Nadja Awad

Fru talman! Jag tackar statsrådet för debatten om kommunernas ökade finansieringsansvar för att möjliggöra en likvärdig svensk skola.

Jag står här som riksdagsledamot och pratar om de politiska lösningarna, men jag har också en bakgrund av arbete i svensk skola i närmare åtta år innan jag blev riksdagsledamot. Den kunskapen och erfarenheten tar jag med mig in i riksdagen till mitt arbete i utbildningsutskottet och i parlamentet.

Det är därför jag också vädjar till regeringen: När jag och andra vänsterpartister eller andra från oppositionen lyfter upp sådant som vi upplever som felaktiga prioriteringar, till exempel skattesänkningar och rut- och rotbidrag till de allra rikaste, gör vi inte det för att plocka politiska poäng eller bedriva symbolpolitik. För min del handlar det om att visa att lärare och elever har det väldigt tufft just nu.

Jag stöter på många av mina gamla elever i kollektivtrafiken och i matbutiken. Jag stöter även på deras vårdnadshavare, som jag haft mycket kontakt med. Jag stöter på mina gamla lärarkollegor. Det har blivit mycket värre inom svensk skola. Nedskärningarna är de största på 30 år.

Det är därför som jag så många gånger tar upp frågan för debatt med skolministern och vädjar till regeringen att göra någonting. Gör något som verkligen skapar en systemförändring för svensk skola! Det ska inte ske för någon annans skull än för elevernas, för att de ska få en bra framtid och bra förutsättningar för fortsatt utbildning och arbete.

Fru talman! I de debatter jag har haft med skolminister Lotta Edholm har jag upplevt att vi har samma bild av problemen inom svensk skola och av vilka åtgärder som behöver vidtas. Men sedan har vi olika åsikter och prioriterar olika. Det handlar om vad Vänsterpartiet skulle göra om vi hade haft makten och om hur regeringen fortsätter att göra vad gäller finansieringen av den svenska skolan.

Det är väldigt bra att regeringen vill titta över skolpengssystemet. Det är något som Vänsterpartiet välkomnar. Men det kommer att ta tid. Vi behöver också titta på hur statsbidragen fördelas i dag. De statsbidrag som har fördelats över tid i den här regeringens budgetar har faktiskt inte gått till skolan i den grad som behövs sett till dagens samhällsutmaningar.

Två av tre rektorer i grundskolan uppger att de inte tilldelas tillräckliga ekonomiska resurser för att möta stödbehoven hos elever med NPF-diagnoser och liknande utmaningar. Det saknas resurser, säger rektorerna, för både generella anpassningar och individuella stödinsatser och för att till exempel anpassa skolans lokaler, anställa personal eller köpa in hjälpmedel. Det är vad skolorna larmar om, och det är akut. De kräver ekonomiska resurser för att mäkta med.

Fru talman! Jag blir mörkrädd över den utveckling vi ser inom svensk skola. Nedskärningarna är de största på 30 år. Lärare varslas. Sjukskrivningarna bland lärare ökar. Våldet på skolorna eskalerar. Elevers psykiska ohälsa förvärras något enormt. Men regeringen och Sverigedemokraterna tar de pengar skolorna behöver och lägger dem på annat, som skattesänkningar för miljonärer och miljardärer. Det handlar om miljardtals kronor i rut- och rotbidrag, som i praktiken gynnar de allra rikaste.

Hundratals inom svensk skola sägs upp medan andra får statliga bidrag för sina nyrenoverade kök på Östermalm. De elever som har det allra tuffast slås ut i det svenska utbildningssystemet medan andra får sin hemstädning subventionerad av staten. Hur är det en ansvarsfull prioritering av regeringen? Det är ju skolorna som behöver dessa ekonomiska resurser. Det räcker inte med kommunernas egen finansiering. Det räcker inte med det regeringen skickar i statsbidrag till kommunerna.

På vilket sätt ska det här öka tryggheten och studieron i skolan, avlasta lärarna, minska sjukskrivningarna, förbättra elevhälsans arbete och göra att man kan anställa fler speciallärare och bättre möta elevernas behov? Det är en ekvation som är fullständigt omöjlig att få ihop. Det är också därför jag har efterfrågat den här debatten med skolminister Lotta Edholm. Jag vill veta om regeringen vill ta ett ökat finansieringsansvar gentemot kommunerna genom att i nuläget öka statsbidragen till dem. Jag vill jättegärna veta om statsrådet Lotta Edholm och regeringen kommer att öka de statsbidrag som behövs till kommunerna för att skolan ska stoppa besparingarna.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Vänsterpartiet tycker att regeringen ska ta ett större finansieringsansvar gentemot kommunerna så att alla elever, oavsett förutsättningar eller behov, kan få en likvärdig undervisning överallt i landet.

På grund av att regeringen och Sverigedemokraterna prioriterar bort svensk välfärd är nedskärningarna inom svensk skola de största på 30 år, enligt Sveriges Lärare – 30 år!

Själv kom jag direkt från skolvärlden in i riksdagen 2022. Redan då var det väldigt tufft att jobba som lärare, men i dag är det på en helt annan nivå. Jag lider med mina lärarkollegor ute i landet, och jag tänker ofta på mina gamla elever och undrar hur det går för dem i skolan.

Fru talman! Vi ser helt förödande konsekvenser av att staten inte ger kommunerna tillräckliga resurser i förhållande till dagens utmaningar. Skolpersonal sägs upp; det gäller alltifrån lärare och specialpedagoger till elevassistenter. Personaltätheten minskar. Lärare upplever hög arbetsbelastning och att deras arbete är fysiskt och psykiskt påfrestande, vilket leder till ökade sjukskrivningar. Skillnaden mellan skolors elevhälsa varierar, och de får mer att göra. Det är trångt och svårt att anpassa befintliga lokaler, eller så saknas det ekonomiska resurser för att göra anpassningar.

Klasserna och elevgrupperna blir bara större och större. Elever som har det tufft i skolan har hög skolfrånvaro. De når inte kunskapsmålen och lämnar därför grundskolan med ofullständiga betyg. Insatser ges inte i tid eller ges kanske inte över huvud taget. Möjligheterna att ge elever särskilt stöd har helt enkelt minskat.

Vad blir resultatet av det här? Jo, barns och ungas psykiska ohälsa har kraftigt försämrats under de senaste åren. Allt fler unga dras in i kriminalitet när förskolan och skolan inte längre är en skyddsfaktor för dem.

