Nadja Awad

Fru talman! Statsminister Ulf Kristersson kan starta sin dag när han vill. Han kan ta en promenad i skogen, grilla med familjen och välja vilken tröja han vill ha på sig. Han kan ta en varm dusch, kanske lite för länge ibland, och till och med ta sig tiden att laga en härlig lasagne. Men enligt regeringen och Sverigedemokraterna ska den friheten bara gälla vissa och inte alla.

I dag har inte personer med funktionsnedsättning den friheten. För dem innebär inte LSS-insatser som personlig assistans eller ledsagning några timmars hjälp, utan det är skillnaden mellan frihet och ofrihet – mellan ett liv på egna villkor och ett liv i beroende, i isolering och på institutioner.

För Patrik, som har en cp-skada, är det skillnaden mellan att ligga sängliggande i 18 timmar och att få gå på Hammarbymatcher.

För Emelie, som är 24 år, blind och rullstolsburen, är det skillnaden mellan att själv få bestämma när hon vill flytta hemifrån eller ta en fika på stan och att vara helt beroende av sina föräldrar.

För fyraåriga Lian, som inte kan stå, se, höra eller prata, innebär det en skillnad för hela familjen – skillnaden mellan 19 timmars arbetsdag för pappa och att kunna spendera kvalitetstid med sin dotter utan att vara helt slutkörd.

För Konrad, 10 år, är det friheten för honom att leka med sina leksakstraktorer och fickparkera dem hur många gånger han vill med hjälp av den personliga assistentens händer.

Men regeringen och Sverigedemokraterna kämpar inte tillräckligt hårt för att säkerställa att friheten inte rycks ifrån de här människorna, för just nu slår de sönder rätten till LSS för personer med funktionsnedsättningar.

År efter år har Sveriges riksdag beslutat om låga uppräkningar av assistansersättningen. Nu föreslår regeringen med hjälp av Sverigedemokraterna en uppräkning av assistansersättningen på endast 1,5 procent. Det är lägre än de kollektivavtalade löneökningarna. Hur ska man kunna rekrytera och behålla personliga assistenter om kostnaden för de kollektivavtalade löneökningarna inte ersätts? Hur ska man kunna arbeta med arbetsmiljö och kvalitet när nästan varje krona går till lön och löneomkostnader?

Hur ska familjer orka när de inte längre kan få assistans med god kvalitet? Assistenterna söker sig ju vidare. Hur ska assistenterna kunna fortsätta utvecklas i sitt arbete om det inte finns utrymme för fortbildning?

Assistansanordnare pressas, personalen slits ut och brukare riskerar att bli av med sin frihet. Underfinansieringen är ett angrepp på grundläggande rättigheter och den frihetsreform som personlig assistans innebär.

Därför är jag stolt över att Vänsterpartiet är ett av de två partier i riksdagen som har budgeterat enligt de kollektivavtalade löneökningarna. Vi vill också indexera assistansersättningen från en bra nivå, så att den inte riskerar att urholkas när en högerregering väljer att prioritera skattesänkningar för miljardärer och miljonärer eller höjda lyx-rot-bidrag för att finansiera höginkomsttagares kakelsättning i Östermalmsvåningen.

Fru talman! Regeringen lovade själv en indexering. Det presenterades på bild. Men när budgeten kom var löftet borta. Då skrev man om sina egna texter i efterhand och låtsades som om löftet aldrig hade funnits. Det är ovärdigt, och det är ett svek – inte mot mig utan mot tiotusentals människor.

Fru talman! Låt oss också tala om Sveriges sorgebarn: äldreomsorgen. På flera håll är äldreomsorgen i dag värre än före pandemin. Vi i Vänsterpartiet tycker att det nu får räcka med nedskärningar och marknadsexperiment i äldreomsorgen, men regeringen och Sverigedemokraterna blundar för verkligheten.

Martin Tivéus, vd för vård- och omsorgsbolaget Attendo, tjänar 876 500 kronor varje månad, vilket är lika mycket som 31 undersköterskor tillsammans. Samtidigt vet vi att det är sämre löner, sämre pensioner och mindre personal inom just vinstjagande vård- och omsorgsbolag. Detta är resultatet av att våra skattepengar inte stannar i äldreomsorgen utan tillåts försvinna från personalens löner och från de äldres rätt till plats på särskilda boenden och i stället bli till vinster för vd:ar och utdelningar till aktieägare.

Samtidigt har vi runt om i Sverige undersköterskor och vårdbiträden som jagar extrapris på mat, hoppar över måltider för att mata sina barn och oroar sig för att vabba eller bli sjuka. Den här regeringen, som enda regering i Norden, lägger till och med på en straffavgift på arbetare som blir sjuka. Samtidigt har vi äldre som säger att de känner sig ensammare än någonsin och inte får tid att prata med personalen som vårdar dem.

Fru talman! I kommunernas äldreomsorg styrs verksamheten av sparkrav. Omsorgen mäts i minuter där varje besök tidsbestäms som om människor vore maskiner. Det kallas minutstyrning, och det har gått så långt att personalen får minuter angivna på papper för hur lång tid det får ta att tvätta håret på den äldre. Äldre ber om ursäkt om toalettbesöket tar extra lång tid.

Personalen stressar och springer mellan brukare, vilket gör att de inte hinner ta ut sin lagstadgade rast. De tvingas till och med byta tampong i skogen. Ändå händer det att äldre som larmar om stroke inte får hjälp i tid på grund av personalbrist. Personalbristen innebär att personalen måste välja mellan att ge insulin och att springa på larm.

Dessutom utvisas undersköterskor och vårdbiträden på löpande band, mitt i en personal- och kompetensförsörjningskris. Detta hittar jag inte på, fru talman. Det är verkligheten.

Före valet sa Ulf Kristersson att vi måste skydda våra gamla och äldre och att äldrevården måste stärkas. Nu när han sitter vid makten har tolv personer dött till följd av brister i hemtjänsten. Fem av dem larmade utan att hjälp kom. Det är hjärtskärande, och det är ett politiskt ansvar.

Varför blundar den SD-ledda regeringen för den hårda, inhumana verkligheten i äldreomsorgen? Tycker regeringen och Sverigedemokraterna att dessa människor ska stå tillbaka för skattesänkningarna åt miljonärer och miljardärer – statligt bidrag för städhjälp eller kakelläggning i sommarhuset åt de rikaste hushållen?

Omsorgen ska bygga på tillit, inte på tidtagarur. Äldre och personalen måste få råda över när besök ska ske och hur lång tid ett besök ska få ta. Budgeten ska aldrig styra människovärdet.

