Lorena Delgado Varas

Tack för ordet! Det är intressant att ministern tar upp tillbörlig aktsamhet för företag. Tyvärr var regeringen med om att urvattna direktivet innan det antogs. Det gör att en stor del av det som skulle ha kunnat vara lagkrav inte är det. Det beror lite på företagen om de vill eller inte.

Jag menar att det som krävs är en proaktiv lagstiftning på nationell nivå likt den tyska Lieferkettensorgfaltspflichtengesetz, där företag som inte respekterar mänskliga rättigheter kan få kännbara konsekvenser. Det kommer de inte att få i dag. Det innebär också att vi inte passivt behöver efterfölja EU:s miniminivå, utan vi kan ställa större krav än det.

Den ordning vi ser i dag, oavsett om vi tittar på handelsavtal eller memorandum eller liknande, är fortfarande kolonial i sin kärna. Det innebär att västliga stater och bolag sluter avtal över huvudena på folket i Kongo. Där utvinns mineraler i konfliktdrabbade områden utan demokratiskt samtycke, och kvinnor och barn är de första som drabbas men de sista att höras.

Vi måste som land sluta att stödja fred på bekostnad av suveränitet. Rättvis hållbar handel, offentlig kontroll, skydd av mänskliga rättigheter och kvinnors organisering är inte sidospår. De är själva grunden för långsiktig fred. Det har vi sett flera gånger. Det räcker med att titta hur till exempel USA nu utnyttjar Ukrainas utsatthet för att skriva avtal.

Jag skulle verkligen önska att Sverige kunde driva en annan typ av handelspolitik så att vi tydligt står på folkets sida vare sig det gäller Kongo, Palestina eller Iran.

Tack för ordet! Ministern menar att svenska företag deltar i arbetet för att säkra produktionskedjorna. Det är till viss del sant. Men samtidigt har vi exempel från inte så länge sedan på att europeiska företag, även svenska, på olika sätt bidragit till brott mot mänskliga rättigheter. Det visar att EU:s regler inte räcker.

Konfliktmineralsförordningen täcker inte alla mineraler. Den ska trygga ansvarstagande hos företag. Men det räcker inte långt, eftersom den endast gäller råvaruimport och bara avser tenn, volfram, tantal och guld. Det innebär att kobolt, litium och grafit, som är superviktiga mineraler i elektrifieringen, inte omfattas alls.

Utvidgningen av regelverket via due diligence och EU:s Critical Raw Materials Act skulle kanske ge ett förbättrat arbete ur företagsperspektiv men är ganska urvattnad och inte helt implementerad och kommer antagligen inte att få den effekt som man så fint skriver om på papper. Företag har oftast en tendens att inte svara så länge det inte är lagkrav på saker och ting. Detta är någonting som man saknar i väldigt många direktiv som EU tar fram när det gäller mänskliga rättigheter och miljö.

Jag vill också lyfta fram avsaknaden av feministisk utrikespolitik. Den har regeringen tagit bort, vilket gör att kvinnor osynliggörs. Det är ganska talande i till exempel Kongo, där ungefär 30–50 procent av arbetskraften i småskalig gruvdrift utgörs av kvinnor. De är otroligt utsatta, bland annat för sexualiserat våld. 30–33 procent har mött våld under sin livstid. Om man inte har jämställdhetspolitiska riktlinjer när det gäller sådana här avtal och inte har sådan politik från regeringen kommer man inte att kunna åstadkomma förändringar och ge kvinnorna den framtid som de faktiskt har rätt till. I stället förstärker man de patriarkala strukturer som finns inom de här näringarna.

Dessutom är kvinnors deltagande avgörande för att få fred och stabilitet och en hållbar utveckling på området. Det finns oerhört mycket forskning som visar att det är otroligt viktigt att ha med kvinnorna både när man tar initiativen och när man skapar företagande. Det finns till exempel ett initiativ i västra Katanga i Kongo som heter Mother Boss. Det skapar både tryggare arbetsvillkor och stärkt lokalägande för kvinnor och har gett otroligt positiva resultat. Fler sådana initiativ behövs, men det kommer inte att synliggöras med den politik som den här regeringen för fram.

Det som krävs är fler villkor och lagkrav, i synnerhet i fråga om barns rättigheter, jämställdhet, kvinnors representation och skydd mot våld, för att inte tala om miljö- och klimatfrågor. Generellt kan man säga att EU:s avtal saknar lagkrav på alla de viktiga områdena. Jag tror att Sverige skulle kunna vara en ganska viktig aktör genom att lyfta de frågorna inom EU men också föra egen talan.

(ANDRE VICE TALMANNEN: Jag vill påminna om att den som har ordet ska rikta sitt anförande till talmannen.)

Tack för ordet! Och tack, ministern, för svaret! Men det är inte tillräckligt att hänvisa till att det såvitt ministern känner till inte finns något avtal.

USA:s regering har offentligt tillkännagett ett memorandum of understanding med DRK och Zambia om kritiska metaller. Och enligt uppgifter från bland annat Reuters pågår diskussioner om en djupare bilateral överenskommelse mellan USA och Kongo. Flera experter, bland annat Congo Research Group, har varnat för att denna typ av avtal underminerar Kongos suveränitet, eftersom de ofta utformas utan parlamentets godkännande och riskerar att driva fram en privatisering av säkerhetssektorn.

Dessutom initierade Kongo och Rwanda ett utkast till avtal som ska undertecknas den 27 juni i närvaro av USA:s utrikesminister Marco Rubio. Dokumentet kopplar avväpning av M23, återvändande av flyktingar och ett gemensamt säkerhetssamordningsorgan till USA-ledd finansiering av miljardbelopp i kobolt, koppar, guld och litium i östra Kongo – det vill säga att Kongo ska ge sina mineraler för att få fred.

Jag hade väntat mig att ministern skulle vara tydligare i sin oro för att sådana avtal ska kunna etableras, eftersom de kan skapa parallella maktstrukturer där internationella och privata aktörer får en otroligt stor kontroll över Kongos naturresurser utan att det kongolesiska folket får säga sitt eller för den delen ta del av profiten för att kunna skapa en bättre framtid.

Det är såklart sant att det är EU som förhandlar de internationella handelsavtalen, men det gör inte att Sverige kan kringgå sitt politiska ansvar att driva på för etisk handel och kritisera skadliga bilaterala strukturer, särskilt om de rör konfliktråvaror och mänskliga rättigheter.

EU har tidigare under tryck från medlemsstater kritiserat Kinas Belt and Road Initiative för brist på transparens och demokratiskt deltagande. Varför kan vi då inte kritisera även en västlig aktör, i det här fallet USA, när den ingår ett avtal som riskerar att urholka de demokratiska processerna i Kongo och i princip förankrar Kongo i ett avtal som tar över hela dess mineralnäring?

Via organisationer har vi fått information om att den kongolesiska regimen också har försökt hitta andra vägar, för att kunna sluta avtal med andra än USA, men inte fått gehör. Är det så att EU sitter stillasittande i väntan på att USA ska skriva sitt avtal, trots konsekvenserna för folket i Kongo? Har Sverige på något sätt markerat och insisterat på att det är en prioriterad nödvändighet att stötta Kongo i fredsprocessen och för dess framtid?

