Maj Karlsson

Herr talman! Det är ju ingen som lyssnar på en hora. Så lyder en mening på Instagramkontot Inte Din Hora.

Texten börjar med att konstatera att sexköp har pågått under extremt lång tid och utförts av män från alla samhällsklasser - ja, till och med bland riksdagsledamöter. Under alla dessa år har män utnyttjat såväl barn som vuxna och utgått från att ingen skulle veta, för ingen skulle ju ändå lyssna på en prostituerad.

Texten fortsätter dock med att deklarera att inget varar för evigt; trenden är på väg att vända. I dag möter inte de sexköpande männen en människa ingen ser, utan i dag möter de framtidens opinionsbildare, författare och ledare. Det är människor som nu vägrar att vara tysta.

Det här är en fantastisk revolution som jag inte tvekar en sekund att ta fasta på. I dag ska även ni i kammaren få lyssna till dem som utsätts för sexuell exploatering. Och jag kan redan nu säga att jag kommer att överträda min uppsatta talartid.

År 1999 blev Sverige det första landet i världen att förbjuda köp av sexuella tjänster utan att kriminalisera den som säljer sex. Det är ett kraftigt ställningstagande från Sveriges sida. Vi vet att detta att utsättas för kommersiell sexuell exploatering är en av de yttersta formerna av våld mot kvinnor. Med vår lagstiftning är vi inte bara skyldiga att förebygga våldet och döma förövare, utan vi har dessutom skyldighet erbjuda vård och stöd till den som är ett brottsoffer. En människa som blivit utsatt för sexuellt våld för att samhället inte har gjort sitt ska aldrig lämnas ensam, ska aldrig själv bära vare sig ansvar eller skuld.

Men dessvärre är hjälp mycket svårt att få, och skuld är just det den som säljer sex ofta får bära, herr talman.

År 2021 dömdes noll personer till fängelse för utnyttjande av barn, men minst 17 tjejer dömdes till inlåsning på Sis efter att ha utsatts för just det brottet. I mars i år släppte Sveriges Radio en granskning som visade att sexuella övergrepp tas upp i domar om tvångsvård av flickor betydligt oftare än för pojkar. För var tredje flicka men bara för var sextonde pojke anges sexuellt beteende, relationer eller övergrepp som skäl till LVU.

I domarna kan vi också tydligt se att flickorna inte bara bedöms utifrån övergreppen de utsatts för utan också får bära skulden för dem. Ingen kan väl ha glömt den makabra mening som går att läsa i en av domarna om en flicka som blivit omhändertagen: "Genom sitt beteende har hon låtit sig utsättas för sexuella övergrepp." Ett brottsoffer på bara 14 år fick bära skulden för det brott hon blivit utsatt för.

Kanske kan inga ord tydligare än så beskriva vilka utmaningar vi har innan vi kan hävda att samhället betraktar den som blivit utsatt som ett brottsoffer och att vi därmed ger det stöd som den som utsätts ska ha rätt till. Det är inget snack om att samhället och politiken behöver steppa upp för att vi ska leva upp till det som faktiskt är vår skyldighet.

Herr talman! Vittnesmålen från dem som klarat den hårda strid det är att lämna livet där de säljer sex, de som är överlevare, är en hård smäll mot samhället och ett brutalt underbetyg till politiken. Ofta är det unga tjejer som berättar om vilka fruktansvärda övergrepp de blivit utsatta för, vilka trauman det skapat och vilka hänsynslösa förövare som åsamkat dem dessa. Som om det inte räckte är det mer regel än undantag att samhället svikit dem rejält när de behövt det som mest.

För mig är det helt oförlåtligt att dessa människor inte blivit lyssnade på, inte sedda och definitivt inte hjälpta, inte ens när de bett om det. I stället har de ofta blivit misstrodda. Ibland blir de, som vi vet, till och med dömda.

Därför är det hög tid att vi lyssnar nu och att vi agerar. Sex mot ersättning är inte ett fritt val, som många verkar vilja tro, utan det är ett vidrigt resultat av att samhället inte agerar tillräckligt för att sätta stopp eller ger några alternativ och rättmätiga stödinsatser som ger en väg ut för den som blir utsatt.

Vi i Vänsterpartiet har därför lagt fram en omfattande motion om att såväl förebygga som ge rätt hjälp i tid. I detta betänkande har vi åtta reservationer som alla bygger på den kunskap som den som säljer sex tvingats erfara. Här följer några av dem.

För det första lyfts det i rapporten Ingen hörde ropen på hjälp fram att mer än varannan utsatt uppger att man inte fått professionell hjälp att bearbeta sina upplevelser. I stället har man skickats runt i systemet, där de olika problem personen har behandlas var för sig utan hänsyn till helheten. Situationen är så illa att Istanbulkonventionens expertgrupp har riktat hård kritik mot Sveriges brist på vård anpassad efter sexualbrottsutsattas behov. Därför vill vi att utbudet av behandlingar utvecklas och att specialiserad traumabehandling erbjuds.

För det andra behöver stödet och skyddet för dessa personer förbättras, i synnerhet eftersom behoven generellt kan vara svåra att upptäcka. Det finns ett särskilt behov av stöd som anpassas till komplex problematik eftersom det är en riskfaktor för utsatthet för sexuellt våld och exploatering. Socialtjänsten har ett stort ansvar gällande att identifiera sexuell utsatthet och prostitution och erbjuda stöd. För att säkerställa att de sociala insatserna för att hjälpa och stödja personer som har sex mot ersättning finns och är likvärdiga över landet bör kommunernas ansvar förtydligas. Utbudet av stödinsatser behöver utvärderas och utvecklas. Kommunernas ansvar för att arbeta uppsökande måste också förtydligas.

För det tredje är det angeläget för Vänsterpartiet att personer som vill lämna prostitution ska ges möjlighet till det och att de får ett likvärdigt bemötande och bästa möjliga behandling i hela landet. Regeringen bör ta initiativ till att utarbeta ett nationellt exitprogram för personer som vill lämna prostitution.

För det fjärde har Vänsterpartiet under lång tid framfört att det behövs samlade kraftåtgärder för att minska prostitution och människohandel. I utvärderingen av sexköpslagen konstateras att det finns flera goda exempel på samverkan mellan myndigheter men att det saknas strukturer för samarbete och kunskapsöverföring. Enligt utredningens förslag bör därför ett nationellt centrum med uppgift att leda arbetet mot prostitution och människohandel för sexuella ändamål inrättas.

