Anna Lasses

Fru talman! Jag tackar ledamoten för svaret. I grund och botten håller jag med. Vi borde inte behöva öronmärka. Men det vi ser nu är en risk att EU:s bistånd riktat till kvinnors frihet och kvinnors egenmakt får stryka på foten på grund av att man snarare satsar på infrastruktur och teknikutveckling – vilket också är jättebra att satsa på. Men en vädjan från mig och alla andra är att vi tillsammans ska kämpa för att säkra att en del av EU:s stora bistånd kommer kvinnor till del och går till att kämpa för kvinnors frihet.

Fru talman! Stort tack, Gulan Avci, för ett mycket viktigt anförande! Jag håller med till hundra procent.

När man ska jobba förebyggande – för att det inte ska bli på det här sättet – är biståndet ett verktyg. EU är nu världens största biståndsgivare. Jag kan konstatera att biståndet i EU nu håller på att utvecklas i tre delar: en del där man knyter det väldigt hårt till migration, en del där man framför allt tittar på teknikutveckling och infrastruktur och en del som gäller det humanitära.

Framför allt har man tagit bort öronmärkningen när det handlar om sådant som riktar sig till jämställdhet och kvinnor. Är det här någonting som Liberalerna skulle kunna tänka sig att pressa på för, det vill säga att skydda biståndet i EU som riktar sig just till jämställdhet och kvinnors frihet?

Fru talman! Jag tackar för svaret, och jag håller med – civilsamhällets engagemang är oerhört stort och viktigt. Men vi kan inte frångå det faktum att utbildning, särskilt av barn, är en av de absolut viktigaste faktorerna för att lyfta människor ur fattigdom.

Det är också någonting som man behåller. Även om det nu är kris och katastrof i Afghanistan vet vi att de flickor som har fått en utbildning där har någonting att bygga på, vilket ger en resiliens. Hur kommer det sig att vi bara avsätter 0,3 procent av vår biståndsbudget till utbildning?

Fru talman! Jag tackar ledamoten så mycket för ett väldigt fint inlägg som särskilt handlade om utsatta kristna minoriteter.

Jag minns när vi hade gemensamma samtal inför reformagendan. Jag och personen från Kristdemokraterna lyfte de religiösa samfunden, men vi lyfte också utbildning. Det var faktiskt just våra partier som var väldigt måna om att få in utbildning i reformagendan.

Nu när Tanzanias landstrategi fasas ut kan jag konstatera att utbildning finns kvar i endast en av de tematiska strategierna. De pengar som har avsatts till detta motsvarar bara 0,3 procent av den svenska biståndsbudgeten, trots att man vet hur otroligt viktigt det är med utbildning för att komma ur fattigdom. Hur ser ledamoten på detta?

Fru talman! Vad vill regeringen egentligen med det svenska biståndet? Vad är syftet, och vilka mål har man? Det är frågor som jag ställer mig allt oftare. Jag upplever nämligen att regeringen målar upp en bild som inte alltid stämmer överens med vad man gör i verkligheten.

Den reformagenda som regeringen har tagit fram under mandatperioden ger bilden av att biståndet ska vara långsiktigt, effektivt och transparent. Vi ska värdera civilsamhället och de lokala perspektiven högt, och jämställdhet och utbildning är viktiga verktyg för att uppnå det riksdagsbundna målet: att bekämpa fattigdom och förtryck.

Men när man följer vad som verkligen görs ser det ut att utvecklas åt precis motsatt håll. Långsiktig styrning har ersatts av ryckighet. Utvecklingsprojekten i de mest utsatta delarna av världen ersätts av kortsiktiga projekt. Pengar flyttas från de mest utsatta kontexterna till mer ordnade förhållanden och gör att det blir fritt fram för stater som Kina, som står redo med dyra lån och helt andra värderingar.

Vad vill regeringen egentligen med det svenska biståndet? Låt oss se biståndet för vad det är. Det är inte en lösning på mänsklighetens alla problem. Men det är en möjlighet att bidra till en lite bättre värld och kan ge människor möjlighet att leva ett lite bättre liv, få ett jobb eller en utbildning, kräva demokrati och inflytande och bli lite friare.

