Partilösa

Herr talman! Jag har redan tackat talmannen, så jag skippar det i dag.

Det här är min sista debatt. Jag har suttit i utbildningsutskottet i ungefär elva år, och det finns nog ingen i den här kammaren som har nämnt ordet marknadsskola och motståndet till den lika många gånger som jag.

Jag är här för att jag började med denna fråga, och jag vill också avsluta med den. Anledningen till att skolpolitiken har varit viktig för mig från början och anledningen till att motståndet till marknadsskolan är viktigt är att det inte bara handlar om skolan. Det skolsystem vi väljer att bygga kommer att definiera vilket samhälle vi kommer att vara nu och framåt.

Därmed ser vi också att de politiker och partier som företräder skolkapitalet och har gjort det under alla de här åren också driver andra frågor som ser till att splittra vårt samhälle. Det är frågor som skapar ojämlikhet och som gör att barn inte längre möter barn med andra bakgrunder. Det är frågor som gör att människor skiljs åt och splittras, vilket också påverkar samhällslivet, föreningslivet och arbetslivet.

Jag må nu sluta i riksdagen efter de här tolv åren, men kampen mot marknadsskolesystemet kommer inte att sluta. Även om vi i dag står och diskuterar en proposition som har krystats ut av den här regeringen efter fyra år av löften kommer kampen att fortsätta under nästa mandatperiod.

Ett stort ansvar vilar nu på den kommande regeringen, som förmodligen blir någon typ av röd eller grön regering. Den kommer att hållas ansvarig för de löften man har gett från talarstolen både i dag och under den här mandatperioden.

Vi kommer också att vara många ute i kommunerna som driver den här frågan. Partiet jag tillhör, Framtidens Vänster, har gjort det här till en valfråga. Partikoalitionen jag tillhör, som heter Stockholms Vänsterallians, kommer att göra det här till en valfråga.

Men återigen: Frågan handlar om mer än bara skola. Den handlar om detta: Ska vi ha ett samhälle för alla, eller ska vi ha ett samhälle bara för de rikaste? Politiken med privatiseringar och nedmontering av välfärd har gått ihop med idén att de rika ska bli rikare på bekostnad av fattiga människor.

Vilka barn är det som behöver mest hjälp i skolan? Jo, det är barnen till dem som har drabbats av den här politiken. Den här politiken handlar om att vissa barn behöver gå runt med ont i magen för att de inte vet om de får uppehållstillstånd eller inte. Man har pratat om att alla problem i vårt samhälle handlar om invandring, vilket vi alla vet att de inte gör.

I slutändan vill jag komma med en påminnelse till alla er som ställer upp igen. När man säger att all makt ska utgå från folket är det något mer än att bara rösta vart fjärde år. Det handlar också om att ni ska representera folket under de fyra åren och att ni ska lyssna på folket under de här fyra åren. Och det har ni inte gjort när det kommer till marknadsskolan.

Precis som sades tidigare i talarstolen är en stor majoritet av svenska folket mot marknadsskolesystemet. Men grattis till er som har sett till att det får fortsätta och att era kompisar har fått tjäna mer pengar på detta! Stort grattis till Moderaterna och stort grattis till Sverigedemokraterna, som har företrätt skolkapitalet här!

Jag beklagar detta för alla lärares och elevers skull, som har fått ta konsekvenserna av det ni har gjort. De har fått ta konsekvenserna för att ni har segregerat den svenska skolan ytterligare och låter det fortsätta så.

Jag säger återigen: All makt åt folket! Det behövs en politik som vågar stå emot detta. Ett stort ansvar kommer nu att vila på den kommande regeringen, som vi också kommer att hålla ansvarig ifall man inte tar bort friskolesystemet.

Ned med marknadsskolan, en gång för alla! Tack för de här tolv åren!

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 7.)

Fru talman! Det som nu händer i Sverige är ytterst allvarligt i många avseenden. Vi vet exakt vilka som drabbas och som kommer att fortsätta drabbas. Det är inte ministersöner som deltar i kriminella våldsgäng som kommer att fängslas. Det är barn i arbetarfamiljer, familjer som kanske har sociala svårigheter och familjer i vissa geografiska områden. Det är svarta barn. Det är bruna barn.

Regering efter regering har rivit ned alla skyddsnät under decennier. Något som många av oss flaggade för har blivit verklighet, det vill säga att kriminella utnyttjar barn till de brott de vill ska begås.

Lösningen från dem som varit ansvariga för utvecklingen blir alltså fängelsestraff för de barn som inte fått ett skyddsnät. Och inte bara det, de inför också åtgärder som gör livet tuffare för familjer i våra förorter – straff för föräldrar om socialtjänstens åtgärder inte följs, skärpta bidragsregler som slår mot de mest utsatta och övervakning som normaliseras.

Vi har ett samhälle som alltmer präglas av repression och kontroll. Familjer med uppehållstillstånd får aldrig veta om de egentligen har en framtid här. Ni kan fråga er själva: Vad tror ni händer när familjer knäcks ekonomiskt, när föräldrar lever under en ständig press och när tilliten till samhället raseras?

Rekryteringsbasen för de kriminella gängen är inte en slump utan ett resultat av ett strukturellt utanförskap. Ungdomar växer upp i områden där skolan inte har tillräckligt med resurser, där det inte finns en meningsfull fritid och där föräldrar kämpar för att få vardagen att gå ihop. Det är barnen som står utanför, som inte ser en framtid med jobb och bostad, som sedan blir måltavlor för gängens rekryterare.

Rekryteringen har blivit professionaliserad och sker numera i sociala medier och krypterade chattar. Polisen varnar nu för att alla barn med mobiltelefon är i riskzonen.

Vi har nu nått en punkt där barn i 12–13-årsåldern rekryteras. För att ett barn ska kunna välja en ljusare väg, en hoppets väg, måste den vägen vara synlig, tillgänglig och trovärdig. I dag är den inte det för många barn i våra förorter. De ser ingen skola som fångar upp dem, ingen fritidsgård som ger dem en meningsfull gemenskap och ingen framtid med jobb och bostad. Samhället bygger på oändlig konsumtion för att man ska kunna sig som en del av det.

Forskningen är glasklar. Vi vet att skyddsfaktorer i form av en fungerande skola, en stabil familj och en meningsfull fritid är det som håller barn borta från kriminalitet. Det är där det förebyggande arbetet måste börja, det vill säga med tidiga samordnade insatser där skola, socialtjänst, polis och fritidssektor samverkar. Men för att bryta rekryteringskedjan måste insatserna få de resurser de behöver för att växa.

Barnen lockas tyvärr av pengar, status och gemenskap. Men när de väl är inne används hot mot både dem och familjen för att hålla dem kvar. Det är starka krafter vi pratar om. Låt oss tala klarspråk. Det här handlar om marknadsekonomins vidrigaste form där barns liv är prissatta och deras ”ostraffbarhet” är en tillgång som utnyttjas maximalt av drogindustrin.

Vad gör politikerna? De förstärker precis de strukturer som gör barn till lätta byten för kriminella nätverk. Ett samhälle som övervakar och straffar familjer, som tvingar föräldrar in i en omöjlig ekvation mellan jobb, boende, barnens framtid, uppehåll och så vidare, gör det svårt att ha koll. Det gör det svårt att hålla gängens rekryteringsmaskineri borta.

I allt detta – var hittar barn och unga vägen till hopp om en bättre framtid? Jag har flera gånger tagit upp att jag själv kommer från och bor i Skärholmen. Jag vill gärna ta upp ett par exempel från Skärholmen. Ministern nämnde att vi ska prata om verkligheten, inte om forskningen. Jag tycker att man kan prata om båda.

Första gången ett barn mötte polisens repression var han och hans kompisar elva år. Barnet hade spelat fotboll med sina kompisar och var på väg från fotbollsplanen med två av kompisarna. De stoppades av polisen, och de fick frågan om vart de var på väg. Varför var de så svettiga?

Den ena kompisen, ljus i hudfärgen, ombads vänta medan de andra två togs åt var sitt håll för förhör. De två barn som togs till förhör var båda svarta. Året efter, när barnen var 12 år gamla, hade alla tre haft upplevelsen av att ha blivit förhörda av polisen.

Innan jag kom till riksdagen var jag ordförande i Skärholmens stadsdelsnämnd. En av de första sakerna jag gjorde var att bilda ett ungdomsråd. De fick egen budget och frihet att jobba med vad de tyckte var viktigt. En av de första sakerna de ville göra var att ha ett samtal med polisen. Det var ett tufft möte. Var och en av ungdomarna i Skärholmens ungdomsråds styrelse hade varit med om situationer där de hade blivit illa bemötta av polisen. De upplevde att det var jobbigt att följa med småsyskonen till parken för att de kanske skulle möta polisen och bli förhörda. Sedan var det hur polisen bemötte nattvandrarna, på ett kanske inte så respektfullt sätt när man egentligen ska samarbeta med varandra.

Det finns mycket att berätta om mötena mellan ungdomarna och polisen. Jag vet att de tog vara på upplevelserna.

Från Skärholmen finns många andra berättelser, till exempel om den ensamstående mamman som förlorade rätten till ensam vårdnad om barnen mot en våldsam pappa, som såklart var en del av inte så trevliga miljöer.

Det finns också exempel där socialsekreterare har försökt lägga fram planer för att rädda ungdomar och barn från kriminalitet, men inte har kunnat fullfölja dem därför att resurserna inte har funnits på plats. Det är sorgligt. Ett par månader senare är situationen såklart mycket värre.

Det är de rösterna vi ska lyssna på när vi pratar om hur vi kan göra ungdomars och barns framtid bättre. Det är inte genom att de får möta repressiva krafter eller överarbetade socialsekreterare som inte har vare sig resurserna eller orken att ta hand om dem.

Det här är politik som skapar brottslingar, inte en politik som förebygger brott. De kriminella nätverken kan inte rekrytera från starka familjer och trygga skolor. Det vet vi. De rekryterar från kaos och förtvivlan. Den här regeringen bygger med många politikers tysta medgivande just nu ett Sverige med mer av kaos och förtvivlan för familjerna.

Den här politiken kommer snarare att sänka åldern på dem som rekryteras. Vi varnade för detta för flera år sedan, och nu blir det ytterligare en sänkning av åldern. Det här kommer inte att stoppa gängkriminaliteten. Drogaffärerna i de rika kvarteren går ju så himla bra.

Det är ett annat arbete som behövs. Vi behöver skydda barnen och ungdomarna, och vi behöver stoppa det som gör att pengarna rullar in.

