är betydligt mer träffsäker.

Där uppstår dock två problem. Det första är finansieringen. Det är orimligt att det i ett läge där det är Socialstyrelsen, alltså staten, som pekar på vilka screeningmetoder som ska användas och vilka som inte ska användas inte också är en nationell finansiering. Det finns regioner som inte har pengar till att införa de screeningprogram som är medicinskt motiverade.

Det andra är att det dessutom finns problem med lagstiftningen. Jag nämnde Stockholm 3, där man kombinerar en genetisk markör för prostatacancer med att titta på andra saker. Där har Socialstyrelsen konstaterat att vi i Sverige inte kan använda den metoden, för den strider mot lagen om genetisk integritet. Detta är för mig helt orimligt. Jag tror inte att någon människa - eller någon man, ska jag väl säga - som vill ta ett sådant här test tänker: Det här är inte bra att ta, för det strider mot lagen om genetisk integritet.

När Socialstyrelsen gjorde det konstaterandet hade man förväntat sig att regeringen omedelbart hade gått in och sagt: Det här är orimligt. Så här kan vi inte ha det. Vi måste ändra den här lagstiftningen så att vi kan använda den bästa screeningmetoden för alla män för att tidigt hitta prostatacancer. Men återigen: Ingenting händer från den här regeringens sida.

Ytterligare någonting som har nämnts här i talarstolen är det helt fantastiska i att vi nu har möjlighet att vaccinera bort en mycket allvarlig cancerform, nämligen livmoderhalscancer, som drabbar ett antal kvinnor, ibland även med dödlig utgång. Här ser vi en väldigt stor skillnad över landet i hur många personer som blir vaccinerade. Detta är också helt orimligt. Det är likadant här: I ett läge där staten säger att denna cancerform ska vi vaccinera bort borde det vara självklart att staten också finansierar det och dessutom, fru talman, ser till att det finns verktyg som gör att man kan följa upp hur framgångsrikt arbetet är i de olika regionerna.

Problemet när det gäller vaccinationer är ju att man måste nå också de socioekonomiskt utsatta människorna. Där finns det inte mycket vetenskap om hur man ska göra. Däremot måste man ha ett uppföljningsinstrument så att regionerna snabbt kan se hur man i olika områden lyckas nå de grupperna.

Detta är ett område där regeringen borde agera och agera snabbt. Det är inte acceptabelt att ha en stor skillnad i landet beroende på var man bor och vilken socioekonomisk grupp man tillhör när det gäller huruvida man blir vaccinerad mot en allvarlig cancerform eller inte.

Slutligen vill jag ta upp oskuldskontroller, som också har nämnts här. Det är helt oacceptabelt att det finns legitimerade sjuksköterskor och läkare som ägnar sig åt något så helt ovetenskapligt som det som kallas oskuldskontroller och som dessutom, fru talman, inte är någonting annat än en del i att förtrycka unga kvinnor och försöka kontrollera deras sexualitet.

Det har sagts härifrån talarstolen att det kommer att komma ett lagförslag. Vi får se när den dagen kommer. Snabbhet på detta område är ju ingenting som karakteriserar den här regeringen. Jag skulle därför vilja yrka bifall till vår reservation 9, där vi säger att riksdagen skarpt borde ställa sig bakom att detta ska levereras nu.

Herr talman! Hur vi organiserar den svenska sjukvården är en viktig fråga. För mer än 20 år sedan utreddes den ganska noga.

Inom OECD-området finns det olika sätt att organisera den skattefinansierade sjukvården. I Sverige har vi valt att lägga den hos regionerna, medan andra länder har valt en statlig modell. Ytterligare andra har obligatoriska försäkringar. När denna fråga senast utreddes kom man fram till att den svenska modellen gynnade Sverige, och det blev därför ingen ändring.

Nu sitter en ny utredning och tittar på detta. Jag tycker att det är väldigt intressant att man återigen väljer att lyfta fram det här, för det har hänt en hel del saker.

Ett av de främsta argumenten för att göra en förändring är den ojämlika sjukvården i Sverige. Man får olika vård beroende på var man bor, vilken socioekonomisk position man har i samhället och hur lång utbildning man har samt beroende på om man är född i Sverige eller inte. Jag höjde ett ögonbryn i förvåning när jag hörde de enkla förklaringsmodellerna i samband med detta - som om det skulle bero på att regionerna har fattat beslut om att sjukvården ska vara olika. Så är det ju inte.

Om man drabbas av prostatacancer och bor i Dalarna är risken mycket stor att det kommer att upptäckas först den dag man får metastaser. Om man i stället bor här i västra Stockholm kommer det att upptäckas genom något av de screeningprogram som finns i Stockholm. Detta beror ju inte på att politikerna i Dalarna har fattat beslut om att de ska ha sämre vård för patienter med prostatacancer, utan det handlar om helt andra faktorer.

Jag tror att man gör sig en illusion om man tror att problemen med de bekymmersamma regionala skillnader vi har skulle lösa sig om sjukvården bara styrdes helt och hållet från Stockholm. Det kan finnas andra skäl till att göra förändringar, men detta kommer inte att vara det tyngsta.

Det är olyckligt om man tittar på den andra stora skillnaden i svensk sjukvård, nämligen skillnaderna mellan olika socioekonomiska grupper, och tror att det helt enkelt handlar om ekonomi - om att människor har olika mycket pengar och därför får olika sjukvård. Så är det ju inte. Ett typexempel på detta är tandvården för barn. Den är gratis i hela Sverige, men ändå är det väldigt stora skillnader beroende på vilken socioekonomisk grupp människor tillhör. Det handlar inte om att se till att sjukvården blir gratis och att ta bort de privata alternativen, utan det är betydligt mer svårlösta problem som ligger bakom detta.

