Gunnar Strömmer

Herr talman! Tack, Lars Isacsson, återigen, för att vi får möjlighet att diskutera de här angelägna frågorna i dag!

Låt mig först instämma i vikten av att hålla fast vid det grundackord som exkluderingsstrategin innebär. Vi vill inte ha en ordning som bygger på någon sorts kollektiv bestraffning. Det fanns väl en diskussion tidigare om vad som egentligen var strategin, men nu är det i alla fall entydigt att det är exkludering som gäller. Det handlar ju om att få en ökad precision i insatserna. Då är det klart att både lagstiftningen och myndigheternas, polisens, agerande ska vara i linje med detta och backa upp den strategin. Där är vi helt överens.

Jag vet att man hos polisen i Västsverige och säkert på andra håll också har diskuterat om det nya verktyget preventiva vistelseförbud skulle kunna användas även i den här miljön. Nu är ju detta inte en fråga för regeringen utan för de brottsbekämpande myndigheterna, men låt mig ändå gå in på det och koppla det till tanken på exkludering. Det är ju ett verktyg som har en enorm precision, för det riktas mot specifika individer. Detta är en typ av lite mer innovativt tänk kring olika verktyg som är avsedda för en gängkriminell miljö men kanske initialt också kan användas för att komma åt andra slags problem. Jag tänker på till exempel öppna drogscener eller ligor som ägnar sig åt personrån eller upprätthåller rekrytering av barn i utsatta områden. Dessa verktyg kan alltså kanske också användas för att med precision gå på individer som underminerar tryggheten och säkerheten runt idrotten. Men det är en polisiär fråga. För mig är det i alla fall positivt att man diskuterar på det sättet.

Avslutningsvis vill jag instämma i vikten av att inte alienera breda supportergrupper. Självklart måste alla skötsamma och goda krafter vara med på båten. Att det ska ske en god samordning av det tycker jag är viktigt. Formerna för detta får vi diskutera vidare.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Jag svarar gärna på den sista frågan rakt upp och ned. Det sker genom att vi, som sagt var, har lämnat ett återrapporteringskrav till Polismyndigheten, vilket är vårt sätt att styra Polismyndighetens uppmärksamhet mot det här problemet. I detta ligger förstås en efterfrågan eller en förväntan om en hög aktivitetsnivå i relation till den kriminella ekonomin också på idrottens, inte minst fotbollens, område och en möjlighet att ta del av underlag från Polismyndigheten, både i en löpande dialog och mer systematiskt redovisat när det gäller detta arbete. Där blir förstås en väldigt viktig sak för oss att hela tiden efterfråga underlag som gör det trovärdigt att den brottsbekämpning man genomför har hög precision och får avsedd verkan och inte träffar, som Lars Isacsson uttryckte det, fel mål eller fel aktörer.

Det andra är en kontinuerlig dialog med olika aktörer inom idrotten, civilsamhället, fotbollen, fotbollens supporterklubbar och annat. Detta är ett sätt för oss att hela tiden kalibrera vår styrning och vår efterfrågan i relation till polisen med den uppfattning som finns ute i civilsamhället och ute i fotbollens vardag sett ur supportrars, klubbars och arrangörers synvinklar.

Vad gäller region Väst kan jag inte gå in på några detaljer. Jag känner onekligen till den bakomliggande problembilden – det tror jag att de flesta gör. Jag tror att det är många som har tagit del av till exempel filmmaterial rörande IFK Göteborg och det som den förra klubbdirektören Håkan Mild utsattes för. Det är klart att det allvarliga läget motiverar kraftfulla åtgärder.

Som sagt var: Jag ska i min roll förstås följa upp med frågor om träffsäkerhet och effekter, och jag lyssnar löpande på andra aktörer, inte minst idrotten, idrottens civilsamhälle och supportrar, för att få bra underlag och bränsle för en sådan uppföljning.

Jag tycker att det är rätt – och Lars Isacsson har också efterfrågat det flera gånger – att vi ska ägna mer tid åt frågan om organiserad brottslighet och kriminell ekonomi. Apropå supportrar har man kanske en större lyhördhet när det gäller andra slags säkerhetsfrågor, som har varit väldigt mycket i fokus tidigare. Vi har haft en utredning som tar sikte på det senare, och när det gäller vissa frågor finns ett brett stöd för att göra något medan andra frågor är mer omdiskuterade.

Vi har därför nu sagt att det pågår processer i Regeringskansliet avseende helheten. Men framför allt har vi tagit sikte på de frågor där vi ser att det finns en bred uppslutning. Det handlar inte minst om möjligheter att ta del av information från kamerabevakning och annat och att mellan arrangörer, klubbar och andra aktörer dela material som gör att man tillsammans kan jobba med precision mot de individer eller grupperingar som ställer till det – med minsta möjliga kostnad för alla andra, som bara är där för idrottens skull och förstås bidrar till allt det fantastiska som idrotten innebär.

Herr talman! Tack, Lars Isacsson, för möjligheten att återigen diskutera de här viktiga frågorna, som jag vet att Lars Isacsson har ett stort engagemang för och stor kunskap om!

Till att börja med vill jag understryka att det är klart att idrottsrörelsen och enskilda föreningar inte ska lämnas ensamma i arbetet med att bekämpa organiserad brottslighet – tvärtom. All brottslighet är en angelägenhet för staten och statens olika aktörer. Det gäller inte minst bekämpandet av den kriminella ekonomin. Det är helt riktigt som Lars Isacsson lyfter att det när det gäller den organiserade brottsligheten i högsta grad handlar om just den kriminella ekonomin och dess infiltration i fotbollen men även en del andra idrotter. Det råder alltså ingen som helst tvekan om att staten har ett mycket stort ansvar. Sedan kan man naturligtvis ta det ansvaret på olika sätt.

En viktig sak är förstås att våra brottsbekämpande myndigheter verkligen har fått upp dessa frågor på sin radar och bekämpar detta med full kraft och med alla de verktyg som de myndigheterna har och inte minst har fått under de senaste åren när det gäller att bekämpa kriminell ekonomi. Detta tycker jag är det första att säga. Jag nämnde exempelvis det redovisningsuppdrag som vi har lämnat till Polismyndigheten när det gäller just den här problematiken; det är ett uttryck för detta. Även regeringen betonar i sin styrning av de brottsbekämpande myndigheterna vikten av att staten med hela sin systemkraft också tar itu med den här delen av den kriminella ekonomin.

Det andra är förstås att man absolut kan överväga om staten behöver göra mer också vad gäller lagstiftning och annat – jag ska gärna se på de förslag som Socialdemokraterna har tagit fram. Jag nämnde 2029, men det gällde en mycket specifik sak, nämligen EU:s penningtvättsnätverk. I övrigt råder vi förstås själva över både vilken lagstiftning vi eventuellt vill förändra och tidsplanen för detta. Jag tror precis som Lars Isacsson att det kommer att krävas mycket och mycket tidigare insatser om vi ska lyckas bryta den här utvecklingen.

