Anders W Jonsson

Fru ålderspresident! Inom det här utgiftsområdet går samtliga tre mål åt fel håll. Ledamoten nämnde ett par av dem, men det kanske allvarligaste är att sjuktalen ökar år för år. Det borde på något sätt oroa en ansvarstagande regering.

I analysen i budgeten säger man att en av förklaringarna förstås är att man införde en förändrad prövning vid dag 180 och dag 365. Det var en särskild utredare som fick i uppdrag att titta på det. Riksrevisionen gjorde det också. Den särskilda utredaren sa att förändringarna bara har inneburit försämringar. Vi har fått förlängda sjukskrivningar som följd. Utredaren föreslog dessutom att man skulle backa bandet, göra om och göra rätt.

Det här fick hård kritik. Det sades bland annat att det hela gjordes i för nära anslutning till covid. Regeringen beslöt, tydligen efter krav från Sverigedemokraterna, att förändringarna inte skulle genomföras, utan detta skulle läggas i papperskorgen. Men nu ser vi facit av det i de stigande sjuktalen.

Med tanke på att vi inte verkar gå åt rätt håll i något av de tre målen är min fråga till den moderata ledamoten: Vad tänker regeringen göra för att se till att kurvan vänds så att vi återigen får stabila sjuktal i Sverige?

Vad gäller det som utredaren pekade på beträffande förändringar vid 180 respektive 365 dagar borde en naturlig uppföljning vara att säga: ”Okej, det kanske gjordes i för nära anslutning till pandemin. Vi gör om och gör exakt samma körningar och ser om förändringarna kvarstår.” Pågår något sådant arbete i Regeringskansliet? Eller vilka andra förslag vill regeringen genomföra för att få kontroll över utvecklingen av sjuktalen?

Herr talman! Jag förstår inte riktigt hur Clara Aranda resonerar. Det är ju självklart att många av socialförsäkringarna har fel och brister som måste korrigeras. Då måste regelverket ändras. Men i stället för att utifrån kritiken från Riksrevisionen och andra gå in och göra de förändringar som krävs kastar man helt enkelt ut barnet med badvattnet.

Vi ser vilka konsekvenser detta har fått, inte minst för människor som nu inte har möjlighet att få arbete. Småföretagare är tvungna att sitta och granska om de personer som söker jobb har någon form av funktionsnedsättning som kan innebära ökad risk för sjukskrivning eller om de enligt referenser har haft återkommande kort sjukfrånvaro. De personerna sorteras bort i dag.

Dessutom lägger man en mycket tung börda på småföretagen; för stora företag spelar det här inte så stor roll. Vi vet att nio av tio nya jobb i Sverige kommer från småföretag. Det är inte så konstigt att arbetslösheten i det här landet ökar som den gör när Sverigedemokraterna bidrar till att höja avgifterna och kostnaderna för småföretag som ska anställa människor. Det kanske allra värsta med detta är att det drabbar människor som redan är utsatta.

Herr talman! Jag kan inte begripa resonemanget från Sverigedemokraterna. Ja, det hade kommit kritik mot systemet, och det fanns ett antal områden som skulle korrigeras. Men i stället för att korrigera det här kastade man ut hela systemet, vilket drabbade småföretagare och människor som stod utanför arbetsmarknaden. Det är det resonemanget jag inte kan förstå, herr talman. Det var därför jag ställde min fråga till Clara Aranda: Nu när vi ser facit av den här drastiska åtgärden – har ni börjat tänka om? Kan ni tänka er att återinföra någon form av högkostnadsskydd för småföretagen?

Herr talman! Jag begärde replik när jag hörde Clara Aranda beskriva alla förbättringar och förändringar som skett. När jag satt och tänkte igenom detta kom jag fram till att det som Sverigedemokraterna har drivit igenom framför allt är en väldigt stor försämring. Man har nämligen tagit bort högkostnadsskyddet för företagare i förhållande till sjuklönekostnader. Det var någonting som alliansregeringen införde.

Det här är ett jätteproblem för småföretagare. Det innebär stora kostnader. Man måste betala sjuklönen när den anställda är borta. Det innebär att man vid nyanställning måste sitta och granska väldigt noga för att sortera bort alla som har någon form av funktionsnedsättning eller risk att vara sjukskriven ofta. Det var också därför vi införde det här systemet, som framför allt gynnade människor med funktionsnedsättning, människor med återkommande sjukdomsepisoder och inte minst småföretagare.

Detta system bidrog Sverigedemokraterna till att illa kvickt ta bort, som en av de första reformerna på det här området och egentligen den enda stora. Småföretagare sa: Det här måste vara en regering som är direkt fientligt inställd till oss.

Vi ser i dag effekten. Sjuktalen ökar. Det är svårare för människor med funktionsnedsättningar och långtidssjukskrivningar att komma tillbaka i arbete. Inte minst har belastningen på småföretagen ökat. Vi ser att arbetslösheten ökar i Sverige.

Nu när Sverigedemokraterna ser hur galet det blev att ta bort högkostnadskompensationen för småföretag, vilket drabbar människor med funktionsnedsättning och inte minst småföretagare genom ökande arbetslöshet, undrar jag: Är Sverigedemokraterna beredda att verka för att detta dras tillbaka, så att vi åter kan få ett system som gynnar småföretagare och dessutom människor med återkommande sjukskrivningar?

