Ulf Kristersson

Herr talman! I de senare frågorna har vi inte alls ändrat uppfattning – vi hann bara inte med det på mötet. Det kommer garanterat tillbaka på nästa möte. Till Cyperns odelade glädje kommer långtidsbudgeten, som alltid skapar långa diskussioner, att ta nästa möte i anspråk.

Det man kan säga om energifrågan, som jag tycker är lite underrapporterad i Sverige, är att bristerna när det gäller permanent kapacitet i södra Sverige gör att gaspriserna får genomslag på svensk el. Det är absurt att det är på det sättet. Vi skapade oss tidigt ett system med vattenkraft, kärnkraft och andra förnybara energikällor som gjorde att vi i princip var nationellt energioberoende, men nu är det gasen som sätter priset på el i södra Sverige. Det sker långtifrån hela tiden, som i Italien, men alltför stor del av tiden. Därmed blir den dyrare. Så kan vi inte ha det i Sverige.

(Applåder)

Herr talman! Man ska vara noga och säga att det handlar om laglig olja som flödade och som kommer att flöda igen. Det är inte så att EU försöker att åstadkomma leveranser av illegal olja. Detta är viktigt att ha sagt.

Ungern och Slovakien tillhör ju de länder som fortfarande är mycket beroende av rysk fossil energi, vilket hela Europa borde sluta att vara.

Det finns en paradox här. Beroendet av Ryssland är dåligt och leder nu till de här speciella konsekvenserna, eller svepskälen. Samtidigt finns ett mycket bredare beroende av olja och gas från Gulfländerna som får helt andra, mer prismässiga, konsekvenser.

Vad händer om pengarna inte skulle betalas ut just nu? Utan att vilja förminska frågan det minsta kan jag säga att 8,1 miljarder US-dollar via IMF gör att vi, såvitt jag förstår, inte står inför ett stup när det gäller Ukraina.

Valet i Ungern hålls den 12 april. Det är en hållpunkt. Jag är inte någon pipelineingenjör, men det sägs att det lär ta fem sex veckor att reparera ledningen. Det borde kunna gå vägen, men om det inte skulle gå vägen har vi samma stora problem som om vi över huvud taget inte hade fattat beslutet om de 90 miljarderna. Det här är den huvudsakliga finansieringen för Ukraina som samhälle långsiktigt sett.

Jag går vidare till frågan om migration. Det är ett tjugotal länder som är med på de här mötena. Jag är väldigt säker på att det handlar om att säkerställa legitimiteten i konventionerna och rimligheten hemmavid. Det är inte rimligt att en person som döms för allvarliga brott enligt Europakonventionen tillåts stanna kvar därför att brottslingens anknytning till landet värderas högre än respekten för brottsoffret. Det är heller inte rimligt att den som har flyktingstatus ska kunna begå våldtäkt mot en 16-årig flicka utan att brottet anses grovt nog för att man ska kunna besluta om utvisning. Jag tror att detta strider mot människors rättsuppfattning, och det försämrar dessutom legitimiteten i konventionerna.

(Applåder)

I detta anförande instämde Ann-Sofie Alm (M).

Herr talman! Det är väldigt få – nästan ingen – som säger att det här är förenligt med folkrätten. Det är inte heller någon som tycker att den iranska regimen är förenlig med folkrätten. Det är väldigt få som vill fördöma dem som nu hoppas på en förändring i Iran.

Här finns det konkurrerande intressen, och man kan dra den pragmatiska slutsatsen att det är väldigt svårt att åstadkomma de resultat som man skulle vilja se – även om man accepterar dem på det här sättet. Det ser vi antagligen just nu.

Det finns stor risk för spridning till andra ställen och för bredare konflikter där Europa än en gång blir collateral damage i det hela. Det finns väldigt stora risker med detta; det ska inte förminskas på något sätt.

När det gäller Ungern tror jag att vi just nu gör klokast i att invänta det ungerska valet den 12 april. Jag säger det än en gång: Från den svenska regeringens sida lägger vi oss självklart aldrig i andra länders inrikespolitiska val; de ska avgöras av landets befolkning. Efter den 12 april vet vi vilket Ungern vi kommer att ha att göra med i fortsättningen.

