Lotta Johnsson Fornarve

Herr talman! Tack, Margareta Cederfelt, för frågan!

Ja, Sverige betalar fortfarande en hel del till FN. Men faktum kvarstår: Det svenska stödet till hela FN-systemet har minskat ganska mycket.

Vi vet hur viktigt FN-systemet är – det talade även ledamoten om i sitt anförande. Vi ser hur stödet till UN Women, UNFPA och Unaids har minskat och att stödet till UNRWA helt har försvunnit – UNRWA som är en helt avgörande organisation för palestiniernas rättigheter. Så visst finns det mycket att återställa när det gäller stödet till FN.

När vi minskar stödet till FN-systemet minskar också vårt inflytande. Dessutom försvagar vi FN i en tid när FN behöver stärkas. När vi ser hur folkrätten är under attack är FN en av de främsta garanterna när det gäller att stå upp för folkrätten och mänskliga rättigheter.

Vi behöver alltså göra mycket mer för att stärka stödet till FN i framtiden. Det är min bestämda uppfattning.

Herr talman! Vi debatterar nu en rad motioner från allmänna motionstiden med fokus på folkrätten och mänskliga rättigheter. Jag kan inte ta upp alla brott mot mänskliga rättigheter. Jag kommer att fokusera på Kina, Mellanöstern och några andra frågor, som kvinnors rättigheter. Jag vill börja med att yrka bifall till reservation numro 2.

Folkrätten är det internationella regelverk som handlar om hur stater ska agera gentemot varandra. Den bygger på respekt för FN-stadgan, rätten till territoriell integritet och förbud mot våldsanvändning. Folkrätten inkluderar bland annat mänskliga rättigheter och humanitär rätt men också ansvarsutkrävande för brott som folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser.

Dessvärre pågår en mycket allvarlig utveckling i motsatt riktning. Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, USA:s försök att lägga under sig Grönland, Marockos illegala ockupation av Västsahara, omvärldens flathet inför Israels folkmord i Gaza och Kinas arbete för att urholka centrala begrepp är alla exempel på angrepp mot folkrätten.

USA:s och Israels bombningar av Iran strider mot folkrätten, men även Irans angrepp på grannländerna är brott mot folkrätten. Nu behövs en deeskalering och att diplomatin tar vid samt att åtgärder omedelbart vidtas för att skydda civilbefolkningen.

Regimen i Iran måste ge vika för en demokratisk utveckling och de militära angreppen upphöra. Det iranska folket har lidit länge nog. De mänskliga rättigheterna i Iran har varit eftersatta under decennier, och särskilt hårt har kvinnor drabbats, vilket vi känner väl till. Detta måste få ett slut. Irans folk har rätt till frihet och demokrati, och de behöver allt stöd de kan få. Självklart måste den svenska medborgaren Ahmadreza Djalali omedelbart friges.

Utan folkrätt byggs en ordning där fred byggs genom styrka. Det ger i praktiken stormakterna global kontroll och lämnar fältet fritt för dem att dela upp världen mellan sig. När folkrätten är under attack måste demokratiska länder som Sverige stå upp på ett tydligare sätt, försvara den och inte göra någon skillnad på om det är ett stort eller litet land som bryter mot den. Samma tydlighet och samma principer måste gälla gentemot Ryssland, Israel, USA, Kina och Marocko, för att nämna några. Tyvärr saknas ofta den tydligheten hos den svenska regeringen.

Jag ser FN som en central aktör för global fred, säkerhet och solidaritet och betonar organisationens roll för att skydda folkrätten och de mänskliga rättigheterna. Därför behöver FN stärkas. Tyvärr ser vi hur det svenska stödet till FN minskar, vilket betyder ett försvagat FN samt minskat svenskt inflytande.

Det är också viktigt att vi inte glömmer det palestinska folket, mot bakgrund av situationen i Iran. Situationen i Gaza är fortfarande alarmerande efter att minst 70 000 civila har dödats. I stort sett hela Gaza ligger i ruiner, och 90 procent av befolkningen är helt beroende av hjälp och tvingas bo i tält och skjul utan skydd mot väder och regn.

Trots vapenvilan är Gaza fortfarande en av världens värsta och farligaste platser för barn att växa upp på. Även på Västbanken är situationen allvarlig. Palestinier terroriseras, dödas och fördrivs i tusental från sina hem av aggressiva illegala bosättare medan de israeliska myndigheterna tittar på eller till och med medverkar.

Självklart fördömer vi även Hamas angrepp den 7 oktober 2023. Jag vill få det sagt, så att det inte råder några tveksamheter kring det.

Sverige ska försvara folkrätt och mänskliga rättigheter och tydligt markera mot länder som bryter mot dem. När den svenska regeringen handlar med krigsmateriel med Israel mitt under pågående folkmord i Gaza gör den det motsatta. Sverige har skrivit under Romstadgan, som innebär att man förbundit sig att utreda alla personer som kan misstänkas för att ha bidragit till folkmord, inklusive Israels premiärminister Netanyahu. Internationella brottmålsdomstolen har utfärdat en arresteringsorder mot Netanyahu.

Sverige bör tillföra de internationella domstolarna ICC och ICJ mer resurser så att de har alla nödvändiga förutsättningar för att utreda brott. Sverige måste fördöma USA:s sanktioner mot ICC, som undergräver internationell rätt. Sverige bör även verka för att EU aktiverar blockeringsstadgan mot USA:s sanktioner för att skydda ICC och dess domare så att domstolen kan fortsätta att utreda Israel och andra som begår brott mot de mänskliga rättigheterna.

Klimatkrisen är ett faktum vi måste ta på allvar. Tyvärr begås allvarliga miljöbrott utan att det får tillräckliga konsekvenser. Till exempel begår Ryssland allvarliga miljöbrott i kriget i Ukraina. Sverige bör därför ansluta sig till förslaget om att komplettera Romstadgan med ett femte brott – ekocid, alltså storskalig miljöförstöring. En sådan kriminalisering skulle lägga fast en gemensam yttre gräns för storskalig förstörelse av miljön och utgöra en global åtgärd mot globala problem.

Brotten mot de mänskliga rättigheterna är många runt om i världen. I det här betänkandet lägger jag mycket fokus på Kina. Kina är en hårdför diktatur som systematiskt kränker en lång rad fundamentala mänskliga rättigheter som yttrandefrihet, organisationsfrihet och religionsfrihet. De etiska och religiösa minoriteterna i Kina tillhör dem som drabbas allra hårdast av förtryck från den kinesiska statsapparaten. Störst är trycket mot det muslimska Xinjiang – uigurerna – och det buddistiska Tibet.

Den kinesiska konstitutionen garanterar män och kvinnor lika rättigheter, men i realiteten finns stora utmaningar när det gäller kvinnors rättigheter. Kina är dessutom det land i världen som avrättar i särklass flest människor per år. Vi menar att den svenska regeringen i varje form av kontakt med Kina bör kräva ett stopp för användandet av dödsstraff.

Kina är även en av världens största marknader för organtransplantation. Det finns uppgifter om att organ stulits från samvetsfångar. Sverige bör verka för att en internationell utredning tillsätts med anledning av rapporterna om organstölder.

