Magnus Persson (SD) om Arbetsmarknadspolitik och arbetslöshetsförsäkringen

Fru talman! Jag vill inledningsvis yrka bifall till reservation 10.

Vad händer med vårt land, fru talman? Sedan regeringen tillträdde med stöd av Sverigedemokraterna har arbetslösheten ökat med 70 000 personer. Det är en gammal siffra – arbetslösheten har ökat sedan den togs fram. Vi har över en halv miljon svenskar som är arbetslösa i dag, och nu är vi med och tävlar i toppen av EU-ligan när det gäller arbetslöshet. Se upp, Grekland! Vi är på väg att närma oss er i nivån på arbetslöshet.

När man såg siffrorna från januari tänkte man: Hur hamnade Sverige här? Och när man ser siffrorna i dag blir man återigen förundrad. Hur kan vi ha en regering som är nöjd med en utveckling där en halv miljon svenskar står utanför arbetsmarknaden, där ungdomsarbetslösheten har ökat kraftigt sedan maktskiftet och där långtidsarbetslösheten har ökat kraftigt sedan maktskiftet?

Fru talman! Man skulle kunna säga att det är konjunkturen. Så här ser det ut i världen. Så här ser det ut i Europa. Men trenden är att Sverige sticker ut. Vi halkar efter. Och vi ser rapporter som visar att hade vi haft en aktiv arbetsmarknadspolitik och samma utveckling som resten av Europa, ja, då hade vi haft betydligt lägre arbetslöshet.

Fru talman! Samtidigt som över en halv miljon svenskar är arbetslösa med den här passivitetslinjen från Sverigedemokraterna och regeringen har vi rekordfå svenskar som är i arbetsmarknadsutbildningar. Hur går det ihop? Jag skulle vilja förstå detta. Jag skulle vilja förstå hur man som högerpolitiker kan gå till riksdagen på morgonen och inte skämmas över att vi har en halv miljon svenskar som är arbetslösa och bara 6 000 på årsbasis som är i arbetsmarknadsutbildningar – när vi vet att vi har ett näringsliv som är i behov av kompetent arbetskraft och som skulle växa och bidra till ökad tillväxt och produktivitet i vårt land om staten gjorde det staten behöver göra, nämligen investera i människor och ge dem rätt kompetens och utgå från det klassiska förhållningssättet i svensk aktiv arbetsmarknadspolitik: rimliga förväntningar på medborgarna och investeringar i utbildning som gör att vi kan ställa om och hålla nere arbetslösheten.

Hur kan högerpartierna tolerera att vi har en arbetsmarknadsminister, Mats Persson, som inte klarar av att leverera fler än 6 000 personer i arbetsmarknadsutbildningar när en halv miljon människor är arbetslösa i vårt land?

Lägg undan höger och vänster! Fokusera på Sveriges behov! Lägg undan ideologiska skygglappar! Fokusera på Sveriges behov! Lägg undan snacket om att jag skulle vilja göra det här och det här och titta på verkligheten som den ser ut här och nu! Arbetslösheten växer och drabbar vårt land. Och arbetslösheten drabbar inte bara de arbetslösa, utan det som händer är att tillväxten och produktiviteten i vårt land sjunker. Det skadar vår ekonomi. Det skadar vår förmåga att investera i skola och sjukvård och i teknikutveckling som gör att Sverige kan ta nya kliv.

Det finns ett skäl till att Sverige fokuserade så mycket på den aktiva arbetsmarknadspolitiken under hela 1900-talet och till att Sverige återigen skulle behöva fokusera på den aktiva arbetsmarknadspolitiken och utgå från rimliga krav på medborgarna men också investeringar i medborgarna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Arbetsmarknadspolitik och arbetslöshets-försäkringen

Fru talman! Jag vet inte om jag ska gå in i diskussionen om Arbetsförmedlingen, för samtidigt som vi hör om en av de största konkurserna i Sveriges moderna historia och har läst om tusentals konkurser under de senaste månaderna och samtidigt som bransch efter bransch drabbas och fler och fler blir arbetslösa har regeringen med stöd av Sverigedemokraterna påbörjat nedmonteringen av den aktiva arbetsmarknadspolitiken genom att ytterligare försämra närvaron från Arbetsförmedlingens sida.

Jag tror att många som hör den här debatten tänker: Är det möjligt att försämra Arbetsförmedlingens närvaro? Ja, det är det. Vi kunde läsa i artiklar förra veckan att Arbetsförmedlingen nu berättar i sin rapportering till regeringen att om regeringens styrning av Arbetsförmedlingen fortsätter på det här sättet kommer tillgängligheten att försämras ytterligare.