Icke desto mindre ser jag fram emot arbetet i Vårdansvarskommittén, för jag tror att det kommer att finnas intressanta saker som man kan vrida och vända på. Det är dock inte så enkelt som att man kan göra ett alexanderhugg och förstatliga hela den svenska sjukvården; detta skulle nog skapa betydligt större problem än vad det möjligtvis skulle lösa.

Den andra stora förändringen som ska ske i Sverige gäller det vi kallar en god och nära vård, det vill säga att sjukvården ska komma närmare människor. Det som i dag görs på sjukhus ska kunna göras ute i primärvården. Jag och Centerpartiet är väldigt besvikna på att regeringen sitter med armarna i kors i ett läge då det inte händer någonting. Här har det funnits politisk enighet både i riksdagen och runt om i landet om att det måste ske förändringar - ska vi kunna hantera framtidens behov måste vi se till att mer av vården kan utföras nära patienterna.

Det stora problemet är att primärvården inte mäktar med. Framför allt har primärvården väldigt svårt att rekrytera läkare. Om man inte har en fast läkare i primärvården vänder man sig inte dit, utan då vänder man sig någon annanstans.

Låt mig belysa svårigheterna i primärvården, kanske utan att utgå från Stockholmsexemplet. I mitt hemlän, Gävleborg, har man nyligen gjort en stor genomlysning av primärvården. Gävleborg har några av de högsta taxorna, eller ersättningarna, för primärvården, så det råder i grunden inte brist på pengar. Samtliga privata vårdcentraler går med plusresultat, och de har mindre problem att behålla personal. De har lite tyngre patienter än vad de regionalt drivna vårdcentralerna har. Däremot går alla utom en av de regionalt drivna vårdcentralerna back.

Detta, herr talman, visar på de problem vi har i sjukvården. Därför är det kontraproduktivt att peka ut de privata alternativen som det stora problemet. Vad gäller primärvården är det faktiskt tvärtom. Vi måste använda det driv och det nytänkande som finns i mycket av den privat drivna sjukvården för att se till att vi kan förnya den svenska sjukvården.

Det tredje jag vill ta upp har flera andra tagit upp tidigare. Det gäller Samsjuklighetsutredningen.

Detta är verkligen en organisatorisk fråga. När det gäller en av alla diagnoser i sjukvården, nämligen beroendesjukdomar, är det inte sjukvårdshuvudmannen i Sverige som har huvudansvar, utan det är i stället kommunerna och socialtjänsten. Inte undra på att vi har bland Europas högsta dödlighet bland människor med beroendesjukdom och ett intravenöst narkotikabruk.

Riksdagens partier är överens om att detta ska ändras, och en utredning har tagit fram ett alldeles utmärkt förslag. Men från regeringssidan händer det inget. Tyvärr börjar jag bli lite van vid detta. När det gäller huvudmannaskapsförändringar inom personlig assistans är alla partier överens. Det finns också ett utredningsförslag, men ingenting händer från regeringens sida. Även när det gäller de orimligt långa köerna är alla partier överens, men köerna blir längre och längre. Ingenting händer från regeringens sida.

Sedan har vi Samsjuklighetsutredningen. Jag uppfattade ett tydligt besked från den kristdemokratiska ledamoten i dag om att denna proposition kommer att läggas fram. Man ska tro på vad människor säger, herr talman, så jag utgår från att en proposition från Socialdepartementet om samsjuklighet och hur vården ska omorganiseras där kommer att finnas med i propositionsförteckningen för kommande år när riksdagen samlas i september. Allt annat vore skamligt.

Jag står bakom alla våra reservationer, men för att inte voteringen ska bli alldeles för lång väljer jag, likt Karin Rågsjö, att yrka bifall till reservation 24.

Herr talman! Jag förstår att Thomas Ragnarsson valde att inte besvara min verkliga fråga, nämligen att vi har problem med köer.

Köerna blir längre och längre för varje dag som går, och det fanns två förslag på hur man skulle kunna hantera en del av det här. Ett av dem var den socialdemokratiska regeringens förslag utifrån Tillgänglighetsdelegationen, nämligen att man i Stockholm skulle ha ett kontor som skulle förmedla ledig vårdkapacitet runt om i landet.

Det andra förslaget kom från våra partier och handlade om att göra en strukturell förändring där patienten skulle få makten att själv bestämma var man vill söka vård i landet. Dessutom skulle patienten få information inte bara om hur långa de förväntade kötiderna är utan även om kvaliteten på den vård man sedan ska ha.

Men så fort man kom in i Regeringskansliet släppte man det förslag som både Vårdföretagarna, Svenskt Näringsliv och väldigt många som jobbar ute i sjukvården säger skulle kunna påverka det här eftersom man då skulle kunna planera långsiktigt. Man skulle på ett sjukhus kunna säga att nu bygger vi upp kapaciteten här, för de långsiktiga spelreglerna gör att vi kan hantera en större patientmängd.

Det förslaget släpper man. I stället tar man det socialdemokratiska förslaget om att ett kontor på Kungsholmen i Stockholm ska förmedla ledig vårdkapacitet. Man ger inte patienten rätt att välja, man ger inte förutsättningar för långsiktig planering ute i sjukvården utan man väljer i stället en administrativ lösning.

För mig är det obegripligt att man släpper de strukturella förändringar som våra partier tidigare har gjort. Vi har infört vårdvalet och LOV, saker som verkligen har förändrat människors vardag. Men nu plötsligt är det inte det som gäller. Här ska patienten inte ha någon makt, utan här är det regionernas tjänstemän som ska ringa till vårdkontoret och kolla om det finns ledig kapacitet. Men den som rör sig runt om i sjukvården vet att det inte finns någon ledig kapacitet i dag. Så enkelt är det.