Vi bör vara konsekventa när vi agerar i internationella frågor. Ska vi använda handelsavtal som ett verktyg för att skapa en bättre framtid för både oss och de länder vi har avtal med ska vi göra det även med Kongo. Vi måste våga kritisera de maktobalanser som bland annat USA och andra imperialistiska stater skapar med sina handelsavtal.

Fru talman! Jag håller helt med om att det mineralavtal som Ukraina tvingades in i är vedervärdigt. Det är samma sak med det så kallade fredsavtal som man nu vill tvinga in Kongo i och som innebär att man ställer upp på fortsatt överexploatering under många år bara för att kunna få fred och frihet. Jag håller alltså helt med om det där.

Det jag skulle vilja prata om är det hyckleri ministern pratar om. Jag menar att det är hyckleri att prata som om vi genom att producera mycket mer här i Sverige garanterar att vi får svenska mineralprodukter i Sverige eller att detta på något sätt skulle påverka på det sättet. Det stämmer ju inte. Vi har en helt annan typ av ekonomiskt system som inte tillåter detta.

Det talas ofta – precis som ministern gjorde – om behovet av svenska mineral för den gröna omställningen. Systemet ger dock inga garantier för att de utvunna mineralen faktiskt stannar inom landet eller ens inom EU. Det finns ingenting som hindrar att de exporteras till de länder vi säger att vi vill bli mindre beroende av, så den strategiska nyttan finns inte riktigt där.

Nu pratar vi om alunskiffer, vi pratar inte om all typ av gruvdrift, och det måste ministern vara tydlig med. Etablerade svenska gruvbolag vill inte ens röra alunskiffer. Det är främst utländska spekulanter som står bakom de projekten.

Om våra egna gruvexperter inte ser det som ekonomiskt eller miljömässigt hållbart, varför ska vi då tillåta experiment på svensk naturmark? Varför ska vi tillåta att vattenförsörjningen runt Storsjön förstörs?

Fru talman! Jag vill tacka för att talmannen lyfter upp debattreglerna. De är ganska viktiga.

Tack för inlägget, ministern!

Jag vill fortsätta med att ta upp, och invända mot, resonemanget om att vi måste öppna fler gruvor i Sverige för att minska exploateringen i andra länder. Detta bygger egentligen på en falsk motsättning som säger att vi bara har två val: att förstöra vår egen miljö eller att förstöra andras. Jag menar att det finns en tredje väg: att på allvar minska överkonsumtionen och förändra vår resursanvändning i grunden.

Problemet är inte bara att vi bryter utan också hur mycket vi konsumerar, och vad. Klimatomställningen kräver ett visst mineraluttag. Det är vi alla överens om. Den kräver dock också att vi slutar leva som om planeten hade oändliga resurser. Om hela världen skulle ha samma konsumtionsnivå som Sverige hade vi behövt fyra jordklot. Detta brukar man ta upp som exempel.

Det är inte hållbart att bygga elbilar till alla hushåll, göra batterier till alla prylar och skapa nya teknologier till varje individuell lösning utan att samtidigt ifrågasätta mängden, behovet och tempot i konsumtionen. Vi kan inte lösa ett ohållbart system genom att byta fossila bränslen mot ett ohållbart mineralberoende. Vi måste ta ansvar för både våra egna gruvor och våra importvaror.

Självklart accepterar ingen av oss barnarbetare i koboltgruvor i Kongo eller att regnskogar skövlas i Amazonas. När det gäller det har vi kämpat riktigt hårt för att företagen ska ta mycket mer ansvar. Sverige importerar enorma mängder mineral och metaller utan att för den delen ställa tillräckliga krav på miljö och mänskliga rättigheter.

Att bara flytta problemet någon annanstans är inte riktigt ett ansvarstagande. Man behöver se helheten. Det handlar bland annat om kraven på due diligence, där företagen som importerar ska redovisa miljömässiga och sociala risker i leveranskedjorna. Det handlar också om binding treaty, som ger samhällen möjligheter att ställa sig emot de transnationella företag som begår brott.

Det behövs också en storskalig återvinning. Det finns mängder av metaller i produkter vi redan har. Urban gruvdrift, alltså återvinning av elektronik och metaller, måste prioriteras långt före nya gruvor. Vi behöver inte bara ord, utan vi behöver att man faktiskt ägnar budget till det.

Vi behöver en samhällsplanering utan överuttag. Elektrifiering ska ske där det gör nytta och inte där det göder fortsatt bilberoende eller energislöseri. Detta pratar vi för lite om.

En rättvis omställning kräver global solidaritet, menar jag, och inte bara nationell självförsörjning. Att säga att Sverige ska bli självförsörjande på mineral för att minska vårt beroende av tredjeland låter väldigt ansvarsfullt. Det riskerar dock att i praktiken bli en grön industrinationalism där vi skyddar vår industri men inte vår natur, vår vattenförsörjning eller våra lokalsamhällen.

Omställningen ska vara rättvis – inte bara tekniskt möjlig. Den måste bygga på principerna om hållbarhet, återbruk, minskad konsumtion och globalt ansvar. Det anser jag i alla fall.

Fru talman! Jag anser också att det är beklämmande att ministern väljer att starta med att vara en del av ett drev men inte har haft problem med att skaka hand med bland annat en armé som begår folkmord.

Över till gruvfrågan, för det är därför vi är här. Jag tackar för svaret. Jag vill dock lyfta fram att regeringens nuvarande linje i fråga om gruvbrytning i alunskiffer innebär allvarliga risker inte bara för miljön och människors hälsa utan även för det demokratiska inflytandet för lokalsamhällen.

Vi vet att alunskiffer innehåller en rad farliga ämnen – inklusive uran, kadmium, arsenik och andra tungmetaller – som riskerar att läcka ut i grundvatten och ytvatten. Detta hotar dricksvattenförsörjningen och jordbruket. Att då säga att miljöbalken ska säkerställa att kraven uppfylls räcker inte. Vi vet att tillståndsprocesserna inte har tillräckligt med resurser och ofta lutar sig mot företagens egna miljökonsekvensbeskrivningar.

Själv anser jag att försiktighetsprincipen ska gälla, särskilt när det gäller gruvor i områden med livsmedelsproduktion och hög känslighet för vattenförorening, såsom området runt Storsjön. Flera utländska gruvbolag har fått tillstånd att prospektera nära Storsjön, som är en av Sveriges största sjöar och dricksvattentäkt för tusentals människor. Ett av bolagen har dessutom ansökt om att få starta en öppen gruva i form av dagbrott – detta i ett område som är otroligt känsligt och otroligt betydelsefullt för människor och djur och ekosystem.

Jag delar inte heller regeringens prioritering, där ökad gruvbrytning i känsliga områden motiveras med försvarsförmåga eller konkurrenskraft. Klimatomställningen får inte bli en ursäkt för att skynda förbi miljöansvar. En grön omställning måste vara socialt och ekologiskt hållbar och inte bygga på fortsatt rovdrift på naturresurser och uppoffringar i lokalsamhällen. Det finns ingen hållbarhet i att förgifta mark och vatten i Sverige för att minska beroendet av andra länder.