Fru talman! Uppemot 2 500 demonstranter samlades den 6 maj 2023 vid Stockholms stadshus och gick sedan i parad till Mynttorget för att där, ett stenkast från Sveriges riksdag, fortsätta protestera. Sedan följde fler manifestationer mot nedskärningarna som hotar förskolor och skolor till följd av en hårt pressad ekonomi på många håll runt om i landet: Arvika, Gävle, Göteborg, Sjöbo, Umeå, min hemkommun Örebro, Malmö och Västervik. Och det visade sig bara vara början.

Nu står vi här, den 25 april 2025, och regeringen och Sverigedemokraterna har konsekvent i sina statsbudgetar vägrat ge de statsbidrag kommunerna har efterfrågat i förhållande till kostnadsutvecklingen. Min fråga till skolminister Lotta Edholm är om staten och regeringen kommer att ta ett större finansieringsansvar gentemot kommunerna.

Fru talman! Jag vill inleda mitt anförande om vuxenutbildningen i Sverige med några ord om den skolskjutning som den 4 februari skedde på Campus Risbergska i min hemkommun Örebro.

Campus Risbergska erbjuder vuxenutbildningar. Många går där för att skaffa en utbildning för att få större chans att få ett arbete, som de ser fram emot att gå till och som ger en försörjning. Det är helt enkelt en plats som ger nya möjligheter för den som är ung vuxen, den som nyligen har bosatt sig i Sverige eller den äldre som vill ställa om.

Skjutningen har dessvärre lämnat en kommun med elever, personal, anhöriga och invånare som känner sorg, rädsla och oro för framtiden. Skjutningen påverkade alla känslomässigt. Men vissa grupper i samhället påverkades allra mest. Väldigt många upplevde skjutningen som ett terrordåd, trots att polisen vägrar att rubricera det så, och många uppfattar att det fanns ett rasistiskt motiv. Varför valde gärningsmannen Rickard Andersson en plats där majoriteten av eleverna har en annan bakgrund än vit etnisk svensk? Och varför valde han att mörda människor på en plats där majoriteten av de mördade offren har en annan bakgrund än vit etnisk svensk?

Inte heller det ideologiska och politiska motivet har fastställts av polisen. De här människorna lämnas med dessa frågor, och de söker svar. Det tycker jag att de har rätt att få, fru talman.

Jag motsätter mig alla funkofobiska kopplingar som gjorts och görs därute mellan att ha en NPF-diagnos, som autism och ADHD, och att vara våldsbejakande. Strukturella faktorer, som socioekonomisk utsatthet, och ideologiska och politiska motiv är det som spelar roll. Det är där jag vill ta vid, fru talman. Det handlar om strukturella faktorer, såsom rätten till en bra utbildning och ett bra arbete.

I dag har Sverige en rekordhög arbetslöshet, den högsta på tio år och den tredje högsta inom EU. Dessutom görs rekordstora nedskärningar inom svensk skola, större än på uppemot 30 år. En växande andel av de arbetslösa tillhör alltså den grupp som saknar grundskole- eller gymnasieutbildning. För många människor innebär vuxenutbildningen alltså ännu en chans när tidigare skolformer har misslyckats.

Fru talman! Att få förutsättningar att lära sig svenska språket är en jämlikhetsfråga. Det ökar möjligheten att kunna delta i samhällslivets alla delar och utöva sina demokratiska rättigheter.

Att läsa svenska för invandrare, sfi, är en av de insatser som de flesta tar del av inom etableringsuppdraget. I dag saknas dock kunskap om hur den insatsen fungerar för personer med funktionsnedsättning. Det finns ingen statistik eller annan uppgift om hur många personer som går de olika sfi-utbildningarna som har en funktionsnedsättning.

I en rapport från projektet Funktionshinder i etableringen framkommer det att en hel del funktionsnedsättningar upptäcks först när personen har deltagit i undervisningen ett tag. Sfi-lärarna träffar deltagarna varje dag under flera veckor och har möjlighet att upptäcka funktionsnedsättningar som inte kommit fram i tidigare samtal. Men en stor andel av dem som arbetar med att utbilda vuxna har inte tillräcklig utbildning för att undervisa inom vuxenutbildningen. Bristen på kompetens när det gäller vuxenpedagogik påverkar resultaten särskilt mycket inom sfi.

Att ha rätt utbildad personal brukar i det övriga utbildningssystemet anses vara en förutsättning för att hålla en hög kvalitet på utbildningen. Men i dagsläget gäller det inte för vuxenutbildningen. Det skulle öka möjligheten för att undervisningen och studietiden kan anpassas efter varje elevs behov.

En särskild vuxenlärarutbildning vore alltså en bra möjlighet för dem som hellre vill jobba med att utbilda vuxna och skulle kunna bidra till att höja kvaliteten på vuxenutbildningen. Det kan möjliggöras genom en vuxenlärarutbildning eller genom inrättande av en kompletterande pedagogisk utbildning för vuxenlärare.

I en behovsinventering genomförd av SPSM i syfte att kartlägga behovet av läromedel för studerande med funktionsnedsättning inom sfi konstaterades att det finns ett stort behov av anpassade läromedel. När studien genomfördes arbetade många lärare med att själva anpassa materialet för att det ska fungera för eleverna.

Ett annat sätt att säkerställa att utbildningarna är tillgängliga för alla är att kommunen ställer krav på tillgänglighet i sin upphandling av utbildningsaktörer inom sfi. Men Vänsterpartiet anser att sfi, precis som hela utbildningsväsendet, ska drivas utan vinstsyfte över huvud taget.

Fru talman! Att införa rätt till sfi från dag ett, även för asylsökande, är också viktigt. Vänsterpartiet vill stärka rätten till kunskap även i svenskundervisning, för människor som av olika skäl har bosatt sig i Sverige – precis som när vi talar om rätten till kunskap inom andra utbildningsformer. Elevens förutsättningar och behov ska styra undervisningens inriktning och omfattning. Det behövs en tydligare individualisering och fler undervisningstimmar per vecka.

Självklart ska sfi kunna läsas i kombination med praktik, yrkesutbildning, arbetslivsorientering, validering, annan utbildning eller förvärvsarbete. Men samtidigt måste själva sfi-utbildningen få utrymme. Den ska inte trängas undan i jakten på snabbare insatser mot arbete.

