Lorena Delgado Varas

Fru talman! Det som nu händer i Sverige är ytterst allvarligt i många avseenden. Vi vet exakt vilka som drabbas och som kommer att fortsätta drabbas. Det är inte ministersöner som deltar i kriminella våldsgäng som kommer att fängslas. Det är barn i arbetarfamiljer, familjer som kanske har sociala svårigheter och familjer i vissa geografiska områden. Det är svarta barn. Det är bruna barn.

Regering efter regering har rivit ned alla skyddsnät under decennier. Något som många av oss flaggade för har blivit verklighet, det vill säga att kriminella utnyttjar barn till de brott de vill ska begås.

Lösningen från dem som varit ansvariga för utvecklingen blir alltså fängelsestraff för de barn som inte fått ett skyddsnät. Och inte bara det, de inför också åtgärder som gör livet tuffare för familjer i våra förorter – straff för föräldrar om socialtjänstens åtgärder inte följs, skärpta bidragsregler som slår mot de mest utsatta och övervakning som normaliseras.

Vi har ett samhälle som alltmer präglas av repression och kontroll. Familjer med uppehållstillstånd får aldrig veta om de egentligen har en framtid här. Ni kan fråga er själva: Vad tror ni händer när familjer knäcks ekonomiskt, när föräldrar lever under en ständig press och när tilliten till samhället raseras?

Rekryteringsbasen för de kriminella gängen är inte en slump utan ett resultat av ett strukturellt utanförskap. Ungdomar växer upp i områden där skolan inte har tillräckligt med resurser, där det inte finns en meningsfull fritid och där föräldrar kämpar för att få vardagen att gå ihop. Det är barnen som står utanför, som inte ser en framtid med jobb och bostad, som sedan blir måltavlor för gängens rekryterare.

Rekryteringen har blivit professionaliserad och sker numera i sociala medier och krypterade chattar. Polisen varnar nu för att alla barn med mobiltelefon är i riskzonen.

Vi har nu nått en punkt där barn i 12–13-årsåldern rekryteras. För att ett barn ska kunna välja en ljusare väg, en hoppets väg, måste den vägen vara synlig, tillgänglig och trovärdig. I dag är den inte det för många barn i våra förorter. De ser ingen skola som fångar upp dem, ingen fritidsgård som ger dem en meningsfull gemenskap och ingen framtid med jobb och bostad. Samhället bygger på oändlig konsumtion för att man ska kunna sig som en del av det.

Forskningen är glasklar. Vi vet att skyddsfaktorer i form av en fungerande skola, en stabil familj och en meningsfull fritid är det som håller barn borta från kriminalitet. Det är där det förebyggande arbetet måste börja, det vill säga med tidiga samordnade insatser där skola, socialtjänst, polis och fritidssektor samverkar. Men för att bryta rekryteringskedjan måste insatserna få de resurser de behöver för att växa.

Barnen lockas tyvärr av pengar, status och gemenskap. Men när de väl är inne används hot mot både dem och familjen för att hålla dem kvar. Det är starka krafter vi pratar om. Låt oss tala klarspråk. Det här handlar om marknadsekonomins vidrigaste form där barns liv är prissatta och deras ”ostraffbarhet” är en tillgång som utnyttjas maximalt av drogindustrin.

Vad gör politikerna? De förstärker precis de strukturer som gör barn till lätta byten för kriminella nätverk. Ett samhälle som övervakar och straffar familjer, som tvingar föräldrar in i en omöjlig ekvation mellan jobb, boende, barnens framtid, uppehåll och så vidare, gör det svårt att ha koll. Det gör det svårt att hålla gängens rekryteringsmaskineri borta.

I allt detta – var hittar barn och unga vägen till hopp om en bättre framtid? Jag har flera gånger tagit upp att jag själv kommer från och bor i Skärholmen. Jag vill gärna ta upp ett par exempel från Skärholmen. Ministern nämnde att vi ska prata om verkligheten, inte om forskningen. Jag tycker att man kan prata om båda.

Första gången ett barn mötte polisens repression var han och hans kompisar elva år. Barnet hade spelat fotboll med sina kompisar och var på väg från fotbollsplanen med två av kompisarna. De stoppades av polisen, och de fick frågan om vart de var på väg. Varför var de så svettiga?

Den ena kompisen, ljus i hudfärgen, ombads vänta medan de andra två togs åt var sitt håll för förhör. De två barn som togs till förhör var båda svarta. Året efter, när barnen var 12 år gamla, hade alla tre haft upplevelsen av att ha blivit förhörda av polisen.