Vänsterpartiet kräver därför att en haverikommission tillsätts för att granska hela äldreomsorgen från resursfördelning till arbetsvillkor. Det ska inte gå att blunda längre för den kris som Tidöregeringen har fördjupat.

Vi i Vänsterpartiet har också konsekvent budgeterat för att kommunerna ska ha råd att utveckla, inte skära ned, sina verksamheter. I år är det ingen skillnad: Vi budgeterar 8 miljarder kronor mer än vad regeringen gör i generella statsbidrag till kommunerna och regionerna. Dessutom vill vi indexera de statsbidragen.

Det här handlar om prioriteringar, fru talman. Regeringen har valt att sänka skatten för sig själva och för de allra rikaste på bekostnad av äldreomsorgen, på bekostnad av personalen och på bekostnad av de äldres rätt till trygghet. Resultatet ser vi nu. Det är en äldreomsorg i totalt haveri i många delar av Sverige.

Men detta går att vända om vi väljer att investera i människor i stället för i skattesänkningar, om vi väljer värdighet i stället för vinst och om vi väljer tillit framför kontroll. Vänsterpartiet står redo att ta ansvar för att bygga upp äldreomsorgen igen – för personalen, för de äldre och för ett samhälle som håller ihop.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 16 december.)

Fru talman! Avskaffade minutscheman och mer resurser till kommunerna så att de kan satsa på personalen är vad som krävs, men den här regeringen och Sverigedemokraterna har inte hörsammat något av detta. Därför kan personalen inte få rätt till arbetstidsförkortning så att de orkar jobba ett helt arbetsliv. De kan heller inte få höjda löner eller rätt till heltid.

Detta kommer vi från Vänsterpartiets sida att ändra på när vi får förtroendet att vara med och leda Sverige efter valet 2026, men nu styr den här regeringen. Finns det något mer som regeringen kan satsa på som kommer att innebära förbättringar för personalen och de äldre?

Fru talman! Regeringen och Sverigedemokraterna har lämnat walkover i äldreomsorgen. Personal vittnar om stress, sjukskrivningar och ständig oro för att de äldre ska fara illa. De springer mellan äldre, vilket leder till att de inte hinner ta ut sin rast. De tvingas till och med byta tampong i skogen.

Äldre larmar om stroke men får inte hjälp i tid. Tolv personer har dött i samband med brister i hemtjänsten. Det här är det värsta utfallet av politikens bortprioritering av äldreomsorgen.

Regeringen måste göra något åt personalbrist, pressade scheman och löner som inte går att leva på. Den enda satsning som presenterades när regeringen höll presskonferens tillsammans med Sverigedemokraterna var en satsning på språkträning.

Ska regeringen göra någon mer satsning? Kommer man att avskaffa minutstyrningen? Kommer man att tillföra statliga resurser till kommunerna så att de kan satsa på personalen på riktigt?

Fru talman! För att bidra till genomförandet av funktionshinderspolitiken har i dagsläget nio myndigheter tilldelats ett särskilt sektorsansvar. Riksrevisionen har, som nämnts här, granskat deras roll att vara samlande, stödjande och pådrivande.

Den samlade bedömningen är att myndigheterna delvis arbetar effektivt med att bidra till målet för funktionshinderspolitiken men att det finns stora variationer i hur aktiva myndigheterna är. De tolkar, tillämpar och förhåller sig till sektorsansvaret för funktionshinderspolitiken på olika sätt, och jämförelser mellan myndigheterna försvåras av att dessa följer upp och återrapporterar sitt arbete i olika omfattning. Riksrevisionen konstaterar att det till viss del beror på att regeringens styrning av funktionshinderspolitiken är otydlig.

Av granskningen framgår vidare att det saknas sektorsansvariga myndigheter för flera av de viktiga och tunga sektorerna i dagens samhälle, till exempel transporter, rättsväsen, konsumentpolitik och upphandling. För att sektorsansvaret till fullo ska kunna bli ett verkningsfullt styrmedel kan det enligt Riksrevisionen finnas anledning att ge myndigheter inom fler sektorer ett sektorsansvar. Därför rekommenderar Riksrevisionen att regeringen ser över om myndigheter för fler sektorer ska tilldelas ett sektorsansvar.

Regeringen säger sig dela Riksrevisionens synpunkter men menar att detta bör föregås av ytterligare analys av den roll de befintliga sektorsmyndigheterna kan eller bör ha.

Vänsterpartiet anser att det är angeläget att skyndsamt utveckla funktionshinderspolitiken genom fler sektorsansvariga myndigheter. Precis som regeringen själv påpekar är myndigheternas redovisningar centrala för att kunna följa upp genomförandet av nationella mål över tid och bedöma om de åtgärder som vidtagits har varit effektiva nog för att förbättra levnadsvillkoren för personer med funktionsnedsättning. Då är det både angeläget och brådskande att se till att det finns utpekade myndigheter inom alla relevanta områden som påverkar personer med funktionsnedsättning.

Vänsterpartiet anser att sektorsansvariga myndigheter bör utses på åtminstone de områden som Riksrevisionen pekar ut i sin rapport, såsom transporter, rättsväsen, konsumentpolitik och upphandling.

Fru talman! Ett tillgängligt samhälle är ett samhälle där alla behövs och kan delta. Personer med funktionsnedsättning ska ha full delaktighet i det politiska, sociala, ekonomiska och kulturella livet, som alla andra. Förutsättningarna för det styrs i stor utsträckning av myndigheter inom de berörda sektorerna. Många av dem saknar dock ett tydligt sektorsansvar. Det är därför avgörande att det här genomförs så att de grundläggande demokratiska rättigheterna värnas och garanteras för alla invånare.

Vänsterpartiet yrkar därför bifall till reservation 1.

Fru talman! Socialtjänstministern sa i olika sammanhang i över ett år att en indexering av assistansersättningen skulle presenteras denna höst i budgetpropositionen. Vi har en video på när socialtjänstministern i ett tält i Almedalen säger: Till hösten kommer vi att presentera en indexering av assistansersättningen. Man har alltså inte bara talat gott om en sådan indexering, utan man har lovat.

Nu försöker man vilseleda oss och alla som lyssnar och tittar på den här debatten genom att säga att man bara har pratat positivt om en indexering. Det stämmer ju inte. Jag tänker inte låta socialtjänstministern och den här regeringen komma undan med att vilseleda och gaslighta oss och få det att framstå som att vi har hittat på det här. Det är nämligen ministerns egna ord.

