Vasiliki Tsouplaki

Fru talman! Tack, Roland Utbult, för chansen till replik!

Saker förändras. Om det för tre år sedan lades fram en plan för hur länge ett bidrag ska finnas måste man kunna ompröva planen. När vi ser att det fortfarande finns ett behov av insatser som Svenska från dag ett och att det fortfarande finns många asylsökande som inte får chansen att läsa sfi måste vi ompröva och fundera på vad som krävs för att människor ska få chansen att lära sig svenska och få en meningsfull verksamhet. Man skulle till exempel kunna tänka sig en högre ambitionsnivå som ett politiskt initiativ.

Det är så vi i Vänsterpartiet ser det. Här behöver det funderas politiskt. Hur ser verksamheten ut i dag, och vad är det som krävs för att den ska kunna bli ännu bättre?

Jag tycker nog att jag var tydlig med att det som försvinner är de extra pandemiplatserna. Vänsterpartiet säger att de fortfarande behövs. Arbetslösheten är hög, och det behövs extra platser på folkhögskolorna. Vi ser också att det finns många asylsökande som behöver Svenska från dag ett. Det finns många föräldralediga och människor som står långt ifrån arbetsmarknaden som behöver dessa insatser från studieförbunden, som har fått riktade pengar under ett antal år.

Det handlar om 600 miljoner som ni skär ned, Roland Utbult. Även om du kallar det att värna folkbildningen är det 600 miljoner mindre i verksamhetsmedel som ändå har funnits. Då måste man politiskt bestämma sig: Är detta verksamhet som ska fortsätta, eller tycker man att det är bra om den upphör? Vi från Vänsterpartiet tycker att den ska få fortsätta.

Fru talman! Det är första gången på länge som vi har att ta ställning till ett budgetförslag utan pandemistöd eller återstartsstöd till kulturen, idrotten och civilsamhället. Regeringen har kommit fram till att det inte längre behövs.

Det vore ju fantastiskt om det var på det sättet, men tyvärr finns det fortfarande verksamheter inom kulturutskottets område som fortfarande inte är tillbaka på de nivåer som de hade innan pandemin. Det gäller såväl de ekonomiska nivåerna som antalet deltagare på träningar och publik på matcher eller föreställningar. Pandemin visade också vilka hål vi hade i våra trygghetssystem och hur svag ställning många kulturarbetare hade gentemot sina uppdragsgivare.

Vi kan därför inte gå tillbaka till den budget eller den politik som fanns före pandemin. I Vänsterpartiets förslag till budget finns en del återstartsmedel kvar - vi gör en stegvis nedtrappning. Vi ser också att vissa ersättningar till konstnärer behöver bli permanent högre och att de fasta anställningarna inom scenkonstallianserna behöver bli fler.

Det är uppenbart att kulturpolitiken behöver trygga kulturarbetarna med bättre villkor för att vi inte ska tappa ännu fler till andra branscher. Vi måste också snabbt som ögat säga till kommande generationer konstnärer att det finns möjlighet att vara föräldraledig, betala hyran och gå i pension även inom kultursektorn. För att dagens unga ska orka lägga tid och kraft och för att de ska våga låna pengar till de långa utbildningar som krävs för att man ska bli en riktigt duktig musiker, dansare eller bildkonstnär behövs tydliga besked.

Fru talman! För oss är kulturen en del av välfärden. Den är inte grädden på moset eller bara en liten extra guldkant i tillvaron utan en viktig del av vår vardag och en betydande beståndsdel av konceptet att vara människa. Som varelser är vi kreativa, analyserande och uttrycksfulla. Vi skulle ha kultur i vårt land även utan en kulturbudget, men kulturen skulle inte vara så bred, så tillgänglig eller hålla så hög kvalitet som i dag. Det är den här förståelsen som ligger till grund för att vi år efter år satsar på att kulturen ska kunna nå ut till fler.

Därför skjuter vi till medel för att rusta upp samlingslokaler där föreningar kan mötas, där professionella scenkonstgrupper uppträder eller där konstnärer kan ställa ut. Vi såg under pandemin att många kulturarrangemang på mindre orter arrangerades genom det ideella kulturlivet. Det var en väldigt bra modell för att fördela pengar, och därför avsätter vi nu resurser som hamnar riktigt nära människors vardag.

En bärande del av vår kulturpolitik är också att alla barn och unga ska få uppleva kultur som utövare, som medskapare och som publik. I dag kan tyvärr många barn gå genom hela sin skolgång utan att besöka en teater eller ett museum - detta trots att det är tydligt i barnkonventionen, i våra nationella kulturmål och i skolans styrdokument att barn har rätt att ta del av kultur och att det särskilt ska prioriteras.

