Andreas Lennkvist Manriquez

Fru talman! Ett flertal remissinstanser har ifrågasatt om det här över huvud taget kommer att få effekt. De menar att mycket tyder på att den områdessamverkan som finns i dag redan fungerar väl.

Skiljelinjen är i grund och botten om trygghetsskapande åtgärder ska vara ett samhälleligt ansvar som finansieras genom offentliga medel eller om det ska vara upp till den enskilda fastighetsägaren, i det här fallet, att stå för kostnaderna.

Vi menar att det samhälleliga ansvaret och den offentliga skattefinansieringen ska ligga till grund för tryggheten i Sverige. Detta är en skiljelinje mellan oss och regeringen.

Fru talman! Jag tackar Roger Hedlund för frågan.

Jag ska försöka att svara så kort och konkret som möjligt. Det finns ett behov av trygghetsskapande åtgärder, men frågan är hur vi tar oss an detta.

Vi menar att vi gör det bäst genom att stötta aktörer som arbetar i dessa områden, genom att aktivt arbeta med civilsamhället och framför allt genom att föra över resurser till polisen. Vi gör det inte genom att finansiera den här typen av åtgärder genom att införa avgifter på fastighetsägarna, utan det här är någonting som ska finansieras med gemensamma medel.

Fru talman! Vi debatterar nu regeringens förslag om en lag om avgift för områdessamverkan. Detta är ett förslag som har mött omfattande kritik från ett flertal remissinstanser. Kritiken handlar dels om att lagen riskerar att innebära ingrepp i både föreningsfriheten och egendomsskyddet, eftersom fastighetsägare i praktiken kan tvingas betala för verksamheter som de själva inte valt att delta i, dels om att lagen kan snedvrida konkurrensen och slå särskilt hårt mot mindre aktörer. Vänsterpartiet instämmer i den kritiken.

Fru talman! Vi ställer oss också kritiska till den ansvarsförskjutning som förslaget innebär. Trygghetsskapande och brottsförebyggande arbete är och bör i grunden vara ett offentligt ansvar som finansieras gemensamt genom skattemedel, inte genom avgifter riktade mot enskilda fastighetsägare.

Mot bakgrund av detta yrkar jag bifall till reservation 1.

Herr talman! Vi behandlar i dag regeringens förslag om en ny lag om hyrköp av bostad. Regeringen beskriver detta som ett sätt att hjälpa fler människor in på bostadsmarknaden, och det låter förstås tilltalande, för alla i denna kammare vet att bostadskrisen är verklig.

Att människor har det svårt på bostadsmarknaden innebär dock inte att varje förslag som påstår sig lösa problemet faktiskt gör det. Vänsterpartiet delar ambitionen att fler människor ska kunna leva tryggt och långsiktigt i goda bostäder, men vi kan inte stödja en modell som flyttar över nästan hela risken på den ekonomiskt svagare parten och samtidigt öppnar för oseriösa upplägg och kraftigt försämrat konsumentskydd. Det är därför vi har föreslagit att riksdagen ska avslå förslaget i sin helhet.

Herr talman! Kritiken mot regeringens förslag har varit mycket omfattande och samstämmig både från remissinstanserna och från Lagrådet. Lagrådet ifrågasätter om lagen över huvud taget kommer att uppfylla sitt uttalade syfte, alltså att skapa ett tryggt regelsystem med ett gott konsumentskydd. Rådet konstaterar också att de som faktiskt kommer att ingå dessa avtal sannolikt inte fullt ut kommer att förstå de betydande riskerna.

Vilka är det då regeringen riktar sig till? Jo, till människor som står svaga på bostadsmarknaden, till människor som saknar kapital, till människor som inte får bolån och till människor med begränsade ekonomiska marginaler. Det är alltså de hushåll som har minst utrymme att bära ekonomiska risker som regeringen nu vill placera i en ny, komplicerad och rättsosäker avtalsform.

Herr talman! Regeringen försöker beskriva hyrköp som en enkel väg in på den ägda bostadsmarknaden, men när man granskar lagförslaget ser man snabbt att det snarare handlar om en konstruktion där riskerna privatiseras medan vinsterna säkras för säljaren.

Förslaget möjliggör dessutom så kallade framtunga avtal. Det betyder att mycket stora betalningar kan tas ut tidigt under avtalsperioden. Hyrsäljaren kan alltså maximera sina intäkter redan i början, medan hyrköparen tar den stora risken om livet förändras – och livet förändras, herr talman! Det kan man vara ganska säker på. Människor blir sjuka, människor separerar, människor förlorar jobbet och människor får förändrade familjeförhållanden.

