Camilla Mårtensen (L) om Jämställdhet och åtgärder mot diskriminering

Fru talman! I teorin är Sverige ett av världens mest jämställda länder, men i verklighetens Sverige 2023 mördas fortfarande en kvinna var tredje vecka av en man som hon har en nära relation med.

Fortfarande förfogar kvinnor över 1 procent av det riskkapital som finns, och knappt 30 procent av Sveriges entreprenörer är kvinnor.

Fortfarande tas bara en dryg fjärdedel av föräldraledigheten ut av män.

Fortfarande är normen att det är kvinnan som går ned till deltid om det behövs för att klara av åren som småbarnsföräldrar.

Fortfarande är det främst kvinnor som efter ett långt arbetsliv får ut lite i pension och tvingas leva under knappa förhållanden.

Fortfarande möts hbtq-personer av fördomar och ett tonläge i debatten som både gör ont och skrämmer.

Jag var under många år ordförande i utbildningsnämnden i den skånska kommunen Kävlinge och konstaterade att flickorna presterade bättre än pojkarna i alla ämnen. Även idrottsämnet, som var den sista bastionen för pojkarna, föll för några år sedan. Detta är en ojämlikhet som följer med upp i högre utbildning. Det är fler kvinnor som har en fullgjord högskole- eller universitetsexamen. Likväl är det män som har de bästa inkomsterna och de högsta positionerna i samhället.

Någonstans när barnafödandet kommer in i bilden suddas jämställdheten ut. Vi behöver tänka nytt när det gäller vår föräldraförsäkring. Jag vill ha en föräldraförsäkring som är jämställd, ger valfrihet och uppmuntrar till arbete. Föräldraförsäkringen ska vara mer flexibel och ge bättre möjligheter att välja mellan en kortare försäkring med full ersättning och en längre period med lägre ersättning. Ersättningen för vård av barn borde höjas så att det inte alltid per automatik blir den som har lägst inkomst som stannar hemma i februari.

Givetvis ska vi ha en försäkring som passar alla typer av relationer - skilda föräldrar, regnbågsfamiljer och helt andra sätt att leva. Det måste bli lättare att lämna dagar till en ny partner eller en nära anhörig.

När flerbarnstillägget infördes 1982 hade det en viktig fördelningspolitisk betydelse. I dag har det dock blivit en kvinnofälla. Det försvårar integrationen och försämrar många kvinnors möjligheter att lära sig det svenska språket och komma ut i förvärvsarbete. För att bryta den negativa utvecklingen behöver vi se över våra bidragssystem och ta bort flerbarnstillägget.

Kvinnor driver tjänsteföretag, och män driver byggföretag. Män driver stora bolag, och kvinnor driver små bolag - oftast utan anställda. Andelen sjunker dessutom, då den politiska debatten fastnar i stopp för vinster i välfärden i de sektorer som kvinnor dominerar. Vi som på riktigt värnar kvinnors egenmakt sätter inte käppar i hjulet för kvinnors företagande och kvinnors rätt att leva sina drömmar.

Fru talman! Johan Hilton skrev i Göteborgs-Posten för någon vecka sedan att samhällsdebatten om transpersoners liv och leverne börjar likna en masspsykos som vi alltför väl känner igen från diskussionerna om homosexualitet för några årtionden sedan. I Brås senaste sammanställning av hatbrott finns nästan 500 anmälningar av brott med hatmotiv mot hbtqi-personer. Av dessa är 18 procent transfobiska.

Låt oss inte glömma att många röster tystnar och drömmar krossas för att man lever i ett sammanhang där könsöverskridande uttryck fortfarande inte accepteras av samhället eller familjen. Ofattbart viktiga är de män och kvinnor som vågar gå före och offentligt visa hur de väljer att leva sina liv. Det ger hopp åt en pojke i Perstorp eller en flicka i Rosengård när modiga går före och visar vägen och att det finns möjlighet att leva sitt bästa liv.

Ekonomisk frihet är viktigt. Men de frågorna blir sekundära när man inte har sin grundläggande trygghet, för det finns inget som begränsar en människas frihet så mycket som våld. Därför är våld mot kvinnor inte bara en jämställdhetsfråga utan också en demokratifråga.

För att komma till rätta med mäns våld mot kvinnor måste vi arbeta på flera plan, för män måste sluta slå. Det är ovärdigt att kvinnor och barn ska gömma sig för att män hotar dem till livet och berövar dem deras frihet. Jag gläds åt att det äntligen presenteras konkreta förslag och åtgärder för att stoppa våldet.

Det viktigaste för att nå våldet är det förebyggande arbetet: slaget som aldrig delas ut, den psykiska terrorn som aldrig sker och förföljelsen som aldrig blir av. Redan i förskolan måste vi vara uppmärksamma på könsstereotypa mönster, och i skolan måste det finnas diskussioner om machokultur och könsroller.

När det första slaget är utdelat måste rättssystemet ta vid och ge hårda straff till förövaren.

Jämställdhetsminister Brandbergs fokus på våld i unga relationer kan på riktigt ändra förutsättningarna för alla de kvinnor som stöter på en man med våldskapital som slår vidare i relation efter relation.

Var tredje vecka dödas en kvinna av en man i Sverige. Nästan alltid har hon sökt hjälp. När jämställdhetsministern gästade utskottet förra veckan berättade hon om regeringens insatser på området, till exempel myndighetsgemensamma uppdrag, för som statsrådet Brandberg konstaterade kan vi inte längre jobba i stuprör. Våld mot kvinnor är en fråga för alla institutioner och alla medborgare. Jag gläds också åt det fokus som finns på våldsutsatthet och våldsförövare bland personer med funktionsnedsättning.

