Christofer Bergenblock

Herr talman! Tack till ledamoten Malin Höglund för anförandet!

Det kommer i dag att riktas ett tillkännagivande till regeringen angående ledsagning. Anledningen till att riksdagen riktar detta tillkännagivande är att leveransen från regeringen och regeringspartierna är för dålig.

Just vad gäller ledsagning är det tveksamt om det över huvud taget pågår någon form av beredning av den rapport som kom från Socialstyrelsen för ett år sedan. Det står visserligen att så görs i den reservation som Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna har lämnat, där man säger nej till att rikta det här tillkännagivandet till regeringen. Men det finns väldigt lite som tyder på att den här rapporten faktiskt håller på att beredas, och det som ingår i rapporten är förslaget att ta fram ny lagstiftning just för insatsen ledsagning.

Däremot pågår ett arbete hos Socialstyrelsen med att ta fram stödmaterial till kommunerna och ta fram en handbok för hur man ska göra bedömningar. Men det kommer ju inte att förändra den praxis som har etablerats i Sverige under de senaste tio åren, där person efter person efter person blir av med sin ledsagning och där allt färre får den här rättigheten.

För dem som har stöd i enlighet med LSS och tillhör personkrets 3 har det skett en neddragning med nästan 70 procent de senaste tio åren för dem som egentligen borde ha haft rätt till ledsagning.

Min fråga till ledamoten och till Moderaterna är: Varför ställde sig inte även Moderaterna bakom det tillkännagivande som i dag ändå kommer att riktas till regeringen om ledsagningen?

Herr talman! Det är naturligtvis en svaghet att vi inte kan enas i den frågan. Det är ett område där det verkligen också hade behövts ett tillkännagivande. 2020 års tolktjänstutredning var klar i mars 2022, och remissbehandlingen var färdig i september 2022. När den nya regeringen tillträdde låg detta på Socialdepartementets bord, och där har det blivit liggande sedan dess. Såvitt känt har det inte hänt särskilt mycket.

Det är i grunden väldigt viktiga reformer som tas upp i tolktjänstutredningen. Detta handlar också om människor som inte får det stöd och den hjälp de behöver för att komma ut i samhället och kunna vara en del i arbetslivet, inte minst, vilket är en av de viktiga frågor som tas upp i utredningen. Det handlar om att införa en nationell funktion för tolktjänsten, tillskapa en ny tolktjänstlag och särskilja vardagstolkning från arbetslivstolkning.

Just detta är en av de brinnande punkter som gör att många i denna grupp inte kan komma ut i arbetslivet. I dag ligger ansvaret helt och hållet på arbetsgivaren, och i tolktjänstutredningen finns ett skarpt förslag om att staten ska ta ansvaret för tolktjänst också i arbetslivet. Det är naturligtvis förknippat med en kostnad, men det är också en stor möjlighet för staten att öka sina intäkter när fler människor kommer ut i arbetslivet.

Även om det inte blir ett tillkännagivande i frågan i dag hoppas jag att riksdagen kan driva på regeringen ordentligt för att få någonting att hända även för tolktjänsten, där regeringen tyvärr är alltför passiv i dessa frågor.

Herr talman! Tack, ledamoten Carina Ståhl Herrstedt, för anförandet och för att vi i dag kan samla en majoritet i Sveriges riksdag bakom dessa två förslag till tillkännagivanden som du nämner! Inte minst det om ledsagning är oerhört viktigt. Sedan rapporten från Socialstyrelsen i juni förra året, där det svart på vitt visades hur ledsagningen har urholkats för människor med blindhet eller synnedsättning, har det efterfrågats initiativ i det här ärendet, och det känns väldigt bra att riksdagen nu gemensamt kan ta ett sådant initiativ, ge ett tillkännagivande till regeringen och sätta tryck i frågan. Det är väldigt bra.

Det är också bra med tillkännagivandet om uppräkning av assistansersättningen. Sedan landar det i slutändan alltid i en budgetfråga, naturligtvis, och där får vi hoppas att regeringen kan leverera en budget med en högre procentuell uppräkning än den som varit.

Det finns dock ett stort antal områden där det egentligen behövs tillkännagivanden till den här regeringen. Det pratas nämligen mycket men händer väldigt lite inom socialtjänstens område, inte minst inom funktionshinderspolitiken.

Det finns ytterligare en reservation i betänkandet som handlar om 2020 års tolktjänstutredning och som Centerpartiet, Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet står bakom. Hade Sverigedemokraterna stått bakom den hade vi haft ytterligare ett tillkännagivande i en väldigt viktig fråga för människor med dövhet, hörselskada eller dövblindhet.

Min fråga till ledamoten är: Varför ställer inte Sverigedemokraterna upp bakom den reservationen också och ger ännu mer styrka bakom riksdagen gentemot regeringen?

Fru talman! I går besökte jag SM i Ung Företagsamhet. Där fanns 800 av Sveriges unga entreprenörer samlade på ett och samma ställe. Det var en fantastisk skara kreativa och drivna ungdomar som under sin gymnasietid fått möjlighet att prova på att driva företag. Flera av dem hade redan planer på att omvandla dem till aktiebolag efter gymnasietiden.

Totalt i Sverige har nästan 40 000 ungdomar fått den här möjligheten under det gångna läsåret. De har sammanlagt drivit 12 000 UF-företag, men det skulle kunna vara många fler. Detta handlar om både utbildning och arbetsmarknad, men min fråga riktar sig till statsrådet Johan Pehrson eftersom jag noterade att han också befann sig på UF-mässan i går. Vilka initiativ avser regeringen att ta för att fler ungdomar - inte minst på de praktiska programmen - ska få möjlighet att driva UF-företag under sin gymnasietid?