Jag vill slutligen nämna något som jag tycker är viktigt, nämligen att i detta arbete ha en fortsatt väldigt nära dialog med idrottsrörelsen – inte för att skjuta ifrån sig ansvaret men möjligtvis för att kunna prata om vad som är en rimlig arbetsfördelning. I grund och botten handlar det dock om att ha en gemensam plan, för då får vi verklig systemkraft. När staten och våra myndigheter å ena sidan kan samspela med idrottsrörelsen och inte minst fotbollsklubbarna å den andra kan vi få den kraft som krävs för att trycka tillbaka de kriminella från idrotten och fotbollen.

Som sagt var: Vi överväger löpande ytterligare åtgärder. Jag tar gärna del av de konkreta förslag Lars Isacsson har berättat om.

Herr talman! Lars Isacsson har ställt en lång rad frågor till statsrådet Jakob Forssmed, men han får dessvärre nöja sig med mig. Det får också gå.

De frågor som har ställts till Forssmed är vilka konkreta åtgärder han avser att vidta för att motverka organiserad brottslighet kopplad till agentverksamhet och spelarövergångar inom svensk fotboll och om han avser att ta initiativ till ökad transparens kring agentarvoden och ekonomiska flöden i samband med spelarövergångar. Lars Isacsson har också frågat ministern hur han avser att säkerställa att åtgärder kopplade till ordning och säkerhet på läktare utformas med god precision och i dialog med berörda aktörer.

Interpellationen har som sagt överlämnats till mig.

Som en av Sveriges största och viktigaste folkrörelser gör idrottsrörelsen stora insatser som bidrar till gemenskap och inkludering. Samtidigt varnar Polismyndigheten för att den organiserade brottsligheten tar mark inom idrotten, framför allt inom fotbollen.

Redan i dag ställer Svenska Fotbollförbundet krav grundade i internationella regelverk på fotbollsagenters verksamhet. Samtidigt utreder elitfotbollen ett möjligt gemensamt system för elitklubbarna kring ökad ekonomisk transparens vid spelarförsäljningar och i agentkontakter.

I december förra året gav regeringen Polismyndigheten ett återrapporteringskrav att redovisa en lägesbild över den organiserade brottslighetens påverkan på idrotten, särskilt fotbollen, och myndighetens arbete för att motverka sådan påverkan. Redovisningen ska bland annat omfatta situationen med och arbetet för att motverka matchfixning, kriminalitet inom agentverksamhet och att organiserad brottslighet utnyttjar ideella idrottsföreningar för kriminell verksamhet. Polismyndigheten ska också redovisa hur man samverkar med idrottsrörelsen för att bekämpa den här brottsligheten.

Delar av idrottsrörelsen har på EU-nivå identifierats som utsatt för särskilda risker för penningtvätt. Från och med sommaren 2029 kommer därför professionella fotbollsklubbar och fotbollsagenter att omfattas av EU:s penningtvättsregelverk och stå under tillsyn. Tillsynsmyndigheten ska bland annat vidta åtgärder för att personer som dömts för vissa brott inte bedriver agentverksamhet.

Det är arrangören av en fotbollsmatch som svarar för att det råder god ordning. I det arbetet står också Polismyndigheten i dialog med arrangörer och andra aktörer kring fotbollen. Regeringen har vid ett flertal tillfällen bjudit in representanter från fotbollen, supporterrörelsen, Polismyndigheten och andra centrala aktörer för att diskutera ansvar, samverkan och åtgärder för att säkerställa tryggheten och säkerheten vid fotbollsmatcher.

Även om utvecklingen har varit positiv är det viktigt att dialogen mellan fotbollens aktörer och det kontinuerliga säkerhetsarbetet fortsätter. Det senaste mötet mellan regeringen och företrädare för fotbollen ägde rum den 30 januari i år, och då diskuterades frågor om kriminell påverkan och infiltration särskilt.

I april förra året överlämnade Utredningen för tryggare idrottsarrangemang sitt betänkande. Utredningen föreslår bland annat en skärpt syn på överträdelser av förbuden i ordningslagen, ändringar i lagen om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang och en ny lag om idrottsorganisationers behandling av personuppgifter. Betänkandet har remissbehandlats, och förslagen bereds för närvarande i Regeringskansliet.

Avslutningsvis vill jag understryka att regeringen förstås ser allvarligt på problemen med organiserad brottslighet kopplad till agentverksamhet och spelarövergångar. Jag följer för egen del frågan noggrant, och jag vet att Jakob Forssmed gör samma sak. Vi utesluter inte att fler åtgärder kan bli aktuella. Detsamma gäller frågor om ordning och säkerhet på läktare, där en nära dialog med fotbollens aktörer är nödvändig för att säkerställa och stärka det kontinuerliga säkerhetsarbetet – allt för att ingen ska behöva känna oro för sin egen eller andras säkerhet i samband med en fotbollsmatch eller något annat idrottsarrangemang.

Herr talman! Ja, 62 dödades i gängskjutningar 2022. Det var det sista året som Miljöpartiet var med och styrde eller i varje fall understödde en vänsterregering. Däri har vi en viktig del av svaret till varför det har varit väldigt bråttom att göra rätt ingripandeåtgärder för att trycka tillbaka brottsligheten. Det faktum att över 50 barn under 15 år var delaktiga i mord och mordplaner under förra året är ett annat viktigt skäl som talar för viss skyndsamhet när det gäller att bryta utvecklingen.

Det är utmärkt att den här frågan kommer upp. Miljöpartiet gör sig nu till den främsta förespråkaren för det som en del har kallat slow politics, som innebär att vi inte ska agera skyndsamt när vi ser riktigt stora samhällsproblem. Vi talar ändå om en mandatperiod. Det måste vara möjligt att genomföra genomgripande reformer också på straffrättens område i processer som tar en mandatperiod.

Bortsett från att vi tappar verkligheten och samhällsproblemen tror jag att vi annars tappar medborgarna, i varje fall en stor del av de medborgare som verkligen vill ha en sådan förändring. Man ser att brottsoffer utsätts i alldeles för hög grad för allvarliga brott. Man ser att samhället inte är skyddat mot allvarlig brottslighet. Det är klart att viss skyndsamhet ändå är påkallad.

Det är inga lapptäcken vi talar om. För första gången på 60 år tas ett helt grepp om straffrätten. Lägger man ihop den proposition som vi skickade till riksdagen i torsdags med den lagrådsremiss som gick iväg samma dag ser vi det bredaste helhetsgrepp som har tagits kring svensk straffrätt på över 60 år. Möjligtvis var det grepp som togs 1989 också principiellt viktigt.

Skälet till detta är mycket enkelt. Det har lappats och lagats under så lång tid att vi nu har behövt ta det här greppet. Kvar finns ändå frågan: Vad är Miljöpartiet emot, om vi talar om substansen? Är det de dubbla straffen för gängkriminella? Är det att upprepade grova våldtäkter ska kunna leda till livstids fängelse? Är det att vi en gång för alla måste hitta sätt att bryta de destruktiva mönstren runt barnen?

Den frågan får vi återkomma till, om vi lämnar frågan om process och så småningom övergår till att tala om politikens innehåll.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Beträffande förändringar av lagstiftningen när det gäller det brottsförebyggande arbetet är det helt riktigt att det har kommit en ny socialtjänstlag. I närtid kommer det även att läggas fram förslag på det som kallas för mellantvång, alltså möjligheter till mer offensivt arbete med familjer som säger nej till socialtjänstens insatser.