Fru talman! Ökad arbetsdelning och specialisering inom arbetslivet har lett till att gymnasieskolan inte kan tillgodose behoven av utbildad arbetskraft. Yrkesutbildning efter gymnasieskolan kommer alltså att ske i allt större utsträckning. Det finns också behov av flexibla utbildningsformer som kan möta tillfälliga eller lokala behov av utbildning.

Tanken är att yrkeshögskolans utbildningar ska finnas när och där det behövs. Det innebär att innehåll och inriktning på utbildningarna varierar och att nya utbildningar inom yrkeshögskolan startar och att gamla läggs ned allt eftersom behovet förändras. Yrkeshögskolan kan alltså spela en viktig roll för att människor, oavsett bakgrund, ska ges möjlighet att få utbildning och hitta arbete.

Storleken på utbildningarna gör att man på yrkeshögskolan inte har samma tillgång till stödfunktioner som man har på högskolor. För Vänsterpartiet är det en självklarhet att alla studerande på offentligt finansierade utbildningar ska ha samma rätt till stöd, oavsett utbildningsform, för att klara sina studier.

Den som studerar på högskolan har tillgång till en studenthälsa. Det är reglerat i högskoleförordningen. För de studerande på högskolan är det en stor trygghet att det finns en studenthälsa nära till hands, med personal som har tystnadsplikt som man kan vända sig till. Men på yrkeshögskolan har man inte motsvarande rätt till hälsovård. Vänsterpartiet är kritiskt till att den som studerar på yrkeshögskolan inte har samma rätt till hälsofrämjande insatser som man har inom skolan och högskolan.

De tusentals eleverna på Campus Risbergska fick i början inga särskilda insatser för att kunna bearbeta skolskjutningen, eftersom elevhälsa inte ingår i vuxenutbildningen. Flera elever från Risbergska upplever att det har varit för krångligt att söka hjälp. De har inte ens känt till att kommunens psykosociala stöd har funnits och har i stället fått söka hjälp på egen hand. Så borde det egentligen inte vara.

Regeringen bör utreda möjligheten att göra ett tillägg i förordningen om yrkeshögskolan som ger studerande rätt till hälsovård. Jag yrkar därför bifall till reservation 12.

Fru talman! Sverigedemokraterna och regeringen har sedan de trädde till makten prioriterat skattesänkningar för miljonärer och miljardärer. Det läggs miljardtals kronor på lyx-rot så att en miljonär ska kunna renovera kakel i köket och få städhjälp hemma. Då blir det någon annan del av välfärden som får lida.

I det här fallet har sfi på grund av besparingar, likt all annan utbildning i Sverige, fått genomgå enorma nedskärningar. Staten tillför inte tillräckliga resurser till kommuner och regioner så att de kan tillhandahålla utbildning. Den prioriteringen har Sverigedemokraterna och regeringen gjort. Det är verkligheten, det vill säga man prioriterar de allra rikaste före en väl finansierad välfärd. Och sedan skyller man på att invandrare är för slappa och lata och inte vill ta till sig av kraven.

På vilket sätt ska man ta till sig av krav när det saknas behöriga lärare? Personer med funktionsnedsättningar med diagnoser som adhd och autism upptäcks över huvud taget inte i tid. Man kan faktiskt vara flykting, bosätta sig i Sverige och ha en funktionsnedsättning som gör det svårare att ta till sig undervisning. Då behöver man stödinsatser, och det är något som skolan ska ge. Det är den prioriteringen som saknas.

Ja, det stämmer att det är en enorm skillnad på Vänsterpartiets politik och borgarnas politik. Det är därför vi vill avsätta er till valet 2026.

Fru talman! Sverigedemokraternas Patrick Reslow säger att sfi är det stora sorgebarnet i svensk vuxenutbildning. Han lyfter upp att det har ställts för slappa krav, att eleverna inte i tillräcklig utsträckning lämnar sfi med godkända betyg och så vidare. Ingenstans nämner dock Sverigedemokraternas Patrick Reslow underfinansieringen av den svenska vuxenutbildningen. Sfi har fått gå igenom enorma besparingar över flera år. Vi har också en fragmentiserad vuxenutbildning eftersom vi har vinstdrivande privata aktörer som bedriver sfi, exempelvis.

Detta är ingenting som Sverigedemokraterna tar upp, speciellt inte för att göra något åt saken. Sverigedemokraterna är ju faktiskt med och styr landet. Sverigedemokraterna är det största partiet i Tidöregeringens underlag. Ändå låter det som att Sverigedemokraterna inte har någon makt. Det är nästan så att man tror att Sverigedemokraterna är ett oppositionsparti.

Ta ansvar! Gör någonting åt sfi! Varför låter Sverigedemokraterna och regeringen sfi gå igenom de här besparingarna över hela landet, som gör att det inte är en likvärdig sfi-undervisning vi ser? Det saknas ju behöriga lärare. Som jag nämnde i ett tidigare replikskifte går det inte bra för personer med funktionsnedsättningar, exempelvis olika NPF-diagnoser, för det upptäcks inte ens att de har de här nedsättningarna – i alla fall inte i tid.

Hur tror Sverigedemokraternas Patrick Reslow att det ska gå för dessa elever när de inte ens får en likvärdig utbildning inom sfi?

Fru talman! Tack, Fredrik Malm, för svaret!

Jag vill bara invända och säga att det är jättebra att Fredrik Malm nämner att det är viktigt för honom och regeringen att förbättra kvaliteten och få fler behöriga inom sfi. Men frågan kvarstår: På vilket sätt ska regeringen och Sverigedemokraterna säkerställa att kvaliteten inom sfi blir bättre? Hur ska vi få fler behöriga lärare inom sfi när det görs enorma nedskärningar runt om i kommunernas vuxenutbildning?

Regeringen har gjort en rad olika prioriteringar. Man har prioriterat skattesänkningar för de allra rikaste, och i den senaste budgeten tillför man lyx-rot för rika personers renoveringar av kök och badrum. Det är prioriteringen.

Samtidigt trycker man på hur viktigt det är att vi har invånare i landet som kan språket. Men det är ju en fråga om att skapa jämlika förutsättningar för dessa personer att ta till sig språket. Då behöver vi ha en stark välfärd, och vi behöver ha en bra vuxenutbildning. Då kan vi inte ha en underfinansiering av sfi, exempelvis.

Min fråga är: På vilket sätt ska kvaliteten öka inom sfi? På vilket sätt ska vi få fler behöriga lärare inom sfi? Det är hur:et som jag vill komma åt, inte bara att vi kan konstatera att det är bra att folk lär sig svenska. Hur ska de kunna göra det när vi har så himla olika förutsättningar för det runt om i landet?