Därför menar jag att det behövs ett nationellt grepp - ett kulturlyft för skolan som innebär att alla elever ska ha tillgång till ett bemannat skolbibliotek, att det ska vara hög kvalitet på de estetiska ämnena, att alla elever ska garanteras två scenkonstföreställningar om året och att varje skola ska ha tillgång till en kulturpedagog som kan vara bryggan mellan skolan och kulturlivet. Det behövs en tydlig struktur för att på allvar kunna säga att alla barn i vårt land får de kulturupplevelser de har rätt till.

Fru talman! Inom kulturutskottets område finns också medel för folkbildningen. Även den verksamheten är viktig för att vi ska få kultur i hela landet. Studieförbunden finns i landets alla kommuner och erbjuder såväl kulturprogram som studiecirklar och kurser inom en stor spännvidd av kulturella uttryck. Detsamma gäller folkhögskolorna, som i stor utsträckning finns på mindre orter där de är viktiga mötesplatser för kulturutövandet. Många deltagare får varje år chansen att läsa konstnärliga utbildningar och utbildningar inom hantverk och journalistik.

Själva grundidén med folkbildningen, att människor ska lära sig tillsammans med andra, har visat sig vara ett både framgångsrikt och populärt koncept de senaste hundra åren. Hela vår demokrati hänger tätt ihop med den bildningsverksamhet som har funnits inom olika folkrörelser från vänster till höger.

Folkbildningen finns nära människor och kan enkelt utgå från de frågor som känns relevanta här och nu. Det visade sig till exempel när många människor på flykt kom till Sverige runt 2015 och 2016. Då kunde man snabbt rigga en organisation för att erbjuda verksamheten Svenska från dag ett och genomföra många meningsfulla aktiviteter på boenden. När nästa stora våg med flyktingar kom från Ukraina fanns det redan väl utprövade metoder för att möta upp dessa människor.

Studieförbunden har också haft ett fint riktat arbete mot föräldralediga och insatser för dem som står långt från arbetsmarknaden.

Alla dessa insatser vill regeringen nu ta bort, utan en ordentlig konsekvensanalys. Det som blir kvar är runt 30 miljoner som man har tänkt sig ska räcka till Svenska från dag ett för flyktingarna från Ukraina. Det är inte tillräckligt.

Här kan man se att regeringspartierna tyvärr verkar ha anammat SD:s syn på integration. Man pratar gärna om att människor som kommer hit ska lära sig svenska, anpassa sig till svenska värderingar och skaffa ett jobb - men i praktiken försvårar man för dem. Det är en läpparnas bekännelse. Förslag efter förslag syftar till att försvåra för människor med annan bakgrund, och sedan insinuerar man - eller säger ibland rakt ut - att problemet ligger hos invandrare som inte vill lära sig och inte vill skaffa jobb. Människor på flykt ska inte få kosta oss någonting; det är väldigt tydligt. Möjligen kan empatin sträcka sig till människor från Ukraina - till dem kan man tänka sig att rikta bistånd och några studietimmar i svenska.

Fru talman! Låt mig också säga någonting om viktiga insatser inom den andra grenen av folkbildningen, nämligen folkhögskolorna och vad de står för.

Den bredd av kurser som landets 155 folkhögskolor erbjuder skapar stort värde för alla som får chansen att delta. Många deltagare uppger att utbildningen har ökat deras chanser till jobb, även om det inte är ett mål i sig från statens sida att de ska göra det. Det är också många som har kunnat läsa vidare på högre utbildningar efter avslutad folkhögskola.

I en undersökning av de rörelsedrivna folkhögskolorna uppgav så många som 94 procent av de intervjuade att studierna hade haft en positiv inverkan på deras personliga utveckling. Det är väldigt fina siffror. Det är tydligt att den pedagogik som bygger på deltagarnas egna behov och förutsättningar är ett väldigt lyckat recept som borde erbjudas fler, särskilt i tider av hög arbetslöshet.

Nu väljer regeringen att göra precis tvärtom. De extraplatser som skapades under pandemin vill man ta bort, trots att alla här inne vet att det är stor risk för högre arbetslöshet det kommande året. Många är till exempel de kommuner och regioner som kommer att få skära ned på personal när regeringen inte i tillräckligt hög grad skjuter till pengar för att trygga välfärden. Vi hör också om oro från många företag som inte klarar de höga elpriserna och behöver stänga ned sin produktion i väntan på besked från regeringen om när stöd kan tänkas komma.

