Vasiliki Tsouplaki

Fru talman! Jag nappade på Roland Utbults uppmaning: Kom igen, oppositionen! Det var så han uttryckte sig, så jag nappade och vill ta en diskussion om en kulturkanon.

Jag instämmer inte i de förhoppningar som Roland Utbult och Kristdemokraterna har på projektet med kulturkanon. Jag tror inte att det kommer att ge de effekter ni hoppas på. Jag tror snarare att det tar fokus från andra, viktiga, diskussioner vi borde ha om kulturen, om kulturens roll i samhället och om hur barn ska få tillgång till kultur. Jag tror inte på de utjämnande effekter som man hoppas på.

Vi vet att Kulturdepartementet har det ganska tufft och inte har så mycket utrymme. De har många stora frågor som ska hanteras den här mandatperioden, till exempel Operan, som vi hörde om här tidigare. Det handlar också om konstnärernas villkor och socialförsäkringsfrågor. Det är stora frågor.

Jag är orolig för att kanonarbetet kommer att ta både medialt utrymme, som gör att andra kulturfrågor hamnar utanför, och kraft hos departementet.

Det vore en sak om det bara skulle handla om roliga listor som vi kunde tipsa varandra om och säga: Här finns tips på bra film, och här finns bra litteratur som man kan läsa! Men nästa steg, som Roland Utbult uttrycker här, är att man ska in i skolorna och att man ska göra listor till lärarna. Det är där jag tycker att det börjar bli lite mer problematiskt och inte bara en tidstjuv.

Det står redan i kursplanerna att man ska ta del av litteraturhistorien och att man ska läsa om olika viktiga litterära verk. Detta finns alltså redan, och det görs i dag i skolorna. Men här vill man gå in och styra mer konkret vad som ska läsas, och jag tror inte att det kommer att bli bra för eleverna och lärarna i skolan.

Jag skulle i stället vilja fråga: När får vi en satsning på skolbio så att barn kan åka och titta på film? När får vi en förändring i skollagen så att alla barn får bemannade skolbibliotek och kan ta del av litteratur?

Fru talman! Jag tror att vi redde ut att vi är överens om telefonförsäljningen, så det behöver vi kanske inte orda mer om. Men jag reagerade lite på ledamotens påstående att det finns en lagstiftning utformad särskilt för ett parti - Socialdemokraterna -, vilket han insinuerade här. Det här är ju lagstiftning som gäller för alla partier.

Liberalerna kan starta lotterier. Moderaterna har försökt. Sverigedemokraterna hade tydligen också en idé om att göra det. Det här är alltså inte en särlagstiftning som bara gynnar ett parti, som Robert Hannah uttrycker det. Den öppnar i stället för alla partier att hitta andra finansieringskällor än bara partistöd, bidrag från Timbro och andra företag eller rika personer som vill skänka pengar. Det var ett allvarligt fall i höstas när Kalla fakta ringde runt till partierna för att erbjuda hemliga donationer för att kringgå regelverket. Där öppnade bland andra Robert Hannahs parti för att hitta vägar runt systemet och ta emot anonyma donationer.

Det finns mycket att diskutera kring hur partierna finansierar sin verksamhet. Det ska vara transparent och tydligt vem som kan ha hållhakar på ett parti eller en ledamot. Det är därför registret som vi tidigare hörde om finns. Azadeh Rojhan berättade att vi behöver anmäla om vi till exempel har aktieinnehav för att det ska vara tydligt för väljarna att vi inte företräder någon hemlig person eller något hemligt företags intressen andra än dem man kan se öppet och redogöra för.

Det finns alltså mycket att prata om kring partifinansiering. Är den tillräckligt stor eller behövs det mera? Hur kan vi hålla demokratin livaktig? För mig som vänsterpartist är det viktigt att värna det civila samhällets möjligheter att vara röstbärare och vara med och bygga demokratin starkare.

(Applåder)

Fru talman! Tack för förtydligandet, Robert Hannah!

Jag tyckte att det var viktigt att åhörarna fick höra att det inte riktigt var så som Robert Hannah först framförde, att tre partier var emot tillkännagivandet. Vänsterpartiet tyckte faktiskt också att det var viktigt att det utreddes.

Det är beklagligt att det inte har hänt någonting på många år. Så är det med en del, faktiskt alltför många, tillkännagivanden från riksdagen. De behandlas inte särskilt skyndsamt, oavsett vilken regering vi har. I riksdagen brukar vi också vara eniga om att påtala att det behöver skyndas på. Det tror jag att vi kan vara överens om.

Robert Hannah inledde med att säga att det var förvånande att jag sa att alla partier, inklusive Sverigedemokraterna, är viktiga för samhället. Självklart är alla organisationer röstbärare för sina medlemmar och väljare, om det är ett politiskt parti. Det är viktigt att det finns goda möjligheter att göra de personernas röster hörda genom föreningen. Därför är staten, regionerna och kommunerna med och finansierar genom bidrag till civilsamhället, för att människor ska kunna vara delaktiga i demokratin. Det gäller självklart även Sverigedemokraternas väljare.

Jag har många invändningar mot Sverigedemokraternas politik och människosyn med mera. Men den diskussionen vill jag ta i ett politiskt sammanhang. Jag vill inte gå in och specifikt förbjuda bidrag till Sverigedemokraterna, om de hittar på någon käck finansieringskälla.

Dock har vi behövt styra upp en del av regelverket för partibidrag. Det visade sig nämligen att Sverigedemokraterna slussade pengar från kommunal nivå till sin riksorganisation. Då var vi överens om att det inte var tänkt på det sättet, utan kommunala bidrag ska gynna demokratin på kommunal nivå och komma invånarna i den kommunen till godo. Därför finns det i dag ett regelverk för att rapportera hur man använder sitt partistöd.

Fru talman! Även om man kanske inte kan tro det av den debatt som har varit är spel ett riktigt folknöje. En stor del av befolkningen spelar; det kan vara mer eller mindre regelbundet. Många köper en lott, träffar vänner i bingohallen, sätter ihop en tipsrad eller spelar på nätet.

För de allra flesta är det ett trevligt och lagom spänningshöjande inslag i vardagen. Men det finns också en grupp som spelar ofta och om mycket pengar, som har svårt att sluta, som får ett missbruk - några procent - och dras ned i en negativ spiral och som spelar om mer än de tänkt och känner att de sedan behöver spela ännu mer för att vinna tillbaka det de förlorat. Det är en grupp som börjar låna av vänner och familj, tar snabblån i hemlighet och hamnar i en skuldfälla, förstör relationer och helt tappar fotfästet. Särskilt utsatta är de som lider av psykisk ohälsa, annat beroende och ekonomisk utsatthet.

Därför är det viktigt att vi fortsätter följa upp hur dagens lagstiftning på spelområdet kan skydda konsumenterna i så hög grad som möjligt. Vi vill ju kunna ha de positiva upplevelserna för den enskilda som följer en match man satsat en liten slant på och de intäkter som spel ger till civilsamhället, men utan att utsätta människor för riskerna. Det är en svår balansgång, och det är viktigt att vi lyssnar på forskningen och tar del av de utvärderingar som görs. Det är också nödvändigt att ansvariga myndigheter, till exempel Spelinspektionen och polisen, har resurser och kunskap för att kunna sätta stopp för olagligt spel och matchfixning.

Fru talman! Den proposition som den nuvarande regeringen lagt fram utifrån utredningar som den förra regeringen beställde innehåller en rad bra förslag för att skärpa upp spelmarknaden. Dem är vi överens om i dag.

Det är på tiden att frågan om matchfixning kommer mer i fokus. Det behövs ett systematiskt arbete med den frågan och nära samverkan mellan spelbolag, idrotten och polisen. Spindeln i nätet behöver Spelinspektionen vara. Tyvärr har polisen inte kvar sina specialister på området, och det är en viktig pusselbit för att inte de kriminella krafterna ska slinka igenom nätet.

Från Vänsterpartiets sida saknar vi två delar i regeringens förslag. Vi tycker att det ska vara fler aktörer som kan dela personuppgifter än vad som föreslås i propositionen. I dag förekommer mycket vadhållning på exempelvis hästsporten och e-sporten, och de aktörerna finns inte med i Riksidrottsförbundet. Vi saknar också Svenska olympiska kommittén i uppräkningen av organisationer. Jag vill därför yrka bifall till vår reservation 15, som tar upp de här frågorna.

Den andra viktiga pusselbiten som skulle kunna göra skillnad är att förbjuda spel på enskilda händelser, lätt manipulerade moment som hörnor och inkast. I dag är det bara förbjudet med vadhållning på negativa spelhändelser som frisparkar och gula kort, och bara inom ett fåtal idrotter. Här menar vi från Vänsterpartiet att det behövs en uppskärpning och beklagar att regeringen inte tagit tag i den frågan.

Det är mycket lättare att övertala en idrottare att göra sådant som troligtvis inte påverkar resultatet i matchen första gången man erbjuder personen pengar för att manipulera en match eller tävling. Elitidrottare spelar själva om pengar i högre grad än genomsnittet, och andelen som hamnar i ett riskspelande är mycket högre än hos befolkningen i genomsnitt. Det gör gruppen extra utsatt för påtryckningar från bekantas bekanta som vill fixa en match men också för att hamna i klorna på farligare kriminella som omsätter stora pengar på matchfixningen.

Fru talman! Kanske lite oväntat måste jag också säga några ord om de allmännyttiga lotterierna. Jag trodde att den frågan var avklarad i och med den reglering vi har varit överens om de senaste åren. Jag trodde att det fanns ett brett samförstånd kring vikten av goda villkor för de ideella organisationer som vill ha ett lotteri eller en bingoverksamhet, till exempel.

Åren direkt efter den nya omregleringen fanns det bekymmer med stora kostnader för föreningarna för att skaffa de nya licenserna. Flera av de små lotterierna fick lägga ned när de skulle ha certifieringar som kostade flera miljoner och helt åt upp den lilla förtjänst som skulle ha gått tillbaka till social verksamhet, lägerverksamhet och så vidare. Jag interpellerade då den dåvarande ministern Shekarabi och fick bra gehör för att lösa situationen. Men nu har alltså frågan dykt upp på dagordningen igen efter att regeringen och Sverigedemokraterna sagt att de vill utreda hur man ska förbjuda politiska partier att bedriva lotteriverksamhet.