(Applåder)

I detta anförande instämde Ann-Sofie Alm (M).

Herr talman! Det var flera olika saker som togs upp, och jag börjar med Ungern.

Uppgifterna är inte bekräftade, men de är oroväckande; det är ingen tvekan om den saken. Jag tror inte att någon vet exakt vad som har gjorts. De flesta av oss brukar inte kommentera saker innan vi vet att de är sanna. Att Donald Tusk konstaterar att han för egen del brukar vara ganska varsam med vad han säger kan väl ge en fingervisning om vad i alla fall han misstänker gällande vilken information som kan föras vidare.

Det här i sig var inte uppe vid själva EU-toppmötet, men redan när Ungern under de tidiga dagarna av sitt eget ordförandeskap åkte till Moskva var det många länder som påpekade att ordförandeskapet inte har något mandat, i något avseende, att tala för EU där. Före valet i Ungern tror jag dock inte att det kommer att hända någonting mer i den här frågan. Snarare ser man risken att dras in och bli ett slagträ i ungersk inrikespolitisk debatt, vilket inte skulle gynna oss.

När det gäller Mellanöstern har vi pratat om det här förut: Vi är inte mer eniga i breda Mellanösternfrågor än vad vi är, och det återspeglas gång på gång i slutsatstexterna. Just nu var det dessutom Iran som var i centrum, och när det gäller konsekvensfrågorna – alltså riskerna för världshandeln, energipriser och spridning av säkerhetshot – kan man väl säga att det finns en väldig enighet. När det gäller den grundläggande frågan uppfattar jag att många länder står ungefär där vi står, det vill säga att man anser att Irans regim är farlig för sitt eget lands befolkning och för andra länder. Få kommer att sörja den, som man brukar säga.

Samtidigt är detta inte förenligt med en traditionell syn på folkrätten. Hur kriget slutar kommer i praktiken att avgöra hur vi kommer att se på legitimiteten i detta, och just nu är risken att det här drar ut väsentligt mycket mer på tiden än vad man hade hoppats.

Herr talman! Det enkla svaret är: Ja, det finns en sådan förväntan. Jag tycker inte att det fanns någonting i kommissionens sätt att resonera som på något sätt uteslöt det.

Däremot finns det ju, som alla förstår, statsfinansiella restriktioner i ett antal länder. Den här gången pratar vi alltså om möjligheten att agera på egen bekostnad, inte på andras bekostnad. Ett antal länder har dock helt enkelt betydande restriktioner i sina egna makroekonomier. Jag går inte in på enskilda länder, men jag tror att en del sitter i väldigt tuffa beslutssituationer. Antingen behöver de öka sin statsskuld ännu mer – oklart för hur lång tid – eller få väldigt missnöjda bränsle- och elkonsumenter, som hamnar i ett läge som de inte kan påverka över huvud taget. Det är alltså en otroligt svår situation.

Jag tror att de flesta förstår att det grundläggande problemet här inte enbart är nät och distribution. Att elen kan flöda är i grund och botten bra – om det finns tillräcklig produktion, förstås. Och det är ju det stora bekymret, det vill säga att det är för många länder som tycker att man ska lösa problemen genom att bygga ut näten och för få som är beredda att själva bidra med att bygga ut en fossilfri, stabil elproduktion i sina egna länder.

Det ena är att det tar tid och inte löser några akuta energikriser någonstans, och det andra är att man i så fall måste fatta helt nya sorters beslut. Om man tar bort såväl rysk gas och olja som gas och olja från Gulfen återstår i princip kärnkraft eller att satsa på väldigt stora mängder förnybar energi och hoppas att det inte skapar problem när det inte blåser och så vidare. Som alla förstår har olika länder dessutom lite olika förutsättningar för detta; det är trots allt olika blåsigt och soligt i olika länder. Men att bygga ny produktionskapacitet är helt avgörande.

För svensk del är det ironiskt att vi i södra Sverige nu blir beroende av priset på naturgas, trots att nästan ingen svensk har egen erfarenhet av el gjord på gas. Det går inte.