När det gäller försvarsförmåga bygger ett samhälles resiliens för kriser faktiskt på att man har tillgång till vatten och till mat. Båda kommer att gå förlorade för tusentals människor om vi medvetet förgiftar områden genom ogenomtänkt gruvdrift.

Det så kallade lämplighetskravet från 2022 som ministern nämner är inte tillräckligt. Det utgör ett minimikrav men saknar både tydliga mätbara kriterier och verklig kontroll.

Forskning visar att utvinning ur alunskiffer är extremt svår att göra på ett säkert sätt. Det finns inga bra exempel någonstans i världen, tvärtom. Därför behöver vi ett moratorium, det vill säga ett stopp, för den typen av gruvetableringar tills man har gjort oberoende forskning för att ta reda på om det kan göras utan skador på miljö, hälsa och biologisk mångfald.

Fru talman! Jag tänker att ord inte räcker. Det är dags att agera. Även om man försöker att kasta upp siffran 800 miljoner, och det gjorde man även i en tidigare interpellationsdebatt, går inte de pengarna dit där de behövs mest, eftersom Sverige har blockerat UNRWA. Även om organisationerna får pengar når de i slutändan inte fram för att de är blockerade.

Angående siktena måste man antingen ändra lagen, eller så kanske man enbart kan stoppa all handel till Israel. Det skulle kunna vara ett uttalande från ministern som jag skulle uppskatta.

Slutligen vill jag rikta mina sista ord i debatten inte specifikt till utrikesministern utan till alla som lyssnar både här i kammaren och ute i landet. Vi ser just nu en våg av civilkurage i Sverige och runt om i världen. Studenter på universiteten har höjt sina röster i protest mot det pågående folkmordet i Gaza. De kräver att deras universitet avbryter samarbeten med israeliska institutioner. Det är en fredlig, moralisk och akademisk bojkott, en akt av icke-våld, precis som Freedom Flotilla sagt.

Vad möter dem när de står upp för internationell rätt? Det är inte stöd och inte lyhördhet. De möts av tystnad eller poliser med k-pistar på universitetens campus. Människor som står upp för Palestina förlorar sina jobb och uppdrag. Den tystnaden skrämmer mig allra mest. Vi i det här landet som gärna talar om mänskliga rättigheter står inte upp för dem när de verkligen prövas.

Jag tänker på mannen som jag träffade i Skärholmen. Han berättade att han har en syster i Gaza. Han talade om för mig att han enbart når henne visa sms. För två dagar sedan fick han ett sms: Vi svälter. Vad kan han göra? Vad kan vi göra? Börja med att inte blunda. Börja med att stå upp för internationell rätt, ministern!

(Applåder)

Fru talman! Jag måste säga att det är anmärkningsvärt att regeringen fortsätter med undanflykter i sina svar om de här frågorna. Jag hör fortfarande inte ett fördömande av attacken på Conscience. Jag hör inte heller ett fördömande av folkmordet. Som ministern säger är det ännu inte fastställt att det är ett folkmord, men sanningen är att internationell rätt kräver att regeringar ska agera när folkmord misstänks. Vi förväntar oss av länder som följer internationell rätt att de agerar.

Utrikesministern säger att man följer utredningen och utvecklingen i Gaza väldigt noga. Då undrar jag hur ni följer detta och varför ni enbart följer det – detta kräver handling och aktion. Hittills har den svenska regeringen absolut inte agerat, oavsett antalet mördade barn, oavsett att alla sjukhus har bombats och oavsett att Gaza är totalt förstört.

Nu är det faktiskt så att den maltesiska regeringen har lagt fram en rapport. Man har fastslagit att fartyget blev attackerat via luften och att det inte fanns några vapen ombord. Syftet med båtresan var humanitärt bistånd. Det som förvånar mig är att attacken skedde inom europeiskt område. Varför är det då inte viktigt för den svenska regeringen att agera i frågan? Om ett humanitärt fartyg blir attackerat inom europeiskt område, varför kräver man då inte en internationell utredning? Och varför kan man inte fördöma attacken? Jag förstår att regeringen har en ovilja att fördöma Israel, men man kan åtminstone fördöma attacken.

Medan Sverige officiellt talar om restriktivitet i vapenexporten till Israel vet vi att krigsmateriel fortsätter att bidra till det militära folkmordet. Ett exempel: Det svenska företaget Aimpoint har under 2024 sålt sikten som används av de israeliska ockupationsstyrkorna. Man har alltså mördat barn med de här siktena. De produkterna är inte listade som krigsmateriel enligt svensk lag, men de används i ockuperade områden under ett pågående folkmord.

Det är en lucka som den svenska regeringen inte ens försöker att täppa till. Det är anmärkningsvärt. Att hävda att vi har en restriktiv linje när svenska komponenter återfinns i vapen som riktas mot civila palestinier är hyckleri och medlöperi. Det är inte neutralitet, och det är inte att stå upp för internationell rätt.

Samtidigt svälter Gazas befolkning. FN varnar nu att över en miljon människor står inför fullständig hungersnöd. Humanitära organisationer som Röda Korset har upprepade gånger rapporterat att Israel systematiskt hindrar leveranser av mat. Därför är det ytterligare en mening med att stötta Conscience så att det når fram till Gaza med det de behöver.

Jag menar att ni måste kräva att Israel omedelbart upphör med blockaden av livsnödvändiga varor till Gaza. Sverige kan inte fortsätta att vara medhjälpare till detta. Det är dags att välja sida. Det är dags att välja barnens sida, de civilas sida, och det är dags att välja folkrättens sida.

(Applåder)

Fru talman! Det har gått över 18 månader av folkmord. Därför måste jag fortsätta att uttrycka min djupa skam över regeringens passivitet i en fråga som rör internationell rätt, mänskliga rättigheter och framför allt palestiniers rätt till ett värdigt liv.

Natten till den 2 maj attackerades det civila hjälpfartyget Conscience av beväpnade drönare på internationellt vatten utanför Maltas kust. Fartyget, som organiserats av Freedom Flotilla Coalition, där svenska Ship to Gaza ingår, var på väg till Gaza med humanitär hjälp. Attacken orsakade omfattande skador, inklusive brand och hål i skrovet. Lyckligtvis rapporterades inga allvarliga personskador.

Att ett civilt fartyg med humanitärt uppdrag attackeras utgör en allvarlig kränkning av internationell rätt. Det är inte första gången Israel utför sådana dåd mot Freedom Flotilla. Vi glömmer inte att den israeliska staten 2010 mördade 10 aktivister och skadade 50 på internationellt vatten för att de försökte nå Gaza med förnödenheter.

Flotilla har upprepade gånger begärt en oberoende internationell utredning av händelsen men har nekats en sådan. Den maltesiska olycksrapporten bekräftar att attacken kom från luften och att inga vapen eller farliga ämnen fanns ombord. Trots detta har varken EU eller Sverige tagit initiativ till en oberoende granskning.

