Jytte Guteland

Herr talman! Också jag vill upprepa frågan om regeringen avser att behålla transportmålet.

Vilket av budskapen gäller – det som lanserades för en tid sedan eller det som lanserades fyra månader tidigare om att det var viktigt med Miljömålsberedningens beslut om transportmålet och övriga klimatmål? Det ändrades ju som sagt på fyra månader. Också jag vill ställa den frågan igen eftersom vi inte får svar från ministern här i dag och klarhet är viktigt.

Jag tänkte också, i likhet med mina kollegor, gå igenom de bekymmer vi har just nu med den svenska regeringens politik på området. Det gäller jobben, det gäller demokratin och det gäller klimatet.

Det första är jobben. Här har flera företag i Sverige, stora sådana, gått samman i olika initiativ och uppmanat regeringen att bli tydligare när det gäller klimatpolitiken.

Vi har Hagainitiativet, som kritiserar regeringen för att inte vara tydlig när det gäller klimatpolitiken.

Vi har ett antal företag som tillsammans har gått samman med WWF och kritiserar regeringens brist på tydlighet när det gäller elektrifieringen.

Vi har finansbolag som kritiserar regeringen för att inte vara tydlig när det gäller klimatpolitiken, vilket också påverkar jobben i Sverige i framtiden oerhört mycket.

Det andra är demokratin. Miljömålsberedningen kom överens om att vi behöver gemensamma spelregler. Ändå väljer regeringen att sätta sig i knät på det enda parti som reserverade sig i frågan: Sverigedemokraterna, det mest extrema partiet. Varför väljer en liberal minister att göra så?

Det tredje, sist men inte minst, är klimatpolitiken. Regeringens klimatpolitik kritiseras just nu av snart sagt alla instanser för att vara otillräcklig. Varför vill regeringen inte ändra på det när företagen skriker efter en ambitiös klimatpolitik?

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar ministern för närvaron här i riksdagen och för svaret på mina kollegors frågor, men det återstår mycket innan det känns som att de skriftliga svar vi fått på frågorna är till fyllest. Också jag har tidigare frågat om klimatmålen och specifikt om transportmålet.

Jag ingick själv, för Socialdemokraternas räkning, i Miljömålsberedningen, och det var med glädje som jag i slutet av oktober förra året konstaterade att vi var överens om de breda penseldragen i ambitionerna till 2030. För att inget ska bli otydligt: Därmed inte sagt att vi är överens om klimatpolitiken, för vi har väldigt olika syn på verktygen. Vi har en ambitiös klimatpolitik med många verktyg för att få ned utsläppen, medan regeringen har förhållit sig passiv när det gäller klimatpolitiken. Men vi var överens om att vi skulle nå målen och att vi inte skulle avskaffa transportmålet.

Det var en bred överenskommelse i Miljömålsberedningen, men ändå sa regeringen, i form av den nu föräldralediga klimatministern, att transportmålet ska avskaffas. För att vara tydlig gentemot alla som lyssnar på debatten: Det enda parti som tyckte att detta var rimligt var Sverigedemokraterna, som var det parti som reserverade sig.

Den liberala klimatministern, som nu är föräldraledig, valde alltså att sätta sig i knät på Sverigedemokraterna i stället för att lyssna på alla de demokratiska partier som finns i riksdagen och som var överens i den här frågan om att det var en väldigt dålig signal att på upploppet bestämma sig för att avskaffa ett mål bara för att man tycker att det är tufft att nå det.

Det är både svagt ledarskap och väldigt dåligt demokratiskt ledarskap, när så många partier är överens och har arbetat under flera månader tillsammans. Från ministerns sida var det lite grann att negligera och vända riksdagen ryggen. Därför är jag, tillsammans med mina kollegor, mycket intresserad av att få reda på vad den nuvarande, vikarierande klimatministern tycker om samma fråga. Det hade varit snyggt om vikarien kunde förändra bilden och inse att det finns en konsensus i riksdagen och att man kan vända sig till de demokratiska partierna, som inte är radikal extremhöger, och lyssna på oss i stället. Vi vill behålla transportmålet. Vi tycker inte att det är snyggt att avskaffa det bara för att det är tufft på slutet att nå detsamma.

Avslutningsvis vill jag här i mitt inlägg säga att det också är ett svagt ledarskap när det handlar om de svenska företagen. Volvos vd Martin Lundstedt gick ut här i veckan och sa att jobb riskerar att hamna i Kina i stället för i Europa om vi inte får till elektrifieringen snabbare. Det är också svenska jobb det handlar om.

Volvo är ett av de företag som vi historiskt är stolta över i Sverige, och jag tänker att en liberal vikarierande klimatminister som dessutom är ansvarig för arbetsmarknadspolitiken skulle vilja ta en seriös opposition i hand på att vi vill ha ett ledarskap i Sverige som säkrar morgondagens jobb. Är inte det en rimlig fråga från oss, att vi borde kunna ta i hand på att säkra jobben och klimatet tillsammans?

(Applåder)

Fru talman! Jag vill ställa frågan varför vi i Miljömålsberedningen ännu inte har fått svar från regeringen i form av en proposition, när det var fem månader sedan vi lämnade förslaget. Det var ett av de få ögonblick i klimatpolitiken då vi i den här kammaren lyckades samla oss, och det berodde på att vi ser hur viktigt det är att komma framåt med en långsiktig klimatpolitik. Regeringen har misslyckats fatalt på det området och fått kritik från Klimatpolitiska rådet. Då kan man ju förvänta sig att de skulle ta tag i något av dessa små halmstrån.