Fru talman! De arbetslösa som har fått möjlighet att bli hänvisade av Arbetsförmedlingen till en folkhögskola har i stor utsträckning kunnat ta sig vidare till fortsatta studier eller jobb. Så har det sett ut under lång tid.

Men de senaste åren har någonting hänt. Arbetsförmedlingen har inte jobbat på samma sätt med att hänvisa deltagare. Man säger att detta har att göra med den senaste kaosprivatiseringsreformen, som vi brukar benämna den, som den förra regeringen tyvärr kom överens med Liberalerna och Centerpartiet om. Kontor lades ned, och det blev stora bekymmer när personalen inte hade möjlighet att jobba så aktivt med de arbetslösa. Det fanns inte administrativt it-stöd eller tillräckliga kunskaper om de nya regelverken för de privata utförarna. Det var många som inte fick chans att gå på folkhögskolor som hade behövt det.

I Vänsterpartiets budget ligger de extra utbildningsplatserna kvar. Vi höjer även ersättningen per utbildningsplats eftersom bidraget har urholkats över tid. Deltagarna har dessutom större behov av särskilt stöd än tidigare, så detta är väldigt viktigt.

Vi i Vänsterpartiet har så väldigt många satsningar i vår budget. Jag går vidare till den del som rör idrottsliv och friluftsliv, som är en viktig del av kulturbudgeten.

Det råder platsbrist på många ställen i landet. Det behövs satsningar för att kommunerna ska ha möjlighet att bygga nya hallar, och Vänsterpartiet har ett investeringsstöd för detta.

Vi tror att det också behövs satsningar på att fler personer med funktionsnedsättning ska komma in i idrottslivet, så vi vill se särskilda satsningar på parasport och tillgängliggörande av lokaler. Vi vill också se över färdtjänsten och reglementena för dessa delar, så att fler ska kunna delta.

Jag vill avslutningsvis gå in på frågan om höga avgifter, som vi har varit inne på. Detta gäller såväl idrotten som kulturskolan. Väldigt många barn hamnar utanför. Det är tydligt att Vänsterpartiet har medel i sin budget: 300 miljoner till kommunerna för att sänka avgifterna i kulturskolan.

Jag vill säga någonting positivt här på slutet utifrån replikskiftet med Roland Utbult tidigare. Jag tycker att det är ett litet ljus i mörkret att ett fritidskort kanske är på väg fram. Det kanske kan möjliggöra för fler att delta i föreningslivet framöver. Det är en liten ljusglimt i en annars ganska mörk tid.

Fru talman! Jag tackar Roland Utbult för svaret som jag inte riktigt tyckte var svaret på min fråga, som handlade om hur de satsningar som vi föreslår skulle spä på inflationen. Nu vill Roland Utbult prata mer om att det kanske är våra skattehöjningar som skulle vara ett problem. Men skattehöjningarna skulle i så fall vara ett sätt att dämpa inflationen. Jag hänger därför inte riktigt med i resonemanget här.

Anledningen till att vi har mer pengar i vår budget är att vi till exempel låter bli att sänka skatten för höginkomsttagare. Det handlar om 13 miljarder kronor som vi har möjlighet att se till att stärka välfärden med. Vi ser till att kommuner och regioner får ökade resurser så att de både kan behålla befintlig personal och göra personalförstärkningar som verkligen behövs.

Dessa 13 miljarder kronor skulle verkligen behövas i budgeten. Flera ledamöter från regeringspartierna har tidigare pratat om att de tycker att det är kris och ett tufft läge. Men se då till att ha resurser för att möta de problem som vi står inför!

När det gäller inflationen drivs den på väldigt mycket av höga elpriser. Det är där man ska sätta in krutet, inte gå in och kapa i kulturbudgeten för att man är orolig för att konstnärer som tjänar 13 000 kronor i månaden skulle leva något lyxliv och spä på inflationen. Jag tycker att det är ett jättekonstigt resonemang som förs i denna debatt i dag.

Vi har en tydlig profil i vår budget, nämligen att det är de som tjänar allra mest, som har de stora marginalerna, som har stora förmögenheter och som klarar sig väldigt väl både i dag och med högre priser som får vara med och bidra lite mer, så att de som har det tufft och redan lever på marginalen kan klara sig igenom denna kris.