Det finns inte längre skäl att upprätthålla ett rättshjälpsavtal med Hongkong. Rättsväsendet där kan inte längre anses vara vare sig fritt eller rättssäkert. Sverige behöver även verka för demokratiska reformer i Hongkong.

Enligt den internationella fackliga samarbetsorganisationen International Trade Union Confederations rankning är Kina ett av de länder i världen där det inte finns någon garanti för fackliga rättigheter. Sveriges regering bör verka för att stärka de fackliga rättigheterna och arbetstagarnas rättigheter i Kina.

De internationella företagen måste också ta sitt ansvar för att mänskliga rättigheter efterlevs. Globala ramavtal spelar en viktig roll för företag som verkar i stater där det saknas möjlighet att teckna kollektivavtal på nationell nivå, eftersom de globala ramavtalen lägger ett gemensamt golv för vilka villkor som aldrig får brytas inom en koncern oavsett var verksamheten bedrivs. Den svenska regeringen bör arbeta för att svenska multinationella företag som är verksamma i Kina undertecknar globala ramavtal.

Ett land som kommit i skymundan är Turkiet. Utvecklingen där går åt fel håll. Ett stort antal demokrati- och frihetskämpar sitter fortfarande i fängelse. Det handlar om journalister, människorättsförsvarare och oppositionella, inklusive parlamentsledamöter. Ett tydligt exempel är den tidigare ordföranden för det demokratiska partiet HDP, Selahattin Demirtaş, som 2024 på falska grunder dömdes till 42 års fängelse, trots att Europadomstolen för mänskliga rättigheter har beslutat att han ska friges. Sveriges regering måste med kraft driva på för omedelbar frigivning av Demirtaş och samtliga som fängslats på felaktiga grunder.

Kränkningen av kvinnors rättigheter är det vanligaste och mest omfattande brottet mot de mänskliga rättigheterna världen över. Kvinnors liv begränsas och hotas av diskriminerande lagstiftning och samhällsnormer. Att kvinnors rättigheter gäller är en förutsättning för fred, säkerhet och utveckling. För att bygga verklig och hållbar jämställdhet krävs att kvinnor aktivt kan delta på alla samhällsnivåer. Sveriges regering bör därför intensifiera arbetet med att främja en jämställd fördelning av makt i världen.

Som vänsterpartist vill jag se ett breddat säkerhetsbegrepp som inkluderar kvinnors säkerhet. Brist på makt, inflytande och rörelsefrihet, brister i att uppnå sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, SRHR, samt mäns våld mot kvinnor är viktiga säkerhetsfrågor ur både nationellt och internationellt perspektiv. Jag anser att alla beslut inom försvars-, säkerhets- och biståndspolitik ska genomsyras av jämställdhetsbegreppet.

Sverige ska vara en tydlig röst i FN och andra internationella sammanhang för SRHR och särskilt för rätten till abort och sexualundervisning och hbtqi-personers rättigheter. I Agenda 2030 har världens länder slagit fast att alla människor i världen ska ha tillgång till sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter till 2030.

Flickor och kvinnor drabbas runt om i världen av hedersrelaterat våld och förtryck, men även pojkar och unga män blir utsatta. En särskilt utsatt grupp är hbtqi-personer, och inte sällan legitimeras det av ett förtryckande, traditionellt eller religiöst rättssystem eller en sådan praxis. Sverige bör därför öka stödet till jämställdhet och SRHR. Tyvärr ser vi att utvecklingen går åt fel håll, men jag kan lova att när vi får tillbaka makten kommer vi att återställa stödet till jämställdhet och SRHR bland det första vi gör.

Herr talman! Det låter bra. Men för att domstolarna ska kunna göra sitt arbete krävs resurser och stöd, och då undrar jag om ledamoten anser att Sverige bör öka stödet till de internationella domstolarna så att de kan göra sitt viktiga arbete med att utreda brott mot mänskligheten, folkmord och andra brott, inklusive Israels brott. Det är givetvis inte det enda brott som ska utredas, men det är ett av alla brott som ska utredas. Här tycker jag att Sverige hade kunnat göra betydligt mer för att trycka på så att detta verkligen kommer till stånd.

USA har försökt undergräva internationell rätt genom att införa sanktioner mot Internationella brottmålsdomstolen, ICC. Anser ledamoten att Sverige borde ta kraftfullare avstånd från detta och protestera mot USA:s agerande när man försöker undergräva internationell rätt och att EU borde aktivera blockeringsstadgan mot USA:s sanktioner för att skydda ICC och dess domare så att de kan göra sitt arbete på ett bättre sätt?

Fru talman! Ledamoten talade väl om försvar av folkrätten och de internationella domstolarna. Det är bra. De internationella domstolarna finns ju till för att försvara folkrätten och de mänskliga rättigheterna. Sverige har också skrivit på Romstadgan och därmed förbundit sig att till exempel bistå och utreda när personer misstänks för folkmord. Detta inkluderar Israels premiärminister Netanyahu.

ICC, Internationella brottmålsdomstolen, har utfärdat en arresteringsorder mot Netanyahu, bland annat för krigsbrott. Det handlar bland annat om att man har använt svält som vapen och om brott mot mänskligheten.

Anser ledamoten att Sverige har gjort tillräckligt för att bistå och understödja de internationella domstolarna i deras arbete, i synnerhet när det gäller Netanyahus brott men även när det gäller brott mot de mänskliga rättigheterna överlag? Borde inte Sverige öka resurserna till de internationella domstolarna för att domstolarna ska få möjlighet att utföra sina uppdrag på ett bättre sätt och kunna utreda alla de brott som begås? Jag syftar på brott mot mänskliga rättigheter, krigsbrott, folkmord och så vidare, inklusive anklagelserna mot Israels premiärminister Netanyahu.

Fru talman! Regeringen har lovat att städa upp i det svenska biståndet. Inga pengar ska betalas ut till organisationer som inte håller måttet.

Trots det har Sverigedemokraternas biståndsorganisation Hepatica fått miljonbistånd, trots att de enligt Sida inte uppfyller kraven inom en rad olika områden. I dag avslöjar Dagens Nyheter att Hepatica stöder en organisation i Brasilien som är abortmotståndare och motsätter sig sexualundervisning i skolan.

Stödet till den brasilianska organisationen Institute for Conservative Action går helt klart emot hur svenskt bistånd får användas. Regelverket säger att bistånd ska gå till organisationer som stöder demokratiutveckling. Det får inte gå till aktörer som motverkar kvinnors och flickors rättigheter.

Att ge stöd till abortmotståndare är inte att stå upp för kvinnors och flickors rättigheter. Är det inte hög tid att dra in stödet till Sverigedemokraternas biståndsorganisation Hepatica mot den bakgrunden?

(Applåder)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 6.

Vi ser i dag hur folkrätten och FN-stadgan, vårt ramverk för fred i världen, åsidosätts, attackeras och bryts på många platser. Rysslands folkrättsvidriga angreppskrig på Ukraina är ett exempel på detta, men det gäller även Trumps hot mot Grönland och Marockos ockupation av Västsahara. Vi ser med oro på utvecklingen i Mellanöstern. Israels fortsatta ockupation av Palestina och förtryck av den palestinska befolkningen samt USA:s och Israels attacker mot Iran är inte förenliga med folkrätten. Det är inte heller Irans motattacker. Irans folk har rätt till en framtid i fred och frihet.