Det räcker alltså inte att Arbetsförmedlingen har försvunnit från kommun efter kommun och att arbetsförmedlarna inte har de lokala förutsättningarna att jobba med näringslivet och de arbetslösa. Nu ska folk få vänta i telefonen ännu längre, och ännu fler ska bli bortkopplade när de ringer Arbetsförmedlingen och behöver stöd.

Få ihop det med Magnus Perssons snack om stöd till funktionshindrade! Få ihop det med de inlägg som vi hört om aktiva insatser och utbildningar! Vilken verklighet lever vi i? Ser vi det som händer med den aktiva arbetsmarknadspolitiken i dag?

Då tänker man: Okej, men regeringen kanske bara försummar den aktiva arbetsmarknadspolitiken, försummar aktivitet och investeringar i utbildning. Den står ändå upp för ekonomisk trygghet för människor. Det skulle ju vara kul om vi kunde stå här och säga att regeringen i alla fall inte kommer att försämra för de arbetslösa. Den gör ingenting för att de ska få jobb eller komma i utbildning som leder till jobb, men den värnar de arbetslösas ekonomiska trygghet. Men då måste jag tyvärr avslöja att Sverigedemokraterna och regeringen under det här året också sänker nivån i akassan redan efter den 100:e arbetslöshetsdagen. Det kommer min kollega att gå in på lite närmare.

Nej, fru talman, Sverige behöver en aktiv arbetsmarknadspolitik igen som utgår från idén att alla som kan jobba också ska jobba. Då behöver Sverige gå tillbaka till en ordning där vi investerar i människor, i utbildning, och där vi värnar och främjar omställning i arbetslivet så att människor får förutsättningar att röra på sig på arbetsmarknaden. Då behövs det en stat som tar ansvar och inte attackerar de arbetslösa utan attackerar arbetslösheten.

(Applåder)

Fru talman! Tack, ärade Magnus Persson, för frågan!

Det är jobbigt att ha bakgrund som arbetare men varje dag gå till riksdagen och rösta mot arbetares intressen. Jag förstår frustrationen som Magnus Persson bär på, för det är arbetare som den här regeringen och Sverigedemokraterna sviker när de tillåter att arbetslösheten ökar till den nivå som vi har i dag.

Jag är väldigt stolt, fru talman, över att vi gått fram med förslaget om att erbjuda unga arbetslösa en bättre chans till jobb genom att finansiera körkortsutbildning.

Det handlar om 60 000 unga som i dag är inskrivna på Arbetsförmedlingen. Av dem saknar 63 procent B-körkort. Svenskt Näringsliv gjorde en undersökning som kom fram till att sex av tio arbetsgivare ställer krav på körkort. Det vet Magnus Persson. Avsaknad av körkort leder till att folk inte kommer närmare jobb. Ska vi då passivt titta på, eller ska vi investera i Sveriges ungdomar och göra det vi kan för att våra unga inte ska inleda yrkeslivet med långtidsarbetslöshet?

Socialdemokraterna har en stolt tradition. Rätten till arbete, och människors plikt att agera för att komma närmare arbete, är helt central för vår syn på samhället och för vår människosyn. Magnus Persson borde ställa sig frågan varför Sverigedemokraterna och regeringen inte gör någonting åt det faktum att 60 000 unga är inskrivna på Arbetsförmedlingen som arbetslösa. Om nu 63 procent av de unga saknar körkort och vi vet att arbetsgivare kräver körkort för att anställa folk – varför agerar ni inte? Varför detta ständiga svek mot arbetare och arbetslösa från denna regering och Sverigedemokraterna?

Fru talman! Jag har ett väldigt tydligt besked till kommunalråden runt om i landet som känner regeringens svek, som sett Arbetsförmedlingen försvinna, som sett den statliga aktiva arbetsmarknadspolitiken monteras ned under den här regeringen och som nu går in och frivilligt erbjuder arbetslösa utbildningar och insatser, trots att det är ett statligt åtagande. De kompenserar för regeringens passivitet. Det är ett faktum att Magnus Persson har gett den mest passiva regeringen i Sveriges historia när det gäller arbetsmarknadspolitik fri lejd att montera ned den aktiva arbetsmarknadspolitiken.