Fru talman! Tack, Fredrik Malm, för anförandet!

Jag har en fråga om sfi. Sedan regeringen och Sverigedemokraterna tillträdde makten pratar de ofta om hur viktigt det är att lära sig svenska språket.

Och det är det ju. Det är en förutsättning för att man ska kunna ta till sig utbildning och komma in på arbetsmarknaden. Språket är en förutsättning för att man ska kunna utöva sina demokratiska rättigheter här i Sverige. Vilka förutsättningar ger regeringen och Sverigedemokraterna för att personer ska kunna gå en sfi-utbildning som är likvärdig över hela landet?

Vi vet exempelvis att det saknas statistik för hur det går för personer med funktionsnedsättning som läser sfi. De går ofta länge på sfi-utbildningen utan att funktionsnedsättningen upptäcks. Vuxenpedagogiken brister, framför allt inom sfi, och vi har en överrepresentation av obehöriga. Detta är något som slår hårt mot den enskilde som läser sfi och som kanske har en NPF-diagnos som adhd, autism eller dyslexi.

Vi har också brist på likvärdiga sfi-utbildningar över hela landet därför att vi har en rad olika vinstdrivande privata aktörer, och vi har en underfinansierad sfi där man gör enorma besparingar runt om i landet.

Min fråga till Fredrik Malm och regeringen är: Vilka förutsättningar att genomgå sfi-utbildning tycker Fredrik Malm att man ger dessa individer, så att de kan ta till sig svenska språket?

Fru talman! Tack, statsrådet, för den här debatten!

Som jag har konstaterat innan har det visat sig av Socialstyrelsens senaste lägesrapport att kvaliteten i äldreomsorgen är den sämsta på tio år. Det är ett resultat av nedskärningar i äldreomsorgen över hela landet.

Jag har varit väldig tydlig med vad jag tycker har varit fel i regeringens prioriteringar vad gäller skattesänkningar, höjningen av de egna ministerlönerna och att ge bidrag till kakelläggning i köket och städhjälp för de rika.

Digitalisering och effektivisering kommer inte att ge Sandra bättre arbetsvillkor. Det kommer heller inte att ge den omsorg som Roland skulle ha behövt eller den kafferast som Anna så gärna skulle vilja ha.

Det kräver politiskt ansvar att skapa en ny normering inom äldreomsorgen. Det handlar om rätt till heltid och fast anställning, bättre lönevillkor och andra viktiga förändringar av arbetsvillkoren.

Det skulle förbättra arbetsmiljön och göra att personal- och kompetensförsörjningen ökar. Men det kräver ett ökat finansieringsansvar från statligt håll. Det räcker inte med kommunernas kommunalskatt.

Det gäller speciellt för de mindre kommunerna i glesbygden och på landsbygden. De får inte skatteintäkterna att räcka till. De mäktar helt enkelt inte med.

Därför var den här debatten väldigt nödvändig. Det konstaterades ändå från statsrådets håll att regeringen inte tänker ta ett ökat finansieringsansvar gentemot kommunerna, eller skapa en ny normering inom äldreomsorgen med nationella bemanningsriktlinjer.

Den här debatten var väldigt tydlig. Den särskiljer hur det ser ut med en borgerlig regering och hur det skulle ha sett ut med en vänsterregering. Där är skillnaderna enorma. Tack för debatten!

(Applåder)

Fru talman! Jag upprepar mig för att kunna korrigera några faktafel. Jag har närvarat vid två budgetdebatter om äldreomsorgen. Äldreminister Anna Tenje var inte närvarande vid någon av de debatterna. Jag har två gånger kallat upp äldreministern till utskottet för att prata om äldreomsorgen. Det har inte någon annan ledamot i utskottet gjort. Jag har haft interpellationsdebatter med äldreministern. Vi har till och med varit i samma panelsamtal om äldreomsorgen. Vi har alltså påtalat äldreomsorgens brister under den här mandatperioden i olika debatter, i utskottet, i skriftliga frågor, i panelsamtal och så vidare.

Men ingenting som händer på området gör att äldreomsorgen blir bättre. Socialstyrelsen konstaterar i sin senaste lägesrapport att äldreomsorgens kvalitet är den sämsta på tio år. Uppenbarligen har det hänt något väldigt hemskt med äldreomsorgen. Socialstyrelsen konstaterar också i sin senaste rapport om personalen i äldreomsorgen att det i dag finns en obalans mellan arbetskrav och resurser. Det är därför Vänsterpartiet tar upp skatter. Regeringen prioriterar skattesänkningar för miljonärer och miljardärer före resurser till kommunernas äldreomsorg.

I dag har den dåliga arbetsmiljön inom äldreomsorgen en direkt påverkan på personalens hälsa och kvaliteten på den omsorg och vård som ges till äldre. Undersköterskor sjukskrivs mer än någon annan yrkesgrupp. Personal flyr från äldreomsorgen, och arbetsplatsen blir inte direkt attraktiv för ny personal. Äldres hälsa äventyras, och när omsorgen och vården brister eller inte är tillgänglig faller det på anhörigas lott att ta ett ökat ansvar. Det är ett faktum att kvinnor är överrepresenterade både bland personal och bland dem som tar ett stort ansvar för äldre familjemedlemmar. En utbyggd och fungerande äldreomsorg är alltså också en förutsättning för ett jämställt samhälle.

Allt detta kräver politiskt ansvarstagande och finansiering, fru talman. Det skapar den omvälvande förändring som äldreomsorgen behöver för att klara dagens och framtidens utmaningar.

Det här är ingenting nytt – äldreministern har hört det innan: Vänsterpartiet tycker att vi behöver införa nationella bemanningsriktlinjer. Heltid och fasta anställningar ska erbjudas. Antalet medarbetare per chef behöver minska. Man behöver ge möjlighet till återhämtning via arbetstidsförkortning med bibehållen lön och erbjuda yrkes- och kompetensutveckling. 100 procent av personalen ska vara yrkesutbildad inom vård och omsorg eller vara under utbildning. Delade turer med ett långt obetalt hål mitt på dagen och stressframkallande minutstyrning inom hemtjänsten är förlegat och måste bort.