Rivna sekretesshinder, översyn av LVU och en pågående översyn av den statliga ungdomsvården är exempel på väldigt stora grepp för att ge möjligheter att flytta fram positionerna i det brottsförebyggande arbetet. Vad gäller ekonomiska satsningar i relation till detta, exempelvis när det gäller socialtjänstlagen, kopplas en budgetsatsning på närmare 10 miljarder kronor till kommunerna till den förändringen. Efter att ha tittat i många budgetar som Miljöpartiet har varit med och skrivit under kan jag säga att det inte har funnits några 10 miljarder till svensk socialtjänst där. Det är ett rekordbelopp kopplat till det stora skifte och den stora potential som ligger i förändringen.

Jag har också kollat på den kommunala nivån. Miljöpartiet är med och styr i Stockholm. Här lånar man väl en miljon i timmen? Man har dessutom höjt skatten med 5 000 kronor eller något liknande för en vanlig familj och lyckas ändå underfinansiera socialtjänsten. Det handlar alltså om vad man gör med sina pengar lokalt och hur man prioriterar. Den nationella nivån kan inte kompensera för allt.

Det andra som jag skulle vilja lyfta fram är återigen vikten av preventiva insatser. Jag är för allt det som Ulrika Westerlund nämner i det sammanhanget, till exempel Rätt kurva och andra typer av program av det slaget. Men jag vill bara säga att de inte på något sätt står i motsatsförhållande till den mycket svåra frågan vad vi gör när förebyggande insatser inte räcker till. Redan i dag är det de facto så att barn och unga begår allvarliga brott och döms till sluten ungdomsvård. Vårt mål är naturligtvis att krympa den gruppen så mycket som det bara går. Helst vill man inte ha några 13, 14, 15 eller 16-åringar som begår allvarliga brott. Självklart måste väldigt mycket som inte har gjorts tidigare göras för att bryta detta mönster.

De som är 13, 14 eller 15 år i dag var väl någonstans runt 3, 4 eller 5 år gamla när Miljöpartiet senast var med och styrde. Vi kan inte göra preventiva insatser mot det som gjordes eller inte gjordes tidigare. Vi måste göra väldigt mycket annat.

Vi kommer inte undan frågan vad vi ska göra när barn och unga ändå begår allvarliga brott. Det för mig in på det stora grepp regeringen arbetar med nu. Till att börja med är det så, som jag redogjorde för, att övergången till ungdomsfängelser när det gäller 15, 16 och 17-åringar är oerhört väl utredd och har mycket goda skäl för sig.

Det råder ingen tvekan om att när brottsligheten tränger ännu längre ned i åldrarna ställs vi inför delvis likartade, delvis annorlunda frågor. Skälet till att 13-och 14-åringarna kommer in här är att vi har sett en utveckling där. Jag nämnde att det handlar om drygt 50 barn under 15 år, primärt 13–14-åringar, som begår väldigt allvarliga brott. När det gäller 15, 16 och 17-åringarna måste vi lämna Sis-ordningen, som till exempel har 90 procent återfall bland barn som begår allvarliga brott kopplade till gängmiljön. Den ordningen är så dålig att vi måste lämna den – men ni vill släppa in 13- och 14-åringarna i den havererade ordningen. Det tycker jag är väldigt ansvarslöst.

Nu bygger vi upp någonting oerhört bra i Kriminalvården. Jag vågar påstå att det ur ett internationellt perspektiv förmodligen är det bästa som byggts upp när det gäller unga som begår brott. Att i det läget inte överväga att även låta 13- eller 14-åringar som begår allvarliga brott vara del av den ordningen tycker jag för egen del inte är särskilt logiskt. Jag kommer gärna tillbaka och utvecklar vilka skäl som gör att jag menar att vi måste överväga det i det läge vi nu befinner oss i.

Herr talman! Tack, Ulrika Westerlund, för möjligheten att få diskutera dessa utomordentligt viktiga frågor i dag!

Låt mig börja med frågan om brottsoffer. Straff är naturligtvis inte enda sättet att kompensera brottsoffer. Det krävs en lång rad olika saker för att både kompensera och stödja brottsoffer. Vi gör också väldigt mycket i fråga om brottsoffer, inte minst när det gäller möjligheten att få ut brottsskadeersättning utan att själv behöva driva in pengarna från förövaren. Vi ger tydliga uppdrag till rättsväsendets olika aktörer att ge brottsoffer ett bättre stöd. Vi ser över möjligheten att avskilja frågor från brottmål till civilprocesser, där brottsoffer till exempel måste driva frågor om skadestånd i särskild ordning med stora kostnadsrisker som följd. Vi gör en massa olika saker för att stärka brottsoffers ställning.

Med det sagt råder det ingen tvekan om att det i den svenska straffrätten – och det är knappast något nytt – finns en lång rad olika intressen som ska vägas in. De tre man typiskt sett brukar lyfta fram är samhällsskyddet, gärningsmannens olika aspekter och brottsoffrets olika aspekter. Vi menar kort och gott att brottsofferperspektivet just vad gäller straffen har varit alldeles för underdiskuterat och inte hanterats på ett tillräckligt bra sätt.

Det ser man om man tittar på straffrätten. Ett av de förslag som vi nu går till Lagrådet med är att ta bort ett antal av de så kallade billighetsskälen. I ett uppmärksammat fall i Örebro tingsrätt fick en äldre man sitt straff för barnpornografibrott nedsatt just på grund av att han var äldre. Någon annan har fått sitt straff nedsatt därför att vederbörande blivit av med jobbet som en konsekvens av det begångna brottet. Detta är ett gärningsmannaperspektiv i straffrätten som jag inte tycker har fog för sig om man ska ha ett brottsofferperspektiv. Därför är det viktigt för oss att lägga fram förslag som tar bort den typen av hänsyn för att brottsoffrets perspektiv ska få större genomslag.

I det sammanhanget går det inte att bortse från att straffnivån naturligtvis också är central. Vi säger att straffen ska återspegla brottens allvar, men brottsoffer kan ur sin synvinkel uppleva att de gör det i mer eller mindre hög grad. Det är klart att enskilda brottsoffer kan ha olika synpunkter, men ser man det generellt är det inget nytt att tänka att straffets nivå också är en del av kompensationen för brottsoffer. Där menar vi helt enkelt att straffen generellt sett är för låga, om man vill betona brottsofferintresset mer än gärningsmannaintresset.

Det andra jag skulle vilja kommentera är att det inte skulle finnas några underlag vad gäller våra motiv för att vilja göra detta. Det ena underlaget har jag just redogjort för: Vi tycker att brottsofferperspektivet måste få ett större genomslag i straffrätten. Det är naturligtvis till syvende och sist en värderingsfråga hur man ser på det. Det är också vägledande när det gäller andra förslag, till exempel att vi nu vill se över och ta bort dagens mängdrabatt. Vi vill att fler brott ska räknas, fler brott ska lagföras, fler brott ska klaras upp och fler brott ska leda till påföljd.