Fru talman! Svensk sjukvård producerar sjukvård i absolut världsklass. Men det finns ett område där vi har och under lång tid har haft stora problem. Det handlar om köer och bristande tillgänglighet. Det här beskrevs under valrörelsen av Kristdemokraternas partiledare som olagligt långa köer.

Nu har Kristdemokraterna haft ansvar för den nationella hälso- och sjukvårdspolitiken i snart tre och ett halvt år. Man har rullat vidare mycket av den tidigare socialdemokratiska politiken, inklusive tanken att det ska finnas ett kontor i Stockholm som ska förmedla ledig vårdkapacitet. Resultatet är inte imponerande, får jag säga.

Min fråga till sjukvårdsministern är om hon anser att man fortfarande kan beskriva vårdköerna i Sverige som olagligt långa. Varför har man inte gjort mer strukturella förändringar som skulle kunna åtgärda det här för Sverige ganska unika problemet?

Herr talman! Det här är en bra proposition från regeringen. Centerpartiet står bakom den, och jag vill yrka bifall till socialutskottets förslag.

Jag tror dock inte att den som arbetar i sjukvården och läser lagförslagen tycker att detta är någon kioskvältare, direkt. Rent konkret är det fyra olika större förslag som lyfts, och det första förslaget är att regionerna ska hjälpa varandra i händelse av kris. I början av pandemin var det inte riktigt så överallt, men ganska snabbt insåg man att alla regioner inte var lika hårt drabbade. Man ställde upp och hjälpte varandra, och de luftburna transporterna gick i skytteltrafik runt om i landet. Detta arbetssätt är i dag väldigt vedertaget i svensk sjukvård, men det är bra att det också kodifieras i lagstiftning.

Det andra förslaget är att regionerna ska vara skyldiga att planera utifrån katastrofscenarier. Men av de regioner jag har besökt tror jag inte att det finns någon som säger att de inte har den typen av planering. Dessutom har man återkommande övningar i allt från stora gasolyckor, stora trafikolyckor med masskadescenarier, pandemi och annat. Alltså är inte heller detta något nytt för den svenska sjukvården, även om det är bra att det kodifieras i lagstiftningen.

Det tredje förslaget handlar egentligen om det vi såg under pandemin, det vill säga att hälso- och sjukvårdslagen delvis sattes ur spel. Hälso- och sjukvårdens prioriteringsprincip gäller nämligen inte när man får en stor mängd mycket svårt sjuka patienter, utan då är det väldigt mycket som lyfts åt sidan och helt enkelt inte kan utföras eftersom det finns annat som är viktigare.

Dessutom använder man en omvänd prioriteringsprincip, vilket inte finns med i propositionen. Man är tvungen att satsa resurserna på de patienter som har bäst förutsättningar för att överleva och kan kanske inte alltid satsa på de patienter som har de allra största behoven. Detta klargörs nu i lagstiftningen så att ingen enskild beslutsfattare, legitimerad personal eller någon annan inom sjukvården ska kunna ställas till svars för att de i händelse av en ny motsvarande situation fattar den typen av beslut.

Det fjärde förslaget i detta är det som Karin Rågsjö lyfter, nämligen en skyldighet för regionerna att inte, som man gjorde för länge sedan, arbeta enligt principen just-in-time. Det visade sig ju fungera ganska dåligt i händelse av en kris. I stället måste man ha lagerhållning. Men med handen på hjärtat: Jag tror inte att det i dag finns en enda region som arbetar utifrån principen just-in-time vad gäller den typ av utrustning som kan behövas i en krissituation.

Det här är alltså bra förslag från regeringen, och det gläder mig att ett enigt utskott står bakom propositionen även om Sverigedemokraterna har en reservation om någonting helt annat. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr talman! Jag förstår inte riktigt hur utrikesutskottet hamnade här.

Frågan om beredskapssjukhus har ju diskuterats i detalj i Försvarsberedningen därför att den är direkt kopplad till Sveriges civila försvar och våra möjligheter att försvara oss i krigstid. Om Sverigedemokraterna var överens med andra partier om att det här är viktigt, det här ska man gå vidare med, varför kommer plötsligt den här frågan i form av en reservation i ett betänkande som egentligen handlar om något helt annat?

Ledamoten är ju inne på att det här i grunden är en ekonomisk fråga. De sjukhus som kommer att kunna vara avgörande som beredskapssjukhus är också belägna i regioner där man har det oerhört tufft ekonomiskt. Det handlar om Gotland utifrån att det är en ö mitt ute i Östersjön, men det handlar också om Norrlands inland.

Ska man där förstärka ekonomin för sjukvården finns det ett väldigt snabbt sätt att göra det, och det är att sjösätta det förslag till ett nytt kommunalt skatteutjämningssystem som finns. Där skulle nämligen Gotland, Norrbotten, Västerbotten, Jämtland och Västernorrland vara vinnare. De skulle få mer pengar till sjukvård, inte bara för att det är glesbygd utan också utifrån att de rent försvarspolitiskt kan komma att ha ett väldigt utsatt läge.