För mig och Vänsterpartiet är det självklart att även den som bedriver ett allmännyttigt lotteri ska ta konsumentfrågorna på stort allvar och uppfylla omsorgsplikten, även om det inte finns någon forskning som visar att lotter leder till spelmissbruk. Det kan handla om att göra det enkelt att avsluta en prenumeration, att inte ha en aggressiv marknadsföring och att vara transparent med vad pengarna går till. De undantag som finns för lotterier, till exempel att kunna erbjuda spel på kredit och ha återkommande bonus, kan låta som allvarliga avsteg om man inte förklarar att det handlar om att många tycker att det är bekvämt att få sina lotter hemskickade och sedan betala dem via faktura. Det är egentligen inte så konstigt.

För många lottköpare handlar det om att man framför allt vill stödja en god sak. En del av dessa lotterier har också bara varuvinster. Själv har jag till exempel vunnit riktigt bra plastlådor att sortera skruvar och spikar i.

Bonusarna som erbjuds kan vara två tekoppar eller en vacker pläd. Det går inte att jämföra med de bonusar som bettingbolagen och kasinobolagen använt sig av för att få människor att spela för mer än de har råd med och för att hålla kvar spelare med uppenbara spelproblem. Det är bonusupplägg som ruinerat människor och som nu prövas i våra domstolar.

Efter Robert Hannahs anförande var jag tvungen att lite snabbt försöka förstå mig på telefonförsäljningsfrågan. Jag hittade det betänkande som jag tror att Robert Hannah syftar på när det gäller skriftlighetskrav. Vad jag kan se var det ett enigt utskott som stod bakom tillkännagivandet om att se över och inkludera bland annat lotterier och paketresor i fråga om skriftlighetskraven. Det tycker jag var bra. Vänsterpartiet var alltså med på att titta närmare på frågan.

När någon ringer upp på telefon, och man blir lite förvånad, är det viktigt att man förstår vad man går med på. Vänsterpartiet och riksdagens alla partier, vad jag förstår, var med på det tillkännagivandet. Antingen har jag läst fel när jag har läst snabbt i min mobil, eller också kommer Robert Hannah inte ihåg rätt när det gäller hur det gick till i utskottet vid tidpunkten.

Fru talman! För alla som har följt regeringens och SD:s utspel om partiers möjlighet att bedriva lotterier och som kanske har lyssnat på debatten här i dag är det uppenbart att det inte handlar om omsorg om lottköpare utan om att komma åt en viktig inkomstkälla för ett oppositionsparti. Vi har tidigare hört sverigedemokrater som har ifrågasatt bidrag till organisationer som är kritiska till deras politik. Det är uppenbart att man vill tysta kritiska röster. Det är beklagligt att Moderaterna, som till och med skaffat sig ett eget lotteri, lånar sig till Sverigedemokraternas agenda.

Jag har flera gånger i dag hört Sverigedemokraternas Jonas Andersson säga att han oroar sig för människor som blir skuldsatta på grund av Slotteriet, Kombilotteriet. Slutsatsen av och logiken i det resonemanget måste i så fall vara att Sverigedemokraterna och Jonas Andersson också vill förbjuda alla de bolag och spelformer som leder till att människor hamnar i spelmissbruk i dag. Dessa gör att människor behöver begära skuldsanering hos sin kommun, hamnar hos kronofogden och gör av med hundratusentals kronor, som de inte har täckning för, på nätkasinon. De gör många gånger att människor blir skuldsatta för livet.

Varför föreslår inte Sverigedemokraterna förbud mot de riskabla spelformer som i dag gör att människor ruineras och förstör relationer till vänner och familj som man lånar pengar av för att finansiera sitt spelmissbruk? Jag tycker inte att logiken håller. Och jag tror att många åhörare här i dag har lagt märke till det.

Det finns inga belägg för att skraplotter som man får hem en gång i månaden leder till spelmissbruk. Däremot kan man ha svårt att betala sina räkningar. Det gäller många människor i dag. Vänsterpartiet har många förslag på hur vi ska dels komma åt spelmissbruket, dels hjälpa människor som har det tufft ekonomiskt.

Jag tycker inte att logiken håller. Jag hoppas att övriga partier, efter att frågan utretts, ser att det inte är logiskt, tar sitt förnuft till fånga och kan se det positiva i att civilsamhället hittar andra finansieringskällor än bidrag från stat, regioner och kommuner, vilket Liberalerna säger här att de förespråkar.

Det här är en annan finansieringskälla än offentliga bidrag. En del partier kanske säljer pins, tygväskor eller ryggsäckar. Andra partier säljer lotter.

Jag hoppas också att alla partier här i riksdagen kan enas om att partier är allmännyttiga föreningar. Jag blir förvånad när jag hör Kristdemokraterna uttrycka tveksamhet när det gäller det. Partier är väl självklart samhällsnyttiga och allmännyttiga. Det är vi som utvecklar vår demokrati tillsammans med övriga organisationer i civilsamhället.

Alla måste väl ändå höra att det är en absurd slutsats att här i riksdagen komma fram till att partier inte är allmännyttiga eller gör nytta för samhället.

(Applåder)

Fru talman! Fria, självständiga och oberoende medier utgör en viktig grundsten i bygget av en stabil demokrati. I Sverige finns en mycket lång tradition av tryck- och yttrandefrihet, och dagens medielandskap innehåller en stor mångfald av privata och gemensamt ägda radio- och tv-kanaler och tidningar.

Det är via de offentligt finansierade företagen Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion, det vi sammantaget kallar public service, och deras breda uppdrag som vi kan säkra att alla landets invånare får bland annat opartisk samhällsinformation, nyheter, underhållning och kulturupplevelser. Det bildningsuppdrag som UR ansvarar för, som bland annat avser våra elever, vill jag också särskilt lyfta.

Att såväl journalistiken som hela public service står oberoende i förhållande till politiken är helt grundläggande.

För Vänsterpartiet är det av största vikt att vi har starka public service-bolag, som får goda villkor att verka. Det innebär en bra nivå på finansieringen så att man kan hålla hög kvalitet på program, utveckla ny teknik och vara tillgänglig för alla grupper i samhället. Vi vill också se långsiktighet i villkoren och tryggad självständighet. Vi beklagar att det inte gick att komma överens i riksdagen om ett grundlagsskydd för public service, men vi hoppas att vi framöver kan nå bred enighet om att stärka bolagens fria ställning.

Jag har de senaste åren deltagit i kulturutskottets debatter om det som så vackert kallas radio och tv i allmänhetens tjänst, och tonläget från vissa av högerpartierna har tyvärr varit ganska högt. Senast för någon vecka sedan ville man tala om vänstervridning med hänvisning till vad som sades om TV2 vid starten 1969. Jag hoppas att vi nu när vi börjar arbeta i en ny public service-kommitté för att ta fram sändningsvillkoren inför 2026 kan lägga denna typ av anekdoter och eget tyckande och smak åt sidan och ta till oss forskning om medielandskapets utveckling och kunskap om den nya digitala tekniken. Vi behöver fördjupa oss i beredskapsuppdraget och ta oss an framtidens utmaningar.

Det är lovande, tycker jag, att vi här i dag är överens om att gå vidare med förslagen i propositionen. Tidigare talare har redogjort för innehållet, så jag ska inte gå in på alla detaljer. Men det känns viktigt att också titta på den kritik som flera av remissinstanserna framför.

Fru talman! Det hade varit bra om vi redan nu hade kunnat inkludera både text och bilder på internet som bolagen står för - detta för att få en heltäckande reglering när det gäller internet. Flera remissinstanser har efterfrågat detta. Det bedömdes dock som alltför omfattande förändringar mitt i en tillståndsperiod, så därför har vi från Vänsterpartiet avstått från att yrka på det i dag. Men jag kommer att bevaka denna fråga i det kommande kommittéarbetet, eftersom det är viktigt att vi får en heltäckande och teknikneutral lagstiftning på plats. Inte minst är det grundläggande att allt innehåll ska kunna granskas. Det är viktigt för att behålla det höga förtroendet från allmänheten.

En annan viktig del i att bevara detta förtroende handlar om att trygga oberoendet. Allmänheten ska kunna vara helt säker på att politiker inte kan påverka innehållet och de redaktionella besluten. Ett första steg togs när aktiva riksdagspolitiker inte längre skulle få sitta i förvaltningsstyrelsen, men fler steg behöver tas.

I dag ska vi fatta beslut om att förhandsprövningen av nya tjänster ska flyttas från regeringen till en myndighet. Från Vänsterpartiet har vi varit kritiska till hela den nuvarande konstruktionen av prövningen. Förhandsprövningen innebär i dag att nya programtjänster eller andra viktigare tjänster som public service-bolagen vill lansera måste anmälas till regeringen och Myndigheten för press, radio och tv för prövning och godkännande. Det som prövas är tjänstens marknadspåverkan och hur den bidrar till att uppfylla uppdraget i allmänhetens tjänst.

Det som är nytt under den här sändningsperioden är att andra aktörer också ska kunna anmäla bolagens tjänster till förhandsprövning. Vi i Vänsterpartiet menar att detta är principiellt problematiskt. Vi ser att det är ett hot mot programföretagens oberoende.

KU har ju tidigare uttalat sig om hur förhandsprövningen förhåller sig till yttrandefrihetsgrundlagen, till etableringsfriheten och till censurförbudet, och det finns flera delar i detta som är känsliga. I dag går vi dock inte emot förslaget att flytta avgörandet till Myndigheten för press, radio och tv, eftersom vi tycker att det är en viss förbättring i nuvarande system att flytta beslutet från regeringen. Men vi är fortsatt kritiska, och därför har vi ett särskilt yttrande i dagens betänkande.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag i dess helhet.