För det femte vill vi att regeringen tar initiativ till en nationell handlingsplan mot sexualiserat våld där man tar ett helhetsgrepp om sexuellt våld i alla led. Det är inte möjligt att stoppa våldet bara genom lagstiftning, utan problemet behöver angripas på bred front över hela samhället. En av tio män har någon gång gjort sig skyldig till brottet köp av sexuell tjänst. Då krävs uppenbarligen betydligt mer än det vi gör i dag för att stoppa våldet.

För det sjätte är den enda konkreta insats som specificeras från socialtjänstens sida för att en ung person som är utsatt ska få hjälp omhändertagande enligt LVU. Detta är utifrån definitionen att sexuell exploatering är ett "socialt nedbrytande beteende". För Vänsterpartiet är det helt orimligt att den enda insats som rekommenderas för målgruppen syftar till att tvångsvårda ungdomarna när de i själva verket har blivit utsatta för våld och övergrepp. Därför vill vi att Socialstyrelsen får i uppdrag att upprätta nationella riktlinjer för barn och vuxna som utsätts för kommersiell sexuell exploatering. Alla barn och unga som blivit utsatta ska få värdig vård och behandling, inte placeras på institution.

Herr talman! Några av de Instagramkonton jag följer citerar vad sexköpare har sagt till dem de utsätter under själva brottet. Många av dessa uttalanden är så grova att jag inte kan läsa upp dem här utan att talmannen skulle behöva ge mig bannor för mitt vidriga språkbruk. Det våld som offren vittnar om att de utsätts är så brutalt och hänsynslöst att jag ibland nästan tappar hoppet om mänskligheten.

Särskilt illa berörd blev jag av ett inlägg som polisen Simon Häggström skrev om för någon månad sedan. Det handlade om ett fruktansvärt fall som ovanligt nog lett till åtal. De 37 åtalspunkterna rörde 16 män som utnyttjat en 16-årig flicka, alltså 16 män på ett barn.

Att vi inte kunnat stoppa dessa förövare är ett enormt svek som knappast mildras av att vi inte ens kan garantera att denna flicka kommer att få bästa möjliga hjälp och stöd. Att våldet ska kunna pågå utan att vi agerar, utan att samhället finns där när det behövs, måste vara helt otänkbart.

Den lagstiftning vi har är mycket bra. Den visar tydligt vår ståndpunkt. Men som vi ser är den ensam inte tillräcklig för att stoppa våldet. Det är därför minst sagt hög tid att vi tar nästa steg när det gäller det förebyggande arbetet men också stödinsatserna.

Vi står självklart bakom alla våra reservationer men yrkar i dag bifall endast till reservation 1.

Även jag vill passa på att önska talmannen, presidiet och utskottet en fin sommar.

(FÖRSTE VICE TALMANNEN: Vi tackar för sommarhälsningen.

Sedan måste jag för formens skull påpeka att talartiden överskreds med mer än 50 procent, men det var ju inte alldeles oväntat.)

Herr talman! Det har varit ett par mycket mörka dagar med barn som har bragts om livet och anhöriga som har förlorat sina kära. Alla är medvetna om att läget är extremt allvarligt och att vi inom politiken måste göra allt som står i vår makt för att stoppa den här brutala utvecklingen. I dag går mina tankar till alla anhöriga som nu tvingas genomlida sitt livs värsta mardröm.

Varje barn, oavsett bakgrund, ska ha rätt till en fin uppväxt som är fri från våld och förtryck - det har vi beslutat i lag. Det är ofta lätt att prata sig varm för barns och ungas rättigheter så länge barnet inte är till besvär, men i samma stund som barnet trampar fel kan det gå fort att tappa riktningen.

Att stärka det förebyggande arbetet är en förutsättning för att våra barn och unga ska ges den grund som krävs för att bygga ett gott liv. Men vi måste samtidigt ha modet att träda in när barn far illa eller själva hamnar på glid. Då måste rätt insatser komma tidigt. Ett barn föds inte med ett vapen i hand eller med en ambition att mörda. Det är en mycket mörk och smärtsam process där det kan finnas många möjligheter att sätta stopp innan katastrofen är ett faktum.

Strukturella samhällsproblem som ekonomisk och social utsatthet är en grogrund som till varje pris måste motverkas, och det förebyggande arbetet måste prioriteras. Vi måste se till att rätt hjälp finns när den behövs. Då krävs att samhället kan erbjuda en kedja av vård för att ge dessa barn en fin framtid trots deras historia. Socialtjänsten måste få rätt förutsättningar, barn- och ungdomspsykiatrin byggas upp och föräldrar få rätt stöd. Alla barn måste också ges självklart utrymme att vara delaktiga i de frågor som berör dem.

Herr talman! Socialtjänsten är en av de viktigaste myndigheterna vi har för att förebygga kriminalitet och ge barn rätt hjälp. Förtroendet är dessvärre många gånger mycket lågt för myndigheten, vilket bidrar till att ett barn når socialtjänsten först när situationen är allvarlig. Det är därför centralt att vi ökar möjligheten för samverkan och ser till att socialtjänsten får möjlighet att möta barn där de befinner sig, både för att kunna bygga förtroende och upptäcka risker i tid.

I Angered i Göteborg har varje högstadieskola fått en socionom och två familjebehandlare. De skolsociala samverkansteamen ska hjälpa elever som är i farozonen att gå in i kriminalitet att i stället satsa på skolan. Fokus är elever som har hög skolfrånvaro, är stökiga eller riskerar att dras in i kriminalitet. Eftersom socionomen finns på skolan kan tilliten byggas och socialtjänsten komma in tidigare i processen, vilket gör det lättare att hjälpa de elever som är utsatta.

Vänsterpartiet vill att regeringen ser över möjligheten att inrätta skolsociala samverkansteam med socionomer och familjebehandlare vid samtliga högstadieskolor i socialt utsatta områden. Därför yrkar jag bifall till reservation 12.

Sis och dess verksamhet skulle kunna ha en nyckelfunktion i att ge barn och unga möjlighet till ett bra liv. Men det är ingen hemlighet att Vänsterpartiet har varit mycket kritiskt till Sis med anledning av bristerna i dess verksamhet. Bara under det senaste året har ett flertal rapporter släppts från barnrättsorganisationer som vittnar om hur barn och unga utsätts för kränkningar, hot, våld, sexuella trakasserier och övergrepp. Kritiken har varit minst sagt svidande från så väl Ivo som JO, ja, till och med FN:s barnrättskommitté riktar mycket skarp kritik mot det våld särskilt utsatta barn utsätts för på våra ungdomshem. Det här är en fullständigt oacceptabel och ohållbar situation. Vi kan inte tro att våra ungdomar ska komma på rätt bana om de utsätts för våld av dem som fått i uppdrag att hjälpa dem.