Jag måste även fråga varför mina kollegor inte får svar på varför så många inrikes födda, akademiskt utbildade män är arbetslösa i dag. Är det också ett sådant område där ministern vill ducka? Det är en oerhört viktig fråga. Vi vill inte ha en gråterska som minister. Vi vill ha en handlingskraftig minister när det är massarbetslöshet och när svenskar blir arbetslösa.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar statsministern för återrapporten.

Den brittiska underrättelsetjänsten pekar på kopplingar mellan naturrisker och säkerhet. I en nylig rapport beskriver man att vi riskerar en systemkollaps inom fem år om vi inte agerar annorlunda.

Vi har också en rad myndigheter, råd och andra som gör dessa kopplingar. Även Svenskt Näringsliv pekar på olika kopplingar mellan säkerhet och klimat.

Ändå inleder statsministern ganska uppgivet i kammaren med att tala om att vi ännu en gång har haft en diskussion om kris och krig och inte om klimat och konkurrenskraft. Man kunde ju tycka att statsministern själv var en aktör på mötet och därmed kunde ha kopplat samman dessa.

Klimatpolitiska rådet sa i en rapport som presenterades 2026 att man vill se en aktiv politik för Europas säkerhet och konkurrenskraft när det gäller just klimatpolitiken. De hör alltså ihop. Man behöver säkra EU:s klimatpolitik och integritet för densamma för att klara säkerheten.

Svenskt Näringsliv har också uttryckt ett väldigt starkt samband mellan EU ETS och vikten av att det gynnar näringslivet och leder till investeringar och utsläppsminskningar.

Med det sagt: Hur aktivt arbetar statsministern för att koppla samman klimat och säkerhet? Och hur värnar man EU ETS, som nu är nästa lagstiftning som står i skottgluggen?

Vi hörde här att statsministern kände sig trygg med diskussionen om ETS på Europeiska rådet. Men då vill jag likt min kollega Matilda Ernkrans påpeka att lagstiftningsinstitutionerna snart kommer att sätta igång och kanske mala samman EU ETS i en massa undantag och kryphål.

Vad gör statsministern för att säkra integriteten för EU ETS?

(Applåder)

Herr ålderspresident! Tack ännu en gång, ministern, för denna viktiga debatt!

Interpellanten, min kollega Åsa Westlund, har tagit upp de viktiga delarna när det gäller varför vi inte får ut de pengar som faktiskt finns för klimatomställning av industrin. Jag ansluter mig till Åsa Westlunds frågor om vad regeringens tafatthet beror på när det gäller Klimatklivet och Industriklivet.

Med detta sagt vill jag ännu en gång påpeka att det bristande ledarskapet inom klimatpolitiken påverkar svenska företag och svenska jobb. Därför är just den kombinerade portfölj som ministern har väldigt viktig. Det borde ligga i statsrådets intresse att bryta den svenska arbetslösheten och se till att svenska företag får snurr på de investeringar man har gjort eller vill göra i grön omställning, eftersom den gröna omställningen är så viktig för att få fler jobb.

Det är faktiskt så att en ökad klimatambition leder till fler jobb för Sverige. Jag blir därför förvånad när statsrådet inte förstår min hänvisning till Kinas investeringar utan vill göra sig rolig och försöka få det att låta som att jag inte vet att Kina på många sätt är en klimatbov. Det är klart att jag vet det! Men Kina investerar just nu, och när det gäller elektrifieringen riskerar jobben att hamna i Kina. Jag undrar om den svenska regeringen är medveten om att denna flathet kring klimatpolitiken riskerar svenska jobb och svenska investeringar.

(Applåder)

Herr ålderspresident! Tack, ministern, för svaret på Åsa Westlunds interpellation!

Min kollega tar upp en väldigt viktig fråga som handlar om det bristande ledarskap som vi har sett när det gäller regeringens klimatpolitik men också det faktum att de anslag som ändå finns inom både Industriklivet och Klimatklivet inte används och nyttjas fullt ut i dag.

Svenska företag är oroade över den bristande klimatpolitiken och vittnar gång på gång om hur den ryckighet som regeringen har haft när det gäller klimatpolitiken hotar klimatomställningen men också hotar svenska företags investeringar.

Svenskt Näringslivs vd Jan-Olof Jacke uttryckte det här i en intervju i DN redan för ett och ett halvt år sedan: ”I Sverige har vi väldigt många bolag som ligger långt fram teknologiskt och som mer eller mindre har pantsatt sin balansräkning på att omställningen kommer att ske. Att börja svaja på förutsättningarna igen, det skapar en oro och det stimulerar absolut inte investeringar.”

Teknikföretagen är också oroade. De ser att den svaga klimatpolitiken också hotar många företag i Sverige. I en debattartikel i Dagens industri förra året skrev de: ”Europa behöver nu mer än någonsin en tydlig och förutsägbar klimatpolitik.” De uppmanade regeringen att ställa sig bakom ambitionsnivåer för 2040 på 90 procent. Det hävdade regeringen att man gjorde, men man gjorde det med stora undantag för utsläppsminskningar man ville göra i tredje land. Det kritiserade Teknikföretagen, för de vill se att omställningen sker i Sverige och i Europa.

Scania och Volvo har flera gånger vittnat om att det som behövs i omställningen för att svenska fordonsföretag ska kunna leverera är tydlighet om att vi vill satsa på elektrifieringen och att vi står fast vid höga ambitioner både vad gäller transportmål och i direktiv som reglerar klimatpolitiken.