Då väljer alltså Sverigedemokraterna att på ett mycket märkligt sätt reservera sig mot något som partierna redan är överens om. Samtidigt väljer man att inte lägga fram förslaget om ny kommunal skatteutjämning. Menar man allvar med det som ledamoten pratar om här borde man ha sett till att det fanns pengar ute i regionerna för att stärka hälso- och sjukvården i de mer glesbefolkade delarna och på Gotland här och nu, men det väljer man alltså inte att göra. Det är den ekvationen jag inte får att stämma, herr talman.

Herr talman! Sverigedemokraterna har som enda parti av riksdagens åtta partier valt att reservera sig mot utskottets förslag i den här frågan – en fråga där vi egentligen kodifierar sådant som redan fungerar i Sverige. Mycket av propositionen beskriver ju hur man arbetade redan under pandemin, med några få undantag.

Det Sverigedemokraterna lyfter fram är beredskapssjukhus. Det är en fråga som har diskuterats väldigt mycket i Försvarsberedningen, även om Sverigedemokraterna kanske inte var de mest drivande där i fråga om beredskapssjukhusen.

Försvarsberedningen var enig om att vi måste ta fram en planering för beredskapssjukhus, framför allt för Gotland och Norrlands inland. Då handlar det inte bara om Sollefteå, utan det handlar om Lycksele och Gällivare. Det handlar även om Östersund och Torsby.

Det jag inte förstår är vad det är i Försvarsberedningens eniga betänkande och eniga förslag som Sverigedemokraterna nu vänder sig emot. Det här är ju inget annat än att vi upprepar det som finns där.

Min andra fråga är denna. Om ni hade tyckt att det här var väldigt viktigt hade ni ju sett till att det kom fram pengar till det ledamoten beskriver, som att gräva bunkrar under sjukhusen. Det gör ni ju inte. Trots att ni har suttit och budgetförhandlat har ni inte ens sett till att få fram det nya förslaget till kommunal skatteutjämning, där just de regioner som berörs här skulle vara vinnare. Om ni menar allvar med att ni tycker att just beredskapssjukhus är jätteviktigt, vad var det då för fel på det man kom fram till i Försvarsberedningen eftersom ni nu väljer att reservera er? Och varför har ni då inte sett till att lyfta in den här frågan i budgetförhandlingarna? Precis som ledamoten sa: Det som behövs är pengar för att i så fall kunna rusta upp och se till att de här sjukhusen får redundans i förhållande till en krigssituation.

Herr talman! Det kommer inte att hjälpa människor vare sig i Västernorrland, i Norrlands inland eller på Gotland ett dugg att Kristdemokraterna och någon tjänsteman i Stockholm sitter och säger: ”Ni är skyldiga att ha ett basutbud vad gäller sjukvård.” Detta vet man redan.

Svagheten i dagens system är att regionerna har beskattningsrätt för en enda sak, nämligen människors inkomst, men det räcker inte i ett läge där man ska kunna finansiera sjukvården. Därför har Vårdansvarskommittén pekat på att det finns ett antal möjligheter där staten kan gå in och ta ett större finansieringsansvar.

Det skär därför falskt när Kristdemokraterna säger att de minsann är beredda att ta det fulla finansieringsansvaret för hälso- och sjukvården, ungefär 500 miljarder kronor, men att de inte är beredda att se till att man i dag, i ett akut läge, kan säkra tillgången till akutsjukvård vare sig på Gotland eller i Norrlands inland.

Kristdemokraterna tror att problemet kan lösas genom att de vise männen här i Stockholm minsann talar om för gotlänningarna att de är skyldiga att hålla ett basutbud av sjukvård. Varenda beslutsfattare på Gotland vet att det är så, och de har löst det på ett väldigt tragiskt sätt, nämligen genom att dra ned på äldreomsorgen och primärvården. Detta har de gjort för att kunna behålla ett fullskaligt akutsjukhus.

Den kristdemokratiska sjukvårdsministern informerades i detalj om detta i början av mandatperioden, men ingenting har hänt trots att gotlänningarna gjorde exakt det hon föreslog, nämligen skrev till regeringen att detta var något som man måste ta itu med.

Man gör egentligen precis tvärtom. Det finns ett färdigberett förslag om ett nytt system för kommunal skatteutjämning som skulle kompensera gotlänningarna med i storleksordningen 100 miljoner kronor och underlätta för dem att hålla ett basutbud vad gäller hemtjänst och primärvård, men det förslaget ligger alltså i en byrålåda. I stället ska man peka finger åt gotlänningarna och säga: ”Det här får ni lösa! Vi i Stockholm ska bestämma att ni måste fixa det.”

Herr talman! Det är glädjande att höra Kristdemokraternas nyvaknade intresse för sjukvården i kris och krig. I Försvarsberedningen hanterades denna fråga, och där var det inte Kristdemokraterna som drev den utan Liberalerna, genom Anna Starbrink, som drev den mycket hårt. Det alla partier i Försvarsberedningen enades om är att Sverige har några väldigt utsatta områden, framför allt Gotland men också Norrlands inland.

