Ulrika Westerlund (MP) om (forts. från § 5) Rättsväsendet (forts. JuU1)

Herr talman! Att bekämpa brott, att arbeta förebyggande för att förhindra att brott begås och att säkerställa att de som ändå begår brott straffas men också får en verklig chans att komma tillbaka till ett liv fritt från kriminalitet är en av samhällets viktigaste uppgifter.

Om människor inte upplever att samhället hjälper dem när de utsatts för brott bryts en viktig del av samhällskontraktet. Vi måste säkerställa att detta inte händer. Oavsett vilket brott någon utsatts för ska samhället finnas där. Polisen ska ta emot anmälningar och utreda, och den som har gjort sig skyldig till brottet ska straffas för det.

Samhället ska jobba ännu hårdare för att försöka förhindra att något liknande händer igen. För att detta ska vara möjligt måste verkliga resurser satsas på det förebyggande arbetet, både det grundförebyggande arbetet, såsom att skolan måste funka för alla barn, och det mer riktade förebyggande arbetet, när det finns anledning att misstänka att ett barn är på väg åt fel håll.

Det finns exempel på projekt som har uppvisat goda resultat, och fler kommuner borde få möjlighet att arbeta med dem. Vi behöver också fler synliga poliser på gatan för att förhindra till exempel butiksstölder, och vi måste arbeta mer med effektiv sekundärprevention så att så få som möjligt begår brott igen.

I vår budgetmotion har vi försökt täcka in alla dessa aspekter.

Herr talman! Vi måste få stopp på gängens rekrytering av unga. Annars kommer vi aldrig att komma till rätta med våldet. Vi vet att barn under 15 år som utreds för allvarliga brott har en omfattande problembild med flera riskfaktorer. En stor andel av dessa barn har en tidigare ställd psykiatrisk diagnos. De har uppvisat hög aggressivitet och låg impulskontroll, och de har omfattande skolfrånvaro.

Många har också vuxit upp i ett område med socioekonomiska utmaningar och bor med en ensamstående förälder eller föräldrar som saknar tillräcklig föräldraförmåga. Dessutom var närmare nio av tio barn redan kända av socialtjänsten innan de begick det första brottet.

Det är helt uppenbart att nästan alla barn som begår brott tidigt i livet har uppvisat riskbeteenden när det gäller att rekryteras till kriminalitet och att både skola och socialtjänst har kännedom om detta. Det finns alltså stora möjligheter att fånga upp de här barnen och deras familjer redan innan det första brottet begås, genom bättre myndighetssamverkan och mer stöd till berörda familjer.

I Danmark har antalet gängkriminella minskat med en tredjedel på tio år. Det är inte framför allt strängare straff, visitationszoner eller sänkt straffmyndighetsålder som har gett den effekten, utan forskare lyfter i stället upp långsiktiga sociala insatser som de starkast bidragande faktorerna.

I Danmark används en modell som tidigt identifierar barn med olika riskfaktorer när det gäller att dras in i gängkriminalitet. De barn som ingår i modellen punktmarkeras sedan av socialarbetare, lärare och kontaktpersoner. De ges uppföljande stöd och vägledning under flera år.

Även i Sverige finns framgångsrika insatser för barn i riskzonen, såsom det brottsförebyggande och individanpassade programmet Rätt kurva. Det finns också projekt som drivs till exempel av stiftelsen Idéer för livet. Fler kommuner måste få möjlighet att arbeta på det sättet, och Miljöpartiet vill skynda på arbetet med att sprida och utveckla metoder för att tidigt fånga upp och stötta barn som riskerar att dras in i kriminalitet.

Det är viktigt att staten är med och finansierar de här metoderna och att insatserna inte stannar vid tillfälliga projekt utan ges tillräckliga och långsiktiga resurser. Därför gör vi en storsatsning om 1 miljard kronor per år utöver det som regeringen har lagt för att nå resultat i det brottsförebyggande arbetet och komma till rätta med nyrekryteringen av barn och unga.

Herr talman! En människa som utsätts för brott utsätts på samma gång ofta för ett trauma, som kan sätta spår i den egna kroppen, i människans självkänsla och i hennes trygghet i vardagen. Att brottsoffer får upprättelse är en av rättssystemets allra viktigaste uppgifter. Som samhälle behöver vi säkerställa att brottsoffer och deras anhöriga får stöd och tydlig information.

För att stärka brottsoffrens ställning vill Miljöpartiet se över systemet för ersättning och stöd till brottsoffer. Inte minst gäller detta unga och personer som utsatts för våld i nära relation, sexualbrott och hedersbrott.