Vänsterpartiet delar helt och fullt barnrättsorganisationernas uppfattning att bristerna inom Sis verksamhet är så omfattande att de inte längre går att peka på enstaka förbättringsområden. Verksamheten för tvångsplacerade barn måste ändras i grunden. Vi lade därför fram ett utskottsinitiativ till socialutskottet med tre skarpa krav. Vi vill att hela verksamheten reformeras, vi kräver att regeringen fullföljer det tillkännagivande utskottet gav regeringen om att avveckla avskiljningar och sist men inte minst måste Ivo ges i uppdrag att skärpa tillsynen. Det är med stor besvikelse jag kan konstatera att utskottet valde att avslå vårt initiativ.

En ljusglimt är dock att statsrådet Camilla Waltersson Grönvall som ett svar på våra krav har utlovat att regeringen ska tillsätta en utredning om en organisationsöversyn av hela Sis. Uppdraget ska syfta till att förbättra tryggheten och vården för de barn som behöver samhällets stöd allra mest. Om hon står vid sitt ord är det ett mycket viktigt steg framåt.

Jag vill dock vara tydlig med att vi inte kan luta oss tillbaka under tiden översynen pågår. Övergreppen kommer inte att upphöra bara för att någon ser över verksamheten, och vi kan inte stå med armarna i kors när barn blir utsatta i samhällets namn. Vänsterpartiet kommer därför även fortsättningsvis att kräva att avskiljningarna förbjuds och att tillsynen ökar, och vi hoppas att vi får med utskottet på de kraven.

Herr talman! Att motverka social och ekonomisk utsatthet och satsa på det förebyggande arbetet är ett modernt, beprövat och forskningsbaserat motgift mot utsatthet och kriminalitet. Det vet egentligen alla. Det är bara det att det krävs lite mer mod och ekonomisk omfördelning för att genomföra det. Men när situationen är så allvarlig som den nu är måste alla medel till för att vi ska få bukt med problemen.

Från 2015 har polisen fått en kraftigt förstärkt budget, något som prioriterats för att polisens arbete är så viktigt. Men socialtjänsten, som har ett minst lika avgörande uppdrag, tvingas i stället genomföra enorma nedskärningar. Att regeringen inte prioriterar att satsa på socialtjänsten är ett mycket farligt val i dessa allvarliga tider.

Vänsterpartiet förväntar sig nu att varje ord som kommer från regeringspartierna om socialtjänsten stöds av ekonomisk täckning. Annars kommer vi aldrig att få stopp på det fruktansvärda våldet eller kunna ge barn det stöd och den hjälp de har rätt till.

Herr talman! Det finns en ganska utbredd uppfattning att för den som hamnar i rullstol är livet slut. Detta belyser GIL och möbelsnickaren Staffan Holm med ett mycket starkt verk som föreställer en rullstol med en enorm likkista i. Fördomarna om den som lever med normbrytande funktionalitet är så omfattande att de är att betrakta som mycket utbredd funkofobi. Det är just på grund av dessa djupt rotade uppfattningar som politiken i decennier byggt ett samhälle som exkluderar medborgare bara på grund av deras funktionalitet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Stöd till personer med funktionsnedsättning

Räck upp en hand, ni här i kammaren som varit med om att ni kommit till en stadsdel som ni inte kunnat få fysiskt tillträde till! Räck upp en hand, ni som blivit nekade att komma på kollektivtrafiken eller inte kunnat gå in på den restaurang ni önskat eller ens på en toalett när så behövts!

Var och en av oss inom politiken kan ställa oss frågan hur vi hade betraktat regeringar som accepterat en arbetslöshet på nära 20 procent eller en skolgång som inte ger några superljusa framtidsutsikter. Vad hade vi tänkt om politiker som inte satt stopp för att man inte får rätt till assistans trots att det är ens rätt? Anledningen till att vi måste ställa oss dessa frågor är inte bara att det är verklighet för tusentals människor här och nu, utan också att det när som helst kan komma att handla om mig eller om er.

Ingen av oss vet vad morgondagen har att erbjuda. En endaste liten olycka kan vara avgörande för om du kommer att vara del av samhället eller om du helt iskallt blir tvingad att stå bredvid.

Herr talman! Det finns faktiskt inte ett endaste samhällsområde där Sverige inte misslyckas med att ge människor med funktionsnedsättning tillgång till det som andra människor har rätt till. Din funktionalitet är avgörande för vad i samhället du kan ta del av, om du ska få bra utbildning, ett arbete, rätt sjukvård och ett hem där du kan bo och om du ska kunna röra dig fritt i det offentliga rummet. Din funktionalitet kan avgöra om du kommer att få leva ett fullvärdigt liv eller bara existera.

Vårt samhälle är byggt med en lång rad hinder som hade kunnat röjas om vi bara hade sett till att samhället anpassats efter dem som lever där och inte tvärtom. Det är ett fundamentalt misslyckande, som innebär att vi egentligen inte kan se oss som en fullvärdig demokrati.

Vi från Vänsterpartiet har till riksdagen lagt fram en omfattande motion som grundar sig på de krav som kommer från Funktionsrätt Sverige. Vi vill med våra förslag åstadkomma att politiken tar ett helhetsgrepp för att se till att man planerar och bygger hela samhället inkluderande. Vår motion innehåller en lång rad förslag som spänner över många områden, men jag tänker här belysa fem av dem lite extra.

För det första vill vi att regeringen ska ta de steg som krävs för att FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning ska bli svensk lag. Svensk lagstiftning måste utgå ifrån att alla människor är likvärdiga rättighetsbärare med samma rättigheter och skyldigheter. Trots att Sverige antog konventionen i riksdagen 2008 har den inte införlivats i svensk lag. Därför är det av yttersta vikt att skärpa ambitionen genom att lagstifta i den riktningen.

För det andra vill vi att regeringen tar de hot och det hat som drabbar personer med funktionsnedsättning på största allvar. Att se mellan fingrarna med den utbredda funkofobin och inte se till att människor är skyddade enligt lag är oacceptabelt. Vi kräver därför att skyddet för personer med funktionsnedsättning säkerställs genom att hatbrott och förolämpning mot gruppen ska ingå i brottsbalkens bestämmelser om hets mot folkgrupp.