Innan jag kom till riksdagen var jag ordförande i Skärholmens stadsdelsnämnd. En av de första sakerna jag gjorde var att bilda ett ungdomsråd. De fick egen budget och frihet att jobba med vad de tyckte var viktigt. En av de första sakerna de ville göra var att ha ett samtal med polisen. Det var ett tufft möte. Var och en av ungdomarna i Skärholmens ungdomsråds styrelse hade varit med om situationer där de hade blivit illa bemötta av polisen. De upplevde att det var jobbigt att följa med småsyskonen till parken för att de kanske skulle möta polisen och bli förhörda. Sedan var det hur polisen bemötte nattvandrarna, på ett kanske inte så respektfullt sätt när man egentligen ska samarbeta med varandra.

Det finns mycket att berätta om mötena mellan ungdomarna och polisen. Jag vet att de tog vara på upplevelserna.

Från Skärholmen finns många andra berättelser, till exempel om den ensamstående mamman som förlorade rätten till ensam vårdnad om barnen mot en våldsam pappa, som såklart var en del av inte så trevliga miljöer.

Det finns också exempel där socialsekreterare har försökt lägga fram planer för att rädda ungdomar och barn från kriminalitet, men inte har kunnat fullfölja dem därför att resurserna inte har funnits på plats. Det är sorgligt. Ett par månader senare är situationen såklart mycket värre.

Det är de rösterna vi ska lyssna på när vi pratar om hur vi kan göra ungdomars och barns framtid bättre. Det är inte genom att de får möta repressiva krafter eller överarbetade socialsekreterare som inte har vare sig resurserna eller orken att ta hand om dem.

Det här är politik som skapar brottslingar, inte en politik som förebygger brott. De kriminella nätverken kan inte rekrytera från starka familjer och trygga skolor. Det vet vi. De rekryterar från kaos och förtvivlan. Den här regeringen bygger med många politikers tysta medgivande just nu ett Sverige med mer av kaos och förtvivlan för familjerna.

Den här politiken kommer snarare att sänka åldern på dem som rekryteras. Vi varnade för detta för flera år sedan, och nu blir det ytterligare en sänkning av åldern. Det här kommer inte att stoppa gängkriminaliteten. Drogaffärerna i de rika kvarteren går ju så himla bra.

Det är ett annat arbete som behövs. Vi behöver skydda barnen och ungdomarna, och vi behöver stoppa det som gör att pengarna rullar in.

Det behövs ett annat samhällsbygge; ett samhällsbygge som skyddar barnen från kaos och förtvivlan, som stärker familjerna, som ger barnen hopp om en annan framtid. I framtidens vänster och i Stockholms vänsterallians vill vi det. Vi vet att ett annat samhälle är möjligt; ett samhälle som satsar på välfärd och skola samt ger familjer en stabil grund att stå på, inte ett samhälle som bygger fler murar och sedan förvånas över att barnen kastas in mot dem.

Att straffa barn för vuxnas misslyckanden är inte politik. Det är ett svek. Att låsa in ett barn är att cementera en kriminell identitet. Det vet vi från Danmark. Det handlar inte om rehabilitering, utan det handlar om att bryta kontakten med skolan, familjen, med ett normalt liv. Det är inte en sund miljö att växa upp i.

Vi pratar om barn som i regel själva är offer, som oftast har utsatts för grov brottslighet och som nu utnyttjas av vuxna. De ska inte straffas för att vi vuxna inte har kunnat skydda dem.

Våra förorter kommer att drabbas ännu hårdare. Det är där barnen växer upp i utanförskap, och det är där de möter rasism i tidig ålder. Det är där föräldrarna ibland har dubbla jobb för att klara ekonomin. Det är där man bor trångt, och det är där man inte vet om man får stanna i Sverige. Det är där skolan inte har kraften att synliggöra var och en av barnen. Det är där gängen rekryterar.

Att ersätta sociala insatser med fängelse är att ge upp hoppet om en bättre framtid för just dessa barn. Vi behöver satsningar på skola, fritidsgårdar och socialtjänst och ett förebyggande arbete som faktiskt fungerar.

Vi som kommer från och bor i förorterna och som vet vad det innebär att leva i de områdena säger ifrån. Och vi är inte ensamma. Det finns en bred allians av civilsamhällesorganisationer, såsom Rädda Barnen, Bris och Barnrättsbyrån, och fackförbund som står emot det här.

Tillsammans med nya politiska krafter som vill skapa ett rättvisare och mer demokratiskt samhälle, så som vi vill göra här i Stockholm, kräver vi en politik som bygger upp och inte river ned.