Nu behövs en deeskalering och att diplomatin tar vid samt att åtgärder omedelbart vidtas för att skydda civilbefolkningen. Regimen i Iran måste ge vika för en demokratisk utveckling och de militära angreppen upphöra. Det iranska folket har lidit nog och behöver allt vårt stöd.

När FN och folkrätten är hotad måste länder som Sverige försvara och stärka FN och på allvar stå upp för folkrätten och fördöma alla övergrepp som sker mot den internationella rätten. Jag ser FN som en central aktör i arbetet för global fred, säkerhet och solidaritet, och jag vill betona organisationens roll i att skydda folkrätten och mänskliga rättigheter. Tyvärr ser vi hur den svenska regeringen i stället minskar stödet till en rad viktiga FN organ, till exempel UNRWA, UN Women och UNFPA. Det är allvarligt och fel väg att gå.

Fru talman! FN är den viktigaste internationella organisationen för frågor som rör konflikter, säkerhet och nedrustning, även om vi ser att det finns vissa brister inom FN som måste åtgärdas. Vänsterpartiet menar exempelvis att FN:s säkerhetsråd behöver reformeras, inklusive att begränsa vetorätten, för att öka handlingskraften mot krigsbrott, folkmord och klimatkriser. Jag ser dock FN som navet för jämlikhet, fattigdomsbekämpning och nedrustning, särskilt när det gäller kärnvapen.

Vänsterpartiet vill att Sverige aktivt stärker FN-organisationen genom en nationell FN-strategi med fokus på diplomati och feministisk utrikespolitik. Det är viktigt att prioritera det svenska kärnstödet till FN-organ som UNRWA, UN Women och UNFPA.

Kränkningar av kvinnors rättigheter är det vanligaste och mest omfattande brottet mot de mänskliga rättigheterna. Världen över begränsas och hotas kvinnors liv av diskriminerande lagstiftningar och samhällsnormer. Kvinnors rättigheter är en förutsättning för fred, säkerhet och utveckling.

Vänsterpartiet vill att alla politikområden vilar på en feministisk grund. Utrikes- och säkerhetspolitiken är inget undantag. Att regeringen med stöd av Sverigedemokraterna har övergivit den svenska feministiska utrikespolitiken är ett misslyckande. Vi vet att den feministiska utrikespolitiken fungerade och var effektiv.

Krig och väpnade konflikter påverkar kvinnor och män på olika sätt och i olika utsträckning. En fredsprocess som leder till att våldet mot män upphör innebär inte per automatik att våldet mot kvinnor upphör.

Fru talman! Kvinnors deltagande ska inte vara villkorat eller tillfälligt. För att bygga verklig och hållbar jämställdhet krävs att kvinnor aktivt kan delta på alla samhällsnivåer. Genusperspektivet ska genomsyra alla områden, oavsett om det handlar om infrastruktursatsningar, handelsavtal eller vapenexport. Arbetet ska vara målstyrt och möjligt att utvärdera och följa upp.

Eftersom säkerhetshot mot kvinnor sällan finns med på den säkerhetspolitiska agendan vill Vänsterpartiet förändra säkerhetsbegreppet till att även inkludera kvinnors säkerhet. Brist på makt, inflytande och rörelsefrihet, brist på sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter samt mäns våld mot kvinnor är viktiga säkerhetsfrågor både nationellt och internationellt. Det är mot den bakgrunden allvarligt att stödet till jämställdhet och SRHR minskar i det svenska biståndet, samtidigt som vi ser hur stödet till jämställdhet och SRHR minskar drastiskt globalt.

Fru talman! FN:s resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet handlar bland annat om just att stärka kvinnors rättigheter och deltagande i fredsprocesser. En ökad andel kvinnor i till exempel fredsfrämjande insatser är ett viktigt mål i sig. Representation är en viktig byggsten i demokratin och bottnar i rättvisekrav. Det är grundläggande att understryka kvinnors avgörande uppgifter och roller i fredsprocesser, fredsbevarande trupper, rättsväsen, valprocesser, säkerhetssektorn och återuppbyggnadsprocesser så som de beskrivs i resolution 1325 och de påföljande resolutionerna, till exempel resolution 2122.

Ett jämlikt deltagande mellan kvinnor och män i fredsprocesser är nödvändigt för hållbar fred och mänsklig säkerhet. Utrikes- och säkerhetspolitik har traditionellt ansetts vara ett manligt område, således även processer som syftar till att leda till fred och återuppbyggnad. FN:s utvecklingsfond för kvinnor, Unifem, beräknar att kvinnor inom fredsprocesser mellan 1992 och 2019 utgjorde 13 procent av förhandlarna. Omkring 70 procent av fredsprocesserna under samma tidsperiod innehöll varken kvinnliga förhandlare eller kvinnliga undertecknare. Det är självklart helt ohållbart.

För att det ska bli en verklig och hållbar utveckling måste kvinnors deltagande öka avsevärt. Det är en förutsättning för framgång. Vänsterpartiet anser att det är självklart att kvinnors och mäns representation och deltagande i fredsprocesser bör fördelas jämnt. Sverige bör inom FN verka för att kvinnors deltagande i fredsprocesser ska öka samt för att resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet får genomslag i samtliga resolutioner som säkerhetsrådet behandlar.

Folke Bernadotteakademin, FBA, har sedan 2015 samordnat ett kvinnligt medlingsnätverk med expertkunskap inom diplomati, fredsbyggande, fredsmedling och fredsförhandling. Nätverket har en viktig roll i att främja kvinnors arbete i fredsprocesser och i att bidra till Sveriges arbete med resolution 1325. Regeringen har lagt ned den verksamheten. Det är oerhört beklagligt om vi menar allvar med arbetet för kvinnor, fred och säkerhet. Stödet till medlingsnätverkets arbete med 1325 måste återupptas, och stödet till organisationer och myndigheter som jobbar med 1325 måste stärkas om vi menar allvar med att kvinnors rättigheter är en prioriterad fråga.

Regeringen har även kapat det statliga ekonomiska stöd som i hundra år getts till svenska organisationer inom civilsamhället som arbetar för fred och nedrustning. Det är också djupt beklagligt.

Ett starkt engagemang inom de multilaterala organisationerna är centralt för genomförandet av Agenda 2030, klimatomställningen och freds- och jämställdhetsarbetet. I en tid av ett hårdnande säkerhets- och handelspolitiskt klimat och ökad polarisering behöver multilaterala arenor stärkas och utvecklas, inte minst Internationella valutafonden och Världsbanken.

Vänsterpartiet anser att Sverige ska säkerställa att organisationerna ökar stödet till just jämställdhetsarbetet.

Herr talman! Det är nu i dagarna fyra år sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina och det fruktansvärda kriget inleddes. Den dagen förändrades allt för Ukraina som land och för den ukrainska befolkningen – och för resten av världen.

Kriget i Ukraina har gjort om svensk försvarspolitik i grunden och har fått många av oss att omvärdera väldigt mycket, som politiker och som människor. Sedan den fullskaliga invasionen har svensk försvarspolitik, genom många timmars diskussioner i Försvarsberedningen och mellan regering och opposition, nått en enighet som nog ingen trodde var möjlig.