Regeringens lagförslag tar i praktiken ingen hänsyn till denna verklighet. Om avtalet upphör i förtid finns inga ordentliga regler om återbetalning eller avräkning. Hyrköparen kan alltså ha betalat mycket stora summor under lång tid och ändå stå där utan bostad, utan ägande och utan rätt till kompensation. I praktiken blir det hela ett avbetalningsköp, men det har inte de skyddsregler som normalt gäller vid avbetalningsköp.

Regeringen skapar alltså en ny marknad där ekonomiskt utsatta människor uppmuntras att ta stora ekonomiska risker utan tillräckligt skydd. Förslaget innebär att hyrköparen under många år kan betala mycket stora summor utan att bygga upp något egentligt skydd.

Hyrköpsavgiften ska enligt förslaget kunna ligga långt över vad som annars skulle betraktas som skälig hyra. Regeringen erkänner själv att avgiften inte ska jämställas med bruksvärdeshyra. Man öppnar alltså uttryckligen för att betalningarna ska kunna överstiga normala hyror. Detta innebär en uppenbar risk för kringgående av hyreslagens regler om skälig hyra.

Herr talman! Ett stort problem med regeringens förslag är att hyrköpsavgiften får en dubbel funktion. Den ska dels vara en betalning för nyttjandet av bostaden, dels knytas till möjligheten att längre fram köpa bostaden, men regeringen har inte säkerställt någon tydlig reglering av hur detta ska redovisas eller avräknas. Hur mycket av betalningen kan egentligen gå till boendet? Hur mycket är en framtida kapitalinsats? Hur mycket förlorar hyrköparen om avtalet upphör? Det vet man inte, och det är just detta som gör förslaget så allvarligt.

Herr talman! Jag vill också lyfta fram en del av den kritik som har framförts av Fastighetsmäklarinspektionen. Myndigheten varnar för att regeringens hyrköp kommer att ske utan fastighetsmäklare. Det innebär att en viktig kontrollfunktion försvinner. Det handlar inte bara om rådgivning, utan det handlar också om tillsyn, dokumentation, kontroll och transparens.

Herr talman! Bostadspolitik måste handla om trygghet, rättvisa och långsiktighet, inte om att skapa nya riskmarknader för människor som redan befinner sig i en utsatt situation och inte om att låta ekonomiskt svaga hushåll fungera som försökskaniner i ett nytt marknadsexperiment.

Det behövs en bostadspolitik som innebär att fler hyresrätter med rimliga hyror byggs, som stärker den sociala bostadspolitiken och som ser bostaden som en rättighet och inte som ett finansiellt experiment.

Mot denna bakgrund, herr talman, yrkar jag bifall till Vänsterpartiets reservation 2.

Fru talman! Jag tror att vi i kammaren ska vara försiktiga med att anklaga Hyresgästföreningen för att vara lögnare. Jag har stor tilltro till denna organisation, som företräder hundratusentals hyresgäster i detta land.

Det förslag som lades fram under förra mandatperioden berörde just marknadshyror i nyproduktion. Det var så det var, och man kan gå tillbaka till debatterna eller googla och se artiklarna så hittar man det. Många av oss satt i kammaren då också.

Om vi ska vara sakliga ska vi också hålla oss till fakta.

Fru talman! Jag tror att vi i kammaren ska vara försiktiga med att anklaga Hyresgästföreningen för att vara lögnare. Jag har stor tilltro till denna organisation, som företräder hundratusentals hyresgäster i detta land.

Det förslag som lades fram under förra mandatperioden berörde just marknadshyror i nyproduktion. Det var så det var, och man kan gå tillbaka till debatterna eller googla och se artiklarna så hittar man det. Många av oss satt i kammaren då också.

Om vi ska vara sakliga ska vi också hålla oss till fakta.

Fru talman! Vi debatterar i dag regeringens förslag om en mer flexibel hyresmarknad. Men bakom ordet flexibel döljer sig ännu ett steg mot en mer otrygg och mer marknadsstyrd bostadsmarknad.

Regeringen presenterar sina förslag som sätt att öka tillgången till bostäder och skapa större rörlighet på bostadsmarknaden. Men bakom de formuleringarna hittar vi en politik som riskerar att förvärra bostadssituationen för vanligt folk.