Herr talman! Man blir nästan lite full i skratt när man lyssnar på den moderata ledamoten, som står här och beskriver allt det positiva som händer i svensk sjukvård. Jag undrar lite grann: I vilken verklighet lever Moderaterna, med tanke på den totala kris vi har i den svenska sjukvården just nu? I det förra replikskiftet, när han skulle lyfta något som är väldigt positivt, gick han till det socialdemokratiskt styrda Västerbotten för att hitta ett exempel.

Jag begärde ordet eftersom tillgängligheten och de mycket långa köerna är ett av de riktigt stora problem som vi har i svensk sjukvård. Det är helt oacceptabelt. Under den förra mandatperioden fanns det två förslag på bordet på vad man skulle kunna göra åt detta.

Det ena var ett borgerligt förslag från de gamla allianspartierna om att man skulle göra ändringar i patientlagen och ge patienterna rätt att söka slutenvård var som helst i landet. Dessutom skulle man tillgängliggöra viktig information, det vill säga information om hur långa köerna faktiskt är. Patienterna skulle ges makten att själva kunna bestämma var de skulle söka vård.

Mot det stod det socialdemokratiska förslaget, som Tillgänglighetsdelegationen hade tagit fram, nämligen att detta skulle lösas genom att man skulle ha ett kontor i Stockholm som skulle förmedla all ledig vårdkapacitet som finns runt om i landet.

Jag har flera gånger tagit upp detta. Jag är förvånad över att man så fort man kommer in i Regeringskansliet släpper det förslag som faktiskt skulle kunna göra skillnad. Man lyfter i stället detta med att ett kontor på Kungsholmen i Stockholm skulle kunna förmedla all den lediga vårdkapacitet som finns och att det skulle vara sättet att komma åt köerna. Jag begärde replik när jag hörde att ledamoten till och med sa att just detta vårdkontor, med vårdförmedlingen, skulle lösa problemet. Då undrar jag: Var finns den lediga vårdkapacitet som ska lösa problemet med de gigantiska köerna? Det blir bara sämre dag för dag.

Herr talman! Nu blir jag lite extra orolig. Småföretagarna ska alltså värnas genom att man inrättar ett eller två nya råd eller utredningar på Regeringskansliet. Jag tror att en småföretagare med två eller tre anställda inte är ett dugg imponerad av det. Den typen av råd har funnits tidigare, och de har jobbat på, men det har inte märkts i den enskilde företagarens verkstad.

Inflationen tycker jag kanske inte har så mycket med den här debatten att göra.

Jag blir orolig när jag hör den moderata ledamoten säga att den genomsnittliga kostnaden för småföretagen är jättelåg. Men jag som företagare är ju fullkomligt ointresserad av vad den genomsnittliga kostnaden är. De flesta små företag har väldigt låga sjuklönekostnader, men det här slår stenhårt mot dem som har två eller tre anställda och som har vågat anställa någon med ökad benägenhet att vara sjukskriven. För små företag som aldrig har några sjuklönekostnader är det däremot ganska ointressant. Dessutom blir då den genomsnittliga kostnaden självklart låg.

Det företagarna är oerhört oroliga för är att i de lägen då de faktiskt drabbas av sjuklönekostnader - det handlar kanske om en av tio småföretagare - rycker det här förslaget undan mattan för dem. Då får de betala priset för att ha anställt en person med ökad benägenhet att bli sjukskriven.

Jag undrar om Eleonore Lundkvist förstår hur fel det hamnar när man pratar om genomsnittliga kostnader. Man borde i stället ha lyssnat på företagarnas organisationer, som ju har ropat högt med anledning av den här kallduschen. Den kom som en blixt från klar himmel från en regering som kallar sig företagarvänlig men är någonting helt annat.

Det vore intressant att höra Eleonore Lundkvist förklara för en småföretagare varför den genomsnittliga kostnaden är det intressanta - inte vad den enskilde företagaren drabbas av.

Herr talman! Det var som sagt vi - Moderaterna, Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna - som tillsammans en gång införde det här systemet. Syftet var att ge stöd till små och medelstora företag men framför allt att se till att det blev lättare för människor med funktionsnedsättning och kroniska sjukdomar att få arbete.

Nu får vi höra att motivet till förändringarna är att med det här systemet är det lätt att göra fel. Men de som har gjort utredningar av systemet har ju ett antal förslag på hur man skulle kunna åtgärda detta genom att göra korrigeringar och öka möjligheterna att rapportera in på ett enkelt sätt. Om det fanns stöd för den linje som Moderaterna hävdar skulle Svenskt Näringsliv, Företagarna och Småföretagarnas Riksförbund stå upp och applådera att det här systemet äntligen försvinner. Men så är inte fallet, utan snarast det motsatta.

Herr talman! Jag trodde inte att jag skulle få uppleva den dag då en moderat stod i riksdagens talarstol och argumenterade för att företagen måste ta utökat ansvar för sjuklönekostnaden. Det har ju tidigare varit vänstersidan som alltid har argumenterat för det, och vi borgerliga partier har sagt att det inte är rätt väg att gå och att företagarna redan i dag gör allt de kan. De behöver inte ökade kostnader; de behöver få mer hjälp att hantera de här situationerna.

Min fråga gäller det ledamoten sa om att 5 procent av sjuklönekostnaden skulle vara en marginell kostnad. Har Moderaterna över huvud taget inte tänkt igenom att detta i och för sig är en försumbar, marginell kostnad för storföretagen men att den slår hårt och inte är försumbar i ett läge då du har en, två eller tre anställda? Vad är det för analys Moderaterna har gjort när de avfärdar den samlade kritiken från Sveriges småföretagare som säger att det här är ett dåligt förslag?