Rysslands invasion, ockupation och krig är såklart fullständigt oacceptabelt. Det strider mot folkrätten och måste fortsätta fördömas med de starkaste ord samtidigt som vi i handling stöder Ukraina på många olika sätt. Angreppet är en kränkning av Ukrainas territoriella integritet och suveränitet och innebär ett stort mänskligt lidande för den ukrainska befolkningen.

Stödet till Ukraina och de ekonomiska sanktionerna måste fortsätta och utökas, inklusive att bekämpa den ryska skuggflottan i Östersjön som även innebär en stor risk för miljökatastrofer. Världens länder måste sluta köpa den ryska oljan och gasen, som transporteras på undermåliga fartyg och som i praktiken finansierar kriget. Ryssland ska inte heller tillåtas delta i internationella tävlingar eller arrangemang. Det går inte att tävla, fira och festa med en imperialistisk invasions- och ockupationsstat.

Herr talman! Trumps nya mandatperiod i Washington har inneburit minskat amerikanskt stöd till Ukraina, och Trump har stärkt sin egen relation till Ryssland. Det är mycket allvarligt och oroväckande. Trumps uttalanden har pekat på att han är villig att låta Ryssland vinna kriget genom att låta dem få behålla den mark de har invaderat. I samma andetag vill han ta över Grönland och Kanada.

Alla demokratiska länder måste samlas i stödet till Ukraina och motståndet mot den ryska invasionen. Ryssland får inte tillåtas vinna kriget eller belönas för den invasion och ockupation som de är ansvariga för.

Ryssland och USA verkar nu hålla på att dela upp Ukraina mellan sig. Det är som om vi återigen ser stormakter sitta vid en karta med linjaler och dela upp mark, naturresurser och makt över befolkningen. Det är självklart helt oacceptabelt. Ingenting får diskuteras eller beslutas över ukrainarnas huvuden.

Ukraina behöver fred, men freden måste vara rättvis och hållbar. Ukraina ska inte tvingas lämna över vare sig makt eller mark till ockupanten Ryssland. Det är endast ukrainarna själva, inte Trump eller Putin, som ska bestämma över sin egen och sitt lands framtid.

Om USA skulle ge Ryssland en seger i Ukraina vore det förödande, inte bara för Ukraina och dess befolkning utan även för Rysslands grannländer och hela Europa. Putin stannar inte vid Ukraina. Hans imperialism kommer att fortsätta.

Herr talman! Putins Ryssland är ett hot, inte bara mot grannländerna utan även mot alla de ryska invånare som motsätter sig styret eller som inte passar in i det samhälle som Putin vill bygga. För ryska mänskliga rättighetsaktivister, hbtqi-personer, feminister, urfolksföreträdare, miljörörelsen och den politiska oppositionen innebär den egna regimen ett dagligt hot om våld, repressalier och även mord.

Det är ett imperialistiskt Ryssland som krigar mot Ukraina. Vårt stöd till Ukraina är humanitärt, ekonomiskt, diplomatiskt samt militärt. Det militära stödet med vapen, ammunition, fordon och utbildning till Ukraina krävs för att Rysslands krig inte ska lyckas. Att kunna försvara sina gränser och sin befolkning är grundläggande för att Ukraina i framtiden ska kunna bygga upp och stärka sin demokrati och välfärd för befolkningen.

Herr talman! Sveriges stöd till Ukraina är och måste vara brett och långsiktigt. Tusentals av de miljoner människor som tvingats fly från Ukraina har tagit sig till Sverige. De kämpar för att klara sig i ett nytt land, med all den osäkerhet det innebär när familj och vänner är kvar i Ukraina.

De ukrainska flyktingarnas ekonomiska situation i Sverige är också mycket allvarlig. De och många andra flyktingar har mycket liten ekonomisk ersättning att leva på varje dag. Vänsterpartiet har många gånger krävt att regeringen ska höja ersättningen för att göra vardagen mer dräglig för flyktingar. När kriget är slut ska Sverige vara en aktiv part i återuppbyggnaden av Ukraina, utifrån den inriktning den ukrainska befolkningen vill se.

Herr talman! Världen är tyvärr inte så fredlig som vi önskar. Det är uppenbart. Runt om i världen pågår krig och konflikter. Människor flyr för sina liv, diktatorer härjar och människor lever i förtryck. Krig är det värsta som finns och leder alltid till många dödsoffer, sönderslagna familjer, stor förödelse med städer och infrastruktur som bombas sönder, minor i mark och vatten, många flyktingar och generationer av barn som växer upp med konsekvenserna, sorgen och minnena.

Det är otroligt viktigt att Sverige är en stark röst i världen för fred, frihet, demokrati, mänskliga rättigheter och jämlikhet. Det perspektivet får vi inte tappa bort.

Kriget i Ukraina har pågått i över fyra år. Vänsterpartiet står bakom det humanitära, ekonomiska och militära stöd som Sverige skickar till Ukraina och fördömer kraftfullt den ryska invasionen och ockupationen.

Jag yrkar därmed bifall till förslaget om ökat stöd till Ukraina i sin helhet.

Fru talman! Tack för svaret, Gudrun Brunegård! Det är klart att vi ska stödja Ukraina, men vi menar att det stödet måste tas från något annat än biståndet. Vi måste helt enkelt hitta additionellt bistånd till Ukraina. Världens mest utsatta människor ska inte behöva stå tillbaka för att vi ska stödja Ukraina.

När det gäller de strategier som man nu har lämnat är det klart att det blir ett enormt bakslag för de vanliga människorna i Tanzania med flera länder. Detta uttrycks även av ledande representanter för de här länderna. Inte minst gäller det kvinnors och flickors rättigheter, SRHR och kvinnors möjligheter till egen försörjning. Till exempel är Tanzania ett oerhört fattigt land där kvinnor behöver stöd för att öka sin möjlighet till egen ekonomisk försörjning. Det här rullas nu tillbaka när stödet minskar. Det är klart att det är ett enormt bakslag för de absolut fattigaste och mest utsatta länderna, särskilt för kvinnor och flickor.

Jag hoppas att Kristdemokraterna på något sätt kan förändra detta och trycka på för att strategierna ska återupptas. Jag tror att det är svårt, men jag tycker att det är oerhört viktigt. De absolut fattigaste människorna i världen ska inte behöva betala priset för stödet till Ukraina. Vi måste försöka hitta andra medel för det.

Fru talman! Tack, Gudrun Brunegård, för anförandet och för engagemanget i de här frågorna!

Tyvärr ser vi i dag hur kvinnor och flickor runt om i världen möter en historisk backlash just när det gäller sexuella och reproduktiva rättigheter och hälsa, inte minst på grund av nedskärningen i det amerikanska biståndet. Där menar vi att Sverige måste steppa upp och i stället öka stödet till jämställdhet och SRHR. Tyvärr ser vi dock i budgeten att det minskar, och det tycker vi är allvarligt.

Jag hoppas precis som tidigare talare att Kristdemokraterna kan trycka på i regeringen för att stödet till SRHR och jämställdhet ska öka, men jag funderar egentligen på vad Kristdemokraterna tänker kring att Sverige har lämnat några av de fattigaste länderna i Afrika och Asien åt deras öde. Man har lämnat viktiga strategier, till exempel den för Tanzania, där ledamoten själv har varit engagerad och som ledamoten också pratar om.