Biståndet är också ett viktigt utrikespolitiskt verktyg som Sverige under lång tid har förvaltat väl. Genom att visa att vi är en pålitlig och långsiktig partner har vi vunnit trovärdighet, och dörrar har öppnats och gett oss inflytande i världspolitiken.

Fru talman! Det här är inget som vi vanligen pratar om. Alltför många svenskar tror att biståndet bara är en kostnad för svenska skattebetalare. Men sanningen är att biståndet har gett Sverige makt och inflytande i världen på ett sätt som vapen aldrig kan ge oss för samma mängd pengar.

Är allt som görs i dag dåligt? Nej, absolut inte! Jag ifrågasätter inte de organisationer och företag som får biståndsmedel och arbetar med detta. Det som jag och Centerpartiet ifrågasätter är regeringens styrning och syfte och hur det på längre sikt påverkar Sveriges inflytande internationellt.

Vad vill då Centerpartiet, fru talman? I den kaosartade värld vi lever i, där klimatförändringarna leder till fler konflikter och där demokrati och mänskliga rättigheter backar, har Sverige en superviktig roll att spela. När de andra biståndsgivarna drar sig undan från svåra kontexter ska vi finnas där. Då ska vi satsa på barns utbildning, kvinnors egenmakt, småskaligt företagande, klimatanpassning och civilsamhällets motståndskraft mot förtryck.

Det här är inte flum. Det är smart. Varje uns av trygghet och motståndskraft som vi kan sprida i världen gör att vi i Sverige och Europa får ett tryggare liv. Och det främjar handel och utveckling. Långsiktighet och hållbarhet i biståndet måste gå först.

Centerpartiet vill ha en biståndspolitik som genomsyras av liberal feminism. Och vi vill ha en tydlig plan tillbaka till enprocentsmålet.

Samtidigt vill vi lyfta ut bistånd till Ukraina ur den ordinarie budgeten. Vi vill bygga en fond, motsvarande 1 procent av bni, där vi samlar allt stöd till Ukraina, såväl militärt som civilt. Det gör stödet till Ukraina tydligt och hållbart.

Biståndet ska inte vara ett migrationsverktyg. Tidögänget brukar försvara kopplingen mellan migrationspolitiken och biståndet med att det måste vara slut på att Sverige ger bistånd utan att ställa krav. Det är väl klart att vi ska ställa krav! Vi ska ställa krav på uppföljning och resultat och på att mottagaren ska stå upp för rättsstatens principer, mänskliga rättigheter och folkrätten.

Men det regeringen menar med krav är att man är villig att betala för att länderna ska ta emot personer som vi vill utvisa – 100 miljoner för trettiotalet personer till Somalia och 295 miljoner för 128 personer till Syrien. Och fler länder är på gång, exempelvis Afghanistan med flera.

Hur är detta att ställa krav? Låt oss kalla det muta eller i bästa fall en otroligt tveksam transaktion.

Bistånd och migration hänger absolut ihop. Genom att minska fattigdom och förtryck och öka tryggheten behöver färre människor fly från sina hem. Likaså är det rimligt att dra in bistånd från partner som inte står upp för rättsstatens principer, mänskliga rättigheter och folkrätten. Men biståndet ska inte och får aldrig vara ett migrationsverktyg som används för att muta ett annat lands regering att ta emot människor som vi vill utvisa.

Fru talman! Slutligen vill jag vända mig till alla er i det svenska civilsamhället och svenska företag som varje dag arbetar med vårt bistånd runt om i världen. Med ett ovärderligt globalt nätverk och oavsett regering anpassar ni er och gör bästa möjliga för att världen ska bli en lite bättre plats. För Centerpartiet är det självklart att det är ni som är experterna och måste vara involverade i hur det svenska biståndet ska utvecklas framöver.

Fru talman! Jag skulle rekommendera såväl ministern som regeringen och Moderaterna att sluta med den liknelsen. Alla som vet någonting om trädgårdsodling vet att vattenspridare är bättre än att hälla allt vatten på ett ställe.