Fru talman! Bland de förslag som ska diskuteras här i dag kommer tre från Vänsterpartiet. De förslag vi har på friluftslivsområdet kommer att debatteras av utbildningsutskottet, eftersom vi anser att skolan behöver jobba mer för att ge alla barn inblick i friluftslivet och ökad kunskap om allemansrätten.

Det oroar mig mycket - precis som andra ledamöter har uttryckt tidigare - att många lever ett alltför stillasittande liv. Det påverkar människors hälsa och blir i slutändan ett stort samhällsproblem. Med stillasittande ökar risker för en rad fysiska sjukdomar men även demens och depression.

Det är oerhört viktigt att tidigt etablera hälsosamma vanor. Därför behövs ett extra fokus på alla politiska nivåer för att uppmärksamma barns och ungdomars situation. Samhällena och barnens dagar på förskola och skola behöver planeras utifrån tanken att stimulera till rörelse.

För oss i Vänsterpartiet är det självklart att uppmärksamma att inte alla barn har samma möjligheter till en aktiv fritid i dag. De vars föräldrar har en god ekonomi och hög utbildning deltar i mycket högre utsträckning i idrottsföreningar. Spontanidrott i ens bostadsområde är också värdefullt för hälsan, men det är inte rimligt att de miljarder skattekronor som satsas på föreningsidrotten i så stor utsträckning nyttjas av dem som redan har det bäst ställt.

Från Vänsterpartiets sida ser vi att det behövs en rad olika insatser för att bryta den här utvecklingen. Här behöver alla föreningar och kommuner samarbeta. Var lägger man idrottsplaner och hallar? Vad kostar det att ta sig dit? Hur informeras barn och deras föräldrar om vilka aktiviteter det finns att välja på? Vilka insatser kräver man från föräldrarna? Vad kostar det för en familj med flera barn att låta dem vara med i en idrottsförening?

Fritidskortet kan vara en dellösning, och jag är positiv utifrån det som Roland Utbult berättade om vilken inriktning regeringen ser för detta kort. Jag hoppas att vi kommer att kunna vara eniga om den satsningen framöver, men det är bara en dellösning.

Ett annat stort hinder i många delar av landet är bristen på plats för idrottande och därmed träningstider. Det är flera före mig som har pratat om det här. De senaste åren har flera undersökningar bland kommuner och föreningar gjorts om lokalsituationen. Det har visat sig att drygt var fjärde förening svarar att de har ett stort behov av fler tider och att bristen leder till att föreningar tvingas tacka nej till nya medlemmar. I storstäderna är det så många som 43 procent av föreningarna.

De föreningar som i störst utsträckning bedriver barn- och ungdomsverksamhet är hårdast drabbade. Varannan förening anger att det finns ett stort behov av renovering av den plats man idrottar på. Samtidigt har få kommuner analyserat sina behov av idrottsytor och gjort upp långsiktiga planer för nybyggnation och renovering.

För att komma till rätta med den här situationen och få fler att motionera behövs en tydlig plan från kommunerna, och Vänsterpartiet tycker också att det behövs ett tydligt stöd från nationell nivå. Kommunerna har i dagsläget stora renoveringsbehov och investeringsbehov i nya förskolor, skolor och äldreboenden. Ett mycket stort antal kommuner kommer i år att behöva skära ned på personal och stänga verksamheter, eftersom regeringen prioriterade en skattesänkning till höginkomsttagare i stället för ökade bidrag till kommunerna. Till exempel i min egen hemkommun Arboga kommer en förskola att stängas under det här året.

När verksamheter som är lagstyrda har stora behov är det stor risk att kultur, idrotts- och fritidslokaler får stå tillbaka. Vänsterpartiet har under många år föreslagit ett statligt investeringsstöd för nybyggnation och ombyggnation av idrottshallar. Vi ser också behov av nytänkande för att få ökad tillgänglighet för flera grupper och möjlighet att använda samma hall för många olika typer av aktiviteter. Den förra regeringen jobbade på med den här frågan och beställde ett flertal utredningar. Nu måste det bli verkstad! Det finns ju faktiskt en bred enighet.

Jag tyckte att Roland Utbult signalerade att regeringen är på gång med den här frågan och att hans partikamrat ministern också kommer att ta tag i de underlag som den förra regeringen tagit fram. Jag håller tummarna för att även detta är på rull snart.

Fru talman! En grupp som särskilt hamnar i kläm när man dras med gamla idrottsanläggningar och bristande kunskap i kommunerna är personer med funktionsnedsättning. Myndigheten för delaktighet har gjort en kartläggning av möjligheterna till att ha en aktiv fritid, och den visar att många personer med funktionsnedsättning vill utöva fler aktiviteter på sin fritid än vad de har möjlighet till.

Anledningen till att de avstår är till exempel bristande tillgänglighet i samhället. Det kan även vara avsaknad av information om tillgänglighet i aktiviteterna - att det helt enkelt inte går att veta om de passar dem. Det kan också handla om svag privatekonomi, otillgängliga transporter och bristande socialt stöd inför och i samband med aktiviteter.

Myndigheten pekar på att ganska små förändringar skulle kunna göra stor skillnad. En större medvetenhet om dessa hinder skulle kunna göra att fler kan ta del av generella aktiviteter inom dagens befintliga fritidsutbud. Men självklart kan det också behövas riktade aktiviteter för de personer som har en funktionsnedsättning.

Parasport Sverige har gjort en studie för att identifiera dessa hinder och begränsningar. I rapporten tar man ett helhetsgrepp och tittar på alltifrån habilitering, som är regionernas ansvar, till rehabilitering, syncentral, färdtjänst, bemötande och kompetens, ekonomi, sysselsättning, familjens förutsättningar och så vidare. När resultatet redovisades sa man att det liknade en hinderbana - det är svårt att ta sig fram till en aktivitet.

Fru talman! Vänsterpartiet menar att vi inte kan ha det så här. Vi behöver jobba mycket mer målinriktat för att leva upp till vårt åtagande. Vi har skrivit under FN:s deklaration om delaktighet och jämlikhet för personer med funktionsnedsättning, och där ingår idrott och rekreation. Vi tycker att det är dags att riva de hinder som Parasport Sverige lyfter fram och möjliggöra för fler människor i vårt land att leva ett aktivt och hälsosamt liv.

Vi har både i år och tidigare haft ett helt batteri med förslag för att riva hindren. Vi har förslag som rör rätten att ta med sig idrottsutrustning i färdtjänsten, vilket faktiskt inte har varit möjligt, liksom rätten att åka på tävlingar med färdtjänst. Man tycker att det skulle vara en självklarhet att den som är beviljad färdtjänst ska kunna tävla i hela landet, men så är det inte i dag. Det behövs också en utredning för att se över själva finansieringen av parasporten. Där lyfte Amanda Lind fram positiva exempel från andra håll där man har gjort en öronmärkt satsning. Vi tror att detta kan ge ett uppsving.

Man kan titta på vad det kostar för en privatperson med funktionsnedsättning - alltså inte bara på föreningssidan - att skaffa den utrustning som kan krävas. Om man exempelvis vill hålla på med rullstolsrugby kan en specialrullstol kosta upp till 75 000 kronor. För den som är blind och behöver en guide eller ledsagare för till exempel skidåkning eller löpning blir det väldigt kostsamt.

Ofta är grundregeln att kommun och landsting, eller region som vi säger nu, inte ansvarar för sport- och fritidshjälpmedel. Det krävs oftast medicinska argument för att få sådana hjälpmedel. En speciell benprotes för att kunna springa eller en cykel för tävlande omfattas till exempel inte av regelverket, och det är problematiskt. Det blir en klassfråga. Den som har en stark privatekonomi kan ta del av hjälpmedlen, medan många utestängs från sporter som de annars kunde utöva.

Samtidigt vet vi att personer med funktionsnedsättning har en svagare ställning på arbetsmarknaden och låga ersättningar och att familjer med barn med funktionsnedsättning har en svagare ekonomi. Vänsterpartiet menar att det är viktigt att samhället erbjuder den hjälp som behövs för att alla ska ha inte bara rätt till idrott och motion utan också verklig möjlighet. Därför yrkar jag bifall till vår reservation 8, som tar upp dessa frågor.

Fru talman! Den här debatten rör sig över både villkoren för public service, det vill säga SVT, Sveriges Radio och Utbildningsradion, och filmpolitiken. Det finns många beröringspunkter däremellan. Men jag kommer i dag att fokusera på filmfrågorna, då vi inom kort kommer att debattera en proposition från regeringen på public service-området. Det finns ju så mycket att säga om båda dessa områden.

Företag inom svensk film och tv befinner sig i skärningspunkten mellan kulturpolitik och näringslivspolitik. Många är beroende av offentligt stöd från nationell och även regional nivå på hemmaplan. Samtidigt befinner sig många på en internationell arena och en global marknad.

Vi ser fram emot den kommande behandlingen av utredningen Kreativa Sverige! Nationell strategi för främjande av hållbar utveckling för företag i kulturella och kreativa branscher, som haft i uppdrag att sätta fokus just på de verksamheter som ligger i skärningspunkten, i gränslandet mellan kulturpolitik och näringsliv.

Svensk film har nått stora framgångar de senaste åren med många internationella utmärkelser. Parallellt är det ett tydligt mönster att biopubliken minskar markant och att besökarna i mindre utsträckning ser svensk film när man väl går på bio.

Lönsamheten är låg i de flesta led inom svensk filmbransch. Under coronapandemin var många biosalonger stängda eller halvtomma, och det har varit svårt att locka tillbaka publiken. Bedömare menar dock att det egentligen är de förändrade och förbättrade möjligheterna att se film på annat sätt som spelar in i minskningen, för redan mellan 2018 och 2019 minskade antalet biobesök med närmare 1 miljon.

För oss i Vänsterpartiet är det viktigt att även fortsättningsvis stötta biografer runt om i landet genom Svenska Filminstitutet. Biografernas digitalisering och framväxten av de nya digitala visningsformerna för live-sändningar av scenföreställningar som dans och opera från andra länder har gett möjligheter till ett ökat och mer flexibelt kulturutbud i hela landet. Det finns också föreningsdrivna och kommunala biografer som en förutsättning för verksamheter som skolbio och filmklubbar. Att uppleva och samtala om film med andra är en annan sorts kulturupplevelse än att streama film hemma.