Kristdemokraternas lösning är att staten ska gå in och styra basutbudet. Sollefteå känner jag väl till, för där jobbar jag av och till som barnläkare. Men Gotland är i ett ännu mer utsatt läge beroende på att man är en ö mitt ute i Östersjön. Man är tvingad att ha ett fullskaligt utbud av akutsjukvård. Det finns inget alternativ, för om det stormar kör varken helikopter, flyg eller båt. Därför är man tvungen att kunna hantera alla situationer. Man har fått dra ned på äldreomsorg, hemtjänst och primärvård för att kunna behålla kapaciteten på sitt akutsjukhus. Gång på gång har man med regeringen försökt ta upp behovet av en kommunal skatteutjämning för att få in öfaktorn och kunna få finansiering. Tidigare sjukvårdsminister Acko Ankarberg besökte Gotland och fick information om detta och sa: Det här måste ni skriva till regeringen om, för här måste vi agera.

Vad är det då som har hänt? Jo, det förslag som finns om kommunal skatteutjämning och som för Gotlands del hade inneburit 100 miljoner kronor extra ligger fortfarande i en byrålåda. Om Christian Carlsson och Kristdemokraterna hade menat allvar med att försöka stötta Gotland och Norrlands inland skulle man ha lagt fram förslag som innebär att man säkrar finansieringen för sjukvård i de utsatta områdena, men det gör man inte. I stället är det ord och inga pengar.

Herr ålderspresident! Att debattera ett motionsbetänkande om vårdens organisation är ändå en av de intressantare politiska debatterna. Det beror på att det inom detta område finns två av de frågor som är partiskiljande inom sjukvårdspolitiken. Annars är det väldigt mycket konsensus, och vi finner varandra i dessa debatter.

Det replikskifte som jag hade förmånen att ha med Karin Rågsjö visar den ena av de ideologiska frågorna. Det finns vissa som hävdar att oavsett vilket problem vi har i den svenska sjukvården kommer vi att kunna lösa det om vi bara ser till att få bort de privata företagen och att bli av med de vinstdrivande. Då finns det gott om pengar till allting annat. Centerpartiet har inte den uppfattningen.

Precis som jag sa tidigare ser vi att det inte spelar så stor roll om katten är svart eller vit, så länge den fångar råttor. Många av de privata utförarna för med sig oerhört mycket positivt för den svenska sjukvården. Oavsett om det handlar om frisören, ett fotbollslag, sjukvården eller LSS är det väl aldrig någon som kan försvara att kriminella ligger bakom, att det bedrivs ren brottslighet eller för den delen att det som bedrivs har usel kvalitet – de har inte i sjukvården att göra.

Den andra frågan som också är politiskt intressant är hur man organiserar vården – om vi ska göra ett jätteexperiment i Sverige och helt enkelt förstatliga hela sjukvården. När det gäller detta har vi haft ett parti – numera två – som ser detta som lösningen på precis alla problem i sjukvården. Oavsett vad som lyfts i debatten kan man alltid få som svar att problemet minsann skulle lösa sig om vi bara fick sparka regionpolitikerna och om bara staten tog över verksamheten.

Det har därför varit en förmån, herr ålderspresident, att under två år kunna ägna ganska mycket tid till att riktigt gräva ned sig i den här frågan. Det har varit oerhört stimulerande och en väldigt bra diskussion. Inte minst har vi i utredningen – jag talar förstås om Vårdansvarskommittén – haft tillgång till alla Sveriges främsta experter.

I kommittén enades vi om att svensk sjukvård är fantastiskt bra, men vi har ett antal problem som vi måste hitta lösningar på. Vi har sedan suttit och vridit och vänt på frågan om huruvida ett förändrat huvudmannaskap är lösningen på kompetensbrist, bristande jämlikhet, bristande tillgänglighet, problem med finansieringen och ytterligare några områden som vi har fokuserat på. Vi har kunnat beställa vilka underlag som helst.

Det finns ett enda område där vi har sett att ett förstatligande skulle kunna lösa problemet. Det handlar om ojämlikheten vad gäller finanser. Sjukvården finansieras till 70 procent av den inkomstskatt som regionerna kan ta ut. Det är klart att Stockholmsregionen har en helt annan inkomstutveckling än vad alla de andra 20 regionerna har.

I Stockholm ökar inkomsterna väldigt snabbt. Det är det som gör att vi ser klyftorna mellan Stockholmssjukvården å ena sidan och övriga landet å andra sidan. Om vi hade en helt statlig sjukvård skulle vi de facto kunna ta pengar från Stockholmsregionen och skicka ut till övriga landet. Vi skulle få en ökad jämlikhet vad gäller finanserna.

Med det sagt finns det ett betydligt enklare sätt att göra detta på, herr ålderspresident, och det är att gå vidare med det förslag till kommunal skatteutjämning som ligger, för det bygger ju på att man utjämnar de ekonomiska skillnaderna. Men det har nog försvunnit långt ned i Regeringskansliets byrålådor, för det har vi inte sett skymten av.

När det gäller alla de andra områdena – den geografiska jämlikheten och köerna – har vi trots att vi har vridit och vänt på varenda sten inte kunnat hitta belägg för detta i forskning eller i komparativa studier där vi jämför oss med andra länder som har provat andra vägar.