Det här skulle förbättra både arbetsmiljön och personal- och kompetensförsörjningen. Men det kräver tillhörande finansiering. Vill regeringen ta ett ökat finansieringsansvar gentemot kommunerna? Vill regeringen ta ett större ansvar och införa nationella bemanningsriktlinjer? Vill regeringen satsa på äldreomsorgen på riktigt? Det är mina kvarstående frågor till statsrådet.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Fru talmannen får ursäkta min bristande vandel. Den här regeringen verkar nämligen tycka att man ska vakta sin tunga när man inte alls delar deras politik eller ideologier, och vi i Vänsterpartiet delar varken deras politik eller deras ideologier. De innebär nämligen att man prioriterar skattesänkningar för miljonärer och miljardärer före undersköterskan och ensamstående tvåbarnsmamman Sandra Gunnarsson, 39 år, i Malung. Hon jobbar heltid inom äldreomsorgen men tvingas jaga mat på extrapris. Hon hoppar över måltider för att klara månaden och oroar sig för att bli sjuk eller behöva vabba. Då spricker budgeten.

Regeringen prioriterar bidrag för kakelläggning i köket och städhjälp för miljarder och åter miljarder kronor före Roland Bergendal, som nu tyvärr är död. Men enligt sonen Niklas hade han kunnat leva i tio år till ifall han hade fått det sällskap och den vård som ett äldreboende kan ge.

Regeringens ministrar gav sig själva skattesänkningar på flera tusenlappar varje månad i stället för att stötta undersköterskan Anna Brandenberg. Hon har jobbat inom hemtjänsten i 20 år men har förstört sin kropp totalt. Hon jobbar när ingen annan jobbar och har ytterst sällan firat en hel storhelg med sina barn eller haft kafferast på jobbet.

Hur kan regeringen behandla välfärdsarbetare på det här sättet? Hur kan regeringen behandla äldre på det här sättet? De här dåliga prioriteringarna är fullkomligt oacceptabla, fru talman. Politiken måste prioritera annorlunda och ta större ansvar för äldreomsorgen.

Digitalisering och effektivisering, som äldreministern har nämnt här, kommer inte att lyckas skapa den omvälvande förändring som krävs inom äldreomsorgen. Ska digitalisering och effektivisering förbättra arbetsmiljön och arbetsvillkoren för personalen och ge god omsorg och vård till äldre? Ska de lösningarna leda till att man kan anställa de 130 000 personer som behövs till 2033, enligt Sveriges Kommuner och Regioner, SKR?

Fru talman! Det kommer de inte att göra. Därför vill jag fråga äldreminister Anna Tenje: Kommer digitalisering och effektivisering att ge Sandra bättre arbetsvillkor? Hade det gett Roland den vård och omsorg han behövde? Kommer det att ge Anna den kafferast som hon aldrig har haft?

Herr talman! På grund av den här regeringens politik larmas det om att över 1 miljon äldre i dag lever farligt nära fattigdom – över 1 miljon äldre. De har jobbat hela livet, men när pensionen kommer räcker pengarna inte ens till det mest nödvändiga.

Regeringen gör ingenting åt de rekordhöga matpriserna. De gör till och med medicinen dyrare för sjuka. Och hyreshöjningarna är de högsta på tio år. Regeringen ger dock de allra rikaste 33 miljarder kronor i skattesänkningar. Det är skamliga prioriteringar av Sveriges regering.

Vad säger vice statsminister Ebba Busch till Birgitta Sjögren från Växjö, som har jobbat hela livet och bara får ut 13 500 kronor i pension? Hur ska de äldre ha råd att äta sig mätta med dessa höga matpriser och att betala sina hyror och sin medicin?

Fru talman! Nedskärningarna inom den svenska välfärden fortsätter, och äldreomsorgen är inget undantag. Flera regeringar har inte tagit sitt finansieringsansvar gentemot kommunerna och tillfört de statsbidrag som kommunerna behöver. Men den här regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna har levererat historiska nedskärningar av hela landets äldreomsorg, som innebär att äldreomsorgen befinner sig i en större kris än någonsin.

Äldreomsorgens kvalitet har fallit under tio år, enligt Socialstyrelsen. Knappt någon av observationerna, påpekandena eller förslagen i Coronakommissionens drygt 300 sidor långa rapport om äldreomsorgen under pandemin har lett till åtgärder från regeringen och Sverigedemokraterna. Det innebär att äldreomsorgen befinner sig i ett minst lika utsatt tillstånd som före pandemin och därför också är lika exponerad för nya kriser. Situationen inom äldreomsorgen har därigenom även påmint oss om den ojämlikhet och ojämställdhet som råder.

Just nu är det för lite personal som jobbar inom äldreomsorgen sett till behoven i dag men också inför framtiden. Givet att antalet personer över 80 år kommer att öka kraftigt är det av vikt att vidta åtgärder nu för att ha en beredskap för kommande behov av såväl kompetens som ett tillräckligt antal anställda. Drygt 65 000 personer kommer att behöva anställas inom äldreomsorgen fram till 2033, visar en ny rapport från SKR, Sveriges Kommuner och Regioner.

Utan personal faller det på de anhörigas lott att ta ett ökat ansvar, och det är ett faktum att kvinnor är överrepresenterade både bland personal och bland dem som tar ett stort ansvar för äldre familjemedlemmar. En utbyggd och välfungerande äldreomsorg är därför en förutsättning för ett jämställt samhälle.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Äldreomsorg

Det måste till resurser för att ny personal ska kunna anställas och både resurser och ökad regelstyrning för att förbättra personalens arbetsvillkor och arbetsmiljö så att omsorgspersonal lockas att arbeta inom äldreomsorgen runt om i landet. I dag är undersköterskor dubbelt så sjuka som någon annan yrkesgrupp i Sverige. Äldreomsorgen blir då knappast en arbetsplats att vilja vara på eller stanna kvar på under en längre tid.

Genom att grundbemanningen stärks kan personalen ge vård och omsorg av god kvalitet samtidigt som man får tid till kompetens- och yrkesutveckling på arbetstid utan att slita ut sig, bli sjuk eller tvingas gå i pension i förtid. Ökade resurser till kommuner kan även möjliggöra för dem att satsa på att höja de lägsta lönerna – som är överrepresenterade bland undersköterskor och vårdbiträden.

Dessutom handlar det om ett otillräckligt regelverk. Det finns en anledning till att nedskärningar går ut över bemanningen i äldreomsorgen. Mycket annan kommunal verksamhet är starkare lagstyrd. Bristen på reglering av äldreomsorgens förutsättningar kopplat till bemanning och kompetensnivå har skapat en situation där äldreomsorgen används som budgetregulator när intäkter inte räcker till.