Jag är stolt över att Sverige har kommit så här långt. Det har varit en stenhård kamp, som tidigare generationer av kvinnorättskämpar och feminister drivit. I dag vilar ansvaret på oss. Fortfarande lever kvinnor och flickor med rädsla för våld. Fortfarande har vi en ojämställd arbetsmarknad och sämre ekonomiska villkor i pensionen.

När vi inte längre behöver stå i kammaren och diskutera mäns våld mot kvinnor, när löneskillnad på grund av kön inte längre kan registreras och när alla oavsett uppväxtplats får leva sitt bästa liv, först då ska vi tystna.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar ledamoten Amloh.

Jag anser inte att vi viker ned oss. Som jag sa i mitt anförande är mäns våld mot kvinnor inte bara en jämställdhetsfråga utan också en demokratifråga som måste omfamnas av fler. Tidigare talare har konstaterat att vi är sju kvinnor och en man som debatterar här i dag. Det måste breddas.

Jag delar Sofia Amlohs och övrigas uppfattning att det strukturella våldet mot kvinnor i nära relationer är vår stora utmaning och att vi här måste jobba förebyggande. Det utesluter inte att vi ser att våld i samkönade relationer är ett bekymmer och en stor begränsning för människor som lever i samkönade relationer. Det ska dock ingalunda tolkas som att vi drar ned på ambitionerna vad gäller de strukturella förutsättningarna för kvinnor som utsätts för våld i nära relationer.

Statsrådet Brandberg var i sin redovisning på utskottet i förra veckan tydlig med detta och att man tar tydliga kliv framåt i det förebyggande arbetet.

Fru talman! Då kan jag glädja Sofia Amloh med att hon inte hörde rätt när hon var hos utskottet.

Vi, eller statsrådet Brandberg, pratade ganska mycket om förebyggande arbete. Bland annat nämnde hon det projekt som är igångsatt och som heter Svartsjuka är inte romantiskt, som riktar sig till unga. För man börjar inte slå när man fyllt 40, utan det finns ofta redan i tidiga tonår tecken som visar på könsstereotypa machokulturer och dylikt. Om vi på riktigt ska kunna förändra detta kan vi inte förändra en relation, utan vi måste förändra förövarna, och det gör man genom ett tidigt förebyggande arbete.

Vi har också fört in diskussioner, eller lagstiftning, både i skollagen och kring läroplaner om hur man ska lyfta hedersvåld och hur man ska diskutera samtycke. Det tycker jag är ett alldeles utmärkt förebyggande arbete. Statsrådet Brandberg pratade också om att man har gett i uppdrag till olika myndigheter att samverka för att upptäcka våld tidigt. Det är inte bara Jämställdhetsmyndigheten som ska jobba med detta utan även Arbetsförmedlingen, sjukvården och skolan. Man har gett myndigheterna ett gemensamt mål för att de tillsammans ska jobba med detta. Så jag vill påstå att ledamoten inte lyssnade ordentligt när det gäller det förebyggande arbetet.

När det gäller det andra, hur vi väljer att sätta rubrik på våld, har vi samma åsikt. Vi tycker att det är det strukturella våldet mot kvinnor som är det övervägande problemet. Men vi vill också lyfta detta, för det är inte bara en jämställdhetsfråga. Det är också ett demokratiproblem, och fler måste bjudas in i debatten. Även där har ledamoten alldeles rätt. Det är först när man diskuterar detta runt köksbordet som man får en förändring, och då måste fler vara inkluderade.

Fru talman! Jag tackar ledamoten Weidby!

Vi har inte ändrat vår politik. Jag står fortfarande här och pratar om det allra viktigaste - jag misstänker att du syftade på det strukturella våldet mot kvinnor, även om du inte sa det - men det är ingen motsats mot att även prata om våld i samkönade relationer.

När det gäller andra saker handlar det om att vi känner att vi kan få igenom en del ekonomisk politik och en del rättspolitik och fokus på skolan som vi vill ha. Det är ett paket, och därför finns vi i dag tillsammans med de övriga borgerliga i regeringen. Men du har alldeles rätt: Vi är de borgerligas vänster, och vi kommer att fortsätta att driva dessa frågor. Vi behövs i en sådan regering.

Fru talman! Ledamoten har alldeles rätt. Förra regeringen hade ett 99punktsprogram i januariöverenskommelsen. 95 punkter är i dag genomförda. Det är för att vi här i kammaren, alla åtta partier, har det här som en prioritering. Det ger styrka. Givetvis är det en styrka att de beslut som fattats ska genomföras. Men både jag och ledamoten kan ju konstatera att det inte räcker.

Om vi gör mer av samma sak får vi också samma resultat. Vi måste våga tänka nytt. Vi måste våga ta nya grepp. Vi måste våga utmana och bjuda in fler till debatterna. Det kan inte bara vara en fråga för oss här i salen. Den här debatten måste föras bredare.

Jag delar Vänsterns åsikter i många av de här frågorna. Jag delar dem, likaväl som jag delar Sverigedemokraternas åsikter i många av de här frågorna. Mitt svar till ledamoten är att när statsrådet Brandberg besökte utskottet beskrev hon att man slutför 99-punktsprogrammet - det är fem punkter kvar - och att man nu måste börja titta framåt på nytt och tänka på vad som ska göras. Där hoppas jag att alla åtta partier faktiskt kommer med goda inspel och goda förslag.

Vi liberaler har en hel del åtgärder på vår lista. Det är bara att gå in och titta i tidigare debattartiklar. De åtgärderna ska vi naturligtvis slåss för att få igenom.