Det är klart att det kommer att innebära ett ökat tryck på Kriminalvården, men vi gör det därför att vi vill att fler brottsoffer ska få den upprättelse det ändå innebär att det brott man utsatts för utreds och prövas och förhoppningsvis också leder till en fällande dom. Det är ett väldigt påtagligt sätt att stärka brottsoffers ställning och en otroligt viktig del av motiven för den här reformen, vilket vi också har redogjort för väldigt utförligt.

Sedan gällde det effekten på brottsnivåerna i samhället. Som jag sa: Beroende på vilka effekter man eftersträvar finns det naturligtvis olika grader av stöd i forskningen, men när det gäller inkapaciteringens betydelse för att få ned brottsnivåerna i samhället vågar jag ändå påstå att forskningsstödet är rätt intakt.

Herr talman! Ulrika Westerlund har frågat mig vilka skäl som ligger bakom att jag och regeringen går emot remissinstanser, forskare och Lagrådet då politiska förslag läggs fram och vilka underlag jag och regeringen har för olika avvägningar som gjorts i lagstiftningsprojekt på det rättspolitiska området.

Regeringen gör en omläggning av kriminalpolitiken för att återupprätta tryggheten i Sverige. Detta är något som vi har bildat opinion för under lång tid och fått väljarnas mandat att genomföra. En central del handlar om straffen. Alldeles för länge har svensk straffrätt tagit för stor hänsyn till gärningsmannens intressen och för lite till brottsoffers upprättelse och samhällets behov av skydd.

Regeringens lagförslag på detta område föregås av gedigna utredningar, remittering till en stor mängd remissinstanser och omfattande analys och bearbetning i Justitiedepartementet. Utredningarna innehåller i regel genomgång av statistik, forskning och lagstiftning i Sverige och jämförbara länder. De största utredningarna har letts av några av landets mest erfarna utredare på straffrättens område. Ofta görs också justeringar efter synpunkter från remissinstanser och Lagrådet. Det ger ett gediget underlag för lagstiftning av hög kvalitet.

Förra veckan fattade regeringen beslut om en proposition och en lagrådsremiss som tillsammans tar hand om förslagen från Straffreformutredningen. Som interpellanten lyfter har Lagrådet invänt mot förslagen i den proposition som regeringen gått vidare med. En central del i kritiken är att man ifrågasätter en allmän höjning av straffnivån om syftet är att minska brottsligheten i samhället.

Här är det först och främst viktigt att komma ihåg att straff alltid är en avvägning mellan olika intressen, exempelvis att göra gärningspersonen till en bättre människa, att lära gärningspersonen ”en läxa” som avhåller honom från att begå nya brott, att avskräcka andra, att skydda samhället genom själva inlåsningen och att ge brottsoffer upprättelse.

Forskning visar att straff är mer eller mindre effektivt beroende på vilket intresse som man vill tillgodose. Men straff handlar i hög grad även om värderingar, som vilka normer man vill betona i samhället och hur man ser på rättvisa. I det hänseendet blir det en politisk avvägning hur höga eller låga straffen ska vara.

Regeringen ser ett stort behov av att stärka samhällets skydd mot brottslighet. Forskning visar att inkapacitering av dem som begår mest brott har effekt på brottsnivåerna i samhället. Den gängkriminelle som är inlåst kan inte beställa nya skjutningar eller rekrytera fler barn. Serievåldtäktsmannen som är inlåst kan inte begå nya övergrepp. Men regeringen vill dessutom se ett tydligare fokus på brottsoffers upprättelse, alltså skipandet av rättvisa i det enskilda fallet. Vi menar att rättviseskäl talar starkt för höjda straff generellt.

Vad gäller förslaget om att sänka straffbarhetsåldern till 13 år för vissa allvarliga brott har det sin bakgrund i ett mycket mörkt läge. Förra året var över 50 barn under 15 år involverade i rättsliga prövningar för mord och mordplaner.

Det finns begränsat med forskning på hur man mest framgångsrikt bryter den här utvecklingen. Däremot vet vi med säkerhet att det som hittills har gjorts inte har fungerat. Dagens ordning lyckas varken skydda samhället mot livsfarligt våld eller bryta barnens destruktiva banor.

Genom att sänka straffbarhetsåldern och tidsbegränsa regleringen ges en möjlighet att hantera ett akut läge. Samtidigt får man på det socialrättsliga området en chans att fokusera på det förebyggande arbetet med hjälp av nya verktyg, till exempel den nya socialtjänstlagen och rivna sekretesshinder.

Vad gäller frågan om analys av på vilket sätt Kriminalvården är mer lämpad än Statens institutionsstyrelse, Sis, att ta hand om unga som begått allvarliga brott bygger förslagen på en utredning som noggrant analyserat skälen för och mot. Hänsyn togs bland annat till forskning som visar hur barn påverkas av frihetsberövande. Samtal genomfördes med barn som var dömda till sluten ungdomsvård. Att utredningen föreslog att fängelse skulle ersätta sluten ungdomsvård berodde bland annat på att Kriminalvården har bättre möjligheter att erbjuda stöd och kontroll vid övergången till frihet. Genom reformen kan Sis verksamhet renodlas till att på ett tydligare sätt avse ett vårdande uppdrag.

Regeringens straffrättsliga reformer handlar om att öka människors trygghet, stärka brottsoffers upprättelse och göra systemet mer rättvist. Att riksdagen nu, efter en omfattande beredning, får ta ställning till förslagen är helt i linje med den ordning som råder i vår demokrati och rättsstat.

Fru talman! Tack, Per-Arne Håkansson, för att dessa viktiga frågor har fått lyftas här i kammaren! Det understryker att frågorna, som förvisso har sin verklighetsbas i södra Sverige, är en angelägenhet för hela Sverige.

Jag vill avslutningsvis understryka intentionen, som verkligen delas av regeringen och som ju lever i vardagen inte minst i Skåne, Halland och de delar som är en integrerad del av Greater Copenhagen-regionen, att vi ska göra allt vi kan för att främja just samspel, samarbete, integration och konkurrenskraft och samtidigt göra det på ett sådant sätt att vi kan garantera ordningen, säkerheten och tryggheten för medborgarna på båda sidor av Sundet.

I det arbetet är det förstås oerhört viktigt att vara lyhörd och lyssna in och ta del av vittnesbörd, analyser och synpunkter som kommer fram, bland annat i dagens inlägg från Per-Arne Håkansson. Den dialogen kommer att fortsätta. Jag tror att vår dialog i dag är ett viktigt bidrag i det arbetet.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Låt mig i all korthet beröra de frågor som Per-Arne Håkansson lyfter.

Det jag avvisar är delar av den spetsigaste rättsliga argumentationen. Regeringens bestämda uppfattning är att vi har en mycket fast rättslig grund för att förlänga kontrollerna. Det har också skett förändringar i Schengensystemet i relation till gränskontroller på senare tid som gör att vi har goda skäl att tro att vi, så att säga, har vårt på det torra när det gäller det rättsliga.

Därutöver vill jag understryka att alla de synpunkter som lyfts fram är relevanta. Jag tror att alla förstår att den här typen av gränshinder har en negativ inverkan på utvecklingskraft, tillväxt och konkurrenskraft. Det gäller även om de utformas på ett flexibelt och ett – vad jag ändå tror – i ett internationellt perspektiv effektivt sätt och även om de kombineras med andra åtgärder som är ännu mindre ingripande mot flöden av varor och människor över Sundet på marginalen.