Förslag till nationella bemanningsriktlinjer gäller antal heltidsanställda per äldre, antal medarbetare per chef, rätt till tillsvidareanställning och heltid samt att 100 procent av personalen ska vara yrkesutbildad inom vård och omsorg eller under utbildning. Vårdbiträdesutbildning ska vara den lägsta utbildningsnivån i äldreomsorgen, oavsett insats.

Delade turer inom hemtjänsten, med ett långt obetalt uppehåll mitt på dagen och stressframkallande minutstyrning, är något som är förlegat och måste bort.

Vänsterpartiet vill också ha en hållbar arbetsmarknad där människor orkar jobba till pensionsåldern utan att slitas ut i förtid. Kortare arbetstid – en generell arbetstidsförkortning – med bibehållen lön vore ett avgörande steg i en sådan progressiv och frihetsvidgande utveckling. Överklassens bidrag för villastädning kostar mer än en arbetstidsförkortning för alla. Detta är en obegriplig prioritering av regeringen och Sverigedemokraterna.

Genom att satsa på personalen satsar man även på att de äldre ska få en äldreomsorg efter behov. Då kan personalen och de äldre spendera mer kvalitativ tid med varandra. Genom att mer resurser tillförs till äldreomsorgen får fler äldre möjlighet till en plats på särskilt boende. I dag får äldre vänta relativt länge på att flytta till äldreboenden i förhållande till deras behov och återstående livslängd. Det innebär för många en lång väntan innan de kan få den vård och omsorg de behöver. Detta kan avgöra om de får leva längre eller inte.

Med mer resurser erbjuds också mer regelbundna aktiviteter, mer smakrika och näringsrika måltider, bättre lokaler och vackrare inredning. Detta skapar sociala sammanhang och bryter ensamheten.

Riktiga satsningar påverkar äldres rätt till omsorg och vård. Vi läser dagligen om vanvård runt om i landets kommuner, och så kan vi inte ha det.

Riktiga satsningar påverkar personalens arbetsvillkor och arbetsmiljö. Vi läser dagligen om hur undersköterskor inte har råd att betala sina räkningar eller sjukskriver sig.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Äldreomsorg

Det måste gå att lita på äldreomsorgen, både för dem som behöver stöd, vård och omsorg och för deras anhöriga, och även för personal som behöver goda arbetsförhållanden.

Slutligen, fru talman, har privatiseringar och vinstjakt för att skapa ekonomisk effektivitet inom äldreomsorgen resulterat i många timvikarier, lägre personaltäthet, hög personalomsättning och sämre löner. Äldre ses inte som individer med egna behov utan som enheter i en redan underfinansierad välfärd eller i en välfärd som ska generera ekonomiskt överskott till aktieägarna i privata företag.

Även i de kommuner där moderater styr avskaffas LOV, lagen om valfrihet. Vänsterpartiet kritiserar inte rätten till valfrihet – Vänsterpartiet kritiserar vinstjakten inom välfärden. Det ska inte göras vinster på bekostnad av personalens hälsa, välbefinnande och plånbok. Det ska inte göras vinster på bekostnad av de äldres mående och livslängd.

Vänsterpartiet står förstås bakom alla sina reservationer, men jag vill här yrka bifall till reservation 9 om äldreomsorgens arbetsvillkor och arbetsmiljö.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Äldreomsorg

Fru talman! Jag tackar ledamoten för svaret. Det stämmer att kommunerna har ansvar för att bestämma sina egna skattesatser och bestämma vilka prioriteringar man ska göra i de olika kommunala verksamheterna. Men på grund av hur lagar och regler i dag är utformade används äldreomsorgen väldigt mycket som budgetregulator eftersom andra typer av kommunala verksamheter är mer regelstyrda, exempelvis skolan. Många gånger prioriterar kommunerna där ute, oavsett färg, att resurser främst riktas till skolornas verksamhet – kanske med fokus på förskolan – och då hamnar äldreomsorgen efter.

Det handlar absolut om hur kommunala verksamheter prioriteras i de enskilda kommunerna. Men där anser Vänsterpartiet att vi behöver mer av en regelstyrning inom äldreomsorgen så att vi kan säkerställa att allt fler får rätt till heltid och tillsvidareanställning och så att man begränsar antalet medarbetare per chef.

Det hänger också ihop med hur mycket resurser som staten ska tilldela kommunerna för att kommunerna ska kunna satsa på att höja de lägsta lönerna för exempelvis undersköterskorna. Det handlar om att kunna anställa fler och satsa på arbetsvillkoren och arbetsmiljön med hjälp av resurser och med hjälp av ökad regelstyrning.

Alternativet är att höja kommunalskatten. Ledamoten tycker uppenbarligen att det är det enda alternativet. Man vill inte ge kommunerna de ökade resurser som de behöver.

Fru talman! Jag tackar ledamoten för anförandet.

Äldreomsorgens kvalitet är den sämsta på tio år, enligt Socialstyrelsens senaste rapport som släpptes efter årsskiftet. Det hänger ihop med de rekordstora nedskärningar vi ser runt om i landets kommuner under regeringens och Sverigedemokraternas ledning av det här landet.

Undersköterskor är mer sjuka än någon annan yrkesgrupp. De har inte råd att betala räkningar och sätta mat på bordet, och de sägs upp. Personal säger i Kommunals medlemsundersökning att den otillräckliga bemanningen utgör en risk för de äldre minst någon gång i veckan. De här nedskärningarna drabbar alltså inte bara personalens arbetsvillkor och arbetsmiljö utan även de äldres rätt till vård och omsorg.

Vad gör då regeringen och Sverigedemokraterna? Jo, de prioriterar skattesänkningar för de allra rikaste. Statsminister Ulf Kristersson har gett sig själv en skattesänkning på 4 000 kronor i månaden, medan undersköterskan bara får en skattesänkning på 150 kronor per månad. Ofta vill den här regeringen och Sverigedemokraterna avsäga sig finansieringsansvaret och säga att kommunerna har allt ansvar. Men det innebär i praktiken att man måste höja kommunalskatten, den platta skatten, för pensionären, undersköterskan och den ensamstående mamman.

Min fråga till ledamoten är: Hur mycket tycker ledamoten att kommuner borde höja kommunalskatten med? Hur mycket mer skatt ska invånare i olika kommuner tvingas betala för att få en bra äldreomsorg?