Utrikesministerns uttalande om att se med oro på händelsen är otillräckligt. När ett civilt fartyg med humanitärt uppdrag attackeras på internationellt vatten krävs mer än oro. Det krävs handling. Regeringen borde ha fördömt attacken omedelbart, kallat upp Israels ambassadör och krävt en fullständig utredning, i synnerhet då svenska aktivister också skulle delta. Vidare är det anmärkningsvärt att regeringen inte tydligt markerat mot att fartyget nekats tillträde till hamnar i regionen, vilket bland annat försvårat möjligheterna till reparationer.

Det här handlar inte om ett enskilt fartyg utan om principer – om rätten att bistå en svältande befolkning under ett folkmord, om skyddet av civila på internationellt vatten och om att stå upp mot övergrepp oavsett vem som begår dem. Regeringens tystnad och passivitet i frågan är oacceptabel. Jag uppmanar regeringen att omedelbart fördöma attacken mot Conscience. Ministern kan göra det här och nu. Det är bara att säga ett par ord.

Kalla upp Israels ambassadör för att klargöra att sådana angrepp är oacceptabla! Fördöm det pågående folkmordet! Kräv en oberoende internationell utredning av händelsen! Arbeta för att säkerställa att fartyget får nödvändigt skydd och tillträde till hamn! Avbryt alla militära samarbeten och vapenhandeln med Israel nu!

När ett hjälpfartyg attackeras under pågående folkmord och regeringen tiger och inte fördömer det sviker den inte bara folkrätten – den sviker svenska folket. Vi behöver en svensk regering med totalt moraliskt anseende, inte den vi har i dag.

(Applåder)

Herr talman! Angående de olika tillståndsprocesserna har vi ju en situation just nu runt Storsjön. Det är en stor del av marken som är inmutad. Man kan alltså inte göra några förändringar eller bearbeta marken på något sätt. Så har det hållit på i 20 år nu. Det är ganska påfrestande för mindre kommuner som de runt Storsjön.

Det kan också ifrågasättas att man går vidare med tillståndsprocesser när det gäller gruvdrift för en typ av bergart där det i dag inte finns utvinningsmetoder som är tillräckligt analyserade, beforskade eller implementerade. Det finns flera exempel runt om i världen, som inte direkt gäller alunskiffer men liknande bergarter, där det inte har gått. I exempelvis USA och Kina har det fått enorma miljökonsekvenser. Vi har också exempel från Sverige där det bröts alunskiffer under 60-talet. I de områdena finns fortfarande ganska höga halter av giftiga ämnen. Man har helt enkelt behövt isolera de områdena.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Mineralpolitik

Det är ett ganska stort problem, skulle jag säga, att man går vidare med tillståndsprocesser trots att man vet att verksamheten inte kommer att funka i verkligheten. Då är det väl bättre att lägga ned och låta lokalbefolkningen använda sitt område på rätt sätt?

Vad gäller kommunal kontra statlig infrastruktur nämnde jag vägar. Det kommer kanske att krävas dels bredare vägar, dels nya vägar för att klara transporterna. Det har vi sett ganska många exempel på. Det innebär ju att kommunerna måste offra mark som de skulle kunna använda till annat.

Fru talman! Jag tror att ledamoten har missförstått mig. När jag säger ”drabbas” menar jag hur miljön påverkas och att gruvdrift faktiskt innebär att kommuner måste jobba mycket hårdare med samhällsutvecklingen. Det är inte alltid man får de resurser som krävs för att kunna upprätthålla servicen. Vi vill att en större del av den vinst gruvnäringen skapar ska tillfalla de lokala samhällena så att de ska kunna göra det.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Mineralpolitik

Det finns fler problem, till exempel att man inte lyckas bygga bostäder så att det räcker till både dem som jobbar inom gruvnäringen och dem som jobbar i företag runt omkring gruvnäringen. Dessutom kan man få problem med underhållet av transportvägar och så vidare. Då måste man ta mer ansvar, så att kommunerna inte står ensamma. Men det är klart att gruvnäringen är viktig, och den skapar jobb. Det har jag inga problem med att stå bakom.

Ledamoten frågade om jag inte litar på miljöprövningen och våra myndigheter. Det gör jag, men jag tänker att det finns problem. Det tror jag ingen kan neka till i det här rummet. Ett exempel är området kring Storsjön. Det är ganska många företag som har fått rätt att börja prospektera där. Man har även gått ganska långt i ärendet kring dagbrott. Där uppstår ett problem. Det finns inte en enda forskare i Sverige i dag som kan säga att det finns hållbara utvinningsmetoder när det kommer till alunskiffer. Det skapar ett sekundärt problem.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Mineralpolitik

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservationerna 3 och 19.

Sverige är beroende av att importera vissa mineral från länder där hänsynen till utvinningens konsekvenser för miljö och mänskliga rättigheter är bristfällig. Det är djupt beklagligt, och därför måste Sverige ta ett större ansvar för sin mineralkonsumtion. Samtidigt måste vi säkerställa att utvinning i Sverige sker under miljömässigt hållbara former och med respekt för lokalsamhällen och urfolks rättigheter. Vi måste också stötta tredjeländer i fråga om att använda mer hållbara metoder och att respektera mänskliga rättigheter – om vi har intresse av deras mineral. Det är inte en lätt balansgång.

En central fråga i den här debatten är brytningen av alunskiffer. Alunskiffer är en bergart som innehåller värdefulla mineral, som molybden, nickel, vanadin och uran. Men brytning medför enorma miljörisker. Vid utvinning kan tungmetaller och giftiga ämnen frigöras, vilket hotar både grund- och ytvatten. Stora delar av Sveriges bördigaste jordbruksmark återfinns på alunskiffer, vilket gör att brytning dessutom hotar vår livsmedelsförsörjning. Ett stort antal kommuner och miljöorganisationer har varnat för dessa risker.

Regeringen föreslår skärpta regler för brytning av alunskiffer och vill med det hålla dörren öppen för framtida gruvdrift när det gäller alunskiffer. Vänsterpartiet menar att riskerna är för stora och att det i dag inte finns någon teknik som kan garantera en säker brytning.

Jag var i måndags i Östersund, där flera företag fått tillstånd att prospektera efter alunskiffer. Ett företag har till och med ansökt om att få öppna ett dagbrott. Konsekvenserna skulle innefatta flera kommuners vattenförsörjning och livsmedelsproduktion.

Det går inte att experimentera när det kommer till gruvbrytning. Konsekvenserna är enorma när farliga ämnen frigörs i naturen. Vi anser därför att brytning av alunskiffer bör förbjudas och att minerallagen bör ändras för att tydligt förhindra exploatering av dessa områden. Det här är en avgörande fråga för Sveriges miljöskydd och för framtida generationer.

Det är också viktigt att belysa Sveriges import av mineral och metaller från konfliktområden. Jag vill särskilt nämna mineral från Kongo. Kongo är rikt på mineral som kobolt och tantal, vilka är avgörande för batteriproduktion och elektronik. Samtidigt innebär mineralutvinningen en katastrof för mänskliga rättigheter. Beväpnade grupper kontrollerar många gruvor och finansierar sin verksamhet genom att sälja mineralen, ofta genom smuggling via Rwanda och andra grannländer.

FN och människorättsorganisationer har rapporterat om barnarbete, sexuellt våld och brutala övergrepp kopplade till gruvnäringen. Och i dag är miljoner på flykt i Kongo.