Mina medmänniskor! Låt oss inte vara ett land som straffar barn för vuxnas brott. Låt oss inte vara ett samhälle som låser in 14-åringar. För det är ett samhälle som har gett upp. Jag vägrar gå med på att vi ger upp om våra barn. Det gör vi inte nu, inte någonsin.

Till dig i Skärholmen eller annan förort som inte ser hoppet om en vacker framtid vill jag säga: Jag hoppas att du vågar be om hjälp, att du vågar berätta för någon vuxen om hoten och att du får veta att ditt liv inte ska präglas av våldschattar utan av att spela med dina kompisar, sparka fotboll, läsa i skolan och komma hem till värme.

Med det yrkar jag bifall till motion 2025/26:4234, det vill säga avslag på propositionen.

Herr talman! Tidigare i debatten har det framförts – av Moderaterna, tror jag – att det är jättemånga i Sverige som verkligen stöder det här förslaget. Samtidigt ser vi att antalet medlemmar i fredsorganisationer ökar lavinartat. Det handlar väldigt mycket om framtidsutsikterna.

Vad vill du, Daniel Riazat, säga till Sveriges unga angående militariseringen? Vi två har diskuterat det här, men jag tycker att vi kan ta det öppet också. Det kommer bland annat att ske myndighetsutövning av utländska styrkor, som alltså kommer att kunna göra lite hur som helst. Kanske får vi också kärnvapen på vårt territorium.

Herr talman! Till att börja med vill jag vända mig till er som är oroliga, till er som ser hur världsutvecklingen går, till er som oroar er för hur lätt det är att starta krig och hur lite utrymme det finns för en annan väg.

Jag vill vända mig till er som dagligen drabbas av att välfärden krymper och till våra barn och unga som i stället för att få en framtid där vi stoppar klimatkrisen får en framtid där de ska vara en del av militariseringen. De ska studera gentemot den, jobba inom den expanderande vapenindustrin och få Natoflaggor under Järvaveckan.

Det går snabbt nu, och det sker odemokratiskt och utan transparens. Många rustar nu för krig, och vi betalar priset med våra liv och vår välfärd.

I morgon röstar riksdagen om något som borde få varenda en av oss att stanna upp och fråga: Vad håller de på med egentligen? Regeringen vill ge sig själv makten att tillåta utländska militära styrkor att bedriva verksamhet i Sverige för avskräckning och försvar.

Läser man det finstilta kan man dock bli orolig. Det behöver nämligen inte föreligga något hot mot Sverige. Det behöver inte ens handla om att försvara Sverige. Med regeringens godkännande skulle utländska styrkor kunna genomföra militära operationer från svenskt territorium mot andra stater även i fredstid.

Tänk efter vad det betyder! Svensk mark kan bli bas för andras krig utan att riksdagen får säga ja eller nej och utan debatt och insyn. Sverige kan dras in i konflikter som inte har någonting med oss att göra. Regeringen kallar det samarbete. Jag kallar det att ge bort vår självständighet.

Vi ska inte glömma att Nato är en kärnvapenallians. Genom DCA-avtalet och detta förslag öppnas dörren för att kärnvapen ska kunna föras in i svenskt territorium. Att tillåta det är att göra Sverige till måltavla i ett kärnvapenkrig. Det är inte ansvarsfullt, utan det utsätter oss för fara.

Vi säger: Lägg ned vapnen! Höj lönerna! Vi vill ha välfärd, inte krig. Vi vill ha jobb, inte värnplikt. Vi vägrar finansiera upprustningen som hotar vår värld.

Därför säger jag nej till utländska stridsoperationer från svensk mark, nej till att Sverige dras in i andras krig, nej till kärnvapen i Sverige och nej till att makten flyttas från riksdagen. I stället borde vi säga upp DCA-avtalet, lämna Nato, bygga ett försvar som försvarar Sverige och inte andra länders krig och lägga pengarna på välfärden, där de hör hemma.

Till er alla som känner igen er i det här: Vi är många som vill prioritera livet framför våld och död. Vi ses på Londons fredskonferens den 20 juni, där tusentals från hela världen samlas för att säga ifrån, från fackföreningar till politiska partier. Jag vet att vi är många som vill prioritera livet framför våld och död.

Jag yrkar bifall till motion 4171 och avslag på hela propositionen.

Herr talman! Det har varit en lång dag med tyvärr ganska hemska lagar som debatterats.