Herr talman! Det system vi diskuterar i dag är något som har funnits ganska länge. Det var alliansregeringen som på sin tid införde systemet 2010, och det modifierades 2015. Det fanns två tunga skäl till att man införde systemet. Det allra tyngsta har jag berört i mitt replikskifte; det handlade om att sänka tröskeln för att arbetsgivare skulle anställa människor där de såg, eller visste, att det fanns en ökad risk för sjukskrivning. Det var också ett sätt att underlätta för de små företagen som faktiskt tar ett väldigt stort ansvar.

Som jag tidigare har sagt är det de små och medelstora företagen som är absolut bäst på att anställa människor som har en funktionsnedsättning eller som har en kronisk sjukdom. Det hänger samman med att de verkar i lokalsamhället. De känner människor runt omkring och vet att just den här personen skulle må väldigt bra av att ha ett arbete.

Det blev därför en riktig kalldusch, herr talman, både för funkisrörelsen i Sverige och för småföretagarna när det här förslaget kom. En företagare sa att det kändes som om den här regeringen inte vill ha småföretag över huvud taget. Det är nämligen inte bara det här förslaget som regeringen har lagt som slår hårt mot småföretag, utan det är även en lång rad andra.

De skäl som regeringen anför i sin proposition, det vill säga att avskaffa hela systemet, har inget stöd alls i de underlag som finns, herr talman. Tre stora granskningar har gjorts av ersättningssystemet - Försäkringskassan, Riksrevisionen och Inspektionen för socialförsäkringen. Alla de tre utvärderingar som har gjorts i modern tid visar att det finns ett antal brister med systemet, men de kommer inte fram till att vi ska kasta ut barnet med badvattnet, utan de har en lång rad förslag på hur man skulle kunna förbättra systemet. Den naturliga och rimliga slutsatsen från regeringens sida hade därför varit att ersättningssystemet ska utvecklas och förbättras, inte avvecklas.

Kostnaden för sjuklön är ett betydande hinder för att småföretag ska kunna växa och anställa. Förslaget skulle öka denna kostnad betydligt.

Regeringen skriver i propositionen - det har sagts i talarstolen också tidigare - att ersättningen endast utgör en marginell del av arbetsgivarnas samlade sjuklönekostnader och att ett avskaffande av ersättningen inte bör vara avgörande för ett företags existens eftersom det i de allra flesta fall rör sig om relativt små summor.

Detta visar att den här regeringen med Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna fullständigt saknar ett småföretagarperspektiv. Det blir närmast hånfullt när man i propositionen menar, vilket även Daniel Persson har upprepat, att detta minsann är så bra för företagen för att det minskar administrationen. Nu behöver småföretagen inte hålla på och rapportera in det här till Försäkringskassan, och då slipper de administration - jättebra!

Men det är inte så att företagarnas organisationer, Småföretagarna, Företagarna, Svenskt Näringsliv med flera, applåderar detta. Deras reaktion är snarare att de har fått en kalldusch. Inte trodde de att en regering med Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna skulle komma med ett förslag som en blixt från klar himmel som slår direkt mot småföretagen.

Herr talman! Det är även så att konsekvensanalysen i propositionen är bristfällig framför allt när det gäller effekterna för de små företagen, vilket även flera remissinstanser har påpekat. Man har inte gjort någon ordentlig bedömning av alternativa lösningar.

Vi vet från andra undersökningar att sjuklöneansvaret är det näst största hindret för företag att anställa och expandera. Bland företagare som uppger att de vill anställa uppger två av tre att sjuklöneansvaret inverkar negativt på den benägenheten. Svenskt Näringsliv beräknar att arbetsgivarnas samlade sjuklönekostnad 2023 kommer att uppgå till 33 miljarder kronor. Det är 9 miljarder högre än 2019. I det läget väljer alltså den här regeringen att skjuta över hundratals miljoner i ökade kostnader mot framför allt små och medelstora företag.

Särskilt allvarligt är, som jag tidigare har sagt, att förslaget slår mot små och medelstora företag som vi vet betyder så oerhört mycket för nyanställningar - fyra av fem nya jobb kommer i den sektorn - och för att anställa människor som står långt från arbetsmarknaden.

Herr talman! Därför yrkar jag bifall till reservationen, det vill säga avslag på propositionen.

Herr talman! Jag måste upprepa min fråga. Det här visar ju på något vis att Sverigedemokraterna och Daniel Persson inte har förstått hur det fungerar på arbetsmarknaden.

De som är absolut duktigast på att anställa människor med funktionsnedsättning eller sådana som har kroniska sjukdomar är inte storföretagen, inte staten och inte kommuner och regioner, utan det är just småföretagen. Och vad småföretagare säger när man frågar dem är att ett av de största hindren och den största oron de har när de gör en nyanställning i det lilla företaget, där de kanske har två eller tre anställda, är det ansvar för sjuklön som de åtar sig.

Det var ju det som gjorde att alliansregeringen såg till att vi fick det här systemet - för att göra allt man kan, vända på varje sten, för att se till att människor med funktionsnedsättning och människor med kroniska sjukdomar ska få åtminstone lite större chans att få ett arbete.

Det rycker nu Sverigedemokraterna undan, och Daniel Persson gör det med argumentet att arbetsgivaren inte får ta reda på hur det är med någons sjukdom.

Den lilla företagaren är inte blind. Den lilla företagaren är inte döv. Den lilla företagaren måste ju göra en bedömning i ett läge där man gör en anställning.

Det förslag som Sverigedemokraterna nu driver igenom kommer att ha två viktiga konsekvenser, och framför allt kommer det att ha en konsekvens för den här utsatta gruppen. Det kommer att göra att småföretagare i Hedesunda eller i Söderhamn som står inför att göra en nyanställning kommer att fundera oerhört noga över om det är en människa som har en ökad risk för att bli sjukskriven. I det läget kommer de helt enkelt att tvinga bort den personen. Det är detta som är verkligheten, Daniel Persson.