Det behövs ett annat samhällsbygge; ett samhällsbygge som skyddar barnen från kaos och förtvivlan, som stärker familjerna, som ger barnen hopp om en annan framtid. I framtidens vänster och i Stockholms vänsterallians vill vi det. Vi vet att ett annat samhälle är möjligt; ett samhälle som satsar på välfärd och skola samt ger familjer en stabil grund att stå på, inte ett samhälle som bygger fler murar och sedan förvånas över att barnen kastas in mot dem.

Att straffa barn för vuxnas misslyckanden är inte politik. Det är ett svek. Att låsa in ett barn är att cementera en kriminell identitet. Det vet vi från Danmark. Det handlar inte om rehabilitering, utan det handlar om att bryta kontakten med skolan, familjen, med ett normalt liv. Det är inte en sund miljö att växa upp i.

Vi pratar om barn som i regel själva är offer, som oftast har utsatts för grov brottslighet och som nu utnyttjas av vuxna. De ska inte straffas för att vi vuxna inte har kunnat skydda dem.

Våra förorter kommer att drabbas ännu hårdare. Det är där barnen växer upp i utanförskap, och det är där de möter rasism i tidig ålder. Det är där föräldrarna ibland har dubbla jobb för att klara ekonomin. Det är där man bor trångt, och det är där man inte vet om man får stanna i Sverige. Det är där skolan inte har kraften att synliggöra var och en av barnen. Det är där gängen rekryterar.

Att ersätta sociala insatser med fängelse är att ge upp hoppet om en bättre framtid för just dessa barn. Vi behöver satsningar på skola, fritidsgårdar och socialtjänst och ett förebyggande arbete som faktiskt fungerar.

Vi som kommer från och bor i förorterna och som vet vad det innebär att leva i de områdena säger ifrån. Och vi är inte ensamma. Det finns en bred allians av civilsamhällesorganisationer, såsom Rädda Barnen, Bris och Barnrättsbyrån, och fackförbund som står emot det här.

Tillsammans med nya politiska krafter som vill skapa ett rättvisare och mer demokratiskt samhälle, så som vi vill göra här i Stockholm, kräver vi en politik som bygger upp och inte river ned.

Mina medmänniskor! Låt oss inte vara ett land som straffar barn för vuxnas brott. Låt oss inte vara ett samhälle som låser in 14-åringar. För det är ett samhälle som har gett upp. Jag vägrar gå med på att vi ger upp om våra barn. Det gör vi inte nu, inte någonsin.

Till dig i Skärholmen eller annan förort som inte ser hoppet om en vacker framtid vill jag säga: Jag hoppas att du vågar be om hjälp, att du vågar berätta för någon vuxen om hoten och att du får veta att ditt liv inte ska präglas av våldschattar utan av att spela med dina kompisar, sparka fotboll, läsa i skolan och komma hem till värme.

Med det yrkar jag bifall till motion 2025/26:4234, det vill säga avslag på propositionen.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka avslag på denna proposition. Eftersom jag, till skillnad från vad som verkar vara majoriteten i Sveriges riksdag, tror på forskning och beprövad erfarenhet yrkar jag bifall till samma motion som Lorena Delgado Varas precis tog upp här i talarstolen.

Det här är en otroligt viktig debatt. Det är min näst sista debatt i Sveriges riksdag. Jag har suttit i riksdagen de senaste tolv åren och har sett hur debatten har gått från att vara någorlunda saklig till att bli symbolpolitik som inte över huvud taget handlar om att förbättra vårt samhälle.

Vi är inte här för att debattera om 14-åringar ska sättas i fängelse, för att det på något sätt skulle leda till en förbättring vad gäller att bekämpa kriminalitet. Vi är här för att den här regeringen håller på att förlora valet och för att de fascistiska åsikter som vi har sett komma in år efter år har blivit stärkta eftersom också andra partier nu står bakom dem. I dag står vi inte längre i ett läge där det bara är Tidöpartierna som står bakom denna fascistiska tanke, utan nu har också Socialdemokraterna helt gått med på den här typen av repressiv politik.

Inte ens regeringens egna experter – hör och häpna – står bakom den här politiken. Samtliga experter i utredningen som ligger till grund för betänkandet om att sänka straffåldern har sagt nej till förslaget om att sänka till 14 år. Advokatsamfundet har sagt nej, Barnombudsmannen har sagt nej och civilsamhällesorganisationerna har sagt nej.

Många har pekat på att detta bryter mot bland annat internationella konventioner, till exempel om barns rättigheter. Men också kriminologer och rättsexperter har varit otroligt tydliga med att detta inte är en lösning för att få bukt med kriminaliteten.

Detta vet alla i denna kammare. Vi sitter egentligen inte här och debatterar själva den saken. Vi debatterar vilket samhälle vi ska vara. En majoritet i Sveriges riksdag har gjort ett val. Samhället byggde en gång i tiden på att vi ska ha tillit och på att vi ska se till att bygga upp en gemensam välfärd för alla. Det var ett samhällsprojekt som alla skulle kunna vara en del av. Nu ska samhället i stället byggas på repression, och det ska bli ett samhälle för några få, som ska bli rikare och rikare på bekostnad av resten av samhället.

Man lägger under 30 års tid ned fritidsgårdar, skolor och idrottsverksamheter och undrar: Varför hamnar barn i kriminalitet? Man privatiserar sönder den svenska välfärden, ser till att färre människor blir utbildade för det de ska jobba med, till exempel inom skolan och andra delar, och undrar: Varför fick inte barnen den hjälp de behövde? Man jagar asylsökande och flyktingar och lägger miljarder på det vid gränserna i stället för att lägga miljarderna på att stoppa vapen och droger, för att vissa ska kunna få sitt kokain på Östermalm.

Och nu står vi här i dag och pratar om att sänka straffbarhetsåldern till 14 år. Alla ni i Sveriges riksdag som röstar för det i dag ska skämmas över det. Det är inget som jag någonsin kommer att vara med och bidra till. Jag vill vara noga med att Framtidens Vänster, som jag företräder, aldrig kommer att gå med på den här typen av repressiva förslag som saknar fakta och beprövad erfarenhet.

Vårt samhälle behöver mindre klyftor och mer satsningar på välfärd och på våra barn – inte fler fängelser. Barn ska gå i skolan, inte sitta i fängelse.

(Applåder)

Fru talman! Det här är min sista debatt i den här kammaren den här mandatperioden. Jag önskar att den hade handlat om något annat än att sätta 14-åriga barn i fängelse.

Fru talman! Låt mig börja där. Barn föds inte som kriminella. Ingen fyraåring drömmer om att bli torped. Ingen sjuåring skriver i skolboken: ”När jag blir stor vill jag skjuta någon.” Någonting händer på vägen. Någon upptäcker ensamheten, ilskan, fattigdomen och längtan efter att höra till. Och när samhället inte säger ”Jag ser dig” gör någon annan det – en rekryterare, en gängledare, en vuxen man som inte själv vågar hålla i vapnet. Gängen hinner före oss. Det är den sanningen vi måste våga möta.

Och vad svarar politiken? Vi flyttar straffbarhetsåldern längre ned. Den sänks till 14 år. Den här regeringen säger med stöd av Socialdemokraterna att 14-åringar ska kunna dömas till fängelse. Ungdomsreduktionen begränsas. Och för personer under 18 år höjs det maximala fängelsestraffet till 18 år. Lyssna på det – 18 år! Vi är beredda att ge ett barn ett fängelsestraff som är lika långt som hela barndomen. Och det kallar vi handlingskraft.

Jag säger inte detta för att ursäkta brott. Den som förlorat ett barn till våldet ska aldrig behöva höra politiker förminska det som hänt. Men rättvisa och prevention är inte motsatser. Vi måste skydda barnet från att bli skjuten och skydda barnet från att bli skytten. Det är samma kamp, fru talman.

Bakom många av dessa barn finns det vuxna människor. De beställer, betalar för och levererar vapnet. Sedan skickar de fram ett barn för att bära risken. Jag vill se en stat som jagar dem med all sin kraft, som tar deras pengar, tar deras vapen och slår sönder deras organisationer och verksamheter.

Vi ska straffa de vuxna som använder ett barns liv som förbrukningsvara. När 14-åringen blir för riskabel för gängen kommer de nämligen inte att lägga ned sin verksamhet. De kommer att leta efter en 13-åring och sedan en 12-åring, en 11-åring och en 10-åring.

Sverige måste bestämma sig. Ska vi följa gängen allt längre ned i åldrarna? Eller ska vi stoppa dem innan de når barnen?

Fru talman! Jag har stått i den här kammaren och den här talarstolen många gånger. Men när jag nu gör mitt sista anförande den här mandatperioden vill jag lämna efter mig en övertygelse. I ett samhälle får man aldrig bli så rädd för sina barn att man slutar tro på deras möjlighet att förändras.

Ett barn kan begå en fruktansvärd handling, och det måste få konsekvenser – ja. Ett barns värsta handling får dock inte bli hela definitionen av dess framtid.

Vi kan bygga fler fängelser – fler fängelser än bostäder, till och med – och vi kan höja murarna och sänka åldrarna. Men om barnen fortsätter att komma dit har vi löst fel problem. Den viktigaste kampen utkämpas nämligen långt innan man kommer till domstolen. Den utkämpas den dag ett barn står vid ett vägskäl och två händer sträcks fram: gängets hand, och samhällets hand.

Vår uppgift är inte att bygga den bästa fängelsecellen för barnet som tog fel hand. Vår uppgift är att se till att vår hand når barnet först. Det är den politik jag fortfarande tror på.

Jag vill lämna denna kammare med dessa ord: Skydda brottsoffren, och jaga dem som rekryterar, men ge aldrig upp barnens framtid. Om ni inte visste detta vet ni det nu.

Jag vill yrka bifall till motion 2025/26:4234.

Jag tackar alla kollegor, kammarkansliet och utskottskansliet för den här tiden i Sveriges riksdag.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 7.)

Fru talman! Jag tackar justitieministern för svaret.

Jag konstaterar att justitieministern och jag är överens om en mycket viktig utgångspunkt i debatten: Brå har identifierat rättssäkerhetsproblem när det gäller brottet oaktsam våldtäkt. Justitieministern återger att brottet är svårtillämpat och medför rättssäkerhetsproblem, vilket i sig är ett allvarligt konstaterande. Vi talar här om straffrätt och om ett brott som hör till de allvarligaste och mest stigmatiserade i vår lagstiftning, och då måste kraven på tydlighet, förutsebarhet och rättssäkerhet vara mycket höga.

Jag vill samtidigt vara tydlig med att denna debatt inte handlar om att ifrågasätta principen om frivillighet. Sexuella handlingar ska självklart vara frivilliga.