Det är mycket oroande för svenska företag och därmed också för svenska jobb att klimatpolitiken är så ryckig som den är.

Om allt det här, alltså vad Svenskt Näringsliv, Teknikföretagen och enskilda svenska företag säger, inte räcker för att övertyga den vikarierande klimat- och miljöministern tillika arbetsmarknadsministern Britz om vikten av att ställa om och vara tydlig i klimatomställningen vill jag också peka på vad vi ser i andra länder.

Vi ser att Kina nu tar täten när det gäller elektrifieringen i världen. Jag tror att vi kan vara ense om att det är väldigt tydligt för omvärlden. Vi ser också att det är i Kina som man vill utveckla morgondagens bilar.

Vill arbetsmarknadsministern att svenska jobb ska säkras på företag som Volvo och Scania, eller tycker arbetsmarknadsministern att det inte spelar någon roll om jobben hamnar i Kina eller i Sverige?

(Applåder)

Herr ålderspresident! Jag tackar ministern för svaret. Jag tänker inte gå i polemik mot ministern vad gäller enskilda åtgärder som regeringen har presenterat. Flera av dem har ju tillkommit på grund av oppositionens krav eller på grund av EU-processer där Sverige är skyldigt att agera. Det som gäller våtmarkerna är mycket bra liksom förstärkningen av havspolitiken och fiskepolitiken, där oppositionen har varit väldigt pådrivande för att få till ett starkare skydd av ekosystemen.

Det som jag tar upp i min interpellation här i dag är något mycket större. Det handlar om kriser som riskerar hela vår säkerhet, de stora leverantörskedjorna för livsmedelsförsörjning och svenska folkets möjligheter att klara sig i kristider. Det handlar om att koppla samman den globala uppvärmningen och de naturkriser som världen upplever i dag med vårt vardagliga liv här i Sverige nu och i framtiden.

Det vi ser just nu från både den brittiska underrättelsetjänsten och EU:s vetenskapliga klimatråd är rapporter som heter duga. Det är ordentligt varnande rapporter, och det är väldigt sällan sådana har fel. De pratar om tre graders uppvärmning. Det är inte ett lite förändrat liv vi får här i Sverige då, utan det blir stora bekymmer för vår livsmedelsförsörjning och för vanliga svenskars liv.

Jag uppmanar därför regeringen att lyssna på rapporterna och att se till att det görs en bred, horisontell analys av naturkriserna och hur dessa påverkar säkerheten framöver.

(Applåder)

Herr ålderspresident! Jag tackar ministern för svaret på interpellationen och hans inlägg.

I svaret tas en del förslag upp, och vi håller med när det gäller återvätning av marker och att man givetvis måste respektera naturen och EU:s lagstiftning. Men min fråga handlar om ett bredare och mer horisontellt skydd av naturen för att undvika de kriser vi annars drabbas av.

Storbritanniens underrättelsetjänst har varit med och tagit fram en rapport som pekar på direkta hot mot säkerheten i såväl Storbritannien som övriga Europa om man inte agerar resolut och både klimatanpassar och arbetar med miljö- och klimatpolitik på ett proaktivt sätt.

Sverige har fått mycket kritik för sin miljö- och klimatpolitik eftersom regeringen har låtit arbetet avstanna. Men organisationen Svenskt Näringsliv driver på regeringen att göra mycket mer, och i sin rapport pekar man på att man vill se en sårbarhetsanalys när det gäller naturrisker. Man vill att Sverige och regeringen ska vara ledande och göra detta.

I rapporten skriver Svenskt Näringsliv att över hälften av världens bnp är direkt kopplad till naturen. Om naturen och dess tjänster försvagas eller till och med kollapsar påverkar det alltså inte bara naturen utan också ekonomins liksom samhällets förmåga att fungera.

Detta är ord och inga visor, och det är ett väldigt tydligt budskap om att ministerns två portföljer hänger ihop. Arbetsmarknadsministern tillika klimat- och miljöministern bör därför göra slag i saken och bekämpa arbetslösheten, stärka svenska företag och minska den globala uppvärmningen på samma gång. Det är jätteviktigt att dra nytta av att ministern har båda dessa portföljer. Även om misslyckandet i båda portföljerna är väldigt tydligt kan man i detta läge använda sig av att ministern arbetar med båda delarna.

Vi ser redan i dag att naturen lider och att naturkrisen är här. Vanliga varor som choklad, kakao, kaffe och olivolja har redan blivit dyrare på grund av klimatförändringarna. Det beror bland annat på extrem hetta och oregelbunden nederbörd i bland annat Västafrika. Matpriserna förväntas fortsätta att stiga på grund av varmare och mer instabilt klimat, och frukt och grönsaker riskerar att bli mycket dyrare i framtiden på grund av temperatursvängningar.

Allt detta gör gällande att regeringen behöver koppla ihop säkerhetspolitiken med miljö- och klimatpolitiken och inte bara prata om enskildheter och stuprör. Regeringen måste förstå att om svenska folkets möjlighet till försörjning, trygghet och säkerhet ska säkras måste man agera mycket mer proaktivt avseende miljö- och klimatpolitiken.

(Applåder)

Herr ålderspresident! Jag tackar ministern för svaret på interpellationen.

Global biodiversity loss, ecosystem collapse and national security är en nyligen släppt rapport som är framtagen av den brittiska regeringen. I den slås fast att krisen för biologisk mångfald och kollapsen av ekosystem inte bara är miljöproblem utan också säkerhetshot.