Mitt svar till kommunpolitikerna är att vi ska göra vad vi kan för att sätta press på regeringen. Vi kan åtminstone fördubbla antalet personer i arbetsmarknadsutbildningar från 6 000 till 12 000. Vi kanske kan få arbetsmarknadsministern att jobba lite hårdare och kanske vakna? Sedan hoppas vi självklart på ett maktskifte för att få en aktiv arbetsmarknadspolitik som fokuserar på arbetsmarknadens och näringslivets behov och som på riktigt tror på tillväxt. Det är en politik som har ökad produktivitet och tillväxt som målsättning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Arbetsmarknadspolitik och arbetslöshets-försäkringen

Fru talman! Man kan säga väldigt mycket om Tidöavtalet. Det finns massor med åsikter om olika delar av avtalet. Men några saker är de flesta eniga om; det finns ingenting i det avtalet som handlar om hur Sveriges ekonomi ska växa, hur fler jobb ska skapas i Sverige, hur näringslivet ska öka produktiviteten, hur vi ska öka välståndet eller hur vi ska bekämpa arbetslösheten i vårt land. Det är blinda fläckar, fru talman, för den här regeringen, och det är blinda fläckar för Sverigedemokraterna. Priset betalar i slutändan våra medborgare om man accepterar 9 procents arbetslöshet och om man accepterar att tillväxten sjunker i vårt land. Det är dags att gå tillbaka till det som har gjort Sverige starkt och återigen kan bygga landet starkt.

(Applåder)

Fru talman! Oliver Rosengren är en person med bakgrund i det kommunala Sverige. Han är en duktig kommunpolitiker och har bra koll på verkligheten. Verkligheten är sådan att kommuner inte kan anvisa arbetslösa arbetsmarknadsutbildningar. Det kan inte heller de privata företag som nu ska matcha och rusta. De får faktiskt inte ersättning för att anvisa folk arbetsmarknadsutbildningar. Då återstår att Arbetsförmedlingen ska anvisa de arbetslösa arbetsmarknadsutbildningar och ge dem rätt förutsättningar. Men var är arbetsförmedlarna som ska ha de kunskaperna? Vad händer just nu? Jag frågar inte vad som hände för fem år sedan. Vad händer just nu med Arbetsförmedlingens närvaro i den verklighet som Oliver Rosengren och hans parti ansvarar för?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Arbetsmarknadspolitik och arbetslöshets-försäkringen

Det är katastrof, det som händer i dag. Arbetsförmedlingen klarar inte av att anvisa människor arbetsmarknadsutbildningar. De skickar årligen tillbaka pengar till regeringen samtidigt som vi har en halv miljon arbetslösa i vårt land, varav många skulle kunna få jobb i näringslivet. Näringslivet skriker efter arbetskraft. De arbetslösa hade kunnat få rätt kompetens och utbildningar som gör att de kan ta jobb. Men tron i den här regeringen är att om man sänker akassan och gör livet lite svårare för arbetslösa, då kommer de att få jobb.

Fru talman! Jag har lagt mycket tid på att träffa byggnadsarbetare som har blivit arbetslösa på sistone. Men jag har fortfarande inte förstått på vilket sätt de som precis förlorat arbetet kommer närmare jobb om akassan sänks. Det är även ett faktum att de betalar högre skatt nu när de är arbetslösa. På vilket sätt gör det dem mer anställbara?

Fru talman! Tack, Oliver Rosengren!

Det är inte kraven som vi är oeniga om. Det är bra att samhället ställer krav. Hela den svenska modellen har byggt på rätt och plikt, investeringar i människor och rimliga förväntningar på människor. Där är vi inte oense. Det är bra att man har krav på aktivitet och att människor ska anstränga sig utifrån den förmåga de har. Det var faktiskt den förra regeringen som påbörjade arbetet med aktivitetskrav för försörjningsstöd.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Arbetsmarknadspolitik och arbetslöshets-försäkringen

Det vi inte är överens om är om det är rimligt att inte investera i utbildningar som leder till jobb. Det är vi inte överens om. Jag kan inte vara nöjd med att vi har en halv miljon arbetslösa och 6 000 personer i arbetsmarknadsutbildningar. Det borde inte Oliver Rosengren heller vara. Oliver Rosengren borde i stället kalla arbetsmarknadsminister Mats Persson till den här kammaren och fråga honom vad han håller på med. Hur kan han vara nöjd med 6 000 personer i arbetsmarknadsutbildningar i det här läget?

Hur ska en arbetsförmedling som ständigt får försämrade förutsättningar, som ständigt har sämre lokal och regional närvaro och som ständigt måste brottas med nya styrsignaler från höger och vänster ha de kunskaper som krävs – individuellt, lokalt och regionalt – för att människor ska kunna göra den här resan och ta sig till en utbildning som leder till jobb?

