Martin Ådahl (C) om Särskild debatt angående priserna i dagligvaruhandeln

Herr talman! Det finns en hel del som talar för att den här tillfälliga livsmedelsinflationen är just tillfällig. Vi kan redan nu se att råvarupriserna globalt faller tillbaka. Det ger inte effekt på matpriserna i svenska butiker i dag, såklart, men på någon eller ett par månaders sikt kommer det att märkas.

Men framför allt – detta kanske man inte går runt och tänker på dagligen – har den svenska kronan apprecierats, alltså gått upp i värde. Det gäller mot euron likaväl som det gäller mot dollarn. Det gäller mot schweizerfrancen och mot den japanska yenen. Det gäller mot den norska kronan och mot den danska kronan.

I en korg med de tio mest handlade valutorna har den svenska kronan gått starkast. Detta är inte bara goda nyheter för dem som planerar att åka utomlands på semester i sommar, utan det är goda nyheter för dem som stannar hemma i Sverige också.

En högre värderad krona ger billigare import. Vi importerar tyvärr ganska mycket av vår mat, och den maten kommer att bli billigare ju starkare den svenska kronan är. Detta är givetvis positiva nyheter.

Herr talman! Om nu detta är någonting annat än en tillfällig inflationshöjning – om det är någonting som kommer att förvärras eller förlängas – ska vi givetvis inte utesluta några som helst åtgärder för att underlätta för hushållen. Det gör vi i alla fall inte från Sverigedemokraternas sida.

Trots att vi har påtagliga investeringar framför oss – jag tänker inte minst på Försvarsmakten – står svensk ekonomi stark. Vi har ekonomiska muskler i våra statsfinanser att agera.

Med detta sagt, herr talman, vill jag säga att det för varje litet smörpaket, varje äggkartong och varje påse mjöl som man köper i affären är betydligt fler kronor som går i skatt till staten än som går i vinst till butiksägaren. Detta är ingen högmarginalbransch.

(Applåder)

Herr talman! Sverigedemokraterna fick alltså inte 51 procent i valet. Vi kan väl börja i den änden. När man ska samverka mellan olika partier får alla partier ge och ta lite grann. Jag tror inte att detta är en situation som är främmande ens för Mikael Damberg egentligen.

Jag har inga problem att diskutera vad som är den optimala nivån på barnbidraget. Jag tar jättegärna en sådan diskussion. Den får dock gärna vara seriös och bygga på seriösa premisser.

Jag tror för egen del att barnbidraget inte är en särskilt träffsäker åtgärd. Om det är fattigdomsbekämpning som vi ska ägna oss åt tror jag inte att barnbidraget är den mest träffsäkra åtgärden. Det är ett kort svar. Vi kan ha en seriös diskussion om detta vid vilket tillfälle som helst.

Hela svaret på gåtan har vi ju i det jag var inne på. Det har att göra med pålagor på nationell nivå och framför allt på EU-nivå. Det är pålagor på bönderna, producenterna och handlarna. Det är det som trissar upp priserna. Har man röstat för höga priser får man höga priser.

Herr talman! Min poäng med träffsäkerhet är att barnbidraget träffar även de barnfamiljer som inte kämpar med att betala räkningar, som inte kämpar med det här. Det är det som är min poäng med träffsäkerheten. Jag tycker nog att det är ganska relevant att ta upp det.

Är poängen med en åtgärd att man ska rikta in sig på hushåll som har de allra tuffaste ekonomiska marginalerna är det inte uppenbart att barnbidraget är den mest träffsäkra, för den träffar även andra hushåll – bankdirektörer, riksdagsledamöter och till och med statsråd och kanske talmän; jag vet inte.

Vad är mer träffsäkra åtgärder? Ja, vi har skruvat upp garantipensionen för de fattigaste äldre; det har vi gjort. Vi har skruvat upp sjukpenningen, sjukersättningen; det har vi gjort. Det är ju betydligt mer träffsäkra åtgärder än att bara ge en massa pengar till alla människor som råkar ha barn, alldeles oavsett om de är arbetslösa eller tjänar flera miljoner per år, om de har flera miljoner på banken eller är helt utblottade. Det är det jag menar med träffsäkerhet, herr talman. Jag tycker absolut att det är en relevant sak att invända.

(Applåder)

Herr talman! Även om det inte var supertydligt misstänker jag att det Ida Gabrielsson är ute efter är den sänkta marginalskatten. Marginalskatten låg tidigare på runt 55 procent. Den sänktes till 52 procent. Låt mig säga två saker om den saken.

Den ena är en principiell ingång, där man har en princip om hälften kvar. Det vill säga att man som enskild individ bör få behålla hälften av en lönehöjning. Nu har vi alltså en marginalskatt som ligger på 52 procent. Det är strax över hälften, så i ärlighetens namn är marginalskatten fortfarande lite för hög. Jag tycker att det är en angenäm princip att ha hälften kvar. Man ska inte behöva betala mer än hälften av en löneförhöjning.

Den andra är mer av ett pragmatiskt argument. Det här är en reform som har en så kallad självfinansieringsgrad på 125 procent, herr talman. Det vill säga att när man sänker skatten i procent ökar skatteintäkterna i kronor därför att det leder till fler arbetade timmar och så vidare. Det vill säga att staten eller det offentliga får mer pengar att röra sig med efter den här reformen.