Streamningstjänsterna tillgängliggör ett enormt utbud av både film och serier. Den finansieringsmodell av den statliga filmpolitiken som slogs fast så sent som 2017 har stora utmaningar, då den bygger på biografintäkter. Även andra delar av den affärsmodell som vi beslutade om då utmanas när de så kallade visningsfönstren inte är desamma som tidigare och streamningstjänsterna i allt större utsträckning gör sina egna filmer som inte ens har premiär på bio. Film i Väst, en stor regional filmfond, har tagit fram rapporter för att analysera både de publikförändringar och produktionsförändringar som detta har lett till. De påtalar hur lockande det kan vara för den som vill göra film i Sverige att bara ha en finansiär och en garanterad visningsplattform i till exempel ett streamningsbolag som Netflix eller HBO. I den "vanliga" modellen tvingas du söka pengar hos en mängd olika finansiärer. Denna utveckling är inte bara av godo, utan nya frågetecken har uppstått kring vilken lagstiftning som ska tillämpas om amerikanska bolag köper upp rättigheterna till de svenska filmerna och tvserierna. Vi hoppas att den kommande implementeringen av upphovsrättsdirektivet ska stärka kulturskapares och upphovspersoners intäkter i praktiken framöver.

Sammantaget menar vi att de senaste årens förändringar inom produktion, distribution och publikmönster och de utmaningar som det medför aktualiserar frågan om en ny filmpolitik. Vi skulle vilja bredda det och kalla det för en audiovisuell politik, så att man kan greppa ett lite större område än den tidigare filmpolitiken.

Därför har vi lagt fram ett förslag om en sådan utredning. Jag är glad att även Socialdemokraterna och Miljöpartiet i dag ställer sig bakom vårt förslag.

Samtidigt som vi ser utmaningarna, fru talman, är det viktigt att påpeka att streamningstjänsternas expansion har inneburit att det har kommit in mycket mer pengar i systemet, stora intäktsflöden till produktion av både serier och film. Och prognoserna har fortsatt att peka uppåt under lång tid. Men vid en sådan expansion i den här sektorn uppstår andra, nya problem, och det är att man får svårt att få tag i medarbetare. Det krävs faktiskt ökad kompetens inom dessa yrkeskategorier i Sverige. Det kan leda till att inspelningar hamnar i andra länder, om vi saknar rätt kompetens här, eller att man tvingas rekrytera från annat håll och får ökade kostnader för sin inspelning när man ska flyga hit medarbetare.

Tidigare har vägarna in i branschen varit för informella. Det har varit svårt att veta hur man ska kunna få ett filmjobb. De olika yrkesrollerna har inte varit så definierade. Man vet inte vilken utbildning som krävs egentligen. Men under de senaste åren har branschen bildat ett yrkesråd som ska titta på den här frågan. Det finns nu också ett antal utbildningar som bedrivs inom yrkeshögskolan.

Förra våren tog Myndigheten för yrkeshögskolan fram en områdesanalys inom film och tv. Där konstaterar man att branschen har ytterligare behov av utbildningsplatser, till exempel inom postproduktion, alltså det som sker efter en inspelning. Men utrymmet för att utöka antalet platser kommer inte att finnas om inte myndigheten får mer medel kommande år, skrev man då. Men det som hände i höstas, när vi fick en ny regering, var ju att man skar ned på utbildningsplatserna inom yrkeshögskolan, vilket är väldigt beklagligt. Man skar även ned på folkhögskolorna, som kan ha både konstnärlig och allmän kurs.

När utbildningen hos de arbetslösa inte matchar det som efterfrågas inom tillväxtbranscher som film och tv behöver politiken hjälpa till och skapa förutsättningar för karriärväxling och vidareutbildning. I de senaste veckornas debatt har vi tyvärr sett att regeringens linje verkar vara att göra arbetslösa fattigare i stället för att matcha dem. Man dammar av gamla begrepp från alliansregeringen utan att fundera på hur verkligheten ser ut i dag. Det är inte fett att vara arbetslös. Det är inte heller fett att leva på studiemedel från CSN.

För att det ska vara enkelt att utbilda sig i vuxen ålder behövs kvalitativa utbildningar i hela landet liksom goda ekonomiska villkor och tillgång till praktikplatser. Det är sådana områden regeringen behöver fokusera på.

Fru talman! Ett annat av de filmpolitiska målen är att vi ska ha ett filmarv som bevaras, används och utvecklas. I dag görs och visas nästan all film uteslutande digitalt. Den analoga filmtekniken är helt på väg ut. Samtidigt har vi stora arkiv, bland annat hos Svenska Filminstitutet. Även ute hos föreningar, företag, kommuner och regionala museer finns arkiv med analoga filmer.

Hos Svenska Filminstitutet finns för övrigt ett av världens äldsta filmarkiv med tusentals filmer. Dessa måste vi snabbt digitalisera för att kommande generationer ska kunna ta del av vårt filmiska kulturarv. Det är filmer från sent 1800-tal fram till dags dato som behöver digitaliseras.

Fru talman! Vi är lite oroliga över att filmerna kommer att förfalla och inte blir tillgängliga för allmänheten. Enligt oss finns en historisk möjlighet i att tillgängliggöra de äldre filmerna i stor skala. Men som jag talat om tidigare handlar det om kompetens. Praktiska saker såsom reservdelar till maskiner för att läsa upp filmerna är sådant som riskerar att försvinna om vi inte snabbar på. Därför behöver vi se till att det finns goda möjligheter till det här.

Vi skulle vilja att Svenska Filminstitutet också får ett ansvar att titta på de lokala filmarkiven, eftersom de har den kompetens som krävs. Det behövs vidare satsningar på nya lokaler för att man ska kunna hantera kommande klimatförändringar.

Sammantaget vill vi uppmana regeringen att vidta lämpliga åtgärder för att digitaliseringen av det filmiska kulturarvet ska påskyndas. Därför yrkar jag bifall till vår reservation 10 som handlar om just detta.

Herr talman! Jag tror att det är just i den principiella hållningen vi skiljer oss åt och att det är en ideologisk grundfråga.

Vi ser att det som har ett stort värde för människor behöver vara tillgängligt för alla. Vi ser att tillgången skiljer sig väldigt mycket åt utifrån klasskillnader, vad man har för inkomster och vad man har för kulturvanor i det hem där man växer upp. Alla har inte samma tillgång till kulturen i dag. Detta måste vi göra någonting åt, och vi ser att fri entré skulle kunna vara ett sätt att verkligen sänka trösklarna. Då skulle människor veta att alla är välkomna till museerna och att det är gratis att gå dit.

Sedan räcker ju inte detta. Det utvärderingarna har visat är att många vana museibesökare går dit väldigt många gånger medan andra aldrig går dit. Man måste alltså jobba på andra sätt från museernas sida för att nå ut bredare och nå nya grupper. Det handlar om att nå dem som inte är museivana. Detta är ett stort arbete.

Vi hade en debatt här tidigare om barns och ungas kulturvanor, och där föreslår vi ett kulturlyft för skolan. Om man har fått vara på ett museum när man är ung känner man sig bekväm där även när man blir äldre. Man kan ta dit sina föräldrar på helgen, och det kan bli som ett andra vardagsrum.

Vi ser att museer används väldigt mycket så, det vill säga att barnfamiljer gör en utflykt på helgen och kan gå runt i många timmar. Så gör jag med mina barn. De har sett samma grundutställning på länsmuseet i säkert fem år, men de vill fortfarande gå dit. De vet var allting finns, och de känner sig verkligen hemma där. Det är deras miljö. Och det är anpassat också för barn.

Detta är institutioner som kan lära oss väldigt mycket. Det är därför som vi vill att de ska vara så tillgängliga som möjligt.

Herr talman! Jag tackar Peter Ollén för att ledamoten vill ge sig in i den här diskussionen. Det är en jätteviktig fråga.

Vi kan titta på hur statistiken har sett ut. Den fria entrén till statliga museer är något som har införts, tagits bort och införts igen - och nu återigen tagits bort. Därmed har man också kunnat se tydligt hur besöksantalet skiftar, och när detta infördes för första gången ökade besöksantalet väldigt mycket. Det är beklagligt att vi här i riksdagen inte har kunnat enas om hur vi ska ha det, för det innebär ju mycket merarbete för museerna att hela tiden skifta system. Det är dessutom väldigt kostsamt.

Det jag framförde här är att vi ser museerna som kunskapsinstitutioner. Jag tänker att man ska jämföra dem med biblioteken och med vårt allmänna skolväsen, som inte heller kostar utan betalas via skatten och därför blir öppet och tillgängligt för alla, oavsett tjocklek på plånboken. Det är så vi ser detta: Det är en principiell fråga att alla ska ha tillgång till den kunskapsbank som våra museer, arkiv och bibliotek utgör.

Jag tänker att det är väldigt viktigt att kultur får kosta och att kulturarbetare får bra betalt. Frågan är ju hur vi ska betala, och Vänsterpartiet tycker att vi ska betala tillsammans genom skatten. På det sättet kan vi erbjuda fri entré till de statliga museerna.

I många regioner har man också bestämt att den regionala skatten finansierar fri entré på till exempel länsmuseer. Så är det i mitt hemlän Västmanland, och även i min gamla hemkommun Västerås, där jag tidigare var kommunpolitiker, har vi gratis inträde till vårt konstmuseum. Detta kan man alltså bestämma på lokal nivå, och vänsterpartister över hela landet driver på i den frågan.

Vi har också funderat på om det skulle gå att genomföra en statlig reform och betala ut pengar till regioner och kommuner för att de ska ta bort sina entréavgifter. Vi har försökt räkna lite på detta, för det är en intressant tanke att gå in från statens sida och hjälpa kommuner och regioner.