Det är fortfarande så att man satsar i dessa länder. Man lyfter bistånd från de mest utsatta länderna till de lite mindre fattiga länderna. Jag misstänker att man gör det därför att man vet att dessa projekt sänker utsläppen. Då kan man räkna in det i den svenska klimatbudgeten, så att säga, och så säger man att vi har sänkt utsläppen men gjort det utanför Europa.

Samtidigt betyder dock detta att man ökar problemen i de mest utsatta områdena, får betydligt högre migration och minskar säkerheten i världen. Jag undrar fortfarande varför man gör den här prioriteringen.

Fru talman! Jag fortsätter i klimatspåret. Som ledamoten nämnde är säkerhet oerhört viktigt, och jag håller helt med om beskrivningen när det gäller Ukraina. Men det är inte riktigt det detta handlar om. Vad det handlar om när det gäller klimatbiståndet är att man i stället för att satsa på utsatta områden – och då pratar vi inte om Ukraina utan om globala syd – satsar på klimatbistånd till medelinkomstländer, alltså de lågt hängande frukter som regeringen ofta pratar om.

I de utsatta områdena kommer läget nu att bli ännu värre. Det kommer att bli fler konflikter. Vi kommer att få fler flyktingar och ökad migration, vilket regeringen inte vill ha. Samtidigt hjälper man i stället de länder som har det lite lättare.

Hur kommer det sig att man gör den här prioriteringen?

Fru talman! Jag tackar för svaret.

Vi kan konstatera att Ukraina kommer att behöva stöd under lång tid framöver. Att ta pengar till Ukraina ur biståndsbudgeten blir ohållbart. De behöver ett långsiktigt stöd, och de behöver veta hur mycket det blir så att de kan planera. Samtidigt hoppas vi ju att kriget ska vara över någon gång i framtiden och att Ukraina ska bli medlem i EU. Då ska stödet tas bort på en gång.

Vore det inte rimligt att hitta en lösning utanför den ordinarie biståndsbudgeten när det gäller just stödet till Ukraina?

Fru talman! Tack, Alexandra Völker, för det fina anförandet gällande klimatet. Men jag har en helt annan fråga.

Socialdemokraterna har presenterat en ny biståndsagenda, men där finns inget förslag om hur pengarna till Ukraina kan finansieras på ett bra sätt. Vi från Centerpartiet har föreslagit att biståndet till Ukraina ska lyftas ut till en Ukrainafond tillsammans med allt annat stöd. Är detta något som Socialdemokraterna funderat på? Hur kan man få ett mer långsiktigt stöd till Ukraina utan att det går ut över resten av biståndet?

Herr talman! Jag tror att vi är väldigt eniga – vi måste få fossilfri kraft i EU, och det kan handla om kärnkraft, vindkraft, solkraft och så vidare. Upplever statsministern att det blir någon verkstad av detta i de andra länderna? Kommer det att gå från diskussion till att det händer någonting inom en snar framtid? Det här behöver verkligen göras inom en snar framtid om vi ska klara både konkurrenskraften och klimatet.

Sedan måste jag avsluta med samma fråga som jag avslutade med förra veckan. Den har att göra med My Voice My Choice och aborträtten. Hur ser statsministern på detta? Kommer den svenska kommissionären att rösta för förslaget? Fördes det någon diskussion om detta bland ledarna i EU?

Herr talman! Jag tackar statsministern för återrapporten.

Energiproduktionen är verkligen fullständigt central för konkurrenskraften i EU. Vi ser hur priserna ser ut nu i Sverige och de delar av Europa där det är väldigt kallt.

Häromdagen kom en rapport där man förvarnar om att vi behöver förbereda oss på en tregradig temperaturökning på grund av klimatförändringarna.

Dessa två saker samspelar på ett väldigt fint sätt. Vi behöver ha en energiproduktion som är fossilfri. Vi behöver också se till att vår konkurrenskraft bygger på ett långsiktigt tänk som utgår från klimatet. Var detta någonting som diskuterades? Statsministern nämnde frågan om mer elproduktion och mer fossilfri produktion, men det skulle vara intressant att höra mer om detta.