Samtyckesreformen har haft positiva effekter, bland annat för utsattas möjlighet till upprättelse och genom den normerande signalen att allt sex ska vara frivilligt. En lagstiftning kan dock ha ett viktigt och legitimt syfte och samtidigt innehålla en bestämmelse som behöver granskas och förtydligas ur ett rättssäkerhetsperspektiv. Det är just den diskussionen vi måste kunna föra.

Justitieministern säger att det behövs fler vägledande avgöranden i högre instanser och att han följer rättsutvecklingen noga och inte utesluter att frågorna behöver belysas ytterligare framöver. Men om regeringen redan känner till att en straffbestämmelse är svårtillämpad och medför rättssäkerhetsproblem, är det då tillräckligt att vänta på att rättsläget successivt ska klarna genom nya domar? Det innebär i praktiken att domstolar och enskilda människor under tiden får bära konsekvensen av den osäkerhet som Brå redan har pekat på.

Rättssäkerhet innebär inte att välja mellan brottsoffrets rättigheter och den tilltalades rättigheter. En rättsstat måste klara båda samtidigt. Den som utsätts för ett sexualbrott ska självklart tas på största allvar och få rättslig upprättelse. Den som anklagas för ett brott ska samtidigt kunna förstå vad som krävs för straffansvar och kunna lita på att lagen tillämpas på ett förutsebart sätt.

Det är därför jag reagerar på formuleringen att justitieministern inte utesluter att frågorna kan behöva belysas ytterligare. Detta är nämligen inte första gången frågan belyses. Brå följde upp samtyckeslagen redan 2020 och pekade då på tillämpningsproblem och risker för rättssäkerheten. Nu, fem år senare, har Brå på regeringens uppdrag följt upp lagen en andra gång. Brå konstaterar att problemen inte har försvunnit och att brottet oaktsam våldtäkt fortfarande är svårtillämpat och medför rättssäkerhetsproblem.

Min fråga till justitieministern är enkel: Om vi är överens om att det finns rättssäkerhetsproblem, vad behöver ytterligare inträffa innan regeringen anser att det finns anledning att agera?

Fru talman! Jag vill vara tydlig med att jag naturligtvis inte efterfrågar att regeringen ska styra över hur domstolar dömer i enskilda fall. Det är väldigt viktigt. Men domstolarnas oberoende befriar inte lagstiftaren från ansvar. Att straffrätten är tydlig och rättssäker är en väldigt viktig utgångspunkt. Det räcker inte att enbart konstatera att rättspraxis behöver förbättras när regeringens egen myndighet, Brå, pekar på att lagen är svårtillämpad och medför rättssäkerhetsproblem. Straffrätten måste vara så tydlig och förutsebar som möjligt när människor förväntas följa den.

Det kan inte vara en uppgift enbart för domstolarna att genom framtida rättsfall skapa den tydlighet som i dag saknas. I dag finns det människor som riskerar att bli oskyldigt dömda till långa fängelsestraff på grund av denna lagstiftning.

Återigen: Det handlar inte om att backa från frivillighetsprincipen. Det handlar om var gränsen för det straffrättsliga ansvaret går. För oaktsam våldtäkt räcker inte vanlig oaktsamhet. Lagen kräver grov oaktsamhet. Men när är ett handlande inte straffbart, och när är en person så grovt oaktsam i fråga om den andras frivillighet att det blir fråga om en oaktsam våldtäkt? Det måste gå att tydligt förklara vilka konkreta omständigheter som gör att just den gränsen är passerad.

Justitieministern säger att han följer utvecklingen, men att följa utvecklingen är inte samma sak som att ange när regeringen är beredd att agera. Därför vill jag återigen fråga: Var går gränsen för justitieministern? Vilka konkreta omständigheter skulle få regeringen att gå från att följa rättsutvecklingen till att faktiskt vidta konkreta åtgärder?

Fru talman! Jag vill avsluta med att tala om varför jag väckte interpellationen. Vi måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Sverige ska ha en stark sexualbrottslagstiftning som värnar människors sexuella integritet och ger brottsoffer möjlighet till upprättelse, men vi ska också ha en straffrätt som är tydlig, förutsebar och rättssäker. Det ena står inte i motsats till det andra. Tvärtom är båda nödvändiga för förtroendet för rättsväsendet.

När Brå på regeringens uppdrag granskar en straffbestämmelse och pekar på att den är svårtillämpad och medför rättssäkerhetsproblem anser jag att lagstiftaren har ett ansvar att ta den slutsatsen på största allvar.

Jag välkomnar därför att justitieministern inte stänger dörren för att frågorna kan behöva belysas ytterligare. Jag hade dock önskat att han öppnade den lite mer än så. Rättssäkerheten är inte ett hinder för en stark sexualbrottslagstiftning. Rättssäkerheten är en förutsättning för att lagstiftningen ska behålla sin legitimitet och människors förtroende över tid.

Min förhoppning, till sist, efter den här debatten är att regeringen inte nöjer sig med att enbart följa utvecklingen utan kommer att agera utifrån det problem som Brå redan har identifierat.

Fru talman! Jag tackar statsrådet.

Det här handlar alltså om ett nytt krav på kvorum och kvalificerad majoritet för grundlagsändringar. Statsrådet vill också att Lagrådets granskningsområde ska utvidgas. Förslag till grundlag om grundläggande fri- och rättigheter, framför allt 2 kap. regeringsformen, ska då remitteras till Lagrådet, om jag har förstått det rätt. Just 2 kap. regeringsformen berör våra personliga fri- och rättigheter, alltså de som regeringen var angelägen om att begränsa under covidpandemin.

Här finns anledning att känna en viss oro. Jag önskar att vi höjer blicken lite. Jag vill gärna lyfta den fråga som jag hoppas att fru talmannen, statsrådet, regeringen och alla kollegor som inte är här i riksdagen i dag anser vara grundläggande för vårt samhälle, vår nation och Sverige som rättsstat. Det handlar om vikten av att bevara, alltså att skydda, vår demokratiska ordning via Sveriges grundlag.

I vår numera viktigaste grundlag, regeringsformen, är syftet formulerat. All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Det betyder att det är folkets vilja som ska vara vägledande för alla beslut i Sveriges riksdag. Syftet är att skydda oss medborgare från politiska och andra övergrepp.

Regeringen skriver på sin hemsida:

”Vi är landet som tror på jämlikhet, jämställdhet och på barns unika rättigheter, som exporterar både specialstål och popmusik över hela världen, där den gemensamma välfärden bygger på miljoner individuella insatser – och där alla som vill kan få uppleva den svindlande frihetskänslan som våra vatten, skogar och fjäll skänker. Det är Sverige!”

Det låter fantastiskt, men frågan är om det verkligen är det här som regeringen vill på riktigt.

I prop. 2024/25:165 beskrivs en grundlagsändring som innebär att lagen ändras så att en minoritet ska kunna blockera ett beslut som nästan två tredjedelar av riksdagens ledamöter vill genomföra.

Många med mig oroas i dag över den politik som både sittande regering och den förra regeringen drivit sedan vi gick med i EU. Många med mig är också väldigt besvikna över den riktning som medlemskapet i EU har tagit. Vi röstade för fred, frihet, rättvisa, demokrati och fri handel men får nu någonting helt annat.

EU av i dag eftersträvar inte fred och frihet. Det är precis tvärtom. EU:s ledning driver på för en konflikt mellan EU:s medlemsstater och Ryssland. EU:s ledning vill ha krig. EU:s ledning struntar i att våra söner snart kommer att skickas iväg för att aldrig mer komma tillbaka. EU och Sverige förordar en väpnad konflikt och lyfter inte ett finger för att mäkla fred med vår granne i öst.

Visst, varje väpnad konflikt göder försvarsindustrin och gör några få väldigt mycket rikare. Men det kostar också liv och medför söndertrasade familjer och förlorad egendom. Enorma summor av vårt gemensamma kapital går förlorade.

Hur gick detta till? Det är det som är frågan. Vem bestämde att EU skulle byta riktning från att som första punkt i sin förklaring stå för fred till att hetsa fram en konflikt med världens främsta kärnvapennation, som vi nu gör oss till måltavla för?

Genom vårt medlemskap i Nato hamnar vi ännu mer i fel tunna – för att inte nämna DCA-avtalet, där vi till och med frånhänder oss svenskt territorium till främmande militär makt.

Nu kommer jag till slutledningen. Jag tänker på möjligheten att en liten grupp ledamöter, en minoritet, i Sveriges riksdag ska kunna gå emot den demokratiska viljan hos majoriteten, som det här är tal om. Öppnas det då inte för möjligheten att några få ledamöter, som man skulle kunna kalla för kuppmakare, som styrs av överstatliga organisationer – Nato, EU eller varför inte WHO – kan få igenom en agenda som inte skulle bli godkänd med den befintliga grundlagen, som regeringen nu vill ändra?

Vad är det egentligen regeringen är ute efter med det här förslaget till omformulering av grundlagen och utvidgandet av Lagrådets granskningsområde? Handlar inte det här om EU och om att vi aldrig kommer att kunna ta oss ur EU – med allt vad EU har ställt till med för Sverige?

Fru talman! Tack för svaret, justitieministern!

Jag kommer tillbaka till Nato. Det är svårt när vi har så fullständigt olika syn på hur det har gått för Sverige och vad EU har åsamkat oss. Det är ju inte otänkbart, givet det som har hänt, att svenska folket snart börjar inse att USA är mycket destruktivt och ganska farligt för oss och att en majoritet i riksdagen därför skulle vara för ett utträde. Samtidigt vill kanske en minoritet i riksdagen att Sverige kvarstår som medlem i EU, och kanske gynnar det rent av dem själva. Med den ändring som nu föreslås skulle naturligtvis en minoritet kunna besluta mot majoriteten. Jag förstår inte hur vi ens kan säga att vi har någon demokrati i riksdagen när en minoritet kan bestämma över en majoritet.

Ett annat aktuellt område är frågan om vaccinering på uppmaning av till exempel WHO, EU eller någon annan instans med egna särintressen. Vi vet att WHO i dag till stor del finansieras av grupper inom läkemedelsbranschen. WHO:s finansiärer har intresse av att WHO deklarerar en pandemi, public health emergency of international concern, som generalsekreteraren kan utlysa helt på eget bevåg. Alla medlemsländer beordras att följa de direktiv som WHO förespråkar. Det spelar ingen roll vad vi – folket – tycker. Vi minns alla WHO:s gigantiska feltramp under den senaste så kallade pandemin.