Jag vill börja med att berätta om när min familj flydde diktaturen i Chile. Det var ett tag sedan. Det första land vi kom till var Argentina. Det dröjde inte länge förrän den argentinska diktaturen började förfölja mina föräldrar. Mitt i den flykten föddes jag.

Den argentinska diktaturen krävde antingen att vi skulle lämna Argentina eller att vi skulle skickas tillbaka till Chile, där mina föräldrar var svartlistade för sitt politiska engagemang.

De ville också separera oss. Den argentinska militären tog mig från min mamma. Ni kan tänka er ångesten för föräldrar att bli separerade från sin sexmånadersbebis.

På den tiden agerade svensk diplomati annorlunda. De svenska tjänstemännen från ambassaden i Argentina lyckades övertala den argentinska militären att inte separera oss och att ge oss passage för att tillsammans få resa till Sverige. Det är så en diktatur agerar. Det är så demokratiska länder agerar för att stoppa dem.

Men nu är det alltså en svensk regering som föreslår att barn ska kunna separeras från sina föräldrar och låsas in i upp till tre månader och i säkerhetsärenden ända upp till sex månader. Dessutom kan de tvingas bära fotboja i upp till ett halvår – i en demokrati som Sverige år 2026, när man borde veta bättre.

Det är svårt att förstå varför den här regeringen hatar barn så mycket. Det är så många förslag mot barn just nu att det är hemskt.

Herr talman! Barn ska inte sitta i förvar. Barnkonventionen är lag i Sverige. Ändå vill majoriteten nu göra det lättare att frihetsberöva barn. Och inte nog med det – de vill också att barn eller vårdnadshavare ska kunna tas i förvar även om det innebär att barnet skiljs från sina föräldrar. Ingen nedre åldersgräns finns. Det innebär alltså att en sex månaders bebis rent lagligt kan ryckas ur sin mammas armar om myndigheterna finner att det finns synnerliga skäl.

Men detta är inte bara ett svenskt påhitt. Det följer faktiskt den mycket oroande trend som finns internationellt. Jag ska ta några exempel.

Australien har i åratal hållit asylsökande i förvar på avlägsna öar som Nauru och Manus Island. I praktiken är de öppna fängelser. Barn satt där inlåsta i åratal. FN:s barnrättskommitté fördömde systemet som grymt, omänskligt och förnedrande.

USA under Trumpadministrationen har sedan 2018 separerat tusentals barn från deras föräldrar i jakten på migranter. Små barn sitter i burliknande förvar medan föräldrarna hålls på andra sidan stängslet. Detta orsakar såklart omfattande trauman.

FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter kallade detta för statligt sanktionerad barnmisshandel, och även FN:s barnrättskommitté har uttalat sig om det. Man har slagit fast i sin gemensamma allmänna kommentar att varje barn alltid och under alla omständigheter har en grundläggande rätt till frihet och till att slippa frihetsberövas av migrationsskäl.

FN:s barnrättskommitté har slagit fast att frihetsberövande av barn på grund av barnets eller föräldrarnas migrationsstatus utgör en kränkning av barnets rättigheter och strider mot principen om barnets bästa. Barn får aldrig frihetsberövas av skäl som har samband med deras egen eller deras föräldrars migrationsstatus, och stater måste skyndsamt och fullständigt avskaffa migrationsförvar av barn. Alla former av migrationsförvar av barn bör förbjudas i lag. Ett sådant förbud måste fullt ut vara genomförbart i praktiken.

Detta är alltså inte mina egna ord. Det är FN:s officiella ståndpunkt. Ändå går den svenska regeringen rakt emot den. Man vill normalisera barnförvar, helt enkelt.

Ska Sverige vara Australien eller USA? Mekanismerna är desamma. Det är längre förvarstider. Separation av barn från föräldrar och gradvis normalisering av det som inte borde vara normalt. Historien har lärt oss att stater som går den här vägen med argument som nationell säkerhet, ordning och effektivitet går på en farlig väg. Och vi har skyldighet att lära av historien och inte upprepa den.

Detta är en mycket större fråga än man vill göra gällande. Det är en ändring av hur man ser på barn i Sverige. Det kommer att ändra ett av fundamenten för vår stat, vårt land, som internationellt är känt för barns rättigheter. Det handlar helt enkelt om vad vi håller på att göra med hela vår rättsstat.

Andra delar av förslaget som också är oroväckande är till exempel att migrationsförvar ska bli mer som fängelse. Räcker de inte till blir det kriminalvårdsanstalter eller till och med polisarrester.

Man fortsätter medvetet att sudda ut gränsen mellan migrationsrätt och straffrätt. Vi säger nej. Personer som inte dömts för brott ska inte behandlas som brottslingar.