Jag slutar snart att förvånas över hur benägna Sverigedemokraterna är att slå mot alla möjliga trygghetssystem vi har i det här landet - dessutom i lägen där det drabbar människor med funktionsnedsättning och kroniska sjukdomar.

Herr talman! Jag begärde ordet när jag hörde Daniel Persson inleda sitt anförande med att peka på det här som ett sätt att stötta företagen. Då har Daniel Persson och Sverigedemokraterna över huvud taget inte förstått vad huvudskälet var till att alliansregeringen 2010 och sedan även den socialdemokratiska regeringen 2015 såg till att vi fick det här systemet.

Det handlar ju om en grupp som Daniel Persson över huvud taget inte nämner i sitt anförande, nämligen människor som är långtidssjukskrivna, som har funktionsnedsättningar och som har ökad benägenhet att ha återkommande sjukskrivningsperioder. De hade oerhört svårt att få fäste på den svenska arbetsmarknaden, då arbetsgivare helt enkelt inte vågade anställa dem.

Det var det som var huvudsyftet med det här systemet - att sänka tröskeln för de grupper som stod långt från arbetsmarknaden så att inte minst småföretagare skulle väga anställa även den person som hade en kronisk sjukdom och även den person som hade en funktionsnedsättning.

Det nämner Daniel Persson över huvud taget inte. Han pratar om det här som att det bara handlar om ett stöd till företag. I och för sig har vi fått vänja oss vid att Sverigedemokraterna verkar vara immuna mot att värna viktiga system när det gäller akassa, arbetslöshetsförsäkring och sjukförsäkring. Men det är förvånande att Sverigedemokraterna och Daniel Persson över huvud taget inte nämner det här.

Jag måste därför fråga Daniel Persson: När ni nu har analyserat det här förslaget och skrivit under på det, vad är er bedömning av hur det drabbar människor med kroniska sjukdomar, återkommande sjuklöneperioder eller funktionsnedsättningar, som i dag står långt från arbetsmarknaden? Hur har ni tänkt i Sverigedemokraterna?

(Applåder)

Herr talman! Det är en intressant debatt att följa. Det vi diskuterar och debatterar i eftermiddag handlar om socialförsäkringssystemet, som är en helt avgörande del i trygghetssystemet i Sverige. Om man drabbas av sjukdom eller skada och därmed får nedsatt arbetsförmåga ska det inte innebära att man också får mycket stora ekonomiska problem i samband det.

Just tonen i debatten och mångfalden av förslag visar att vi har problem, inte minst sjukpenning och sjukersättning. Det tydligaste tecknet på det ser man när man tittar i en tidsserie 20 år bakåt. Då kan man se vilka otroligt kraftiga variationer vi har haft i ohälsotalen. Det hänger inte samman med någon epidemi av cancer, svåra smittsamma sjukdomar eller något sådant. Det hänger samman med att vi som ansvariga politiker inte har kunnat hitta ett stabilt system som vi är överens om.

Här har det varit fritt fram för mycket häftiga politiska diskussioner. Det har gjort att systemet har förändrats gång på gång, och inte alltid genom lagändringar eller ändringar i förordningar och föreskrifter utan genom regleringsbrev och kanske uttalanden från statsråd. De kan avläsas direkt i nedgång eller uppgång av ohälsotalen.

Det som oroar mig med det är att det drabbar den enskilda individen. Det gör att man inte kan känna trygghet i vad som kommer att hända i ett läge där man drabbas. Vad är det då för politiska vindar som kommer att gälla?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Socialförsäkrings-frågor

Det var därför ett viktigt initiativ när man tillsatte en parlamentarisk socialförsäkringsutredning för ett antal år sedan. Målbilden var att precis som pensionssystemet är en avgörande byggsten i den svenska tryggheten, med en stor politisk enighet, skulle man också få sjukförsäkringen att vara ett sådant system där medborgarna kan känna sig trygga i vilka regler som gäller för inte bara kommande år och kommande mandatperiod utan också för en längre tid.

Utredningen lade 2015 fram ett mycket bra slutbetänkande. Där fanns stor enighet - inte med ytterlighetspartierna, men i övrigt var det stor parlamentarisk bredd. Det är sorgligt att den dåvarande regeringen bara kunde göra ett fåtal av förslagen till lagstiftning. I stället fokuserade debatten mycket på det som kallas stupstocken. Det ledde också till ett borttagande av den bortre parentesen 2016 utan att man hade utvärderat vilka konsekvenser det skulle få. På det här området är forskningen tydlig, nämligen att såväl inom sjukförsäkringen som i angränsande system fyller klara tidsgränser en viktig funktion.

Under den förra mandatperioden gjordes också ändringar. Centerpartiet röstade för dem. Det gällde framför allt en omprövning av vad som händer vid 180 dagars sjukskrivning. 180 dagar, ett halvt år i sjukskrivning, är en lång tid. Men där lyssnade vi på argumenten som sa att om det är så att man är nära att gå tillbaka till sitt vanliga arbete är det orimligt att ha en skarp gräns där. Vi röstade därför för att göra dessa förändringar. Det är den utredningen som har diskuterats under den här debatten.

Vår förhoppning var att förändringarna skulle leda till att fler människor skulle komma tillbaka till det arbete de en gång hade blivit sjukskrivna från. Jag kanske får den fråga som även andra har fått, nämligen hur vi ser på utredningen. Bland annat är jag tacksam att den socialdemokratiska regeringen tillsatte utredningen, det vill säga att göra en seriös utvärdering av stora förändringar inom sjukförsäkringen.

Jag kände sedan en stor besvikelse när jag fick ta del av utredningen. Det blev inte så som våra förhoppningar var, nämligen att förändringarna skulle leda till att fler kom tillbaka till sitt ordinarie arbete. Därför kan jag förstå att den utredning som fick i uppdrag att titta på åtgärder i princip sa: Gör om, gör rätt. Här var det en förändring som gjordes utifrån att nå ett visst mål, att fler skulle tillbaka till ordinarie arbete, och sedan blev det inte så. Sjukskrivningarna har blivit längre, återgången till de egna arbetsgivarna har minskat och det blev inga effekter på ekonomiskt stöd eller för individernas hälsa.