I den svåra situation vi står inför vill vi alltså se till att de prisökningar och problem vi ser fördelas på ett sätt så att de som har det gott ställt får vara med och bidra lite mer och de som har det riktigt tufft får hjälp igenom krisen. Det tycker vi är en bra politik.

Fru talman! Jag begärde replik för att få chans att lugna Roland Utbult. Han lät så orolig över att vår kulturbudget är för stark och kommer att skapa problem i svensk ekonomi. Jag tänker att det absolut inte behöver vara på detta sätt, utan det är en mycket ansvarsfull budget som Vänsterpartiet har presenterat.

Ledamoten beskriver här sitt engagemang kring ensamhet och social utsatthet. Det har vi diskuterat i många budgetdebatter. Jag och Roland Utbult står väldigt nära varandra i analysen om att vi behöver värna de barn och unga som har det tufft och svårt att komma in i föreningsverksamhet och även värna de människor som lever i social utsatthet av olika anledningar.

Jag tycker att det är lite problematiskt med den budget som Roland Utbults parti har ställt sig bakom när man säger sig stå för dessa värden. Det är framför allt de som inte har ekonomiska resurser som riskerar att hamna i isolering och ensamhet för att de inte har medel för att kunna delta i aktiviteter, vara ute och träffa människor och vara en del av sociala sammanhang.

Därför satsar vi i Vänsterpartiet på dem som har de minsta marginalerna, och vi ser också till att vi nu har en stark kulturbudget. Det är en viktig del för att stärka välfärden.

Jag vill därför fråga Roland Utbult varför det skulle vara ett stort problem att vi till exempel vill höja medverkansersättningen för konstnärer som ställer ut. De har väldigt låga inkomster i dag. Och varför skulle det vara ett problem att vi vill satsa på skolbibliotek, när Roland Utbults parti i denna budget sänker skatterna med 13 miljarder kronor för dem som tjänar över 50 000 kronor i månaden? De kan gå direkt till privatkonsumtion och sätta fart på inflationen, som Roland Utbult är orolig för. Men vi har förslag på riktade satsningar på att stärka kulturen, till exempel att se till att barn i skolan får ta del av scenkonstföreställningar två gånger om året. Detta kommer att skapa jobb bland kulturarbetare. Menar Roland Utbult att det vore bättre om kulturarbetare fortsätter att vara arbetslösa för att det annars riskerar att höja inflationen?

Fru talman! Jag hoppas att Ann-Charlotte Hammar Johnsson har rätt i sina förhoppningar.

Vi hade hellre velat ta det säkra för det osäkra och skärpa regelverket redan nu. Vi har också ett yrkande om en uppföljning som man skulle kunna stötta för att verkligen ha koll på frågan.

Jag vill också återigen lyfta fram det jag sa tidigare och som jag hoppas att Ann-Charlotte Hammar Johnsson kan ta med sig till sina partikamrater i den nya regeringen, nämligen att den utredning som landade här för någon vecka sedan som handlade om den oavvisliga ersättningsrätten behöver komma på plats.

Kultursektorn har verkligen blivit besviken på utfallet i utredningen, där det inte finns några skarpa förslag om just rätten till ersättning i senare led när det handlar om rättigheter i flera led. Jag hoppas att Moderaterna och de andra regeringspartierna kikar närmare på detta och ser till att vi får lite skarpare förslag i den delen. Annars är vi från Vänsterpartiet oroliga för att hela den ansats som har funnits från alla partier om att upphovsrättspersonerna ska få en stark ställning på avtalsmarknaden gentemot de stora globala jättarna inte kommer att falla så väl ut som vi alla hoppas. Jag vill verkligen skicka med till den nya regeringen att jag hoppas att ni kikar vidare på frågan.

Fru talman! Jag uppfattade nog inte riktigt vad frågan var, men jag kan fortsätta lite på samma spår som vi var inne på tidigare.

Det är jätteroligt att få vara här och diskutera med näringsutskottet. Men det som jag ser och som jag också framförde i mitt anförande är att i kulturutskottet, där jag är ledamot, var det tydligt att alla partier ställde sig bakom att vi borde ha haft formuleringen med den andra översättningen av best effort, som är mer i linje med direktivet, alltså att man har gjort det man har kunnat.

Detta var tydligt i det yttrande som kulturutskottet lämnade, och därför blev jag väldigt förvånad över att inte fler partier sedan ställde sig bakom det när det blev skarpt läge och dags att yrka. Det fanns ju ett motionsförslag från oss som man skulle kunna stödja.