Vänsterpartiet motsätter sig den här typen av politik, som driver på utvecklingen av en större, dyrare och mer otrygg andrahandsmarknad. I stället för att bygga fler hyresrätter med rimliga hyror väljer regeringen att ytterligare gynna privatuthyrning och spekulation. Det är fel väg att gå.

Fru talman! Redan när lagen om uthyrning av egen bostad, den så kallade privatuthyrningslagen, infördes 2013 varnade Vänsterpartiet för konsekvenserna. Vi såg risken för att bostäder alltmer skulle börja betraktas som investeringsobjekt och inkomstkällor i stället för hem. Tyvärr har utvecklingen gett oss rätt.

Den privata andrahandsmarknaden har vuxit kraftigt sedan lagen infördes. Privatuthyrningen har nästan tredubblats, och marknaden omsätter i dag miljardbelopp. Samtidigt har vi fått fler osäkra boenden, fler korta kontrakt och fler människor som tvingas betala mycket höga hyror utan vare sig trygghet eller inflytande.

Den nya privatuthyrningslagen innebär inga förbättringar för andrahandshyresgästerna. Tvärtom riskerar den att ytterligare försvaga deras ställning. Regeringen vill göra det enklare och mer lönsamt att hyra ut privatägda bostäder, men man gör ingenting åt de grundläggande problemen på andrahandsmarknaden: de höga hyrorna, den otrygga boendesituationen och det svaga skyddet för hyresgästerna.

Fru talman! Regeringens förslag vill göra det lättare att hyra ut bostäder i andra hand. Flera remissinstanser har varnat för att detta kan leda till spekulativa köp och försämrad trygghet i bostadsrättsföreningar. Vänsterpartiet delar den kritiken.

Vi ser redan i andra europeiska storstäder vad som kan hända när bostäder alltmer behandlas som investeringsobjekt och inte boenden. Stockholm ska inte bli som Barcelona, där omfattande spekulation genom korttidsuthyrning har trängt undan vanliga invånare från bostadsmarknaden och gjort det svårare för människor att bo kvar i sina egna stadsdelar.

Fru talman! Om vi vill skapa större rörlighet på bostadsmarknaden måste utgångspunkten vara en annan. Den som inte längre behöver sin bostad för eget boende bör i första hand sälja den vidare, så att fler människor får möjlighet att köpa och bo permanent.

För att verkligen göra fler bostäder tillgängliga krävs också att vi bygger fler hyresrätter med rimliga hyror. Andrahandsuthyrning ska vara ett komplement till bostadsförsörjningen – inte en central lösning på bostadsbristen. Dessutom måste rättigheterna för andrahandshyresgäster vara lika starka oavsett om bostaden som hyrs ut är ägd eller hyrd. Med detta yrkar jag bifall till Vänsterpartiets reservation 1.

Med tanke på det föregående replikskiftet mellan Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna vill jag också lägga till att Vänsterpartiet är den enda garanten mot marknadshyror i Sveriges riksdag. Vi fällde den förra socialdemokratiskt ledda regeringen på grund av den frågan, och vi är beredda att fälla en sådan regering igen om olyckan skulle vara framme.

Fru talman! Vi debatterar i dag regeringens förslag om en mer flexibel hyresmarknad. Men bakom ordet flexibel döljer sig ännu ett steg mot en mer otrygg och mer marknadsstyrd bostadsmarknad.

Regeringen presenterar sina förslag som sätt att öka tillgången till bostäder och skapa större rörlighet på bostadsmarknaden. Men bakom de formuleringarna hittar vi en politik som riskerar att förvärra bostadssituationen för vanligt folk.

Vänsterpartiet motsätter sig den här typen av politik, som driver på utvecklingen av en större, dyrare och mer otrygg andrahandsmarknad. I stället för att bygga fler hyresrätter med rimliga hyror väljer regeringen att ytterligare gynna privatuthyrning och spekulation. Det är fel väg att gå.

Fru talman! Redan när lagen om uthyrning av egen bostad, den så kallade privatuthyrningslagen, infördes 2013 varnade Vänsterpartiet för konsekvenserna. Vi såg risken för att bostäder alltmer skulle börja betraktas som investeringsobjekt och inkomstkällor i stället för hem. Tyvärr har utvecklingen gett oss rätt.