Sverige har inte protesterat under framtagandet av uppdaterandet av hälsobestämmelserna eller ny pandemilag. Här har Jakob Forssmed och regeringen naturligtvis gjort ett fruktansvärt dåligt jobb. Nu finns den där. Nästa gång blir det garanterat värre med inskränkningar av mänskliga rättigheter även här, inte minst sedan regeringen har fått mer makt vid krig, kris och pandemi.

Allting går alltså åt samma dåliga håll. Det blir inte så mycket kvar av demokratin och den där svindlande frihetskänslan som regeringen så fint beskriver på sin hemsida.

Efterbörden från covidpandemin, som vi över huvud taget inte pratar om i Sverige, är nu att miljoner människor dog av biverkningar från vaccinet, och ännu fler skadades. Myokardit har blivit en folksjukdom bland unga, och både barn och vuxna drabbas av märklig ohälsa i form av blodproppar, nervskador och accelererande cancer.

Debatten om det här är intensiv, men inte alls i Sverige, som sagt. USA:s tidigare chef för National Institute of Allergy and Infectious Diseases, Anthony Fauci, misstänks för omfattande och fruktansvärda brott och har nyligen utstått långa förhör i den amerikanska kongressen.

Om vi i Sverige misstänker att direktiv från WHO vid en ny framtida pandemi skulle bli lika katastrofala igen, det vill säga skapa lika mycket sjukdom och död som under covid och därför vilja stoppa WHO, är frågan om det blir lika enkelt efter att riksdagen gör de här förändringarna.

Ursula von der Leyen utreds för otillbörliga beslut och är under lupp för inköp av vaccinet till EU:s medborgare, där miljarder euro av skattemedel bytte hand utan demokratisk insyn. Det finns naturligtvis ett namn också för det här, och det visar hur lite vi som nation i dag kan lita på de icke folkvalda individer som godtyckligt utses som ledare för en överstatlig organisation som EU.

Statsrådet och regeringen vill nu driva igenom en grundlagsändring som innebär att en minoritet ska kunna blockera framtida grundlagsändringar. Hur kan det stärka demokratin för det svenska folket? Det verkar snarare som om man vill underlätta för en minoritet, styrd av utländska intressen, att få större makt över svenska folket genom politiska minoriteter av klättrare, som jag kallar dem, som säljer sin lojalitet till EU, WHO, Nato och andra överstatliga organisationer i stället för att se till det egna landets bästa.

(ANDRE VICE TALMANNEN: Jag vill påminna om att den här debatten handlar om ändringar i grundlagen, så att vi inte kommer för långt från ämnet.)

Fru talman! Jag är väldigt bekymrad över att statsrådet inte förstår kopplingen till vad som har skett och vad konsekvensen kan bli av de här nya besluten. Det kräver inte så jättemycket för att man ska förstå det.

Låt oss behålla demokratin i Sverige och i stället för att förvanska och urholka den stärka det demokratiska systemet och tacka nej till överstatliga propåer, oavsett vem avsändaren är! För att bevara Sverige som nation med de friheter som regeringen så frejdigt beskriver på sin hemsida behöver vi stå upp starkt mot agendor som hotar vår frihet och suveränitet både i dag och i morgon.

Det finns här en koppling även till grundlagen. All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Ska det förbli så, eller vad anser statsrådet Strömmer egentligen? Syftet med den ideella stiftelse som Gunnar Strömmer skapade år 2002 handlade om att stärka svenska individers grundläggande fri- och rättigheter. Det handlar till exempel om saker som att tillhandahålla ett skydd för människor i tvist med staten, undvika att den svenska maktapparaten missbrukar lagar och regler gentemot allmänheten, få genomslag för stärkta fri- och rättigheter och en ökad rättssäkerhet.

Det här var väldigt, väldigt bra initiativ. Att stoppa politiska övergrepp mot allmänheten är viktigt, och det får alltför lite uppmärksamhet i dag via medier som är satta att granska makten. Detta är de ideal som jag själv står för, och här kan jag se att statsrådet Strömmer har delat samma passion för frihet och rättigheter.

Därför vill jag återigen fråga statsrådet: Vad hände? Vart tog passionen för demokrati och rättvisa vägen? Den grundlagsändring som statsrådet bidrar till i egenskap av justitieminister i den sittande regeringen går faktiskt stick i stäv med stiftelsen Centrum för rättvisas syfte.

Fru talman! Hur är det ens möjlighet för en begåvad och påläst jurist att låna sig till att driva igenom en grundlagsändring som möjliggör kuppmakeri, i direkt motsats till demokratiska principer?

Fru talman! Jag hoppas att den här frågan blir lite lättare för både fru talmannen och statsrådet att förstå kopplingen till.

För att skapa bästa möjliga rättssäkerhet inom rättsväsendet är det självklart mest grundläggande att det finns rättsliga förfaranden som ger optimala förutsättningar att förebygga risk för partiskhet, jäv och korruption. Men statsrådets svar visar att rättsväsendet i Sverige vilar på naiva förhoppningar.

I en rättsstat är det viktigt att allt och lite till görs för att förebygga all form av rättsosäkerhet inom rättsväsendet. Det är vi säkert helt överens om. Rättsosäkerhet kan leda till allvarliga skador både för den som blir drabbad och för den allmänna tilltron till rättsväsendet, vars företrädare aldrig får tillåtas stå över de lagar som gäller för övriga medborgare och företag eller tillåtas agera på ett sätt som inte är förenligt med den allmänna rättsuppfattningen i samhället.

Jävsreglerna, som hör till de mest centrala reglerna i förvaltningslagen, har tillkommit för att garantera ett objektivt och opartiskt handlande från förvaltningsmyndigheternas sida.

I grundlagen 1 kap. 9 § regeringsformen finns samma objektivitetsprincip, som man uttrycker så här: ”Domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter ska i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet.” Detta handlar alltså om allas likhet inför lagen. Tyvärr är det helt omöjligt att uppnå så länge enbart jurister tillåts granska och döma sina kollegor, det vill säga andra jurister.

Utifrån grundlagens och förvaltningslagens objektivitetsprincip och de jävsgrunder som anges där kan det givetvis inte anses vara ett opartiskt och rättssäkert förfarande att låta enbart jurister, utan insyn och medverkan från nämndemän eller andra icke-jurister, granska och döma yrkeskollegor. Varför? Jo, av den enkla anledningen att de dömande kan ha personliga och yrkesmässiga relationer eller gemensamma yrkesintressen eller att andra förhållanden kan råda som gör det olämpligt att en jurist dömer en annan jurist.

Det går inte att säga som ministern när han i allmänna ordalag kort och gott hänvisar till att myndigheter och domstolar utifrån grundlagen, förvaltningslagen och rättegångsbalken har att iaktta allas likhet inför lagen, saklighet och opartiskhet samt följa de regler som finns om jäv.

Fru talman! Den relevanta frågan man i stället måste titta på är om det i vissa rättsliga förfaranden finns en inbyggd och uppenbar risk för jäv, partiskhet och korruption som gör att det förfarandet är olämpligt och inte förenligt med det grundlagen, förvaltningslagen och rättegångsbalken stipulerar och ger uttryck för och därför inte ska tillåtas. Förfarandet att låta enbart jurister döma, utan medverkan och insyn av nämndemän eller andra icke-jurister, är just ett sådant uppenbart rättsosäkert förfarande som inte bör tillåtas inom svenskt rättsväsen.

Ministern hänvisar till att det finns kontrollorgan som utövar tillsyn över rättsväsendet. Det låter ju tryggt. Men även i de här fallen är det jurister som kontrollerar hur yrkeskollegor har agerat. Det finns alltså en uppenbar risk för partiskhet.

I vissa fall säger också myndigheter som utövar tillsyn att de saknar resurser för mer omfattande kontroll. Det brister alltså även där. Om det hade funnits en mer opartisk och rättssäker tillsyn förändrar det ändå inte behovet av att skapa rättsliga system och förfaranden som i möjligaste mån redan från början motverkar partiskhet, jäv och korruption med felaktiga domar som följd. Speciellt viktigt är det här när den drabbade, motparten till dessa jurister, inte kan få sin sak prövad av andra än jurister. Många har inte heller råd att få saken prövad i högre instans.

Fru talman! Jag har stor respekt för att jag har en jurist framför mig. Låt mig dock gå igenom de fyra delar av rättsväsendet som detta handlar om, och rätta mig om jag har fel.

I till exempel civilrättsliga mål i allmänna domstolar där ena parten utgörs av jurister tillåts bara jurister och inga nämndemän eller andra icke-jurister att få medverka och döma i målen. Är det korrekt eller inte? För den som har möjlighet och råd kan domstolarnas, det vill säga juristernas, domar överklagas upp till Högsta domstolen. Men även där dömer enbart jurister, och de kan utan saklig motivering avslå en prövningsansökan. Därmed vinner domen slutgiltigt laga kraft.

Statsrådet hänvisar till att JO har till uppgift att utöva tillsyn över myndigheter och domstolar. Men JO kan inte ändra en dom eller ett beslut och är alltså inte någon instans som en förfördelad part kan vända sig till för att få en dom prövad. För att skapa insyn och rättssäkerhet i de här målen behöver också nämndemän eller andra icke-jurister medverka och döma i dem.

För den som anser att domare eller jurister begått brott vid tjänsteutövning i allmänna domstolar kan dessa domare anmälas till Särskilda åklagarkammaren, företrädd av riksåklagaren. Men i praktiken tillåts en enskild jurist på myndigheten att avgöra om ett mål ska avskrivas eller en förundersökning ska inledas. Är det detta som ministern kallar rättssäkert?

Förfarandet är uppenbart rättsosäkert. Även här är det endast jurister som tillåts granska och döma anmälda domare eller jurister.

Sedan hänvisar statsrådet till att advokater står under tillsyn av Advokatsamfundet. Det är just det som är problemet, eftersom deras egentillsyn i disciplinärenden inte kan uppfattas på något annat sätt än partiskt och rättsosäkert. Det kan i varje fall göra det.

Ministern hänvisar även till att advokater står under tillsyn av Justitiekanslern, men även här har rättssäkerheten stora brister.

Sveriges advokatsamfund är en intresseorganisation för landets advokater och har till uppgift att tillvarata och skydda deras intressen. Trots det tillåts advokaterna i Advokatsamfundet att utöva egentillsyn av anmälda advokatkollegors brott mot advokatetik och god advokatsed.

Dessa brott kan vara av en art som Advokatsamfundet önskar skydda. Den tidigare ordföranden för Sveriges advokatsamfund anmäldes till exempel för att ha begått grova brott mot advokatetik och god advokatsed. Bevisen ansågs ovedersägliga, men Advokatsamfundet valde att bortse från dessa bevis. De vägrade att ens kommentera dem och valde i stället att fria sin tidigare ordförande.

