Jennie Wernäng

Herr talman! Jag tackar för att ledamoten tog upp denna viktiga fråga. Jag har dock en kort fråga om inkvotering. Hur tänker ledamoten kring att man eventuellt underminerar kvinnan i styrelsen när man kan få känslan att hon egentligen inte tagit sig in av egen kraft?

Min upplevelse är att det här har blivit ett negativt ord. När det kommer en ny kvinna till en styrelse får hon kanske frågan: Jaha, har du blivit inkvoterad? Jag tycker att det är en viktig del i detta.

Kvinnor har i alla tider kämpat för att ta sig in av egen kraft. Jag håller med: Det tar väldigt lång tid. Det har hållit på under väldigt många år, och jag tycker att det ska vara fler kvinnor överallt. Men hur tänker ledamoten kring frågan om ordet och upplevelsen utifrån att man blivit intvingad?

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i civilutskottets betänkande CU11. Därefter vill jag börja mitt tal med att säga att det ska vara lätt att göra rätt i Sverige.

Regelkrångel och snåriga system måste förändras. Jag vet att många talare före mig har talat om regelförenklingar, men just här och nu känns det som att förändringens vindar blåser. Regeringen har vid ett flertal tillfällen lyft upp att det är detta man vill bidra med. Det gäller även de breda penseldragen - alltså inte bara vårt utskott.

Herr talman! Vi måste förutsätta att man som företagare i dagens Sverige vill göra rätt, men många system är i dag så krångliga att man måste få en utbildning för företagare - ett slags Svenskt regelkrångel 2.0.

Jag är ett fan av svenska företag. Vi moderater har företag och företagande i blodet. Därför känns det bra att det just nu sker moderniseringar och regelförenklingar av våra lagar.

Ett område för snabb utveckling borde vara inom den digitala världen. Där har vi inte riktigt hunnit med. Min underskrift med en bläckpenna har ersatts med en e-legitimation. Äntligen, säger några. Nej, ropar andra. Det är detta man slits mellan som lagstiftare, nämligen att en positiv digital utveckling som förenklar för någon leder till ett digitalt utanförskap för någon annan.

Herr talman! Många av oss talar om säkerhet, inte minst med tanke på den oroliga omvärlden. Vad innebär vår digitala utsatthet? Kan man jämföra med vår bläckpenna som användes för våra underskrifter förr? Då fanns det förfalskade namnteckningar. Påhittigheten för att få folk att på felaktiga grunder skriva under med hjälp av sin e-legitimation tar inte slut. Men att det är du som är ägare av din underskrift har nog aldrig varit säkrare.

Hur gör vi då med det digitala utanförskapet? Är det rimligt att vi måste leva i ett samhälle med både hängslen och livrem, med både papper och det digitala? Dubbelarbetet och de administrativa uppgifterna växer i kapp med kostnaderna i Sverige. Det är just det som gör det svårt att tolka och skapa nya lagar. Någon eller några kommer alltid att komma i kläm. En lag ska få en god effekt, och så få som möjligt ska drabbas negativt

Herr talman! Lagstiftningen ska utvecklas ihop med samhället och ska skapa möjligheter till ny samhällsutveckling. Den digitala världen är vår nya samhällsutveckling, och den går snabbt. Men för den enskilda företagaren eller för de stora aktörerna kommer detta att innebära mindre administrativ börda på sikt. Där är vi på god väg med breda utredningar som just nu bereds i Regeringskansliet, vilket också är svaret på många kloka förslag som sätter fingret på att vi just där tycker lika.

Herr talman! Jag vill avsluta där jag började, nämligen att det i fortsättningen ska vara lätt att göra rätt i Sverige - för den enskilda människan och för företagaren.

(Applåder)

Herr talman! Nu ska vi debattera civilutskottets betänkande CU7, och jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag.

Jag citerar Elisabeth Svantesson: Sverige har som land gått in i en ekonomisk vinter. Det är nog fler än jag som känner att det är en bister, kall, mörk vinter som håller hårt om oss alla. Den påverkar våra elavtal, plånböcker och matvarukorgar. Många har det tufft just nu.