Herr talman! Efter TV4:s avslöjande om Sverigedemokraternas trollfabrik höll Jimmie Åkesson ett tal på Youtube där han förklarade sin syn på det hela. I talet slog han fast att granskningen av SD inte enbart var ett redaktionellt beslut av Kalla fakta utan en del av en gigantisk påverkansoperation från det vänsterliberala etablissemanget. Det är klassiskt för den sortens konspirationsteorier som syftar till att undergräva förtroendet för medierna, för myndigheterna och för de politiska partierna.

I slutänden handlar detta om landets säkerhet. Vi ser att konspirationsteorier ofta används för att destabilisera samhällen. I Sverige har inte minst LVU-kampanjen varit ett tydligt exempel på det, och regeringen har gjort insatser för att motverka den.

Min fråga är: Vad gör statsministern och regeringen för att motverka spridandet av den sortens konspirationsteorier som Sverigedemokraterna nu gett uttryck för i samband med avslöjandet av deras trollfabrik?

Fru talman! I mitt förra inlägg redogjorde jag för de begränsningar som finns i utredningens huvudförslag och att dessa föreslås för att värna just folkhälsan och detaljhandelsmonopolet. Det ska dock inte tolkas som att Centerpartiet står bakom alla dessa begränsningar. Det är framför allt en begränsning som är mycket tveksam, och det är att lagen skulle införas temporärt under en sexårsperiod. Det skulle medföra att de företag som behöver göra investeringar i butiker, personal eller utrustning skulle vara tvungna att skriva av dessa investeringar på sex år, vilket inte är en rimlig förutsättning. Detta är åtminstone en av de saker som det finns all anledning att inte gå vidare med.

Denna debatt handlar dock inte om de begränsningar som finns i huvudförslaget utan om den information som har läckt ut om att Socialdepartementet eventuellt håller på att förbereda ytterligare begränsningar genom en gräns som utesluter spritdrycker för gårdsförsäljning och en annan som utesluter nästan alla bryggerier från gårdsförsäljning.

Det finns all anledning att se till att gårdsförsäljningen kommer på plats nu. Socialministern har sagt att man jobbar i ett högt tempo. Det har dock gått ett och halvt år sedan regeringen tillträdde, så tempot har hittills inte varit särskilt högt. Jag förutsätter dock att tempot skruvas upp och att det till slut kommer ett förslag och att det förslaget är seriöst. Men är det inte seriöst öppnar Centerpartiet för att göra på samma sätt som i fallet med könstillhörighetslagen, det vill säga ta frågan direkt i riksdagen och bereda den i socialutskottet för att sedan lagstifta i riksdagen. Så kan man nämligen göra.

Fru talman! Jag tackar socialministern för svaret.

Ibland när jag står i kammaren och debatterar undrar jag om vi har läst samma material. Jag syftar inte bara på svaren som kom från socialministern utan också på de frågeställningar som kom från Socialdemokraterna och ledamoten Karin Sundin.

Denna utredning, som precis som socialministern påpekade är den tredje utredningen i ordningen, hade ett väldigt tydligt direktiv. Det var till stor del formulerat av Centerpartiet, som har varit drivande i den här frågan under lång tid. Direktivet var: Lägg fram ett förslag som är förenligt med att bibehålla folkhälsan och detaljhandelsmonopolet! Just detta levererade man.

I utredningen görs det faktiskt rätt djupgående analyser av både EU-rätten och folkhälsofrågan. Dessa bitar hänger ihop - folkhälsan hänger ju ihop med det bibehållna monopolet. Man konstaterar att monopolet inte hotas av detta förslag på grund av de rätt rigorösa begränsningar som förslaget innehåller redan från start. Man konstaterar också att folkhälsan inte kommer att påverkas märkbart av den försäljning som kan uppkomma genom gårdsförsäljning. Detta handlar ju om premiumprodukter. Det handlar inte om lådviner på Systembolaget, utan det handlar om dyra viner för flera hundra kronor flaskan. Det handlar inte om de billiga ölen på Systembolaget för 9,90, utan det handlar om de dyra ölsorterna för 25, 30 eller 35 kronor flaskan. Det är inte detta som kommer att påverka folkhälsan.

Det bibehållna monopolet hänger ihop med att man har lagt in en rad begränsningar i huvudförslaget om produktionsvolym hos tillverkaren, inköpsvolym hos konsumenten, att försäljning bara sker i samband med en aktivitet och så vidare.

Sammantaget är det både hängslen och livrem i det huvudförslag som finns. Därför blev det så märkligt när vi via medier fick ta del av vad som bereds på Regeringskansliet. Det är väl ingen tvekan om att det finns en splittring i regeringsunderlaget här mellan å ena sidan Moderaterna och Liberalerna och å andra sidan Kristdemokraterna.

Sedan har Socialdemokraterna kommit med ett eget förslag om att vi ska ha gårdsförsäljning på Systembolaget. Man hade ju kunnat tro att det är en parodi på gårdsförsäljning som spelas upp i dessa tider av politisk satir, men det har lagts fram ett skarpt förslag om att införa detta. Människor ska åka ut till en gård eller en producent, ta fram telefonen och i appen beställa det de vill köpa i stället för att kunna handla det direkt på plats. Det är ett väldigt märkligt förslag.

Socialdemokraterna har varit tydliga med att det är just Kristdemokraterna de uppvaktar med det här förslaget; det är där de ser en möjlighet att finna gehör för detta. Det hänger ihop med det som har läckt ut från utredningen.