För att skapa rättssäkerhet i disciplinärenden behöver en ny ordning skapas så att ärendena avgörs av en majoritet som inte utgörs av advokater. Majoriteten bör helt eller till väsentlig del utgöras av icke-jurister. Hanteringen av dessa ärenden kan eventuellt fortsätta att ske inom ramen för Advokatsamfundets verksamhet, men de måste överföras till en annan myndighet på samma sätt som man redan har gjort i Norge och andra europeiska länder. Advokater är där i minoritet när beslut ska fattas.

Sedan har vi Justitiekanslern, som bland annat har till uppgift att utöva tillsyn av Advokatsamfundets beslut i disciplinärenden. Hos JK är det endast jurister som tillåts granska Advokatsamfundets beslut i disciplinärenden. Om de finner dem felaktiga får HD överpröva dem. Det här sker extremt sällan och bara om besluten varit så uppenbart felaktiga att medier uppmärksammat dem och därigenom fått JK att agera.

JK säger dessutom själv att myndighetens resurser är så begränsade att man inte har möjlighet att utföra någon mer omfattande tillsyn utan måste begränsa den till att innefatta de ärenden som kan vara av principiell betydelse.

För att skapa en mer opartisk och rättssäker tillsyn av Advokatsamfundets beslut i disciplinärenden bör självfallet också icke-jurister medverka i JK:s tillsyn. Mer resurser måste tillskjutas så att JK:s tillsyn blir tillräckligt omfattande.

Fru talman! Statsrådet anser alltså att det är rättssäkert att låta enbart jurister utan insyn och medverkan av nämndemän eller andra icke-jurister få döma i tvistemål där ena parten utgörs av jurister i allmänna domstolar. Borde det inte vara självklart att även icke-jurister medverkar i dessa mål för att minska risken för jäv, partiskhet och felaktiga domar?

Statsrådet tycker vidare att det är rättssäkert att låta enbart jurister i Särskilda åklagarkammaren, utan insyn och medverkan av icke-jurister, få granska och döma domare, det vill säga jurister, som anmäls för att ha begått brott vid tjänsteutövning i allmänna domstolar. Borde det inte även här vara helt självklart att även icke-jurister medverkar för att minska risken för jäv, partiskhet och felaktiga beslut?

Ministern anser det också lämpligt och rättssäkert att låta Sveriges advokatsamfund bedriva egentillsyn i disciplinärenden. Vi talar här om en intresseorganisation för landets advokater som har till uppgift att tillvarata och främja sina egna intressen. Ärenden avgörs där, precis som ministern sa, i massiv majoritet av advokater, det vill säga yrkeskollegor till de anmälda advokaterna.

Varför inte skapa en ny ordning där advokater är i minoritet då dessa ärenden avgörs? Det har redan skett i bland annat Norge. Hur i hela fridens namn kan statsrådet anse det vara rättssäkert att låta enbart jurister utan insyn och medverkan av icke-jurister få utföra tillsyn av Advokatsamfundets beslut i disciplinfrågor på det sätt som Justitiekanslern gör i dag? Varför skapas inte en ny ordning där även icke-jurister medverkar i denna tillsyn?

Jag förväntar mig självklart inget svar på det.

Herr talman! Till att börja med vill jag vända mig till er som är oroliga, till er som ser hur världsutvecklingen går, till er som oroar er för hur lätt det är att starta krig och hur lite utrymme det finns för en annan väg.

Jag vill vända mig till er som dagligen drabbas av att välfärden krymper och till våra barn och unga som i stället för att få en framtid där vi stoppar klimatkrisen får en framtid där de ska vara en del av militariseringen. De ska studera gentemot den, jobba inom den expanderande vapenindustrin och få Natoflaggor under Järvaveckan.

Det går snabbt nu, och det sker odemokratiskt och utan transparens. Många rustar nu för krig, och vi betalar priset med våra liv och vår välfärd.

I morgon röstar riksdagen om något som borde få varenda en av oss att stanna upp och fråga: Vad håller de på med egentligen? Regeringen vill ge sig själv makten att tillåta utländska militära styrkor att bedriva verksamhet i Sverige för avskräckning och försvar.

Läser man det finstilta kan man dock bli orolig. Det behöver nämligen inte föreligga något hot mot Sverige. Det behöver inte ens handla om att försvara Sverige. Med regeringens godkännande skulle utländska styrkor kunna genomföra militära operationer från svenskt territorium mot andra stater även i fredstid.

Tänk efter vad det betyder! Svensk mark kan bli bas för andras krig utan att riksdagen får säga ja eller nej och utan debatt och insyn. Sverige kan dras in i konflikter som inte har någonting med oss att göra. Regeringen kallar det samarbete. Jag kallar det att ge bort vår självständighet.

Vi ska inte glömma att Nato är en kärnvapenallians. Genom DCA-avtalet och detta förslag öppnas dörren för att kärnvapen ska kunna föras in i svenskt territorium. Att tillåta det är att göra Sverige till måltavla i ett kärnvapenkrig. Det är inte ansvarsfullt, utan det utsätter oss för fara.

Vi säger: Lägg ned vapnen! Höj lönerna! Vi vill ha välfärd, inte krig. Vi vill ha jobb, inte värnplikt. Vi vägrar finansiera upprustningen som hotar vår värld.

Därför säger jag nej till utländska stridsoperationer från svensk mark, nej till att Sverige dras in i andras krig, nej till kärnvapen i Sverige och nej till att makten flyttas från riksdagen. I stället borde vi säga upp DCA-avtalet, lämna Nato, bygga ett försvar som försvarar Sverige och inte andra länders krig och lägga pengarna på välfärden, där de hör hemma.

Till er alla som känner igen er i det här: Vi är många som vill prioritera livet framför våld och död. Vi ses på Londons fredskonferens den 20 juni, där tusentals från hela världen samlas för att säga ifrån, från fackföreningar till politiska partier. Jag vet att vi är många som vill prioritera livet framför våld och död.

Jag yrkar bifall till motion 4171 och avslag på hela propositionen.

Herr talman! Jag instämmer i vartenda ord som sades från talarstolen av Lorena Delgado Varas.

I dag är vi här för att diskutera det som så felaktigt kallas förbättrade förutsättningar för operativt militärt samarbete, men som handlar om att stärka det krigsmaskineri som Nato är – en kärnvapenallians som har skapat lidande runt om i världen för miljontals människor.

Jag tar upp frågan för jag vet att samtidigt som majoriteten av partierna i riksdagen röstar för den här typen av krigsallianser, utökade vapen och militära samarbeten pratar man dagen efter om att man inte vill att människor som har flytt på grund av detta krigsmaskineri ska komma till Sverige.

Det här är ett hyckleri utan dess like. Men å andra sidan vet man om att detta är hyckleri, för syftet är egentligen bara en sak. Det är inte att försvara Sverige utan för att de företag som säljer vapen och som har berikat sig på denna industri ska bli rikare.

Varför skulle annars Sverige utse samma personer från samma koncern till sändebud till diktaturen Turkiet för att förhandla fram Natoavtalet för Sverige? Sedan såg man till att de fick alla avtal för vapenhandeln. Det handlar om Wallenbergfamiljen.

Det här har väldigt många människor genomskådat. För mig är det här en av de sista debatterna i Sveriges riksdag, och jag vill ta upp frågan för att mitt budskap till folket är att inte gå på det här.

Jag vet att väldigt många människor där ute vill välja skola, förstärkt sjukvård och förstärkt välfärd före miljardsatsningar, år efter år, på en militarisering som leder till död och misär för många människor runt om i världen.

Herr talman! Jag trodde tidigare att Sverige hade en ordning där till exempel statschefen kom först. Sedan har vi talmannen som ska säga vem som får sondera terrängen för att bli statsminister. Därefter kommer riksdagen, som får bestämma.

Det måste kännas otroligt illa att chefen numera är en brottsdömd president i USA. Han har dömts minst 45 gånger i domstol i USA för olika saker. Han pratar om kvinnor som om de var sexuella objekt. Han pratar om människor från olika delar av världen som om de inte var människor.

Det måste kännas väldigt illa när en diktator som Erdoğan har fått diktera villkoren för Sveriges statsminister, för Sveriges riksdag, för Sveriges talman och för Sveriges statschef om hur vi ska agera och stifta lagar för att bli medlemmar i den där odemokratiska krigsalliansen.

Det måste kännas illa att ha åkt flera gånger till både USA och Turkiet, ha böjt sig så mycket som de svenska politikerna gjorde och ha sålt ut så många så kallade svenska värderingar som man gjorde. Än i dag lever vi med konsekvenserna av detta i form av Säpoutvisningar av kurder och andra människor.

Man gör detta och säger sedan att det handlar om att skydda Sveriges intressen för att vi ska gå på att Nato är ett slags försvarsallians.

Nej, jag tror att väldigt många människor har förstått vad det här handlar om. Det krävs inte tolv år i riksdagen, som för mig, för att förstå vad det handlar om. Det handlar inte om att skapa fred utan om att förlänga krig. Det handlar inte om att satsa på trygghet. Trygghet är när människor har tak över huvudet, mat på bordet och välfärd de kan lita på. Trygghet är inte när Wallenberg får några fler miljarder på sitt konto. Det är tragiskt att alla åtta riksdagspartier mer eller mindre har sänkt sig för majoriteten av dessa förslag.

Med det sagt vill jag tacka talmannen för de här åren. Jag kommer som sagt att delta i ett par debatter till. Jag vill tacka all personal i Sveriges riksdag – den har varit fantastisk. Jag vill också tacka en hel del av riksdagsledamöterna.

Jag yrkar bifall till samma motion som Lorena Delgado Varas.

Herr ålderspresident! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag.

Min kollega ledamoten Sara Gille har berört flera ämnen som är viktiga. Jag vill dock fokusera på barnen. Jag tänker på barnen som sitter på sina rum och lyssnar och som hör röster höjas genom väggen, lär sig känna igen stegen i hallen och känner i magen när något är på väg att hända. Och jag tänker på barnen som nästa morgon går till skolan för att de lärt sig att verka som att ingenting har hänt.

När vi talar om våld i nära relation talar vi mycket om den vuxna som utsätts. Det är naturligt och viktigt. Men vi får aldrig glömma de barn som lever mitt i våldet. Vi bör tala om dem lika mycket. Det är barn som kanske aldrig själva blir slagna men som ändå får sina liv präglade av rädsla, oro och otrygghet. Men det är också barn som själva utsätts för psykiskt eller fysiskt våld eller sexuella övergrepp. Vi vet att barn som växer upp med våld löper ökad risk för psykisk ohälsa, svårigheter i skolan och problem långt senare i livet. I värsta fall leder utsattheten till självskadebeteende och suicid.