Ett av förslagen är också att införa besöksförbud vid minsta lilla smittorisk. Här har även Folkhälsomyndigheten varit kritisk, eftersom formuleringen ”risk för överförande av smitta” är så vag att den skulle kunna användas vid vanliga förkylningar. Då stängs anhöriga ute från att träffa de personer det handlar om. Civilsamhället stängs ute. Människor som flytt krig och fruktansvärda omständigheter ska alltså helt och hållet isoleras från mänsklig kontakt på grund av en förkylning.

Och vad innebär det egentligen att förvaras på det här sättet? Jo, det leder till psykisk ohälsa, nedbrytning och social isolering. När en förälder sitter inlåst drabbas även barnet. Det måste vi väl ändå fatta år 2026?

I princip har alla stora remissinstanser sagt nej till det här. Många sågar förslagen helt, men regeringen väljer ändå att gå vidare.

Vi är tre riksdagsledamöter som säger nej till hela paketet. Vi säger nej till att låsa in barn. Vi säger nej till att skilja barn från deras föräldrar. Vi säger nej till fotboja för människor som inte dömts för brott, nej till att förvara migranter i fängelser, nej till fängsel, nej till besöksförbud, nej till att överföra människor direkt från tvångsvård till förvar och nej till förvarstider på upp till två år.

Vi är emot att effektivitet blir en ursäkt för att riva ned rättssäkerheten, trampa på barnkonventionen och behandla människor som misstänkta brottslingar bara för att de har en migrationsstatus.

Den här människorättskränkande politiken ser ut att fortsätta. Då är vägen helt enkelt att skapa motstånd via kommunerna, något som jag och en hel del andra kommer att göra via Stockholms vänsterallians och via Framtidens Vänster runt om i landet. Det handlar om att skapa center för att folk som söker asyl ska få hjälp och om att skydda personal som vill stå emot de lagar som nu vill göra skillnad på människor. Detta kommer att krävas.

För övrigt vill jag säga: Stoppa deportationen av Bella Demhat! Det görs farliga deportationer just nu, och det här skulle vara ytterligare en. Bella är en kurdisk transaktivist som hotas av deportation till Turkiet. Bella är en av många som behandlas fruktansvärt av det svenska asylsystemet.

Kamrater här i kammaren! Riv upp förslaget! Börja om! Gör processer som har med barnkonventionen, som säkerställer rättvisa processer! Asylrätten ska stå i centrum.

Jag yrkar bifall till vårt yrkande 1, som finns i reservation 1. Det handlar om att avslå allt. Jag yrkar också bifall till yrkande 5 i vår motion 2025/26:4167, som inte finns med i betänkandet.

Vi ställer oss bakom vilandeförklaringen.

Förste vice talmannen anmälde att Niels Paarup-Petersen och Annika Hirvonen m.fl. (C, MP) med stöd av 2 kap. 22 § första stycket regeringsformen, genom en skrivelse, framställt yrkande om att vissa delar av de i betänkandet framlagda lagförslagen skulle vila i minst tolv månader.

Yrkandet om vilandeförklaring skulle tas upp till omröstning vid voteringen måndagen den 15 juni.

Den inkomna skrivelsen hade följande lydelse:

Till talmannen

Yrkande att förslag till lag om ändring i utlänningslagen i de delar som avser de föreslagna 10 kap. 4 § 1–2 pp. om nya grunder för uppsikt och förvar av barn, 7 § andra meningen om ny möjlighet att separera barn från sin vårdnadshavare genom förvarstagande samt 13 § 1 st. som ersätter nuvarande bestämmelse om tidsfrist för förvarshållande av barn i 10 kap. 5 § UtlL ska vila enligt 2 kap. 8 § regeringsformen jämlikt 2 kap. 22 § regeringsformen.

Socialförsäkringsutskottet har den 11 juni 2026 justerat betänkande 2025/26:SfU31. I betänkandet tillstyrker utskottet regeringens förslag till ändringar i utlänningslagen (2005:716) som bland annat innebär utvidgade möjligheter att ställa barn under uppsikt och ta barn i förvar, jämfört med idag.