I efterhand – det har gått ett år – när man ska slakta assistansersättningen och halvera den menar man på att man just har upptäckt den felaktiga uppgiften och därför har rättat i presentationen. Men det är ingen som tror på vad socialtjänstministern säger. För detta kommer man att ställas till svars inför valet 2026.

Jag vill vara tydlig med vad vi i Vänsterpartiet vill. Vi vill höja och indexera assistansersättningen, så att den följer kostnadsutvecklingen. Vi budgeterar enligt märket, det vill säga dubbelt så mycket som vad den här regeringen gör. Vi vill rätta till behovsbedömningarna, och vi vill att det ska ske inom förstatligandet av assistansen. Vi ska se till att LSS-insatser ges till dem som har rätt till dem. Den svenska rättsapparaten ska leva upp till LSS-lagens intention. LSS är en självklar del av svensk välfärd. Därför ska vi kräva den prioriteringen. Vi är redo att genomföra detta när vi byter ut Tidöregeringen.

Fru talman! Man påstår att den information som visades på presentationsbilden från Regeringskansliet förra året på något sätt har varit missvisande, och nu har informationen rättats ett år senare. Det är passande att informationen rättades precis när man skulle presentera en nedskärning av assistansersättningen på 1,5 procent – hälften av det som budgeterades förra året.

Om den information som presenterades under presskonferensen förra året var så fel, varför upprepade socialtjänstministern samma information när hon i somras var närvarande i tältet med organisationen JAG i Almedalen?

Vi har alla fakta på bordet. Det hänger inte ihop med vad socialtjänstministern säger här och nu. Erkänn att regeringen och Sverigedemokraterna väljer att svika det löfte man gav förra året och i somras! Erkänn att man har svikit löftet för att man har prioriterat annat, exempelvis skattesänkningar för de allra rikaste! Det är inte svårare än så.

Fru talman! Någonstans avslöjar regeringen och Sverigedemokraterna sin grundläggande människosyn när de genomför dessa nedskärningar i assistansen, det vill säga hur de betraktar funktionsnedsatta och deras rättigheter.

Fru talman! Varför är det bara statsminister Ulf Kristersson som ska få kunna ta en promenad i parken med sin hund, gå på en teaterföreställning, grilla i skogen med sin familj, åka på en solsemester eller göra något så grundläggande som att äta en hemlagad måltid eller kunna ta hand om sin hygien? Varför ska inte den som har en funktionsnedsättning och behöver assistans kunna göra det?

Det är den grundläggande människosynen som regeringen och Sverigedemokraterna grundar sitt beslut på när de skär ned på assistansen. Personer med normerande funktionalitet som inte har behov av assistans ska kunna leva ett helt vanligt, självständigt liv. Men det ska inte personer med en funktionsnedsättning och behov av assistans kunna göra. De ska tvingas isoleras hemma, leva i ofrivillig ensamhet, inte få lagad mat och inte få sköta sin hygien lika ofta. De ska bli helt beroende av sina anhöriga, som många gånger är kvinnor som slits ut och tvingas gå ned i tjänst och få sämre pension för att kunna ge stöd när assistansen uteblir.

Eller ska människor med stora behov kanske hänvisas till institutionsboenden? Är det den utvecklingen regeringen vill se? Just det blir konsekvensen när man underfinansierar assistansen.

En annan konsekvens när regeringen underfinansierar assistansersättningen är att en av Sveriges största yrkesgrupper – personliga assistenter – får allt svårare att leva på sin lön. Hur ska de ha råd att köpa mat, betala hyran och köpa vinterskor till sina barn när de får en höjning på bara 5 kronor och 10 öre? Erfarna, kompetenta personliga assistenter jagas bort om de inte får rätt till utbildning, arbetsmiljöåtgärder eller över huvud taget en lön som det går att leva på.

Jag tycker att det är ovärdigt att strida mot sanningen och att inte vara ärlig med att man har svikit löftet om assistansen här och nu.

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret, men, fru talman, jag vill att ministern svarar på min fråga. Svara på min fråga, ministern!

Ni lovade för ett år sedan i en pressträff med alla Tidöpartier närvarande att ni skulle presentera en indexering av assistansersättningen i år. Ministern sa så sent som i somras i Almedalen under ett samtal med organisationen JAG att en indexering skulle presenteras i årets budgetproposition. Men när regeringens sista budget för mandatperioden presenterades fanns ingen indexering med. I stället höjdes schablonbeloppet med bara 1,5 procent, motsvarande 5 kronor och 10 öre.

Tidöregeringen säger att man aldrig har lovat någon indexering och skriver i efterhand en rättelse i texter om att man inte har lovat att en indexering av schablonbeloppet ska införas. Därmed, fru talman, försöker regeringen totalt skriva om historien fast alla vi andra vet vad det är som har hänt.

Det är ovärdigt när ministern här i sitt interpellationssvar anklagar mig för att totalt hitta på det här. Det finns minst två inspelade videor med Tidöregeringens representanter och en presentationsbild från Regeringskansliet där det klart och tydligt utlovas en indexering av assistansersättningen i årets budgetproposition. Det är alltså inte jag som hittar på det här, utan bevisen finns.

Ministrar ska inte tala osanning och försöka föra folk bakom ljuset i en fråga som är så viktig för tiotusentals människors liv. Det handlar inte bara om dem som behöver assistans utan även om deras anhöriga, om personliga assistenter och om samhället i stort.

Assistans handlar inte bara om hjälp med några praktiska saker, utan det handlar om friheten att kunna leva som alla andra. Det handlar om att kunna leva ett självständigt liv, som ministern och regeringen får göra. Det handlar om att kunna välja när man vill gå upp ur sängen och vem som hjälper en. Det handlar om att kunna välja hur man bor, arbetar, reser, utbildar sig, har relationer och deltar i samhället. Det är detta rätten till assistans handlar om. För många är assistansen skillnaden mellan att kunna bo själv och att behöva bo på en institution.

Fru talman! Det är denna rättighet som funktionsnedsatta har som den här regeringen just nu med hjälp av Sverigedemokraterna äventyrar genom att inte fullfölja löftet om en indexering av assistansersättningen för att säkerställa att den inte skärs ned om det genomförs skattesänkningar för de allra rikaste eller om statliga bidrag till rikas renovering och hushållsstädning höjs.

Nu har vi i Vänsterpartiet därför anmält ministrar till konstitutionsutskottet. Regeringen sviker ett löfte och rättar i efterhand texter där indexeringen av timbeloppet utlovats. Det gör sveket mot funktionsnedsatta ännu större.