Herr ålderspresident! Därför måste vi bli bättre på att upptäcka de här barnen, och det är Sverigedemokraternas ambition. Det som oroar mig mest är inte alltid det våld vi känner till utan det våld vi inte ser, som drabbar barn som aldrig berättar. Bara ett av tio barn som utsätts för sexuella övergrepp berättar om det.

Därför kan vi aldrig lägga ansvaret på barnen, utan det är vi vuxna som måste ta ansvar på det här området. Barnen har oftast inte orden. Vissa förstår inte ens att det de utsatts för är fel. Andra tror att det är så familjer fungerar.

Därför spelar skolan en viktig roll. Läraren, skolsköterskan, kuratorn och fritidspersonalen som möter de här barnen varje dag ser förändringarna: Barnen blir tröttare, oroligare, tystare. Men att se är inte samma sak som att agera.

Därför behöver vi fortsätta stärka kunskapen om hur våld yttrar sig hos barn och ge vuxna mod att ställa de frågor som ibland känns svåra att ställa. Det handlar om tidig upptäckt och förebyggande arbete, något som regeringen och Sverigedemokraterna lyfter fram.

Herr ålderspresident! Det finns barn som i detta ögonblick sitter hemma och hoppas att kvällen ska bli lugn. Det finns barn som gick till skolavslutningen med en klump i magen. Medan de andra såg fram emot sommarlovet visste de barnen att deras fristad skulle stängas.

Det finns barn som bär på hemligheter som inget barn ska behöva bära på. De behöver inte fina formuleringar, och de behöver inte vuxna som inte ser – tvärtom. Vi behöver ett samhälle som faktiskt agerar när barn utsätts för de här svårigheterna.

Herr ålderspresident! Jag önskar att jag kunde säga att vi är framme, men det är vi inte. Men jag känner en större trygghet i att regeringen fortsätter att stärka arbetet för barns rätt till trygghet och skydd. Varje barn som upptäcks i tid, får hjälp och slipper utsättas är ett barn som får en annan framtid.

Herr ålderspresident! Eftersom detta är den sista debatten vill jag önska er en trevlig sommar.

(Applåder)

Herr talman! Det har varit en lång dag med tyvärr ganska hemska lagar som debatterats.

Jag vill börja med att berätta om när min familj flydde diktaturen i Chile. Det var ett tag sedan. Det första land vi kom till var Argentina. Det dröjde inte länge förrän den argentinska diktaturen började förfölja mina föräldrar. Mitt i den flykten föddes jag.

Den argentinska diktaturen krävde antingen att vi skulle lämna Argentina eller att vi skulle skickas tillbaka till Chile, där mina föräldrar var svartlistade för sitt politiska engagemang.

De ville också separera oss. Den argentinska militären tog mig från min mamma. Ni kan tänka er ångesten för föräldrar att bli separerade från sin sexmånadersbebis.

På den tiden agerade svensk diplomati annorlunda. De svenska tjänstemännen från ambassaden i Argentina lyckades övertala den argentinska militären att inte separera oss och att ge oss passage för att tillsammans få resa till Sverige. Det är så en diktatur agerar. Det är så demokratiska länder agerar för att stoppa dem.

Men nu är det alltså en svensk regering som föreslår att barn ska kunna separeras från sina föräldrar och låsas in i upp till tre månader och i säkerhetsärenden ända upp till sex månader. Dessutom kan de tvingas bära fotboja i upp till ett halvår – i en demokrati som Sverige år 2026, när man borde veta bättre.

Det är svårt att förstå varför den här regeringen hatar barn så mycket. Det är så många förslag mot barn just nu att det är hemskt.

Herr talman! Barn ska inte sitta i förvar. Barnkonventionen är lag i Sverige. Ändå vill majoriteten nu göra det lättare att frihetsberöva barn. Och inte nog med det – de vill också att barn eller vårdnadshavare ska kunna tas i förvar även om det innebär att barnet skiljs från sina föräldrar. Ingen nedre åldersgräns finns. Det innebär alltså att en sex månaders bebis rent lagligt kan ryckas ur sin mammas armar om myndigheterna finner att det finns synnerliga skäl.

Men detta är inte bara ett svenskt påhitt. Det följer faktiskt den mycket oroande trend som finns internationellt. Jag ska ta några exempel.

Australien har i åratal hållit asylsökande i förvar på avlägsna öar som Nauru och Manus Island. I praktiken är de öppna fängelser. Barn satt där inlåsta i åratal. FN:s barnrättskommitté fördömde systemet som grymt, omänskligt och förnedrande.

USA under Trumpadministrationen har sedan 2018 separerat tusentals barn från deras föräldrar i jakten på migranter. Små barn sitter i burliknande förvar medan föräldrarna hålls på andra sidan stängslet. Detta orsakar såklart omfattande trauman.

FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter kallade detta för statligt sanktionerad barnmisshandel, och även FN:s barnrättskommitté har uttalat sig om det. Man har slagit fast i sin gemensamma allmänna kommentar att varje barn alltid och under alla omständigheter har en grundläggande rätt till frihet och till att slippa frihetsberövas av migrationsskäl.

FN:s barnrättskommitté har slagit fast att frihetsberövande av barn på grund av barnets eller föräldrarnas migrationsstatus utgör en kränkning av barnets rättigheter och strider mot principen om barnets bästa. Barn får aldrig frihetsberövas av skäl som har samband med deras egen eller deras föräldrars migrationsstatus, och stater måste skyndsamt och fullständigt avskaffa migrationsförvar av barn. Alla former av migrationsförvar av barn bör förbjudas i lag. Ett sådant förbud måste fullt ut vara genomförbart i praktiken.

Detta är alltså inte mina egna ord. Det är FN:s officiella ståndpunkt. Ändå går den svenska regeringen rakt emot den. Man vill normalisera barnförvar, helt enkelt.

Ska Sverige vara Australien eller USA? Mekanismerna är desamma. Det är längre förvarstider. Separation av barn från föräldrar och gradvis normalisering av det som inte borde vara normalt. Historien har lärt oss att stater som går den här vägen med argument som nationell säkerhet, ordning och effektivitet går på en farlig väg. Och vi har skyldighet att lära av historien och inte upprepa den.

Detta är en mycket större fråga än man vill göra gällande. Det är en ändring av hur man ser på barn i Sverige. Det kommer att ändra ett av fundamenten för vår stat, vårt land, som internationellt är känt för barns rättigheter. Det handlar helt enkelt om vad vi håller på att göra med hela vår rättsstat.

Andra delar av förslaget som också är oroväckande är till exempel att migrationsförvar ska bli mer som fängelse. Räcker de inte till blir det kriminalvårdsanstalter eller till och med polisarrester.

Man fortsätter medvetet att sudda ut gränsen mellan migrationsrätt och straffrätt. Vi säger nej. Personer som inte dömts för brott ska inte behandlas som brottslingar.

Ett av förslagen är också att införa besöksförbud vid minsta lilla smittorisk. Här har även Folkhälsomyndigheten varit kritisk, eftersom formuleringen ”risk för överförande av smitta” är så vag att den skulle kunna användas vid vanliga förkylningar. Då stängs anhöriga ute från att träffa de personer det handlar om. Civilsamhället stängs ute. Människor som flytt krig och fruktansvärda omständigheter ska alltså helt och hållet isoleras från mänsklig kontakt på grund av en förkylning.

Och vad innebär det egentligen att förvaras på det här sättet? Jo, det leder till psykisk ohälsa, nedbrytning och social isolering. När en förälder sitter inlåst drabbas även barnet. Det måste vi väl ändå fatta år 2026?

I princip har alla stora remissinstanser sagt nej till det här. Många sågar förslagen helt, men regeringen väljer ändå att gå vidare.

Vi är tre riksdagsledamöter som säger nej till hela paketet. Vi säger nej till att låsa in barn. Vi säger nej till att skilja barn från deras föräldrar. Vi säger nej till fotboja för människor som inte dömts för brott, nej till att förvara migranter i fängelser, nej till fängsel, nej till besöksförbud, nej till att överföra människor direkt från tvångsvård till förvar och nej till förvarstider på upp till två år.

Vi är emot att effektivitet blir en ursäkt för att riva ned rättssäkerheten, trampa på barnkonventionen och behandla människor som misstänkta brottslingar bara för att de har en migrationsstatus.

Den här människorättskränkande politiken ser ut att fortsätta. Då är vägen helt enkelt att skapa motstånd via kommunerna, något som jag och en hel del andra kommer att göra via Stockholms vänsterallians och via Framtidens Vänster runt om i landet. Det handlar om att skapa center för att folk som söker asyl ska få hjälp och om att skydda personal som vill stå emot de lagar som nu vill göra skillnad på människor. Detta kommer att krävas.

För övrigt vill jag säga: Stoppa deportationen av Bella Demhat! Det görs farliga deportationer just nu, och det här skulle vara ytterligare en. Bella är en kurdisk transaktivist som hotas av deportation till Turkiet. Bella är en av många som behandlas fruktansvärt av det svenska asylsystemet.

Kamrater här i kammaren! Riv upp förslaget! Börja om! Gör processer som har med barnkonventionen, som säkerställer rättvisa processer! Asylrätten ska stå i centrum.

Jag yrkar bifall till vårt yrkande 1, som finns i reservation 1. Det handlar om att avslå allt. Jag yrkar också bifall till yrkande 5 i vår motion 2025/26:4167, som inte finns med i betänkandet.

Vi ställer oss bakom vilandeförklaringen.

Förste vice talmannen anmälde att Niels Paarup-Petersen och Annika Hirvonen m.fl. (C, MP) med stöd av 2 kap. 22 § första stycket regeringsformen, genom en skrivelse, framställt yrkande om att vissa delar av de i betänkandet framlagda lagförslagen skulle vila i minst tolv månader.

Yrkandet om vilandeförklaring skulle tas upp till omröstning vid voteringen måndagen den 15 juni.

Den inkomna skrivelsen hade följande lydelse:

Till talmannen

Yrkande att förslag till lag om ändring i utlänningslagen i de delar som avser de föreslagna 10 kap. 4 § 1–2 pp. om nya grunder för uppsikt och förvar av barn, 7 § andra meningen om ny möjlighet att separera barn från sin vårdnadshavare genom förvarstagande samt 13 § 1 st. som ersätter nuvarande bestämmelse om tidsfrist för förvarshållande av barn i 10 kap. 5 § UtlL ska vila enligt 2 kap. 8 § regeringsformen jämlikt 2 kap. 22 § regeringsformen.