Jag tycker fortfarande, fru talman, att det finns anledning för socialministern att dementera dessa rykten. Det är ju inte så att man som minister är bunden av regeringsformen eller någon annan lag på så sätt att man inte får yttra sig om en pågående utredning, utan det är bara en metod, eller en praxis, som har utvecklats. Man har som minister all rätt att säga hur det ser ut i utredningen och vilka förslag man lägger fram och att dementera de rykten som finns på stan.

Fru talman! I förra veckan var jag på besök i Kalmar och tittade på diverse företag inom dryckesindustrin. Jag besökte Ängöl i utkanten av Kalmar stad, ett bryggeri med hantverksmässig tillverkning av öl. Man tillverkar 150 000 liter öl per år, vilket innebär att det är en relativt liten, småskalig tillverkning. Där finns lager, IPA, veteöl med mera. Man har i dag provsmakning, man säljer inom det lokala sortimentet på Systembolaget men man saknar en sak: gårdsförsäljning.

Jag begav mig sedan till södra Öland till Håks gård i Beteby, där man har 4 000 vinstockar under Ölands sol. Från dessa vinstockar får man ut druvor till både rött vin, vitt vin och rosévin, och när man nu hade släpp av sina senaste vinsorter bara ett par dagar innan jag kom dit var det kö till Systembolaget där man finns i det lokala sortimentet. Man har även vinprovning och guidning på sin vingård, men det man saknar är gårdsförsäljning.

Avslutningsvis besökte jag Kyrkeby Bränneri i Vissefjärda strax utanför Emmaboda, en bit inåt landet. Det är ett väldigt spännande ställe, där man kombinerar kulturarv med livsmedelskultur. Där har det funnits ett bränneri sedan 1700-talet, sanktionerat av kungen en gång i tiden. Man hade produktion fram till 1971, sedan lades produktionen ned.

I början av 2000-talet började hembygdsföreningen i Vissefjärda att få upp ögonen för den här gamla kulturanläggningen vars byggnader redan var kulturmärkta. Man gick tillbaka och titta på hur processen hade sett ut tidigare och började återskapa den. I dag producerar man destillerade drycker på samma sätt som har gjorts under ett par hundra år på den platsen. Det man saknar i dag är gårdsförsäljning.

Gemensamt för de tre platser som jag besökte är just väntan på att gårdsförsäljning ska bli verklighet. Det är en möjlighet att utveckla sina verksamheter ytterligare och få ytterligare ett ben att stå på. Men utifrån det som har läckt ut från Regeringskansliet från moderata riksdagsledamöter, vars uppgifter det inte finns någon som helst anledning att tvivla på, skulle bara två av tre av dessa produktställen få möjlighet till gårdsförsäljning i framtiden.

Gårdsförsäljning handlar om att kunna handla produkter på produktionsplatsen - öl, cider, vin eller destillerade produkter. Själva idén har varit att det är den karaktärsgivande delen av tillverkningen som ska finnas på produktionsstället. Nu har det framkommit att det förslag som socialministern håller på att förbereda är tänkt att begränsa med en volymhalt på 15 procent, vilket slår ut alla destillerier, och krav på egen produktion av spannmål och annan råvara, vilket slår ut i stort sett alla ölbryggerier. Kvar blir vingårdar och cidertillverkare.

Jag har i min interpellation velat ge ministern en chans att dementera att det här verkligen är det förslag som regeringen håller på att förbereda, och jag vill ge ministern ytterligare en chans att svara på detta. Kan han dementera att det här är regeringens förslag?

Herr talman! Vi går lite som katten runt het gröt när vi pratar om vad som händer och inte händer på Regeringskansliet. Jag förstår att jag inte kommer att få något svar på hur själva beredningen går till, men däremot skulle statsrådet kunna säga någonting i sitt avslutande anförande om tidsplanen eftersom det ju också efterfrågas ungefär när i tid vi kan förvänta oss propositioner och förslag i frågan från regeringen.

Det är ingen tvekan om att regeringens företrädare är fylld av goda intentioner och beskriver behoven av en utvecklad tolktjänst och andra saker inom funktionshinderområdet på ett bra sätt, men i slutändan är det såklart handling som räknas. Det är bara det konkreta resultatet som det blir någonting av. Man hade goda intentioner även 2010 och 2020 när man tillsatte tolktjänstutredningar. Den senaste var klar i mars 2022, och remissvaren kom i september. Det har gått ett och ett halvt år sedan dess.

Det är klart att det finns komplexa frågor att överväga och bedöma, men det måste också kunna bli resultat. Det är vad dessa organisationer förväntar sig och vad man förväntar sig som människa om man har dövblindhet, dövhet eller en hörselskada. Det måste vara vad vi kan förvänta oss av regeringen.

Det som behövs är med andra ord leverans för att få en bättre tolktjänst för de här personerna. Om statsrådet nu inte kan svara på frågorna om innehållet i det arbete som bereds kanske ändå statsrådet kan svara på frågan hur det ligger till tidsmässigt.

Fru talman! Tack för svaret, statsrådet!

Jag är glad att statsrådet känner den frustrationen. Jag är också glad att regeringen ser till att arbetet för funktionshindersfrågorna fördelas på samtliga departement och inte bara ligger på Socialdepartementet. Men Socialdepartementet och statsrådet har naturligtvis ändå det övergripande ansvaret för dessa frågor.

Jag tror att många som följer denna debatt i dag frågar sig hur långt vi har kommit, var utredningen befinner sig och vilka skarpa förslag som kommer att läggas fram. Att de 41 miljonerna kommer 2025 är väl bekant. Det är som sagt en uppräkning av ett tidigare stillastående bidrag till regionerna. Men i övrigt har vi inte fått mycket till svar hittills i debatten.