Lite svagt kopplat till detta är det besök som Marco Rubio gjorde i Ungern häromdagen. USA var väldigt tydligt med att man stöttar Orbán. Man diskuterade bland annat olja och gas men också ekonomisk stöttning. Hur ser statsministern och de andra ledarna i EU på detta? Det måste ju ses som en splittrande faktor, när vi i EU försöker trycka på Ungern rent ekonomiskt.

Fru talman! I höstas besökte minister Forssell och minister Dousa Syrien för att, precis som i Somalia, sluta ett avtal som ska främja återvandring och utvisningar, fast då till Syrien. Den här gången har det vad jag förstår kostat 295 miljoner kronor i biståndsmedel. Man har också återigen slutit ett avtal med en högst tveksam regering, som tidigare bland annat varit med och förföljt och dödat kristna och som för bara några veckor sedan attackerade det kurdiska självstyret.

Till detta kommer Israels återkommande bombningar i Syrien samt tecken på ökad aktivitet från IS.

Min stilla undran är därför: Anser migrationsministern att de 295 miljoner kronorna är en effektiv investering? Och hur många återvandrar, alternativt utvisar vi, just nu till Syrien?

Fru talman! Jag tackar för svaret. Då vill jag skicka med att Sverige driver på för att snabba på enigheten, att kunna agera snabbt och bestämt, och även se över kravet på enhällighet i utrikesfrågor. Någonstans måste även resten av EU:s länder begripa att vi måste kunna fatta beslut snabbt, och då kanske man inte alltid kan vara enhällig.

Sedan har vi Board of Peace. Där vill jag återigen verkligen tacka för tydligheten. Det är ytterst viktigt att vi absolut inte ställer oss bakom rådet med mindre än att det verkligen blir något slags oerhört genomgripande skillnad. Det absolut viktigaste är att det inte får konkurrera med FN. Hur gick diskussionerna, och hur ställer sig statsministern i denna fråga?

Fru talman! Även jag vill börja med att ge en eloge till regeringen och statsministern för den oerhörda tydligheten. Jag tycker att det är utmärkt att statsministern är arg – om jag får uttrycka det så – och bestämd i det här läget. Det är väldigt viktigt att använda tydligheten på rätt sätt. Låt oss kalla en spade för en spade. Jag behöver ju inte vara särskilt diplomatisk, så jag kan kalla Trump för en oförskämd och bortskämd surgubbe som sitter i en mycket farlig position.

Jag håller med om det statsministern har pratat om när det handlar om den oerhörda vikten av konkurrenskraft. Vi måste verkligen ta tag i detta. Det gäller även de avtal som måste slutas för att vi ska kunna handla med hela världen.

Med anledning av detta med handel måste jag fråga vilken beredskap som fanns att använda den bazooka som det har talats om. Fanns det enighet om att använda den? Det skulle vara intressant att veta inte minst inför framtiden.

Förutom frågorna om handel och säkerhet måste vi snabbare samla EU. Det blir allt viktigare att samla EU snabbt när det gäller utlåtanden och ställningstaganden. En sak som vi i Centerpartiet har drivit länge är att se över kravet på enhällighet i utrikespolitiken. Diskuterades den frågan, och hur ser statsministern på frågan nu med tanke på läget?

Fru talman! Jag vill börja med att rikta blicken mot Bondi Beach och ännu ett avskyvärt dåd som drabbat mänskligheten. Våra tankar är med de drabbade och deras familjer. Den våg av antisemitism som vi ser är tragiskt nog ett tecken i tiden och måste slås ned gång på gång. Aldrig får den kampen tystna.

I fredags var det exakt tio år sedan Parisavtalet slöts. Målet var att vi skulle hålla oss under 1,5 graders temperaturökning. I förra veckan konstaterades att vi nu har slagit i det taket.

Samtidigt ser vi hur klimatförändringarna både direkt och indirekt gör att människor hamnar i fattigdom och drivs på flykt. Många av de utdragna konflikter som rasar förvärras och orsakas just av att klimatet förändras, med torka, översvämningar, skördar som slår fel och hus och hem som trasas sönder. Vi kommer att se att flyktingströmmarna ökar.

Det sorgligaste är att vi har vetat om detta jättelänge. Ändå står vi här i dag.