Socialförsäkringsutskottet har den 11 juni 2026 justerat betänkande 2025/26:SfU31. I betänkandet tillstyrker utskottet regeringens förslag till ändringar i utlänningslagen (2005:716) som bland annat innebär utvidgade möjligheter att ställa barn under uppsikt och ta barn i förvar, jämfört med idag.

Regeringens förslag i denna del innebär att barn som inte begått brott i fler situationer och under dubbelt så lång tid ska kunna omfattas av uppsikt eller förvar. Regeringen föreslår också att barn i vissa fall ska kunna skiljas från sina vårdnadshavare genom att barnet eller vårdnadshavaren tas i förvar. Sådana åtgärder innebär mycket ingripande begränsningar av barns och familjers vardag, privatliv och möjlighet att röra sig fritt. Förvar är ett frihetsberövande och förstärkt uppsikt med exempelvis elektronisk övervakning innebär en långtgående kontroll av hur barn, som redan befinner sig i en mycket utsatt situation, kan leva sitt liv. Enligt FN:s konvention om barnets rättigheter, som är svensk lag, får barn bara frihetsberövas som en sista utväg och under kortast lämpliga tid (artikel 37). FN:s kommitté för barnets rättigheter har dessutom rekommenderat Sverige att förbjuda och förhindra att barn placeras i förvar på grund av deras eller deras föräldrars migrationsstatus. Förslaget riskerar därmed att utgöra en allvarlig inskränkning av den i 2 kap. 8 § regeringsformen grundlagen reglerade rörelsefriheten. Sådana inskränkningar, särskilt när de riktas mot barn, bör föregås av mycket noggranna överväganden avseende proportionalitet, nödvändighet och förenlighet med barnkonventionen. Sådana överväganden har inte gjorts i tillräcklig utsträckning i den aktuella propositionen.

Till detta kan tilläggas att Lagrådet kritiserat regeringens hastiga lagstiftningsarbete på området. På mycket kort tid har regeringen lagt fram ett stort antal omfattande förslag till ändringar i utlänningslagen, samtidigt som svensk rätt ska anpassas till EU:s migrations- och asylpakt. Det gör helheten omöjlig att överblicka för såväl riksdagen, som remissinstanser, myndigheter, rättsväsende och de människor som berörs. Det är ett slarvigt och förhastat lagstiftningsarbete från regeringens sida.

Mot bakgrund av vad som anförs ovan, yrkar vi att förslaget om att förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716) i de delar som avser 10 kap. 4 § 1–2 pp., 7 § andra meningen samt 13 § ska vila i minst tolv månader. Detta innebär att nu gällande regler om tidsfrist för förvar av barn i 10 kap. 5 § UtlL som fastslår att ett barn får inte hållas i förvar längre tid än 72 timmar eller, om det finns synnerliga skäl, ytterligare 72 timmar fortsatt ska tillämpas under vilandeförklaringen. Det innebär också att barn inte får ställas under uppsikt eller förvar under de nya grunder som föreslås i propositionen samt att barn inte får separeras från sina vårdnadshavare genom ett beslut om förvar.

Annika Hirvonen (MP)

Ulrika Westerlund (MP)

Camilla Hansén (MP)

Jacob Risberg (MP)

Janine Alm Ericson (MP)

Katarina Luhr (MP)

Niels Paarup-Petersen (C)

Martin Ådahl (C)

Ulrika Liljeberg (C)

Anna Lasses (C)

Alireza Akhondi (C)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 15 juni.)

Fru talman! Det är första gången jag står här i talarstolen som partilös. Jag har inte haft möjlighet att begära replik. De som känner mig vet att jag älskar att begära replik, för jag älskar debatten. Eftersom jag inte har kunnat begära replik kommer jag att tillåta mig att använda den här tiden till att säga allt jag behöver säga. Håll i er!

Fru talman! Det finns lagar som förändrar regler. Och det finns lagar som förändrar relationen mellan staten och människan – mellan staten och folket. Vandelspropositionen handlar om en sådan lag.

Regeringen kallar det för ett vandelskrav. Jag vill kalla det för vad det faktiskt är: ett av de största stegen bort från rättsstatens grundprinciper i modern svensk migrationspolitik. Det är det vi debatterar här i dag.

Fru talman! I en rättsstat ska människor dömas för vad de gör – inte för vilka staten misstänker att de är, inte för vilka människor de känner, inte för vilka rykten som cirkulerar och inte för myndigheters subjektiva uppfattningar om deras karaktär. Men det är exakt den dörr som regeringen nu vill öppna.

För första gången införs ett system där människors rätt att arbeta, studera, leva med sina familjer och bygga sina liv i Sverige i allt större utsträckning ska avgöras av statens bedömning av deras vandel.

Vad betyder det, fru talman? Det betyder att vi går från att fråga ”Har personen begått ett allvarligt brott?” till att fråga ”Tycker staten att personen lever på rätt sätt?”. Där börjar problemen.

Fru talman! Amnesty skriver att Sverige går mot raslagar, och jag instämmer till hundra procent. Lagrådet, jurister, människorättsorganisationer, Institutet för mänskliga rättigheter och flera andra remissinstanser har riktat stark kritik mot lagförslaget. De har inte bara underkänt förslaget. De kallar det bland annat för det största steget bort från rättsstatens grundprinciper i modern svensk historia. Det gör de inte för att de vill skydda grovt kriminella utan för att de ser vad som händer när lagar bli vaga, otydliga och flummiga.

De ser vad som händer när makten flyttas från domstolar till myndighetsbedömningar. De ser vad som händer när människor inte längre vet vilka handlingar som faktiskt kan leda till att de förlorar rätten att stanna i Sverige. Förutsägbarhet är inte en teknisk detalj, fru talman, utan det är själva grunden för rättsstaten.

Det finns stunder i politiken då man måste ställa sig en enkel fråga: Vem är lagen till för? Vem är den riktad mot? När jag läser den här propositionen kan jag inte låta bli att tänka att det inte handlar om rättvisa. Det handlar om makt. Det handlar om att skapa ett Sverige där vissa människor ska leva med full trygghet medan andra ska leva med ständig osäkerhet. Vissa människor ska bedömas efter lagen och andra ska bedömas efter politikers uppfattning om deras karaktär.

Fru talman! Regeringen kallar detta för ett vandelskrav. Men låt oss tala klarspråk. Detta är ett karaktärskrav. Regeringen vill förvandla Migrationsverket till moralpoliser som påminner om talibanerna i Afghanistan.

Det är ett moralitetskrav, ett krav där staten ska avgöra om du är tillräckligt skötsam, tillräckligt lämplig och tillräckligt önskvärd för att få stanna i landet där du kanske har bott i 10, 15 eller 20 år. Det är här vi måste stanna upp, för vem ska definiera vad som är god vandel? Det är en fråga vi måste ställa oss, fru talman.

Jag vill att svenska folket ska förstå vad detta faktiskt handlar om. Det handlar inte om de grovt kriminella. Det finns redan lagstiftningar för dem. Det handlar om något mycket större. Det handlar om att ge staten makten att säga: Vi tycker inte att du lever på rätt sätt.

Föreställ er en ensamstående mamma! Hon arbetar. Hon betalar skatt. Hon kämpar för att få ekonomin att gå ihop. Matpriserna stiger. Hyran stiger. Elpriserna stiger. Hon halkar efter. Skulderna växer. Är det då bristande vandel?

Föreställ er en person som får ett återkrav från Försäkringskassan! Det är ingen dom, inget brott, ingen domstol. Är det då bristande vandel, fru talman?

Föreställ er en person som bott i Sverige i 15 år! Barnen är svenska. Vännerna är här. Arbetet är här. Livet är här. Den här personen är miljöaktivist eller emot folkmord och går ut och demonstrerar och visar solidaritet med Palestina. Staten gör en helhetsbedömning av personens livsföring. Är det då rimligt att hela framtiden ska kunna raseras, fru talman?

Det mest anmärkningsvärda är ändå hyckleriet som vi ser. Samtidigt som regeringen vill mäta invandrares vandel med mikroskop granskar man aldrig sin egen.

Vi har sett politiska skandaler i den här regeringen. Vi har sett ekonomiska skandaler. Vi har sett avslöjanden om fiffel. Vi har sett företrädare som har fått lämna sina uppdrag. Vi har sett återkommande avslöjanden om kopplingar till extremism i den politiska miljön – i dag står man här och föreläser för andra om svenska värderingar. Vi har sett rapportering om politiker som umgåtts med personer i den organiserade brottsligheten. Vi har sett uppgifter om företrädare som utreds för allvarliga brott. Vi har sett avslöjanden om misstänkta skatteupplägg och tveksam hantering av offentliga medel.

Men aldrig hör jag regeringen säga: Låt oss göra en vandelsprövning av makthavarna inom Tidöpartierna! Aldrig hör jag dem säga: Låt oss bedöma politikernas karaktär innan de får stifta lagar! Aldrig hör jag dem säga: Låt oss återkalla privilegierna för dem som missbrukar folkets förtroende!

Nej, det kommer vi aldrig att höra. Vandelskravet ska bara riktas nedåt, aldrig uppåt. Man riktar det mot den som har minst makt, aldrig mot den som har mest. Man riktar det mot invandrare från globala syd och inga andra.

Fru talman! Det är därför detta inte handlar om vandel. Det handlar om dubbla måttstockar. Det handlar om ett Sverige där vissa människor ska bevisa sitt människovärde om och om igen medan andra aldrig behöver göra det. Det handlar om att skapa två klasser av människor – de människor vars rättigheter är självklara, och de människor vars rättigheter är villkorade.

Fru talman! Mina föräldrar lärde mig att en människas värde inte avgörs av hennes ursprung, av hennes namn, av hennes religion och av var hon är född. Men det är precis dit den här regeringen är på väg. Den säger att vissa människor aldrig riktigt ska få känna sig hemma i Sverige. De ska aldrig riktigt få känna sig trygga och aldrig riktigt få veta om de får stanna i Sverige.

Fru talman! Låt mig ställa en fråga till regeringen och regeringspartierna: Vem är det egentligen som ska definiera vad god vandel är?

Vem har gett just denna regering den moraliska legitimiteten att stå här och föreläsa för andra människor om karaktär, värderingar och människovärde?

Är det Moderaterna, ett parti som leder en regering som gång på gång har skakats av skandaler, vänskapskorruption, jäv, ministeravgångar och avslöjanden som aldrig hade accepterats om de handlat om människor utan makt? Är det samma regering vars migrationsminister har fått svara på frågor om hans egen sons kopplingar till den våldsbejakande högerextrema miljön?

Dessa människor vill nu tala om för andra föräldrar hur de ska uppfostra sina barn.