Herr talman! Att lära känna sin historia kan vara en viktig byggsten i en människas utveckling och identitetsskapande. Att se sig själv som en fortsättning på tidigare generationers historia kan ge oss en förankring och stabila rötter. Det kan handla om den egna släktens historia eller platsen man bor på. Vilka har gått här före oss? Vilka tankar hade de? Hur såg de på sin omvärld?

Bevarande av kulturmiljöer och samlingarna på våra arkiv och museer ökar förståelsen mellan generationer men kan också ge oss viktiga lärdomar för framtiden. Med hjälp av forskare och experter uttolkas detta kulturarv, och det bli vårt kollektiva minne och utgör därmed en viktig grund för vår verklighetsuppfattning. Det blir en större väv som inte längre bara handlar om min släkts eller min hembygds historia utan om ett helt lands eller ett folks ursprung.

Därför ser vi också att krigförande parter - det kan vara såväl stater som andra grupper - har ett intresse för historieskrivning och kulturarvet. Att förstöra byggnader och arkiv och stjäla eller sälja föremål kan bli en del i att försöka utplåna ett helt folk. Det är ett vapen som inte bara dödar dagens människor utan siktar in sig på deras viktiga rötter.

Kulturarvet är därför skyddat enligt folkrätten. I 1954 års Haagkonvention står det: En skada på ett folks kulturegendom, oavsett vilket land den tillhör, är liktydigt med en skada på hela mänsklighetens kulturarv.

Ett tydligt exempel fick vi i kulturutskottet när vi besökte Riksarkivet för några veckor sedan. Hos oss i Sverige har en konstitution från 1710 för en ukrainsk stat bevarats, och den blir förstås en viktig pusselbit i den ukrainska historieskrivningen när Ryssland på nytt har stormaktsambitioner. Genom ett samarbete mellan ett trettiotal kulturinstitutioner gjordes för några år sedan en stor utställning i just Ukraina med en mängd föremål som inte varit där på 300 år men som bevarats just i Sverige.

Utöver rena krigssituationer har långvariga koloniala förhållanden gjort det möjligt för många västerländska stater att plocka hem föremål till sina museer. Även förtryck av minoriteter och urfolk ligger bakom en del av samlingarna. Krav på återförande, så kallad repatriering, av föremål och kvarlevor har rests bland världens urfolk sedan 1970-talet. Repatriering handlar om rätten till det förflutna och till ens förfäder. Det handlar också om försoning mellan urfolk och statsmakterna.

Sametinget beslutade 2007 att kräva en fullständig identifiering av allt samiskt skelettmaterial i samtliga statliga samlingar. Det har gått mycket långsamt i denna fråga, men det rör sig ändå framåt.

Jag är glad över att vi här i riksdagen under förra mandatperioden fick till ett tillkännagivande om att regeringen behövde snabba på processen med återlämnandet av föremål. Och från Vänsterpartiet avvaktar vi just nu med att lägga fram nya förslag på detta område i år för att se utfallet av det arbete som pågår hos regeringen just nu. Däremot har vi budgeterat 5 miljoner kronor för att man ska få smörjmedel i denna process. Det är viktigt att pengarna finns.

Ett annat mycket aktuellt exempel är hur den brittiska plundringen av det afrikanska riket Benin i slutet av 1800-talet spred edofolkets kulturskatt över världen. Man tror att 5 000-10 000 föremål är spridda. Vårt eget världskulturmuseum bad för bara några veckor sedan regeringen om tillåtelse att lämna tillbaka 39 föremål till dagens Nigeria, de så kallade Beninbronserna. Det är en väldigt viktig fråga för regeringen att hantera nu.

Det finns i dag 1 644 museer i vårt avlånga land, och tillsammans har dessa samlingar runt 100 miljoner föremål. Det är verkligen en svindlande summa. Att ta reda på hur alla dessa föremål har hamnat där är en viktig men kanske nästan omöjlig uppgift. Den kräver mycket resurser och internationellt samarbete. Jag har stor respekt för att detta är komplexa frågor. Att föremål och därmed berättelser från hela världen finns spridda på museer i alla världsdelar kan också hjälpa till att skapa kunskap om och förståelse för människor som vi aldrig har träffat, döda och levande. Det kan leda till respekt för andra kulturer i dag. Men tyvärr finns det också exempel på hur låsningar i dessa frågor skapar nya politiska konflikter, som till exempel den kring Parthenonfriserna som Storbritannien inte vill överlämna till Grekland.

Herr talman! Just för att kulturarvet är vårt gemensamma, kollektiva minne menar vi i Vänsterpartiet att det ska vara tillgängligt för alla. Därför behöver det vara fri entré till statens museer och även till länsmuseerna. Det är tydligt att regeringspartierna och Sverigedemokraterna inte anser att alla ska ha tillgång till den kunskap som finns samlad på museerna i och med att man inte ens kan låta 100 miljoner gå till fri entré. Samtidigt kunde man avvara 13 miljarder i skattesänkningar för höginkomsttagare.

I tider av hög inflation och höga elpriser behöver många tyvärr avstå från fritidsaktiviteter och nu även från museibesök. Vi tänker att det är med museerna precis som med biblioteken, det vill säga att de är kunskapsinstitutioner. I museilagen slås det fast att det allmänna museiväsendet är till för att främja kunskap, kulturupplevelser och fri åsiktsbildning. Jag funderar på hur det här beslutet rimmar med till exempel Liberalernas kunskapssyn. Jag tror tyvärr inte att Liberalerna är här och kan svara på den frågan, men kanske vill något av de andra regeringspartierna förklara hur man har tänkt kring detta.

Digitaliseringen hos museer och arkiv innebär också en ökad tillgänglighet, och här är behoven enorma. Samlingarna behöver dokumenteras digitalt för att sparas säkrare för dagens forskare och för eftervärlden, men det handlar också om utvecklingen av digitala visningsmiljöer för besökare. Här gjordes ju stora insatser under pandemin, när folk inte kunde komma till museerna, men staten behöver gå in med rejäla satsningar.

En del material riskerar att förstöras, och i vissa fall handlar det om format som inte längre kan avläsas därför att tekniken inte längre finns - man hittar inte reservdelar till gamla maskiner och så vidare. Vi i Vänsterpartiet anser att det är bråttom att få till detta, och vi föreslår i vår budget för i år en särskild satsning på det om 65 miljoner.

Tyvärr är det så att hela kulturarvssektorn har varit lite satt på undantag under flera år. Sveriges museer lockar sammanlagt runt 28 miljoner besökare över hela landet ett vanligt år, och museerna är institutioner som toppar förtroendelistan när svenska folket får betygsätta. Men de saknar de ekonomiska resurser som krävs för att de ska kunna göra sitt jobb. När vi nu inte har ett pandemiläge och man vill dra på för fullt med alla dessa besökare behöver alltså viktiga insatser göras för att museerna ska kunna fullfölja alla delar av sitt uppdrag.

Vi i Vänsterpartiet lägger i vår budget för i år runt 300 miljoner mer på kulturarvet än vad regeringen gör. Saknar man idéer för hur man ska arbeta framöver med att stärka kulturarvsarbetet finns alltså inspiration att hämta där.

Fru talman! Jag tycker att det kommer lite svepande anklagelser mot mig, mot mitt parti och mot andra partiföreträdare som inte har möjlighet att vara här och förklara sig och försvara sig. Jag måste säga att jag tycker att det är olyckligt att vice ordföranden i kulturutskottet uttrycker sig på det sättet.

Det är förstås viktigt att det finns bevis om man ska ta tillbaka ett bidrag. Det ska vara tydligt vad som krävs och vad man ska redovisa för att bli godkänd. Både inför att man ska få och efter att man har fått ett bidrag ska man kunna visa vad man har använt sina pengar till. Det är en självklarhet i varje seriös organisation. Självklart är det också det som är Vänsterpartiets ingång i denna fråga.

När det gäller Ibn Rushd var det för några år sedan framför allt Sverigedemokraterna som lade fram denna typ av motioner, bland annat i den kommun där jag var aktiv. Vi ser en förskjutning i det politiska samtalet när fler och fler partier, till exempel Liberalerna, alltmer hänger på denna typ av svepande anklagelser mot muslimska organisationer. Jag beklagar att Liberalerna nu är med på detta sluttande plan. Det är kanske det som Vänsterpartiet vänder sig mot, alltså svepande anklagelser som det inte finns grund för.

När det gäller just Ibn Rushd kan inte jag redogöra för alla de föreningar som får stöd genom detta studieförbund. Det är olika föreningar som är anslutna. Mitt parti är till exempel anslutet till ABF för våra studiecirklar. Jag kan naturligtvis inte svara för alla de organisationer som får bidrag genom Ibn Rushd.

Det som är tydligt är att det har gjorts granskningar av Ibn Rushd på uppdrag av Folkbildningsrådet, och det är de som fördelar medlen. Då måste vi som ett riksdagsparti lita på de underlag som Folkbildningsrådet i detta fall ansvarar för att ta fram när de delar ut bidrag. Något annat har jag väldigt svårt att svara på här i dag.

Fru talman! Jag tror att vi får hålla oss till det som är riksdagens ansvarsområde. Jag har inte möjlighet att kommentera enskilda kommunpolitikers agerande. Jag känner inte till just det exempel som ledamoten tar upp.

Jag känner inte heller igen mig i bilden av att Vänsterpartiet på något vis skulle uppmuntra eller vara positiva till att det förekommer fusk. Självklart är det jätteviktigt att vi har tydliga villkor. Det ska vara viktigt hur man följer upp. Man ska kunna återrapportera hur man har använt sina medel. Det som jag vill påpeka är att detta sker när det gäller den överväldigande majoriteten av alla dessa miljoner ideella som varje dag gör en insats. Vi hörde tidigare här att 15 timmar i månaden är genomsnittet för det ideella engagemanget i Sverige.