Herr talman! Som jag sa fanns det alltså ett akut hot om att man explicit skulle öppna upp för att använda nationella flaskhalsintäkter – varav Sverige står för lejonparten i hela Europa – och ta dem till andra länder som har problem i sin överföringsförmåga, till exempel Tyskland och Polen. Det hotet är explicit avvärjt.

Nästa fråga är: Kommer vi själva att kunna använda en del av de här 85 miljarder kronorna till andra saker än vad det grundläggande regelverket beskriver, nämligen att bygga ut kapaciteten, eller kommer vi som förra gången att tillfälligtvis kunna använda dem till att kompensera svenska elkonsumenter? Det kommer att kräva ytterligare beslut, och något annat har jag heller aldrig sagt.

(Applåder)

Herr talman! Jag tar frågan om Ungern först. Som jag sa var det mycket hårda ord från väldigt många under det pågående rådsmötet. Tyvärr var nog ganska få förvånade över Ungerns ställningstaganden. De har ändrat ett beslut som de var med och fattade tidigare och skyller på en – av Ryssland – förstörd pipeline.

Samtidigt tror jag att de allra flesta också tänkte att vi inte vill bli rekvisita i ett ungerskt val. Ingen vill hjälpa till att spela ett slags roll i Ungerns inrikespolitik, och därför finns det just nu en känsla av att det här valet måste passera innan nästa ställningstagande gentemot Ungern kan tas.

Som alla vet är fördraget som det är – det är inte skrivet för en situation där ett land systematiskt blockerar beslutsfattandet på det här sättet. Man kan väl säga att tålamodet verkligen börjar tryta hos många länder. Vi får se vilka konsekvenser det får, och vi får se vem som representerar Ungern på nästa toppmöte.

När det gäller rådets slutsatser är de alltid skrivna med breda penseldrag, så det står inte exakt så. Jag sa också att vi har fått goda förutsättningar. De yttersta, konkreta, detaljerade besluten om exakt vad länder får göra fattas dock på rådsmötet i energiministerkretsen och först därefter när enskilda länder skickar in ansökningar till EU-kommissionen och begär att få göra saker och ting som inte är självklara.

Det som är klart är att EU inte kommer att lägga beslag på de svenska flaskhalsintäkterna. Exakt vilken rådighet Sverige kommer att ha att utanför regelverket dessutom kunna använda dem för andra syften än vad reglerna föreskriver är inte klart än, men ordet flexibilitet antyder att det kommer att finnas möjligheter.

Herr talman! Europeiska rådet träffades i torsdags i förra veckan för det årliga vårtoppmötet, som av tradition brukar ägna extra uppmärksamhet åt olika ekonomiska frågor. Så var det även i år. Mer specifikt var det den akuta energifrågan som tog det mesta av det utrymmet. Som så ofta tog också det omedelbara överhanden över det mer långsiktiga. Det handlade denna gång alltså mer om kris och krig än om klimat och konkurrenskraft, är jag rädd.

Före mötet hölls som vanligt ett förmöte om migrationsfrågor. Vi diskuterade behovet av en ändring i flyktingkonventionens riktlinjer så att de inte tillåts stå i vägen för att döma till exempel våldtäktsmän till utvisning. Sverige har ju ett nyligen inträffat fall där en 16-årig flicka våldtogs men där våldtäkten inte ansågs grov nog för att kunna leda till utvisning från Sverige av gärningsmannen.

Det är en helt orimlig ordning att kriminella ska kunna gömma sig bakom konventionens flyktingstatus. Svensk och europeisk gästfrihet ska inte gälla våldtäktsmän. Sverige fick stöd för den uppfattningen, och vi kommer att fortsätta driva den här frågan. Det ligger i allas intresse att viktiga konventioner inte tillämpas på ett orimligt sätt. Det handlar alltså inte om att riva upp utan tvärtom om att säkra både förtroende och legitimitet för folkrätten.

Själva mötet inleddes sedan med en diskussion om Ukraina. President Volodymyr Zelenskyj deltog den här gången över länk.