Norge genomförde ett förstatligande under tidigt 2000tal. De har fortfarande mycket stora problem med ojämlikhet. Det är kanske inte så svårt att förstå beroende på att ojämlikheten till en väldigt liten del härrör från politiska beslut som är fattade i en regionledning. Den som gör sig mödan att läsa de 800 sidorna i bakgrunden kommer alltså att se att det inte finns några belägg för att man skulle lösa de stora problemen med kompetensbrist och så vidare genom att vända upp och ned på alltihop och skaka och hoppas att det blir bättre.

Vi har i utredningen dessutom fått en stor respekt för vilken jättelik omorganisation det här skulle innebära. Det handlar alltså om att föra 400 000 anställda till en enda statlig myndighet som kommer att ha underavdelningar och så vidare ute i nästan varje kommun. Man ska sedan samarbeta med den kommunala hemsjukvården. Detta skulle under en tioårsperiod, som en sådan här omorganisation tar att göra, innebära problem.

Vi kan ju bara titta på polisen, där man gick från 21 regioner till en enda statlig myndighet. Polisen säger själv att det tog tio år innan man hade ordning på verksamheten. Min förhoppning var, kanske lite naivt, att utredningen skulle ta fram ett underlag som visade om detta är rätt väg att gå eller inte.

Jag har i dag deltagit i ett seminarium, och alla som har läst det här ser också det någon sa om att det här väl var den sista spiken i kistan för dem som tror att det vore bra att kasta in svensk sjukvård i en jättelik omorganisation. Det kommer säkert även i kommande valrörelser att finnas de som har detta som svar på alla utmaningar i vården, liksom det nog kommer att finnas de som pekar på att om vi bara får bort de privata alternativen har vi löst alltihop.

Jag vill yrka bifall till reservation 19, herr ålderspresident, precis som Karin Rågsjö gjorde. Den handlar om samsjukligheten. Det är en väldigt liten omorganisation i förhållande till det andra vi diskuterar. Det handlar om att det primära behandlingsansvaret för människor med beroendesjukdomar ska föras över från kommunernas socialtjänst – det är helt apart att de har ansvaret för att behandla en sjukdomsgrupp – till regionerna.

Det kan tyckas vara en liten förändring, men jag har respekt för att regeringen tar frågan på allvar och inser att även denna förhållandevis lilla förändring är oerhört komplex att genomföra i Sjukvårdssverige. Man har tillsatt en samsjuklighetsdelegation, och jag har respekt för att man väljer att gå den vägen. Det är viktigt att det blir rätt redan från början, för den här väldigt utsatta gruppen får inte utsättas för några experiment.

Jag vill dock ändå yrka bifall till reservationen eftersom jag tycker att det vore bra om vi i riksdagen visade regeringen att vi har ögonen på den i den här frågan. Vi vill inte att regeringen drar det här i långbänk, för det krävs en snabb lösning även om det måste bli rätt redan från början.

Herr ålderspresident! Jag får väl citera en av lärofäderna inom den rörelse som Karin Rågsjö tillhör, Deng Xiaoping: Det spelar ingen roll om katten är svart eller vit så länge den fångar råttor.

Det visar ganska bra hur Centerpartiet ser på det här. Det är inte det att vi älskar privata vårdgivare, men vi ser att patienterna är väldigt nöjda.

När det gäller extrema vinster är det så att åtminstone i vårdvalet i Gävleborg får de offentligt drivna hälsocentralerna precis samma ersättning som de privata. Men de offentliga har svårt att behålla patienterna. De går back med hundratals miljoner kronor medan de privata snarast har tyngre patienter och dessutom lyckas få ekonomin att gå ihop. De är också mer populära att jobba hos bland vårdpersonal, så jag förstår inte problemet.

Då lyfter man ofta fram att det var någon patient som hade gått till en privat mottagning som dog efteråt.

Karin Rågsjö tar upp det jag ser som ett stort problem, nämligen att det finns kriminella intressen. Självklart ska vi göra allt vi kan för att hålla hög kvalitet och dessutom se till att röka ut de kriminella elementen. Men det är ändå ensidigt: Kvaliteten spelar ingen roll, vad patienterna vill spelar ingen roll, att personalen vill jobba där spelar ingen roll och att de inte kräver extra tillskott från regionen spelar ingen roll. Det handlar om att de absolut inte får gå med vinst – och har man ett företag som inte går med vinst finns inte det företaget kvar.

År 2004 kom en intressant vetenskaplig undersökning där man tittade på den sociala snedfördelningen av läkarbesök. Sverige hade då i princip en helt offentligt producerad mottagningsverksamhet. Vi var ett av de länder som hade den absolut skevaste fördelningen. Hos oss var det, om man raljerar, överklassen som sprang till doktorn medan man i andra länder hade en betydligt jämnare fördelning.

Det är inte så enkelt som att det bara handlar om att vi löser alla problem i sjukvården om vi får bort de privata.

Herr ålderspresident! Karin Rågsjö brukar ofta i debatten ta med mig till Stockholm för att beskriva hur sjukvården fungerar här.

Jag tänkte ta med Karin Rågsjö till Gävleborg, mitt hemlän. Där har vi haft väldigt stora problem med primärvården, som haft svårt med bemanning. Patienterna har inte varit särskilt nöjda. Efter att vi fick möjlighet till valfrihet är vi i dag uppe i 50 procent som har valt en privat vårdgivare, en av de många som vi har runt om i hela länet.