Detta säger jag även om min brasklapp är att det har visat sig vara oerhört viktigt för konkurrenskraften att man kan trovärdiggöra en effektiv brottsbekämpning. Om man ser på vad många företagare exempelvis listar som det främsta hindret för expansion märker man att det alltför ofta är just den organiserade brottsligheten och dess inverkan på företagsamheten. Det hänger alltså ihop.

Jag vill understryka att regeringen läser allt, tar del av allt och lyssnar på allt som sägs. Vi tar förstås på oss att vi varje gång detta ska omprövas – och det är trots allt var sjätte månad – inte bara gör en slentrianmässig förlängning utan också motiverar förlängningen vid beslutstillfället. Där måste en reell avvägning mellan motstående intressen göras, och det görs också. Så ja, regeringen tar del av och lyssnar på övriga synpunkter, förvisso också de rättsliga.

Låt mig avsluta med att ta fasta på något som Per-Arne Håkansson lyfte fram och som jag tycker är viktigt. Det handlar om den gemensamma deklaration som Sverige och Danmark antog i samband med 25-årsjubiléet för Öresundsbron förra året. Det är en deklaration som verkligen stakar ut vägen för att fördjupa samarbetet, stärka konkurrenskraften, öka säkerheten överlag och stärka integrationen i regionen.

Jag tar fasta på det Per-Arne Håkansson säger om de bakomliggande idéerna när det gäller Schengen, det nordiska samarbetet och det gränsöverskridande arbetet och hur betydelsefullt det är att vi lyckas värna detta också i en tid när säkerhetshoten utan tvekan är omfattande och rätt komplexa.

Sammanfattningsvis: Regeringen lyssnar, tar fasta på allt som sägs och väger löpande av konkurrenskraft och säkerhet till så välavvägda beslut som bara är möjligt.

Fru talman! Jag tackar Per-Arne Håkansson för att den här viktiga frågan lyfts och diskuteras här i kammaren i dag. Frågan är viktig för Sverige som land och väldigt viktig för södra Sverige. Den är också viktig för regionen Greater Copenhagen: för de regioner på den svenska sidan som är involverade i arbetet, för alla medborgare som berörs i sin vardag och för motsvarigheterna på den danska sidan. Jag har under de år då jag haft de här frågorna på mitt bord lagt mig vinn om att lyssna och ha dialog med olika aktörer i regionen för att hela tiden få ett brett perspektiv på frågorna.

Det råder inget tvivel om att det finns målkonflikter. Om vi bara skulle tänka på regional utveckling och konkurrenskraft utan att väga in frågor om allmän ordning och säkerhet är det klart att vi skulle ha mycket starka skäl att inte ha den här typen av kontroller. Det som Per-Arne Håkansson sa om hur många fler tåg som skulle kunna gå om man inte bromsade upp trafiken på det här sättet är naturligtvis ett uttryck för det. Samtidigt är det svårt att tänka på det sättet, eftersom det finns andra väldigt legitima intressen här. Den allmänna ordningen, säkerheten och tryggheten i vårt samhälle har förvisso också stor betydelse för konkurrenskraften, så frågorna hänger ihop även på det viset.

En del tycker att det blir lite av en lek med ord när man säger att kontrollerna är tillfälliga eftersom de hittills, sedan de infördes 2015, har omprövats och återinförts var sjätte månad. Jag vill understryka att det verkligen sker en prövning där de här skälen måste vägas in.

Över åren ser man också att det är en realitet att skälen delvis har förändrats, som Per-Arne Håkansson var inne på. När de initierades var det i ljuset av en akut migrationskris, och det har sedan handlat om bredare frågor som bekämpning av organiserad brottslighet, terrorism och den typen av hot som har motiverat att kontrollerna har återinförts.

I dagsläget kan jag inte redovisa någon bestämd tidsplan annat än att säga att regeringen omprövar frågan var sjätte månad på det sätt som man ska göra. Då väger vi förstås ihop helheten och de olika motstående intressena.

Jag vill däremot lyfta fram att vi har varit angelägna om att säkerställa att polisen också har andra verktyg för att åstadkomma denna trygghets- eller säkerhetseffekt, inte minst genom att ge polisen utökade möjligheter att använda olika befogenheter just i gränsnära områden. Jag tror att detta över tid gör det möjligt att bygga upp en modell och ett arbete som kan göra den här typen av kontroller obehövliga eller i varje fall på marginalen inte fullt så nödvändiga som de är i dag.

Regeringen arbetar långsiktigt med frågan, hela tiden i nära dialog med berörda aktörer i den södra landsändan och hela tiden genom att helt öppet medge att det finns delvis motstridiga intressen där vi måste hitta en bra balans framåt.

Fru talman! Per-Arne Håkansson har frågat EU-minister Jessica Rosencrantz om hon utifrån sitt ansvarsområde bedömer att de inre gränskontrollerna har en påverkan på den samlade konkurrenskraft som Öresundsregionen kan bidra med för vårt land som helhet och om hon avser att vidta några åtgärder utifrån sin bedömning. Han har vidare frågat Jessica Rosencrantz om hon anser att id-kontrollerna i fråga bör betraktas som tillfälliga och om hon i så fall har en plan för att avveckla desamma. Interpellationen har överlämnats till mig.

Med sina unika förutsättningar bidrar Öresundsregionen i hög grad till Sveriges konkurrenskraft. Dagligen passerar stora flöden av personer, varor och tjänster Öresundsbron i en omfattning som saknar motsvarighet i Norden. Men alla som passerar bron gör det dessvärre inte i legitima syften. Såväl de konflikter som alltjämt pågår i den gängkriminella miljön som de aktörer som utför allvarliga våldsdåd har vid ett flertal tillfällen tagit sig över Öresund och Öresundsbron.

Att man bekämpar grov organiserad brottslighet och att myndigheterna har rätt verktyg även när brottsligheten är gränsöverskridande är, precis som konkurrenskraften, en mycket viktig fråga för regeringen. Den återinförda gränskontrollen är ett sådant verktyg. Gränskontrollen bidrar till att värna den allmänna ordningen och den inre säkerheten och till att bekämpa det allvarliga hot som kommer från gränsöverskridande brottslighet. Genom kontinuerlig anpassning av sitt arbetssätt och genom dialog med transportörer och andra aktörer eftersträvar Polismyndigheten en så liten påverkan som möjligt på resor och handel i regionen. Det är därför glädjande att ta del av Öresundsinstitutets uppgifter om att 2025 blev ett rekordstarkt år för pendlingen över Öresund, då det för första gången gjordes fler än 40 miljoner personresor med bil, tåg eller färja över Sundet.

Den återinförda gränskontrollen är tillfällig, och varje beslut föregås av en ny bedömning som tar hänsyn till de avvägningar som jag nu har redogjort för. I de avvägningarna värnar regeringen såväl allmän ordning och inre säkerhet som Öresundsregionens konkurrenskraft och utveckling.

Fru talman! Jag tackar än en gång Lars Isacsson för ett i raden av meningsfulla utbyten oss emellan när det gäller väldigt angelägna frågor.