Den privata andrahandsmarknaden har vuxit kraftigt sedan lagen infördes. Privatuthyrningen har nästan tredubblats, och marknaden omsätter i dag miljardbelopp. Samtidigt har vi fått fler osäkra boenden, fler korta kontrakt och fler människor som tvingas betala mycket höga hyror utan vare sig trygghet eller inflytande.

Den nya privatuthyrningslagen innebär inga förbättringar för andrahandshyresgästerna. Tvärtom riskerar den att ytterligare försvaga deras ställning. Regeringen vill göra det enklare och mer lönsamt att hyra ut privatägda bostäder, men man gör ingenting åt de grundläggande problemen på andrahandsmarknaden: de höga hyrorna, den otrygga boendesituationen och det svaga skyddet för hyresgästerna.

Fru talman! Regeringens förslag vill göra det lättare att hyra ut bostäder i andra hand. Flera remissinstanser har varnat för att detta kan leda till spekulativa köp och försämrad trygghet i bostadsrättsföreningar. Vänsterpartiet delar den kritiken.

Vi ser redan i andra europeiska storstäder vad som kan hända när bostäder alltmer behandlas som investeringsobjekt och inte boenden. Stockholm ska inte bli som Barcelona, där omfattande spekulation genom korttidsuthyrning har trängt undan vanliga invånare från bostadsmarknaden och gjort det svårare för människor att bo kvar i sina egna stadsdelar.

Fru talman! Om vi vill skapa större rörlighet på bostadsmarknaden måste utgångspunkten vara en annan. Den som inte längre behöver sin bostad för eget boende bör i första hand sälja den vidare, så att fler människor får möjlighet att köpa och bo permanent.

För att verkligen göra fler bostäder tillgängliga krävs också att vi bygger fler hyresrätter med rimliga hyror. Andrahandsuthyrning ska vara ett komplement till bostadsförsörjningen – inte en central lösning på bostadsbristen. Dessutom måste rättigheterna för andrahandshyresgäster vara lika starka oavsett om bostaden som hyrs ut är ägd eller hyrd. Med detta yrkar jag bifall till Vänsterpartiets reservation 1.

Med tanke på det föregående replikskiftet mellan Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna vill jag också lägga till att Vänsterpartiet är den enda garanten mot marknadshyror i Sveriges riksdag. Vi fällde den förra socialdemokratiskt ledda regeringen på grund av den frågan, och vi är beredda att fälla en sådan regering igen om olyckan skulle vara framme.

Herr talman! Det har blivit allt svårare och mer komplicerat att vara konsument i dagens samhälle. Att det finns mer tekniskt avancerade produkter, fler komplicerade finansiella tjänster och en global marknad innebär många möjligheter, men det ställer också konsumenten inför större utmaningar.

Trots dagens konsumentskydd befinner sig konsumenterna ständigt i underläge. Vi utsätts dagligen för algoritmer och reklam med syftet att få oss att konsumera så mycket som möjligt. Marknadsföringen är ofta mycket aggressiv, och alltför ofta vänder den sig till konsumentgrupper som redan är ekonomiskt utsatta.

Det borde vara en självklarhet att en konsument som får problem med ett avtal eller ett köp kan få hjälp och stöd samt att stödet är likvärdigt oavsett var i landet personen bor. Tyvärr ser vi dock att allt färre kommuner tillhandahåller konsumentvägledare. Det är en oroväckande utveckling. Vänsterpartiet vill därför lagstifta om införande av en skyldighet för landets kommuner att tillhandahålla en god konsumentvägledning.

Herr talman! Telefonbedrägerier är ett växande problem. Enligt polisen genererar bedrägerier flera miljarder kronor i brottsvinster årligen. Dessa pengar återinvesteras sedan i annan organiserad brottslighet. De som utsätts för bedrägerier är inte sällan äldre, och många av brottsoffren blir av med alla sina besparingar. Brottsoffer nekas ofta någon form av ersättning från bankerna med motiveringen att de har agerat särskilt klandervärt eftersom de har godkänt överföringen genom mobilt bank-id. Det är inte rimligt – ansvaret kan inte läggas på den som har blivit lurad.

Det är dags att bankerna tar sitt ansvar. Sverige bör därför följa Storbritanniens exempel och ändra betaltjänstlagen så att bankerna blir ersättningsskyldiga.