Det är fullständigt oacceptabelt att svenska företag köper in mineral utan att veta under vilka villkor de har utvunnits. Vi måste ställa mycket hårdare krav på transparens och etisk import. Vårt ansvar är tydligt. Det räcker med att läsa om kreditgarantierna som gavs av Exportkreditnämnden trots att det förekom brott mot mänskliga rättigheter och föroreningar av mark och vatten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Mineralpolitik

Vänsterpartiet förespråkar en aktiv industripolitik där Sverige tar ansvar för att både minska beroendet av konfliktmineral och säkerställa att all inhemsk brytning sker på ett hållbart och rättvist sätt. Vi vill att Sveriges geologiska undersökning ska ges ett större ansvar för hela processen – från prospektering till återvinning – och att återvinning av metaller ska få en mycket mer central roll i Sveriges mineralförsörjning. Det är fullständigt orimligt att vi i dag bryter nya mineral samtidigt som tonvis med metaller går till spillo i avfall och elektronikskrot.

Vidare anser vi att mineralersättningen bör höjas och att inkomsterna från gruvnäringen i högre grad bör återföras till de lokalsamhällen som påverkas. Det skulle ge andra möjligheter för de kommuner som drabbas av mineralexploatering. Jag säger drabbas, för gruvbrytning ger inte bara jobb. Det påverkar miljön. Transportsträckor behöver skapas och underhållas. Samhället måste förbereda sig för att ta emot dem som ska jobba i och kring gruvan.

Vi vill också se en degressiv mineralersättning, där företag som vidareförädlar sina råvaror lokalt får lägre mineralavgifter. På så sätt skulle mer av värdet från mineralutvinningen ges till lokalsamhället. Mer av det värdet skulle stanna i Sverige och bidra till arbetstillfällen och utveckling där det verkligen behövs.

Fru talman! Gruvbrytning innebär alltid miljöpåverkan, men vi har ett val: Antingen fortsätter vi med en rovdrift som skadar människor och miljö, eller så ställer vi om till en hållbar mineralpolitik där cirkulär ekonomi, återvinning och respekt för mänskliga rättigheter står i centrum.

Vi i Vänsterpartiet vet vilken väg vi vill ta. Vi hoppas att fler partier är beredda att ta det ansvaret tillsammans med oss.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 6.

Småföretag är en motor i den svenska ekonomin. De skapar jobb, driver innovation och bidrar till vår välfärd. Men alltför ofta hindras dessa företag av komplicerade regelverk, långa handläggningstider och bristande myndighetssamverkan. Vi i Vänsterpartiet vill se en reell regelförenkling som underlättar för småföretag att starta och växa samtidigt som vi säkerställer rättvisa villkor och arbetsrättsligt skydd. Vi håller också såklart våra miljö- och klimatmål högt uppe på agendan.

Det handlar om att skapa ett företagsklimat där företagare inte missgynnas av byråkratiska hinder eller diskriminerande bedömningar. Kontakten med myndigheter är A och O, i synnerhet för företagare med utländsk bakgrund. Faktum är att en stor del av de nya företagen i Sverige startas av personer med utländsk bakgrund. Dessa företag spelar en avgörande roll för sysselsättningen, särskilt i våra förorter, där arbetslösheten ofta är högre än genomsnittet.

Ett av de största problem som småföretagare möter är de komplexa reglerna och den tidskrävande byråkratin. För en småföretagare kan det vara avgörande att snabbt få ett beslut om tillstånd eller finansiering. Långa handläggningstider riskerar att slå ut små verksamheter innan de ens hunnit etablera sig. Vi behöver därför korta dessa tider genom ökad digitalisering och bättre samordning mellan myndigheter.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Regelförenkling för företag

Regeringen har talat mycket om regelförenklingar, men i praktiken ser vi få förbättringar. Myndigheter behöver tillräckligt med resurser för att kunna effektivisera sina processer och förbättra servicen gentemot småföretag. Om statliga och kommunala myndigheter inte får budgetutrymme att arbeta med regelförenklingar blir det inte gjort.

Det offentliga har dessutom en viktig roll i att skapa stabilitet för småföretag, exempelvis genom upphandlingar. Kommuner och regioner köper in varor och tjänster som kan vara avgörande för ett företags överlevnad. När den offentliga sektorn skär ned minskar möjligheterna för småföretag att konkurrera och utvecklas. Det är oerhört viktigt i dag, när vi ser en våg av konkurser runt om i landet.

Samtidigt får vi inte glömma att en betydande del av framtidens jobb och företagande kommer ur innovation. Många av de företag som kan leda den gröna omställningen startar genom forskning vid universitet och högskolor. Men nedskärningar i utbildningsväsendet hotar denna utveckling. Om universitet och forskningsinstitut tvingas minska sina labblokaler och lärartimmar kommer också antalet innovativa företag att minska. Vi måste därför se till att utbildning och forskning har de resurser som krävs för att möjliggöra nya företag inom exempelvis grön teknologi. Där har vi också en roll i att se till att regelförenklingarna gynnar de företag som är i framkant i omställningen.

Herr talman! Vi behöver en politik som gynnar småföretag, inte genom att sänka löner eller försämra arbetsvillkor utan genom att göra det mycket enklare att driva företag. Vi behöver kortare handläggningstider och bättre samverkan mellan myndigheter. Digitaliseringen är superviktig för detta. Det behövs fler stödprogram riktade till företagare med utländsk bakgrund. Vi behöver också minska den administrativa bördan. Ett sätt kan vara att ta bort sjuklöneansvaret för företag med mindre än tio anställda. Det är många småföretagare som vittnar om att det kräver ganska mycket administration. Ökade resurser till forskning och innovation för att stärka framtidens företagande, i synnerhet i arbetarägda eller kooperativa företag, är något som också har lyfts av Vänsterpartiet, liksom en mer rättvis offentlig upphandling, där småföretagare har en rimlig chans att delta. Det ser inte ut på det sättet i dag.

Regelförenkling är superviktigt, men det krävs också väldigt många andra saker runt omkring för att det ska ge den effekt som vi hoppas på. Jag hoppas att vi kan skapa ett företagsklimat där fler företag startas än vad som är fallet i dag, där fler människor får arbete – med tanke på alla arbetslösa vi har i dag – och där vi samtidigt bygger en mer hållbar och rättvis ekonomi.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Handelspolitik

Fru talman! Finally – handelspolitik! Det är sent på kvällen, men det är en viktig fråga. Vi från Vänsterpartiet brinner för handelspolitiken. Hur skulle vi inte göra det? Vi som land är ju beroende av handel. Handel har historiskt, som många har lyft här i talarstolen, varit den aktion som bundit oss samman.

Handel kan såklart vara ett verktyg för att utveckla samhällen framåt och bidra till ekonomin, men det kan också vara ett verktyg som tvingar länder att överproducera för att möta ekonomiska mål. Här har vi i Sverige ett stort ansvar som europeiskt land som land som går i bräschen för demokrati, mänskliga rättigheter och miljöfrågor. I det kan handel vara ett fantastiskt verktyg.