Staten måste också ta ett större ansvar för att driva in skadestånd och ge brottsskadeersättning. Det ska inte ligga på brottsoffret, som redan befinner sig i en utsatt situation. I vår budget finns det en förstärkning med 138 miljoner kronor årligen till detta, utöver det som regeringen har lagt.

Herr talman! Situationen på Sveriges häkten och anstalter är akut. Överbeläggningen gör att risken för hot och våld ökar både mellan intagna och mot personal, och den snabba expansionen riskerar att försämra vårdkvaliteten och det återfallsförebyggande arbetet.

Kriminalvårdens egna beräkningar utifrån regeringens förda politik visar att antalet platser på häkten och anstalter behöver mer än dubbleras de kommande tio åren. Samtidigt ska bemanningstätheten kraftigt minska, trots att hög personaltäthet och personal med gedigen kunskap och erfarenhet är en förutsättning för att både minska återfall i kriminalitet och skapa en god miljö på häkten och anstalter för både personal och intagna.

Vi välkomnar att Kriminalvården får ytterligare medel till ökad kapacitet. Förutsättningarna för att Kriminalvården ska växa, utvecklas och förbättras blir däremot avsevärt sämre med regeringens omfattande straffrättsreformer, som kommer att leda till att fängelserna fylls på i en snabbare takt än vad Kriminalvården rimligen kan hantera.

Detta är kontraproduktivt. Vi vill i stället minska belastningen på anstalterna till exempel genom att låta fler avtjäna sitt straff med elektronisk övervakning och stärka Kriminalvårdens förutsättningar att arbeta med rehabilitering och avhopparprogram så att färre återfaller i brott.

Vi står inte bakom regeringens förslag om ungdomsfängelser, eller kanske snarare ungdomsavdelningar på fängelser, och heller inte sänkningen av straffmyndighetsåldern till 13 år.

Vi kommer att närmare analysera de straffskärpningar som regeringen föreslår, men jag kan redan nu säga att vi har en mer restriktiv syn på så långtgående ändringar i synen på straff som nu föreslås i den utredning som nyligen kom.

Straff för den som begår brott är en självklar och viktig del av brottsbekämpningen, men straff ska vara rimliga och proportionerliga och leda till ett liv utan kriminalitet. Vi ser inte att regeringens förslag om skärpta straff, ungdomsfängelser och straffmyndighetsålder lever upp till det syftet. Många av de rättspolitiska förslag som regeringen nu lägger fram saknar stöd i forskning och har mötts av omfattande kritik från myndigheter, akademin och civilsamhället.

Samtidigt är Kriminalvården i ett ansträngt läge och behöver utökat stöd för att finansiera utbyggnaden av häkte och anstalter, minska dubbelbeläggningar, anställa och utbilda mer personal och stärka de intagnas möjligheter till rehabilitering och vård. Därför behåller vi i vår budgetmotion regeringens föreslagna satsningar, men vi står inte bakom exakt den politik som regeringen har aviserat.

Jag vill avsluta med att säga att jag inte reserverar mig men att vi har ett särskilt yttrande i betänkandet.

Herr talman! Tack, Mikael Damsgaard, för frågorna!

Vår syn är att kriminalpolitik ska bedrivas på ett sätt som är effektivt. Straffskärpningar har inget egenvärde. Vi stod också bakom ett antal straffskärpningar när vi satt i regeringen tidigare med Socialdemokraterna. Det är alltså inte så att Miljöpartiet alltid säger nej till alla straffskärpningar, utan det beror på om man tror att de kommer att ha effekt. Om man inte tror att de har någon effekt finns det ju ingen poäng med att arbeta med just straffskärpningar.

Det är det som formuleringen i vår budgetmotion syftar på; vi har ännu inte hunnit ta ställning till alla de föreslagna straffskärpningar som finns i den SOU som heter En straffreform. Vi kommer att titta på dem noggrant. Det kan mycket väl leda till att vi anser att några av dem fyller sitt syfte och kommer att leda till ett samhälle med mindre kriminalitet och mindre brottslighet, vilket naturligtvis är vad vi alla vill ha. Det kan också finnas straffskärpningar som vi inte tror kommer att leda till detta.

Miljöpartiet har alltid försökt att ta stor hänsyn till vad olika expertmyndigheter och forskare anser om olika åtgärder. Jag arrangerade i höstas ett seminarium med ett antal kriminologer som inleddes med en lite provokativ fråga. En student till en av forskarna hade frågat forskaren om han trodde att det var någon mening med att studera och forska inom kriminologi eftersom politikerna inte verkade bry sig om vad forskarna gör över huvud taget och vad de kommer fram till.