Denna säkerhetsbedömning, som presenterades och släpptes i januari i år, slår fast att förlust av biologisk mångfald och ekosystemkollaps utgör direkta hot mot nationell säkerhet. Den identifierar en kollaps i kritiska ekosystem som en riskmultiplikator som driver på konflikter, migration och leveranskedjestörningar.

Mot bakgrund av detta konstaterar jag och många med mig att vi behöver göra mycket mer också i Sverige för att förstå vilka risker vi står inför. Grundläggande samhällsfunktioner hotas av alla de naturkriser som nu drabbar världen.

Nyligen släppte EU:s klimatvetenskapliga råd en rapport med budskapet att hela Europa måste förbereda sig på att temperaturen riskerar att öka med tre grader nästa århundrade. I rapporten anges att nuvarande åtgärder är otillräckliga, och man rekommenderar en harmoniserad klimatanpassning med större riskbedömningar, ökad resiliens i infrastruktur och finansiering för att snabbt förhindra stigande ekonomiska och fysiska risker i Europa.

Till det kan också sägas att klimatkrisen med extremväder redan har kostat Europa mer än 450 miljarder om året. Vi har alltså redan drabbats väldigt hårt av den globala uppvärmningen.

Svenskt Näringsliv publicerade nyligen rapporten Från risk och resursberoende till resiliens. De uppmanar Sverige att ta det här på allvar. Ett av förslagen i rapporten är att Sverige och regeringen ska ta fram en sårbarhetsanalys av samhällets och ekonomins beroende av naturen.

Är vikarierande klimat- och miljöminister Britz intresserad av att ta fram en sådan sårbarhetsanalys för Sverige? Det behövs uppenbart, och i rådande säkerhetsläge och med den arbetslöshet som landet är drabbat av just nu finns det många skäl att ta ett bredare grepp om de naturrisker som drabbar vår glob och som också är direkta hot mot Sverige.

(Applåder)

Herr ålderspresident! Till att börja med hade jag förväntat mig och hoppats på ett svar från vikarierande miljö- och klimatministern om den fråga som jag har ställt. Jag hade velat få svar på frågan om exakt tidpunkt för när vi kan få en proposition men också om innehållet. Att följa den tidigare klimatministerns utspel om transportmålet har gjort mig både förvånad och irriterad, då det gick på tvärs mot Miljömålsberedningen.

Åsa Westlund tog upp att ett parti reserverade sig på den här punkten, och det stämmer att Sverigedemokraterna gjorde det. Klimat- och miljöministern var vid den tiden väldigt tydlig med att målen skulle gälla. Hon är för övrigt föräldraledig nu; hon har inte avgått. Vid presskonferensen när vi lämnade över betänkandet sa klimatministern till och med att hon var stolt över den breda uppslutningen bakom de svenska klimatmålen.

Jag vill upprepa vad Åsa Westlund för fram i debatten: Vad är det som har förändrats? Jag ställer frågan öppet nu i mitt slutanförande för att låta den vikarierande klimatministern ta med sig den. Det enda som vi från oppositionens sida kan se är att Liberalerna har satt sig i knät på Sverigedemokraterna och valt att göra som Sverigedemokraterna säger.

Herr ålderspresident! Tack till den vikarierande miljö- och klimatministern för svaret!

Jag vill börja med att återigen ställa frågor om dels när vi kommer att få se en proposition, dels om den propositionen kommer att respektera Miljömålsberedningens förslag och gemensamma åsikter kring de svenska klimatmålen. Jag uppfattade både i det här inlägget och utifrån vad den tidigare klimat- och miljöministern sa att så inte är fallet vad gäller ett av målen, nämligen transportmålet.

Jag uppfattar att regeringen går på tvärs mot vad Miljömålsberedningen har sagt och vänder sig 180 grader från det man kom överens om, men jag är glad om jag får ett tydliggörande. Jag uppfattade svaret från den vikarierande klimat- och miljöministern som att vi kan förvänta oss att transportmålet kommer att få stryka på foten. Var det så jag skulle uppfatta svaret? Jag måste då tala också om sakfrågan och om demokratin.

Situationen har varit väldigt svår när det gäller beredningar och att komma överens över blockgränser i svensk politik de senaste åren. Flera beredningar har havererat. Den här gången ansträngde sig riksdagens åtta partier för att komma överens. Vi arbetade konstruktivt och hade en god dialog mellan riksdagens alla partier. Det är därför mycket förvånande att klimatministern och nu också den vikarierande miljö- och klimatministern väljer att gå på tvärs mot vad de åtta partierna kom överens om. Det visar på en häpnadsväckande arrogans – dessutom från ett parti med litet stöd hos svenska folket.

Vad är det som ligger bakom denna kovändning? Det kan inte vara politiken. Det är ju ganska dålig politik som presenteras. Man lägger upp någonting som är styrande för transportsektorn, som behöver minska sina utsläpp, på ett sätt som gör att det blir otydligt. Ena dagen ska de minska utsläppen – andra dagen ska de inte göra det. Det är precis den typen av vinglighet som de olika industrierna i Sverige betackar sig för. De vill ha tydlighet. Det är alltså dålig politik som ministern föreslår.

Dessutom är det odemokratiskt att först tillsätta en beredning, be partierna arbeta hårt tillsammans och låta alla åtta göra sitt jobb och sedan – trots att alla i beredningen för en gångs skull kom överens – göra tvärtom. Det är otroligt arrogant och respektlöst mot demokratin.