Jag vill inte att det ska osynliggöras i det politiska samtalet. Det var det jag försökte framföra. Det pratas hela tiden om den lilla, lilla del som ägnar sig åt fusk. Det ska polisanmälas om man använder offentliga bidrag på ett sätt som inte är tillåtet. Om man dessutom använder sig av medlen för att ägna sig åt någon form av kriminalitet, som det faktiskt har varit fråga om i några av dessa fall, är det polisärenden. Självklart ska det stävjas. Vi måste ha tydliga villkor. Vi ska ha demokrativillkor som visar vad vi står för. Det ska vara tydligt för den organisation som söker medel vad som krävs.

Det jag vill påpeka är att det behöver vara ett generöst och ändå tillitsbaserat system eftersom civilsamhället består av ideella krafter. Vi kan inte kräva alltför långtgående saker om vi också ska kunna behålla det ideella engagemang som driver människor. Vi måste därför göra det enkelt att göra rätt. Det var det jag försökte framföra i mitt anförande.

Fru talman! De senaste årens offentliga politiska debatt om civilsamhället och trossamfunden har fokuserat väldigt mycket på det som gått fel - avslöjanden om fusk med bidrag, extrema åsikter, övergrepp inom idrottsrörelsen och så vidare. Det är mycket viktigt att komma till rätta med systematiska fel, men vi kan inte enbart ha en debatt och en reformagenda som bygger på misstag som görs och missbruk av bidrag som sker. Vi kan inte heller ha en lagstiftning som bygger på misstro och en känsla av att civilsamhällets organisationer är ett hot mot vår demokrati och behöver hållas kort, när det i själva verket är tvärtom.

Jag tänker därför som en motvikt ägna en stor del av mitt anförande åt att berätta om det viktiga som görs av civilsamhället och hur civilsamhället faktiskt är själva grundbulten i en levande demokrati.

Att på några få minuter prata om betydelsen av ett starkt civilsamhälle låter sig inte göras så enkelt - främst för att själva begreppet innefattar en sådan bredd av organisationsformer, verksamheter, livsåskådningar, viljor och syften, men också för att civilsamhället betyder så många olika saker för alla de miljoner invånare som på ett eller annat sätt är involverade. Det kan handla om glädje, gemenskap, delade sorger, kamp, trygghet, andrum och inspiration.

För Vänsterpartiet är det självklart att vi ska ha goda villkor för civilsamhället att verka. Det är en central demokratifråga att vi har ett vitalt föreningsliv och att människor har möjlighet att organisera sig kring gemensamma intressen. Det är genom våra breda folkrörelser som tidigare generationer har förändrat samhället. Det var fattigdom, hunger och brist på inflytande som drev på detta, men också insikten om att det var möjligt att förändra om människor gick samman och om att samhällsordningen inte var av Gud given utan att människor kan och har rätt att få en värdig framtid här på jorden.

Föreningarna var också, precis som de är nu, demokratiskolor där man till exempel lärde sig viktiga processer. Men många nya former av organiseringar har vuxit fram sedan dess. Det är viktigt att vi från politiskt håll hänger med, att våra regelverk och bidrag anpassas och att dialogen är god mellan det offentliga och civilsamhället.

Fru talman! Jag vill passa på att lyfta tre grupper, kan vi säga, av organisationer som exempel på bredden på och vikten av civilsamhället.

Forskning visar att mötesplatser utgör ett slags social infrastruktur där sammanhållning kan uppstå. De är viktiga för att motverka till exempel polarisering. Civilsamhällets förmåga att skapa dessa möten blir därmed också en viktig pusselbit i skapandet av en demokratisk stat med hög tillit mellan medborgarna och en känsla av samhörighet.

För ungefär två veckor sedan besökte samlingslokalernas samarbetsorganisation riksdagen för att berätta om sin verksamhet. Det handlar om Folkets Hus och Parker, Bygdegårdarnas Riksförbund och nykterhetsrörelsens samlingslokaler under namnet Våra Gårdar. De utgör i många delar av landet en central mötesplats för bygden. De lånar ut möteslokaler till övriga föreningslivet. De har scener som möjliggör teater och musikföreställningar på mindre orter. De står för en stor del av landets biografer. De är också samlingsplatser vid kriser, som bränder och översvämningar.

De senaste åren har varit väldigt tuffa för hela civilsamhället. Först var det pandemin, som innebar inställda aktiviteter och minskade intäkter. Och sedan är det dagens höga elpriser. Det är oerhört viktigt att de föreningar som äger sina lokaler - det kan vara denna typ av samlingslokaler eller idrottslokaler, till exempel - snarast får stöd så att de klarar sina elkostnader. Den lilla buffert som fanns kvar efter pandemin är på många håll slut, och vi ser organisationer som går i konkurs. Regeringens senfärdighet kring elstödet är verkligen problematisk och att beklaga.

Så här på kvinnodagen vill jag passa på att lyfta den viktiga verksamhet som sedan 70-talet bedrivits på landets kvinnojourer. Man har räddat livet på många kvinnor och stöttat, tröstat och stärkt kvinnor som vill lämna en våldsam eller destruktiv relation. Den samlade kunskap som man fått genom alla samtal under dessa år har varit väldigt viktig när det gäller kunskapsutvecklingen i myndigheter, som polis och socialtjänst, och har till slut även påverkat lagstiftningen på området.

Det som oroar mig i dag är att många kommuner nu upphandlar skyddade boenden, som de ideella kvinnojourerna tidigare har fått driva. I upphandlingen är det konkurrens med vinstdrivande företag som erbjuder låsta boenden, som är någonting helt annat. Detta behöver vi uppmärksamma, så att civilsamhällets särart får bestå.

En tredje kategori är de sociala organisationer och trossamfund som finns för dem som hamnat utanför samhällets skyddsnät. Det är de som en sådan här dag öppnar dörrarna till ett varmt ställe att sova på när snöstormen kommer. Det är de som under de senaste månaderna har höjt rösten kring den ökade ekonomiska utsatthet som allt fler i dagens Sverige befinner sig i. Det är inte värdigt ett rikt land som Sverige att allt fler behöver komma till en ideell organisation för att be om en matkasse när pengarna inte räcker hela månaden, men vi ska vara väldigt tacksamma för att de gör det jobbet. De gör verkligen en livsviktig insats när regeringen inte agerar mer för att få ned matpriserna och låter hushållen gå på knäna på grund av elräkningarna.

Fru talman! Vänsterpartiet menar att vi måste vara rädda om det ideella engagemanget och se till att vi har enkla och tydliga regelverk. Det behövs bra stöd från bidragsgivande myndighet så att det är lätt att göra rätt. Det ska vara en väg in i kommunerna för dem som söker bidrag där och långsiktiga organisationsbidrag, till skillnad från projektbidrag, som har varit dominerande under många år.

I en demokrati som fungerar väl är föreningarna också röstbärare. De samlar erfarenheter och åsikter från sina medlemmar och kan med samlad styrka ge sig in i det politiska samtalet. De fungerar som opinionsbildare och trycker på den politiska makten.

Ett krympt ekonomiskt utrymme för föreningslivet, som flera av Tidöpartierna flaggat för, innebär därmed inte bara färre aktiviteter utan också ett försämrat läge för en utvecklande offentlig debatt och att färre röster kommer att komma till tals i till exempel remissrundor inför lagstiftning.

Vi från Vänsterpartiet föreslår i stället att flera kategorier av föreningar ska få höjda stöd, till exempel samlingslokalerna och de ideella kulturorganisationerna, som finns inom just kulturutskottets ansvarsområde. Vi bevakar också att regelverk inom andra utskotts ansvarsområden tar hänsyn till civilsamhällets villkor. Det kan handla om olika regelverk kring skatter och upphandlingsfrågor och så vidare, som jag har nämnt.

Vi ser något som har skett på senare tid. Föreningslivet har andra inkomstkällor. Om man inte bara vill bli beroende av de offentliga bidragen finns det många sidoverksamheter man kan ha. Det handlar till exempel om de allmännyttiga lotterierna, där det har blivit mycket tuffare de senaste åren. Det är också något som vi behöver bevaka, så att man inte är fullt ut beroende av bara de offentliga stöden.

Med det sagt, fru talman, vill jag ställa mig bakom utskottets förslag till beslut. Vi har inga reservationer i detta betänkande.

Fru talman! Det är stora skillnader mellan barns tillgång till professionell kultur. Kommer du från ett hem med höga inkomster och har högutbildade föräldrar är chansen mycket större att du har gått på teater eller en konsert än om dina föräldrar har en arbetarbakgrund. Trots att det finns ett nationellt mål om att särskilt prioritera barns och ungas tillgång till kultur finns det i dag inget samlat systematiskt arbete för att nå det målet. Det finns inte ens en samlad nationell statistik att utgå ifrån om man vill mäta hur det går med målet. Det behöver bli en ändring på det!

Vi vill se rejäla och effektiva satsningar på både barns eget skapande och deras tillgång till professionell scenkonst och andra kulturupplevelser.

En utmärkt arena för att nå alla barn är förstås skolan. I två av landets regioner och i ett fåtal kommuner finns i dag en kulturgaranti som garanterar alla barn ett visst antal scenföreställningar under skoltiden och ibland även insatser från Skapande skola. Andra elever kan gå hela sin skolgång utan att komma i kontakt med en scenkonstföreställning eller ett museibesök, trots att styrdokument för de olika skolformerna betonar vikten av att elever får möta kultur i undervisningen.

Många lärare är positiva till att ta del av till exempel museernas utställningar och material, men ekonomi, tidsbrist eller geografiska avstånd utgör hinder. Riksantikvarieämbetet fick i uppdrag att undersöka vad som krävs för att öka interaktionen mellan skolan och kultursektorn, och de konstaterar att det som saknas i styrkedjan är någon som följer upp barnens rätt till kultur i skolan.

Vänsterpartiet föreslår därför två reformer, dels en nationell scenkonstgaranti, dels en utredning om en ny yrkesroll i skolvärlden, nämligen kulturpedagogen. Vi vill att varje skola ska ha tillgång till en kulturpedagog som kan vara länken mellan kulturen och skolan och vara den där garanten för att kulturella uttryckssätt integreras i undervisningen och att eleverna får ta del av scenkonst. Vidare handlar det om ett utbyte med andra kulturinstitutioner, till exempel länsmuseerna.