Att det bereds inom Regeringskansliet är det vanliga, återkommande svaret i dessa debatter. Men det finns inget förbud mot att faktiskt berätta om det arbete som pågår i Regeringskansliet, fru talman. Att säga att det bereds i Regeringskansliet är en formulering som statsråd gömmer sig bakom. Då behöver man inte gå in mer på detaljerna. Men statsrådet har alla möjligheter att redovisa detaljerna för var man befinner sig i fråga om just utredningen om tolktjänsten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Den fråga som ändå är mest angelägen och där det efterfrågas mest åtgärder har med arbetslivet att göra. När det kommer till utbildning finns det i dag stöd och möjligheter till tolkning i både grundskolan och gymnasieskolan. Det är något oklart i lag och förordning kring det, men det förefaller fungera. Det finns också särskilda medel att söka vid högre studier. Vuxenutbildningen hör däremot till de delar som det lyfts fram i utredningen att man behöver se över.

När man lämnar utbildningen har man i bästa fall haft en relativt väl fungerande tolkning under sin utbildningstid. Men sedan kommer man ut i arbetslivet, och då har man inte rätt till någonting. Det är då upp till den enskilde arbetsgivaren att betala vad den tolktjänst som en anställd kan behöva kostar. Om man är egenföretagare är man tvungen att själv stå för kostnaden fullt ut.

Det är inte rimligt. Det är också därför utredningen föreslår att skilja på det som i dag kallas för vardagstolkning, som ryms inom hälso- och sjukvårdslagen, och arbetslivstolkningen, som föreslås läggas över helt och hållet på Arbetsförmedlingen. Utredningens förslag är att man ska ha möjlighet att få bidrag till tolk upp till 265 timmar per år till en sammanlagd kostnad för statskassan på mellan 300 och 400 miljoner kronor.

Det är inte en orimlighet. Det är tvärtom en nödvändighet för att fler människor med dövhet, dövblindhet och hörselskada ska komma ut i arbetslivet och få möjlighet att, precis som alla andra, bidra till och vara en del av samhället och tjäna egna pengar. Det finns uträkningar som visar att det är lönsamt inte bara för den enskildes välbefinnande utan även för samhällsekonomin. Man bidrar ju även med skattemedel när man är ute i arbetslivet.

Flera av de här organisationerna skrev en debattartikel för ett tag sedan. Den hette Ge oss en ärlig chans i arbetslivet. Det är just det som många efterfrågar.

Jag frågar specifikt om arbetslivsfrågorna i tolktjänstutredningen. Hur ser regeringen på just de förslagen?

Fru talman! När jag begav mig upp till Stockholm i dag blev tåget stående några extra minuter i Hallsberg, och sedan ropade man ut i högtalarna att anledningen till förseningen var en oanmäld rullstol där man hade bokat en vanlig plats. SJ bad om ursäkt för förseningen men inte för sitt sätt att agera.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Så där kan det vara när man har en funktionsnedsättning. Helt plötsligt råkar man ut för det som vi brukar kalla funkofobi i samhället. Man är tvungen att slåss mot funkofobin och mot fördomar, men man är också tvungen att hela tiden slåss för sina rättigheter för att kunna bli delaktig i samhället på lika villkor. Det är egentligen om detta, fru talman, som den här debatten handlar om, det vill säga delaktighet, i det här fallet delaktighet för personer med dövhet, hörselskada eller dövblindhet.

Det är ingen ny fråga som är uppe till debatt här med statsrådet, utan frågan om tolktjänsten har utretts och debatterats i över tio års tid. 2020 års tolktjänstutredning, som min interpellation handlar om, bygger i sin tur på 2010 års tolktjänstutredning, som redan då gav bilden av en splittrad tolktjänst som inte fungerade, som var både svåröverblickbar och oförutsägbar för den som behövde den och som lade fram förslag om en samlad tolktjänst.

Det resulterade sedan i en promemoria som togs fram mellan några olika departement och till sist i ytterligare en utredning som blev 2020 års tolktjänstutredning. Där befinner vi oss i dag. Utredningen blev klar i mars 2022, för snart två år sedan. Sedan var det en remisstid efter det, men det har gått ett och ett halvt år utan förslag om åtgärder eller genomförande. Det är just förslag om genomförande som jag efterfrågar, när det kommer och vad det är som kommer.

Tolktjänstutredningen innehåller en rad olika förslag, varav flera har blivit rosade av funktionshindersorganisationerna. Det handlar om att skapa en ny lag i stället för att det som nu ryms inom hälso- och sjukvårdslagen. Det handlar om att tillsätta en nationell funktion för tolkningsfunktionen. Det handlar om att skilja arbetslivstolkningen från vardagstolkningen, vilket kanske är den åtgärd som är mest efterfrågad av samtliga. Det handlar om att förbättra möjligheten till distanstolkning både via Post- och telestyrelsen och via regionernas distanstolkning, som skulle kunna förbättras med en gemensam tolkningsfunktion. Det handlar även om frågor som kvinnors utsatthet för våld när de har dövhet, hörselskada eller dövblindhet.

Utredningen innehåller många viktiga förslag. Det har efterfrågats åtgärder från regeringen av nästan alla organisationer som berörs av dessa frågor. Svaret hittills har varit att regeringen tillför 41 miljoner kronor nästa år, vilket egentligen är en uppräkning av bidragen till regionerna, som har stått stilla sedan 1998.

Min fråga till statsrådet, som jag ändå får tacka för svaret så här långt, är: Vad är regeringens plan? Det går inte att utläsa av det som statsrådet sa.

