Fru talman! Jag tackar finansministern för svaret.

Vi är delvis överens om att det är viktigt att underlätta tullens viktiga arbete, men det finns en del frågor kvar. Jag har ställt frågor till finansministern med utgångspunkt i den verklighet som bland annat finns beskriven i en artikel i Svenska Dagbladet. Där står det: ”Uniformerad tullpersonal som gör kontroller vid gränserna fick i år rätt att bära tjänstepistol. Men den nya beväpningen har inte bara gett önskad skyddseffekt för tullarna – den innebär också att de inte kan korsa gränserna till våra grannländer.”

Det finns också några exempel på vad som kan ske ute vid våra gränser. En tullare vittnar på följande sätt: ”Om jag har stått på en gränspassage och ska åka till nästa kan den närmaste vägen vara att åka in i Norge och sedan ta sig tillbaka. Du kan spara timmar på att inte behöva åka in i Sverige.” Detta kan han inte längre göra. ”De svenska tullarna kan inte heller längre åka över Öresundsbron och hoppa på tåget vid Kastrup för att kontrollera tåg på väg in i Sverige. – – – Tullpersonalen får i stället göra kontroller först på den svenska sidan, vilket kan vara svårare.”

Det finns alltså en väldigt konkret bakgrund till frågan. Även om vi är överens om att det är viktigt att använda tullen i kampen mot den organiserade brottsligheten, som finansministern säger i sitt svar, uppstår ändå praktiska problem, något som jag ställt frågor om till finansministern. På det svarade hon så här: ”Regelverken gällande beväpning av tulltjänstemän ser lite olika ut i de nordiska länderna. Det är såklart problematiskt om det försvårar möjligheten för våra tulltjänstemän att bära vapen. Jag har dock förhört mig om frågan med Tullverket, som informerat om att det nu förs en nära dialog med tullmyndigheterna i våra närmaste grannländer. Vi får se vad dialogen utmynnar i.”

Här blir jag lite bekymrad. Det verkar inte som att finansministern tänker ta någon aktiv del i att lösa det problem som har uppstått. Hon har skapat en situation som gjort att myndigheterna har hamnat i bryderier. Därför tänker man att det är finansministerns roll som politisk chef över myndigheten – den ligger under Finansdepartementet – att ta aktiv del i att lösa problemet.

För att ge ett litet bevis på hur man skulle kunna jobba vill jag ta upp en motsvarande fråga som ställts av en medlem i Nordiska rådet. Den ställdes till den norske justitieministern och gällde polissamarbetet. Det här är alltså inte en identisk fråga utan en liknande. Frågan lydde: ”Hur kan vi säkerställa att det polisiära samarbetet både utvecklas och stärks, samtidigt som det sker i enlighet med och respekt för nationella lagar?”

När den norske ministern fick frågan från en medlem i Nordiska rådets parlamentariska församling blev svaret så här: ”Jeg vil være beredt til å be om Stortingets samtykke til et styrket samarbeid om min svenske kollega og jeg blir enige om at vi ønsker å styrke samarbeidet på områder hvor gjennomføring vil kreve lovendringer eller annet stortingsvedtak.”

Låt mig göra en kort sammanfattning. Den norske ministern tänker sig ett omedelbart politiskt ingripande. Inför en liknande problematik tänker han att den norska regeringen ska ta tag i detta, att han ska involvera det norska parlamentet och att det är viktigt att lösa frågan. Men när den svenska ministern, fru talman, får en motsvarande fråga i Sveriges riksdag överlämnar hon den med varm hand i knät på myndigheterna och hoppas och tror att det kan lösa sig.

Det visar på en brist på engagemang och politiskt ansvar. Därför vill jag ställa min fråga en gång till: Vad tänker finansministern göra för att lösa de problem som uppstått vid gränserna till våra nordiska grannar?

Fru talman! Jag tror inte att någon skulle anse det vara ministerstyre om den svenska finansministern tog fasta på den norske ministerns svar: att man vill stärka samarbetet med sina svenska kollegor, det vill säga den svenska regeringen, liksom samarbetet mellan det norska stortinget och den svenska riksdagen. Jag tror inte att någon skulle kunna tolka detta som ministerstyre. Inte ens den mest envetne KU-ledamot skulle kunna dra den slutsatsen. Vi vill bara, fru talman, väcka frågan om hur finansministern tänker agera politiskt utifrån sin position.