När två parter har förhandlingar och maktbalansen är skev därför att den ena parten har en hel union bakom sig, med någorlunda stabila ekonomier, genomtänkta lagar, relativt låg korruption och en väsentlig ekonomisk och teknisk makt, kan man kanske bidra till att få den maktbalansen lite rättvisare. Vi vet att det är det bästa sättet att skapa hållbara handelsrelationer. Det sämsta vi kan göra är att bidra till att fördjupa eller cementera orättvisor och ekonomiska och sociala skillnader. Det gäller både här och globalt. Men det är tyvärr det vi gör med vår handelspolitik. Vi cementerar skillnader mellan länder och mellan kontinenter.

Jag pratade häromdagen med personer som har anknytning till Mercosurländerna. De frågade varför Vänsterpartiet är emot Mercosuravtalet när Mercosurländernas ledare är för det. Vi är emot det för att det är ett dåligt avtal. Det är dåligt för både Mercosurländerna och oss här i Europa. Mercosuravtalet är inte bra för arbetare vare sig här eller där. Det saknar spegelklausul; jordbruksproduktionen i Mercosurländerna behöver inte ha samma standard som den europeiska. Det betyder att produktionen där kan använda bekämpningsmedel, antibiotika och hormoner som är förbjudna här. Det här kommer såklart att leda till en risk för att vi importerar skadliga livsmedel. I slutändan underminerar vi vår egen hälsa. Då har vi redan deltagit i att underminera arbetares och urfolks hälsa och liv i Mercosurländerna.

Men tänk om vi skulle ställa högre krav, så att vi inte riskerar människoliv eller miljö! Om till exempel ett bekämpningsmedel är förbjudet i Europa på grund av risker för hälsa och miljö menar Vänsterpartiet att vi kanske inte ska exportera det eller gå med på att det används i den produktion som vi sedan importerar till Europa. Och varför ska inte djuren på andra sidan av världen ha samma djurskydd som djuren här i Europa? Genom att ställa högre krav kan vi driva utvecklingen och välståndet framåt, inte bara här utan även i andra länder.

Mercosuravtalet är gjort för att gynna några få ekonomiskt, men för många kommer det inte att leda till förbättring utan snarare till försämring av levnadsvillkoren. Transnationella företag kommer att fortsätta exploatera. Det här avtalet är förödande för småbrukare, både här och i Mercosurländerna. Avtalet är fördelaktigt för storföretag som praktiserar monokulturer och storproduktion, inte för företag som jobbar med hållbara jordbruksmetoder. Det åstadkommer man genom att öka volymen av olika produkter som ska kunna importeras till Europa genom fördelaktiga tariffer, men man tar inte hänsyn till konsekvenserna. Vilka blir konsekvenserna av att Brasilien kraftigt ökar volymerna i soja- och köttproduktionen? Jo, större markområden går till den produktionen, och fler urskogar i Amazonas hotas. Med det ökar också konflikterna mellan företag, urfolk och miljöaktivister. Urfolksledare har mördats på grund av storföretagens ekonomiska intressen; det sker även i dag.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Handelspolitik

De stora volymer som importeras gör det svårt för europeiska jordbrukare. De förlorar möjligheten att få rimlig betalning för sin produktion. I och för sig har EU lagt fram en kompensationsfond, en garantifond, för de jordbrukare som drabbas av detta. Men är det verkligen så här vi ska jobba? Europeiska bönder vill ha värdighet. De vill ha rimligt betalt för sina produkter, som de producerar enligt våra höga standarder och med hållbara jordbruksmetoder. De vill inte ha kompensation. Ska vi inte ha ett system som stärker våra bönder?

De här avtalen innehåller alltså mycket lite som verkligen kommer att ge bättre levnadsstandard för folk i Mercosurländerna eller i Europa. Det de däremot gör är att säkra storföretagens vinster. De upprätthåller också maktobalansen mellan länder med allt vad det innebär.

Vi från Vänsterpartiet skulle vilja se en handelspolitik som blir spjutspetsen för att förbättra livet för folk, djur och miljö på båda sidorna som regleras av avtalet och som skyndar på omställningen genom att ställa ordentliga krav och stärka demokratibygget runtom i världen. Det är dags att modernisera handelspolitiken och bereda väg för de svenska företag som står i framkanten för det.

I kapitlet mänskliga rättigheter och handelspolitik menar jag att hyckleriet måste sluta. Vi kan inte fortsätta att gynna länder som begår brott mot mänskligheten för att våra ekonomiska och ideologiska intressen väger tyngre.

Vi har sagt det angående Ryssland och Kina, och vi säger det också angående Israel. Eftersom vissa partier har varit oansvariga genom tiden har vi svenska företag som agerar i länder där det begås brott, och vi stöttar dessa länders agerande direkt och indirekt. Med det bidrar vi också till dessa länders makt i en imperialistisk kontext.

När nu Israel begår folkmord på palestinier står vi med ett generöst handelsavtal med Israel som stärker deras ekonomi. Men vi hör fortfarande inte ett ord från den svenska regeringen om att avbryta handeln.

Det måste finnas rimliga syften till handel mellan länder, och det kan inte enbart vara ekonomiska intressen. Att hålla fast vid att ha relationer till ett land som mördat över 18 000 barn, som skapar svält genom att stoppa hjälpinsatser och som mördar allt från vårdpersonal till journalister är inte sunt.

Vi måste använda handelspolitiken för att stoppa folkmord. Precis som man stoppar handel med Ryssland måste vi stoppa handeln med Israel. Det regeringen gör i och med att man inte vill stoppa handelsavtalet med Israel är att bidra till att svenska företag är delaktiga i folkmordet.

Jag har tidigare lyft fram ett exempel. Det är ganska sorligt att se Volvos fordon användas för att riva palestiniers hem.

Låt oss bidra till en rättvis handel 2.0. Det är en handel som stärker länderna, mänskliga rättigheter, miljö och klimat och som stärker de företag som driver utvecklingen framåt så att vi kan uppnå våra klimat- och miljömål. Det är så vi stöttar dessa företag. Det är så vi skapar konkurrenskraft, innovation och omställning för dem.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Handelspolitik

Jag yrkar bifall till reservation 10.

Ministern säger att man ska låta lärosätena bestämma, och det är självklart. Men jag tänker att den ekonomiska ram som ges av regeringen ändå innebär en ram som lärosätena måste förhålla sig till. På det sättet kan man alltså faktiskt hindra lärosätena att bestämma själva.

Vi menar att de här hindren bidrar till en urholkning av kvalitet och möjligheter. Det leder till färre lärarledda timmar, vilket har en direkt konsekvens för de elever som kanske inte kommer från ett akademiskt hem utan behöver få stöd. Vi har sett rapporter om att fler och fler elever behöver extra stöd när de kommer till högre utbildning, vilket beror på att vi har en havererad grundskola, som också behöver repareras.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi från Vänsterpartiet pratar dock inte om subventioner, utan vi pratar om en förändring av hyresmodellen. Det är en helt annan fråga. Vi menar att det minskade utrymme som hyreshöjningarna leder till kommer att innebära en negativ trend vad gäller både kvaliteten på utbildningarna och det demokratiska utrymmet för eleverna. Forskningsbibliotek kommer att behöva ställa om eller helt enkelt tas bort. Det kommer helt enkelt att vara negativt för vårt samhälle i slutändan.