Det är också hög tid att vi tar steget och förbjuder telefonförsäljning. Vi kunde tidigare i den här debatten höra den sverigedemokratiske ledamoten hävda att Sverigedemokraterna vill förbjuda telefonförsäljning. Det skulle jag dock kalla falsk marknadsföring. När Vänsterpartiet lade fram ett utskottsinitiativ i civilutskottet om att förbjuda telefonförsäljning fick det stöd endast av Centerpartiet och Miljöpartiet. Det tycker jag att väljarna och befolkningen borde känna till.

Herr talman! De senaste åren har varit tuffa för de svenska hushållen. De ökade levnadskostnaderna har inneburit att allt fler har fått det svårare att få ekonomin att gå ihop. Elpriserna, bensinpriserna, matpriserna, veterinärpriserna och hyrorna har stigit i en rasande fart. I nästan fyra år har den moderatledda regeringen prioriterat skattesänkningar för landets rikaste procent medan vanliga löntagare har fått stå tillbaka. Dessa skattesänkningar har dessutom finansierats med lån till den grad att finansministern nu har meddelat att reformutrymmet för nästa mandatperiod är slut.

Det är inte seriös politik. Ännu en gång kommer en rödgrön regering att behöva städa upp efter Moderaterna.

I ett desperat försök att rädda ansiktet inför valet har den moderatledda regeringen nu valt att kasta pengar runt omkring sig på tillfälliga satsningar – satsningar som av en händelse också tar slut nästa år. Högerns devis tycks vara ”delulu is the solulu”.

Herr talman! Det Sverige behöver är långsiktiga investeringar som stärker hushållens ekonomi och fyller människors plånböcker. Det är också vad vi i Vänsterpartiet föreslår. I såväl vårt budgetförslag som i våra motioner återfinns en rad förslag som får ned kostnaderna för boende, el, mat och djursjukvård. Det är politik som stärker landets konsumenter och hushållens köpkraft.

Herr talman! Avslutningsvis vill jag nämna att vi nog är många som ser fram emot årets konsertsommar, men för alla som köat i timmar för att få tag på biljetter till den där festivalen eller spelningen blir frustrationen stor när de sedan ser samma biljetter som de precis gått miste om säljas vidare för mer än tre gånger utgångspriset.

Det är inte rimligt att vi har aktörer som sysslar med att köpa upp evenemangsbiljetter för att sedan sälja dem vidare till ockerpriser. Jag vill därför yrka bifall till reservation 13 om att förbjuda vidareförsäljning av evenemangsbiljetter till överpris.

Fru talman! De senaste åren har vi sett en oroande utveckling i Sverige. Bedrägerier kopplade till bank-id och digitala betaltjänster har ökat markant. Finansinspektionen har redan slagit fast att tillsynen av bank-id och liknande tjänster behöver ses över. Det behövs tydliga regler och starkare kontroll, men framför allt behövs det högre krav på säkerhet.

Fru talman! När vi använder digitala legitimationer ska vi kunna känna oss trygga. Bank-id har blivit en nyckel till nästan hela vårt ekonomiska liv. Just därför måste säkerheten vara på absolut högsta nivå. Ansvaret kan inte läggas på den som har blivit lurad. I dag får konsumenter oftast själva stå för konsekvenserna av obehöriga uttag via bank-id, bankdosa och Swish. Det är inte rimligt. När system utnyttjas av kriminella ska inte offren lämnas ensamma med kostnaden. Samtidigt når telefonbedrägerierna nya rekordnivåer, och mörkertalet är stort.

Polisen är tydlig med att bankerna måste ta större ansvar för att förhindra brotten. I Storbritannien har man valt att agera. Där har man infört lagstiftning som tvingar bankerna att dela ansvaret när bedrägerier sker. Kundens bank ersätter normalt hälften av förlusten, och banken dit pengarna förs över får stå för den andra halvan. Dessutom måste bankerna öppet redovisa hur många av deras kunder som drabbas av bedrägerier. Detta skapar ansvar, och det skapar transparens. Det skapar också incitament för bankerna att faktiskt stoppa brotten. Sverige bör dra lärdom av detta. Vänsterpartiet anser att regeringen skyndsamt bör återkomma med lagförslag inspirerade av den brittiska modellen.

Problemet med bedrägerier drabbar inte bara enskilda individer. Det drabbar också företag i väldigt stor omfattning. Varje år möter omkring 40 000 företagare dessa bedragare. En fjärdedel av företagarna uppger att de har lidit ekonomiska förluster av detta. Det är oacceptabelt. Bankerna måste ta större ansvar för att skydda sina företagskunder. Säkerheten kan inte vara något som företagarna själva ska behöva efterfråga. Den ska vara självklar. Den ska vara stark, och den ska vara på plats innan brotten sker.