Jag har förstått att Moderaternas inställning är att man är orolig för att detta skulle kunna dra ut på tiden. Vi har dock sett det som att vi visserligen har dragit över tiden och redan borde ha implementerat detta men att frågan är så pass utredd. Vi ser dessutom tillämpningen i andra länder. Det skulle därför inte behöva försvåra eller fördröja införandet på ett sätt som är orimligt. Eftersom det handlar om ett regelverk som man har väntat på länge är det också viktigt att det blir så bra som möjligt redan nu.

Vi ser att det har krävts ett väldigt stort arbete inom EU för att komma fram med förslaget. Det är många länder, många intressenter och många intressen som ska vägas mot varandra. Därför kommer det nog att dröja länge innan vi tittar på denna lagstiftning igen, och därför är vi måna om att göra den så skarp som möjligt nu när det är dags att fatta beslut här i riksdagen i dag.

Fru talman! Jag tackar för följdfrågan. Självklart är det inte så att Vänsterpartiet har ett gäng egna jurister som försöker sitta och klura på detta, utan vi har lyssnat på den expertis som finns inom upphovsrättsorganisationerna och kulturorganisationerna som menar att detta kan bli ett bekymmer för oss, att vi skiljer oss från de andra länderna.

Jag hoppas att det är som Åsa Eriksson säger, att denna formulering i praktiken kommer att innebära att vi gör precis som de andra länderna vid implementeringen. Men som jag uppfattade det är det en viss skillnad, och det är där som oron finns. Ska man som företag fråga sig om man har gjort vad som är skäligt eller om man har gjort allt som står i ens makt för att komma till ett avtal kan andra frågor bli: Är det skäligt om det innebär väldigt stora kostnader för företaget? Är det skäligt om det innebär att man behöver hitta nya tekniska lösningar? Är det skäligt om man behöver göra stora investeringar? Är det skäligt att behöva anställa tre personer extra på ett företag för att sluta ett avtal?

Det är där som vi inte vill hamna, alltså att det blir en bedömning om det är skäligt att företagen gör dessa ansträngningar. Vi vill ju att det ska vara tydligt att man ska göra allt man kan för att också göra rätt för sig i denna avtalssituation med en upphovsrättsperson. Det är det som vi vill komma åt, och det är det som vi också har uppfattat att EU-direktivet vill att vi ska göra i den svenska lagstiftningen. Därför är vi oroliga för att vi skiljer ut oss här och att det inte blir så skarpt som det skulle kunna vara för upphovsrättspersonernas bästa.

Fru talman! Jag tackar Åsa Eriksson för frågan. Naturligtvis kan jag inte de svenska lagarna utantill och kan därför inte räkna upp några exempel så här på stående fot. Jag litar förstås på den formulering som finns i propositionen om att detta är det vanliga sättet att uttrycka sig i svensk lagstiftning. Jag har ingen annan åsikt om den delen. Men här har vi att hantera ett EU-direktiv där man har just denna formulering.

Den oro som finns gäller att det faktiskt blir en skillnad utifrån hur man formulerar sig. Man jämför med andra länder. Denna oro från kultursektorn bygger på att man har många års erfarenheter av att företag försöker hitta luckor i lagen för att inte göra rätt för sig och ersätta upphovsrättspersoner. Om det då blir upp till dessa företag att visa att de har gjort det som skäligen kan krävas är det någonting annat. Då blir det en fråga för domstolar att avgöra om detta är skäligt och om företagen har gjort det som skäligen kan krävas av dem.

Skulle man i stället fråga om företagen har gjort vad de har kunnat blir det mer en bevisbörda som hamnar hos företagen. Det är så de organisationer som vi har träffat uppfattar denna skillnad, alltså att det blir en tyngre bevisbörda att visa att de faktiskt verkligen har gjort det som de har kunnat för att sluta avtal för att göra rätt för sig. Det är denna skillnad som uppfattas och som har synts i historien och som också syns i andra länder. Det är därför som vi har landat i denna slutsats.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Upphovsrätten på den digitala inre marknaden

Herr talman! Konstnärer inom alla genrer har i dag svårt att få betalt för det de skapar. Trots att många har en lång utbildning och studieskulder i bagaget har de svårt att försörja sig på sitt konstnärskap. Detta är inget nytt problem, men det har accelererat i och med den ökade digitaliseringen som gjort det väldigt enkelt att sprida till exempel musik, film och bilder. Det är heller inget nytt att stora företag blir rika på enskilda upphovspersoners verk. Dåliga skivkontrakt och giriga filmbolag har vi hört talas om tidigare.