När Sverige lämnar Tanzania, ett land som vi har varit aktiva i under decennier, förloras mycket kompetens, erfarenhet och kunskap. Mycket av det arbete vi har byggt upp riskerar också att rullas tillbaka. Särskilt hårt drabbas kvinnor och flickor, återigen, och särskilt hårt drabbas också arbetet med SRHR. UN Women visar exempelvis i en rapport att hälften av alla kvinnoorganisationer som finns lokalt i Tanzania helt enkelt riskerar att gå omkull eller inte kunna fortsätta sitt arbete. Det här är väldigt allvarligt.

Vad tänker ledamoten om att Sverige har lämnat både den viktiga strategin för Tanzania och de andra strategierna i Afrika?

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation nummer 2.

Vänsterpartiet beklagar starkt att regeringen har övergett den feministiska utrikespolitiken. Sverige har varit ett föregångsland när det gäller jämställdhet, och att plötsligt ändra riktning är ett slag mot flickor och kvinnor världen över.

Den feministiska utrikespolitiken var inte bara en etikett, utan den hade tydlig effekt. Det visar bland annat undersökningen av Expertgruppen för biståndsanalys, EBA. Den visar att arbetet för jämställdhet intensifierades under den feministiska utrikespolitiken samt att den feministiska utrikespolitiken stärkte Sveriges internationella ledarskap i jämställdhetsfrågor. Fler länder börjar ta efter det svenska exemplet. Nu rullas det arbetet tillbaka av regeringen och Sverigedemokraterna.

Kränkningar av kvinnors rättigheter är det vanligaste och mest omfattande brottet mot de mänskliga rättigheterna. Världen över begränsas kvinnors liv av diskriminerande lagstiftningar och samhällsnormer. Könsdiskriminering är en stor orsak till fattigdom, och kvinnor – som oftast har det verkliga försörjningsansvaret för familjen – saknar ofta de mest basala rättigheterna.

Kvinnors rättigheter är en nyckel till utveckling. Att öka kvinnors möjligheter till utbildning och försörjning bidrar till att förbättra den enskilda kvinnans ställning, främjar jämställdhet i stort och bidrar dessutom till hela samhällets utveckling.

Samtidigt är det viktigt att understryka att kvinnor världen över i högsta grad själva är aktörer. Det är därför avgörande att det är kvinnor i fattiga länder som sätter dagordningen för arbetet med jämställdhet i utvecklingspolitiken och att Sverige verkar för att kvinnor ska finnas representerade och inkluderade i alla former av beslutsprocesser. Jämställdhet är inte bara en mänsklig rättighet utan en förutsättning för hållbar utveckling.

Kvinnors deltagande ska inte vara villkorat eller tillfälligt. För att bygga verklig och hållbar jämställdhet krävs att kvinnor kan delta aktivt på alla samhällsnivåer. Genusperspektivet ska genomsyra alla områden, oavsett om det handlar om infrastruktursatsningar, handelsavtal eller vapenexport. Arbetet ska vara målstyrt och möjligt att utvärdera och följa upp.

Jämställdhet ska inte vara en separat och avgränsad strategi i utvecklingssamarbetet. Vänsterpartiet vill se integrerade jämställdhetsstrategier som genomsyrar hela utvecklingspolitiken, och självklart borde den feministiska utrikespolitiken återinföras.

Kvinnor och flickor runt om i världen möter just nu en historisk backlash när det gäller deras sexuella och reproduktiva rättigheter och hälsa. Politiskt stöd och ekonomiska resurser minskar i takt med att friheten begränsas och röster tystas bland kvinnor och flickor och bland människor med olika sexuell läggning, könsidentitet och uttryck. Ett tydligt exempel är den stora neddragningen av det amerikanska biståndet, som drabbar flickor, kvinnor och hbtqi-personer särskilt hårt.

Att få bestämma över sin egen kropp och uttrycka sin egen sexualitet är en grundläggande mänsklig rättighet, men det är en rättighet som kränks och inskränks i många länder. Bristande tillgång till preventivmedel och sexualupplysning, bristande mödravård och starka begränsningar i aborträtten är centrala hinder för utveckling och fattigdomsbekämpning.

Tillgång till rent vatten och grundläggande sanitet är också en viktig jämställdhetsfråga. Att säkra tillgången till rent vatten, sanitet och hygien, WASH, är avgörande för att kunna rädda liv världen över. Det också viktigt för att säkra flickors skolgång, kvinnors hälsa och barns överlevnad. Årligen dör över 1 miljon mödrar och nyfödda barn på grund av infektioner som är direkt kopplade till brist på rent vatten, sanitet och hygien i samband med förlossningar. Det visar en rapport från Wateraid.

Ett område med växande utmaningar för SRHR är humanitära kriser. Mödradödlighet, barnäktenskap och sexualiserat våld ökar till följd av väpnade konflikter. Det är även viktigt att undanröja de hinder som utestänger vissa grupper från SRHR-insatser. Det kan handla om grupper som kvinnor och flickor på landsbygden, hbtqi-personer, etniska minoriteter och urbefolkningsgrupper, barn och unga, äldre funktionsvarierade och människor på flykt.

Ett av de mest brutala uttrycken för den globala könsmaktsordningen och våldet mot flickor och kvinnor är kvinnlig könsstympning. Trots att många länder förbjudit kvinnlig könsstympning förekommer det alltför ofta i ett flertal länder. Enligt Unicef utsätts uppskattningsvis 3 miljoner flickor för könsstympning varje år, och över 230 miljoner flickor och kvinnor lever i dag med konsekvenser av könsstympning. Bistånd kan bidra till att öka kunskapen om kvinnlig könsstympning och få ett slut på denna brutala verksamhet, som innebär ett enormt lidande för kvinnor och flickor som drabbas.

Regeringen lämnade den feministiska utrikespolitiken men betonar att jämställdhet är ett kärnvärde, vilket är svårt att ta på allvar när vi ser hur biståndet och jämställdheten minskar. I den nuvarande strategin sänks anslaget med 240 miljoner kronor jämfört med föregående strategiperiod. Jämställdhetsintegreringen i Sidafinansierat bistånd var 2024 nere på den lägsta nivå som uppmätts för svenskt bistånd sedan OECD-Dacs mätningar av jämställdhet påbörjades. Stödet till kvinnoorganisationer minskar också, liksom stödet till de FN-organisationer som jobbar med jämställdhet och SRHR: UN Women, UNFPA och Unaids.

I Agenda 2030 har världens länder bekräftat att alla människor ska ha tillgång till SRHR till 2030. För att det ska bli möjligt krävs att frågan om SRHR kommer högre upp på dagordningen.

Vänsterpartiet menar att hälften av biståndet ska gå till kvinnor och flickor samt 10 procent öronmärkas för SRHR, sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. I en tid när jämställdhet, hbtq-personers rättigheter och rätten till SRHR är under attack behöver Sverige steppa upp och agera motvikt. Tyvärr ser vi inte det i dag – tvärtom.

Vi menar att Sverige ska vara en tydlig röst för SRHR och särskilt för abort, sexualundervisning och hbtq-personers rättigheter i FN och andra internationella sammanhang. Sverige måste återigen ta på sig ledartröjan och återigen bli ett föregångsland när det gäller kvinnors och flickors och hbtqi-personers rättigheter samt den självklara rätten till SRHR. Stödet till FN-organ som UN Women, UNFPA och Unaids måste stärkas, inte minskas.