Med detta vill jag yrka bifall till reservation 20.

Fru talman! De senaste åren har varit påfrestande för landets hushåll. Priserna på el, mat och boende har skjutit i höjden. För många familjer handlar det inte längre om att få pengarna att räcka till semester eller sparande, utan det handlar om att få dem att räcka månaden ut.

Var tredje svensk uppger i dag att de känner oro över sin ekonomi. När marginalerna försvinner tvingas människor ta till desperata lösningar. Snabblån med skyhöga räntor har blivit en sista utväg. Konsekvensen ser vi tydligt. På bara fem år har skulderna hos Kronofogden ökat med 70 procent. Två barn i varje skolklass har i dag föräldrar med skulder hos Kronofogden. Det är inte en slump. Det är ett resultat av en utveckling där allt fler har halkat efter.

Fru talman! Sverige befinner sig i en skuldkris, och den kräver politiskt ansvar. Vänsterpartiet föreslår därför flera konkreta och kraftfulla åtgärder för att bryta skuldspiralen.

En sådan åtgärd är att skuldsaneringsprocessen ska kortas från fem år till tre år. Fem år är en evighet för den som redan kämpar. Tre år är fortfarande ett stort ansvar, men det är en realistisk väg tillbaka. En annan åtgärd är att en slutlig preskriptionstid för skulder ska införas, precis som i Finland. Ingen människa ska bära gamla skulder som en livstidsdom. Vi måste ge överskuldsatta en verklig chans att kunna börja om och bygga upp sin ekonomi.

Men vi måste också ta itu med orsaken. Oseriösa aktörer som lånar ut pengar till människor utan betalningsförmåga ska inte kunna fortsätta tjäna pengar på deras utsatthet.

Hushållens överskuldsättning är mer än en ekonomisk fråga. Det är en fråga om trygghet. Ingen ska behöva känna sig fångad i en oändlig skuldspiral. Ingen ska behöva leva med ständig ekonomisk ångest. Det är dags att agera.

Med detta sagt vill jag yrka bifall till reservation 8.

Fru talman! För många människor är familjen en central plats i livet. Inte sällan är det en plats som är förknippad med trygghet, kärlek och gemenskap. Men familjen är inte en statisk företeelse. Den ser inte likadan ut för alla, och den har aldrig gjort det. Därför måste också familjerätten utgå från hur människor faktiskt lever sina liv.

Vi lever i dag i en verklighet där familjer ser ut på många olika sätt. Vi har barn som växer upp med bonusföräldrar, med två mammor eller två pappor. Vi har barn i regnbågsfamiljer med fler än två vuxna som tar ansvar men också barn med mor- och farföräldrar som utgör de sociala föräldrarna.

Därför är det också viktigt att vi har en lagstiftning som speglar denna verklighet. Det är därför som vi behöver se över möjligheten att ha fler vårdnadshavare och också en föräldrabalk som är könsneutral och enhetlig. Dagens lapptäcke till lagstiftning är otillräckligt.

Fru talman! Vi vet samtidigt att familjen inte alltid är en trygg plats. För alldeles för många kvinnor utgör relationen inte någon fristad utan ett fängelse där våld, kontroll och psykisk misshandel hör till vardagen. Det är ett av vår tids största samhällsproblem.

Därför måste vi underlätta för kvinnor att lämna destruktiva relationer. I det ljuset är betänketiden vid skilsmässa djupt problematisk. För den som lever i rädsla är varje dag en risk. Staten ska inte tvinga människor att tänka efter när de väl fattat beslutet att lämna en relation. Betänketiden för skilsmässa måste därför bort. Frihet från våld kan inte villkoras av väntan.

Fru talman! När vi pratar om trygghet och hur central familjen är i människors liv går det inte heller att blunda för att regeringen bedriver en migrationspolitik som aktivt sliter isär familjer. I veckan kunde vi läsa om fyraåriga Raif. Han har autism och en språkstörning. Han kan inte tala och har fortfarande blöja. Nu utvisas han ensam till Bosnien och separeras från sin mamma och sina bröder i Sverige.

Detta är inte ett misstag i systemet. Det är ett resultat av regeringens politik – en politik som är djupt ovärdig och går rakt emot allt vi vet om barns behov av trygghet, kontinuitet och närhet till sina föräldrar. Så behandlar man inte barn.