Fru talman! Visst stämmer det att myndigheterna har långtgående befogenheter och att man som minister inte kan gå in och styra en myndighet. Det är vi alla väl medvetna om. Men regeringen kan titta på helhetsgreppen och se om det finns problem i myndigheternas sätt att agera. Regeringen kan styra myndigheterna via regleringsbrev, och man kan också frånta myndigheterna verksamheter som man uppfattar att de inte sköter på ett fullgott sätt eller ge dem andra direktiv kring detta. Det finns alltså möjligheter att agera, även om man naturligtvis inte kan gå in och ändra ett direkt beslut.

Inför den här debatten har jag fått till mig från människor hemma i Halland att jag även borde lyfta det kulturhistoriska värdet i de hamnar som riskerar att försvinna, för ett sådant värde finns. Halland är ett gammalt län med starka fisketraditioner, och exempelvis Glommen, Träslövsläge och Bua har stora sådana värden.

Jag sa dock att den här debatten inte handlar om det utan om Sveriges livsmedelstrygghet och livsmedelsberedskap i kris, i orostider och i värsta fall i händelse av krig. Det är just därför det är så viktigt att vi i dessa tider när vi ser oro i omvärlden men ändå har fred, trygghet och stabilitet hemma i Sverige också ser till att bevara både jordbruksmarken för de gröna näringarna och hamninfrastrukturen för de blå näringarna.

Min avslutande fråga är: Kommer de som yrkesfiskar att känna sig trygga när de läser livsmedelsstrategin? Tas detta upp på ett sådant sätt att det verkligen tryggar de blå näringarnas förutsättningar?

Fru talman! Jag tycker att mycket av det som landsbygdsministern säger låter väldigt bra. Företagen ska kunna växa längs hela den blå värdekedjan, hör vi. Men då vill det också till att vi har kvar en fungerande infrastruktur för yrkesfisket även framöver. En fungerande infrastruktur handlar naturligtvis om fiskefartyg, vilket producenterna står för själva, men det handlar framför allt om att ha tillgång till landnings- och hemmahamnar i hela Sverige, längs hela vår 200 mil långa kust. Det krävs naturligtvis också tillgång till varv och möjlighet till underhåll av fartygen liksom tillgång till både lager- och beredningsmöjligheter för den fisk och de skaldjur som man landar samt naturligtvis transporter därefter.

I svaret på interpellationen lyfter ministern att det är viktigt med samverkan. Den uppfattningen delar jag. Det är viktigt att alla delarna i kedjan samverkar, och då håller det naturligtvis inte om fundamentet i form av hamnar håller på att erodera och försvinna.

De svenska hamnarna är själva grundförutsättningen för ett fungerande fiske. Jag värnar kanske framför allt om det småskaliga kustnära fisket, som är det fiske där vi har allra flest fiskefartyg i dag. Av 960 licensierade fiskefartyg i Sverige är tre fjärdedelar kopplade till det småskaliga kustnära fisket. Samtidigt är det just deras hemmahamnar som håller på att försvinna i och med initiativet från Havs- och vattenmyndigheten. Det här håller inte ihop.

Dessutom är det det småskaliga kustnära fisket som till allra största delen fiskar för humankonsumtion, medan det större pelagiska fisket i mycket större utsträckning fiskar för foder. Av den anledningen är det särskilt viktigt att se till att vi har kvar infrastrukturen för det småskaliga kustnära fisket. I händelse av kris eller krig är det ju en del av vår beredskap.

När Havs- och vattenmyndigheten gjorde sin bedömning, som är ute på remiss fortfarande, satte man upp en kriterielista utifrån vikt, värde och segment där de tio främsta inom respektive område skulle lyftas fram. Listan landade därmed på 29 hamnar. Man konstaterade att man inte kunde ta hänsyn till kris och krig i den bedömning man gjorde. Tvärtom skrev man så här kring riksintresse: "Mot bakgrund av detta bedöms exempelvis en spekulativ framtida funktion som alltför vaga motiv för utpekanden."

Den spekulativa framtida funktionen handlade just om att Sverige skulle kunna hamna i någon form av kris där vi skulle behöva de här hamnarna igen. Men under tiden skalar man i stället bort dem.

Regeringen måste ta ansvar i den här frågan. Man kan inte låta myndigheterna ta ansvar om de inte klarar av det, och därför återkommer jag till frågan vad regeringen tänker ta för initiativ för att trygga infrastrukturen.

Jag förstår att det blir ett uppdrag till Jordbruksverket att titta på helheten och att det är viktigt med samverkan, men under tiden som dessa utredningar pågår kommer våra hamnar att försvinna. Vad gör ministern här och nu för att hindra den utvecklingen?

Fru talman! Jag tackar landsbygdsminister Peter Kullgren för svaret på min fråga.

Vi lever ju i en orolig tid. Vi har nyss lämnat pandemin bakom oss. Det pågår ett krig i vår direkta närhet, i Ukraina. Sveriges beredskap har hamnat i centrum på ett helt annat sätt än tidigare.

I detta har inte minst livsmedelsberedskapen kommit att hamna i centrum. Nu är det inte längre bara Centerpartiet som pratar om att vi behöver ha fungerande lantbruk och gröna näringar i hela landet, utan det gör faktiskt samtliga partier i Sveriges riksdag.

Livsmedelsförsörjningen handlar naturligtvis till stor del om våra lantbruk, de gröna näringarna och en fungerande primärproduktion samt om livsmedelsindustrin och beredningen och om försäljningsleden därefter. Det har tagits bra initiativ för att trygga produktionen, och som jag förstår landsbygdsministern pågår det olika insatser för att trygga detta.