Det som är den nya utvecklingen de senaste åren är att det konstnärliga innehållet skapar stora värden som hamnar någon annanstans än hos upphovspersonen utan att det finns ett kontrakt, avtal eller medgivande. Det är också nytt att verk kan spridas så lätt och fort. Det är förstås positivt på många sätt. För oss kulturälskare är det fantastiskt att vi så lätt kan få tag på intressant musik från hela världen eller nås av konstnärskap vi inte kände till. För den enskilda upphovspersonen finns det en enorm potential att nå ut till en stor publik med de digitala lösningarna. Det som saknats har varit en reglering för att se till att de som använder och tjänar pengar på verken i de digitala miljöerna också betalar upphovspersonerna en skälig ersättning.

Utan allt kreativt innehåll skulle det inte finnas en affärsmodell för de stora nätplattformarna, som låter människor lägga upp material själva och sedan kan locka till sig reklamintäkter när det finns ett stort antal användare som företagen kan nå. Det är fullt rimligt att man tecknar licenser, och det har min partikollega Lorena Delgado redan redogjort för. Grundidén är att företagen betalar för sig, inte att upphovsrättsmaterial ska behöva försvinna från internet, som det ibland har låtit som i debatten.

En annan trend som lagstiftningen inte har fångat upp på ett bra sätt tidigare är när rättigheter säljs vidare i flera led i den digitala miljön. Som artist har du ett kontrakt med ett bolag för att ge ut din musik, men sedan säljs rättigheterna vidare till en strömningstjänst. Som författare har du ett kontrakt med ett bokförlag om utgivning av din bok, men när ditt verk sedan hamnar på en streamingplattform får du bara en bråkdel av den ersättning du hade fått vid försäljningen av en fysisk bok. Som enskild kulturskapare har du en väldigt svag förhandlingsposition, och därför krävs ett starkt lagskydd där rättigheterna för upphovspersoner slås fast tydligt.

Jag hörde det tidigare inlägget här från socialdemokraten Åsa Eriksson, som lyfte upp hur avtalsparterna i vanliga fall får förhandla fritt, men det är faktiskt ett väldigt ojämlikt förhållande mellan den enskilda kulturskaparen och de stora bolagen. Här behövs ett starkt lagskydd, och jag tror att vi är överens om det här i kammaren.

Fru talman! Från Vänsterpartiet har vi jobbat hårt med att sätta oss in i konsekvenserna av de olika artiklarna sedan arbetet började på EU-nivå med upphovsrättsdirektivet. Vi har sett det som mycket viktigt att hitta en balans mellan allmänhetens tillgång till information och yttrandefrihet och upphovsrättspersoners rätt till ersättning när deras verk delas på internet. Det har inte varit helt enkelt att förutse effekterna av direktivet, men i och med att Sverige ligger några år efter en del andra länder med genomförandet av direktivet kan vi dra lärdomar av utfallet på andra håll inom unionen.

Det förslag som vi i dag ska ta ställning till har förbättrats en hel del under resans gång, men det finns fortfarande en del punkter som vi tycker skulle behöva förtydligas för att de nya lagtexterna ska stärka upphovsrättspersoneras ställning på ett fullgott sätt. Jag beklagar att så få partier har tagit till sig de kritiska synpunkter som kommit från de juridiska experterna inom kultursektorn. När Sverige nu avviker från EU-direktivets formuleringar på flera punkter riskerar vi att hamna i ett läge där den svenska tillämpningen skiljer sig från andra EU-länders. Det försvårar för intresseorganisationer och upphovsrättsinnehavare att organisera sig tillsammans med kollegor i andra länder för att få mer tyngd gentemot de stora globala internetplattformarna. Det försvårar också för företag som verkar i flera olika länder och behöver förhålla sig till olika lagstiftningar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Upphovsrätten på den digitala inre marknaden

Ett sådant avsteg finns i översättningen av begreppet best efforts. Den punkten handlar om att företag som hanterar upphovsrättsskyddat material ska kunna visa att man verkligen har ansträngt sig för att sluta avtal och göra rätt för sig.

Den förra regeringen har föreslagit att detta begrepp ska översättas till "gjort det som skäligen kan krävas". Från Vänsterpartiet vill vi att det ska ersättas med "gjort vad de har kunnat". Det är den betydelse som andra länder har använt sig av. Det kan låta som hårklyverier. Men om man tänker efter är det rätt stor skillnad i praktiken på att göra det som skäligen kan krävas och att göra det som man har kunnat.