Fru talman! Jag vill ha svar på frågan: Varför valde regeringen att svika det löfte man gav för över ett år sedan? Varför valde man att svika assistansanvändare, deras anhöriga och deras personliga assistenter?

Herr talman! Sedan Tidöregeringen tillträdde har situationen försämrats för personer med funktionsnedsättning. Myndigheten för delaktighet konstaterar att var fjärde person med funktionsnedsättning lever i fattigdom. De har betydligt sämre hälsa än andra, de får inte det stöd de behöver i skolan och de diskrimineras på arbetsmarknaden.

Samtidigt sker omfattande nedskärningar i LSS-insatser såsom personlig assistans och ledsagning. Det är därför inte förvånande, herr talman, att statsminister Ulf Kristersson i sin regeringsförklaring inte nämnde ett enda ord om den utsatta situationen för personer med funktionsnedsättning. Däremot talade han flera gånger om skattesänkningar för de allra rikaste.

Varför är personer med funktionsnedsättning inte lika viktiga som de rikaste för regeringen och Sverigedemokraterna? Hur ska livsvillkoren för dessa människor förbättras här och nu?

Fru talman! Tack, statsrådet, för debatten! Just när det gäller frågan om strukturell rasism och hur man kan mota bort denna rasism så förutsätter det, som statsrådet var inne lite på, att institutioner såsom myndigheter, kommuner, regioner och så vidare – och regeringen – faktiskt får i uppdrag att ta fram en strategi för hur man ska kunna mota bort rasism och diskriminering inom samhällets olika sektorer. Det måste också tillkomma resurser för att detta ska kunna göras.

Det behövs alltså en plan, och det behövs en resurs för att kunna göra detta. Olika institutioner får i dag resurser. Exempelvis Diskrimineringsombudsmannen menar gång på gång att det är svårt att mota bort diskrimineringen av afrosvenskar och muslimer inom svensk skola. Vilka är det som driver de fallen av diskriminering, och hur klarar man upp de fallen när det saknas resurser?

Då blir det ju inte heller möjligt att döma i samtliga fall, och alla får helt enkelt inte den upprättelse man förtjänar – som rättighetsbärare och som utsatt för rasism och diskriminering.

Det är också därför vi har haft den här debatten med statsrådet nu – för att påminna om att det måste till både uppdrag och resurser till olika institutioner för att möjliggöra arbetet för att strukturell rasism och diskriminering faktiskt ska försvinna från alla delar av Sveriges samhällssektorer.

Fru talman! Jag vill fortsätta där jag slutade i mitt förra inlägg. Som statsrådet är inne på inrättades Institutet för mänskliga rättigheter 2022. De har i den rapport som både jag och ledamoten Westerlund refererade till nämnt ett antal frågor som den här regeringen förmodligen kommer att få när utfrågningen sker i Genève i augusti.

Frågan kvarstår. Om regeringen anser att det existerar strukturell rasism behöver vi också prata om vilka åtgärder som motverkar den strukturella rasismen. Då måste vi prata om det som alla ledamöter har nämnt här: hur det omöjliggörs, skapas hinder, skapas ett vi och dom och så vidare på arbetsmarknaden, inom utbildning, på bostadsmarknaden och inom hälso och sjukvården, skolan, socialtjänsten och så vidare. Det är i dessa samhällssektorer som det i en rad olika forskningsunderlag tydligt visas att det förekommer rasism och diskriminering. Det är detta som är strukturell rasism.

Den här regeringen behöver via den här handlingsplanen visa hur man långsiktigt och med kraftfulla åtgärder ska bemöta denna typ av rasism och diskriminering inom de olika samhällssektorerna. Det var därför jag frågade om statsrådet anser att handlingsplanens åtgärder är träffsäkra. Men jag får inte riktigt något svar. Ingenting i statsrådets förra inlägg visade på att man faktiskt uppmärksammar MR-institutets förslag på åtgärder för att mota bort strukturell rasism. Jag vill fortfarande få svar på frågan: Vilka åtgärder anser statsrådet är träffsäkra?

Jag tänker också på frågan om att involvera civilsamhället och rättighetsbärare i implementeringen av handlingsplanen. Hur ska detta se ut framöver? Som MR-institutet har nämnt upplever organisationer och rättighetsbärare att de uteslöts från processen när handlingsplanen togs fram. Detta är väldigt allvarligt, för det är inte minst de som kan föra fram hur den här regeringen och staten kan jobba för att fördöma, motverka och avskaffa rasismen och diskrimineringen i Sverige. Jag skulle alltså, ännu en gång, gärna vilja veta hur den svenska regeringen kommer att planera för att involvera civilsamhället och rättighetsbärare när det gäller denna fråga.

Det som ändå framkom i statsrådets förra inlägg, som är positivt, är att man vill se en långsiktighet och att man uppmärksammar att även kommande regeringar kommer att behöva jobba med denna fråga. Jag vill inte bara få en bekräftelse på att man vill ha den långsiktigheten utan också mer konkret veta hur man kommer att säkerställa att det arbetet fortgår.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret och för att vi kan ha den här viktiga debatten, även om det har varit sommaravslutning här i kammaren!

Fru talman! I augusti kommer FN att granska hur Sverige lever upp till sina åtaganden enligt FN:s rasdiskrimineringskonvention. Granskningen sker i Genève, där Sveriges regering kommer att få svara på frågor om hur arbetet mot rasism och diskriminering ser ut i landet. Sedan kommer FN:s kommitté mot rasdiskriminering att ge rekommendationer om hur Sverige bör arbeta framöver för att förbättra arbetet mot rasism och diskriminering. Senast Sverige blev granskat var 2018.

FN:s rasdiskrimineringskonvention förbjuder alla former av diskriminering baserad på ras, hudfärg, härkomst eller etniskt och nationellt ursprung. Den skyddar rätten till likabehandling inom bland annat utbildning, hälso- och sjukvård, arbete, rättsväsen och bostad. Konventionen kräver också att stater ser till att diskriminerade personer har rätt till rättsmedel och skydd.

Sveriges nationella institution för mänskliga rättigheter, som inrättades 2022, vittnar om att det rättsliga stödet i Sverige brister vid hatbrott och diskriminering. Många vittnar också om att det är svårt att få upprättelse efter att ha blivit utsatt för rasism. Det meddelas även att det finns rasistiska undertoner i den politiska diskursen och i flera politiska initiativ, vilket väcker stor oro och riskerar att normalisera rasism både på nätet och ute i samhället.