Fru talman! Det är klart att resurserna spelar roll och att det spelar roll när vi överger de absolut fattigaste länderna i världen. Det är framför allt flickor och kvinnor som drabbas hårdast när vi lämnar strategierna i dessa länder.

Ett tydligt exempel där det indragna stödet kommer att få negativa konsekvenser är Liberia. Det är ett land som har haft en mycket positiv utveckling. Den svenska regeringens beslut att fasa ut det långsiktiga utvecklingssamarbetet innebär att riktade insatser för jämställdhet och kvinnors rättigheter, som tidigare var centrala i den svenska strategin, riskerar att försvinna. Organisationer som arbetar med kvinnors rättigheter och fredsbyggande i Liberia varnar för att detta hotar freden och rättigheterna i landet. Tidigare har Sverige bland annat stöttat UN Womens arbete i landet.

Ett annat exempel är Zimbabwe där samarbete med kvinnofacken och textilindustrin, som arbetar för säkra arbetsplatser, hotas när biståndet dras tillbaka. Lokala röster i Zimbabwe beskriver situationen som desperat och menar att det svenska beslutet att lämna landet innebär att hoppet försvinner för många, särskilt de mest utsatta.

I Moçambique har stödet i huvudsak gått till SRHR och arbetet med säkra aborter men även till att stödja kvinnors deltagande i samhället och möjlighet till egen försörjning.

Allt detta arbete är nu hotat, och jag har svårt att förstå hur man kan överge de här absolut mest utsatta kvinnorna i världen.

Fru talman! Tack, Katarina Tolgfors, för anförandet!

Jag vet att ledamoten tycker att jämställdhetsfrågor är viktiga, men tyvärr syns det inte i regeringens budget. Tvärtom ser vi snarare hur regeringen skär ned på stödet till kvinnor och flickor och SRHR. Det här är allvarligt när vi ser hur just kvinnor, flickor och hbtqi-personer står inför en historisk backlash.

Krig, konflikter och fattigdom slår hårdast mot kvinnor, men i stället för att öka stödet till utsatta kvinnor och flickor lämnar den svenska regeringen flera strategier i de fattigaste och mest utsatta länderna i Afrika och Asien.

När resurserna minskar ökar risken för sexuellt våld och minskad tillgång till skydd. Många lokala kvinnorättsorganisationer som är beroende av svenskt stöd tvingas pausa eller lägga ned sin verksamhet, vilket innebär att kvinnor förlorar stöd och skydd.

Minskade satsningar på SRHR-området innebär en ökad risk för osäkra aborter och försämrad mödrahälsovård.

När stödet till jordbrukskooperativ och kvinnors ekonomiska egenmakt minskar begränsas kvinnors möjligheter, självständighet och ekonomiska oberoende.

När Sverige drar ned på stödet till både UN Women, UNFPA och Unaids samt avslutar bilaterala strategier i länder som Liberia, Moçambique, Tanzania, Zimbabwe med flera och stänger flera ambassader minskar närvaron och inflytandet i jämställdhetsfrågorna. Viktigt arbete och viktiga erfarenheter och kompetens som byggts upp under decennier riskerar att gå förlorade, och jämställdhetsarbete samt arbete för SRHR riskerar att rullas tillbaka.

Varför överger ni de mest utsatta och fattigaste kvinnorna i världen på detta sätt?

Herr talman! Tack, ministern, för ytterligare svar!

Det som är viktigt för oss är att alla organisationer som söker humanitärt bidrag via Sida ska behandlas lika och inte godtyckligt. Det är precis det som den här debatten handlar om. Våra system måste helt enkelt vara rättssäkra.

Självklart ska våra skattemedel gå till att stödja mänskliga rättigheter, demokrati och kvinnors och flickors rättigheter. Det tycker vi är jätteviktigt.

Ministern frågade om vi inte kan stödja auktoritära länder som Somalia och Afghanistan. Det kan vi naturligtvis göra, men biståndsmedel ska inte gå direkt till att stödja auktoritära ledare, som i exemplet med Somalia.

Att Islamic Relief nu nekas alla bidrag är helt oförståeligt. Organisationen har varit en betrodd och uppskattad partner till Sida i över tio år och har erhållit ett relativt stort stöd för sitt humanitära arbete. Ingen allvarlig kritik har riktats mot organisationen under hela den tiden, snarare tvärtom. Organisationen har fått gott omdöme vid tidigare utvärderingar. Trots det har Sida nu sagt nej till organisationens ansökan när det gäller humanitärt stöd.

Varken Sida eller Center mot våldsbejakande extremism ser några tecken på att verksamheten är antidemokratisk eller våldsbejakande eller att det i nuvarande styrelse och ledning finns kopplingar till sådana miljöer. Trots det har man dragit in stödet till organisationen, eftersom man har tagit det säkra före det osäkra och använt denna märkliga försiktighetsprincip, som öppnar upp för godtycklighet och rättsosäkerhet.

Det får konsekvenser även för andra organisationer. Hanteringen av Islamic Relief har med rätta oroat stora delar av civilsamhället och har även lett till en JO-anmälan. Det är mer än uppenbart, tycker jag, att något måste göras. Riktlinjer och direktiv till myndigheten Sida behöver ses över, så att de principer som tillämpas i samband med beviljande av bidrag till civilsamhället är rättssäkra och proportionerliga, så att likabehandling upprätthålls. Håller inte ministern med om det?

Herr talman! Tack, ministern, för ytterligare svar!

Självklart ska inte en enda skattekrona gå till extrema organisationer eller antidemokratiska krafter; där är vi helt överens. Jag kan därför inte låta bli att fundera över hur det kan komma sig att 100 miljoner av svenska biståndsmedel faktiskt har gått till den Hamaskramande premiärministern i Somalia eller åtminstone till närstående projekt.

När det gäller Islamic Relief i Sverige har organisationen varit strategisk partner till Sida sedan 2014, alltså i över tio år. Nu har man blivit av med stödet trots att varken Sida eller Center mot våldsbejakande extremism ser några tecken på att verksamheten är antidemokratisk eller våldsbejakande. Det finns inga tecken på detta.

Sida har dock beslutat sig för att ta det säkra före det osäkra och tillämpa den så kallade försiktighetsprincipen. Det är både obegripligt och oroande, och det bäddar självklart för godtycklighet. Jag kan verkligen förstå att hela civilsamhället nu är oroat – vilka organisationer drabbas nästa gång av den här godtyckligheten?

De som drabbas hårdast av det indragna stödet till Islamic Relief är faktiskt alla de tusentals människor som organisationen hjälper runt om i världen. Den svenska organisationen är en del av Islamic Relief Worldwide, som är en internationell humanitär organisation som har bedrivit biståndsarbete i över 40 år. Organisationen rapporterar att 14,5 miljoner människor i 38 länder har fått stöd under det senaste året. Bland annat stöttar man människor i nöd oavsett religion, etnicitet, kön eller annan tillhörighet.

Islamic Relief finns till exempel på plats i svältkatastrofens Sudan, där man bland annat hjälper svältande och våldsutsatta kvinnor och barn. Nu riskerar denna viktiga verksamhet att frysa inne, och det är allvarligt.