Fru talman! Det känns allt oftare som att vi deltar i en dystopisk science fiction-film. Vi vet redan vad som ska hända. Konflikterna i Sudan, Kongo, Jemen, Myanmar och Mellanöstern pågår i länder som påverkas negativt av klimatförändringarna. Flyktingströmmarna ökar, och Europa svarar i panik med att bygga en allt högre och starkare fästning som allt färre kommer igenom. Samtidigt dras biståndet ned. Dessutom pågår Rysslands storskaliga krig mot Ukraina, som hotar hela det demokratiska Europa.

Vi i Europa har våra egna flyktingar att ta hand om. Vi har också våra egna klimatförändringar som hotar.

Nu om någonsin är det viktigt att vara modig, ta på sig ledarskap och stå upp för de mänskliga rättigheter som vi tillsammans slog fast i spåren av den katastrof som andra världskriget innebar. Varje liten insats räknas, och det är i ljuset av klimatförändringarna och de konflikter som pågår i vår värld vi ska se budgetförslaget för 2026 års internationella bistånd.

Bistånd ska minska fattigdom och förtryck och skapa möjligheter för människor att leva i trygghet, vilket också bidrar till en säkrare värld och ett säkrare Sverige. I en värld där USA har slaktat sitt bistånd och där många av de stora biståndsgivande länderna minskar sitt stöd blir det svenska biståndet allt viktigare. Då måste Sverige våga prioritera.

Centerpartiet menar därför att Sverige måste våga vara kvar där det är som absolut svårast, alltså i de mest utsatta miljöerna och hos de mest utsatta länderna. Vi ser därför mycket allvarligt på att regeringen nu väljer att delvis göra precis tvärtom. De långsiktiga utvecklingsbistånden till Afghanistan, Myanmar och delar av Afrika dras in. Det lämnas plats till auktoritära stormakter som Kina, Ryssland och Saudiarabien som står redo att göra världen lite mindre demokratisk för varje dag som går.

Om man vill satsa på framtiden är en bra början att satsa på barnen. Det är ingen klyscha, utan barnen är de facto framtiden. Det vi gör mot våra barn kommer vi att få tillbaka när de har vuxit upp om 10–20 år, vare sig det är bra eller dåliga saker. Om vi inte ger världens barn möjlighet att leva ett tryggt liv där de så småningom kan försörja sig och sin familj kommer alla vi som i dag är vuxna att få känna på följderna.

En femtedel av världens barn lever i dag i en konflikt, och hela 75 procent av världens fattigaste barn bor i Afrika, i just de länder där den svenska regeringen nu väljer att fasa ut Sveriges långsiktiga projekt.

Vi vet också att bistånd som går till jämställdhet, kvinnors och flickors hälsa och barns utbildning verkligen gör skillnad. Det är områden regeringen gärna pratar om, men när vi kommer till de faktiska siffrorna har både föregående och denna regering satsat väldigt lite pengar på barns utbildning, endast några ynka procent. Även jämställdheten backar i nuvarande biståndsbudget.

Regeringen talar vackert om att satsa på kvinnors egenmakt och på klimat, effektivitet och transparens, och mycket av det som görs är absolut bra.

Men det har också skett en stor förändring till det sämre, och vi kan inte prata om budgeten för biståndet utan att nämna den snurriga koppling regeringen gör mellan migrationspolitiken och biståndspolitiken.

Låt mig vara tydlig. Migration och bistånd hör i allra högsta grad ihop, för rätt använt ger bistånd ökad trygghet i utsatta miljöer, vilket gör att människor inte behöver fly. Så enkelt är det. Men i stället för att göra denna enkla koppling väljer regeringen att använda biståndet till att verkställa utvisningar från Sverige genom att muta korrupta stater med biståndsmedel för att de ska ta emot sina medborgare – något de enligt folkrätten är tvungna att göra utan att en spänn ska betalas ut.

De 105 miljoner som har betalats ut till Somalia och som har resulterat i mellan 20 och 30 verkställda utvisningsbeslut under två år är alltså ett stort slöseri med skattepengar. Och nej, alla dessa 20–30 personer var inte farliga våldtäktsmän, vilket man kan tro när man hör regeringen försvara detta ansvarslösa beslut.