Vi vet att vi behöver en tryggad tillgång till konstgödning, utsäde, drivmedel, reservdelar och inte minst jordbruksmark framöver - den får inte byggas bort.

Livsmedelsproduktionen i Sverige handlar dock inte bara om de gröna näringarna utan också om de blå näringarna. Det är i detta min interpellation tar sin utgångspunkt. De blå näringarna handlar både om vattenbruket och om yrkesfisket. Nu fokuserar jag i huvudsak på yrkesfisket.

Det som har föranlett denna debatt är ett arbete som Havs- och vattenmyndigheten har hållit på med. Man har tagit fram förslag på att gå från dagens 55 riksintresseklassade fiskehamnar i Sverige till 29. Det skulle alltså innebära nästan en halvering av antalet fiskehamnar som är riksintresseklassade.

Då kan man fråga sig, fru talman, om det är så viktigt vad som står på ett papper om en fiskehamn i Sverige. Svaret är: Ja, det är det. Om någonting klassas som riksintresse har det nämligen ett annat skydd i förhållande till övriga samhällsintressen. En fiskehamn som är riksintresse för yrkesfisket kan inte byggas om till en fritidshamn. Man kan inte bygga bostäder eller anläggningar alltför nära en sådan, utan man måste sörja för att det finns tillgång till hamnen och att den fungerar för yrkesfisket.

Om man tar bort skyddet är risken att andra intressen inom några år får gå före, och då har vi inte kvar fungerande fiskehamnar för yrkesfisket.

I Halland, där jag har min hemmahamn, har vi tre fiskehamnar: en i Glommen, en i Träslövsläge och en i Bua. Jag råkar själv bo i Träslövsläge, så jag är nära bekant med yrkesfisket och dess villkor.

Enligt förslaget från Havs- och vattenmyndigheten ska två av dessa hamnar försvinna. Kvar blir bara yrkesfiskehamnen i Träslövsläge. Det gör att redundansen för det halländska fisket riskerar att försvåras ordentligt. Framför allt om man hamnar i kris eller krig finns det mindre möjlighet att landa fiske, som vi kommer att behöva för vår livsmedelsförsörjning.

Ministern nämnde i sitt svar bättre samverkan och nya handlingsplaner, men under tiden de tas fram försvinner kanske dessa fiskehamnar. Min fråga är: Anser ministern att den utveckling som pågår är rimlig? Om inte, vilka initiativ tar han för att motverka den?

Fru ålderspresident! Jag delar fullt ut ledamotens syn på att vi måste stärka attraktiviteten i att jobba inom svensk äldreomsorg. Jag blir dock lite oroad när det hänvisas till den digitala tekniken, för det stöd man kan få via tekniken är just ett stöd till befintlig personal så att de ska kunna lägga tiden på omvårdnad och det personliga bemötandet. Det handlar inte om att man ska kunna plocka bort personal från omsorgen.

Jag tror inte heller att enhetschefen i Harads blir särskilt glad att höra att de elva personer som hon blir av med på sin arbetsplats ska ersättas med digital teknik, för det kommer naturligtvis inte att låta sig göra.

Fru ålderspresident! Jag blir lite förvånad när ledamoten hänvisar till att Äldreomsorgslyftet skulle ge personer från tredjeland möjlighet att läsa till undersköterska och därmed komma upp i det här lönegolvet. Lönegolvet i höstas var ju 27 400 kronor i månaden, och det nådde man möjligen upp till som undersköterska men inte som vårdbiträde. Nu har dock regeringen aviserat en ny höjning till 34 200 kronor, och snittlönen för en undersköterska ligger någonstans runt 30 000 kronor i månaden. De kommer alltså inte att kunna få uppehållstillstånd i Sverige även om de har läst till undersköterska.

Liberalernas partiledare Johan Pehrson svarade enhetschefen i TV4 och sa att om man kan flytta från Azerbajdzjan så kan man flytta från Alingsås eller Askersund till jobb som blir lediga. Det är en väldigt märklig politik att man ska tvinga svensk äldreomsorg att säga upp personal för att i stället ersätta dem med människor i andra delar av landet som inte är beredda att flytta - för såvitt känt har ingen erbjudit sig att flytta norrut för att ta de här jobben.

Vad har Liberalerna att säga till enhetschefen i Harads och andra som blir av med sin personal?

Fru ålderspresident! En av de stora utmaningar som vi har i svensk äldreomsorg är kompetensförsörjningen. Från Centerpartiet ser vi som mål att allt omsorgsarbete ska utföras av undersköterskor framöver. Vi är långt ifrån där i dag, men i framtiden bör det vara på det viset. Vi behöver stärka upp med fler sjuksköterskor inom äldreomsorgen och, som nämndes i anförandet, med geriatrisk kompetens.

För tillfället är det dock så att vi måste anställa personer som arbetar som vårdbiträden och som inte har en undersköterskeutbildning. Så ser det ut i många delar av landet och på många av våra äldreboenden, även om det inte är målbilden.

I samhället Harads i Norrbotten finns de två äldreboendena Edestrand och Älvstrand, där man hade - en del av dem har man kvar - elva anställda som inte har undersköterskeutbildning och som kommer från tredjeland. När regeringen i höstas beslutade att höja lönegolvet för arbetskraftsinvandring till 27 400 kronor i månaden meddelade enhetschefen för dessa två äldreboenden att hon skulle bli tvungen att säga upp dessa elva anställda. Det fanns inga andra att rekrytera, för det var inte så att det stod en massa arbetslösa och väntade på att få arbete på den här platsen. I tv sa hon att hon sannolikt skulle bli tvungen att stänga en avdelning för att kompensera för bortfallet.