Den överskuggande frågan handlade om Ungerns och Slovakiens blockering av stödpaketet om 90 miljarder euro, det som beslutades i december. Trots en i det närmaste öronbedövande kritik från oss andra höll den ungerske och den slovakiske premiärministern emot de beslut som hade behövts för att få stödet på plats. Vi vet inte vad som blir de långsiktiga konsekvenserna av det här agerandet, men vi vet att det är skadligt för Ukraina och för europeisk trovärdighet.

Ungern sa att de kommer att blockera lånet till Ukraina tills den ryska oljan till Ungern åter flödar genom Druzhba-rörledningen, som Ryssland har bombat sönder i Ukraina. Kommissionen för nu diskussioner med Ukraina om att skicka ett expertteam för att bistå med reparationerna. Till denna grupp har också Sverige erbjudit ingenjörskompetens. Vi gör vad vi kan, men sannolikt saknas det möjlighet att komma framåt före valet i Ungern den 12 april.

Diskussionen om Mellanöstern präglades av oro för de pågående våldsamheterna och de uppenbara riskerna för spridningseffekter i regionen. Irans attacker mot sina grannländer fördömdes samtidigt som alla parter manades till de-eskalering, återhållsamhet, fri passage genom Hormuzsundet och respekt för mänskliga rättigheter.

Många konstaterade det uppenbara: EU har mycket begränsade möjligheter att spela roll i den pågående konflikten. Vad vi däremot kan och måste göra är att hantera effekterna på våra egna ekonomier och säkerheten för våra egna medborgare. Det gäller inte minst energi och handel och att noga följa risken för nya migrationsströmmar.

Det finns uppenbara risker, men det finns också en beslutsamhet i EU-kretsen om att erfarenheterna från migrationskrisen 2015 inte får upprepas. Regeringen har tillsammans med likasinnade drivit på för en striktare migrationspolitik så att vi står bättre rustade nu än då, men mer kommer ändå att behöva göras.

Den andra stora frågan var naturligtvis Europas energipriser.

Redan när vi möttes på det informella mötet i februari dominerades diskussionen av en grupp länder anförda av Italiens premiärminister Meloni. De argumenterade för att EU:s klimatpolitik, särskilt utsläppshandelssystemet ETS, riskerar att lägga krokben för tillväxt och konkurrenskraft.

Ett välvilligt sätt att se på det här är att länder som kommer från ett stort fossilberoende har en längre omställningsresa och kan behöva vissa lättnader för att klara de reformer som krävs. Men ärligt talat har det funnits rätt mycket tid att ställa om eftersom hela utsläppshandelssystemet har funnits i över 20 år.

De länder, inklusive Sverige, som har kommit längre i omställningen har dessutom nu för tiden en industri som bygger sin konkurrenskraft och sina affärsmodeller på bland annat den gröna omställningen. Vi har redan betalat en stor del av omställningspriset, och vinsterna skulle gå förlorade om vi nu backade bandet.

EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen framhöll också att vår konsumtion av naturgas har minskat med 100 miljarder kubikmeter tack vare just utsläppshandelssystemet. Utan det hade den nuvarande situationen i Europa varit ännu värre. Då hade vi haft ett långt större strategiskt beroende av fossila bränslen och därmed sämre förutsättningar att hantera den prisosäkerhet som vi ser i dag.

Det fattades inga formella beslut vid mötet, men kommissionen ska nu lägga fram ett lagstiftningspaket med olika åtgärder som ska försöka lindra den svåra situation som råder för många länder samtidigt som klimatramverket bibehålls.

Från svenskt håll drev vi på både inför och under mötet i frågan om flaskhalsintäkter. Något förenklat – alla kanske inte dagligen tänker på flaskhalsintäkter – handlar det om att förklara varför kommissionens förslag att ta en fjärdedel av de pengar som svenska elkonsumenter har betalat in och använda dem för gemensamma europeiska projekt inte är acceptabelt. Det skulle handla om omkring 5 miljarder kronor varje år, pengar som har betalats av svenska elkonsumenter på grund av stora prisskillnader mellan norra och södra Sverige som i sin tur beror på att vi har introducerat de elprisområden som EU har krävt. Det här är pengar som Sverige ska behålla och använda för att gynna hårt arbetande familjer och företag i Sverige och lätta deras börda efter svåra inflationsår och för att bygga ut de svenska näten.