Bistånd ska minska fattigdom och förtryck och skapa möjligheter för människor att leva i trygghet, vilket också bidrar till en säkrare värld och ett säkrare Sverige.

Förutom att budgeten har minskat till totalt 53 miljarder kronor styrs en stor del om till Ukraina. Det är viktigt eftersom Ukraina utkämpar ett krig mot ett auktoritärt Ryssland och för Europas framtid som en demokratisk del av världen där rättsstatens principer råder.

I Sveriges riksdag råder enighet om att det är Sveriges skyldighet och ansvar att stå upp för Ukraina så långt vi har möjlighet. Med anledning av det föreslår Centerpartiet att det omgående inrättas en lånefinansierad fond som motsvarar ungefär 1 procent av Sveriges bni – detta utöver den reguljära budgeten. Denna fond ska finnas så länge Ukraina behöver stöd. Ungefär en tredjedel ska gå till civilt stöd av olika slag, däribland bistånd. I och med detta väljer vi att lyfta ut biståndet till Ukraina till denna fond.

Sverige har i dag en stabil ekonomi, och därför är denna lösning strategisk och hållbar. Det är också ett tydligt sätt att stå upp för vårt ansvar att vara ett aktivt stöd till Ukraina. Jag hoppas därför att samtliga partier kan tänka sig att överväga denna lösning.

För biståndsbudgetens del innebär Ukrainafonden att Sverige fortsatt kan stå upp för resten av världen i en tid då varje biståndskrona är guld värd. Parallellt med förslaget om en Ukrainafond föreslår Centerpartiet att det sker en stegvis återgång till enprocentsmålet i den vanliga biståndsbudgeten.

Centerpartiets budgetförslag till bistånd genomsyras av en liberal feminism. Vi prioriterar de mest utsatta miljöerna, och vi satsar på barns utbildning, jobb genom småföretagande, kvinnligt entreprenörskap, klimatanpassning, omställning i utsatta områden och projekt som på olika sätt främjar demokratin.

Vi ser också ett behov av minskad öronmärkning av stödet som går via de multilaterala organisationerna, särskilt i områden med långvariga konflikter där det måste vara enkelt att växla mellan långsiktigt arbete och akuta insatser.

Och självklart, fru talman, vill Centerpartiet återupprätta stödet till UNRWA, som är en fullständigt avgörande part i det bräckliga fredsarbete som pågår.

Det går inte att prata om nästa års biståndsbudget utan att prata om vikten av civilsamhällets organisationer. Genom civilsamhällets ovärderliga nätverk vet vi hur det verkligen funkar och vad som behövs. Det är så vi får veta hur enskilda oppositionella behandlas i fängelser, hur det ser ut på gatorna i Gaza och hur hbtqi-personers rättigheter kränks i vardagen. Stödet till civilsamhället är helt enkelt avgörande, både på plats lokalt och i Sverige. Därför behöver infokomstödet till de svenska civilsamhällesaktörerna ses över och kanske återupprättas. Överlag behöver dessa aktörers medverkan i biståndsarbetet uppvärderas och inkluderas i Team Sweden, där såväl företag som civilsamhälle och statliga aktörer bör samverka.

Som fru talmannen märker finns mycket att säga om biståndsbudgeten och hur den skulle kunna prioriteras. Viktigast är nog ändå att minnas hur viktiga dessa medel är. Vi ska inte tro att bara för att Sverige är ett litet land på gränsen till norra polcirkeln spelar det vi gör ingen roll. Tvärtom spelar det all roll. Våra biståndsmedel räddar liv, bygger trygghet i vardagen, ser till att yttrandefriheten i världen stärks och gör så att barn får komma hem till sina föräldrar. Det ger också Sverige en röst i världen.

Med detta meddelar jag att vi i Centerpartiet står upp för vårt eget förslag och därför inte kommer att delta i beslutet om regeringens förslag till biståndsbudget för 2026.

Jag vill också passa på att önska talmanspresidiet, kollegorna i utskottet och alla andra en riktigt god men framför allt fridfull jul – något jag tror att vi alla är i mycket stort behov av.

(Applåder)

Fru talman! Vi måste absolut prioritera, men samtidigt är vi fortfarande är en av världens största biståndsgivare. Vi är faktiskt ännu större nu när USA mer eller mindre har lämnat arenan. Det ger oss också ett ännu större ansvar.