Regeringens förslag i denna del innebär att barn som inte begått brott i fler situationer och under dubbelt så lång tid ska kunna omfattas av uppsikt eller förvar. Regeringen föreslår också att barn i vissa fall ska kunna skiljas från sina vårdnadshavare genom att barnet eller vårdnadshavaren tas i förvar. Sådana åtgärder innebär mycket ingripande begränsningar av barns och familjers vardag, privatliv och möjlighet att röra sig fritt. Förvar är ett frihetsberövande och förstärkt uppsikt med exempelvis elektronisk övervakning innebär en långtgående kontroll av hur barn, som redan befinner sig i en mycket utsatt situation, kan leva sitt liv. Enligt FN:s konvention om barnets rättigheter, som är svensk lag, får barn bara frihetsberövas som en sista utväg och under kortast lämpliga tid (artikel 37). FN:s kommitté för barnets rättigheter har dessutom rekommenderat Sverige att förbjuda och förhindra att barn placeras i förvar på grund av deras eller deras föräldrars migrationsstatus. Förslaget riskerar därmed att utgöra en allvarlig inskränkning av den i 2 kap. 8 § regeringsformen grundlagen reglerade rörelsefriheten. Sådana inskränkningar, särskilt när de riktas mot barn, bör föregås av mycket noggranna överväganden avseende proportionalitet, nödvändighet och förenlighet med barnkonventionen. Sådana överväganden har inte gjorts i tillräcklig utsträckning i den aktuella propositionen.

Till detta kan tilläggas att Lagrådet kritiserat regeringens hastiga lagstiftningsarbete på området. På mycket kort tid har regeringen lagt fram ett stort antal omfattande förslag till ändringar i utlänningslagen, samtidigt som svensk rätt ska anpassas till EU:s migrations- och asylpakt. Det gör helheten omöjlig att överblicka för såväl riksdagen, som remissinstanser, myndigheter, rättsväsende och de människor som berörs. Det är ett slarvigt och förhastat lagstiftningsarbete från regeringens sida.

Mot bakgrund av vad som anförs ovan, yrkar vi att förslaget om att förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716) i de delar som avser 10 kap. 4 § 1–2 pp., 7 § andra meningen samt 13 § ska vila i minst tolv månader. Detta innebär att nu gällande regler om tidsfrist för förvar av barn i 10 kap. 5 § UtlL som fastslår att ett barn får inte hållas i förvar längre tid än 72 timmar eller, om det finns synnerliga skäl, ytterligare 72 timmar fortsatt ska tillämpas under vilandeförklaringen. Det innebär också att barn inte får ställas under uppsikt eller förvar under de nya grunder som föreslås i propositionen samt att barn inte får separeras från sina vårdnadshavare genom ett beslut om förvar.

Annika Hirvonen (MP)

Ulrika Westerlund (MP)

Camilla Hansén (MP)

Jacob Risberg (MP)

Janine Alm Ericson (MP)

Katarina Luhr (MP)

Niels Paarup-Petersen (C)

Martin Ådahl (C)

Ulrika Liljeberg (C)

Anna Lasses (C)

Alireza Akhondi (C)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 15 juni.)

Fru talman! En ungdom som tidigare begått brott berättade att beslutet att få rehabilitering i stället för fängelse gjorde att han fick tillbaka kontrollen över sitt liv. Han lärde sig att leva efter reglerna och förstå vikten av att respektera sig själv, sin familj, sitt samhälle och värdet av en utbildning.

Vi står här i dag och debatterar regeringens proposition Dubbla straff för brott i kriminella nätverk och skärpta straffskalor. Närmare 50 straffskalor skärps. En ny regel om dubbla straff införs, och häktningsmöjligheterna utvidgas kraftigt. Regeringen kallar det här för en nödvändig upprättelse. Tyvärr menar många – och vi – att det undergräver rättsstatens grunder.

Självklart delar vi uppfattningen att det grova gängvåldet är ett akut samhällsproblem. Men att svara med en oproportionerlig straffrättsexpansion är att behandla symtomen och inte grunden. Kanske får det till och med konsekvensen att vi får ännu grövre och hårdare brottslighet. Forskning visar att det finns svagt eller inget stöd för att generellt höjda straffnivåer minskar brottsligheten. Advokatsamfundet, som företräder rättsväsendets egna professionella, avstyrker samtliga ändringsförslag. Deras slutsats är glasklar: Syftet är endast att höja repressionsnivån, och det finns inget som talar för att det kommer att påverka brottsutvecklingen.

Mest oroande är förslaget om dubbla straff. Samma gärning, som till exempel en misshandel, ska kunna straffas dubbelt så hårt beroende på om gärningsmannen eller offret råkar ha koppling till ett så kallat kriminellt nätverk.

Fru talman! Det är ett avsteg från proportionalitetsprincipen. En misshandel är en misshandel. Att påstå att den är dubbelt så allvarlig bara för att den sker i en viss kontext är inte så logiskt och rättsligt.