För det tredje vill vi att regeringen tillsätter en maktutredning för att öka delaktigheten för personer med funktionsnedsättning. Personer med funktionsnedsättning har generellt en lägre delaktighet och representation i de demokratiska processerna än andra. Det får enorma konsekvenser för hur de politiska frågor som rör gruppen prioriteras och genomförs och är en stor brist i vår demokrati. Vi vet också att en människas möjlighet att påverka sin situation och de frågor som rör den själv har stor inverkan på hälsan och välmåendet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Stöd till personer med funktionsnedsättning

För det fjärde: Det finns nog inget område där diskrimineringen av personer med funktionsnedsättning blir så tydlig som när det gäller tillgänglighet. I princip hela vårt samhälle är utformat utifrån en starkt normativ uppfattning om människors funktionella förmågor.

År 2015 blev bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning en diskrimineringsform i svensk lag. Det var ett mycket viktigt steg för att Sverige skulle leva upp till konventionen om mänskliga rättigheter, men dessvärre innehåller lagstiftningen flera avgörande undantag. Vi vill därför att regeringen utvärderar hur diskrimineringslagen efterlevs och anpassar den för att eliminera dess brister.

För det femte: Jag vill särskilt lyfta fram vikten av att regeringen står fast vid sitt löfte att staten blir huvudman för den personliga assistansen. Jag är mycket stolt och glad över att vi under förra mandatperioden ingick en ohelig allians med Moderaterna och Kristdemokraterna för att få till stånd denna stora och efterlängtade reform. Det var ett initiativ som samtliga nuvarande regeringspartier ställde sig bakom.

Nu är utredningen klar med ett tydligt besked om att ett statligt huvudmanskap är det mest lämpliga och hur reformen ska genomföras. Jag förutsätter därför att förslaget nu blir verklighet och att regeringen inte kommer att bryta det löfte man själv varit med och drivit fram.

Vänsterpartiet står självklart bakom alla sina yrkanden, men jag yrkar i dag endast bifall till reservation 1.

Fru talman! Ledamoten och jag är absolut inte överens om det. Jag tror att det inte är någon hemlighet för varenda kommunpolitiker som sitter runt om i landet att det är en ekonomiskt enormt svår ekonomisk situation de har just nu på grund av den politik som regeringen för. Man måste vara ute och prata med politiker för att se att det är en enormt svår situation.

Jag vill återkomma till detta med satsningar. Det är absolut bra att man gör insatser, men vi ska också komma ihåg att socialtjänsterna är i en sådan situation att de hinner träffa en ungdom i kanske en timme - en timme har man för att prata med ett barn i dag inom socialtjänsten. Det är helt omöjligt att göra det arbete som dessa barn kräver och behöver med den lilla marginal man har. Här är det absolut blankt från regeringens sida, anser jag.

Ett av de markanta problemen med Moderaternas politik är att man å ena sidan säger att man ska sätta in öppna insatser för barn vid tolv års ålder samtidigt som man vill sätta barn i fängelse. Denna väldigt märkliga konflikt man har i sin uppfattning kring dessa barn tycker jag är mycket skrämmande. Någonstans måste vi enas om att utgå från den forskning som finns kring vad som behövs för barn som hamnar i utsatthet eller i kriminalitet. Det är ju inte hårdare straff de behöver. De behöver varenda krona inom välfärd, skola, vård, omsorg och socialtjänst för att få det de behöver.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar ledamoten för tillfället att utöka debatten något.

Det finns mycket som vi är överens om i det som ledamoten säger nu. Jag tycker att förslaget är bra, och det är viktigt att vi får igång det förebyggande arbetet och fokuserar på socialtjänsten och barns rätt inom socialtjänsten. Det som är mitt problem med regeringens och Moderaternas inträde i dessa frågor är att man å ena sidan har den hårda doktrin som handlar om att det ska vara hårdare straff utan att koppla på allt det andra arbetet med resurserna.

Socialtjänsten går på knäna i våra kommuner. Det är enorma nedskärningar som görs. Hur ska de ha möjlighet att genomföra detta arbete om de inte också får musklerna att göra det? Det är så lätt för oss inom politiken att sitta och säga att nu gör vi det här, men min poäng är att om man inte också pumpar in det som behövs för att kunna genomföra det blir det verkningslöst.

Jag tror att vi behöver ha en inställning som bygger på forskning, vi behöver utgå från beprövad erfarenhet och vi behöver se till att ge de resurser som behövs rakt igenom för att man ska ha verktygen.

Fru talman! Det hör faktiskt inte till vanligheterna att vi debatterar eller fattar beslut om frågor som berör skjutningar och gängkriminalitet i socialutskottet. Däremot har frågan debatterats desto flitigare i justitieutskottet, detta helt oberoende av om det har varit en socialdemokratiskt ledd regering eller som nu en regering som leds av Sverigedemokraterna.

Anledningen till att strängare straff och hårdare tag varit politikens enda svar är att det har varit viktigare att det ska se ut som att politiken faktiskt gör något än att få till varaktiga lösningar. För även om det kan finnas skäl att skärpa straff är varje påstående om att det skulle råda bot på problemen helt enkelt inte sant. För detta krävs nämligen ett mycket mer omfattande arbete än så.

Fru talman! Därför är jag mycket glad över att vi nu för en gångs skull faktiskt debatterar det förebyggande arbetet, för det är här som krutet behöver läggas. Det är ett arbete som kommer att ta tid. Men faktum är att det inte finns någon quickfix på så stora och mycket långtgående problem.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT En sänkt åldersgräns för öppna insatser till barn utan vårdnads-havarens samtycke

I detta förslag föreslår utskottet att man ska sänka åldersgränsen från 15 till 12 år för öppna insatser utan föräldrarnas samtycke. Anledningen till förslaget är att man upplever att föräldrarna kan bli ett hinder när barn behöver stöd från samhället. I ett läge där vi ser att det brutala våldet bland våra barn ökar finns det ett behov av att kunna sätta in insatser så snabbt det bara går. Här håller vi helt med.

Där våra åsikter går något isär, eller åtminstone behöver breddas lite grann, handlar det om varför föräldrar motsätter sig stöd och vilken effekt ett sådant här förslag skulle kunna få i realiteten.