Jag delar helt intentionen i interpellationen, nämligen att vi med alla till buds stående medel måste stärka vår förmåga att bekämpa och strypa den kriminella ekonomin. Det råder ingen tvekan om att vi måste göra flera saker samtidigt när det gäller den organiserade brottsligheten. Vi måste komma åt och stoppa det brutala våldet, skjutningarna och sprängningarna och bryta rekryteringen av barnen in i gängen.

Att strypa den kriminella ekonomin är en hörnsten i arbetet eftersom den i så hög grad driver det andra, nämligen våldet, som ofta är en utlöpare från konflikter om marknadsandelar och pengar. Detta tycker jag är en sak som vi verkligen ska ta med oss från dagens utbyte. I det avseendet finns det en samsyn, och det är en stor styrka för oss som samhälle att det gör det.

Ekobrottsmyndigheten har en central roll i arbetet, förstås i samspel med andra brottsbekämpande myndigheter. Jag kan i alla fall säga så mycket som att jag tror att vi har väldigt mycket mer att hämta, både från den myndigheten i sig och från den myndigheten i samspel med andra aktörer.

En del granskningar och utredningar som har gjorts och det efterspel som har skett i form av utbyte genom det uppdrag till myndigheterna som jag nämnde kanske också identifierar en del friktioner i det här arbetet. Det är viktigt att vi kan lösa upp dem och få full systemkraft framåt.

Vi har talat om flera saker i dag, såsom det finansiella underrättelsecentrumet, ett motsvarande centrum när det gäller förverkande samt mobilisering av mer resurser till prevention. Allt detta ska vi ta med oss in i det fortsatta arbetet.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Jag håller helt med om den preventiva ansatsen. I synnerhet när det gäller ekonomisk brottslighet är erfarenheten att det är väldigt svårt att bekämpa brottet, utkräva ansvar och återta de medel som har försvunnit genom den brottsliga verksamheten när pengarna väl är borta eller när transaktionen väl har ägt rum.

En preventiv ansats är helt avgörande; det tycker jag har visat sig till exempel när det gäller arbetet mot telefonbedrägerier som drabbar äldre. Man kan nu se att vinsterna från dessa telefonbedrägerier har halverats på ett par års tid. Detta är inte en följd av att man har följt efter pengarna när transaktionen väl ägt rum och pengarna är borta, utan det handlar om att bankerna och Polismyndigheten satte sig ned och tillsammans såg till att det blev mycket svårare för de kriminella att bedra de äldre på pengar. Det är alltså de preventiva insatserna som har förhindrat eller försvårat för denna brottslighet till den grad att vi kan se att vinsterna faller markant. Denna erfarenhet kan man utan tvekan ha med sig i relation till annan ekonomisk brottslighet.

Jag kommenterar gärna båda Lars Isacssons frågor närmare.

Ett finansiellt underrättelsecentrum är redan in the making, så att säga. Jag har till och med varit där och klippt band. Det är Polismyndigheten som är värd för detta centrum, men alla relevanta myndigheter är med. Det handlar inte bara om de brottsbekämpande myndigheterna. Skatteverket är exempelvis en central aktör i detta arbete. Också privata aktörer – till exempel banker, och man kan även tänka sig andra finansiella aktörer – är med här, och de sitter till och med i samma korridor. Dessa aktörer samverkar nu väldigt nära för att ligga steget före och kunna förebygga och förhindra väldigt mycket av den ekonomiska brottsligheten.

Ett nationellt centrum för förverkande är någonting som vi har aviserat att vi vill få till. Jag tog emot utredningsförslag i den delen så sent som i förra eller möjligtvis förrförra veckan. En utredning som tittat på förverkande har konkretiserat hur ett sådant centrum skulle kunna byggas upp. Däremot har utredningen inte gett någon rekommendation om vilken myndighet som ska vara värd för ett sådant centrum. Detta bereder vi nu.

Något som jag är beredd att säga här och nu är att det är väldigt betydelsefullt att få till ett sådant centrum. Vi ser kraften i förverkandet som verktyg. Detta gäller inte minst det självständiga förverkandet, som sker helt och hållet utanför domstolssalen och brottmålsprocessen.

Jag tror också att det är viktigt att ta fasta på att detta inte bara är ytterligare ett verktyg i verktygslådan. Det handlar om ett annat perspektiv, ett annat arbetssätt och en annan metodik än den traditionella brottsbekämpningen. Ska man få kraft i det kan det inte läggas som lök på laxen, utan då måste det verkligen struktureras så att vårt system totalt sett använder det nya sätt att jobba mot ekonomisk brottslighet som förverkandet representerar. Ett sådant centrum som nämnts här skulle förstärka detta arbete.

Avslutningsvis vill jag säga något apropå det uppdrag som Ekobrottsmyndigheten, Åklagarmyndigheten och Polismyndigheten har fått att stärka samspelet mellan myndigheterna mot den kriminella ekonomin. Underlaget kommer som sagt inom några veckor. Jag räknar med att det kommer att vara ett utmärkt underlag för att fortsätta utveckla arbetet vad gäller såväl förverkande som andra insatser mot den kriminella ekonomin.

Fru talman! Jag tackar Lars Isacsson för möjligheten att diskutera dessa viktiga frågor, både hur vi ska bekämpa den kriminella ekonomin i stort och mer konkret om Ekobrottsmyndighetens mycket viktiga roll i detta arbete.

När det gäller bekämpningen av den kriminella ekonomin måste förstås flera olika aktörer vara offensiva. Polisen har givetvis en central roll, inte minst mot den organiserade bedrägeribrottsligheten. Även Åklagarmyndigheten har en viktig roll. Det gäller även Ekobrottsmyndigheten, i synnerhet när det handlar om mer avancerad ekonomisk brottslighet.

Det har tidigare framkommit många välgrundade synpunkter på hur verksamheten vid Ekobrottsmyndigheten kan stärkas och utvecklas. Vi har en granskning från Riksrevisionen, och riksdagen har gett regeringen i uppdrag att se över detta. Vidare har en utredning tittat på frågorna, och vi gjorde vägvalet att inte göra som utredaren förordade och avveckla myndigheten utan tvärtom vidmakthålla myndigheten och dess mandat samt utveckla och stärka verksamheten. Även det myndighetsuppdrag jag nämnde inledningsvis om samverkan mellan Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten måste utvecklas och stärkas på olika sätt, och detta arbete pågår.

Så som frågan har ställts är det kanske lätt att få intrycket att regeringen tvärtemot denna intention skulle ha riktat omfattande besparingskrav mot myndigheten. Jag vill säga att så inte är fallet. Tvärtom är det så att anslagen till myndigheten har ökat med 260 miljoner under de här åren – från 953 miljoner till 1,2 miljarder kronor. Det är också viktigt att ta fasta på att antalet anställda vid Ekobrottsmyndigheten ökade med 133 personer mellan åren 2022 och 2024, från 670 till 803 personer. Det är uttryck för investeringar i verksamheten, inte för en politisk efterfrågan på motsatsen.

Jag håller helt med om vikten av det preventiva arbetet. Därför var det viktigt för oss att tillmötesgå Ekobrottsmyndighetens äskande om medel till det brottsförebyggande arbetet. Myndigheten fick också exakt vad man begärde inför det här året. För 2026 fanns det däremot inte något äskande om medel för en generell utveckling av utrednings- eller underrättelseverksamheten.