Vi menar att Akademiska Hus inte verkar på en konkurrensutsatt marknad på det viset. Genom att ha en marknadshyressättning slår man undan benen för lärosätena, och vi tänker att det bästa vore att förändra den. Det är inte en svår åtgärd.

Högre utbildning handlar inte enbart om att skapa den kompetens som krävs utan även om att ge var och en av oss möjlighet att studera i högre utbildning utifrån våra ambitioner. Det är viktigt också därför.

När det gäller de miljarder som ministern nämnde är sanningen att den summa som nämndes och som gäller fram till 2028 faktiskt inte ens är lika hög som den vinst som Akademiska Hus gör. Till exempel satsar regeringen 1,5 miljarder på forskning 2025, medan Akademiska Hus gjorde en vinst på 4,8 miljarder 2022, varav 20,5 miljarder gick till statskassan.

Utifrån det perspektivet blir forskningspengarna ett sätt att måla fasaden på ett hus som krackelerar på grund av dåligt underhåll. Om man fortsätter på det sättet blir huset till slut obeboeligt. Detta är vad jag tror har hänt eftersom man hela tiden sätter olika krav när det gäller högre utbildning samtidigt som man höjer hyran på ett sätt som gör det ohållbart.

Jag är inte ensam om att tycka så här. Många har lyft fram att Akademiska Hus fastigheter faktiskt är ämnade att inhysa lärosäten. Det blir märkligt när man väljer en marknadsdriven hyressättning för hus som egentligen är ämnade för högre utbildning.

Fler och fler larmar om att bland annat hyreskostnaderna gör att resurser behöver tas från bland annat utbildning och forskning. Detta bidrar till att vi får mindre närvaro av högre utbildning runt om i landet eftersom många lärosäten tvingas lägga ned vissa campus.

Till exempel valde KTH här i Stockholm att lägga ned sitt campus i Kista. Detta får inte bara konsekvensen att eleverna får mindre utrymme och mindre möjlighet till lärarledda lektioner och så vidare, utan det gör också att det försvinner ett lärosäte i en förort.

Detta får också konsekvenser för representation och rekrytering. Det kan även göra att det näringsliv som skapades runt KTH flaggar för att behöva lämna Kista eftersom de inte längre har den synergi som de hade tillsammans med KTH.

Det är samma sak med KTH i Södertälje, där Astra Zeneca och Scania har lyft fram alla fördelar de ser med att ha en akademisk partner i Södertälje. I synnerhet i Södertälje har KTH visat att man har en mycket bredare rekrytering än KTH centralt, så det kommer att ske en urholkning av både förorter och mindre orter.

Ministern pekar på att inflationen är drivande, men vi menar att det är inflationen som ger den konsekvensen i den nuvarande hyresmodellen. Då kanske man behöver byta ut modellen så att det inte blir den konsekvensen.

Tack, ministern, för svaret!

Var och en av regeringarna, inte bara den här, har konstaterat att högre utbildning är en av grunderna för att ha ett stabilt, demokratiskt samhälle. Den ger oss möjligheten att driva fram samhället, så att fler och fler kan få trygghet och framtid. Den ger också en styrka i en föränderlig värld.

Sverige har en relativt högutbildad befolkning. Det ger oss ganska bra förutsättningar att möta den omställning som behövs. Man pratar gärna om konkurrenskraft, och det här är en otroligt viktig del i det, beroende på hur man vill konkurrera. Vissa vill konkurrera med löner och volymer. Andra, som vi från Vänsterpartiet, vill konkurrera utifrån innovation och hållbarhet, både social hållbarhet och miljömässig hållbarhet.

Men trots att både tidigare regeringar och nuvarande regering menar att man sätter högre utbildning högt på agendan missar man tyvärr målet om och om igen.

Jag förstår verkligen inte varför man väljer att inte lyssna på representanter från akademin och på studenter.

Ministern nämner de 6,5 miljarderna och att man höjt ersättningen för utbildningar. Det kan lätt förstås som att det är otroligt generöst av regeringen. Men sanningen är att högre utbildning ligger back sedan årtionden. År efter år har lärosätena tvingats prioritera utan att få möjligheten att skapa utrymme för att utveckla vidare och ta steg för att förbättra kvaliteten. Sverige riskerar att förlora sin position. Om vi ser högre utbildning som så pass viktig måste vi åtgärda felen i systemet så att utbildningen och forskningen får det de behöver.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Sanningen är att lärosätena under årtionden har flaggat för systemfel som hindrar dem att använda resurserna och på så sätt ge en grundad och kvalitetsmässigt hög utbildning. De har pekat på finansieringssystemet, produktivitetskravet och hyressättningsmodellen.

År ut och år in måste lärosätena jonglera för att försöka få ihop det. Ibland är budgeten lite högre, ibland lite lägre. Då tvingas de ställa om.

I stället för att ge dem ett stabilt grundanslag som gör att de anställda kan få en trygg anställning och fokusera på utbildning och forskning tvingar man dem till en massa administration för att söka medel. Man löser heller inte problemet med osäkra anställningar inom den högre utbildningen.

Det här kommer att ge ytterligare negativa konsekvenser för den högre utbildningen, vilka tyvärr ackumuleras. Jag skulle vilja se att någon regering tar tag i systemfelen och inte bara försöker täcka över dem genom att minska eller öka budgeten i vissa anslag och så vidare utan verkligen tittar på hur man kan få en stabil högre utbildning där lärosätena inte tvingas dra ned på de lärarledda timmarna och på campus för att överleva.

Fru talman! Vi står i dag inför en värld där kolonialismen fortfarande präglar samhällen, ekonomier och livsvillkor. Vi måste börja tala klarspråk om imperialismens skugga och det ansvar vi har för att bryta den. Låt oss därför tala om Grönland, Kongo och Palestina, tre länder där kolonialismen är ytterst aktuell och där folket behöver vårt stöd och vår solidaritet.

Danmark har i århundraden utnyttjat Grönlands resurser samtidigt som inuiternas rättigheter kränkts. Kamp för självständighet och mot militära installationer och strukturell diskriminering präglar vardagen för många grönländare.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utrikespolitisk debatt

Vänsterpartiet stöder det grönländska folkets rätt till självbestämmande, och vi uppmanar Sverige att ta tydligare ställning mot den fortsatta koloniala kontrollen och att verka för att Grönlands folk får bestämma sin egen framtid utan utpressning från USA eller andra länder.

Tyvärr nämns inte Grönland i deklarationen. Det är riktigt olyckligt att vi inte kan stå upp för länder inom Norden. Jag tänker att vi i Sveriges riksdag kan börja med att arbeta för att ge Grönland fullvärdigt medlemskap i det nordiska samarbetet. Vi kan också markera tydligt mot USA att Grönland inte är till salu.

Fru talman! I Kongo ser vi en av världens värsta humanitära kriser. Det är ingen slump. Landet släpades under Belgiens styre in i en av de mest brutala koloniala regimerna i historien. Miljontals människor mördades för att kung Leopold och Belgien skulle kunna berika sig. Men det var inte bara Belgien som berikade sig, utan även en rad företag från både Europa och USA. Och Sverige var det tredje mest representerade landet i Leopolds armé. Det är något som inte tas upp i våra historieböcker.