Här behöver vi tänka om. Jag tror att svensk höger och svensk vänster skulle behöva ta bort skygglapparna och kanske försöka enas om vilka förutsättningar Arbetsförmedlingen behöver ha för att långsiktigt kunna göra ett jobb som leder till att människor kommer i arbete i större utsträckning än vad de gör i dag.

Vi har möjlighet till att ha en betydligt lägre arbetslöshet än vad vi har. Men utvecklingen just nu går åt fel håll. Det krävs nu modiga politiker också på den högra sidan som säger ifrån och ställer krav på sin regering, och det hoppas jag kunna få se i den här kammaren.

Fru talman! Jag uppfattade tyvärr inte någon fråga från Magnus Jacobsson, men jag kan passa på att framföra ett stort tack för bibelreferenserna i olika inlägg här i kammaren. Det höjer allmänbildningen här; det är jag väldigt tacksam för.

Jag tror inte att människor i grund och botten vill gå runt och vara arbetslösa. Det är väl där vi skiljer oss åt. Jag tror att vi alla skulle behöva lägga mycket tid på att träffa folk som är arbetslösa och prata med dem. De flesta drömmer om ett jobb, en egen försörjning och den frihet som det innebär, och de flesta gör vad de kan med de förutsättningar de har.

Problemet är att vi inte i den utsträckning vi borde och i den utsträckning som vi traditionellt har gjort rustar dem med de kompetenser som krävs för att de ska kunna ta jobben. Om man ställer sig på Drottninggatan och intervjuar äldre som är på besök i Stockholm är det inte svårt att hitta några som gick AMU-utbildningar på 80- och 90-talet när de var arbetslösa. Det var faktiskt ett sätt att befria människor från de hinder som ekonomisk utsatthet och arbetslöshet innebär och rusta dem så att de kunde ta de jobb som växte fram.

Det gör vi inte i samma utsträckning i Sverige i dag, och det är det jag menar med att höger och vänster borde enas om att det nog är klokt att investera i människor. Det är klokt att se till att fler kommer i arbetsmarknadsutbildningar.

Jag tycker inte att det vore tillräckligt bra om 12 000 personer gick arbetsmarknadsutbildningar på årlig basis. Men det skulle i alla fall vara en fördubbling jämfört med dagens siffror. Då skulle Mats Persson i alla fall kunna säga att ni har fördubblat antalet. Men vi är tyvärr inte på väg dit, Magnus Jacobsson.

Vi borde hjälpas åt att sätta press på Mats Persson så att det sker lite förändringar och kommer lite fler initiativ från regeringens sida.

(Applåder)

Fru talman! Jag undrar om den ärade ledamotens valkrets ligger så nära Norge att ledamoten följer den norska statsbudgeten och inte den svenska. Det blev ju inga stora satsningar på kommuner och regioner i den senaste budgeten. Detta var ju en del av kritiken mot budgeten – trots att den var rekordstor blev det inte mer pengar till välfärden, vilket innebär att många regioner och kommuner brottas med enorma svårigheter.

Magnus Jacobsson får gärna diskutera detta med några som är närvarande i den här kammaren. Den ärade kollegan från Jämtland kan nog vittna om hur det står till i Region Jämtland. Jag kan nog berätta om vad våra vänner i Region Uppsala brottas med just nu, hur det drabbar sjukvården och vilka konsekvenser detta i slutändan får för sysselsättningen och jobben i vårt land.

Jag tror att regeringen begick ett jättemisstag när man valde skattesänkningar för de rikaste i stället för investeringar i välfärden och jobben. Det var nog dumt, men ideologin styr politiken – så är det ju. Högerns ideologi handlar ju om att begränsa det offentliga åtagandet och sänka skatterna för dem som har högst inkomster. Detta leder till att man inte prioriterar välfärden. Därför har vi den kris vi har i svensk sjukvård och välfärd, och den får också konsekvenser för jobben.

Jag tror, utifrån min ideologiska hemvist, att detta är fel politik. Jag tror att det hade varit bättre att ta dessa pengar och investera dem i jobb, välfärd och sjukvård. Jag tror att Sverige hade mått bättre som land då, men det är ju i slutändan ideologin som avgör vad som prioriteras.

Fru talman! Vi borde i alla fall vara överens om att vi borde investera i människor. Då borde fler få möjlighet att utbilda sig till de jobb som näringslivet behöver tillsätta.

(Applåder)