Majoriteten i kulturutskottet framför faktiskt samma ståndpunkt som Vänsterpartiet i denna fråga när man har yttrat sig till näringsutskottet. Man säger faktiskt rakt ut att man egentligen skulle vilja se en sådan ändring i lagförslaget. Men sedan har inga partier förutom Vänsterpartiet och Miljöpartiet ställt sig bakom detta nu när det snart är läge för skarp omröstning här.

Detta är en enkel förändring som jag hade hoppats att det skulle finnas en majoritet i riksdagen för att komma till skott med.

Fru talman! Det som också oroar mig är att den förra regeringen lyfte ut en del av direktivet som handlar om så kallad oavvislig ersättningsrätt som skulle kunna lösa det problem som uppstår när rättigheter säljs i flera led, som jag redogjorde för tidigare. Den frågan skulle lösas ut i en separat utredning. Men så verkar tyvärr inte bli fallet.

Jag hoppas att den nya regeringen tar denna fråga på allvar och ser till att denna pusselbit också kommer på plats. Annars riskerar det nya ramverk som vi skapar i dag att bli tandlöst för en stor del av den digitala marknaden, och upphovsrättspersoner kommer inte att få den stärkta position som de behöver och också förtjänar.

Fru talman! Slutligen vill jag lyfta fram det positiva, att flera typer av kulturarvsinstitutioner får undantag utifrån denna lagstiftning. Museer, arkiv, filminstitutioner och ljudinstitutioner som har i uppdrag att utan vinstintresse sprida kunskap och kultur till allmänheten behöver sina enkla regelverk för att kunna fortsätta med denna väldigt viktiga verksamhet.

Jag står förstås bakom Vänsterpartiets alla reservationer, men jag vill yrka bifall till reservation 5.

(Applåder)

Herr talman! En mycket stor del av Sveriges befolkning spelar om pengar varje vecka. Man lämnar in en tipsrad, köper en skraplott eller satsar pengar på vem som ska vinna helgens toppmatch.

Spel kan ge oss spänning, ett avbrott i vardagen och hopp om storvinsten. För de flesta av oss är det helt okej att det inte blir någon jackpot. Vi behöver inte vinna tillbaka den förlorade insatsen, och många är nöjda med att den satsade slanten går till en organisation som gör en insats för barns idrottande eller för människor i social utsatthet. Men för en liten del av befolkningen blir spelandet något som tar över ens tankar, ödelägger ens ekonomi och sliter sönder relationer till vänner och familj.

Enligt Folkhälsomyndigheten har omkring 340 000 personer i Sverige, runt 4 procent av befolkningen, någon grad av problemspelande, och runt 40 000 barn berörs av att en förälder har ett osunt spelande. Spelberoendet är därför ett folkhälsoproblem som måste tas på allvar och hanteras politiskt, och jag kommer i mitt inlägg i dag framför allt att beröra Vänsterpartiets förslag om ytterligare skärpning av spelregleringen för att förebygga problematiskt spelande.

En riskklassificering av de olika spelformerna skulle ge konsumenterna en tydlig varning om vilka spel som är riskablare än andra. Det är viktigt att den som vill spela om pengar kan göra ett medvetet val. Till exempel pekar forskarna ut riskfaktorer såsom när det är mycket kort tid mellan insats och köp samt resultat i ett spel, och därför utgör nätkasinon en större risk än till exempel månadslotterier. Från Vänsterpartiet menar vi att en sådan märkning av spel kan ligga till grund för att differentiera regelverket för till exempel marknadsföring. Ju större risk, desto hårdare regler. Jag beklagar att varken den gamla eller den nya regeringen tar tag i denna fråga.

Herr talman! Folkhälsomyndigheten fastslår att spelreklam troligen inte är en huvudorsak till spelproblem men att dess påverkan inte är försumbar. Spelreklam riskerar att normalisera spelande, och vissa grupper är mer utsatta än andra. Den som har riskfaktorer som psykisk ohälsa eller andra missbruk riskerar i högre utsträckning att få problem med sitt spelande, och den som redan har ett problematiskt spelande reagerar mer negativt på spelreklam än andra. Spelreklamen utgör därför en risk för redan utsatta grupper.

Spelbranschorganisationerna Sper och Bos har antagit riktlinjer för marknadsföring för sina medlemsorganisationer, och min uppfattning är att man har gjort ett gediget arbete för att erbjuda ett bra stöd för de företag och organisationer som vill hitta rätt i utformningen av sin reklam. Vi i Vänsterpartiet ser att det tyvärr inte räcker att sätta upp ramar för själva utformningen av marknadsföringen, utan hänsyn måste även tas till utbredningen - när och var man kan tvingas mötas av spelreklam.