Herr talman! Regeringen har ansvar för att följa LSS-lagstiftningen, som utlovar att man ska ha ett liv som alla andra med goda levnadsvillkor, och för att följa FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, som i artikel 28 erkänner rätten för personer med funktionsnedsättning att ha en tillfredsställande levnadsstandard, som alla andra. Regeringen måste även se till att kommuner, regioner och förvaltningsrätter inte feltolkar LSS.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Stöd till personer med funktionsnedsättning

Men det är väldigt uppenbart att regeringen inte tar ansvaret för att leva upp till LSS eller funktionsrättskonventionen och att regeringen inte arbetar tillräckligt skyndsamt för att man ska kunna leva upp till LSS eller funktionsrättskonventionen. Det är Vänsterpartiet övertygat om.

Det sker nedskärningar när det gäller LSS-insatser runt om i landet som stoppar personer med funktionsnedsättning från full delaktighet i samhällslivet. Det gäller assistans, ledsagning och rätt till kontaktperson. Daglig verksamhet är i dag inte utformad så att alla utvecklas utifrån sin egen förmåga, oavsett grad av funktionsnedsättning. Personaltätheten har minskat i daglig verksamhet. Logopeder och arbetsterapeuter – viktiga yrken – blir alltmer sällsynta i dagliga verksamheter trots att deras kunskap är nödvändig för att upprätthålla en bra kvalitet i insatsen.

Många kommuner sätter stopp för möjligheten att kombinera daglig verksamhet med studier eller praktik. Det är inte heller alla som deltar där som får habiliteringsersättning. Och ersättningen skiljer sig mellan kommunerna, från 30 till 150 kronor per dag, vilket är rent nedvärderande summor.

Den statliga assistansersättningen ligger långt efter den kollektivavtalade löneutvecklingen och den allmänna kostnadsutvecklingen. Det påverkar lönerna till de personliga assistenterna. Det gör att de får sämre löner, sämre arbetsvillkor och sämre arbetsmiljö. Det är färre som söker sig till yrket, men det är också många som man har tvingats säga upp på grund av kommuners dåliga ekonomi.

Kostnadsperspektivet på LSS-insatser fortsätter att dominera. Det sker nedskärningar och bortprioriteringar på grund av att regeringar i omgångar har gett för lite statsbidrag och budgeterat för lite. Försäkringskassan och kommuner gör då restriktivare bedömningar, där färre och färre behov och diagnoser berättigar till LSS-insatser. Grundläggande behov styckas upp och minuträknas i stället för att ses i en helhet. Denna fragmentering är ett centralt verktyg för att genomföra åtstramningar i den personliga assistansen. Tidöregeringen är inget undantag i fråga om att låta kostnadsperspektivet på LSS-insatser få dominera.

Nedskärningar i LSS-insatser innebär också att ansvaret tvingas föras över mer och mer på redan utarbetade anhöriga, många gånger kvinnor. Så är det trots att man har rätt att få den här insatsen från samhället.

I dag får allt fler avslag på sin ansökan om en LSS-insats, vilket leder till att antalet överklaganden hela tiden ökar. Om den enskilde skulle vilja överklaga beslut om LSS-insatser och kunna få rätt i högre instans måste den enskilde ofta driva en väldigt komplicerad rättsprocess som ställer krav på särskild juridisk kompetens, och många har inte råd att anlita jurist.

Statistik från Domstolsverket visar att den enskilde bara vinner i cirka 10 procent av fallen när det gäller överklagade beslut. Det är en kritik från FN att regeringen inte stärker individens möjlighet att hävda sina rättigheter genom att införa rättshjälp.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Stöd till personer med funktionsnedsättning

Principen om kontinuitet ska prägla ett beslut om beviljad LSS-insats. Det innebär alltså att den enskilde måste kunna lita på och känna trygghet i att insatsen ges så länge behoven finns och inte plötsligt upphör eller förändras. En omprövning ska endast ske om behovet av insatsen väsentligt förändras. Men vad Försäkringskassan eller kommunerna anser är väsentligt har visat sig vara ganska oklart och svårt att förutse.

Förändringar, exempelvis byte av skola eller flytt till en annan ort, har bedömts på olika sätt. Omprövningar är också allmänt väldigt märkliga och oftast helt onödiga, då personer som tillhör LSS-personkretsar har livslånga funktionsnedsättningar och behov av stöd som inte förändras på några få år.

Kommunernas omprövningar har blivit ett jätteproblem då de används av kommunerna för att kunna ge avslag i ett senare skede när de har upptäckt att någon av förvaltningsrätterna har dömt till nackdel för en sökande i en annan kommun. Det är också alltid ett maktmissbruk att tvinga marginaliserade personer att ansöka om sina LSS-insatser varje år eller vartannat år. Det skapar onödig oro för den enskilde och onödigt extraarbete för anhörig eller god man.

Försäkringskassans återkrav, på miljoner, har börjat öka igen. Detta försätter assistansberättigade i skuld. Det är nog väldigt många som har hört om DN-rapporteringen den 19 februari, om 34-åriga Maria som har en cp-skada och som därför har personlig assistans. Efter att Försäkringskassan bedömt att hon fått för mycket assistans i tio år har man nu skickat ett betalningskrav på 1,1 miljoner kronor.

Aktivitetsersättning är en av de ersättningar där återkraven har ökat kraftigt. Det är en allvarlig utveckling. Personer med funktionsnedsättning blir alltmer skuldsatta, och de har redan sämre ekonomiska förutsättningar än övriga befolkningen. En av fyra lever i risk för fattigdom. Samtidigt har de ekonomiska klyftorna i samhället ökat och kommer sannolikt att fortsätta öka, vilket innebär att personer med funktionsnedsättning, särskilt de som är kvinnor, löper större risk att leva i fattigdom.

De är också mer oroliga för och mer utsatta för våld. För att säkerställa att allvarliga kvalitetsbrister, vanvård, övergrepp och andra missförhållanden inom LSS-verksamheter granskas fyller tillsyn en viktig funktion. Behovet av tillsyn visar sig även i att antalet lex Sarah-anmälningar ökar. Tillsynsbehovet när det gäller LSS-verksamheter är långt större än vad Ivo klarar av att möta.

Ivos tillsyn och kunskap om LSS måste utvecklas för att stärka individens rättigheter, säkerställa kvaliteten och förebygga missförhållanden. Det blir allt viktigare när personer med funktionsnedsättning tvingas till vissa boende- och levnadsarrangemang och därmed lever i institutionsliknande miljöer. Det kan innebära att man måste dela personer som ger stöd och service med andra och att man saknar kontroll över vem som ger stödet, när det ges, var det ges och på vilket sätt det ges. Det är en väldigt sorglig utveckling, fru talman.