Vi lade mycket kraft på den här frågan och lyckades få en skrivning i slutsatserna som tar hänsyn till vår speciella situation och som ger oss mycket goda förutsättningar i de fortsatta konkreta förhandlingarna i rådet.

Det mesta av de ekonomiska frågorna hade behandlats i förberedelserna inför mötet och diskuterades inte i detalj, men vi i Sverige har goda skäl att vara nöjda. Slutsatstexten innebär att vi tydligt växlar upp när det gäller att förverkliga den inre marknaden och Europas konkurrenskraft i stort.

Det handlar till exempel om förslaget om en 28:e bolagsregim, som presenterades precis före mötet, och att göra framsteg i spar- och investeringsunionen – det som vi tidigare kallade kapitalmarknadsunionen – för att stärka Europas företags tillgång till riskvilligt kapital.

Regeringen har också varit pådrivande i arbetet med att förenkla EU:s regelverk. Svenska och europeiska företag behöver enklare regler som är enklare att förstå och följa. Det här arbetet är som vi alla vet långtifrån avslutat. Vi har hittills sett tio förenklingspaket, eller omnibussar, som det heter på EU-språk. Vi vill se betydligt fler och inom fler områden. Min uppmaning och min inbjudan till alla riksdagens partier att bistå i det arbetet står alltså fast.

Under eurotoppmötet fick vi på kvällen besök av Europeiska centralbankens ordförande Christine Lagarde, som tidigare samma dag hade meddelat att ECB lämnar sina styrräntor oförändrade. Hon redogjorde för sin syn på det ekonomiska läget och sa att omvärldsläget gör utsikterna betydligt osäkrare än tidigare. Fokus måste nu vara träffsäkra åtgärder som är temporära, inte minst när många länder dessutom har offentliga finanser i ett mycket sämre skick än vi har här i Sverige.

Hennes inlägg understryker ytterligare det jag har sagt tidigare, alltså att vi nu måste göra allt rätt på hemmaplan. Vi råder inte över vare sig råvarupriser i världen eller krig och fred i Mellanöstern, men vi måste göra allt rätt här hemma. Vi kan inte hänge oss åt ekonomiska experiment eller tro och hoppas att det mesta går bra ändå. Nu måste vi hålla kursen, vattna där det växer och fokusera på att få igång de ekonomiska hjulen igen.

Planen var att vi vid mötet även skulle diskutera EU:s långtidsbudget, MFF, men efter 14 timmars förhandlingar om de frågor som jag just redogjorde för och en lunch med FN:s generalsekreterare António Guterres valde rådets ordförande António Costa att skjuta just den frågan till nästa möte.

Därmed är jag färdig med redogörelsen från mötet, herr talman.

(Applåder)

I detta anförande instämde Fredrik Ahlstedt och Ann-Sofie Alm (båda M).

Herr talman! Först vill jag säga att vi sent förra året fick frågan från Frankrike om vi tillsammans med ett antal länder, till exempel Danmark, var intresserade av att starta en dialog om samarbete mellan svenska konventionella förmågor och Frankrikes nukleära förmågor.

Jag insåg rätt snabbt att det är en stor sak att säga ja. Det är en lika stor sak att säga nej. Ibland finns det en vana i Sverige att man vill slippa svara på frågor och hoppas att man ska komma undan dem. Så jobbar inte den här regeringen. Alltså hade vi en mycket noggrann process inför att vi gav ett svar till Frankrike.

Den processen inkluderade noggranna konsultationer också med oppositionen i Sverige. Där svajar det nu betänkligt. Jag kan ärligt talat inte längre säga vad oppositionen, framför allt Socialdemokraterna, tycker i den här frågan.

I sak håller vi nu på att förbereda det team från UD, Försvarsdepartementet och Nationella säkerhetsrådet som kommer att skapa förutsättningar för samtalen för att skapa ett ramverk och se var det finns potential till gott samarbete.