Fru talman! Just nu ser vi en skrämmande utveckling runt om i världen. Fri- och rättigheter som vi trodde var självklara ifrågasätts. Samkönade äktenskap hotas eller förbjuds, och hbtqi-personers rättigheter rullas tillbaka. I såväl Europa som i Amerika kan vi se hur hbtqi-personers liv används som slagträn i den radikala högerns destruktiva kulturkrig.

Då är det viktigt att påminna oss om det mest grundläggande – att kärlek aldrig är ett problem. Som Jörn Svensson så träffsäkert uttryckte det: ”Mänsklig kärlek kan ha många uttrycksformer. Den kan vara våldsam och passionerad. Den kan vara stillsam och anspråkslös. Den kan vara jublande och tragisk. Den kan vara vånda och lidande. Den kan vara patetisk och till och med en smula löjlig. Men en sak kan den aldrig vara. Den kan aldrig vara skamlig.”

Ett samhälle som erkänner familjers mångfald, som gör det möjligt att lämna våld och som försvarar rätten att älska – det är ett starkare, mänskligare och friare samhälle. Och det, fru talman, är ett samhälle som vi vänsterpartister alltid kommer att kämpa för. Jag vill därför yrka bifall till reservation 40, om att regeringen ska arbeta för att EU-domstolens beslut efterföljs och att samkönade äktenskap som har ingåtts i ett EU-land ska vara giltiga i samtliga EU-länder.

Fru ålderspresident! De senaste åren har varit tuffa för de svenska konsumenterna. Hushållen har tvingats genomlida kraftiga prisökningar på allt från mat till hyra och el – saker som utgör det allra mest grundläggande för att en vardag ska fungera. Och, fru ålderspresident, när priserna på dessa nödvändigheter skenar får det konsekvenser såväl för enskilda individer som för samhället i stort.

I dag lever omkring 180 000 barn i Sverige i hushåll där minst en förälder har skulder hos Kronofogden. Det är vart tolfte barn, det vill säga två barn i varje klassrum. Detta är en verklighet som borde få varje politiker att reagera. Ändå tycks det som att regeringspartierna är oberörda. Vad gör egentligen den svenska regeringen? Svaret är kort: inte mycket.

Under tre år med en moderatledd högerregering har vi bevittnat något av en politisk svältkur. Nödvändiga investeringar och reformer som hade dämpat de ökade levnadskostnaderna har fått stå tillbaka till förmån för skattesänkningar för den ekonomiska eliten.

Fru ålderspresident! Det är inte direkt upplyftande att läsa regeringens budget och de aviserade förslag som kommer nästa år, det vill säga högre kostnader för medicin och sämre akassa – den typen av politik. Nästa år presenterar man dessutom ännu ett jobbskatteavdrag; det tionde i ordningen. Regeringen hävdar bland annat att det ska minska arbetslösheten, men efter nio jobbskatteavdrag har Sverige Europas tredje högsta arbetslöshet. Det tycks således knappast vara ett fungerande recept för att få ned arbetslösheten eller för att säkra konsumenternas köpkraft, med tanke på hur tillväxten har sett ut under högerregeringens tid vid makten.

Fru ålderspresident! I Vänsterpartiets budget presenterar vi en rad förslag som faktiskt minskar hushållens kostnader och förbättrar situationen för landets konsumenter. Vi sänker kostnaderna för mat, boende och el samt för djursjukvård och kollektivtrafik. Och vi tillför 20 miljoner mer till konsumentorganisationerna. Det var någon som sa att det bara var Socialdemokraterna och Miljöpartiet som hade budgeterat för detta, men det är inte sant.

Fru ålderspresident! Sverige behöver en politik som sätter vanligt folk främst, en politik som erkänner att ett tryggt samhälle börjar med trygga hushåll – en politik som fyller människors plånböcker. Det är en sådan inriktning som Vänsterpartiet har presenterat i sin budget, och det är en sådan inriktning som Sverige förtjänar.

I detta anförande instämde Tony Haddou och Malcolm Momodou Jallow (båda V).

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 10 december.)

Fru ålderspresident! Det här är ju ett faktum och ett problem som finns inte bara i Sverige utan även i Finland, där man bland annat tillsatte en utredning som kom fram till att det oligopol som hade bildats var grunden till de skenande veterinärpriserna. Utredningen föreslog att man skulle ge ansvariga myndigheter de verktyg som behövs för att kunna bryta upp den typen av oligopol.