Jag går över till sakfrågorna. Den svenska regeringen har fått kritik de senaste åren, med rätta, för att vara vinglig i klimatpolitiken. Ena dagen ska man sänka reduktionsplikten – andra dagen ska man höja den igen, när man förstår att det inte fungerade. Ena dagen tycker man att klimatmålen är viktiga – nästa dag vill man stryka dem. Det är hejsan hoppsan varje dag.

Svenska industrier upprepar att de inte längre förstår vad svensk klimatpolitik handlar om. Jag vill att vi i dag får tydligt redogjort för om den vikarierande klimatministern avser att bryta mot Miljömålsberedningens förslag avseende de svenska klimatmålen.

(Applåder)

Herr ålderspresident! Tack till den vikarierande miljö- och klimatministern, som jag vill hälsa välkommen till debatt här i kammaren om just miljö- och klimatpolitiken!

Det stämmer att Miljömålsberedningen lämnade sitt betänkande med förslag om de svenska klimatmålen den 30 oktober förra året. Jag ingick själv i beredningen, och när det hade gått fyra månader tyckte jag att det var dags att höra om regeringen avser att återkomma med en proposition i ärendet.

Det var ett styrkebesked att vi lyckades ena de åtta riksdagspartierna kring huvuddragen i de svenska klimatmålen till 2030. Regeringen ville även att vi i enlighet med direktivet skulle titta på en ökad harmonisering med EU-målen men behålla ambitionen för svensk klimatpolitik och även se till att det blev tydligare hur vi ska hantera kompletterande åtgärder i klimatpolitiken.

Vi lämnade förslag om att man tydligare ska fasa ut fossila bränslen och få till en ökad elektrifiering av fordonsflottan. Den senaste tiden har det dock blivit smärtsamt tydligt hur illa vi faktiskt ligger till när det gäller just elektrifieringen av fordonsflottan. Vi lämnade också en rad förslag kring hur man ska hantera kompletterande åtgärder så att det blir tydligare rent bokföringsmässigt – det ska inte råda otydlighet om vad man får göra och inte när det gäller just komplettering till reduktionen.

När det gäller klimatpolitiken är vi ju inte alltid eniga om innehållet och vilka styrmedel som ska användas, och därför var det ändå ett styrkebesked att vi lyckades komma överens om vad vi ska nå till 2030 och också innehållet och harmoniseringen i jämförelse med EU. Jag är stolt över vårt arbete och att vi lyckades komma så pass långt tillsammans och visa den enigheten.

Desto mer förvånande var det därför att se klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari uttala sig kring delar av betänkandet med en åsikt som gick tvärtemot vad Miljömålsberedningen föreslog. Vi fick ett utspel om att man bör lämna transportmålet och den ambitiösa målsättningen gällande detta. Det fanns ingenting i Miljömålsberedningen som föreslog det, utan i våra diskussioner enades vi tvärtom om att målet skulle vara kvar. Därför var det väldigt förvånande att klimatminister Romina Pourmokhtari uttryckte sig på det sättet efter att vi i åtta månader hade arbetat för att komma överens.

Jag vill därför att den vikarierande miljö- och klimatministern beskriver hur landet ligger när det gäller också den frågan. Förutom att önska att vi ska få en proposition innan regeringsskiftet som vi hoppas på i september vill jag också veta lite mer om innehållet och om den nuvarande miljöministern vill respektera Miljömålsberedningens arbete.

Fru talman! Jag konstaterar att finansministern är obekväm med att tala om de skattesänkningar som hon har givit sig själv och andra väldigt högt betalda medborgare. Samtidigt lämnar finansministern efter sig det största budgetunderskottet på 30 år, skuldsätter kommande generationer och ser till att reformutrymmet för kommande regeringar blir minimalt. Detta är moraliskt förkastligt.

Under en tidigare interpellationsdebatt ville finansministern inte heller diskutera fördelningspolitiken och varför barnfamiljer ska ha det så svårt. Ensamstående mammor dricker te för att orka och få energi när de inte har pengar till mat. Samtidigt får finansministern stora skattesänkningar. Finansministern hänvisade detta till andra ministrar.

Därför ställer jag här i dag frågan: Vad vill finansministern göra för att minska barnfattigdomen och se till att man har råd med de där gummistövlarna? Vad är rådet till mammor som kämpar? Är det att rösta på Socialdemokraterna?

Herr talman! Tack till statsministern för återrapporten!

Att vi ska värna och skryta om Sverige utanför landets gränser tror jag att vi alla här inne är överens om. Men det var betydligt lättare att göra det på den tiden vi också hade framgångar att skryta om.

Med den här regeringen får vi en situation där Finanspolitiska rådet säger att det inte har varit så illa med statsfinanserna och hanteringen förut under hela den tid de har undersökt dem. Och arbetslösheten är den tredje högsta i hela EU. Det är inte mycket att skryta om.

På den tiden Socialdemokraterna styrde hade vi politik som levererade. Men med den lilla brasklappen om vad min kollega fick för svar skulle jag vilja säga att något väldigt stort pågår just nu, nämligen en högerextrem frammarsch i Europa men också i USA och på många håll i världen. Fascistiska krafter drar fram och söker stöd hos varandra. Trump är en ledare för detta.

Det kom en fråga till statsministern som jag gärna fyller i. Hur kan en moderat kollega till statsministern tillåtas åka och få råd från ett nätverk med Trumpaktivister och sedan basera klimatpolitiken i EU på det? På vilket sätt värnas svenska företags intressen av vad Trumps anhängare vill?