Fru ålderspresident! Min fråga är varför Liberalerna vill hindra människor från tredjeland att arbeta inom svensk äldreomsorg.

Fru ålderspresident! Vad roligt att få använda den titeln och inte bara herr och fru talman!

Jag vill inleda med att yrka bifall till reservation 17 om äldrehälsovårdsprogram.

Fru ålderspresident! Det finns mycket att säga om svensk äldreomsorg. Varje dag görs det storartade insatser från personal, civilsamhälle och anhöriga för att ge människor den vård och omsorg de behöver när de efter ett långt liv har krafter som börjar avta. Men samtidigt finns det också saker som skaver i den svenska äldreomsorgen. Det är saker som inte fungerar eller leder till att människor inte får det stöd och den hjälp de behöver.

Efter pandemin kunde vi konstatera att bristerna inom svensk äldreomsorg är påtagliga, inte minst vad gäller kopplingen mellan äldreomsorgen och hälso- och sjukvården. Detta var något som Coronakommissionen slog fast.

För ett år sedan presenterades en rapport från Riksrevisionen, som visade att hanteringen av lex Sarah- och lex Maria-ärenden är bristfällig och att det saknas tydliga kvalitetskriterier för svensk äldreomsorg, vilket gör det svårt även för Ivo att följa upp omsorgen på ett adekvat sätt.

Regeringen har nu suttit vid makten i snart två år. På detta område har det hittills varit fullständig avsaknad av initiativ. Det mest konkreta som vi i riksdagen har fått reda på är att man har skrotat idén om att skapa en äldreomsorgslag, vilket annars har efterfrågats under lång tid både från de politiska partierna och från pensionärsorganisationerna.

Från Centerpartiets sida hade vi velat se en ny äldreomsorgslag i syfte att stärka de äldres rättigheter när det gäller omsorg och vård, och vi kommer att fortsätta att driva på i den frågan.

Fru ålderspresident! Redan förra året lyfte Centerpartiet fram förslaget om att inrätta ett äldrehälsovårdsprogram på samma sätt som det finns hälsovårdsprogram för barn och unga. Nu har även Socialdemokraterna och Miljöpartiet anslutit sig till den idén, och jag ser fram emot att ytterligare partier ansluter sig inför samma debatt nästa år. Kanske har vi en majoritet för förslaget innan mandatperioden är slut.

Vad är då ett äldrehälsovårdsprogram? Det som vi i Centerpartiet ser framför oss är i huvudsak tre olika delar. För det första handlar det om att skapa ett vaccinationsprogram för äldre. Exakt vad som ska ingå i ett sådant vaccinationsprogram blir naturligtvis upp till myndigheten att avgöra, men ett rimligt antagande är att vaccination mot säsongsinfluensa ska ingå och kanske även vaccination mot bältros.

För det andra handlar det om att tillämpa screening längre upp i åren, exempelvis vad gäller mammografi. Men det kan även gälla ett flertal andra diagnoser.

För det tredje handlar det om att erbjuda strukturerade hälsosamtal även till seniorer. Det handlar om att samtala om levnadsvanor. Det kan gälla mat, dryck, rökning och fysisk aktivitet. Genom ett samtal kan man uppmärksamma riskbeteenden och hjälpa den enskilde till aktiva val som bidrar till en hälsosammare livsstil, vilket i sin tur bidrar till att förebygga sjukdomar.

En annan sak som är viktig att uppmärksamma i de sammanhangen är ofrivillig ensamhet. Vi vet att många äldre lider av ensamhet, inte minst om de har blivit ensamma kvar efter att en partner har gått bort. En viktig del i att motverka ensamheten är att stödja civilsamhället, som står för många av de verksamheter som riktar sig till äldre. Därför innebär Tidöpartiernas slakt av stödet till studieförbunden ett väldigt hårt slag för många äldre som fråntas möjligheter till sammanhang och aktiviteter som de annars skulle ha fått.

Fru ålderspresident! Centerpartiet vill också stärka valfriheten inom svensk äldreomsorg. Jag är den tredje talaren i dag som säger just det. Jag var nyligen på ett seminarium, anordnat av Vårdföretagarna och SPF Seniorerna, tillsammans med flera här i kammaren. Vid seminariet presenterades en rapport som visade att nio av tio seniorer själva vill kunna välja såväl hemtjänstföretag som äldreboende. Precis som man vill kunna välja förskola, skola och vårdcentral under livet vill man kunna styra över sina val även när man blir äldre. Extra intressant var att undersökningen verkligen var gjord bland dem som den berör. De svarande var nämligen 85 år och uppåt. Den äldsta deltagaren var 109 år.

Att människor vill ha valfrihet genom livet är inte det minsta förvånande. Mer förvånande är det att majoriteten av landets kommuner inte kan erbjuda detta i dag. Jag satt själv i socialnämnden i Varberg när lagen om valfrihetssystem, LOV, infördes. Vi föregick den till och med och införde valfrihet inom hemtjänsten innan lagen var på plats. Det blev väldigt uppskattat och är det fortfarande. Den som behöver hemtjänst vill nämligen själv kunna välja vem som ska utföra insatserna - kommunen eller något av de privata företagen.

Från Centerpartiets sida vill vi ge så många som möjligt möjlighet till valfrihet inom hemtjänsten. Vi ser ett behov av att lagstifta om LOV inom detta område.

Jag sa att jag var den tredje, men jag är faktiskt den fjärde som har lyft fram behovet av valfrihet. I debatten har nu Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna lyft fram hur viktigt det är med valfrihet även för de äldre. Då är det upp till bevis. Det gäller att våga lagstifta när det faktiskt behövs för att kommunerna i dag inte lever upp till detta.