Fru talman! Även om vi ställer oss bakom utskottets förslag vill jag understryka de brister vi ser i detsamma. Vi menar att en av orsakerna till att föräldrar inte alltid vill samarbeta med socialtjänsten kan vara att förtroendet för myndigheten ibland är väldigt lågt. Samtidigt menar vi att det ofta är viktigt just för barnets bästa att bygga bra relationer såväl mellan myndigheten och föräldrarna som mellan barnet och föräldrarna. Vi anser därför att vi faktiskt måste se föräldrarna som en viktig del i arbetet för att hjälpa barnen.

Om ens uppfattning är att föräldrar enbart inte vill hjälpa sina barn och därför inte ska vara delaktiga finns det också en risk att man missar att en upplevd ovilja kan ha sina orsaker. Att föräldrar motsätter sig samarbete kan beror på att socialtjänsten inte har kunnat genomföra förebyggande insatser eller inte upplevts som tillgänglig eller relevant för att ge det stöd som familjer känt att de behövt.

Vi ska absolut inte blunda för att politiken låtit socialtjänsten bli eftersatt under många år och att socialtjänsten därför inte alltid har rätt förutsättningar att utföra sitt uppdrag. Det är också oerhört viktigt att vi tar den bristande tillit många känner inför socialtjänsten på allvar. Att arbeta med att bygga förtroende mellan socialtjänsten och våra medborgare är oerhört viktigt för oss alla. Många av de socialsekreterare som jag har pratat med har stor förståelse för att den myndighetsutövning som de har möjlighet till, det vill säga att i värsta fall omhänderta ett barn, skapar stor oro. Därför arbetar de också aktivt för att möta människors rädsla och för att bygga bra relationer. Det är ett arbete som vi menar är grundläggande för att människor ska känna att de kan be om hjälp själva och inte bara tvingas till socialtjänsten när krisen väl är ett faktum.

Den andra frågan som vi måste ställa oss är om lagändringen kommer att ge någon effekt. Det är mycket riktigt så att det finns tillfällen där föräldrar säger nej till öppna insatser till sina barn. Anledningarna kan vara många och varierande och bero på familjernas olika situation. Om föräldrarna säger nej till insatser för socialtjänsten en dialog med familjen. Och om socialtjänsten bedömer att det är till skada för barnet kan de inleda en utredning. Säger föräldrarna nej många gånger till en insats är det också detta som kommer att ske.

Därför bedömer jag att den nya lagen ensam inte kommer att kunna ge så stor effekt. Vi ser dock inte heller några större risker med att sänka åldersgränsen utan tycker att det är väldigt bra. Men min poäng är att det krävs mycket större krafttag än så här från politikens sida om man vill satsa på det förebyggande arbetet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT En sänkt åldersgräns för öppna insatser till barn utan vårdnads-havarens samtycke

Fru talman! Vi i Vänsterpartiet har en lång rad förslag på hur vi ska kunna stärka socialtjänsten för att den ska bli mer närvarande och tillgänglig för den som behöver dess stöd. Vi vill bygga en urstark socialtjänst som ska ha så pass låga trösklar och som vi alla ska kunna ha så stark tillit till att vi kan känna att vi kan använda oss av den och vända oss dit när vi behöver hjälp. Vi menar att det är helt centralt att socialtjänsten ges möjlighet att vara närvarande i ett så tidigt skede som möjligt och att den tillsammans med familjerna ska kunna utforma vilka insatser som behövs för just dem. Det är ett arbetssätt som kommer att kosta och ta tid men som vi menar är den bästa vägen för att arbeta förebyggande.

För att barns bästa verkligen ska stå i fokus måste socialtjänsten få de resurser den behöver för att kunna utföra sitt arbete. Nu tvingar i stället regeringen våra kommuner att gå på knäna. Det spelar inte någon större roll vilka lagändringar man gör om man samtidigt drar undan förutsättningarna att genomföra dem.

Förebyggande arbete tar som sagt tid, fru talman. Men om vi hade börjat med det då för 10-15 år sedan när gängkriminaliteten och skjutningarna fick ordentligt fäste hade vi kanske haft en helt annan situation än den vi har nu. Den hårda doktrinens väg har vi provat under lång tid, och med facit i hand kan vi se att den inte ger så bra resultat. Beaktat den mycket allvarliga situation vi befinner oss i nu, där barn blir utsatta för brutalt våld och till och med är förövare, måste politiken agera med kraft, kunskap och mod. Vi i Vänsterpartiet menar därför att det verkligen är hög tid att prioritera det förebyggande arbetet med de resurser som krävs för att långsiktigt se till att alla medborgare kan leva i trygghet. Då krävs helt enkelt betydligt mer muskler än så här.

Vi ställer oss bakom förslaget men har ett särskilt yttrande där vi klargör våra ståndpunkter.

Herr ålderspresident! I dag har vi samlats här för att debattera ett av våra absolut viktigaste områden. Socialtjänsten är nämligen den instans i vårt samhälle där hela vår värdighet vilar. Ett land är varken stoltare, starkare eller mäktigare än hur det tar hand om sina medborgare. Det är i insatserna vars syfte är att se till att vi alla har rätt till ett fint liv som vi visar vilka vi verkligen är.

Dessvärre krävs inte mycket mer än en promenad genom någon av våra större städer eller en tur på tunnelbanan här i Stockholm för att se att samhället fundamentalt misslyckats med en av de mest primära grunderna: att se till att varje människa har ett eget hem. I vårt rika land sover människor av kött och blod i trappuppgångar, på madrasser under broar, i tunnlar och under enkla presenningar i våra parker. I isande kyla, piskande spöregn och till och med i snöstorm ligger mänskliga kroppar utlämnade till högre makter som avgör om de ska klara sig genom natten. Deras dröm är att det nästa natt ska ske ett mirakel, såsom att någon glömt en port eller ett cykelrum öppet, så att de får en natts sömn i värme.

För några år sedan träffade jag en man vid namn Kalle. Han hade tvingats till ett liv i hemlöshet och tog med oss en natt för att visa hur verkligheten ser ut för en människa som tvingas leva på gatan. Jag mår fortfarande fysiskt illa när jag tänker på allt han visade upp, de vidriga berättelserna han berättade om hur samhället mött honom, skadorna hans kropp lidit och våldet han utsatts för - hur han till exempel flera gånger blivit väckt av att en förbipasserande överförfriskad person helt sonika uträttat sina behov rakt över hans kropp.