Stora ledare som till exempel Alexander Stubb, Finlands president och kollega till vår statsminister, har sagt att det är dags att vakna. Magarörelsen är anti-EU och anti de värden vi står för, både ekonomiskt och klimatmässigt. Det är dags för oss att vakna och stå upp mot de högerextrema. Därför är min fråga till statsministern: Hur gör statsministern det?

(Applåder)

Fru talman! Tack ännu en gång till infrastrukturministern för den här debatten i kammaren!

Jag vill börja med att säga att jag är bekymrad över att Sverige inte vill gå före. Jag önskar att ministern och regeringen tänker om i den frågan och ser alla argument för att vara snabbare eftersom vi vet att EU-processerna ofta tar lång tid.

När det gäller risken för att Sverige skulle behöva justera eller ändra regelverket senare måste det ju vägas mot vad det kan betyda för människor som lever längs väldigt trafikerade vägar eller nära en sådan manipulerad eller trasig bil som släpper ut otroligt mycket mer än alla andra bilar.

Vi har goda exempel, både från Bilprovningen och från andra länder, som visar på viljan att göra jobbet. I praktiken har de som har arbetat med det visat att det går. Det går att hitta de skadade och manipulerade bilarna och därmed minska luftföroreningarna i betydande grad.

Statsrådet och jag är ense om att luftföroreningar är ett stort globalt problem men också ett problem som finns i alla städer, även i vårt Sverige. De människor som drabbas är ofta redan utsatta på ett eller annat sätt genom att man är gravid, att man är liten eller att man är äldre och sjuk. Men det gör det ännu viktigare att vi skyddar dessa personer från de skadeverkningar som luftföroreningarna medför.

Min förhoppning är att den här debatten ska hjälpa statsrådet att tänka om och ta ledarskapet i den här frågan.

Fru talman! Jag vill ännu en gång tacka ministern för klargörande av argumenten och av hur ministern och regeringen resonerar.

Jag vill ändå säga att jag än så länge inte är nöjd med hur ministern hanterar denna viktiga fråga. Jag skulle vilja se en mer framåtlutad attityd. Jag vill ännu en gång poängtera att det handlar om människors liv.

Jag är övertygad om att vi delar insikten att vi måste få bort luftföroreningarna, men jag vill ändå påtala hur allvarliga de är. I en offentlig debatt försvinner ibland frågor som inte är omedelbart synliga men som påverkar oss människor väldigt mycket i vår vardag.

En olycka som sker snabbt och drastiskt får väldigt stor uppmärksamhet, med rätta, men det här handlar om frågor som rör allas våra liv på längre sikt. Där är vissa grupper extra utsatta – jag tänker på gravida, foster, bebisar och yngre men också äldre och sjuka. Där vet vi att luftföroreningarna är livsfarliga. Vi har nu rättsliga exempel på detta. Vi vet också utifrån vad läkare säger att luftföroreningar stundtals är lika skadliga som rökning för våra lungor, exempelvis om vi bor negativt i förhållande till en väg.

Vi har också sett ett jättestort upprop i en av våra största tidningar alldeles nyligen, där hälso- och sjukvårdspersonal beskriver att de vill ha en kraftfull handlingsplan när det gäller luftföroreningar.

Med tanke på allt detta behöver Sverige skynda på mycket mer. Jag hör argument från ministern om att det händer snabbt på EU-nivå och att vi därför ska ha en harmoniserad approach och inte gå vidare ensamma. Det kan låta handlingskraftigt, men både ministern och jag är medvetna om att de här processerna kan ta väldigt lång tid. Därför är jag ärligt nyfiken på vad statsrådet tror om tiden. Är det ett, två, eller tre år kvar innan vi kan få det här på plats på EU-nivå? Vad är jättesnabbt i det här sammanhanget?

Vi får också höra att Sverige har ett väldigt kallt klimat och att vi därför skulle landa annorlunda än andra länder som är varmare.

För det första har även andra europeiska länder hårda vintrar och kallt klimat. Jag tänker på Tyskland. Självklart mäter man vid låga temperaturer även där.

För det andra hör vi att bilindustrin själv men också Bilprovningen är väldigt tydliga med att man kan göra det här på ett tillfredsställande sätt. Man är övertygad om att det finns bra teknik.

Man påpekar också att det inte handlar om alla bilar. Det handlar inte om din bil, du där ute som lyssnar på den här debatten, utan det handlar om bilar som är skadade eller manipulerade. Är den manipulerad har man förmodligen en aning om det, och är den skadad vill man veta det. Det handlar om personer som behöver få veta att deras bilar släpper ut betydligt mer än alla andra.

Alla tecken från de länder som har infört detta på EU-nivå visar att de tycker att det fungerar bra. Det är bra information och konsumentupplysning, också till bilägarna, så varför vill inte Sverige gå före?

Jag har två frågor: Hur fort kommer det att gå på EU-nivå, och varför vill inte Sverige gå före här? Jag tycker inte att jag får tillfredsställande svar.

Fru talman! Tack, infrastrukturministern, för svaret och för att vi kan ha den här debatten i dag!

Luftföroreningar från trafiken orsakar tusentals människors död i Sverige och miljontals globalt. Nollvisionen i trafiken tar sikte på trafikolyckorna, men faktum är att betydligt fler dör trafikrelaterat, om man räknar in sjukdomar till följd av föroreningar.

Nioåriga Ella Kissi-Debra i London, som dog i en astmaattack 2013, var den första att få den officiellt fastställda dödsorsaken luftföroreningar. Den rättsliga utredningen visade att den mycket trafikerade väg som hon bodde vid hade bidragit till hennes död.

