Fru talman! Jag tackar landsbygdsminister Peter Kullgren för svaret på min fråga.

Vi lever ju i en orolig tid. Vi har nyss lämnat pandemin bakom oss. Det pågår ett krig i vår direkta närhet, i Ukraina. Sveriges beredskap har hamnat i centrum på ett helt annat sätt än tidigare.

I detta har inte minst livsmedelsberedskapen kommit att hamna i centrum. Nu är det inte längre bara Centerpartiet som pratar om att vi behöver ha fungerande lantbruk och gröna näringar i hela landet, utan det gör faktiskt samtliga partier i Sveriges riksdag.

Livsmedelsförsörjningen handlar naturligtvis till stor del om våra lantbruk, de gröna näringarna och en fungerande primärproduktion samt om livsmedelsindustrin och beredningen och om försäljningsleden därefter. Det har tagits bra initiativ för att trygga produktionen, och som jag förstår landsbygdsministern pågår det olika insatser för att trygga detta.

Vi vet att vi behöver en tryggad tillgång till konstgödning, utsäde, drivmedel, reservdelar och inte minst jordbruksmark framöver - den får inte byggas bort.

Livsmedelsproduktionen i Sverige handlar dock inte bara om de gröna näringarna utan också om de blå näringarna. Det är i detta min interpellation tar sin utgångspunkt. De blå näringarna handlar både om vattenbruket och om yrkesfisket. Nu fokuserar jag i huvudsak på yrkesfisket.

Det som har föranlett denna debatt är ett arbete som Havs- och vattenmyndigheten har hållit på med. Man har tagit fram förslag på att gå från dagens 55 riksintresseklassade fiskehamnar i Sverige till 29. Det skulle alltså innebära nästan en halvering av antalet fiskehamnar som är riksintresseklassade.

Då kan man fråga sig, fru talman, om det är så viktigt vad som står på ett papper om en fiskehamn i Sverige. Svaret är: Ja, det är det. Om någonting klassas som riksintresse har det nämligen ett annat skydd i förhållande till övriga samhällsintressen. En fiskehamn som är riksintresse för yrkesfisket kan inte byggas om till en fritidshamn. Man kan inte bygga bostäder eller anläggningar alltför nära en sådan, utan man måste sörja för att det finns tillgång till hamnen och att den fungerar för yrkesfisket.

Om man tar bort skyddet är risken att andra intressen inom några år får gå före, och då har vi inte kvar fungerande fiskehamnar för yrkesfisket.

I Halland, där jag har min hemmahamn, har vi tre fiskehamnar: en i Glommen, en i Träslövsläge och en i Bua. Jag råkar själv bo i Träslövsläge, så jag är nära bekant med yrkesfisket och dess villkor.

Enligt förslaget från Havs- och vattenmyndigheten ska två av dessa hamnar försvinna. Kvar blir bara yrkesfiskehamnen i Träslövsläge. Det gör att redundansen för det halländska fisket riskerar att försvåras ordentligt. Framför allt om man hamnar i kris eller krig finns det mindre möjlighet att landa fiske, som vi kommer att behöva för vår livsmedelsförsörjning.

Ministern nämnde i sitt svar bättre samverkan och nya handlingsplaner, men under tiden de tas fram försvinner kanske dessa fiskehamnar. Min fråga är: Anser ministern att den utveckling som pågår är rimlig? Om inte, vilka initiativ tar han för att motverka den?

Fru talman! Jag tycker att mycket av det som landsbygdsministern säger låter väldigt bra. Företagen ska kunna växa längs hela den blå värdekedjan, hör vi. Men då vill det också till att vi har kvar en fungerande infrastruktur för yrkesfisket även framöver. En fungerande infrastruktur handlar naturligtvis om fiskefartyg, vilket producenterna står för själva, men det handlar framför allt om att ha tillgång till landnings- och hemmahamnar i hela Sverige, längs hela vår 200 mil långa kust. Det krävs naturligtvis också tillgång till varv och möjlighet till underhåll av fartygen liksom tillgång till både lager- och beredningsmöjligheter för den fisk och de skaldjur som man landar samt naturligtvis transporter därefter.