Precis som i den övriga sjukvården tycker jag att man ska ha ett vetenskapligt förhållningssätt, oavsett om det är nya läkemedel som sätts in eller vid förändringar i sjukförsäkringen. Det är egentligen ett terapeutiskt inslag för att få människor att bli friska.

Jag ser fram emot remissomgången. Men jag och Centerpartiet kommer inte att fästa någon större vikt vid någon form av anekdotisk bevisföring i remissvaren av typen "jag har hört talas om en cancersjuk kvinna som blev gravid och inte fick förlängt". Det är en annan sak om ett antal forskare på området kan säga att det finns brister i utvärderingen. Ett inlägg man kan höra är att pandemin kan ha haft stor inverkan. Men när remissomgången är färdig och arbetet med remissammanställningar ska påbörjas är det enkelt att trycka på knappen en gång till och få fram den typen av statistik - när det har gått ytterligare ett år efter det att pandemin har lämnat oss.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Socialförsäkrings-frågor

I grunden är jag besviken över resultatet, men jag är glad över att man äntligen har gjort en ordentlig utvärdering. Om man inte på ett allvarligt sätt kan visa att de statistiska beräkningarna är felaktiga måste man som politiker dra konsekvenserna av detta och säga att arbetet gjordes med en god ambition, men tyvärr slog det fel och det blev inte vad vi hade hoppats på. I vissa fall blev det på ett annat vis.

Vi i Centerpartiet har ett antal förslag på ytterligare förändringar som vi gärna skulle se i socialförsäkringen. Det gäller möjligheten att kvalificera sig in i delar av socialförsäkringssystemet. Vi skulle gärna se ytterligare förändringar för att underlätta för småföretagare, och vidare ska tröskeln sänkas för att återgå i arbete efter att ha varit sjukskriven. Efter att någon varit sjukskriven och borta från arbetet tre månader eller sex månader finns enormt höga trösklar på det mentala planet för att återgå till arbete.

Ytterligare en fråga vi lyfter fram är samordningsförbunden. De gör en unikt viktig insats för en grupp som är oerhört svår att hjälpa tillbaka till arbete. Det är ett samarbete mellan Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, region och kommuner. Vi hoppas att regeringen snabbt som ögat ser till att Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen kan bidra med personnummerbaserad statistik, så att man från samordningsförbundens sida kan utvärdera effekten av insatta åtgärder. Detta ropar man efter hos samordningsförbunden. Med tanke på att det rör sig om stora pengar är det viktigt att kunna mäta effekten.

Herr talman! Jag yrkar bifall till vår reservation nummer 3.

(Applåder)

Fru talman! Det är tre viktiga områden som diskuteras i motionsbetänkandet. Det kanske allra största av dem är kompetensförsörjning. Det är ett av de grundläggande problem vi har inte bara i svensk sjukvård utan i sjukvården i de flesta andra länder. I de kontakter som man har som riksdagsledamot med kollegor i andra länder är det precis det som de beskriver.

Det är ett bekymmer att frånsett att vi har samma problem som man har i andra länder vad gäller kompetensförsörjning ser vi till att förvärra problemen i Sverige genom egna åtgärder. Ta en sådan sak som nu drabbar sjukvården med EU:s arbetstidsdirektiv. Det hade inte behövt vara så att det är Bryssel som fattar besluten om arbetstiderna i den svenska sjukvården.

Fru talman! Det var med några få rösters övervikt som vi här i kammaren fattade beslutet om att ge det mandatet till EU. Det tåget har nu gått. Men man ska komma ihåg att beslutet fattades i den här kammaren. Vi skulle ha kunnat ha ett annat agerande från regeringens sida också i den frågan, även om det ytterst är en sak för arbetsmarknadens parter. Men det var här i riksdagen som vi fattade det beslutet.

Det andra är att vi har Nationella vårdkompetensrådet. Det kommer med ganska intressanta slutsatser. Det var bland annat därifrån man sa: Vi har nog egentligen ingen brist på barnmorskor i Sverige. Vi har de barnmorskor som vi skulle behöva. Problemet är bara att de inte vill jobba med förlossningar inom sjukvården, utan de jobbar med ett antal andra saker.

Fru talman! Det blir inte mer populärt att arbeta i den svenska sjukvården om man gör som regeringen och Sverigedemokraterna. De säger: Vi ska nu utreda om man inte ska få ytterligare en uppgift i sjukvården, nämligen att ange dem som inte har ett fullständigt personnummer. Eller för den delen, vilket skulle kunna drabba förlossningsenheter, att ta bort möjligheten att använda tolkar.

Ytterligare en sak som förvärrar problemen vad gäller kompetensbrist är det faktum att regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna har lagt in en broms vad gäller arbetskraftsinvandringen. Det skapar akuta problem både i sjukvården och inte minst i äldreomsorgen.

Ett av de mest uppmärksammade fallen där är från Norrbotten. Norrbottens kommuner och region vädjar till regeringen: Låt oss slippa höjda försörjningskrav för arbetskraftsinvandring.

I ett läge där man har brist på personal i äldreomsorgen kan man tvingas utvisa ett antal personer som fungerar väldigt bra och kan arbeta, som exempelvis i Harads uppe i Bodens kommun. De problemen kommer sedan att fortplanta sig in till sjukvården.