På den naiva frågan från mig om vad han tyckte var värst med att vara hemlös svarade han efter lång eftertanke: Det är att jag är så fruktansvärt mörkrädd. Kanske har inga ord gjort så tydligt att hur vi än vrider och vänder på det är vi alla människor. Kalles lidande känns inte på något vis annorlunda för honom än vad det skulle göra för dig eller för mig.

Herr ålderspresident! För dem som inte ser alla människors lika värde eller helt saknar empatisk förmåga är det kanske lätt att låta detta djupa och högst inhumana politiska misslyckande skyllas på den enskilda individen. De ser personen som en missbrukare som på något för mig helt obegripligt sätt själv skulle valt detta tortyrliknande liv eller som någon som helt enkelt har sig själv att skylla. Om man är en av dem är det hög tid att tänka om, för inte ens de kommer undan den råa verkligheten.

Faktum är att Sverige de senaste åren har skapat en växande strukturell hemlöshet. Fler och fler ensamstående kvinnor, barnfamiljer, pensionärer och lågavlönade har fått det allt svårare att hitta en egen bostad eller att ha råd att bo kvar i sitt hem. Samtidigt ökar antalet barnfamiljer som vräks och därmed riskerar att hamna i hemlöshet. I nuläget är det oftast inte ute på gatan tillsammans med Kalle vi hittar dem, men deras tillvaro är inte så hemskt långt därifrån.

Jag undrar helt ärligt om människor i det här landet verkligen förstår vilka oerhörda konsekvenser den rådande bostadsbristen i kombination med vårt sönderslagna välfärdssamhälle faktiskt kan ge. Jag undrar om ni här i kammaren vet om att ensamstående mammor flyttar runt mellan olika vandrarhem eller hotell i väntan på en bostad eller att det finns barn som inte vet från vecka till vecka var de ska vakna och äta sin frukost eller om de kommer somna i samma säng. Jag undrar om ni vet att orsaken kan vara att de helt enkelt har för lite pengar för att komma in på den vanliga bostadsmarknaden, att de blivit sjuka eller förlorat sitt jobb. Jag undrar om ni här förstår att det finns pensionärer som tvingas bo på tillfälliga boenden för att de inte klarar sin ekonomi för att pensionen helt enkelt är för låg.

Men detta är verkligheten i dagens Sverige. Över 15 000 barn lever i vårt land utan en varaktig bostad. Tro mig, ingen av dem har hunnit göra sig skyldig till ett liv utan grundläggande trygghet.

Herr ålderspresident! I FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna slås fast att rätten till bostad är en grundläggande mänsklig rättighet. Även av den svenska regeringsformen framgår att det allmänna ska trygga rätten till bland annat en bostad. Men i verklighetens Sverige förvägras alltså allt fler rätten till ett eget hem. Den ekonomiska krisen tillsammans med regeringens obefintliga bostadspolitik kommer inte att bättra på denna utveckling.

Kan någon i den här kammaren förklara för mig hur man i ett läge där såväl bostadsbrist som hemlöshet är ett lavinartat växande problem kan fortsätta att låta vräkningar av barnfamiljer öka? Faktum är att den nuvarande regeringen till och med vill att fler barnfamiljer ska vräkas. Hur går det ihop med alla vackra ord i utskottet om att stå upp för barns rättigheter? Kan någon förklara för mig hur detta går ihop med barnkonventionen, som nu är svensk lag?

Vi i Vänsterpartiet har länge kämpat för en bostadspolitik för folket med ökat bostadsbyggande, stärkt allmännytta och hyror som människor har råd med. Det visade om inte annat vår framgångsrika strid för att stoppa marknadshyrorna. Vi har omfattande politiska förslag där alla människor, oavsett vilka de är, ska ha rätt till ett hem. Det är helt grundläggande för att Sverige ska vara ett värdigt land. Vi kräver att regeringen omedelbart stoppar alla vräkningar av barnfamiljer. Inget barn ska växa upp utan ett riktigt hem. Vidare menar vi att regeringen ska genomföra en nationell kartläggning av hemlöshet och en nationell strategi med en tydlig nollvision för att ingen ska vara hemlös. Sist men inte minst anser vi att regeringen ska se till att Bostad först-modellen ska bli norm över hela landet.

Herr ålderspresident! Ett land är aldrig starkare, stoltare eller vackrare än hur det tar hand om sina medborgare. Att se till att ett land kan erbjuda sitt folk ett hem att bo i är det mest grundläggande vi kan begära av en regering.

Jag yrkar bifall till reservation 18.

Herr ålderspresident! När vi i dag debatterar tillgänglighetsdirektivet är det viktigt att göra det inom ramen för FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och hur Sverige lever upp till densamma. Tillgängligheten till vissa produkter och tjänster är begränsad för personer med funktionsnedsättning. Sverige har därför mycket att arbeta med även på detta område.

Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning tillhör de centrala konventionerna om mänskliga rättigheter men skapar i sig inte några nya. Syftet är i stället att undanröja hinder för personer med funktionsnedsättning att åtnjuta rättigheterna. Utgångspunkten är att det är brister i samhället, inte individens funktionalitet, som leder till exkludering. Personer med funktionsnedsättning är helt enkelt fullvärdiga rättighetsbärare.

Sverige har åtagit sig att genomföra och främja utvecklingen av universellt utformade produkter och tjänster som kräver minsta möjliga anpassning och lägsta kostnad för att tillmötesgå de särskilda behoven hos personer med funktionsnedsättning. Trots det, och trots att Sverige ratificerade konventionen 2008, har rättighetsperspektivet inte fått genomslag i tillräckligt stor utsträckning. Kunskapen om konventionen och vilka skyldigheter som finns från samhällets sida är fortsatt låg, och det saknas en långsiktig strategi för att öka medvetenheten om rättigheterna.

Herr ålderspresident! Tillgänglighetsdirektivet ska leda till en lagstiftning som främjar ett fullt och effektivt deltagande i samhället på lika villkor. Genom att man förbättrar tillgången till konventionella produkter och tjänster som genom sin ursprungliga utformning eller anpassning tillgodoser de särskilda behoven hos personer med funktionsnedsättning kan fler ta del av dem. Målet måste vara att alla produkter och tjänster ska vara tillgängliga för alla människor, oavsett funktionalitet.

Vänsterpartiet anser dock att ett centralt problem med förslagen i propositionen är att de prioriterar delar som handlar om att gynna företag framför att stärka rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Det är långt ifrån syftet med direktivet och lyfts fram av till exempel Funktionsrätt Sverige.