Jag vet – jag sitter i Tullverkets insynsråd – att myndigheten jobbar med att lösa alla problem som uppstår, detta och många andra. Det är självklart myndighetens uppgift. Myndighetschefens uppgift är att ta till sig de problem som finns ute på fältet och lösa dem utifrån sina förutsättningar; det är en självklarhet. Det jag efterfrågar här är inte myndighetschefens svar på frågorna utan den politiskt ansvariga ministerns svar på frågorna. Det är det som är viktigt.

Utöver detta problem, att man inte fullt ut kan fullgöra sitt arbete med de viktiga nya reglerna kring beväpning, kommer denna typ av situationer att fortsätta uppkomma. Vi har en fortsatt allvarlig situation när det gäller narkotikasmuggling, kan man läsa i Tullverkets rapporter och årsredovisningar. Tullverket behöver stärka sin digitala förmåga och sin förmåga att hantera ett omfattande handelsflöde till följd av e-handeln. Vi har en orolig omvärld med högre hotbild, vilket ställer Tullverket inför nya krav på att kunna agera. Så sent som i dag, tror jag att det var, kom den nya propositionen som överlämnades till riksdagen, med förslag om ett nytt brott gällande utförsel av stöldgods. Detta ger Tullverket nya viktiga uppgifter att hantera.

Allt detta är utmaningar som Tullverket kommer att ha och som jag, fru talman, och finansministern är överens om att det är viktigt att ta sig an. Det är viktigt att man får dessa uppgifter och att man har fått den nya tullagstiftningen för att underlätta arbetet. Men Tullverket behöver också stöd från politiken – från ansvarig minister och från regeringen – och det skulle då kunna ställas krav på att regeringen fullföljer sitt ansvar och faktiskt regerar. Att regeringen följer upp, tillsätter resurser, följer upp lagstiftningen och ser om det finns någon anledning att agera tycker inte jag, fru talman, är ett orimligt krav från riksdagen.

Jag vill fråga regeringen hur man gör nu när det kommer vittnesmål om att den angelägna nya lagstiftningen, de angelägna nya uppdragen och de angelägna nya resurserna finns på plats men att Tullverket har ställts inför en ny situation. Då tycker jag, fru talman, inte att det räcker att hänvisa till att man har förhört sig om frågan med Tullverket, som informerar om att det nu förs en nära dialog med tullmyndigheterna i våra närmaste grannländer.

Vi får se – det är regeringens inställning när det gäller att lösa viktiga samhällsproblem. Jag skulle mycket hellre se att regeringen tog ansvar och följde upp politiskt. Man har ansvar för Myndighetssverige. Det är inte ministerstyre att se till att myndigheterna fullt ut agerar i enlighet med den lagstiftning som vi gemensamt har fattat beslut om här i riksdagen. Där finns inga åsiktsskillnader, utan det krav jag ställer här i dag gäller ansvar och regeringsduglighet.

Fru talman! Listan kan göras lång, säger finansministern. Jag skulle säga att listan kan göras lång över saker som finansministern lovade i valrörelsen men sedan inte har någon som helst idé om att genomföra.

Folkräkning är en sådan sak. Man gick till val på att genomföra en storskalig folkräkning i det här landet. Finansministern tog upp detta själv, så det är därför jag kommenterar det, fru talman, även om det ligger en bit från området. Folkräkningen är ett typexempel från den långa lista jag skulle kunna ta upp i en annan interpellationsdebatt över alla regeringens svek av de vallöften man gjorde.

Men frågan i dag var, fru talman: Är det inte rimligt att en regering, om den ger en myndighet nya befogenheter och ny lagstiftning, följer upp och ser vad som händer i denna nya verklighet? Uppstår det följdproblem? Finns det anledning för regeringen att agera? Det är detta jag frågar efter.

Det är självklart den enskilda myndighetens ansvar att agera utifrån den verklighet som råder. Men nu vittnar tullare om att de har problem – de får åka flera timmar för att kunna byta gränskontroll vid den långa svensk-norska gränsen – och att regeringen inte arbetar aktivt för att lösa detta. Svenska tullare kan inte heller åka över till den danska sidan av Öresundsbron för att bedriva ett effektivt tullarbete – man vittnar om detta. Är det då rimligt att ansvarig minister säger ”vi får se”? Jag tycker inte det. Jag vet inte vad de som lyssnar på den här debatten tycker.