Herr talman! Det hade varit klädsamt om vänstersidan i svensk politik hade visat lika stort intresse för alla problem i sjukvården i Stockholmsregionen. Det hade varit klädsamt.

Där skulle ni med ett telefonsamtal kunna ändra allting. Men där lägger ni ned ätstörningsvården. Där ökar bupköerna. Det är den enda regionen där köerna inte minskar just nu. Om ni tog hand om de bekymren med lite större intresse hade vi kanske haft lite större respekt för era synpunkter på läget i Skåne. Bara ett tips.

Faktum är att resurserna inte har minskat i sjukvården i Skåne. Faktum är att vad vi har anslagit totalt sett till kvinnosjukvården är mer än förra mandatperioden. Faktum är att det görs väldigt mycket för att lösa problemen.

Varför säger ni inte i stället att ni är ute efter att höja skatten? Ibland är ni väldigt pålitliga. Höj skatten! Det är alltid ert svar, och nu efterlyser ni höjd skatt i Skåne. Jag tror inte att ni kommer att få det.

(Applåder)

Herr talman! Först vill jag bara förbehållslöst hålla med. Det här är helt förfärligt. Jag delar också uppfattningen att det drabbar unga kvinnor och flickor ännu värre än många unga män och pojkar – och då tycker nog de att de ofta också drabbas hårt.

Det här är helt förskräckligt. Vi har sett det under ganska lång tid, långt in i politiken. Jag hade själv ett långt samtal med Anna-Karin Hatt dagarna efter att hon hade valt att lämna den roll som hon då hade.

Det här är ett gift som förstör samtalsklimatet i svensk och internationell politik. Sverige är antagligen inte värre drabbat än andra länder, men det råder inget tvivel om att vi inte heller är förskonade på något sätt.

Jag tycker att vi ska ha lagstiftning som så långt som det över huvud taget är möjligt stoppar detta, med respekt för att yttrandefriheten i Sverige är mycket långtgående, och att vi ska ha mycket högt ställda krav på sociala medier-plattformar att snabbt ta bort sådant som kan vara olagligt. Där är vi inte än, men dit ska vi komma.

Herr talman! Min bild är precis tvärtom. Vi ärvde det här dåliga problemet för att Socialdemokraterna ville ha ett socialt EU-toppmöte i Sverige, ifall ni minns, som skulle kretsa kring en fråga som ingen vettig svensk vill ska vara en EU-fråga. Man skapade aktivt ett problem som vi nu försöker minimera konsekvenserna av.

EU har inte med den svenska arbetsmarknadsmodellen att göra. De begriper den inte. De skulle helst lagstifta om den. Vi har sagt nej, och Socialdemokraterna bjöd in EU för att ha aktiv påverkan på svensk arbetsmarknad. Det var ett dåligt beslut.

I stället för att den stoppades fick vi en EU-lagstiftning som Sverige nu gör allt för att implementera med så små konsekvenser som över huvud taget möjligt. Snacka om att ärva ett självmål! Men regeringen kommer att enas om en minimalistisk implementering av den lagstiftningen.

Herr talman! Ni är ju roliga, ni socialdemokrater. Ni får en lapp från gruppledningen: Det här ska ni fråga om den här gången. Och så frågar ni om saker som ni vet är föremål för en rättsprocess och som ni vet att jag inte kan svara på. Det är charmigt, verkligen. Hade ni inget annat att fråga om i dag?

Svaret ledamoten får är detsamma. Jag tänker alltså inte svara på frågor som kretsar kring en person som i sin tur är föremål för en rättslig prövning. Han är visserligen frikänd, men det är överklagat och därmed fortfarande en rättsprocess. Därefter svarar jag på alla frågor om den saken.

Översynen av Regeringskansliets säkerhetsarbete hade en mycket bredare grund. Det är rätt klokt att i dessa tider se över om Regeringskansliet har ett tillräckligt starkt säkerhetsarbete i alla tänkbara avseenden. Den översynen pågår.