Barn och unga utsätts för rasism i skolan, och rasistiska uttryck blir alltmer en del av vardagen för barn och unga. Diskriminering och rasism förekommer i kontakter med skola, socialtjänst och hälso- och sjukvård. Det har en negativ påverkan på rätten till social trygghet, bostad, utbildning och hälsa. Det konstaterar Institutet för mänskliga rättigheter.

Staten har ansvar för att fördöma, motverka och avskaffa rasism i Sverige. Institutet för mänskliga rättigheter ser positivt på att en ny handlingsplan mot rasism och hatbrott har tagits fram av den svenska regeringen. Men de tar också upp en rad olika problem med handlingsplanen. I de möten de har haft med organisationer och rättighetsbärare har flera lyft fram problem med hur handlingsplanen tagits fram. De pekar på bristande inkludering och konsultation med civilsamhället. Det framkommer också att handlingsplanen främst behandlar rasism som en attityd eller som någonting som sker mellan enskilda människor och att åtgärderna därmed inte är träffsäkra för att bemöta strukturell rasism.

Samtliga myndigheter som arbetar med att följa upp regeringens handlingsplan mot rasism och hatbrott har tidsbegränsade uppdrag, vilket Institutet för mänskliga rättigheter kritiserar.

De frågor som FN:s rasdiskrimineringskommitté kan komma att ställa till svenska staten är egentligen samma frågor som jag vill ställa till statsrådet. Om den svenska regeringen erkänner att strukturell rasism existerar, anser regeringen att handlingsplanens åtgärder är träffsäkra nog vad gäller att bemöta den strukturella rasismen? Det är den första frågan.

Den andra frågan är hur den svenska regeringen ska involvera civilsamhället och rättighetsbärare i implementeringen av handlingsplanen.

Till sist: Vilka åtgärder vidtar regeringen för att säkerställa att arbetet mot rasism och hatbrott blir långsiktigt och att det inte, som tidigare, till stor del grundar sig på kortsiktiga projekt?

Herr talman! Jag vill inleda med att tacka för debatten och avsluta med några reflektioner från min sida.

Under regeringens och Sverigedemokraternas styre ser vi svart på vitt att äldreomsorgens personal, framför allt inom hemtjänsten, blir sjukare, mer slitna och fattigare. Upplevelsen är att makten – politikerna, de som styr landet – har övergett dem och prioriterat annat. Det var därför som jag inledde debatten med att poängtera att det blir en nagel i ögat hos hemtjänstens personal, som är sjukare och mer frånvarande från sina arbetsplatser, när statsministern och andra ministrar får en löneökning, när miljardärerna och miljonärerna får en skattesänkning och när man får statliga subventioner och kan använda lyx-rotbidrag och lyx-rutbidrag.

Jag tycker att den här prioriteringen också blir framträdande när vi får höra från äldreminister Anna Tenje om vilka prioriteringar och satsningar som görs inom hemtjänsten – i alla fall från statligt håll. Det pratas inte om vikten av att öka resurserna till både mindre och större kommuner. Det är svårt att behålla personal. Det är svårt att rekrytera ny personal, och det är svårt att utbilda och vidareutbilda personal. Det är därför som vi har planeringsverktyget vad gäller minutstyrningen inom äldreomsorgen. När det saknas resurser måste man effektivisera, och det skadar äldreomsorgens personal.

Herr talman! Jag skulle vilja ta vid där äldreministern slutade. Ministern säger att vi nu ser samma brister inom äldreomsorgen som vi har sett under de senaste 20 åren. Också Coronakommissionen har konstaterat att det inte har skett någon förändring sedan pandemin. Regeringen och äldreministern säger att äldreomsorgen är en prioriterad fråga för regeringen.

Men varför har vi den mest sjukskrivna och mest sjukfrånvarande personalen inom just äldreomsorgen, om nu äldreomsorgen är en så viktig och prioriterad fråga för den här regeringen? Jag får inte ihop den ekvationen. Jag tror att de som lyssnar på debatten inte heller får ihop den ekvationen och inte heller de som jobbar inom svensk äldreomsorg. Det är också därför som vi i omgångar har kallat upp ministern till socialutskottet för att redogöra för hur regeringen ska mota bort de brister som vi ser inom svensk äldreomsorg.

Ofta brukar äldreministern referera till Äldreomsorgslyftet. Det är välkommet. Men undersköterskor och vårdbiträden varslas i dag på grund av besparingar. Det finns sådana siffror. Det är besparingar som är ett resultat av att det tillförs för lite statsbidrag från regeringen till både mindre och större kommuner.

Det är viktigt att utbilda och vidareutbilda äldreomsorgens personal så att vi får en gedigen kompetensförsörjning inför de utmaningar vi ser för framtiden. Men vi i Vänsterpartiet ser också gärna att de också får behålla sina anställningar och att de till och med blir fler inom äldreomsorgen. Hur ska detta bli möjligt när staten och regeringen inte tillför tillräckliga resurser till kommunerna så att de kan behålla sin äldreomsorgspersonal och anställa fler?

Jag säger inte att det är enbart regeringens uppdrag att avskaffa de minutstyrda schemana, men jag vill poängtera att det är just dessa scheman som skyddsombuden runt om i landet har beskrivit som en tydlig bov i arbetsmiljöproblemet. Det är också något som Arbetsmiljöverket särskilt ska titta på i sin granskning.

Jag vill bara få svar på min fråga. Mot bakgrund av granskningens slutsatser, är regeringen utifrån sitt lagstadgade ansvarsområde beredd att göra det som krävs för att säkerställa att kommuner kan få bort de minutstyrda schemana så att personalen får en bättre arbetsmiljö och därmed också vill stanna kvar eller kan lockas tillbaka till äldreomsorgen?

Äldreministern nämner också hur viktigt det är med ledarskapet. Det är också därför som jag lyfter fram vikten av nationella bemanningsriktlinjer, där regeringen sänder ut en tydlig normering för äldreomsorgen vad gäller antalet medarbetare under varje chef.

Det är i dag alltför många medarbetare under varje chef. Medarbetarna hinner inte träffa sin chef, och chefen hinner inte träffa sina medarbetare. På vilket sätt ska man kunna lösa viktiga arbetsmiljöproblem om det är alltför många medarbetare under varje chef? Detta är något som fackförbund har påtalat i omgångar, och vi har också diskuterat det i debatter och i utskottet när ministern har varit där. Det är därför jag framhåller vikten av nationella bemanningsriktlinjer från regeringen. Hur ser äldreminister Anna Tenje på detta?