Självklart ska organisationer som söker och får stöd kunna granskas och kontrolleras, men det måste ske på saklig grund och baseras på fakta som går att bemöta – och rätta till, om det finns oklarheter. Islamic Relief har drabbats extra hårt därför att det pågår en tydlig desinformationskampanj mot organisationen. Det såg vi ett tydligt exempel på nyss, i form av Sverigedemokraternas framträdande här i kammaren.

Under sin tid har Islamic Reliefs verksamhet världen över genomgått mer än 500 rigorösa, oberoende granskningar. Samtliga dessa granskningar har bekräftat att verksamheten är uteslutande humanitär och genomförs utan väsentliga avvikelser. Organisationen bedriver sitt arbete i enlighet med internationellt erkända humanitära principer och kvalitetsramverk, däribland Core Humanitarian Standard, samt Giva Sveriges nationella kvalitetskod.

Sverige ska självklart inte bidra till att underblåsa den här desinformationskampanjen, utan våra beslut måste vila på saklig grund och fakta. Försiktighetsprincipen måste självklart tillämpas på ett rättssäkert och proportionerligt sätt så att likabehandling upprätthålls. Håller inte ministern med om det?

Jag tycker att det är uppenbart att regeringen, mot bakgrund av det indragna stödet till Islamic Relief och hur frågan har hanterats, behöver se över sina riktlinjer och direktiv till Sida när det gäller utbetalning av humanitärt stöd till civilsamhällesorganisationer.

Herr talman! Jag tackar ministern för svaret på min interpellation, även om jag också önskar att det hade varit mer utförligt.

Den här debatten handlar om så mycket mer än om att en organisation, i det här fallet Islamic Relief, inte har fått sin ansökan om bidrag beviljad. Den handlar om att regeringens riktlinjer till myndigheten Sida har lett till godtycklighet och rättsosäkerhet.

Hanteringen av Islamic Relief har oroat stora delar av civilsamhället och även lett till en JO-anmälan. Det är mer än uppenbart att något måste göras. Riktlinjer och direktiv till myndigheten måste ses över så att de tillämpas på ett rättssäkert och proportionerligt sätt i enlighet med principen om likabehandling.

Att Islamic Relief helt nekas bidrag är faktiskt helt oförståeligt. Organisationen har varit en betrodd och uppskattad partner till Sida i över tio år och erhållit ett relativt stort stöd för sitt humanitära arbete. Ingen allvarlig kritik har riktats mot organisationen under den tiden. Tvärtom har organisationen fått goda omdömen vid tidigare utvärderingar.

Trots det har nu Sida sagt nej till organisationens ansökan om humanitärt stöd. Beslutet kom efter en särskild granskning av Center mot våldsbejakande extremism. Men varken Sida eller Center mot våldsbejakande extremism ser tecken på att verksamheten är antidemokratisk eller våldsbejakande eller att det finns kopplingar till sådana miljöer i nuvarande styrelse och ledning.

Trots det har Sida dragit in stödet till organisationen och beslutat sig för att ta det säkra före det osäkra genom att tillämpa en så kallad försiktighetsprincip – en princip som är oerhört svår att bemöta när det inte finns någon saklig grund för kritiken. Det är en godtycklighet och rättsosäkerhet som riskerar att få konsekvenser för hela civilsamhället.

Självklart ska inga skattepengar gå till våldsbejakande extremister eller antidemokratisk verksamhet. Där är vi helt överens. Kontroll och granskning är självklart en viktig del i en öppen och rättssäker förvaltning. Men den nuvarande strikta tolkningen av försiktighetsprincipen riskerar att begränsa civilsamhällets möjligheter att verka. Det öppnar för rättsosäkerhet och godtycklighet.

Hanteringen av Islamic Relief berör som sagt hela civilsamhället och skapar nu stor oro bland civilsamhällets organisationer, på goda grunder. Det handlar helt enkelt om hur långt en försiktighetsprincip kan sträckas utan att urholka grundläggande förvaltningsrättsliga principer. Det är uppenbart att en strikt tillämpning av försiktighetsprincipen kan få betydande konsekvenser i förhållande till likabehandlingsprincipen i Sidas styrning.

Jag vill att ministern svarar lite tydligare på våra frågor. Hur säkerställer ministern att försiktighetsprincipen tillämpas på ett rättssäkert och proportionerligt sätt så att likabehandling upprätthålls? Och anser ministern, mot bakgrund av det indragna stödet till Islamic Relief och hur det har hanterats, att regeringen behöver se över sina riktlinjer och direktiv till Sida när det gäller utbetalning av humanitärt stöd till civilsamhällets organisationer?

Fru talman! Vi har delat upp det så att jag kommer att fokusera på biståndet. Jag håller självklart med om allt det som min kollega Håkan Svenneling tidigare anförde här i talarstolen.

Behovet av bistånd till det hårt drabbade Gaza kommer att vara enormt under mycket lång tid framöver. Minst 70 000 civila – troligtvis fler – har dödats i folkmordet. Människor dör fortfarande, trots att det råder en bräcklig vapenvila.

I stort sett hela Gaza ligger i ruiner. Sjukhus, skolor och bostadshus är förstörda. Infrastrukturen fungerar inte. Människor saknar el, rent vatten, mat och mediciner. 90 procent av befolkningen är helt beroende av hjälp. 1,5 miljoner palestinier saknar hem och bor i skadade tält utan skydd mot väder och regn.

Trots vapenvilan är Gaza fortfarande en av de värsta och farligaste platserna i världen för barn att leva på. Nästan dagligen dödas barn i Gaza. Flera nyfödda har frusit ihjäl under vintern, och 55 000 palestinska barn lider av akut undernäring. Hjälpen behöver komma in. Alla biståndsövergångar måste öppnas. Humanitära biståndsorganisationer måste få snabb och obehindrad tillgång till människor i nöd.

Antalet illegala bosättningar ökar rekordsnabbt. På bara fem år har antalet bosättningar på Västbanken ökat med 180 procent, med godkännande av den israeliska staten och i strid med FN. Palestinier terroriseras, dödas och fördrivs i tusental från sina hem. De israeliska myndigheterna stryper vattentillgången, förstör palestinska hem och ser på medan bosättare bränner ned olivträdsodlingar, som är en grundpelare för den palestinska ekonomin. Det är uppenbart att även stödet till palestinier på Västbanken måste öka.

Den viktigaste organisationen till stöd för de palestinska flyktingarna är FN-organet UNRWA, som etablerades redan 1949 och som har FN:s mandat att skydda och stödja palestinska flyktingar. Det rör sig om flera miljoner palestinska flyktingar och deras släktingar, som sedan Israel bildades har fördrivits från sina hem.

UNRWA tillhandahåller grundläggande tjänster och humanitärt bistånd till cirka sex miljoner palestinska flyktingar i Palestina, Libanon, Syrien och Jordanien och är en hörnsten i de humanitära insatserna i hela regionen. Organisationens personal och lokala kunskaper är helt avgörande för den livräddande humanitära insatsen i Gaza.

En stor majoritet av FN:s medlemsstater röstade nyligen för att förnya UNRWA:s mandat. UNRWA har det övergripande ansvaret för de palestinska flyktingarna. Det finns ingen organisation som kan ersätta UNRWA utom en fungerande palestinsk stat. Den stabiliserande roll som UNRWA spelar i regionen får inte heller underskattas.