För Vänsterpartiet är rättighetsperspektivet inte förhandlingsbart. Förslagen i propositionen avviker från direktivet i alltför hög grad och i större utsträckning än de lagar andra medlemsländer har utformat. Inte minst handlar det om att bilagorna till tillgänglighetsdirektivet, som utgör grunden för de allmänna tillgänglighetskraven, tydligare behöver införlivas i svensk lagstiftning. Det handlar även om att stärka klagorättsstrukturer för rättighetsbärare. Flera tunga remissinstanser instämmer i denna kritik.

Herr ålderspresident! Ökad tillgänglighet gör samhället bättre genom att fler människor ges möjlighet att delta på lika villkor och leva ett självständigt liv. Produkter och tjänster ska vara universellt utformade så att de kan användas av alla i största möjliga utsträckning utan behov av anpassning eller specialutformning. Det är inget mindre än en central rättighetsfråga.

Vi i Vänsterpartiet står bakom alla våra yrkanden, och jag yrkar bifall till reservation 7.

Herr talman! I dag ersätter jag Karin Rågsjö i debatten om våra äldre. Jag tänker inte försöka fylla hennes skor - det är nämligen helt omöjligt - men däremot försöka förmedla hennes budskap.

Vänsterpartiet har under lång tid påpekat risken med nedmontering och fragmentisering av den svenska välfärden. Tyvärr har vi kunnat konstatera, genom konsekvenserna av coronapandemin, att detta tydligt har lett till stora brister särskilt inom äldreomsorgen. Besparingar och privatiseringar har bidragit till en kraftigt underdimensionerad vård och omsorg, och utifrån konsekvenserna av den höga smittspridningen kan vi bara beklaga utvecklingen.

Situationen inom äldreomsorgen har genom detta även påmint oss om den ojämlikhet och ojämställdhet som råder. Vänsterpartiet har lyft upp såväl ojämlikheten som nedmonteringen, privatiseringen och andra redan konstaterade brister när det gäller äldreomsorgen. Vi har också vid ett flertal tillfällen lyft upp behovet av ökad bemanning och kompetens.

Antalet personer över 80 år kommer enligt SCB att öka med cirka 50 procent till 2028. Då måste vi ha beredskap för ökad medicinsk kompetens och tillräckligt stort antal anställda. Utan utbyggd äldreomsorg får anhöriga ta ett ökat ansvar. Det är ett faktum att kvinnor är överrepresenterade bland både personal och dem som får dra det stora lasset för att ta hand om äldre familjemedlemmar.

Äldreomsorgen måste gå att lita på, för både dem som behöver stöd, vård och omsorg och deras anhöriga. Det gäller även personalen, som behöver ha goda arbetsförhållanden. Vänsterpartiet vill satsa på ökad personaltäthet och mer fortbildning inom äldreomsorgen för att få personal att stanna i yrket. Med fast anställd och utbildad personal kan vi skapa en stabil och likvärdig äldreomsorg i hela Sverige. De äldre får den omsorg de har rätt till, och personalen får den arbetsmiljö som de förtjänar att ha.

Men för att vi ska få en jämlik äldreomsorg behöver kommunerna få tillräckligt med resurser från staten. Och arbetsvillkoren för äldreomsorgens personal måste förbättras. Våra äldre måste ses som individer med egna behov, inte som enheter som ska generera ett ekonomiskt överskott till aktieägare i privata företag. Livskvalitet kostar och tar tid. Det behövs mer personal och ökad möjlighet till kompetensutveckling och karriärvägar. Samtidigt måste bemanningen planeras utifrån de stora pensionsavgångar som kommer.

Den medicinska kompetensen måste vara hög inom äldreomsorgen. Utvecklingen mot att allt fler blir allt äldre och att vårdbehoven bland de äldre därmed också ökar har inte lett till utveckling och tillgång till adekvat medicinsk kompetens. Regeringen måste därför vidta åtgärder för att stärka den medicinska kompetensen genom krav på specialistutbildning i geriatrik för de läkare som arbetar inom äldreomsorgen.

Det kommer också att finnas omfattande vårdbehov bland äldre personer som får kommunal vård och omsorg. Då borde det vara en självklarhet att undersköterskors kompetens regleras och säkerställs på nationell nivå. Vi menar därför att regeringen bör ta initiativ till att utveckla samtliga specialistutbildningar för undersköterskor på yrkeshögskolenivå och att dessa ska vara nationellt sammanhållna.

Herr talman! Sedan början av 2000-talet har en omfördelning skett från särskilt boende till insatser i det egna hemmet. Att fler ska bo kvar hemma längre kan bli ett sätt för kommunerna att hålla nere kostnadsökningarna. Är det bra? Är det bra för individerna? Vänsterpartiet anser att utvecklingen är negativ om den går ut över de äldres behov och begränsar deras möjligheter till inflytande och valfrihet. Äldre ska kunna bo hemma så länge de själva vill, men när behovet av stöd ökar och de vill flytta måste det finnas möjlighet till det.

I en artikel i Aftonbladet från januari 2022 framgår det att tusentals äldre svenskar får avslag när de söker plats på äldreboende. De äldre och deras anhöriga beskriver hur de upplever kampen för att få komma in i tryggheten efter att ha fått avslag på sina ansökningar av både kommunen och förvaltningsrätten. Motiveringen är att deras behov kan tillgodoses med insatser i det egna hemmet som kan ge så kallad skälig levnadsnivå, trots att de äldre och deras anhöriga hävdar det motsatta. Flera äldre beskriver dessutom den otrygghet det innebär att ha hjälp hemma av många olika människor.

Detta gäller ofta människor som är mellan 80 och 90 år och ibland även har demenssjukdom. Flera anhöriga vittnar om en evig kamp mot myndigheterna. Det blir inte bättre av att riktlinjer och handläggning vad gäller särskilt boende varierar kraftigt över landet.

Vi i Vänsterpartiet menar att regeringen bör genomföra en kartläggning på nationell nivå över antalet särskilda boenden i kommunerna. Kartläggningen behöver också undersöka hur många beslut som fattas om att bevilja respektive avslå ansökningar om särskilt boende för äldre.

Vidare bör regeringen vidta åtgärder för att genomföra de lagändringar som krävs för att bättre tillgodose äldres rätt till särskilt boende. Regeringen bör ta initiativ till att ändra nationella riktlinjer i syfte att oro och ensamhet ska utgöra grund vid bedömning av rätten till särskilt boende.