När det gäller en scenkonstgaranti behöver vi bara gå till vårt grannland Norge för att få ett exempel på hur man skulle kunna jobba på ett bättre sätt. Sedan 1994 har det i Norge funnits en nationell samlande aktör, Scenekunstbruket, som valt ut de mest högkvalitativa föreställningarna för barn och ungdomar. Sedan nästan 20 år tillbaka är organisationen nationell samordnare för att få ut produktionerna. Reformen kallas Den kulturelle skolesekken.

De utvalda föreställningarna förmedlas vidare till regionerna, som har fått en budget för att köpa in föreställningarna. Sedan sker ett samarbete mellan kommunerna och skolorna. Detta har lett till ett ökat resursutnyttjande för de kulturaktörer som får offentliga bidrag. De har gått från att spela en föreställning fyra till nio gånger till att i stället över några års tid framföra den flera hundra gånger.

I Sverige måste de svenska kulturarbetarna i dagsläget däremot själva jaga skolor, kultursamordnare och bidrag i 290 kommuner och 21 regioner. De ska marknadsföra sig, delta på utbudsdagar och själva schemalägga turnéer för att få ihop sitt program. I Norge får man den servicen när man valts ut till Den kulturelle skolesekken. Där kan man också se att statusen har höjts för barn- och ungdomskultur och även för intresset för att skapa föreställningar sedan systemet infördes.

Vi vill därför utreda hur en sådan modell skulle kunna införas i Sverige. Den innebär en systematisering och strukturering av de pengar som i dag redan finns i dagens system hos bland annat Kulturrådet genom ett antal olika anslag. Det finns också pengar i kultursamverkansmodellen som man skulle använda för att möjliggöra en kulturgaranti för alla barn från förskolan till gymnasiet. Vad är det som hindrar regeringspartierna att säga ja till en sådan utredning när det här har varit så framgångsrikt i vårt grannland?

Fru talman! En annan fråga vi har motionerat om i betänkandet rör kulturskolan. Den har på många sätt haft en positiv utveckling under ett antal år. Numera har nästan alla kommuner en musikskola eller kulturskola, och man lägger mer pengar per invånare än tidigare.

Efter att Vänsterpartiet och regeringen under mandatperioden 2014-2018 införde ett statsbidrag på 100 miljoner för att öka tillgängligheten tog ett antal kulturskolor helt bort sina avgifter. Vi har sett att det har varit framgångsrikt och föreslår därför ytterligare 300 miljoner kronor i vår budget för att man ska kunna ta bort avgiften helt i de kommuner som fortfarande har den kvar. Det här är en delfinansiering där kommunerna får stå för halva kostnaden.

Många fick in fler elever och förbättrade undervisningen för elever med funktionsnedsättning, som inte alltid har nåtts av undervisningen tidigare. Vi menar därför att det här har varit ett framgångsrikt arbete, men fortfarande återstår mycket jobb för att man ska kunna bryta den snedrekrytering som präglar hela kultursektorn. Då måste man börja tidigt med barnen.

Enligt Kulturrådets senaste sammanställning för 2021 hade 82 procent av barnen i kulturskolan minst en förälder med eftergymnasial utbildning. Knappt 19 procent av deltagarna i kulturskolan hade utländsk bakgrund, vilket kan jämföras med drygt 27 procent för befolkningen som helhet. Särskilt inom musiken är det främst barn med högutbildade föräldrar med egen musikalisk bakgrund som fortsätter att musicera högre upp i åldrarna och i tonåren.

Utöver frågan om snedrekrytering ser jag två stora utmaningar. I tre av fyra kommuner är det kö till kulturskolan. Alla barn har inte möjlighet att delta. Det saknas ofta pengar för att utöka antalet platser men ibland saknas även pedagoger och lokaler. Vi i Vänsterpartiet har föreslagit ytterligare resurser till Kulturskoleklivet, vilket innebär att fler pedagoger kan utbildas för att råda bot på lärarbristen.

Inför 2023 flaggade organisationen Sveriges Kommuner och Regioner om att det saknades runt 20 miljarder för att behålla samma nivå på välfärden ute i kommunerna och regionerna. Regeringen sköt till knappt hälften av summan. Vi ser nu att nedskärningar planeras på många håll i landet, och som kommunpolitiker börjar man med det som inte är lagstadgat, såsom kultur- och fritidssektorn, när man måste prioritera. Vi ser även många försämringar inom äldreomsorg, skola och förskola. Jag ser det inte minst på många håll i mitt eget län.

Viktigast för att undvika detta är förstås att byta till en regering som prioriterar annorlunda, men vi ser också att en del kulturverksamheter skulle behöva lagstiftning som skydd i ett läge som detta. De behöver bli lagstadgade. Kulturskolan är en del av det. Vi föreslår därför att man tittar på ett sådant skydd. Vi hade inget eget yrkande om det i år men stöder Miljöpartiets motion i betänkandet.

För många små kommuner kan det förstås ändå vara svårt att leva upp till att ha en bredd av kurser inom kulturskolan. Det finns i dag ett litet antal mindre kommuner som inte har någon kulturskola. Vi tror att man skulle kunna råda bot på det med ökat regionalt samarbete. Därför har vi ett sådant förslag. Vi tror att man på regional nivå skulle kunna spela en positiv roll för erfarenhetsutbyte, fortbildning för pedagogerna, utvecklingsstöd och ett större utbud för eleverna, till exempel spetssatsningar.

Det vore därför intressant att titta närmare på om en regional kulturskoleverksamhet skulle kunna vara en del av kultursamverkansmodellen. Det prövas just nu i mitt hemlän, Västmanland, och det är väldigt uppskattat. Jag tror att en kombination av statliga, regionala och kommunala resurser för att stötta kulturskolan skulle kunna växla upp verksamheten på ett positivt sätt.

Jag står förstås bakom alla våra yrkanden i betänkandet som handlar om att stärka barns tillgång till kultur men väljer att yrka bifall endast till reservation nummer 1.

Herr talman! För oss i Vänsterpartiet är det självklart att vi ska bygga en stark sjukförsäkring och att de sociala avgifterna, ett löneutrymme som löntagarna har avstått, behövs i den ekvationen, men ingen regel utan undantag. I dagens betänkande finns en motion från Vänsterpartiet med förslag om en utredning om ändring av regelverket för sociala avgifter inom föreningslivet. Vi instämmer i den argumentation som framförts om detta tidigare i debatten. Vi ser att det här skulle kunna leda till att man har råd att arvodera fler ledare som är beredda att ställa upp med sin tid och sitt engagemang. Det är också viktigt för oss att föreningslivet har enkla och tydliga regelverk och så lite administration som möjligt, så att man kan lägga tid och energi på till exempel aktiviteter med barn och unga.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Socialavgifter

Efter coronapandemin finns det inte bara en vårdskuld, som man jobbar med för fullt, utan också en större folkhälsoskuld i bred bemärkelse. Ökat hemmasittande, social distansering och minskade möjligheter till organiserat idrottande under många år är några av de ingredienser som riskerar att ge såväl fysisk som psykisk ohälsa på både kort och lång sikt.

Det aktiva, systematiska och långsiktiga folkhälsoarbetet syftar till att befolkningen ska kunna leva längre och friskare liv oavsett kön, klass och annan bakgrund. I dag finns det stora skillnader i hälsa och livslängd utifrån exempelvis klasstillhörighet.

Forskningen visar att motion, idrott och friluftsliv är aktiviteter som stärker hälsan. Politiken på alla nivåer och i alla berörda utskott här i riksdagen behöver bidra med sin del för att skapa goda förutsättningar för de här aktiviteterna. Med 3 miljoner medlemmar inom idrottsrörelsen och 1,6 miljoner medlemmar inom friluftslivet har vi ett mycket starkt utgångsläge, men alltför många står fortfarande utanför.

Herr talman! Många barn och unga som inte har hittat sin plats inom idrotten kan trivas bra med ett föreningssammanhang som är mindre prestations- och tävlingsinriktat. För dem kan just friluftslivets föreningar passa väldigt bra. Det blev dock tydligt under pandemin att en stor del av ledarna inom friluftslivet är äldre. Många tvingades avstå från aktiviteter under lång tid. Det visade på en sårbarhet inom friluftslivet och ett behov av att fylla på med nya ledare.

I den senaste utvärderingen av friluftspolitiken från 2019 konstaterade Naturvårdsverket att en ändring i just socialavgiftslagen skulle kunna hjälpa friluftslivet och dess föreningar att organisera fler. Det råder i dag oklarheter kring huruvida föreningar som är anslutna till paraplyorganisationen Svenskt Friluftsliv ska omfattas av det undantag som föreningar anslutna till just Riksidrottsförbundet har för sociala avgifter.

Idrottsföreningarna kan arvodera sina ledare med upp till ett halvt prisbasbelopp innan man behöver börja betala sociala avgifter, som vi hört tidigare här i debatten. Men Skatteverket har gjort olika bedömningar i olika delar av landet för friluftslivets organisationer. Det råder alltså oklarheter.

Många föreningar inom friluftslivet bedriver verksamhet som ligger mycket nära det som görs av organisationer anslutna till Riksidrottsförbundet. En del är faktiskt redan i dag dubbelanslutna, då man kvalar in i båda de här paraplyorganisationerna. Så ser det ut i dag. Man kan vara medlem i båda om man har en verksamhet som kvalar in i regelverken.

De här rättsfallen har förstås överklagats, och det har blivit olika utfall. Just osäkerheten är väldigt olycklig såväl för föreningslivet som för myndigheter som ska betala ut bidrag, Skatteverket och så vidare. Därför finns det en anledning att se över detta.