Som jag sa pågår nu ett bredare uppdrag som inkluderar både Ekobrottsmyndigheten, Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten. Detta uppdrag ska redovisas i mars. Vi kommer också att ta emot nya underlag från myndigheten inför den kommande budgetprocessen nu i mars. Jag är övertygad om att vi därigenom kommer att få en utmärkt grund för att fortsätta att utveckla verksamheten och tillföra de resurser som krävs för att kunna arbeta med att bekämpa brottsligheten och stärka det förebyggande arbetet.

Fru talman! Lars Isacsson har frågat mig om jag har gjort någon analys av hur Ekobrottsmyndighetens besparingar kan komma att påverka myndighetens möjligheter att hantera den ökande ekonomiska brottsligheten. Vidare har han frågat mig om jag har gjort någon analys av hur besparingarna förhåller sig till regeringens ambition att slå mot den kriminella ekonomin. Slutligen har han frågat mig vad dessa analyser har visat.

Låt mig först konstatera att under alldeles för många år gjordes alldeles för lite för att stoppa våldet, strypa den kriminella ekonomin och bryta rekryteringen av barn och unga in i gängen. Det är ett ansvar som faller tungt på den förra, socialdemokratiska, regeringen.

Vi har sedan vi tillträdde gjort en omfattande omläggning av politiken. Rättsväsendets myndigheter har fått kraftiga ekonomiska tillskott, och de brottsbekämpande myndigheterna har fått många nya effektiva verktyg. För hela rättsväsendet beräknas budgeten växa från 69 miljarder kronor 2023 till 108 miljarder kronor 2028.

Vi vet att ekonomisk vinning är en av de största drivkrafterna bakom den organiserade brottsligheten. Det är helt enkelt pengarna som göder de kriminella nätverken. Att strypa den kriminella ekonomin är därför en av regeringens mest prioriterade frågor. Det handlar bland annat om att förhindra felaktigt nyttjande av offentliga medel, förhindra att företag används just som verktyg för brottslighet, öka återtagandet av brottsvinster och utnyttja potentialen i så kallade administrativa åtgärder. Allt detta syftar till att komma åt kriminaliteten från flera håll samtidigt.

Det handlar om ett stort antal genomförda reformer och åtgärder. För att ta några exempel: en helt ny förverkandelagstiftning med självständigt förverkande, utökade möjligheter att använda hemliga och preventiva tvångsmedel, även i förhållande till grov ekonomisk brottslighet, ny lagstiftning i syfte att motverka att bolag används som brottsverktyg samt utökat näringsförbud. Till detta kommer ett finansiellt underrättelsecentrum för att utveckla samverkan mellan myndigheter och näringslivet, särskilt bankerna, när det gäller brottslighet som har koppling till det finansiella systemet, såsom penningtvätt, bedrägerier och annan liknande brottslighet.

Vi bereder också lagstiftning som kommer att innebära skärpta straff för ekonomisk brottslighet, i synnerhet för de brott som begås inom ramen för kriminella nätverk.

Ekobrottsmyndigheten har tillförts omfattande resurser under hela mandatperioden. Från 2023 till 2026 har myndighetens anslag ökat med drygt 260 miljoner kronor, från 953 miljoner kronor 2023 till drygt 1,2 miljarder kronor 2026. Enbart mellan 2025 och 2026 ökade anslaget med 53 miljoner kronor för beslutade reformer. Totalt ökade anslaget med 79 miljoner kronor.

Till sist vill jag lyfta fram att Ekobrottsmyndigheten, Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten i somras fick i uppdrag att stärka myndigheternas samlade förmåga att bekämpa den ekonomiska brottsligheten. Uppdraget ska redovisas till regeringen nu i mars, och det kommer att ge underlag för att ytterligare stärka och utveckla insatserna på det här området.

Fru talman! Tack, Markus Kallifatides, för att frågorna lyfts och för ett genuint engagemang för människor som kan befinna sig i ett väldigt utsatt läge! Det kan man göra som hyresgäst; det råder ingen tvekan om det.

Jag har för egen del gjort trygghetsvandringar tillsammans med Hyresgästföreningen och även ihop med företrädare för fastighetsägarsidan och också promenerat genom områden där man med blotta ögat kan se vilka hyresgäster som bor hos hyresvärdar som tar sitt ansvar, fastighetsägare som är angelägna om att det ska bli bra både för hyresgästen och för det lokalsamhälle där man verkar, och i samma områden har jag sett exempel på fastighetsägare som uppenbarligen inte alls är beredda att ta det ansvaret. Det finns alltså en legitimitet i frågeställningen, sett både ur den enskilda hyresgästens synvinkel och ur ett bredare samhällsperspektiv. Det råder det inte någon som helst tvekan om.

Vi kan naturligtvis diskutera i vad mån en bättre utveckling framåt förutsätter ytterligare ingripande från lagstiftaren eller inte, men vi kan i varje fall vara överens om att vi vill att Sverige ska vara ett land där människor bor inte bara under anständiga omständigheter utan under goda omständigheter, där människor har rättigheter som respekteras och där den som äger fastigheter tar sitt ansvar både för hyresgästerna, om det är det det handlar om, och för det omgivande lokalsamhället. Den dialogen fortsätter jag gärna, och jag tackar för möjligheten att få diskutera under de här formerna i dag.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Jag kan till att börja med känna sympati för det Markus Kallifatides sa allra sist. Det är många moderata ledamöter som under årens lopp har velat ställa frågor till Vänsterpartiet, som i praktiken har styrt den socialdemokratiska regeringen åtminstone sedan 70-talet och framåt.

Men nu är det som det är. Det är de partier och statsråd som ingår i regeringen som kan bli föremål för frågor, och då vill jag bara för klarhetens skull ställa en kontrollfråga. När Markus Kallifatides nu talar om beredningsunderlaget avses väl Hyresgästutredningens betänkande från 2017? Vän av ordning tänker då att 2017 är några år sedan, vilket också betyder att den socialdemokratiska regeringen hade åtminstone fem år på sig att genomföra detta. Det gjorde man inte utan fann skäl att avstå, sannolikt för att man analyserade innehållet och inte riktigt tyckte att det räckte till för den här typen av reformer. Beredningsunderlaget räckte inte för att göra detta.

Möjligtvis kan den upplysningen tjäna lite nyanserande till varför den här regeringen inte rusar åstad och genomför precis det som står i den utredningen; uppenbarligen gjorde Socialdemokraterna under många år i regeringsställning samma bedömning att avstå av de skälen.

Detta ska med andra ord inte förväxlas med en hållning som skulle betyda att man inte bryr sig om förhållandena för hyresgästerna. Jag förstår att man möjligtvis kan beskriva det delvis lite olika beroende på vad man har för utsiktspunkt, men jag tycker att man ska ta fasta på att det som kommer till hyresnämnden och som ska avgöras är det som är tvistigt. Mycket annat som har varit tvistigt har man av olika skäl ändå kunnat förlikas kring, och man har hittat lösningar som både hyresvärdar och hyresgäster kan leva med. Det är väl i sig ett uttryck för att vårt system trots allt i normalfallet fungerar som det är tänkt.