Herr talman! Tack, äldreminister Anna Tenje, för svaret och ännu en debatt om äldreomsorgen! Det uppskattas väldigt mycket att vi kan enas kring vårt engagemang i de här frågorna.

Herr talman! Den 1 juli höjs statsminister Ulf Kristerssons lön till 204 000 kronor i månaden. De andra ministrarnas löner, inklusive äldreminister Anna Tenjes lön, höjs till 161 000 kronor i månaden. Kul att någon får en ordentlig lönehöjning i dessa tider! Andra får dock nöja sig med höjda räntor, hyror och matpriser – inte minst undersköterskor inom äldreomsorgen. Det är denna prioritering regeringen gör med statens skatteintäkter.

Samtidigt har personalen inom äldreomsorgen högst andel sjukskrivningar på hela den svenska arbetsmarknaden på grund av en väldigt dålig arbetsmiljö. Sjukfrånvaron bland hemtjänstens personal är dubbelt så hög som i andra branscher. Ändå säger regeringen och äldreminister Anna Tenje i sitt svar här att äldreomsorgen är en prioriterad fråga för dem. Men nu, just när den här regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna har makten över Sverige, slits äldreomsorgens personal ut mer än någonsin. Regeringen måste värna om dem som ska vårda oss, herr talman.

Personalen har levt för länge med att springa fortare på grund av minutscheman och för att det saknas personal inom hemtjänsten. Det leder till att de inte orkar arbeta heltid även om de blir erbjudna en sådan tjänst.

Karin Wiktorsson, anställd på hemtjänsten i Bräcke, skriver i ett blogginlägg på Kommunals hemsida att hon under ett besök i en hemtjänstgrupp under en av sommarens varmaste dagar ser hur några ur personalen dricker vätskeersättning som chefen väldigt snällt har köpt in. Några vill däremot inte ha. När hon frågar varför får hon till svar att de inte vill dricka eftersom det kommer att göra att de blir kissnödiga. Schemana är så späckade att det knappt finns tid att gå på toaletten om man trots allt skulle behöva det.

Personal tvingas gena under sina besök och undvika att dricka för att slippa tidsödande toalettbesök och kan nästan aldrig ta ut sin fulla lagenliga lunchrast. På grund av all denna stress drabbas personal av hjärtproblem, bland annat hjärtinfarkt. Det råder kronisk underbemanning med späckade scheman inom hemtjänsten.

Det låter inte som att detta är en prioriterad fråga för regeringen, herr talman. Men lönehöjningarna för statsministern och de övriga ministrarna var en prioritering. Att i omgångar ge skattesänkningar med miljardtals kronor och att höja nivåerna för lyx-rot och lyx-rut med miljardtals kronor, vilket främst gynnar de allra rikaste i Sverige – miljonärer och miljardärer – har också varit prioriteringar för den här regeringen.

Nu ska Arbetsmiljöverket granska över 700 arbetsplatser inom hemtjänsten inom ramen för sin senaste arbetsmiljöundersökning. Vänsterpartiet välkomnar varmt den granskningen.

Vi hoppas att regeringen kan vidta systemomvälvande åtgärder för att förbättra arbetsmiljön inom hemtjänsten och därmed också säkerställa att äldre och brukare får en värdig vård och omsorg.

Min fråga är: Är äldreministern och regeringen beredda att tillföra de resurser som behövs och implementera nationella bemanningsriktlinjer för att kommuner ska kunna stoppa minutstyrningen och öka personalstyrkan inom hemtjänsten?

Fru talman! Denna debatt handlar om kvalitetsbrister inom den vinstdrivande privata äldreomsorgen. Jag och minister Anna Tenje har haft flera andra debatter om den kommunala äldreomsorgen och om äldreomsorgen generellt, oavsett om den är privat eller kommunal. Då har jag varit väldigt tydlig med min kritik mot regeringens nedskärningspolitik, där man i omgångar har prioriterat miljonärer och miljardärer genom skattesänkningar och rut- och rotbidrag före en välfinansierad välfärd.

Men denna debatt handlar som sagt om den privata, vinstdrivande äldreomsorgen, och här visar studien från Göteborgs universitet och Kommunals rapporter att kvaliteten på personalens arbetsvillkor och arbetsmiljö samt brukarnas nöjdhet är lägre i privat, vinstdrivande äldreomsorg jämfört med i äldreomsorg utförd av idéburna organisationer och stiftelser eller av kommuner.

Jag kan instämma i att det är viktigt att få välja utförare, men det betyder inte att vi ska tillåta att personal och äldre utnyttjas för vinstmaximering. Behåll de idéburna organisationerna och stiftelserna inom äldreomsorgen! Slå ut de vinstdrivande aktörerna eftersom de levererar sämre kvalitet! Men det vill ministern och regeringen inte göra. Det är denna handlingskraft och prioritering jag och Vänsterpartiet saknar. Detta är ytterst bekymmersamt.

Fru talman! Det stämmer att äldre har rätt till valfrihet, men det innebär inte att vinstdrivna bolag har rätt att utnyttja äldre och personal för att vinstmaximera.

På de håll inom äldreomsorgen där vinsten är styrsignalen ser vi lägre personaltäthet, färre utbildade, lägre löner, färre med heltidsanställningar eller fasta anställningar och färre nöjda brukare och äldre. Det visar forskning. Varför ska Sverige fortsätta att vara det land i Norden som har störst andel vinstdrivna utförare när det finns bevis för att det här systemet levererar sämst kvalitet både för personalen och för de äldre?

Det går inte att försvara att heltidsanställda inom privat äldreomsorg tjänar nästan 2 500 kronor mindre per månad än heltidsanställda inom kommunalt driven äldreomsorg, eller att äldre får liggsår på grund av att det finns så lite personal att det går ut över vården av och omsorgen om de boende, samtidigt som företag inom vård och omsorg med boende har ett genomsnittligt resultat på 43 miljoner kronor på ett år.

Vi har inte missat att det i dagarna rapporterats om väldigt allvarliga brister på flera äldreboenden som drivs av Forenede Care, som är ett av Nordens största omsorgs- och serviceföretag med bland annat runt 50 äldreboenden runt om i Sverige. Det handlar om fasansfulla uppgifter, som att äldre inte har fått tänderna borstade på månader, att dementa har förvunnit utan att personalen har märkt det och att en kvinna har tvingats amputera ett ben efter att ha blivit lämnad i skållhett vatten. På ett äldreboende i Österåker har problemen pågått under en lång tid, och i höstas larmade personalen om att kylskåpen var tomma, att de äldre gick ned i vikt och fick liggsår och att det var så lite personal att det gick ut över vården och omsorgen. Några av detta bolags äldreboenden har inte genomfört en enda egenkontroll för att säkerställa att de äldre faktiskt får den vård och omsorg de har rätt till.