Är det Kristdemokraterna, ett parti vars ledare själv har en brottmålsdom bakom sig och som dessutom öppet stöder folkmord? Nu vill man införa moralprövningar för människor som aldrig ens varit dömda för brott.

Är det det vi kallar för svenska värderingar? Är det det vi kallar god vandel? Eller gäller vandelskraven bara människor som är födda någon annanstans?

Så har vi Sverigedemokraterna, fru talman, ett nazistiskt parti som startades av en SS-soldat och som har byggt hela sin politiska identitet på att tala om lag och ordning, ett parti som hatar och jagar invandare, ett parti som vill mäta invandrares karaktär med linjal, ett parti som vill granska invandrares vandel med mikroskop.

Samtidigt har svenska folket under åratal fått läsa om SD-politiker som dömts för brott, tvingats avgå efter skandaler, avslöjats med rasism, hot, våld eller ekonomiska oegentligheter. Man har en partiledare som umgås med gängledare men vill utvisa invandrare utifrån myndigheters subjektiva uppfattningar om deras karaktär och vilka de umgås med. Man har ledamöter som åtalas för narkotikabrott och misstänks för pedofili. De ska tala om vandel och tala om för oss andra hur vi ska bete oss.

Vi får inte heller glömma trollfabriken, där människor anställts av Sverigedemokraterna för att sprida hat och hot. Nu kommer dessutom nya uppgifter om misstänkt fiffel med partiets ekonomi, påhittade arrangemang, tveksam hantering av skattemedel och transaktioner som väcker allvarliga frågor.

Fru talman! Om denna lag skulle tillämpas efter samma principer på Tidöpartierna som på migranter skulle halva den politiska debatten handla om regeringens egen vandel. Men det är just det som avslöjar hela projektet. Vandelskravet handlar inte om moral, inte om värderingar, inte om rättvisa. Det handlar om makt.

När en invandrare gör fel talar regeringen om karaktär. När makthavare inom Tidöpartierna och deras familjer, vänner och väljare gör fel talar regeringen om misstag.

När en migrant granskas används mikroskop. När den egna sidan granskas används förstoringsglas med locket på.

Det är inte rättvisa. Det är inte likhet inför lagen. Det är dubbelmoral upphöjd till statlig princip.

Fru talman! Den som vill mäta andra människors vandel bör först våga granska sin egen. Den som vill undervisa andra om svenska värderingar bör först leva upp till dem själv. Den som vill ge staten makten att döma människors karaktär bör först fråga sig om makten själv verkligen förtjänar det förtroendet.

Fru talman! Vi måste fråga oss själva vilket samhälle vi vill vara. Vill vi vara ett samhälle där människor bedöms efter tydliga lagar, bevis och domar, eller vill vi vara ett samhälle där staten ges allt större makt att bedöma människors livsföring, karaktär och värde?

För mig är svaret enkelt. Rättsstaten finns inte till för att skydda rasister och korrupta brottslingar bara för att de är makthavare. Rättsstaten finns till för att skydda alla, särskilt när opinionen ropar efter mer makt, fler kontrollverktyg och hårdare tag. Det är då principerna prövas. Det är då modet prövas. Det är då demokratin prövas.

Fru talman! Jag säger nej till godtycke och dubbla måttstockar. Jag säger nej till lagstiftning som urholkar rättssäkerheten. Jag säger ja till ett Sverige där människors rättigheter inte avgörs av politikers subjektiva uppfattningar om deras vandel.

Därför yrkar jag avslag på propositionen.

Jag vill också nämna att jag har skrivit en följdmotion som jag har fått veta att jag inte får yrka bifall till, eftersom den säger samma sak som reservation 1.

Jag tycker att detta är väldigt märkligt från demokratisk synpunkt. Som förtroendevald ska jag kunna lägga ett förslag och yrka bifall till det. Men nu fick jag höra att eftersom mitt förslag säger samma sak som reservation 1 måste jag yrka bifall till reservation 1. Då hade det varit sjyst om det stod att mitt förslag ingår i reservation 1. Men det gör det inte.

Jag vill bara ha detta sagt. Jag yrkar bifall till reservation 1.

(TREDJE VICE TALMANNEN: Jag vill påminna ledamöterna om vad ordningsreglerna säger om god ordning och respektfullhet gentemot varandra.)

Fru talman! En ungdom som tidigare begått brott berättade att beslutet att få rehabilitering i stället för fängelse gjorde att han fick tillbaka kontrollen över sitt liv. Han lärde sig att leva efter reglerna och förstå vikten av att respektera sig själv, sin familj, sitt samhälle och värdet av en utbildning.

Vi står här i dag och debatterar regeringens proposition Dubbla straff för brott i kriminella nätverk och skärpta straffskalor. Närmare 50 straffskalor skärps. En ny regel om dubbla straff införs, och häktningsmöjligheterna utvidgas kraftigt. Regeringen kallar det här för en nödvändig upprättelse. Tyvärr menar många – och vi – att det undergräver rättsstatens grunder.

Självklart delar vi uppfattningen att det grova gängvåldet är ett akut samhällsproblem. Men att svara med en oproportionerlig straffrättsexpansion är att behandla symtomen och inte grunden. Kanske får det till och med konsekvensen att vi får ännu grövre och hårdare brottslighet. Forskning visar att det finns svagt eller inget stöd för att generellt höjda straffnivåer minskar brottsligheten. Advokatsamfundet, som företräder rättsväsendets egna professionella, avstyrker samtliga ändringsförslag. Deras slutsats är glasklar: Syftet är endast att höja repressionsnivån, och det finns inget som talar för att det kommer att påverka brottsutvecklingen.

Mest oroande är förslaget om dubbla straff. Samma gärning, som till exempel en misshandel, ska kunna straffas dubbelt så hårt beroende på om gärningsmannen eller offret råkar ha koppling till ett så kallat kriminellt nätverk.

Fru talman! Det är ett avsteg från proportionalitetsprincipen. En misshandel är en misshandel. Att påstå att den är dubbelt så allvarlig bara för att den sker i en viss kontext är inte så logiskt och rättsligt.

Konsekvenserna blir direkt orimliga. Advokatsamfundets ordförande gav ett ganska tydligt exempel, som har nämnts ett par gånger här i dag. Om en kriminell misshandlar en annan kriminell, då blir det två års fängelse. Om han sedan går hem i vrede och misshandlar sin fru, då blir det ett år.

Enligt den logiken är det alltså mindre straffvärt att slå sin fru än att slå en annan kriminell. Att skapa en sådan ordning är absolut inte att bygga en rättsstat. Det är en ordning där makten kan stämpla någon som nätverkskriminell. Det ger oanade och orättvisa konsekvenser, särskilt som begreppet inte ens har en laglig definition.

Det betyder att en person kan bli stämplad som tillhörande ett kriminellt nätverk på olika grunder. Man kan titta på hur unga i dag stämplas som att de tillhör ett nätverk. Det kan vara att någon har lagt till dem i chatt där det finns kriminella. Eller de kanske är en del av ett kriminellt nätverk, men det finns ingenting som gör att man kan anta det.

Vi vet vilka som kommer att drabbas hårdast av detta. Det är redan utsatta grupper som unga i socioekonomiskt eftersatta områden, personer med missbruk och personer som redan står längst från samhällets skyddsnät. Den typen av politik kommer antagligen att straffa fattigdom och utanförskap i stället för att avskaffa dem.

Regeringen talar om att slå hårt mot gängbrottsligheten. Men man glömmer alla barn och kvinnor som tvingas bära vapen, gömma droger eller agera kurirer genom hot, våld och sexuella övergrepp. Med regeringens förslag straffas de lika hårt som gängledarna. Det kan göra att offren blir gärningspersoner. Det kommer inte att straffa dem som gör sig rika på bekostnad av personer som redan är i en utsatt situation. Man glömmer helt enkelt vilken makt gängledarna har över unga människor ute i landet.

Fru talman! Verklig upprättelse handlar inte alltid om längre straff. Kvinnor ska kunna berätta om övergrepp utan att själva bli åtalade. Mammor ska kunna skydda sina barn utan att bli misstänkliggjorda. Tjejer som tvingas in i gäng ska få stöd och inte fängelse. Barn ska skyddas från de riktiga kriminella och ges en chans till en bättre framtid.

Sverige behöver fler sociala insatser. Ofta avfärdar man det med att vi på något sätt inte vill se den kriminalitet som finns. Är man aktiv ute i de områden där väldigt många drabbas vet man att strukturerna inte fungerar.

I dag överger socialtjänsten ibland unga mitt i pågående insatser för att det inte finns resurser. Man måste prioritera. Vilken unge ska man rädda, och vilken unge ska man vänta lite till med? Det är ett stort problem.

Vi har insatser som inte hanterar hela familjen utan kanske bara barnet. Man ser inte hela problembilden där du har en familj som står utan resurser att kunna betala för månadens mat. Det är ett problem som vi behöver ta tag i innan vi går vidare till höjda straff, eller dubbla straff som i det här fallet.

Vi behöver en bättre skola. Det finns i dag barn och unga som går i skolan utan att någon ens reagerar på att de inte ens deltar i lektioner. Man har inte kapaciteten eller verktygen för att göra insatser.

Vi behöver missbruksvård. I dag kunde vi till exempel läsa om Brommahem. Det är också en del av detta. Vi har tillåtit privata företag göra sig rika på bekostnad av personer som inte har tak över huvudet.

Där hamnar de personer som är mest utsatta i samhället. Det är kvinnor som har fått utstå våld, personer med missbruksproblem och unga som inte har någonstans att ta vägen. Vilket stöd får de av att leva på vandrarhem där de inte ens får rena sängar att sova i?

Vill ni verkligen göra någonting åt detta ska ni börja med att stötta familjer och stötta barnen. Ändra den verklighet som finns i dag och ge kommunerna de verktyg och resurser de behöver för att göra det. Skapa inte en miljö som kommer att generera ännu grövre brottslighet.

Gör någonting åt de människor som tjänar på detta. Det är inte de ungdomar som får fängelse, eller som riskerar att sättas i fängelse, när ni har fått igenom era lagar. Det är inte de som tjänar på detta. De förlorar. De kan inte ens tänka på en framtid efter 25 års ålder. De som tjänar på detta finns i kontoren här i innerstan. De vet hur man ska hantera pengarna och hur man ska göra sig ännu rikare på dem.

Det här är ett förslag som inte har fått någonting positivt från remissinstanserna. Lagrådet tycker inte heller att förslaget är bra. Vi yrkar avslag på hela propositionen och kommer att ställa oss bakom reservation 2 från Miljöpartiet.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 15 juni.)