Detta är något som också vi som parti föreslår. Utöver det föreslår vi att vi ska införa tariffer liknande det tyska systemet så att man vet vad man ska betala. 100 miljoner för att utbilda fler veterinärer är också ett förslag som vi har med i vår budget.

Men, Lars Beckman, det är ett verkligt problem att vi har ridskolor som hotas av att behöva lägga ned för att de helt enkelt inte har råd med veterinärkostnaderna. Det är ju inte för att de skulle behandla sina hästar för svårare sjukdomar än tidigare. Vi har djurägare som inte ens har råd att avliva sina djur, om det skulle behövas, för att kostnaderna är så höga. Det har inte alls att göra med att djuren på något sätt skulle få bättre behandling i dag än tidigare.

Fru ålderspresident! Lars Beckman! Det finns mycket att säga om regeringens konsumentpolitik och hur den har påverkat svenskarnas levnadskostnader de senaste åren. Jag tänkte uppehålla mig vid veterinärpriserna.

I dag domineras marknaden av två aktörer. Det råder således ett oligopol, och detta påverkar såklart prissättningen. Bara under de senaste åren har vi sett en prisökning med över 50 procent hos den största aktören och nästan lika mycket hos den näst största. Behandlingen av en inflammation hos en hund kan i dag gå på så mycket som 80 000 kronor. Det är rena ockerpriser.

Jag skulle gärna vilja veta: Varför gör inte regeringen något för att stoppa de skenande veterinärkostnaderna? Varför tar ni er inte an det här marknadsmisslyckandet?

Herr talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Regeringens nya handlingsplan för hbtq-personers lika rättigheter och möjligheter är ett viktigt dokument. Det centrala är dock att det finns tydliga mål, en uppföljning och en finansiering. Om ambitionen är att ingen elev ska känna sig rädd eller utsatt i skolan behövs mer än bara principer. Det behövs konkreta åtgärder och ett aktivt ansvarstagande från alla nivåer i skolans styrkedja men också ett ökat samarbete mellan myndigheter, departement och civilsamhället.

Hur tänker utbildningsministern uppnå detta?

Herr talman och utbildningsministern! Den senaste tiden har såväl elever som lärare slagit larm om ett ökat hat mot hbtqi-personer i de svenska skolorna. I flera reportage har vi bland annat kunnat läsa om lärare vars elever lämnat klassrummet i protest mot lärarens sexuella läggning, om elever som tvingas dölja vilka de är av rädsla för att tvingas utstå hat och hot och om informatörer från RFSL som inte längre vågar besöka skolor. Att detta förekommer är helt oacceptabelt och djupt ovärdigt ett land som Sverige.

Verkligheten är denna: När politiska företrädare som jämför homosexualitet med pedofili belönas med toppositioner sänder det signaler. När politiker i denna kammare sprider desinformation om transpersoner sänder det signaler. När en moderat riksdagsledamot tillåts förminska en homofobisk och nazistisk aktivklubb till en träningsklubb sänder det signaler.

Dessa signaler får konsekvenser och letar sig hela vägen in till de svenska klassrummen. Det är just de konsekvenserna vi ser nu. Vi ser ungdomar och lärare som är rädda på sina skolor och arbetsplatser. Vi ser samkönade föräldrar som är oroliga över vad deras barn ska behöva höra på skolgården eller i klassrummet.

Det här är ert ansvar, utbildningsminister Mohamsson. Berätta gärna vad regeringen konkret kommer att göra för att öka tryggheten för hbtqi-personer i de svenska skolorna. När jag tidigare ställde en skriftlig fråga om detta hänvisade utbildningsministern bland annat till läroplanen och sexualundervisningen, men mycket av det kommer att försvagas i och med de förändringar som togs upp i den tidigare interpellationsdebatten.

Fru talman! I en rapport från MUCF framgår att runt 18 procent av Sveriges unga hbtqi-personer har upplevt att någon försökt påverka deras sexuella läggning eller könsidentitet, varav 5 procent har utsatts för allvarliga försök till omvändelse, som exempelvis uppfostringsresor eller exorcism. Trots att FN likställer omvändelseförsök med tortyr och uppmanar till ett globalt förbud har inte den svenska regeringen agerat i frågan. Det är en moralisk katastrof.

Min fråga till justitieminister Gunnar Strömmer är därför: När ska regeringen ta frågan på allvar och förbjuda omvändelseförsök? Detta hör inte hemma i ett modernt samhälle.