Avslutningsvis, fru ålderspresident, menar Centerpartiet att man ska kunna känna tillförsikt inför att bli gammal och trygghet under sin ålderdom. Självklart ska man ha möjlighet att leva ett friskt liv så långt upp i åren som möjligt. När man behöver hjälp från samhället ska man naturligtvis få det - i det egna hemmet, på ett trygghetsboende eller på ett särskilt boende.

Genom en äldreomsorgslag skulle vi kunna ta ett välbehövligt helhetsgrepp för att stärka frågorna kring omsorgen om och vården av de äldre. Genom ett äldrehälsovårdsprogram skulle vi kunna bidra till att fler seniorer är friska längre upp i åren. Genom ökad valfrihet visar vi att man som äldre har rätt till det självbestämmande som resten av befolkningen ser som en självklarhet.

Mer behöver göras för att stärka svensk äldreomsorg - mer än vad den här regeringen förmår.

Herr talman! Fusk motverkar man inte genom att minska resurserna. Fusk motverkar man genom att öka kontrollen. Det är ju två helt olika saker. Det är väl snarare så att Tidöpartierna har tagit de exempel på fusk som har förekommit som argument för att skära ned, slå sönder och slakta studieförbundens verksamheter, därför att delar av Tidöunderlaget har ett förakt för folkbildning.

Herr talman! Vi kanske glider lite ifrån ämnet äldreomsorgen. Men jag ska återföra oss dit, för precis som jag sa tidigare är den största gruppen för studieförbunden just äldre människor. Man erbjuder kurser inom hälsa för äldre, om digitala miljöer för den som inte har lärt sig att använda en dator, om mobiltelefoner och deras appar för den som är ovan att använda dessa, matlagningskurser för män som under hela sitt liv varit underhållna med mat av en tidigare partner men som blivit ensamma kvar och om hur man ska undvika att bli lurad på nätet. Detta görs inom civilsamhällets organisationer i allmänhet och i studieförbunden i synnerhet.

Nu hör jag på ledamoten att han vill ersätta studieförbundens verksamheter med kommunala verksamheter. Det känns för mig som borgerlig och liberal politiker oerhört märkligt att Kristdemokraterna, som ju också brukar vara ett borgerligt parti, tror att samhället ska lösa dessa uppgifter bättre än vad civilsamhället gör i dag. Man vill flytta över ansvaret från studieförbunden till kommunala tjänstemän.

Min avslutande fråga blir då: Menar Kristdemokraterna att civilsamhällets organisationer ska ersättas med kommunal personal? På vilket sätt blir det bättre?

Herr talman! Jag tackar ledamoten Dan Hovskär för anförandet.

En av de frågor som ledamoten lyfte fram på slutet var att Kristdemokraterna och regeringsunderlaget vill motverka ofrivillig ensamhet. Det är naturligtvis en väldigt bra ambition. Men den rimmar ju väldigt illa med de drakoniska neddragningar som regeringen samtidigt gör på studieförbunden i Sverige, för om det är några som arbetar med att motverka ofrivillig ensamhet bland äldre så är det våra studieförbund och vårt civilsamhälle med samfund och kyrkor. Men just dessa organisationer väljer regeringen att skära kraftigt i.

Jag säger drakoniska neddragningar, för de är verkligen det. Kristdemokraterna och resten av regeringen gör ju en neddragning med 500 miljoner kronor på tre års tid för studieförbunden. Det är en tredjedel av de statliga anslagen.

De viktigaste grupperna för studieförbunden och deras verksamhet är boende på landsbygden, funktionsnedsatta och pensionärer, och den absolut största målgruppen är just pensionärer. De erbjuds i dag olika former av studiecirklar som ger samvaro, trivsel och meningsfullhet och som motverkar ensamhet, som ledamoten nyss efterfrågade.

Min fråga är om Kristdemokraterna anser att det är oviktigt med civilsamhällets insatser att anordna studiecirklar och aktiviteter för äldre, med tanke på de neddragningar som regeringen nu gör på studieförbunden.

Herr talman! Visst är det så att äldreomsorgen utförs i kommunerna. Utbildningen i grundskolorna utförs också i kommunerna, men det är inte kommunerna som väljer om det ska finnas fristående alternativ till den. Det är staten - det vill säga riksdagen - som har bestämt att det ska finnas möjlighet för alternativa utförare att etablera sig. Det görs också runt om i hela Sverige. Vårdcentraler drivs av regionerna. Där är det också på det viset att andra har möjlighet att etablera en vårdcentral och bedriva verksamhet.

Det Moderaterna säger om att man är för valfrihet blir alltså inte riktigt konsekvent när det kommer till äldreomsorgen. Man är ju inte beredd att ta det steg som krävs för att vi faktiskt ska få valfrihet inom svensk äldreomsorg. Man noterar att nio av tio äldre vill ha valfrihet men är inte beredd att ta konsekvenserna av det och lagstifta. Vi har haft lagen om valfrihet i Sverige sedan 2007. Det är uppenbart när inte ens möjligheten till val av hemtjänstföretag erbjuds i hälften av Sveriges kommuner att lagen inte har implementerats på det sätt som vi önskade vid det tillfället. Då behöver man gå ett steg till.

Min följdfråga är om Moderaterna kommer att stödja Centerpartiets förslag om att lagstifta om LOV åtminstone inom hemtjänsten. Vi hörde alldeles nyss att det även är ett krav från er samarbetspartner Sverigedemokraterna, som uppenbarligen också driver det här. Kommer man att stå upp för äldres rätt till valfrihet, eller är det bara munväder? Det undrar jag.