Sedan kommer det alltid att finnas frågor som är så tvistiga att man inte kommer överens, och då kommer de upp till en rättslig prövning. Om det i fler fall utfaller till hyresvärdens fördel kan jag dock inte bara utifrån detta dra slutsatsen att lagstiftningen överlag skulle vara biased för hyresvärdar och mot hyresgäster. Det kan ju kort och gott vara så att den rättsliga bedömningen är sådan att det i de fallen ändå verkar rimligt att hyresvärden drar det längsta strået.

Med det sagt tycker jag att hela problembilden är väldigt angelägen att diskutera. Vår lagstiftning har växt fram under lång tid, inte minst genom socialdemokratin under årens lopp, och även om lagstiftningen har sina skönhetsfläckar och utrymme för reformer ser den trots allt båda dessa legitima intressen och försöker att hitta ett sätt att väga av det.

Det finns alltså inte för närvarande någon plan för en större reform eller översyn av reglerna på det här området från vår sida. Detta ska dock inte tas till intäkt för ett ointresse eller för den delen ett uttryck för ett ensidigt hyresvärdsperspektiv på frågorna. Jag tycker att den balans som finns i lagstiftningen är god. Sedan följer vi förstås noga hur det används i praktiken. Jag utesluter inte alls att det i framtiden finns skäl för förändringar av olika slag.

Herr talman! Tack, Markus Kallifatides, för möjligheten att diskutera de här angelägna frågorna i dag!

Jag vill understryka att antalet avgivna interpellationssvar på Kallifatides frågor inte är det som avgör engagemanget i frågorna, utan det är förstås kvaliteten i svaren och också i den förda politiken.

Många av de frågor och omständigheter som Markus Kallifatides tar upp är verkligen värda att tas på stort allvar. Jag säger att vi följer frågorna noga, och jag vet att det är ett så kallat standardsvar från alla regeringar när det kommer till hur man hanterar frågor av olika slag. Men när jag säger det kan jag försäkra er om att det finns en mycket seriös intention att följa just hur de här frågorna utvecklar sig.

Det handlar förstås också om att ställa sig frågan: Vad är tillämpningsproblem snarare än lagstiftningsproblem? Vilket utrymme finns för det hyresrättsliga systemet att hantera frågor på ett effektivare sätt?

Det gäller till exempel en fråga som Markus Kallifatides tog upp, nämligen att hyresgäster kan hinna flytta innan frågor kommer i skarpt läge i den rättsliga prövningen. Detta är inte nödvändigtvis en lagstiftningsfråga utan en handläggningsfråga, som handlar om hur frågorna i praktiken bereds, när de hanteras och avgörs, i vilket tempo processen förs framåt och så vidare.

Det faktum att en väl utformad lagstiftning nu inte är föremål för en större översyn är inte samma sak som att det inte finns frågor, inte minst handläggningsfrågor, i systemet som utan tvekan är värda att följa upp och säkert också i förekommande fall åtgärda.

Sammanfattningsvis tycker jag att det är väldigt bra att frågorna reses. Även om jag inte kan gå in på ett enskilt fall som det i Vårberg kan jag möjligtvis sträcka mig så långt som att säga att det säkert aktualiserar en del frågor som olika aktörer i systemet har anledning att reflektera över. Man kan då se om det också inom ramen för dagens befintliga regelverk finns möjligheter att göra anpassningar så att man kan hantera den här typen av problem på ett ännu bättre sätt när man blickar framåt.

Herr talman! Markus Kallifatides har ställt två frågor på hyresrättens område som jag tänkte besvara gemensamt.

Den första frågan är om jag och regeringen ser någon anledning att genomföra en översyn av lagstiftningen kring fastighetsägares ansvar för fastighetsskötsel i syfte att förstärka skyddet för de boendes boendemiljö.

Den andra frågan är vilka åtgärder jag och regeringen är beredda att genomföra för att stärka hyresgästers ställning i samband med renoveringar, till exempel genom den lagändring som Socialdemokraterna föreslagit och för vilken det finns beredningsunderlag.

Det är en given utgångspunkt för regeringen att alla boende, oavsett boendeform, har rätt till en trygg boendemiljö. Regeringen arbetar därför kontinuerligt med att förbättra det hyresrättsliga regelverket och stärka hyresgästernas skydd. Under mandatperioden har vi skapat bättre förutsättningar för tryggare bostadsområden genom att det numera är lättare att säga upp hyresgäster som begår brott. Det leder till ökad trygghet för övriga hyresgäster.

Regeringen arbetar på bred front för att förbättra bostadsmarknaden i stort och har bland annat främjat nyproduktion av hyresbostäder genom en förbättrad hyressättningsmodell för så kallad presumtionshyra. Regeringen har också alldeles nyligen beslutat om två lagrådsremisser med förslag som syftar till att sänka trösklarna till bostadsmarknaden och få en mer effektiv användning av bostäder som redan finns på marknaden. Det föreslås bland annat enklare regler för enskilda som vill hyra ut sin bostad och för företag som vill hyra ut bostäder till sina anställda.

Vad gäller Markus Kallifatides första fråga kan jag inte uttala mig om hyresnämndens prövning av enskilda ärenden. Med det sagt ser jag förstås på ett mer allmänt plan allvarligt på uppgifter om att hyresgäster bor under dåliga förhållanden. Sådana boendemiljöer som beskrivs i interpellationen med brister i byggnaders skick, risker för hälsa och säkerhet och långvarigt eftersatt underhåll är kort sagt inte acceptabelt.

I hyreslagen och bostadsförvaltningslagen finns en skyddslagstiftning som ger möjlighet att ingripa mot oseriösa hyresvärdar som missköter sina fastigheter. Regelverket ger goda förutsättningar att ingripa mot oseriösa hyresvärdar som inte förvaltar sina fastigheter på ett godtagbart sätt, och hyresnämnden har reella möjligheter att ingripa med tvångsförvaltning i de mest allvarliga fallen av misskötsel. I dagsläget ser jag inte någon anledning att göra en översyn av reglerna, men självklart följer jag och regeringen frågan noggrant.

Vad gäller den andra frågan som Markus Kallifatides ställer syftar rätten till inflytande vid renoveringsåtgärder bland annat till att skydda hyresgäster mot hyreshöjningar på grund av renoveringsåtgärder som är omotiverade från hyresgästens synpunkt. Hyresgästinflytandet utgör en viktig del av det hyresrättsliga skyddet. Detta måste samtidigt vägas mot hyresvärdens berättigade intresse av att kunna driva en rationell uthyrningsverksamhet. Hyresvärdar har ett förvaltningsansvar och måste därför kunna vidta renoveringar och andra standardhöjande åtgärder för bostäderna för att lägenheterna inte ska förfalla.

Även i detta avseende ger regelverket hyresgäster ett skydd i samband med renoveringar. Det faktum att hyresnämnderna ofta beslutar till hyresvärdens fördel innebär inte nödvändigtvis att reglerna är felaktigt utformade. Många ärenden når inte hyresnämnderna eftersom inflytandet för hyresgästerna leder till att man gör upp i godo. När det gäller det förslag som Markus Kallifatides nämner noterar jag att den förra regeringen bedömde att det inte kunde genomföras med det aktuella beredningsunderlaget som grund.