Efter dessa avslöjanden har bolagets vd fått avgå, men det betyder inte att grundproblemet är löst. Att vinstdrivande företag prioriterar vinst framför kvalitet ökar behovet av kontroll och tillsyn, och det är en kostsam byråkrati i ett redan ruttet system. Varför ska våra skattemedel gå till fler kontroller och mer tillsyn när vi lika gärna kan avskaffa vinstdriften inom äldreomsorgen?

Många av de över 21 kommuner som sedan 2018 har avskaffat LOV:en har gjort det med hänvisning till att kommunerna, alltså beställarna, har dålig insyn och att kostnaderna för att upprätta en kontrollapparat är höga. Även moderatledda kommuner har valt att avskaffa LOV:en.

Vi står inför en personal- och kompetensförsörjningskris inom äldreomsorgen, där vi måste kunna locka och behålla kompetent personal, och då blir det paradoxalt att försvara privat, vinstdriven äldreomsorg, som är ett system med en inbyggd ineffektivitet. Trots en påstådd arbetskraftsbrist erbjuds uppenbarligen inte alla som jobbar deltid en heltidsanställning, eller så organiserar arbetsgivaren inte arbetet på ett sådant sätt att man kan och orkar jobba heltid.

Min fråga kvarstår: Varför fortsätter äldreminister Anna Tenje och regeringen att till varje pris försvara detta ruttna system?

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Jag undrar dock om äldreminister Anna Tenje verkligen har läst min interpellation. Där nämns forskning som klart och tydligt konstaterar att vinstdrivande företag inom äldreomsorgen har sämst kvalitet. Av alla 2 639 icke kommunala äldreboenden har de som drivs av börsnoterade bolag, riskkapitalbolag eller privata bolag med ett tydligt vinstsyfte sämst kvalitet. De har lägre personaltäthet och färre utbildade. De har de lägsta lönerna och färre med heltidsanställning eller fast anställning. De har även färre nöjda brukare och äldre. En heltidsanställd inom privat äldreomsorg tjänar nästan 2 500 kronor mindre per månad än en heltidsanställd inom kommunalt driven äldreomsorg. Samtidigt har ett företag inom vård och omsorg med boende ett genomsnittligt resultat på 43 miljoner kronor på ett år. Det är fakta. Det är verkligheten, fru talman.

Varför ser det ut så här inom svensk äldreomsorg? De här bolagen sparar in på löner och andra arbetsvillkor för att kunna vinstmaximera. Det påverkar omsorgspersonalen, och det påverkar brukare och äldre. Ändå låtsas ministern och regeringen som att det regnar, fru talman.

Tycker minister Anna Tenje att vinstdrivande bolag ska komma undan med det här? Uppenbarligen tycker hon det, för regeringen gör ju ingenting för att stoppa vinstjakten i välfärden. De tycker om det här systemet. Aktieägares vinstmaximering är viktigare än att undersköterskor ska få en bra lön och en pension att leva på. Det är viktigare än att äldre slipper vänta i två timmar på att få gå på toa på grund av att det saknas personal eller att de äldre slipper gå runt hungriga på grund av att det saknas mat i kylskåpet. Det är ju sådan vanvård som det har larmats om på privata, vinstdrivande äldreboenden.

Sveriges regering är väldigt ensam om att tycka om vinstjakt inom äldreomsorgen. Alla andra nordiska länder har en mindre andel vinstdrivna utförare än Sverige och en större andel idéburna aktörer.

Fru talman! Om valfrihetssystemet är så viktigt för ministern och regeringen kan de väl låta de icke vinstdrivande organisationerna och stiftelserna få fortsätta vara utförare vid sidan av den verksamhet som bedrivs i kommunal regi. De återinvesterar sitt ekonomiska överskott i verksamheten.

Avskaffa vinsten som styrsignal för privata utförare! Den riktiga valfriheten, fru talman, är att som brukare, äldre, anställd eller skattebetalare få vara fri från att utnyttjas av bolag.

Där det finns vinstjakt finns det därtill kriminella aktörer som blåser äldre och personal och slösar med kommunens skattepengar. Alltså ökar risken för välfärdsbrott genom att regeringen fortsätter att tillåta vinstjakt inom äldreomsorgen.

Min fråga är: Vad anser ministern? Anser ministern att vinstdrivna utförare ska få fortsätta att verka inom svensk äldreomsorg?

Herr talman! Vi pratar just nu om nyanlända med olika funktionsnedsättningar och om deras rätt till goda livsvillkor, precis som för alla andra.

Att vi har en arbetsmarknad, utbildningar, en bostadsmarknad och så vidare innebär inte att alla har samma tillgång till de olika delarna av välfärden. Uppenbarligen måste man differentiera. Man måste ge stödinsatser. Man måste se: Vad är det som möjliggör för den enskilda gruppen att lättare få en försörjning, att lättare klara en utbildning och att lättare få en bostad som är tillgänglig?

Uppenbarligen har inte den här regeringen någon som helst övergripande plan. Det finns ingen långsiktighet i detta. Det handlar om ett samhälle med välfärdssatsningar och satsningar på infrastruktur. Det handlar om hur vi ska säkerställa att människor i den här gruppen får en egen försörjning, att de kan leva på en inkomst, att de kan få ett arbete som är meningsfullt och att de kan nyttja olika delar av fritids- och kulturverksamheter i Sverige.

Uppenbarligen finns det ett antal funktionshinder som gör att det blir svårare för den här gruppen.

Det jag efterfrågar i den här debatten är: Vad har regeringen för plan för att mota bort hindren? Med alla slags satsningar som den här regeringen pekar på händer ju inte detta. Man plockar bort arbetsmarknadsinsatserna. Folkhögskolorna genomgår nedskärningar. Lönebidraget urholkas. Sfi-undervisningen minskar runt om i landet, för det saknas behöriga lärare. Det går inte att säkerställa att utbildningarna är tillgängliga. Det är alltså en rad olika saker som inte funkar.

Herr talman! Minister Mats Persson säger att den här regeringen värnar och tar hand om sina invånare i Sverige. Jag tror nog att de flesta inte håller med om den bild och den argumentation som Mats Persson ger i sitt inlägg.