Detta sker i ett samhälle där ett bristande funktionshindersperspektiv exkluderar gruppen från socialförsäkringssystemet, arbetsmarknaden och utbildningsmarknaden, vilket försätter dessa personer i fattigdom. Personer med funktionsnedsättning skattar också sin hälsa som sämre i större utsträckning än övriga befolkningen.

Nu måste regeringen och Sverigedemokraterna prioritera upp och prioritera om arbetet för att leva upp till LSS och funktionsrättskonventionen. Det handlar både om hur de budgeterar och om att tillse att kommuner, myndigheter och förvaltningsrätter inte feltolkar LSS.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Stöd till personer med funktionsnedsättning

Slutligen vill jag i den här debatten yrka bifall till reservation 15, som handlar om att regeringen måste stärka rätten till en avgiftsfri ledsagning för personer med funktionsnedsättning och att insatsen ska regleras i en särskild lag. Ledsagarservice har minskat med mer än 30 procent på 13 år. Det ökar isoleringen och stoppar gruppen från att delta i samhällslivet som alla andra. Det är fullständigt oacceptabelt att de utestängs från samhället på det här sättet, vilket sker när de inte beviljas ledsagning för att gå på promenader, besöka vänner eller delta i aktiviteter. De tvingas bli beroende av en anhörig när de egentligen har den här rättigheten. Jag hoppas att regeringen bereder förslaget väldigt fort.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Stöd till personer med funktionsnedsättning

Herr talman! Tack, ledamoten, för svaret! Jag skulle vilja börja med att återkomma till den första frågan – den gällde behovsbedömningarna och att detta fortfarande bereds för att det ska göras rätt så att man slipper gå vidare med ett förslag som man senare tycker är felaktigt eller blir konstigt på något sätt. Kan man se att detta skulle kunna bli verklighet, att man förändrar behovsbedömningarna, före valet 2026? Kan ledamoten säga något om det?

Sedan undrar jag fortfarande om det här med LSS-inspektionen, men jag förstår att Malin Danielsson inte hade tillräckligt med tid för att svara på den frågan.

Herr talman! I detta replikskifte tänkte jag inte debattera så som jag gjort tidigare, utan jag ska vara lite mer frågande och lite mer nyfiken på vad ledamoten Malin Danielsson har för uppfattning om regeringens arbete när det gäller att leva upp till LSS och funktionsrättskonventionen. Jag tycker att det i anförandet redogjordes väldigt bra för hur ledamoten ser på Sveriges efterlevnad av funktionsrättskonventionen och hur olika regeringar levt upp till sina skyldigheter enligt den konventionen. Det är inte bara den här regeringen som har fått kritik för detta utan även tidigare regeringar – så har det faktiskt sett ut.

Jag vet att ledamoten både i riksdagsdebatterna och i medier har nämnt vikten av att förändra behovsbedömningarna och att man behöver se de bedömningarna i sin helhet. Min fråga är om Malin Danielsson från Liberalerna är nöjd med hur regeringen i det här läget prioriterar när det gäller denna fråga eller om man skulle vilja prioritera om och prioritera upp frågan.

Det andra jag skulle vilja fråga om är LSS-inspektionen, ett förslag som ledamoten har nämnt flera gånger. Från Vänsterpartiets håll kan vi definitivt se att detta skulle kunna bli verklighet eller att Ivo skulle kunna få mer av spetskompetens i olika frågor när det gäller LSS. Jag undrar om ledamoten kan nämna något om hur arbetet på Regeringskansliet ser ut när det gäller detta.

Herr talman! Här rabblas upp ett antal saker som man har gjort för att möjliggöra för personer med funktionsnedsättning att vara lika delaktiga i samhället som alla andra. Jag säger inte att Sverigedemokraterna och regeringen inte har gjort någonting, utan jag menar att man inte har gjort tillräckligt mycket. Man behöver prioritera upp och om i de frågorna.

Genom åren har man gjort till sin retoriska och politiska agenda att beskylla en hel grupp av människor, alltså personer med invandrarbakgrund, för att de skulle vara orsaken till en rad olika samhällsproblem. Sedan visar det sig att när det nu är den lägsta asylinvandringen på 40 år har det ändå inte blivit bättre för dem som man anser är sina egna, till exempel personer med funktionsnedsättning. Det har ju blivit sämre för dem under Sverigedemokraternas ledning tillsammans med regeringen.

Jag har gett ett antal exempel som rör rätten till assistans, integritetskränkande bedömningar av assistansen, att personliga assistenter sägs upp runt om i landet, habiliteringsersättningens låga nivåer som blir slavliknande och att funktionsnedsatta isoleras mer och mer. De är också överrepresenterade bland fattiga och bland dem som utsätts för våld ute i samhället. Det har inte blivit bättre med Sverigedemokraterna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Stöd till personer med funktionsnedsättning

Vilka är de största förändringarna man vill göra för den gruppen?

Herr talman! Först och främst vill jag påminna ledamoten Mona Olin om vad Sverigedemokraterna alltid har pratat om innan valet 2022, vilket är att ta hand om sina egna före en ökad invandring.

Asylinvandringen är nu lägst på 40 år. Hur har det blivit bättre för Sveriges invånare, speciellt med tanke på den målgrupp vi pratar om i dag – personer med funktionsnedsättning? Hur har det blivit bättre för den gruppen när Tidöregeringens största underlag, vilket är Sverigedemokraterna, är med och styr landet?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Stöd till personer med funktionsnedsättning

Jag skulle inte säga att det har blivit så mycket bättre för dem. Troligen har det blivit sämre på många olika håll. De får inte ens rätt till assistans. Får de det riskerar de att få återkrav på miljoner kronor eller att få gå igenom integritetskränkande bedömningar där de får uppge hur många minuter de behöver för att gå på toa, duscha eller gå på promenad.

Personliga assistenter runt om i landet sägs upp. Går man i daglig verksamhet får man i vissa kommuner en habiliteringsersättning på 30 kronor per dag. Funktionsnedsatta isoleras mer och mer för att de helt enkelt inte får rätt till ledsagning, vilket gör dem beroende av anhöriga eller tvingar dem till isolering i hemmet.

Hur blev det bättre för personer med funktionsnedsättningar tack vare Sverigedemokraterna?