Imperialismen tog dock inte slut där. Storföretag och utomstående aktörer, inklusive västerländska regeringar, fortsätter att utnyttja Kongos naturresurser. Kobolt, guld och diamanter utvinns på bekostnad av lokalbefolkningen, och väpnade grupper understöds för att tjäna externa intressen.

Enligt Sveriges geologiska undersökning importerar vi ungefär 350 ton kobolt, främst till stålindustrin, och ytterligare 650 ton i form av litiumbatterier. En betydande del av den kobolten kommer från Kongo. Utvinningen är ofta förknippad med konflikter och brott mot mänskliga rättigheter. Vänsterpartiet kräver en radikal omprövning av Sveriges och EU:s handelsrelationer. Vi måste sätta stopp för vårt bidrag till detta utnyttjande, och vi måste verka för en rättvis handel där det är det kongolesiska folket och inte internationella storföretag som gynnas.

Kopplingen mellan kolonialism och våld i Kongo leder oss direkt till frågan om Rwanda. Landet har i många år varit en aktör i den kongolesiska konflikten genom stöd till väpnade grupper och plundring av naturresurser. Trots detta har Sverige fortsatt att ge bistånd till Rwandas regering. Flera länder, däribland Nederländerna och Tyskland, har stoppat sitt bistånd till Rwanda på grund av landets roll i konflikten. Vi i Vänsterpartiet kräver att Sverige gör detsamma. Svenskt bistånd ska inte gå till regimer som aktivt bidrar till våld och exploatering.

Sist men inte minst vill jag prata om Palestina. Där fortsätter folkmordet, ockupationen och förtrycket. Folkmordet i Gaza och de systematiska brotten mot folkrätten från Israels håll visar att kolonialismen inte är förfluten historia. Den pågår här och nu.

Vi i Vänsterpartiet har alltid stått på det palestinska folkets sida i kampen om självbestämmande. Vi kräver att Sverige går längre än att bara göra symboliska erkännanden och i stället aktivt pressar på för sanktioner mot Israel. Vi vill att Sverige sätter stopp för samarbeten och handel med Israel och att vår utrikespolitik präglas av solidaritet och respekt för internationella avtal och domstolar.

Vi i Vänsterpartiet väljer en utrikespolitik byggd på solidaritet, antikolonialism och rättvisa. Vi väljer inte en utrikespolitik som utformas för att blidka stormakter eller stora ekonomiska intressen. Folket i Grönland, Kongo och Palestina har rätt att forma sin framtid i frihet, och det är vårt ansvar att agera.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utrikespolitisk debatt

(Applåder)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag skulle vilja börja med att ta upp Moderaternas förhållningssätt till frihet. Moderaterna har stått bakom Sydafrikas apartheidsystem en gång i tiden. Moderaterna har stått bakom Chiles diktatur en gång i tiden. Och Moderaterna står bakom Israels folkmord i nutid. Ska vi diskutera frihet måste vi alltså diskutera vems frihet det gäller och hur den ska se ut. Vi kan inte göra skillnad från folk till folk. Vi kan inte göra skillnad, så som ni har gjort. Vi måste vara konsekventa.

Jag tänkte passa på att berätta om en flicka från Gaza som hette Hind Rajab. Hon var fem år när hon flydde med sin familj den 29 januari förra året på grund av att Israel hade beordrat dem att lämna området - annars skulle de bli bombade. Under färden attackerades de av israeliska ockupationsstyrkor. Hind och hennes kusin Layan överlevde. Kusinen ringde larmcentralen för att få hjälp, men hon mördades under samtalet. Därefter tog femåriga Hind över samtalet. Hind lyckades prata med larmcentralen och sin mamma i tre timmar. Sedan bröts samtalet. Ambulansen fick okej av Israels armé att åka och hämta henne - men vad hände? Jo, Israels armé väntade in ambulansen, bombade den och mördade därefter Hind.

Jag tycker att det är värt att komma ihåg vilka som har drabbats av Israels folkmord. Det är tusentals barn som Hind som har drabbats. Hind mördades med över 300 skott.

(Applåder)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Det är väldigt lätt att stigmatisera det palestinska folket. Det handlar ju om muslimer, och alla vet vad muslimer är för något.

Ministern nämner inte alls alla de frigivna barnen och alla dem som sitter i administrativt förvar i israeliska fängelser, som alltså har kidnappats den israeliska staten.

För att belysa situationen vill jag bara påpeka: Ja - Israel har ett apartheidsystem. Ja - Israel bedriver folkmord. Nej - Israel är inte en demokratisk stat, för i en demokratisk stat gör man inte skillnad på människor utifrån bakgrund.

Jag går nu tillbaka till diskussionen om vad Sveriges regering ska göra och inte göra mot Israel.

I den svenska strategin gentemot Israel, som ministern inte nämner om de avser att förändra eller inte, menar man att en stor del av strategin innebär handel och forskningssamarbeten. Den svenska regeringens intresse i det israeliska näringslivet bygger alltså på att stötta någonting som har byggts upp via ockupation och apartheid. Detta prioriterar man framför mänskliga rättigheter.

Ministern nämnde också i sitt svar att vår relation med Israel följer vissa överenskommelser. Mot den bakgrunden vill jag lyfta fram en av de internationella överenskommelser som vi faktiskt ska följa, och det handlar om folkmordskonventionen.

Fler och fler organisationer och experter menar att det som sker är ett folkmord. Senast presenterade Amnesty International en rapport där slutsatsen är att Israel begår folkmord mot det palestinska folket. Redan i början av förra året konstaterade FN:s specialrapportör Francesca Albanese att Israel särskilt begått tre folkmordshandlingar med erforderlig avsikt: att orsaka allvarliga kroppsliga eller psykiska skador på medlemmar i den palestinska gruppen, att medvetet tillfoga gruppen livsvillkor som är beräknade att medföra dess fysiska förstörelse helt eller delvis och att införa åtgärder för att förhindra födslar inom gruppen.

Enligt folkmordskonventionen är vi skyldiga att agera vid misstänkt folkmord. Det vill säga, vi behöver inte ens invänta den internationella domstolen, utan vi kan agera efter en samlad bedömning.

Eftersom regeringarna inte har agerat har det varit upp till folket att försvara folkrätten och stå upp för Palestina. Just nu ansluter sig fler och fler till BDS-rörelsen, det vill säga bojkott, desinvestering, sanktioner rörande Israel.

Flera företag har gått i konkurs eller behövt stänga ned delar av sin verksamhet på grund av bojkotten. Några som i dag bojkottas i Sverige är McDonalds, Starbucks, Lidl, Aimpoint, israelisk frukt och israeliska grönsaker, israelisk alkohol och så vidare. Andra företag kan läggas till på listan, till exempel Volvo, Ikea och så vidare. I dag ser vi hur handlare på Willys och Ica försöker gömma israeliska varor eller helt enkelt skriver andra ursprungsländer på skyltarna, eftersom de vet att folk inte kommer att handla produkter från Israel.

Vore det inte mer värdigt att stå upp för mänskliga rättigheter och avbryta associeringsavtalet med Israel och införa sanktioner?