Detta är problem som vi, eller rättare sagt regeringen med stöd av Sverigedemokraterna, skapar för den svenska sjukvården. Det är något som vi verkligen inte hade behövt med tanke på det allvar vi har i bristen på kompetens.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kompetensförsörjning, e-hälsa och beredskap

Vi har Nationella vårdkompetensrådet. Det anmärkningsvärda i det svenska systemet är att volymen på utbildning av exempelvis specialistsjuksköterskor men även specialistläkare är någonting som varje region själv fattar beslut om.

Det var säkert bra i en annan tid. Utbildade man sig i Jämtland då stannade man i Jämtland tills man dog. Men så är det inte i dag. Unga människor som utbildar sig inom vården skaffar sig utbildningen i Halland, och sedan vill de flytta till en annan del av landet.

Då måste man ha ett nationellt vårdkompetensråd som inte bara är rådgivande utan som faktiskt har mandat att fatta den typen av beslut som gäller detta.

Det finns också det här med ehälsa. Det är ett av de mest spännande områdena nu. Jag kan bara hålla med min socialdemokratiska kollega som sa att det är ett högt tempo i att tillsätta utredningar. Men ska det bli verkstad handlar det också om att tillföra de ekonomiska resurserna.

Jag ser inte minst vilken utveckling det skulle kunna erbjuda för de glesare delarna av landet. Där är det märkligt med den situation vi har i Sverige. Det gäller de regioner som har det absolut tuffast när det gäller sjukvården och ekonomin. Jag tänker på Norrbotten, Västerbotten, Västernorrland och Jämtland. Där behöver man göra väldigt stora satsningar på digital sjukvård. Men där är staten inte beredd att tillskjuta resurser.

Fru talman! Jag vill därför yrka bifall till reservation nummer 11.

Fru talman! Häromdagen var det en intressant artikel på DN Debatt undertecknad av SKR:s chefsekonom och chefen för hälso- och sjukvårdsavdelningen. De pekade på att det var väldigt mycket positivt med svensk sjukvård. Den har en hög produktivitet och så vidare. Men i slutfasen kommer man till att vi har en riktigt stor utmaning, och det är väntetiderna. Det är så svårt att komma fram i den svenska sjukvården. Det är detta som vi debatterar.

Riksrevisionen har gått igenom det som har gjorts hittills av regeringar, och det har inte varit framgångsrikt. Denna regering kommer inte heller med någonting som kommer att vara framgångsrikt; låt mig säga det.

Väntetider låter väl inte så allvarligt om man får vänta när man ska uträtta ett ärende eller någonting annat. Men väntetider i vården får väldigt allvarliga konsekvenser. Det innebär en patientrisk att stå och vänta på att få en första bedömning på en vårdcentral eller att stå och vänta på att få en första bedömning av en specialistläkare på ett sjukhus, eller i värsta fall att få vänta på en operation. Det kan få väldigt svåra medicinska konsekvenser.

Fru talman! Dessutom har det en annan lika allvarlig effekt, skulle jag vilja säga. Och det är att det ökar klyftorna i samhället. De som alltid tar sig fram om det finns köer är de som har kontakter eller kontanter.

För många år sedan besökte jag en stad i Sverige där man hade öppnat en akutmottagning på kvällstid. Där fick man betala uppåt 1 000 kronor för ett besök. Jag sa då till den som drev denna mottagning att det väl bara kan vara överklassen i stan som har råd att betala 1 000 spänn för att någon ska titta på ett sjukt barn. Då sa han: Nej, överklassen - domaren, åklagaren och de andra - kan alltid se till att få en tid hos en läkare samma dag. Den som kommer hit är den ensamstående mamman från en förort som inte har lyckats få en tid för en bedömning av sin sjuka treåring, trots att hon har legat på.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om statens arbete med väntetider i vården

Det är detta som är det mycket allvarliga med den stora brist som vi har i svensk sjukvård, nämligen att väntetiderna är för långa. De innebär medicinska risker för patienterna. Dessutom ökar klyftorna i samhället vad gäller sjukdom. Det är därför som man måste göra någonting åt detta.

De åtgärder som den tidigare regeringen har ägnat sig åt, som överenskommelser med SKR, har inte haft någon större effekt. Ytterligare resurser har vi tillfört sedan 90-talet. Och det var någon som räknade ut att det är 50-55 miljarder som man har tillskjutit till regionerna för att de ska göra någonting åt köerna.

Fru talman! Det krävs i stället strukturella åtgärder. Man kan arbeta effektivare i svensk sjukvård. Jag har tidigare i denna kammare tagit upp ett av många exempel. Det gäller just höftoperationer. I Sverige varierar antalet. Jag frågar alltid ortopedchefer som jag träffar hur många höfter de opererar per operationssal och dag. Jag får svaret: två, tre, fyra och till och med fem. Det beror inte på att man har mer resurser när man opererar fem höfter i stället för två, utan det beror på att man arbetar effektivare. Det betyder inte att man springer fortare, inte att man struntar i att gå på toaletten eller att man inte tar någon lunch, utan man arbetar betydligt effektivare.

Det är där som tänket från den nuvarande regeringen blir så fel. Man inrättar då ett centralt, nationellt effektiviseringskansli som ska få fram denna utveckling.

När jag besöker ett sådant ställe som opererar fyra höfter per dag brukar jag säga att det måste vara en kö av människor som vill komma dit och se hur man jobbar när man är så effektiv. Men man säger att det nästan inte är några alls som kommer på studiebesök.

Effektivisering kan aldrig beordras uppifrån, utan det är där som det krävs strukturella förändringar. Det finns flera sådana på bordet. Det är obegripligt för mig att denna regering inte plockar de lågt hängande frukterna. En sådan är att ge patienterna makt. Det är i dag i princip omöjligt för en patient som ska operera höften att få reda på hur lång väntetiden är på de fem olika sjukhus som finns i patientens närhet. Det går inte att få fram denna information. Den är väldigt noga dold.