Herr talman! Vänsterpartiet föreslår en ändring i socialavgiftslagen i syfte att jämställa olika typer av ledaruppdrag inom föreningslivet. Förra gången jag hade motionerat om detta, om det nu var för ett eller två år sedan, var vi tre partier som hade liknande yrkanden: Vänsterpartiet, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Nu har KD av någon anledning ändrat sig, vilket är beklagligt. Men Miljöpartiet har kommit till. Om vi fortsätter att ta upp frågan några gånger till kanske vi faktiskt kan samla en majoritet bakom det här förslaget. Jag tycker inte att det borde vara en ideologisk fråga, utan det handlar om att vi vill värna folkhälsan och friluftslivet på det här sättet. Jag beklagar att inte fler ställer upp i dag, men jag yrkar bifall till vår reservation 4.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Socialavgifter

(Applåder)

Fru talman! Det finns en rad satsningar på kulturarvet i vår budget i år liksom det gjorde förra året och även året innan det. Vi har gjort stora satsningar på kulturarvsdelen, men jag hann inte nämna dem alla i mitt anförande tidigare.

Till exempel finns det en digitaliseringssatsning på 65 miljoner som sträcker sig över flera år för att vi ska kunna digitalisera samlingarna och göra dem tillgängliga både för allmänheten och för forskare. Vi har lagt pengar på kulturarvsmiljöer så att länsstyrelserna ska få mer bidrag att fördela ut för att underhålla och tillgängliggöra kulturarvet ute i landet. Vi har pengar för att dokumentera romska bosättningar och för att ta hand om arkeologiskt material som kommer in till staten från regionerna. Vi har genom åren också föreslagit en höjning av den kyrkoantikvariska ersättningen. På punkt efter punkt föreslår vi olika typer av satsningar och fokus på kulturarvsfrågorna.

Det som ledamoten inte svarade på var just hur man kan ha gått med på någonting som går på tvärs mot det man har drivit tidigare. Det blir ett väldigt stort steg om det är så att ledamoten fortfarande menar att ni vill utöka fri entré till hela landet. Att ta bort den fria entrén för en väldigt stor grupp är verkligen att börja i fel ända.

Vi har sett tidigare när man har gjort den här förändringen att det innebär väldigt stora omställningskostnader. Vi hörde från socialdemokraten tidigare här i talarstolen hur snabbt museerna nu måste agera för att bygga spärrar och ordna nya betalningssystem. Det är väldigt kostsamt för museerna med de tvära kasten varje gång det kommer en högerregering till makten. Det är verkligen inte bra, för museerna behöver satsa på att ta hand om sina samlingar, vårda dem, göra dem tillgängliga och se till att fler kan besöka våra museer. Man försvårar verkligen med den drastiska neddragning som gäller från årsskiftet.

Fru talman! Jag hade tänkt prata kulturarvsfrågor, men jag måste bara få kommentera det här med ett svart hål.

Det är väl ändå så att det pågår så mycket bra folkbildningsarbete runt om i vårt land. Jag tycker att ledamoten verkligen skåpar ut allt som görs dagligen av ideella aktörer och studiecirkelledare. Ledamoten ignorerar så mycket fin verksamhet på våra folkhögskolor och studieförbund. Jag vill bara markera mot det, för jag tycker att det är väldigt konstigt.

Under de fem år som jag har suttit i kulturutskottet har jag noterat ett förslag från Sverigedemokraterna som jag har tyckt varit bra, så det tänkte jag passa på att ta upp. Det är ett förslag som har legat väldigt nära Vänsterpartiets politik när det gäller hur vi skulle kunna utöka fri entré-reformen till att gälla hela landet. Ledamotens företrädare Aron Emilsson lyfte ofta att vi behöver se till att det blir fri entré även på kommunala och regionala museer. Det finns det dock inte ett spår av i den här budgeten. Man har snarare gått åt andra hållet och tar nu bort fri entré-reformen.

Det är väldigt beklagligt, för det försvårar verkligen tillgängligheten till vårt gemensamma kulturarv. Från Vänsterpartiet ser vi att det är just vårt gemensamma kulturarv som ska vara tillgängligt för ännu fler, men här har Sverigedemokraterna gått med på att gå åt ett helt annat håll.

Min fråga till ledamoten är om man helt har släppt sina ambitioner på kulturarvsområdet och köpt den syn som kanske framför allt Moderaterna har drivit här tidigare, nämligen att det behövs avgifter framför allt för de vuxna till museerna. Vi ser att detta kommer att försvåra även för barn att besöka museer, eftersom de behöver en vuxen att hålla i handen vid sitt besök. Det här är därför en mycket beklaglig utveckling.

Fru talman! Om jag ska bli lite konkret när det gäller det som ligger inom kulturutskottets område är det till exempel kurserna som finns inom folkbildningen och de insatser som studieförbunden har ansvarat för. De har gett goda resultat. Människor har efterfrågat ännu mer progression. Man skulle till exempel kunna satsa ännu mer på Svenska från dag ett för att få fler timmar. Det har efterfrågats just eftersom man har sett att det har gett mycket. De insatserna har varit värdefulla.

Det gäller också de insatser som jag beskrev att Arbetsförmedlingen har ansvarat för i fråga om att hänvisa människor som står långt ifrån arbetsmarknaden till kurser för att få introduktion till studier och arbete. Det är motivationshöjande insatser för dem som har varit arbetslösa länge. Det har varit lyckade insatser med goda resultat. De har utvärderats, och vi och andra partier föreslår att de ska få fortsätta. Arbetsförmedlingen har också tyckt att samarbetena med folkhögskolorna har varit lyckade. Det finns många goda exempel.

Vi är kritiska till att inte fler flyktingar från Ukraina kan få till exempel sfi i stället. Det är en etablerad utbildningsform där det finns kursplan och en annan struktur. Där skulle man kunna satsa ännu mer, om man vill att människor snabbt ska lära sig svenska och komma in i det svenska samhället.

Hela privatiseringsvågen och marknadiseringen av sfi och vuxenutbildning har inneburit att skolor har ljugit om att man har utbildade lärare för att kunna lägga anbud. Sådant sänker kvaliteten i svenskundervisningen. Vi hör kritik på många ställen i landet, till exempel där vi är med i kommunfullmäktige, där sådant har skett. Vi bevakar noga att människor ska få rätt stöd för att lära sig språket.

Det ska inte finnas diskriminering på arbetsmarknaden. Vi behöver vara medvetna om att det sker i dag. Människor som har lång utbildning kommer till Sverige, söker 70 eller 100 ingenjörsjobb och har rätt utbildning men får inte ens komma på intervju.

Det finns mycket att göra för att människor ska komma in i vårt samhälle. SD:s politik är tyvärr inte vägen framåt.

Fru talman! Det jag påpekade i mitt anförande var just att Sverigedemokraterna inte har haft någon ambition att ha en integrationspolitik utan har alltid pratat om assimilering. Alla integrationsinsatser har man alltid strukit ur budgeten på kommunal nivå, på regional nivå och på nationell nivå. Det tycker jag mig nu se att regeringspartierna har anammat i ert samarbete, Leonid Yurkovskiy. Jag uppfattar inte att det har varit något som Sverigedemokraterna har hymlat med. Det har varit er egenart, er inriktning att vi inte ska ha en integrationspolitik utan en assimileringspolitik.

När ni tittar på hur samhället ser ut är det genom era glasögon och utifrån era värderingar. Mitt parti står för helt andra värderingar. Vi tycker att människor som kommer hit ska få ett välkomnande som är stabilt, gott och tryggt och där vi erbjuder bra språkinsatser, utbildade lärare och engagerade människor som möter upp och välkomnar människor.

Den politik som regeringen nu genom Tidöavtalet har slagit fast tillsammans med Sverigedemokraterna är en politik som syftar till att göra det svårare för människor på flykt som har kommit till Sverige och söker skydd här. Man vill avskräcka människor från att komma till Sverige. Det har varit en uttalad ambitionssänkning. Man vill försämra trygghetssystemen och försämra mottagandet för att människor inte ska tycka att det är attraktivt att komma till Sverige utan söka sig till andra ställen.

Så har debatten varit under lång tid. Den uttalade ambitionen är att människor inte ska komma hit. Därför får det inte vara för attraktivt att vara flykting och invandrare i Sverige. Jag tycker att det är en mycket tydlig ambition från Sverigedemokraterna, som man nu tyvärr har fått med sig de andra borgerliga partierna på.

Fru talman! Det är sant att många hade befarat mycket större nedskärningar; så är det ju. Roland Utbult kanske känner att man har värnat om detta, men det är ändå 600 miljoner mindre. Jag håller med om att det kunde ha blivit värre, till exempel sett till hur Sverigedemokraternas budget har sett ut tidigare, men jag tycker inte riktigt att det som Roland Utbult säger om att man i stället för att göra detta har satsat mycket på sjukvården och välfärden stämmer.

Det SKR, Sveriges Kommuner och Regioner, har sagt att de behöver bara för att hålla samma nivå och inte behöva skära ned var ju 20 miljarder. Inte ens det skrapar ni ihop, Roland Utbult, utan det kommer ju att bli stora nedskärningar i kommuner och regioner. Då kommer, som vi hörde i tidigare replikskifte, många av de frivilliga verksamheterna troligtvis att få stryka på foten. Kulturskolan kan vara ett sådant exempel. Jag är alltså oroad.

Om det är i linje med vad tidigare regeringar har tänkt har inte med det som ligger på bordet nu att göra. Det här är er regerings förslag. Ni har alla möjligheter att titta ut och fundera på vad ni vill och på hur verkligheten ser ut. Ni kan fundera på vilka satsningar som behövs för att säkra välfärden, för att stärka kulturen och för att se till att vi har bra folkbildning och möjligheter för människor att ta del av utbildning i svenska, till exempel när man är asylsökande.

Roland Utbult säger att det ligger kvar pengar för Svenska från dag ett. Det stämmer att det ligger kvar 30 miljoner. Men studieförbunden säger att det är inte tillräckligt. Det har oroat oss. Det är därför vi har lagt in pengar. Vi har tittat i de budgetäskanden och de volymer som man har räknat med. Det är svårt att veta hur många som kommer från Ukraina. Men det är bättre att ligga lite i överkant än att skära ned utan att göra konsekvensanalyser. Det hade jag velat höra eller se i dag.

Hur har man tänkt att det ska gå till? Vad är beräkningarna gjorda för? Det känns tyvärr som ett önsketänkande.