Precis som ledamoten Tolgfors säger är det självklart att biståndet ska gå till projekt som är effektiva. Sedan måste vi också diskutera vad effektivitet innebär. I det här läget handlar det såklart mycket om att bygga resiliens. Det kan handla om demokrati. Det kan handla om barns utbildning, som på längre sikt leder till utveckling, säkerhet och allt det vi vill uppnå. Även företagande och egenmakt är förstås jätteviktigt. Jag vet att vi är överens.

Det är jätteviktigt att vi inte lämnar arenan så att Kina och Ryssland får en större bit av kakan. De står ju redo att hoppa in när de demokratiska givarna lämnar arenan. Den risken finns. Därför behöver vi verkligen vara kvar på bägge arenorna.

Jag är glad att höra att ledamoten inte avvisar ett resonemang kring fonden. Någon teknisk diskussion ska vi inte ha här, utan den får vila i framtiden, men jag hoppas att alla partier kan fundera över hur vi får en långsiktigt bra finansiering när det gäller stödet till Ukraina. Vi behöver göra både och – alltså även bygga resiliens utanför Europa för att inte lämna fältet fritt för auktoritära länder.

Fru talman! Det går inte att överskatta hur viktig frågan om Ukrainas säkerhet är. Det är vi fullständigt eniga om. Det handlar om hela Europas framtid och hela Europas säkerhet. En viktig del är biståndsstödet till Ukraina. Det är vi också helt eniga om.

Det är bra att vi tävlar om att vara mest aktiva i den här frågan. Det främjar Ukraina, och det främjar demokratin. Men med detta sagt kan vi inte ge allt biståndsmedel till Ukraina. Vi behöver också se resten av världen. I synnerhet nu när USA:s bistånd fullkomligt slaktats har det svenska biståndet en ännu viktigare roll i världen, inte minst ur säkerhetssynpunkt. Frågan är hur vi ska göra bägge sakerna samtidigt.

Centerpartiet har, som jag nämnt tidigare i debatten, ett strategiskt förslag till lösning. Det är att man skapar en Ukrainafond som motsvarar 1 procent av bni och där biståndet kan ingå. Nu undrar jag naturligtvis om det är en lösning som Moderaterna kan tänka sig att överväga för att få ett långsiktigt hållbart alternativ, där vi kan satsa på både Ukraina och resten av världen utan att Ukraina äter mer och mer av biståndet. Ukraina kommer ju att behöva mer och mer.

Fru talman! Socialdemokraterna ska alltså stegvis återgå till 1 procent. Finns det någon tidsplan för detta? Det är min första fråga.

Den andra fråga jag har handlar om Ukraina. Vi är alla eniga om att Ukraina ska få det stöd som Ukraina behöver. Det är fullständigt nödvändigt för hela Europas demokrati. Men frågan är hur man ska lösa detta med stödet till Ukraina.

För Centerpartiets del har vi föreslagit att man ska ha en extern fond som ligger utanför budgeten och är lånefinansierad, vilket vi gott och väl har råd med eftersom vi har en stabil ekonomi i Sverige som det ser ut just nu. Den skulle motsvara ungefär 1 procent av bni, och ungefär en tredjedel av stödet skulle vara civilt och innefatta bland annat biståndsmedel. Är detta något som Socialdemokraterna skulle kunna tänka sig för att garantera Ukraina ett långsiktigt stöd så länge som Ukraina behöver det?

Fru talman! Samtidigt vet vi att stora delar av de projekt som jobbar med just flickors och kvinnors utbildning och rättigheter i exempelvis Afghanistan har avslutats, och vi kan väl också vänta oss detsamma i stora delar av Afrika när det gäller Sveriges bistånd till dessa länder.

Sedan kan det vara så att vi har kärnstöd som eventuellt också träffar dessa områden, men då är det inte en medveten strategi från Sverige. Därför återstår min fråga: Varför vill man inte bygga på plats – något som Sverigedemokraterna ofta framhäver – när det gäller flickors och kvinnors utbildning i dessa länder, som har dessa problem?