Konsekvenserna blir direkt orimliga. Advokatsamfundets ordförande gav ett ganska tydligt exempel, som har nämnts ett par gånger här i dag. Om en kriminell misshandlar en annan kriminell, då blir det två års fängelse. Om han sedan går hem i vrede och misshandlar sin fru, då blir det ett år.

Enligt den logiken är det alltså mindre straffvärt att slå sin fru än att slå en annan kriminell. Att skapa en sådan ordning är absolut inte att bygga en rättsstat. Det är en ordning där makten kan stämpla någon som nätverkskriminell. Det ger oanade och orättvisa konsekvenser, särskilt som begreppet inte ens har en laglig definition.

Det betyder att en person kan bli stämplad som tillhörande ett kriminellt nätverk på olika grunder. Man kan titta på hur unga i dag stämplas som att de tillhör ett nätverk. Det kan vara att någon har lagt till dem i chatt där det finns kriminella. Eller de kanske är en del av ett kriminellt nätverk, men det finns ingenting som gör att man kan anta det.

Vi vet vilka som kommer att drabbas hårdast av detta. Det är redan utsatta grupper som unga i socioekonomiskt eftersatta områden, personer med missbruk och personer som redan står längst från samhällets skyddsnät. Den typen av politik kommer antagligen att straffa fattigdom och utanförskap i stället för att avskaffa dem.

Regeringen talar om att slå hårt mot gängbrottsligheten. Men man glömmer alla barn och kvinnor som tvingas bära vapen, gömma droger eller agera kurirer genom hot, våld och sexuella övergrepp. Med regeringens förslag straffas de lika hårt som gängledarna. Det kan göra att offren blir gärningspersoner. Det kommer inte att straffa dem som gör sig rika på bekostnad av personer som redan är i en utsatt situation. Man glömmer helt enkelt vilken makt gängledarna har över unga människor ute i landet.

Fru talman! Verklig upprättelse handlar inte alltid om längre straff. Kvinnor ska kunna berätta om övergrepp utan att själva bli åtalade. Mammor ska kunna skydda sina barn utan att bli misstänkliggjorda. Tjejer som tvingas in i gäng ska få stöd och inte fängelse. Barn ska skyddas från de riktiga kriminella och ges en chans till en bättre framtid.

Sverige behöver fler sociala insatser. Ofta avfärdar man det med att vi på något sätt inte vill se den kriminalitet som finns. Är man aktiv ute i de områden där väldigt många drabbas vet man att strukturerna inte fungerar.

I dag överger socialtjänsten ibland unga mitt i pågående insatser för att det inte finns resurser. Man måste prioritera. Vilken unge ska man rädda, och vilken unge ska man vänta lite till med? Det är ett stort problem.

Vi har insatser som inte hanterar hela familjen utan kanske bara barnet. Man ser inte hela problembilden där du har en familj som står utan resurser att kunna betala för månadens mat. Det är ett problem som vi behöver ta tag i innan vi går vidare till höjda straff, eller dubbla straff som i det här fallet.

Vi behöver en bättre skola. Det finns i dag barn och unga som går i skolan utan att någon ens reagerar på att de inte ens deltar i lektioner. Man har inte kapaciteten eller verktygen för att göra insatser.

Vi behöver missbruksvård. I dag kunde vi till exempel läsa om Brommahem. Det är också en del av detta. Vi har tillåtit privata företag göra sig rika på bekostnad av personer som inte har tak över huvudet.

Där hamnar de personer som är mest utsatta i samhället. Det är kvinnor som har fått utstå våld, personer med missbruksproblem och unga som inte har någonstans att ta vägen. Vilket stöd får de av att leva på vandrarhem där de inte ens får rena sängar att sova i?

Vill ni verkligen göra någonting åt detta ska ni börja med att stötta familjer och stötta barnen. Ändra den verklighet som finns i dag och ge kommunerna de verktyg och resurser de behöver för att göra det. Skapa inte en miljö som kommer att generera ännu grövre brottslighet.

Gör någonting åt de människor som tjänar på detta. Det är inte de ungdomar som får fängelse, eller som riskerar att sättas i fängelse, när ni har fått igenom era lagar. Det är inte de som tjänar på detta. De förlorar. De kan inte ens tänka på en framtid efter 25 års ålder. De som tjänar på detta finns i kontoren här i innerstan. De vet hur man ska hantera pengarna och hur man ska göra sig ännu rikare på dem.