För ett par år sedan tillsatte man en utredning som skulle titta på hur det kommer sig att vår primärvård är bland landets dyraste. Vi har gått back med en halv miljard under den senaste femårsperioden. Den utredningen kom med ganska intressanta resultat.

Samtliga privata vårdcentraler har gått plus. Av dem som regionen själv driver är det en som har gått plus. Alla andra har gått back. Tittar man på vad patienterna föredrar ser man att åtta av de tio mest populära vårdgivarna är privat drivna. Det intressantaste är att vi ofta hör det som Karin Rågsjö sa i talarstolen: De privata prioriterar de friska. Men just i Gävleborg var det inte så. När man jämförde patienttyngden såg man att det snarare var de privata enheterna som hade de tyngsta patienterna.

När man frågar patienter och de som jobbar säger de att det är självklart om den offentliga vården inte fungerar. De som då flyttar över till den privata är inte de som aldrig behöver gå till hälsocentralen, utan det är förstås de som har mycket stora behov.

Jag vill ställa en fråga till Karin Rågsjö. Vänsterpartiets politik går ut på att vi inte ska ha några privata vårdgivare och att vi inte ska ha några vinster i välfärden. Hur tänker man sig då att lösa de utmaningar vi har i Gävleborg, där 50 procent av patienterna i dag är väldigt nöjda med att gå till en privat vårdgivare, som dessutom ger vinst?

Herr ålderspresident! När det gäller de sex utpekade områdena är åtta av åtta riksdagspartier överens om att man där behöver gå in med mer statlig styrning. Det är inget nytt, utan de senaste 20 åren har vi fått mer och mer statlig styrning av den svenska sjukvården – samtidigt som patienterna har fått mer och mer att säga till om.

Om det vore så enkelt att ett statligt ansvar för hela sjukvården skulle lösa de utpekade problemen med kompetensbrist, bristande tillgänglighet, bristande jämlikhet och problem med finansiering skulle de länder som har valt denna väg, exempelvis England, Norge och till viss del Danmark, inte ha dessa problem. Men kompetensbristen i England är betydligt större än i Sverige, och Norge, som genomförde denna resa för mer än 20 år sedan, har fortfarande exakt samma problem med bristande jämlikhet. Ett förstatligande har inte löst problemen. Däremot har man lyckats skapa en lång rad andra problem.

Om Sverigedemokraternas ledamot inte vill titta på Sis som exempel kan hon titta på tre andra och större förstatliganden i modern tid: Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och polisen – och antalet anställda inom polisen är en tiondel av antalet anställda inom sjukvården. Även om dessa är betydligt enklare verksamheter har förstatligandet inte varit den generella lösningen. Dessutom: Medan vi på 90-talet hade arbetsförmedling, försäkringskassa och polis på varenda liten ort har vi det efter förstatligandet knappt ens i residensstäderna. Resultatet av ett förstatligande av vården kommer alltså givetvis att bli en kraftfull centralisering.

Herr ålderspresident! Jag förstår ändå inte analysen. Om det nu har misslyckats med Sis och de andra verksamheterna, varför skulle då sjukvården bli bättre om man kastar in den i en sådan här jättelik omorganisation?

Herr ålderspresident! År 1993 fördes en intressant debatt i kammaren som resulterade i en lagförändring. Det handlade om LVM- och LVU-hemmen, som kommuner och regioner då bedrev. Man tyckte att det fungerade så dåligt, men detta skulle ordnas genom ett förstatligande. Statens institutionsstyrelse, Sis, bildades därför 1994. Nu, 30 år senare, vet vi att det inte var så enkelt. Trots att det är en statlig organisation med så många som 4 000 anställda får generaldirektören göra täta besök i socialutskottet för att förklara det fullkomliga haveri vi ser i Sis.

Nu tror Sverigedemokraterna att det är kris och katastrof i den svenska sjukvården, vilket jag inte håller med om. Svensk sjukvård presterar i absolut världsklass även om det finns utmaningar på ett antal områden. Sverigedemokraterna hävdar att de problem sjukvården har kan lösas genom det vissa kallar the big bang, nämligen ett förstatligande av hela den svenska sjukvården. Då handlar det inte om 4 000 anställda utan 400 000 och en oerhört mycket mer komplex verksamhet än Sis, som är en förhållandevis enkel verksamhet.

Jag frågar därför Carita Boulwén: Vad har man gjort för analys? Vi vet ju och är överens om att Sis är ett fullkomligt statligt haveri efter 30 år. Men nu handlar det inte om 4 000 utan 400 000 anställda och en mycket mer komplex organisation, och ni tror att ett förstatligande kommer att lösa de problem man pekar på.

Fru talman! Det är svårt att ta replik på Johan Hultberg och Moderaterna med tanke på att Centerpartiet och Moderaterna har i stort sett identiska uppfattningar när det gäller just sjukvårdspolitiken.

Orsaken till att jag begärde ordet nu är egentligen att jag vill göra exakt samma sak som jag har gjort en gång tidigare i riksdagen. Vid motsvarande debatt för tre år sedan utnyttjade jag replikmöjligheten till att framföra min stora respekt för och mitt tack till Barbro Westerholm. Jag skulle nu vilja göra exakt samma sak till Johan Hultberg, fru talman.