I svaret på interpellationen lyfter ministern att det är viktigt med samverkan. Den uppfattningen delar jag. Det är viktigt att alla delarna i kedjan samverkar, och då håller det naturligtvis inte om fundamentet i form av hamnar håller på att erodera och försvinna.

De svenska hamnarna är själva grundförutsättningen för ett fungerande fiske. Jag värnar kanske framför allt om det småskaliga kustnära fisket, som är det fiske där vi har allra flest fiskefartyg i dag. Av 960 licensierade fiskefartyg i Sverige är tre fjärdedelar kopplade till det småskaliga kustnära fisket. Samtidigt är det just deras hemmahamnar som håller på att försvinna i och med initiativet från Havs- och vattenmyndigheten. Det här håller inte ihop.

Dessutom är det det småskaliga kustnära fisket som till allra största delen fiskar för humankonsumtion, medan det större pelagiska fisket i mycket större utsträckning fiskar för foder. Av den anledningen är det särskilt viktigt att se till att vi har kvar infrastrukturen för det småskaliga kustnära fisket. I händelse av kris eller krig är det ju en del av vår beredskap.

När Havs- och vattenmyndigheten gjorde sin bedömning, som är ute på remiss fortfarande, satte man upp en kriterielista utifrån vikt, värde och segment där de tio främsta inom respektive område skulle lyftas fram. Listan landade därmed på 29 hamnar. Man konstaterade att man inte kunde ta hänsyn till kris och krig i den bedömning man gjorde. Tvärtom skrev man så här kring riksintresse: "Mot bakgrund av detta bedöms exempelvis en spekulativ framtida funktion som alltför vaga motiv för utpekanden."

Den spekulativa framtida funktionen handlade just om att Sverige skulle kunna hamna i någon form av kris där vi skulle behöva de här hamnarna igen. Men under tiden skalar man i stället bort dem.

Regeringen måste ta ansvar i den här frågan. Man kan inte låta myndigheterna ta ansvar om de inte klarar av det, och därför återkommer jag till frågan vad regeringen tänker ta för initiativ för att trygga infrastrukturen.

Jag förstår att det blir ett uppdrag till Jordbruksverket att titta på helheten och att det är viktigt med samverkan, men under tiden som dessa utredningar pågår kommer våra hamnar att försvinna. Vad gör ministern här och nu för att hindra den utvecklingen?

Fru talman! Visst stämmer det att myndigheterna har långtgående befogenheter och att man som minister inte kan gå in och styra en myndighet. Det är vi alla väl medvetna om. Men regeringen kan titta på helhetsgreppen och se om det finns problem i myndigheternas sätt att agera. Regeringen kan styra myndigheterna via regleringsbrev, och man kan också frånta myndigheterna verksamheter som man uppfattar att de inte sköter på ett fullgott sätt eller ge dem andra direktiv kring detta. Det finns alltså möjligheter att agera, även om man naturligtvis inte kan gå in och ändra ett direkt beslut.

Inför den här debatten har jag fått till mig från människor hemma i Halland att jag även borde lyfta det kulturhistoriska värdet i de hamnar som riskerar att försvinna, för ett sådant värde finns. Halland är ett gammalt län med starka fisketraditioner, och exempelvis Glommen, Träslövsläge och Bua har stora sådana värden.

Jag sa dock att den här debatten inte handlar om det utan om Sveriges livsmedelstrygghet och livsmedelsberedskap i kris, i orostider och i värsta fall i händelse av krig. Det är just därför det är så viktigt att vi i dessa tider när vi ser oro i omvärlden men ändå har fred, trygghet och stabilitet hemma i Sverige också ser till att bevara både jordbruksmarken för de gröna näringarna och hamninfrastrukturen för de blå näringarna.

Min avslutande fråga är: Kommer de som yrkesfiskar att känna sig trygga när de läser livsmedelsstrategin? Tas detta upp på ett sådant sätt att det verkligen tryggar de blå näringarnas förutsättningar?