Vi har jämfört med marknadsföring av alkohol, där lagen säger att särskild måttfullhet ska iakttas. Särskild måttfullhet innebär att marknadsföringen inte får vara uppsökande, påträngande eller uppmana till bruk av alkohol. Vänsterpartiet föreslår en liknande reglering av spelreklam. I dag kan barn mötas av spelreklam på stan, vid busshållplatsen på väg till skolan och när de läser en vanlig dagstidning. Detta normaliserar spel om pengar och sänker trösklarna för ungdomar att testa. Jag hörde häromdagen ett exempel där en 18-åring hade dragit på sig 1 miljon i skulder kopplade till spel. Det är inte ett bra sätt att börja sitt vuxenliv. Det hänger också ihop med frågan om snabblån och olika typer av krediter, som måste regleras.

Vänsterpartiet delar den förra regeringens oro över att de allmännyttiga lotterierna kan få svårt att hitta kunder om regelverket för marknadsföring förändras för mycket, men vi anser att det hade varit möjligt att öppna upp för undantag för den typ av mindre riskfyllda spel som de erbjuder. De allmännyttiga lotterierna är en viktig inkomstkälla för Sveriges civila samhälle och bidrar i sig inte till spelberoende.

På sikt vill Vänsterpartiet föreslå ett förbud mot spelreklam, men då detta antagligen kommer att kräva grundlagsändringar och påverka många aktörer är det viktigt att frågan utreds ordentligt innan ett sådant förslag läggs fram.

Herr talman! Sedan den 1 januari 2019 kan personer med svenskt personnummer själva anmäla avstängning från allt licensierat spel som kräver registrering enligt spellagen. Detta var ett stort och viktigt steg. När en person vill spela hos ett licensierat bolag och då behöver logga in i spelsystemet måste spelbolaget kontrollera mot funktionen spelpaus.se om personen har stängt av sig från spel. I dag har över 82 000 personer stängt av sig under en kortare eller längre period, vilket man kan välja själv, och finns alltså i det nationella registret.

Det är i sig ett misslyckande att så många har fått spela så länge att de själva upplever att det har blivit en belastning för dem. Här har man misslyckats med sin tillsynsmöjlighet. De bolag som haft dessa personer som kunder borde vid det här laget ha upprättat rutiner för att stoppa spelandet tidigare. Nu är många så pass illa däran att de har mycket svårt att sluta. Enligt den nationella stödlinjen kan det vara så många som 58 procent av dem som är avstängda som fortsätter att spela på olicensierade sidor.

I dagsläget finns ingen instans som i uppsökande syfte kontaktar personer som har anmält sig till registret för att erbjuda dem stöd och hjälp. Det är ett rop på hjälp när man stänger av sig, men det finns ingen där som fångar upp. Här finns en lucka i systemet som borde kunna täppas till genom att man pekar ut en part som är ansvarig för att följa upp och ta kontakt med dessa personer, som kanske behöver erbjudas behandling eller kontakt med kommunernas skuldrådgivning.

Vi lyfte upp denna fråga i socialutskottet tidigare, när man behandlade handlingsplanen för ANDT-frågor, där det finns ett tillägg om spel. Jag tycker att det borde gå att samla ett brett stöd för en förbättring, och jag beklagar att så inte verkar vara fallet här i kammaren i dag.

Slutligen, herr talman, vill jag lyfta upp en fråga som det inte varit tillräckligt mycket politisk diskussion om. Det finns i lagen en möjlighet för krogar och restauranger att bedriva en mindre kasinoverksamhet i samband med sin övriga verksamhet, så kallade restaurangkasinon. Detta innebär att restaurangen har ett blackjackbord eller en roulett med möjlighet till spel om pengar, en verksamhet som tidigare har varit ganska liten. Utifrån den nya lagen har dock förändringar gjorts, och det har blivit möjligt att spela om mer pengar. Detta har vuxit, och vi ser att det nu finns stora risker att personer snabbt kan förlora mycket pengar i denna verksamhet.

Dessa restaurangkasinon har av Spelinspektionen undantagits från det regelverk för att motverka penningtvätt som andra kasinon omfattas av, vilket har gjort detta till ett nytt sätt för kriminella organisationer att dölja sina intäkter. Här behöver man verkligen göra mer framöver.

Jag yrkar bifall till reservation 12.