Herr talman! Nu är det inte jag som har suttit på kammaren och kokat ihop de här 125 procenten. Just den siffran kommer från Riksrevisionens rapport. Riksrevisionen har analyserat det här. Man kan ju såga dem jäms med fotknölarna om man vill det; det har jag inga problem med. Men jag väljer att lita på den rapporten, och det är där man kommer med siffran om en självfinansieringsgrad på 125 procent.

Det betyder inte att det står i motsatsförhållande till någonting annat. Det och de andra skattesänkningarna vi gått fram med – skattesänkningar för helt vanliga löntagare med lön på så lite som 16 000 kronor i månaden och uppåt, skattesänkningar för pensionärer, skattesänkningar på drivmedel och så vidare – står inte emot varandra på något sätt. Man kan sänka marginalskatterna, vilket kommer att träffa dem som har de högsta marginalskatterna. Det är av naturliga skäl de som har de högsta inkomsterna. Man har inte skyhöga marginalskatter på låga inkomster, lyckligtvis. Man kan också sänka skatterna för helt vanliga löntagare, pensionärer och barnfamiljer och framför allt göra det billigare att tanka och köra bil.

(Applåder)

Herr talman! Även Martin Ådahl får hålla sig inom några slags rimlighetens ramar. Ingenstans här i dag, i något anförande, i någon intervju eller i något annat sammanhang har jag eller någon annan hög företrädare för mitt parti sagt att målsättningen är att vi ska importera mer mat. Ingenstans går det att hitta det, utan Martin Ådahl har hittat på det helt själv. Det måste faktiskt finnas några slags rimlighetens gränser även för Centerpartiets Martin Ådahl.

Jag sa att det finns mycket som pekar på att den här inflationshöjningen, alltså livsmedelsinflationen, är tillfällig. Det finns mycket som pekar på det. Jag sa också i mitt anförande att om det visar sig att den inte är tillfällig och att alla signaler som pekar på att den är tillfällig är felaktiga, om det blir en förvärrad och förlängd situation, ska vi inte utesluta att vidta åtgärder.

Jag tyckte att jag hintade ganska tydligt vilka åtgärder det kan vara. Det är alltså fler kronor på varje pryl man handlar på Ica som går i skatt till pappa staten än som går till pappa butiksägaren.

Herr talman! Sverige är väl för guds skull med i EU. Det som händer på EU-nivå påverkar våra bönder också.

Det är bara att titta på hela utsläppshandelssystemet, Emissions Trading System eller ETS, och direktiv om utsläppshandeln som Centerpartiet har röstat igenom och Sverigedemokraterna har röstat emot. En revision av ETS för luftfarten, den gemensamma jordbrukspolitiken, genmodifierad majs, naturrestaureringsförordningen, förpackningar och förpackningsavfall, CBAM, LULUCF och ett antal andra åtgärder har Centerpartiet och Martin Ådahls kollegor – eller kollega kanske det bara är – i Europaparlamentet röstat igenom. Det är pålagor på europeiska, inklusive svenska, bönder som Sverigedemokraterna i Europaparlamentet har röstat emot. Det här kan vem som helst kolla upp.

Det här är åtgärder som driver upp priserna för producenterna, det vill säga för bönderna, och de kommer obönhörligen att driva upp priserna också för konsumenterna. Producentpriser och konsumentpriser korrelerar nämligen med varandra – hör och häpna!

(Applåder)

Herr talman! Jag tycker att det är tydligt att vi har gjort ganska mycket för att hjälpa och stärka hushållen ekonomiskt. Vi har inte bara vid ett tillfälle utan vid två tillfällen sänkt inkomstskatten för hushållen. Detta började gälla i början av året. Vi har tillika sänkt skatten för pensionärer med motsvarande per krona på individnivå – inte lika många kronor, för pensionärerna är inte riktigt lika många. Vi har skruvat upp garantipensionen för de fattiga äldre, och vi har skruvat upp sjukersättningen och sjukpenningen.

Framför allt har vi gjort det väldigt mycket billigare att tanka bilen. Det hörde vi i ett tidigare replikskifte här. Jag tror att det är 500 kronor per tank – eller nästan 600 kronor, men det beror väl på hur stor tank man har. Det är ganska tydligt att vi har gjort ganska många saker just för att stärka hushållen. Det blir lite märkligt på något sätt. Det är lite svårt att ta det här helt seriöst, faktiskt.

Herr talman! Som jag sa i mitt andra anförande finns det ganska tydliga tecken på att den här livsmedelssituationen är just tillfällig. Vi har redan nu sett hur råvarupriserna börjat falla globalt. Det sipprar ju ned till oss och till butikerna så småningom. Jag vill återigen säga – och jag vill vara ödmjuk: Om detta visar sig vara fel och det blir en förlängd och förvärrad situation så finns det krut i maskineriet. Matmomsen kan vara ett exempel på det.

Jag vill gå tillbaka till grunderna i detta. Jag har en hel lista här – en harang av åtgärder som Miljöpartiet har röstat igenom i Europaparlamentet med kostnadspålagor för bönderna på kontinenten och i Sverige. Återigen: Om man röstar för dyrare mat får man dyrare mat. Lägger man en massa bördor på producenterna ökar producentpriserna. Tro mig eller inte, men producentpriserna korrelerar starkt med konsumentpriserna.

(Applåder)