Vi anser dessutom att regeringen bör ta initiativ till ändrade riktlinjer så att alla över 85 år ska erbjudas insatsen särskilt boende.

Jag yrkar i dag bifall till reservation 28.

Fru talman! Det finns nog ingenting som utgör en så viktig del av riksdagens arbete som det som handlar om att ge våra barn och unga ett fint liv och en barndom att utvecklas i och leka sig igenom för att sedan bära med sig som en rustning på livets inte alltid så enkla väg.

I förra veckan fick jag träffa min nyfödda systerson för första gången. Det är något så hisnande med att betrakta den här lilla varelsen, som är så oskyldig och sårbar men som i sin lilla, mjuka kropp bär en pusselbit in i vår framtid. Det är ett obönhörligt faktum, fru talman, att det vi gör i dag för våra barn och unga, oavsett om vi lyckas eller misslyckas, kommer att ge avtryck under mycket lång tid framöver. Ett barns barndom är till stora delar fundamentet för vår framtid.

Att säkra barns rätt till ett liv fyllt av lek och lärande och att skydda dem från våld och missförhållanden är ett mycket tungt ansvar som nu vilar på den nya regeringen.

Fru talman! "Lilla hjärtats" öde är så fruktansvärt och så extremt smärtsamt att det omöjligt kan lämna en enda människa oberörd. Det som inte någonsin får hända hände. Det brott som Esmeralda och hennes nära drabbades av är så vidrigt att jag knappt kan sätta ord på vad jag känner för det. Den kamp som hennes familjehemsmamma tvingats utkämpa är så stark att det gör riktigt ont.

Vi ska alla komma ihåg att det inte är vi här i politiken som har sett till att saker äntligen händer, utan det är denna familjs enträgna kamp. Det är den striden som har lett fram till det utskottsinitiativ från Moderaterna som vann utskottets majoritet.

I initiativet finns ett förslag om att göra barns rätt till ett eget rekvisit. Detta är en lagändring som vi i Vänsterpartiet har drivit på för i många år, och vi är mycket glada över att den nu är på väg att bli verklighet. Även om den rent lagtekniska delen i praktiken kommer att beröra väldigt få barn är innebörden av den desto viktigare. I själva verket är detta faktiskt, mycket riktigt, ett paradigmskifte i arbetet med vård av barn och unga.

Med detta förslag är vår vilja att barns röst ska få en större - till och med en avgörande - betydelse i deras eget liv, vilket är något som borde vara helt självklart.

Men även om jag själv är näst intill lyrisk över just den här delen måste vi se nyktert på en sådan förändring. Att omhänderta ett barn är en av de mest drastiska och djupgående inskränkningar samhället kan göra mot en familj. Det har en enorm påverkan på dem som drabbas, såväl på vårdnadshavare som på barn.

Det är lätt att göra det hela mycket enkelt för sig och känna att en förälder som inte tar sitt ansvar har försakat sin rätt att vårda ett barn. Men ett sådant tankesätt är inte bara fel utan kan också vara direkt skadligt. Verkligheten är aldrig, eller i alla fall mycket sällan, så svart eller vit som den kan verka vid ett första ögonkast. Det är därför mycket viktigt att vi får en lagstiftning som beaktar de konventioner och regler som finns om föräldrarätt men som framför allt ger trygghet för våra barn.

Denna utredning och de förslag som presenteras däri har fått en del synpunkter från remissinstanserna. Det är av yttersta vikt att regeringen tar till sig dessa synpunkter och ser till att det här blir en korrekt och rättssäker lagstiftning.

Fru talman! Det är vår skyldighet att se till att inget annat barn möter samma öde som Esmeralda och de runt henne har gjort. Men då måste vi också vara ärliga med att ingen lag i världen kommer att vara till hjälp om den som ska implementera lagen inte får rätt förutsättningar. I många år har socialtjänstens uppdrag vuxit i samma takt som dess behov har eftersatts. Vi kan aldrig någonsin säkra våra barns trygghet om vi inte prioriterar att skapa en urstark socialtjänst. Det är nu regeringens ansvar att se till att bygga upp den igen - annars riskerar detta viktiga arbete att bli ganska verkningslöst.

Det är också viktigt att regeringen säkerställer att socialtjänstlagen och LVU inte blir ett lapptäcke av pigga förslag utan att allt sätts samman till en helhet med lagar som är balanserade och som lever upp till syftet att ge människor - såväl barn som vuxna - rätt till ett bra liv.

Fru talman! Barns utsatthet är inget eget fenomen som uppstår ur tomma intet, utan det är en mycket rå konsekvens av klass och kön. Bakom näst intill varje trasig barndom ligger stora samhällsproblem som ekonomisk och social utsatthet, mäns våld mot kvinnor, sexuellt våld och utnyttjande och psykisk ohälsa. Detta kan vilken forskare som helst skriva under på.

När vi har som ansvar att varje barn ska få de bästa förutsättningarna att leva ett gott liv måste vi förstå och erkänna att varje barn som når socialtjänstens tröskel i en mening redan är ett misslyckande. Dessa barn har redan farit illa, och i de allra flesta fall hade missförhållanden kunnat förebyggas, mildras eller förhindras.

Det är varje regeringens plikt att skapa rätt förutsättningar för att förebygga sådant lidande. Det är helt oacceptabelt att inte motverka, eller att i värsta fall till och med förstärka, samhällsproblem som skapar missförhållanden. Än värre är det att sedan ge sig själv en eloge för att man sätter plåster på de sår som vi själva har skapat.

Eftersom detta är min första debatt med den nya regeringen vill jag vara tydlig med min ståndpunkt. Jag är mycket glad och mycket tacksam för arbetet med lex Lilla hjärtat och med den lagstiftning som vi nu vill implementera, men i ett samhälle där människor slits isär ökar riskerna för att barn far illa oavsett vad vi gör med LVU.

Jag är mycket oroad, fru talman, för att flera barnrättsorganisationer visar på att stora delar av Tidöavtalet faktiskt strider mot barnkonventionen. Det är en mycket dålig grund om man menar allvar med att barn inte ska fara illa. Då kommer en lagstiftning som denna att ha väldigt liten betydelse för våra ungas rätt till ett tryggt liv. Att först slå och sedan smeka är inte vägen framåt för att stärka barns rättigheter.

Vi kommer att göra allt i vår makt för att stoppa varje förslag som inte gynnar barn och unga, men just detta förslag från utskottet säger vi ja till.

(Applåder)