Dessutom är det inte möjligt för en patient att få fram enkla kvalitetsparametrar. Det är klart att det för mig inte bara är viktigt att operationen sker relativt snabbt, utan jag vill också opereras på ett ställe där det är bra kvalitet. Denna information finns inte heller tillgänglig.

Under januariavtalets tid fick vi fram pengar för att lägga upp ett sådant register. Uppdraget gavs till och med till SKR och Inera. Men detta projekt sköts i sank av andra krafter. Pengarna fanns, och uppdraget från regeringen fanns. Men projektet lades ned. Ge denna information till patienterna! Det skulle bli ett enormt tryck i att se till att det blir förändringar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om statens arbete med väntetider i vården

Det andra är att se till att det skapas långsiktiga förutsättningar för vårdaktörer. Det skulle man till exempel kunna göra genom en enkel ändring i patientlagen där man säger att patienter inte bara har rätt att välja öppenvård i hela landet, som i dag, utan också rätt att välja slutenvård. Det skulle kunna innebära att sjukhuset i Oskarshamn kunde börja planera långsiktigt för att öka sin kapacitet. De kanske inte har några problem att få tag i kompetent folk och så vidare, men de måste ju veta de långsiktiga spelreglerna.

Det är också där förslaget från Tillgänglighetsdelegationen, som den socialdemokratiska regeringen tog fram och som den här regeringen nu dessutom rullar vidare, är så helt feltänkt. Plötsligt skulle det alltså finnas ledig kapacitet någonstans just nu, och man ska då bara kunna ringa från Norrbottensregionen och säga: Hallå, vi behöver operera tio knän. Var finns det ledig kapacitet i landet? Det säger sig självt att detta inte kommer att ha någon effekt alls, annat än att ge sysselsättning åt några som ska jobba i kansliet på Kungsholmen.

Fru talman! Jag är oerhört besviken över att varken den tidigare eller den nuvarande regeringen tar det här problemet på allvar. Inte minst hade jag förväntat mig betydligt mer av Kristdemokraterna än att man i denna debatt, precis som när sjukvårdsministern var här i kammaren, står och upprepar att man kommer att göra precis detsamma som Socialdemokraterna har gjort under många år och att man inte är beredd att göra några strukturella förändringar - inte minst med tanke på det höga tonläge man hade i valdebatten. Det var olagligt långa köer. Det var kriminellt långa köer. Nu är köerna längre, men ingenting händer.

Jag vill, fru talman, yrka bifall till reservation 4.

Fru talman! Tittar man på siffrorna ser man att det faktiskt inte är lika illa som det var för två år sedan, utan det är sämre. Det var 65 000 som hade väntat för länge på sin operation i januari 2022. I januari 2024 var det 69 000. Utvecklingen går alltså åt helt fel håll.

När vi hade en interpellationsdebatt med sjukvårdsministern fick också hon frågan: Vad ska ni göra? Då sa hon att det var tre saker, och det är dessa som Dan Hovskär nu upprepar.

Först och främst ska man tillföra ekonomiska resurser med 6 miljarder. Det kanske kan komma mer också. Det är exakt det som den socialdemokratiska regeringen gjorde under sina år vid makten; den tillförde ytterligare ekonomiska resurser till regionerna.

Det andra som sjukvårdsministern nämnde var att man skulle teckna överenskommelser med SKR. Och vad var det den socialdemokratiska regeringen gjorde under alla år? Jo, man hade sina överenskommelser med SKR som man skruvade på ordalydelsen i.

Det tredje var att sjukvårdsministern, precis som Dan Hovskär nu, pekade på att man ska införa en nationell vårdförmedling. Men snälla nån, det är ju ett förslag som Socialdemokraterna tog fram! De tillsatte en utredning för att lösa detta, Tillgänglighetsdelegationen. Det enda skarpa förslag den kom med var att man skulle ha detta kontor i Stockholm som kan förmedla ledig kapacitet. Men vilka regioner är det som har ledig kapacitet? Förslaget har fått skarp kritik från alla som kan någonting om sjukvård.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om statens arbete med väntetider i vården

Dessa tre förslag som var skarpa från sjukvårdsministern och från Hovskär är ingenting annat än det Socialdemokraterna sa för två år sedan.

Jag skulle vilja ställa en fråga med tanke på att situationen nu är sämre än den var då: Vad är det, frånsett den socialdemokratiska politiken, som Kristdemokraterna och Tidöpartierna nu lägger till? Det Dan Hovskär hittills har pratat om i det anförande han har haft har varit gedigen sossepolitik. Det behövs någonting mer, och vad är det?

Fru talman! Jag blir väl varken populär i talmanspresidiet eller bland mina kollegor i socialutskottet när jag begär replik, men jag kunde inte låta bli.

Dan Hovskär stod i valdebatten för det parti som sa att det var kriminellt långa köer i den svenska hälso- och sjukvården. De var olagligt långa, sades det, och allt var den socialdemokratiska regeringens fel. Nu hör jag Dan Hovskär hålla ett anförande som en socialdemokratisk ledamot skulle kunna ha hållit 2022. Det finns inte mycket nytt, måste jag säga.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om statens arbete med väntetider i vården

Jag undrar om Dan Hovskär och Kristdemokraterna är nöjda med resultatet av sin politik. Vi är snart inne i mitten av mandatperioden. Riksrevisionen är inte nöjd, och tittar man på siffrorna ser man att de inte är direkt bättre än vad de var under den socialdemokratiska regeringens tid. Men med tanke på Dan Hovskärs anförande ställer jag ändå frågan: Är Dan Hovskär nöjd med resultatet under de här två första åren?

Vi har hört att det opereras lika mycket som det gjordes före pandemin, och det är väl mer eller mindre självklart. Men resultatet i form av människor som väntar är ett annat. Min fråga är alltså helt enkelt: Är Dan Hovskär nöjd?