Johan Hultberg har nämligen betytt väldigt mycket som riksdagsledamot och har faktiskt gjort personlig skillnad i ett antal frågor där vi inte skulle vara där vi är i dag om det inte vore för hans insats. Jag vill nämna framför allt två frågor.

Den ena är beroendesjukdomarna och hur vi behandlar dem. Där har Johan haft väldigt stor betydelse för den positionsförflyttning som har gjorts inom Moderaterna. Utan den skulle vi inte ha den breda uppslutning vi har i dag kring en politik som faktiskt leder till att människor med beroendesjukdomar kommer att få en väldigt mycket bättre vård.

Den andra frågan handlar om den lagstiftning som träder i kraft nu den 1 juli om möjligheten att byta juridiskt kön. Vi var många som hade mycket stor respekt för Johan Hultbergs hårda jobb och envishet när han drev den frågan.

Det finns säkert ytterligare frågor. Men man kan faktiskt inte peka på alla ledamöter som slutar i Sveriges riksdag och säga: Här har individen gjort skillnad.

Jag har stor respekt för att Johan Hultberg har fattat beslutet att under en period få arbeta nära sin familj på västkusten i Bohuslän. Men med tanke på hans förmåga, fru talman, skulle jag inte bli förvånad om han åter kommer att dyka upp på en tung position inom rikspolitiken.

(Applåder)

I detta anförande instämde Gustaf Lantz (S).

Fru talman! Att säga att man vill att patienterna ska ha rätt att välja vilken vårdcentral de vill gå till och samtidigt vilja begränsa de privatas möjligheter är lite grann som att säga: Jag skulle väldigt gärna vilja ha en ny bil, men de där fyra hjulen kan vi strunta i. Ska man ha ett antal alternativ i primärvården, fru talman, bygger det på att man öppnar för, uppmuntrar och ger förutsättningar för driftiga företag, läkare och sjuksköterskor som vill starta egna mottagningar.

Man ska tydligen kunna få starta företag i primärvården, men vinst ska man inte kunna ta ut. Vilka privata företag skulle över huvud taget överleva utan att ha plus på den nedersta raden?

Vill man på allvar ha kvar valfriheten i primärvården – i dag är det 45−50 procent av svenska folket som uppskattar den och väljer en privat vårdgivare – bygger det på att vi har bra villkor för de privata vårdgivare som vill etablera sig och vill driva verksamheter. Pengarna går ju inte heller till dessa mottagningar om det inte är ett antal tusen patienter som säger att de väldigt gärna vill gå till den här nyöppnade mottagningen i stället för den gamla som de är missnöjda med.

Jag är den första att säga att vi ska ha kontroll på de offentliga medlen såtillvida att det ska vara oerhört skarpa kvalitetskontroller. Där kan vi säkert göra väldigt mycket mer – framför allt när det gäller den organiserade brottslighet som på vissa ställen har lyckats nästla sig in till och med i primärvården. Där ska det inte finnas någon pardon. Där ska samhället slå till stenhårt. Men när man lyfter det fåtal sådana exempel som finns och utifrån dem är beredd att rycka undan mattan för alla de privata, väldigt duktiga vårdgivare vi har i primärvården förstår jag inte hur Socialdemokraterna tänker.

Fru talman! Karin Sundin uttryckte besvikelse och förvåning över att Kristdemokraterna inte slutade driva sitt krav. Det ringer en klocka. Det är väl ungefär som när John Cleese 1969 var missnöjd och förvånad över att Michael Palin inte kunde inse att papegojan faktiskt var död.

Men det var inte därför jag begärde replik. Det var på grund av det som hände på den socialdemokratiska kongressen. Ett bärande tema i välfärdsdiskussionen där var att återta kontrollen, exempelvis över primärvården.

Jag är så gammal att jag minns den tid då man hörde till en viss hälsocentral och inte hade möjlighet att välja. Jag kommer ihåg flera yngre kollegor som väldigt gärna ville starta primärvårdsenheter men absolut inte fick det. Sedan fick vi LOV och Vårdval Sverige, som har gjort att vi i dag har en fantastisk utveckling vad gäller primärvården i Sverige.

Det finns ingen patient som skulle vilja återgå till att det är politikerna som har kontrollen över vilken vårdcentral eller hälsocentral man tillhör. Jag tror att förvåningen skulle bli stor om man sa till yngre läkare och sjuksköterskor: Även om ni vill starta en egen enhet får ni inte det, för politikerna vill ha kontrollen.

Jag hörde i anförandet Karin Sundin säga att om man bara startar en hälsocentral får man finansieringen av det allmänna. Där måste jag korrigera Karin Sundin. Det är först när ett antal patienter säger att det är just denna vårdcentral de vill gå till som det allmänna betalar. Det går inte ut några pengar i förväg.

Jag har lite svårt att förstå Socialdemokraternas vurm för att politikerna ska återta kontrollen från patienter som vill välja och från driftiga läkare och sjuksköterskor som vill arbeta i primärvården.

Fru talman! Det är en sak att ha en ökad statlig styrning. Det är alla partier inne på. Där har vi haft en gradvis övergång under ett antal år. I utredningen pekar man nu på ytterligare sex områden där man skulle behöva det.