Ersättningsrätt samt insolvens- och utsökningsrätt

Sverige har gått från en kris in i en annan. Företag klarade sig med nöd och näppe ur pandemin, och Rysslands krig gör att priserna på material skenar. Man får kanske inte ens tag på det material som behövs. Byggbranschen stannar upp, ser över sina kostnader, drar in på personal och stoppar utbyggnader. Flera företag gör likadant, men trots det går många i konkurs.

Herr talman! Samtidigt som konkurserna ökar, ökar skuldsättningen i Sverige. Överskuldsättningen drabbar inte alla, men alla drabbas. Familjer riskerar att bli hemlösa till följd av skulder. Överskuldsatta människor löper enligt forskning dubbelt så hög risk för sjukdomar och självmord.

Herr talman! Överskuldsättningsutredningen pågår, och inom politiken är man oberoende av block överens om att åtgärder måste till. Det behövs olika verktyg för att hantera olika sorters utmaningar. Precis som inom politiken i stort ser man många gånger gemensamma problem, men har olika sätt att ta sig an dem. Jag hoppas att utredningen ska visa på en gemensam väg som vi kan få en bred förankring kring och därmed lindra skuldsattas lidande och få en nystart.

Herr talman! Jag vill påminna alla om att alla kan drabbas. Alla kan någon gång hamna i ekonomiska problem. Det är en missuppfattning om man tror att det bara handlar om människor som slarvar eller är naiva, eller om deras sätt att leva. Ett lån man tog som såg bra ut och hade rimliga räntor kan med stigande inflation, räntehöjningar, varsel och stigande matpriser förvandlas till en riktig fälla.

Herr talman! Det är viktigt att vi som lagstiftare följer utvecklingen och skapar hopp och skyddsnät för en ljus framtid så att människor kan se möjligheterna till nystart. Vi som lagstiftare ska göra det svårt för oseriösa aktörer att sätta folk i ekonomisk skuld, och vi ska stifta lagar för att kunna leda dem ur den - inte minst med 90-talet i färskt minne.

Jag är själv ett av de barn som drabbades när devalveringen och krisen drog över Sverige på 90-talet. Min familj var bara en av dem som fick gå från sina hem. Tillsammans med stora konkurser och uppsägningar drabbades min familj av dubbla kriser. Det berodde på krisen i kombination med ett felaktigt råd vid fel tillfälle från en enskild banktjänsteman. Det kostade oss hemmet och äganderätten fram till millennieskiftet. Men krisen drabbade naturligtvis inte bara den enskilda familjen just då. Vi som land lever fortfarande i spillrorna av denna kris. Nästa generation ärver ett utanförskap på exempelvis bostadsmarknaden.

Jag ska berätta en anekdot, herr talman. Jag som mamma till två barn gick tillsammans med min man till banken för att fråga om lån till vår första bostad. Då tittade bankkvinnan på mig och sa att nästa gång vi skulle försöka låna till en bostad vore det nog bäst om vi tog med oss våra föräldrar, så att de skulle kunna gå in och låna på sina bostäder och ställa dem som säkerhet eller gå i borgen.

Men nej, möjligheten att ta hjälp av föräldrar som kunde ställa säkerhet eller gå i borgen hade försvunnit med 90-talets devalvering och ett enskilt råd från en banktjänsteman. Jag insåg där och då att man med stor säkerhet ärver utanförskap på bland annat bostadsmarknaden, där en kris i livet kan få effekt på generationer.

Herr talman! Problemen med insolvens, överskuldsättning och skuldsanering som vi nu debatterar måste rättas till. Vi lagstiftare måste göra rätt, inte minst utifrån ett barnperspektiv. Ett enskilt, felaktigt råd kan som sagt göra skillnad i generationer. Vi får hantera dagens kriser försiktigt. Det har regeringen återkommit till. Vi måste hantera den höga inflationen med försiktighet, och under tiden måste vi se till att människor och deras företag inte hamnar i överskuldsättning. Om de gör det måste det finnas en bra väg ur den.

(Applåder)