I början av året skrev 1 182 hälso- och sjukvårdsutbildade i Sverige i Aftonbladet att de kräver handlingskraft för hälsa och klimat. De tog alltså sikte på luftföroreningarna och hur många som dör på grund av dem både i Sverige och globalt.

I tidningen Vi Bilägare skrev besiktningsansvarig hos Bilprovningen den 22 januari i år att med dagens mätmetod går bilar med kraftigt förhöjda utsläpp igenom. Man skrev också: Vi misstror inte bilägarna, men vi vill utföra en relevant miljökontroll så att bilarna inte släpper ut mer partiklar än nödvändigt.

Jag kan tänka mig att ministern håller med om att det är resonabelt. Partikelmätning på dieselbilar har redan införts i Tyskland, Belgien och Nederländerna. Mätningen har lett till att fler bilar med för höga utsläpp upptäcks, framför allt dieselbilar.

Infrastrukturministerns eget parti Kristdemokraterna skrev redan 2021 följande i sin kommittémotion: ”Regeringen bör återkomma med förslag på hur man kan förbättra miljökontrollen på fordon så att Sverige inte har betydligt lägre krav på miljökontroll av fordon än andra europeiska länder.”

Jag får nu svaret, både skriftligt och muntligt, att det går väldigt snabbt i förhandlingarna på EU-nivå, men kan ministern precisera vad som är mycket snabbt? När kommer det att komma på plats i nationell tillämpning? Är det 2029 eller 2030? Hur det än är blir det fyra fem år senare än vad det hade blivit om Sverige hade följt EU-kommissionens förslag och rekommendation om partikelmätning. Hälsan offras faktiskt till förmån för en väldigt vag linje från myndigheten.

Vi tillhör de länder som har lägst krav i EU när det gäller detta, något som ministerns eget parti har kritiserat. Min fråga till ministern är: Vad är snabbt? När ska vi få på plats regler som skyddar liv och hälsa när det gäller partikelmätning och luftföroreningar från bilar?

Fru talman! Tack, socialförsäkringsministern, för den här debatten! Det har varit en livlig debatt.

Det är alltid värdefullt att få diskutera de här viktiga frågorna med regeringen och ministrar. Men med det sagt kvarstår det faktum att allt fler barnfamiljer och familjeförsörjare vänder sig till våra hjälporganisationer för att be om stöd i de svåra tider vi ser just nu. Vi har fått många rapporter, inte minst från Majblomman och Makalösa Föräldrar, som har visat att det är många desperata föräldrar i vårt avlånga land som just nu lider av den kostnadsökning vi har sett under de år som den här regeringen har styrt.

Statsrådet beskriver att regeringen har gjort insatser riktade mot barnfamiljer, men vi kan konstatera att detta inte har räckt. Tvärtom ser vi nu, till exempel i nyheterna i dag, att allt fler barnfamiljer vräks till följd av att de inte klarar av att betala hyran.

Vi vet att det finns insatser som skulle hjälpa barnfamiljer, inte minst de ensamförsörjande föräldrar – ofta mammor – som kämpar för att få vardagen att gå ihop. Vi socialdemokrater lägger fram förslag i den riktningen. Vi vet att barnbidraget är träffsäkert och att det betyder oerhört mycket för att man ska ha råd med exempelvis vinterkläder eller fritidsaktiviteter. Vi vet att satsningar för att kommuner ska kunna sänka avgifterna för fritidsaktiviteter betyder väldigt mycket. Vi vet att kollektivtrafiken är viktig, och därför vill vi göra insatser för att hjälpa inte minst ungdomar att kunna röra sig utan att mammor ska belastas för hårt av detta.

Det är också viktigt att vi får till en ny ekonomisk politik som utjämnar och som satsar på dem som har minst i stället för på dem som har mest. Det är viktigare att barnfamiljer får mer än att statsrådet får skattesänkningar.

Fru talman! Jag vill börja med att ännu en gång uttrycka besvikelse över hur socialförsäkringsministern attackerar den här debatten. Jag tycker att det är märkligt.

Jag ställde frågor till Sveriges finansminister Elisabeth Svantesson som rörde den breda politiken och vad man gör för att dämpa den svåra ekonomiska situation som många i Sverige nu lider av. Då fick jag till svar att det var socialförsäkringsministern som skulle svara på min fråga. Sedan väljer socialförsäkringsministern att hålla ett långt inlägg om finansministerns, möjligen också näringsministerns, områden i stället för att svara på vad socialförsäkringsministern gör inom sin portfölj för att hjälpa alla de barnfamiljer som lider av barnfattigdom i dag.

Majblomman beskriver många hemska historier. Hos mig fastnar en om en mamma som beskriver att hon dricker te för att dämpa hungern. Det är många föräldrar som berättar om vilka tips de har för att själva inte behöva äta så att maten ska räcka till för barnen.

Vi får höra i den här debatten om allt möjligt som handlar om bostäder eller näringspolitik eller sådant som rör den ekonomiska politiken. Samtidigt vill socialförsäkringsministern inte diskutera det med oss socialdemokrater. Men om man nu öppnar för den debatten undrar jag: Hur kommer det sig att den här regeringen inte har gjort flera av de saker som vi socialdemokrater har föreslagit?

Vi har föreslagit satsningar inom arbetsmarknadspolitiken, men det har den här regeringen sagt nej till. Samtidigt ökade arbetslösheten med den här regeringen, och den ligger fortfarande i topp bland de sämsta länderna i EU. Ungdomsarbetslösheten är den tredje högsta om jag inte missminner mig. Det är ett stort misslyckande när det gäller arbetsmarknadspolitiken.