Det är någonting helt annat att låta staten bli huvudman för hela svenska sjukvården. Det innebär de facto att det blir en statlig myndighet, låt vara med underdirektörer i sex regioner och underunderdirektörer som bestämmer i 21 regioner. Men det är icke desto mindre en statlig myndighet. Den skulle ha 400 000 anställda, tio gånger så många som den största statliga myndigheten vi har i dag.

Vi kan gå igenom hur det är i motsvarande länder. Det är bara att titta på Norge och England. Det är inte så att jämlikheten där har blivit bättre eller är bättre än vad den är i Sverige. Det är inte så att köerna är kortare i de länderna på grund av att man har en statlig myndighet som styr hela sjukvården.

Jag ska ge Christian Carlsson rätt i en fråga. En sak där det skulle bli skillnad om man hade en statlig myndighet som hade hand om 30 procent av statens budget är finansieringen. Det är ett grundläggande problem vi har i Sverige med våra 21 regioner. En region, Stockholmsregionen, har en inkomstutveckling som ingen av de andra 20 regionerna har.

Därför ökar gradvis klyftan mellan de finanser man har i Stockholm för att bedriva sjukvård och vad man har i landets övriga 20 regioner. Med en helt statlig myndighet som skötte det skulle man ta pengar från Stockholm och skicka ut i landet.

Vill man på allvar göra någonting åt det, Christian Carlsson, finns en annan möjlighet. Det är att lägga fram det förslag som ligger i byrålådan på Regeringskansliet om en skarpare kommunal skatteutjämning. Det är en betydligt enklare väg att gå om man vill lösa en del av finansieringsproblemet.

Fru talman! Det är intressant att höra socialutskottets ordförande stå i riksdagens talarstol och säga att vi har en dysfunktionell och dåligt fungerande sjukvård i Sverige. Sug på de orden! Det finns inget stöd alls för att Sverige skulle ha en dysfunktionell och dåligt fungerande sjukvård. Tvärtom är det så att vi presterar i absolut världsklass.

Sedan har vi ett antal utmaningar. Christian Carlsson tar upp köerna. De är lika långa nu som när Socialdemokraterna förlorade makten 2022. Jämlikhet i vården är jätteviktigt. Vi har under loppet av två år haft chans att titta närmare på de här frågorna. Om staten tog över hela huvudmannaskapet, som i Norge och England, skulle man då ha en jämlik vård och kortare köer? Det finns över huvud taget ingenting i utredningens 800 sidor som visar att så skulle vara fallet. Det är helt andra åtgärder som krävs om man vill korta köerna och åstadkomma en mer jämlik sjukvård.

Det är viktigt att skilja på ökad statlig styrning, vilket åtta av åtta partier tycker är bra, och ett statligt huvudmannaskap. Vi ska ha klart för oss vad det innebär. Det är där Christian Carlsson blir svaret skyldig. Han vill att en generaldirektör i Stockholm ska få makten över 400 000 anställda i den svenska sjukvården och från Kungsholmen styra exakt hur den ska organiseras och hur man ska arbeta. Det skulle motsvara 30 procent av statens budget. Det skulle krävas ett förändringsarbete på ungefär tio år. På vilket sätt kan Christian Carlsson hitta underlag i den här rapporten som talar för att det skulle lösa något som helst problem?

Fru talman! Jag hör vad statsrådet säger. Det finns en vilja från regeringen att i de här frågorna ständigt lägga över ansvaret på regionerna och säga att det är där besluten ligger.

Men ta bara det exempel som statsrådet lyfter med digitalisering och vårdinformationssystem. Det är ju inte regionerna som sitter där i en värld för sig och bygger upp detta tillsammans med ett företag, utan man är helt beroende av de lagkrav som finns och inte minst av de föreskrifter som finns från myndigheter.

När vårdpersonalen ställer en fråga till den som har levererat systemet om varför det är på ett visst sätt får de till svar att det finns en föreskrift som styr. Då är vi återigen tillbaka till ansvaret för att den administrativa bördan har ökat i sjukvården och att vi har 50 procent fler centrala administratörer. Det är inte regionerna själva som bär detta ansvar helt och hållet, utan statsrådet har också en del av det.

Jag har pekat på två viktiga delar i detta. Det ena svarar regeringen på. Det handlar om de specialdestinerade statsbidragen och uppföljningen av dem, som renderar en oerhört stor central administration.

Det andra är regeringens sätt att styra myndigheterna. Jag har full respekt för att det är väldigt viktigt att ha en dialog med myndigheterna. Men det är också regeringen som bestämmer vad myndigheterna ska göra. När det gäller att kräva återrapportering, vilka är det som har minskat de administrativa kraven på sjukvården? När det kommer en ny föreskrift från Socialstyrelsen eller Läkemedelsverket ska man ställa krav på att motsvarande plockas bort någon annanstans så att man inte bara lägger sten på börda för den svenska sjukvården.

Jag tror inte att det räcker med dialog. Det har tidigare visat sig att myndigheterna ser sitt ansvarsområde som så viktigt. Här krävs alltså skarp styrning från regeringens sida för att minska den administrativa bördan i sjukvården.