Teresa var med på seminariet. Man visade statistik där det framgick att samtliga regeringar, oavsett färg, under flera decennier hade gått på spåret med straffskärpningar snarare än någonting annat medan forskningen visade att detta kanske inte har just den effekt som vi önskar.

Vi vill bedriva en rättspolitik och en kriminalpolitik som har effekt på så sätt att brottsligheten minskar. Jag kommer att få återkomma till delar av svaren på de andra frågor som ledamoten ställde till mig i min nästa replik.

Herr talman! Miljöpartiet har en bristande entusiasm inför politiska åtgärder som inte har någon effekt; det är helt korrekt.

Vi tycker inte att man ska bedriva symbolpolitik eller föreslå åtgärder som enligt forskning inte får det resultat som man vill åstadkomma. Vi försöker bedriva kriminalpolitik och annan politik på ett sätt som vetenskap och beprövad erfarenhet, även politisk erfarenhet, visar har en effekt.

Ibland kan det vara straffskärpningar, och ibland är det inte det. Straffskärpningar i sig har inget egenvärde för oss – så är det verkligen. Men vi har en mycket stor entusiasm inför att bedriva politik som gör så att vi får ett bättre samhälle, och det gäller även på det kriminalpolitiska området.

Jag fick en fråga som ledamoten själv sa kanske var lite hypotetisk. Den handlade om hur Miljöpartiet eventuellt kommer att agera. Vi kommer självklart inte att lägga oss platt. Jag tror inte att något parti skulle svara att de kommer att lägga sig platt oavsett vilka förslag som läggs framför dem.

Vi kommer att analysera förslag som kommer från olika partier som vi eventuellt ska ingå i ett regeringssamarbete med och se efter vilka förslag som vi tycker är bäst. Sedan får man som alltid diskutera, ställa olika förslag mot varandra och se vad vi kommer att kunna komma överens om.

Frågan om biståndet har kommit upp här flera gånger, och det tycker jag är intressant. Vi befinner oss i en oerhört turbulent tid, och jag tycker att det är anmärkningsvärt att det då anses som problematiskt att ett parti vill prioritera biståndet. Vi är ju bara två partier i den här riksdagen som fortfarande står upp för enprocentsmålet.

Låt oss försöka lyfta blicken och se vad som pågår runt om i världen! Med anledning av Trumpadministrationens åtgärder är det exempelvis miljontals människor som kommer att dö till följd av en politik för indraget bistånd från USA. Det är bistånd som skulle ha gått till mödrahälsovård, hivprevention och andra saker. Det tycker vi är dåligt. Biståndet är definitivt en prioriterad fråga för Miljöpartiet, men det är inte vår enda fråga.

Herr talman! Tack, justitieministern, för frågan!

Jag försökte gissa vilka av våra ställningstaganden på området som skulle vara av särskilt intresse, och jag gissade rätt. Jag skrev ut vår följdmotion på detta område.

Ni som var här under debatten kanske minns att jag försökte redogöra för våra olika överväganden i frågan. Innehållet i vår följdmotion och anledningen till att vi röstade nej till regeringens lagförslag handlar om att vi tyckte att utredningen som låg till grund för förslaget hade ett bra förslag men att regeringen gick för långt för att det skulle vara proportionerligt.

Det är inte alltid bara ja eller nej, utan det kan handla om hur och i vilken utsträckning man får använda hemliga och preventiva tvångsmedel. Detta är en fråga där remissinstanserna var ganska splittrade. Ett antal remissinstanser, till exempel ett antal barnrättsorganisationer, sa att de tyckte att utredningens förslag var bra. Men när regeringens förslag sedan kom tyckte de inte längre att det var proportionerligt.

Så här är det ofta, helt enkelt. Det är inte svart eller vitt. Man måste fråga sig: Ska vi göra så här, eller ska vi absolut inte göra så här? Vi kanske ska göra så här, men precis hur ska vi göra för att tillvarata olika samhällsintressen som ofta ställs mot varandra?

Det är detta vi ofta pratar om här i kammaren. Vi vill bekämpa brott – självklart. Alla vill det. Vi vill också stå upp för rättsstaten, för individens integritet, för proportionaliteten i vårt system och så vidare. Det var anledningen till att vår följdmotion fick den här utformningen.

Vi har inte diskuterat huruvida detta är något vi kommer att kämpa för att riva upp. Det är sällan meningsfullt att driva politik på det sättet. Vi vill gärna att man utvärderar detta, ser hur det har funkat och så vidare. Det kan tänkas vara något som kommer upp i eventuella framtida diskussioner.