Antalet konkurser är skyhögt. Det fortsätter att vara det. Det har planat ut något, men siffrorna gällande företag som inte klarar det klimat vi har just nu och den här regeringen var även i januari 2026 skyhöga. Vi vet att det skulle behöva göras jättemycket för att se till att svenska företag kan tro på framtiden med den moderatledda regeringen. Man gör inte det.

Det finns inte heller någon strategi. En strategi skulle kunna vara att satsa på innovation som rör grön teknik, men klimatministern och hela klimatpolitiken får ju underkänt. Jag har läst massor av rubriker bara den här veckan om hur lågt förtroendet för klimatministern är.

Nu har jag också pratat om sådant som inte rör socialförsäkringsministerns område. Nu går vi dock in på sådant som rör ministerns eget ansvarsområde, när det gäller just barnen och barnfattigdomen. Där finns också en rad saker man skulle kunna göra. Man skulle kunna öka barnbidraget så som Majblomman föreslår och som nordiska länder runt oss – våra grannar – har gjort. Detta valde den svenska regeringen att inte göra.

Senast barnbidraget höjdes var 2018, när vi socialdemokrater ledde regeringen. Vi tycker att man också nu skulle behöva höja barnbidraget. Vi ser också över om man skulle behöva satsa på att ge ensamstående ett extra stöd. Detta behöver utredas i Regeringskansliet, och det är något som den moderatledda regeringen har möjlighet att göra.

Vi tycker att man ska satsa på kollektivtrafiken. Överallt där vi styr försöker vi göra saker, som att försöka minska kostnadsökningarna och att man fritt får åka kollektivt på lov. Det skulle dock behövas ett stöd från regeringen för att till exempel kunna ha gratis kollektivtrafik för ungdomar, vilket är något som skulle underlätta väldigt mycket i plånboken för ensamstående.

Det finns så mycket att göra, men den moderatledda regeringen sitter med rumpan på händerna. Hela Tidögänget verkar vara otroligt passiva och nöjda, men det är inte svenska folket – det lovar jag.

(Applåder)

Fru talman! Tack, socialförsäkringsministern, för svaret!

Jag vill börja med att uttrycka min besvikelse över att finansministern inte vill svara på den här frågan, då vi tidigare haft diskussioner om barnfattigdomen och den svåra situation som råder för många i Sverige. Det är konstigt att finansministern inte vill diskutera den ekonomiska politiken. Detta handlar ju så mycket om just den. Det handlar om vilken typ av politik man vill föra när det blir inflation och efterföljande kostnadsökningar ligger kvar. Då handlar det mycket om breda satsningar i budgeten – sådana som vi socialdemokrater vill göra för att dämpa för dem som har det allra svårast.

Jag vet inte riktigt vilken verklighet som socialförsäkringsministern och även finansministern och hela regeringen befinner sig i. Det är dyrt att leva i Sverige i dag. Den känslan finns nu väldigt högt upp i inkomstgrupperna. Jag tror inte att det egentligen krävs särskilt stor inlevelseförmåga för att förstå hur tufft det är för en ensamstående att få livet att gå runt i dag, med de kostnadsökningar vi ser.

En ensamstående mamma ger uttryck för just detta i Majblommans rapport. Hon beskriver hur det är: Jag skulle behöva pengar till vinterkläder och andra kläder till mina barn. Jag jobbar mycket. Jag har försökt byta lägenhet till en mindre, men jag lyckas inte. Min sista utväg är att be Majblomman om pengar.

Hon är inte ensam. Ansökningarna är fler än någonsin. Tusentals föräldrar ber om allmosor eftersom regeringen saknar kompetens att föra en ekonomisk politik som utjämnar i en av de svåraste tider som svenska folket har upplevt i modern tid när det gäller ekonomisk politik.

Kostnaderna ökar överallt. Hyrorna är högre, i affären är det dyrare och det är svindyrt med fritidsavgifter för den som har barn i dag. Om du dessutom är ensam och kanske bor i en storstadsregion med skyhöga hyror, vad gör du då? Då tvingas du gå och be om allmosor. Det är detta regeringen inte förstår.

Jag är också besviken på det svar som vi interpellanter fick när det gäller vad välfärdsstaten ska vara. Vi får svaret att välfärdsstaten är till för dem som är allra mest ekonomiskt utsatta. Det är ett mycket märkligt svar. Jag trodde att vi i Sverige var överens om att välfärden är till för alla – att välfärdsstaten handlar om att fördela mellan dem som har behov just nu men också fördela genom livet. När du är liten behöver du mer. När du är äldre och arbetar kan du bidra, och när du är ännu äldre och kanske har behov av omvårdnad hjälper välfärden till igen.

Detta har varit en succémodell för Sverige – att vi står upp för en generell och allmän välfärd för alla, så att människor slipper gå med mössan i hand och be om att få det där lilla extra för att barnen ska ha en dräglig tillvaro. Men om synen hos den moderatledda regeringen är att vi ska ha en allmosevälfärd, där man bara ger till den som verkligen ber allra mest, förstår jag att man inte i svåra tider gör sitt yttersta för att för alla svenskar lindra den ekonomiskt tuffa tid som vi tvingas leva i.

Jag vill avsluta mitt första inlägg med att fråga en gång till: Har regeringen verkligen inga planer på att utjämna den ekonomiska politiken för dem som har det allra tuffast och satsa exempelvis på höjda barnbidrag, på kollektivtrafik och på att se till att den som är ensamstående får mer?

(Applåder)