(Applåder)

Herr talman! Det här är intressant. Den här debatten har länge förvånat mig, på två sätt.

Ärligt talat: Om man menar att den judiska skolan i Stockholm är ett stort problem, tala då ur skägget och säg att man vill stänga den skolan! Om man egentligen menar att ett antal muslimska skolor har missbrukat det svenska skolsystemet under lång tid, våga då säga det också! Bluddret om konfessionella skolor i största allmänhet döljer mycket mer än det avslöjar. Det är det första som har förvånat mig länge.

Det andra som har förvånat mig är: Varför är det först nu dåliga skolor stängs? Det gäller de skolor som predikar värderingar och ståndpunkter som är närmast olagliga i Sverige och som ligger långt bortom läroplanen, de skolor som missbrukar det svenska friskolesystemet och de skolor som står för helt andra uppfattningar än vad svensk skola ska stå för. Varför är det först nu de stängs på allvar?

(Applåder)

Herr talman! Vad bra – det är inte alla elever som har en egen frågeställare i Sveriges riksdag.

Vi gör ett nytt betygssystem av många olika skäl.

Det första skälet, som är uppenbart och som alla elever kanske inte tänker på, är att föräldrar måste kunna begripa betygssystemet. Alldeles för många föräldrar tycker att det har varit för komplicerat att förstå vad deras barn förväntas kunna för att få ett visst betyg. Då blir det svårt att hjälpa till. Elever och föräldrar måste kunna förstå.

Det andra skälet är att ett orimligt antal personer får underkänt och därmed stoppas i nästa steg. Det behöver man komma till rätta med.

Det tredje handlar om att se till att vi har ett betygssystem som gör att det inte går att fuska eller skapa glädjebetyg och som alltså är mer kopplat till faktiska resultat, så att skolor inte får för sig att ge enskilda elever högre betyg än vad kunskaperna motsvarar.

Det är ganska många olika syften som sammanfaller i ett nytt betygssystem. Jag hör att det finns en stor efterfrågan bland Sveriges föräldrar på ett nytt betygssystem.

Herr talman! Man ska vara noga med orden. Jag sa att Miljöpartiet och Vänsterpartiet i allt väsentligt vill tillbaka till den gamla migrationspolitiken. Det är lite oklart med Centern. Jag tycker att jag hör olika röster från Centerpartiet när det gäller invandringspolitiken. Om det är stadfäst att Centerpartiet står stadigt bakom en restriktiv invandringspolitik är ingen gladare än jag. Välkomna i så fall!

När det gäller den andra frågan har jag sagt flera gånger nu att vi har aviserat en ny lagstiftning som kommer att läggas fram under våren och som kan beslutas under sommaren och därmed lösa problemet med att enskilda unga människor kommer i kläm därför att de ska ha egna asylskäl trots att de fortsatt kan upplevas vara mycket beroende av sina föräldrar.

Det är så man gör seriös lagstiftning. Den gamla lagen från 2016 har inte fyllt det syftet. Nu löser vi problemet, som jag tror att Centerpartiet var med och skapade en gång i tiden.

Herr talman! Jag och ledamoten tycker lika på en punkt och olika på en punkt.

Vi tycker lika när det gäller den självklara ståndpunkten att en värld utan kärnvapen vore bättre än en värld med kärnvapen. Så enkelt är det. Men vi tycker olika när det gäller om demokratierna också ska ha kärnvapen så länge diktaturerna har kärnvapen. Jag står gärna för den olikheten. Ensidig nedrustning av kärnvapen i den fria världen, medan andra länder behåller sina, skulle innebära en farligare värld.

Det vi nu gör är att inom ramen för den svenska doktrinen att inte ha kärnvapen på svensk mark i fredstid – låtsas inte att du inte vet om detta, Håkan Svenneling! – gå in i ett samarbete med Frankrike för att se om våra konventionella styrkor kan samarbeta närmare med Frankrikes och kanske Storbritanniens nukleära styrkor, för att säkra Europa bättre än vad Europa har gjort hittills. Om det leder till resultat ska Sverige självklart vara med på en sådan resa.

(Applåder)