Det är uppenbart att Israel försöker att göra sig av med det palestinska flyktingproblemet genom att misskreditera och förbjuda UNRWA, men trots Israels angrepp fortsätter UNRWA att vara operativt i Gaza, på Västbanken och i regionen med tusentals i personalstyrkan och robusta system.

Omvärlden behöver stå upp för och försvara UNRWA samt öka biståndet till denna oumbärliga organisation, men Sverige valde i stället, som enda land i Europa, att helt dra in stödet till UNRWA i en situation där det behövs mer än någonsin. Det är helt oförsvarligt. Det svenska stödet till UNRWA måste återupptas snarast.

Regeringen är tydlig med att bosättningspolitiken strider mot folkrätten, undergräver tvåstatslösningen och bidrar till en förhöjd konfliktnivå. Det är därför märkligt att Sida har valt att stoppa stödet till flera palestinska rättighetsorganisationer och till den svenska delen av Ekumeniska följeslagarprogrammet, som bidrar till att minska våldet och främja en tvåstatslösning.

Under drygt 20 års tid har de så kallade följeslagarna – internationella observatörer från världen över – kommit till Västbanken för att skydda civilbefolkningen, dämpa våldet, dokumentera människorättsöverträdelser och visa stöd för palestinska och israeliska organisationer och individer som arbetar för en fredlig lösning på konflikten.

Det svenska Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel startade 2002. Sedan dess har över 2 000 internationella observatörer från cirka 25 länder, varav cirka 400 från Sverige, funnits på plats på Västbanken och i östra Jerusalem för att ge skydd och stöd till civilbefolkningen under ledning av Kyrkornas världsråd.

Följeslagare har vandrat med palestinska skolelever förbi militära vägspärrar på väg till skolan, bidragit med internationellt skydd för boskapsskötare och familjer som skördar sina oliver och dokumenterat när familjer fått sina hem rivna eller sin mark konfiskerad. Varför stoppar man detta fredsbevarande projekt som framgångsrikt bidragit till att skydda civilbefolkningen och dokumentera olika övergrepp?

Nyligen har Israel också förbjudit i stort sett alla stora biståndsorganisationer att verka i Gaza och på Västbanken. I praktiken är det nu endast Röda Korset som Israel accepterar. Det handlar om ett fyrtiotal organisationer som Rädda Barnen, Läkare Utan Gränser och Oxfam. Tänker regeringen även denna gång lyssna på Israel och stoppa stödet också till dessa organisationer? Jag hoppas verkligen inte det.

Läkare Utan Gränser säger till nyhetsbyrån AP att Israels beslut får katastrofala konsekvenser för deras arbete i Gaza, där de står för cirka 20 procent av sjukhusplatserna och en tredjedel av förlossningarna.

Flera länders utrikesministrar, inklusive den svenska utrikesministern, har protesterat mot beslutet. Det är bra, men det räcker inte med ord. För att vända utvecklingen måste omvärlden sätta hård press på Israel genom sanktioner, såsom att frysa associeringsavtalet men även genom att bojkotta varor, åtminstone från ockuperad mark.

Samtidigt måste vi göra allt vi kan för att stödja det utsatta palestinska folket, både i Gaza och på Västbanken, samt de palestinska flyktingarna i närområdet. Biståndet till Palestina måste öka, den särskilda strategin återinföras och stödet till Ekumeniska följeslagarprogrammet och organisationer som jobbar för fred, demokrati och mänskliga rättigheter återupptas, inklusive stödet till UNRWA.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar för svaret, även om jag inte tycker att jag fick något riktigt svar på mina frågor.

Självklart ska länder betala sina avgifter. Det är bra att Sverige gör det, även om vi har dragit ned på stödet. Men jag skulle ändå vilja ha svar på detta med att Sveriges andel som går till jämställdhet i biståndet har dragits ned ganska drastiskt. Hur ser ledamoten på det? Hur kan ni säga att jämställdhet är ett kärnvärde när ni drastiskt drar ned på stödet till just jämställdhet? Stödet har minskat med 5 miljarder mellan åren 2021 och 2024. Jag tycker inte att detta duger.

Det här är så viktigt nu när vi ser hur framför allt USA drar ned på stödet till kvinnor, flickor och hbtqi-personer. Då borde Sverige steppa upp. Vi är ju otroligt bra på den här frågan.

Tycker ledamoten att jämställdhet ska genomsyra och integreras i all bistånds- och utrikespolitik?

Fru talman! Tack, Margareta Cederfelt, för anförandet!

Jag håller verkligen med om att FN behövs. Därför är det djupt beklagligt att Sverige har minskat stödet till just FN.

Jag begärde ordet för att ställa en fråga om jämställdhet. Bland det första regeringen gjorde var att man övergav den feministiska utrikespolitiken, trots att den har haft en tydlig effekt och inneburit att flera länder följt det svenska exemplet. Detta är att skicka fel signaler till omvärlden.

Regeringen säger att jämställdhet ändå är ett kärnvärde för regeringen. Men det är svårt att ta det på allvar när vi ser hur stödet till jämställdhet drastiskt minskar i den svenska biståndsbudgeten i ett läge när vi ser ett enormt bakslag för stödet till kvinnor, flickor och hbtqi-personer globalt, inte minst på grund av det indragna stödet från USA. Vi kan inte heller se att jämställdhet genomsyrar reformagendan.

Vi menar att jämställdhet måste genomsyra all utrikes, säkerhets- och biståndspolitik. Håller ledamoten med om detta?

Fru talman! Jag fick inget jättetydligt svar från ledamoten. Ska svenska biståndsmedel gå till att muta en islamistisk, korrupt premiärminister? De här 100 miljoner kronorna har faktiskt gått direkt till projekt som är mycket närstående den här premiärministern.

Jag skulle vilja ta upp en annan fråga också, nämligen stödet till Ekumeniska följeslagarprogrammet på Västbanken. Det stöds även av Kyrkornas världsråd. Sverige har varit starkt pådrivande. Det är ett väldigt viktigt projekt som handlar om att stödja palestinier som är utsatta, till exempel genom att följa palestinska barn till skolan, men också dokumentera olika övergrepp mot palestinierna.

Sverige har nu dragit tillbaka sitt stöd till detta otroligt viktiga projekt. Vad anser ledamoten om det?

Fru talman! Jag tackar ledamoten för anförandet. Jag håller verkligen med om att det är viktigt att agera mot förföljelse av kristna och andra religiösa grupper. Religionsfrihet är verkligen en viktig fråga. Vi har jobbat med detta tillsammans vid flera tillfällen.

Men jag tänkte ställa en helt annan fråga, och den gäller Somaliabiståndet. Regeringen har skickat iväg 100 miljoner till en av världens mest korrupta ledare, nämligen den somaliska premiärministern. Det är en premiärminister som inte bara är korrupt utan även har uttalat sitt starka stöd till den islamistiska organisationen Hamas. Hur är det här möjligt?

Stödet ges i utbyte mot att Somalia lovar att ta emot ett antal somaliska flyktingar som Sverige vill utvisa. Långtifrån alla är dömda brottslingar, har det visat sig. Bland annat finns det personer som är både skötsamma och väletablerade med egen försörjning.

Ska svenska biståndsmedel gå till att muta en islamistisk, korrupt premiärminister? Vad anser ledamoten?