Mats Persson säger att Sverige är ett välfärdsland. Men det är exakt den välfärdsmodell som vi har i dag som regeringen på alla sätt och vis just nu håller på att nedmontera. En sak i taget nedmonteras.

Sverige är just nu inget skyltfönster för världen där ute. Vi är inget föredöme. Ett starkt välfärdsland satsar på sina invånare genom språk, utbildning, inkomst och jobb.

Menar statsrådet på allvar att Sverige har ett starkt välfärdssystem just nu och att man värnar om sina invånare? Vill man att de ska ha samma livsvillkor som alla andra, som uppenbarligen har fått enorma skattesänkningar i omgångar av den här regeringen?

Med den här regeringen, stödd av Sverigedemokraterna, har vi nått en massarbetslöshet på rekordhöga 10 procent. Närmare 600 000 människor i Sverige är arbetslösa. Det är ju ett helt Göteborg! Det är en ökning med 114 000 arbetslösa bara under det senaste året.

Arbetslösheten stiger inte bara bland utrikesfödda eller bland personer som har funktionsnedsättningar – den stiger i alla åldrar, bland män och kvinnor, inrikesfödda och utrikesfödda. Ungdomsarbetslösheten stiger, och långtidsarbetslösheten stiger.

Detta är inte ett importerat samhällsproblem – det låter det annars oftast som när regeringen och Sverigedemokraterna deltar i debatter – utan det är ett resultat av en borgerlig regering som har prioriterat skattesänkningar för de allra rikaste i omgångar. Man har prioriterat skattesänkningar framför en robust arbetsmarknadspolitik med tydliga insatser.

Trots evidens och bred forskning har anslagen för arbetsmarknadspolitiska program och insatser halverats under Tidöregeringens tid. Som jag nämnde ska anställningarna på Samhall minskas. Lönebidraget urholkas och följer inte kostnadsutvecklingen, så företag anställer inte i dag, för de kan inte anställa med hjälp av lönebidraget.

Statsrådet nämner att man höjer assistansersättningen, men det är fortfarande inte tillräckligt. Nästan alla LSS-insatser som ges av både kommuner och staten genomgår nedskärningar. Det finns tydliga siffror på det.

Kommunerna och Boverket pekar på den rådande bostadsbristen när det gäller svårigheter att hitta bostäder som dessutom är tillgängliga för personer med funktionsnedsättning. Det kommer dessutom att bli svårare att hitta tillgängliga bostäder, för regeringen har nu lättat på tillgänglighetskraven för byggbolagen.

Statsrådet Mats Persson nämner folkhögskolorna och hur viktiga de är när det gäller att säkerställa utbildning och framtida anställningar för den här gruppen. Men Folkbildningsrådets rapport visar att 90 procent av folkhögskolorna har minskat verksamheten 2023 och 2024.

På vilket sätt leder regeringens politik till fler i arbete bland gruppen nyanlända med funktionsnedsättning?

Herr talman! Jag har haft många debatter med regeringens olika ministrar, men jag ska vara ärlig och säga att minister Mats Perssons svar nog tar priset som det mest verklighetsfrånvända svar jag någonsin har fått i riksdagens kammare. Menar ministern på allvar att den här regeringen förbättrar någons liv på något sätt just nu – om det inte är just miljardärernas och miljonärernas liv vi snackar om?

Det är de allra rikaste i det här samhället som regeringen med hjälp av Sverigedemokraterna gynnar via skattesänkningar i omgångar. Miljardtals kronor pumpas ut från statskassan för att de allra rikaste ska få mer på bankkontot medan alla andra får ta notan för det. Det är den prioriteringen som den här regeringen har gjort.

Vilket Sverige har vi i dag som konsekvens av detta? Vi har en rekordhög massarbetslöshet som utmärker sig över hela Europa. Det är nedskärningar inom svensk utbildning, nedskärningar i svensk hälso- och sjukvård, nedskärningar i folkbildningen och nedskärningar i samtliga LSS-insatser.

Man har slutat bygga billiga bostäder runt om i Sverige. Socialförsäkringssystemet monteras ned. Det är i dag svårare än på länge att leva på sjukersättningen. Barnbidraget har inte höjts på flera år. Kollektivtrafiken nedmonteras också och blir dyrare.

Ökad diskriminering, rasism och funkofobi i samhället gör det svårare för den här gruppen att få jobb, samtidigt som levnadskostnaderna bara ökar, vilket försätter hushållen och barnfamiljerna i ekonomisk otrygghet och i värsta fall i fattigdom. Regeringen gör det tufft för de flesta i det här samhället förutom de allra rikaste.

På vilket sätt ska nyanlända i Sverige få livsvillkor som är jämlika med alla andra när till och med de som sedan tidigare är bosatta i Sverige och är födda och uppväxta här lever i ett ojämlikt samhälle? Och om de har en normbrytande funktionalitet i tillägg till det, hur ska det gå för dem, herr talman?

Regeringen slår ut människor som är födda och bor i Sverige i utanförskap, segregation, fattigdom och utsatthet. Regeringen klarar inte ens det uppdraget – på vilket sätt ska man då kunna inkludera nyanlända i samhället som dessutom har en funktionsnedsättning? Det är ju regeringen som gör de här människorna arbetslösa. Det är regeringen som gör det svårare för dem att lära sig ett nytt språk eller att utbilda sig.

Det är regeringen som stoppar alla typer av LSS-insatser. Det är regeringen som inte ser till att det byggs billiga bostäder över hela landet – bostäder som dessutom är tillgängliga.

Ändå beskriver högern och Sverigedemokraterna invandrare som samhällsproblem och antyder att alla Sveriges utmaningar skulle lösas om vi bara hade färre invandrare i Sverige. Då inför man återvandringsbidrag på 2,5 miljarder kronor i stället för att satsa på språk, utbildning, arbete, inkomst och bostäder. Man halverar anslagen till arbetsmarknadsinsatser. Man minskar anställningarna på Samhall. Lönebidrag och andra stöd på arbetsmarknaden minskar kraftigt. Det skärs ned på anslagen till folkhögskolorna och sfi-utbildningarna.

Man stoppar investeringsstödet, som syftade till att bygga billiga bostäder, och man lättar på tillgänglighetskraven för byggbolagen, i alla fall för de företag som är kvar efter konkurserna.

Herr talman! Vilket Sverige kommer vi att ha kvar efter att vi har röstat bort den här regeringen i valet 2026? Kan minister Mats Persson se att det är helt fel prioriteringar som har gjorts hittills?