Det här är ett förslag som inte har fått någonting positivt från remissinstanserna. Lagrådet tycker inte heller att förslaget är bra. Vi yrkar avslag på hela propositionen och kommer att ställa oss bakom reservation 2 från Miljöpartiet.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 15 juni.)

Fru talman! Det här blir kort. Vi är några i den här församlingen som säger nej till att Sverige blir Natos ledande krigsmakt i nord. Vi säger ja till nedrustning, diplomati och en självständig svensk säkerhetspolitik.

Historien visar att Natos militära interventioner inte skapar fred. De har snarare skapat kaos. Många länder har fortfarande inte reparerats efter det.

Sveriges plats är inte i frontlinjen för en kärnvapenallians. I ett förändrat säkerhetsläge innebär inte militär upptrappning att man stärker svensk säkerhet. Därför yrkar jag bifall till vår motion om att avslå propositionen, och vi säger nej till Nato på riktigt.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 8.)

Jag blir helt ställd av hur ministern svarar på mina frågor. Hon stoltserar med de miljoner Sverige skickar till Gaza. Samtidigt bidrar Sverige med minst lika mycket till Israel via handel och samarbeten. Svenska universitet har inte ens stoppats från att samarbeta med israeliska universitet trots att vi vet att de israeliska universiteten arbetar kontinuerligt med att förstärka folkmordet.

Regeringen kan inte ge bidrag på detta sätt och samtidigt stödja staten Israel. Det förlänger folkmordet. Det enda rätta vore att regeringen stoppar handeln och samarbetena med Israel och kräver att Israel upphör med sitt folkmord.

Ministern har haft många chanser att fördöma Israel, utreda och agera på riktigt, men hon har valt att inte göra det. I två och ett halvt år har ministern haft chansen att fördöma Israel men aldrig gjort det. Ministern väljer kontinuerligt Israel framför folkrätten. Det är sanningen. Det går inte att stoltsera med pengarna man skickar till humanitär hjälp när man samtidigt stöder israelisk militärindustri genom inköp till Sverige och stöder israeliska universitet som förstärker folkmordet. Det funkar inte. Detta vet ministern mycket väl, och därför drar man ut på det här.

Mina tankar går till människorna i Palestina, för det är de som står främst. Jag hoppas att ministern gör det hon bör göra.

Jag vet verkligen inte vad jag ska säga om ministerns svar om att Global Sumud Flotilla riktar ljus mot sig själv. Flera där blev våldtagna. Flera kom hem med brutna ben. Det enda de har med sig är mat, medicin och andra hjälpmedel för att kunna garantera en vardag i Gaza.

Regeringen skickar humanitärt stöd, men det humanitära stödet kommer ju inte fram i tillräcklig mängd. Folket i Gaza svälter, och det är sanningen. Folket får fortfarande utstå bomberna, och det är också en sanning.

Ministerns svar i dag är detsamma som efter den förra Global Sumud Flotilla: Israel har rätt att stoppa och kontrollera. Jag säger också samma sak igen: stoppa och kontrollera – inte kidnappa, inte tortera, inte våldta, inte misshandla.

Sverige ska följa de folkrättsliga principerna, och här ingår humanitär rätt. Tolkar man principerna korrekt får Sverige inte aktivt understödja en stat som begår brott. Ändå väljer ministern att göra det, dels genom att vara passiv, dels genom att öka handeln med Israel i stället för att stoppa den helt. Principerna innebär också att alla myndigheter ska agera för att stoppa överträdelserna. Då kan man inte agera med dubbla måttstockar, ministern, och agera mot Ryssland för att man är buddy med Ukraina men inte agera mot Israel för att man är buddy med en folkmordsstat.

För att en blockad ska vara laglig krävs flera saker, och vi och det internationella samfundet konstaterar att blockaden mot Gaza är olaglig. Det är grunden.

Alla båtar som bordades, och där volontärerna kidnappades, befann sig på internationellt vatten, långt från Israel och Gaza. De var utanför Grekland och Cypern, alltså inom EU. Det här är en kränkning av staters rättigheter, och det om något borde oroa ministern.

Israel agerar på detta sätt för att deras agerande inte har fått några som helst konsekvenser. Jag hoppas att ministern inte tar upp sanktionerna mot bosättarna, som var typ 15 förra året. Det är ingenting mot de konsekvenser Israels agerande borde ha fått för länge sedan.

Sanningen är att Israel inte har rätt att stoppa humanitär hjälp. Det vet jag, ministern och alla som jobbar med sådana här frågor. Detta är det viktigaste.

Sumud Flotilla transporterade mat, medicin och skolmaterial, inget annat. Man praktiserade civil olydnad, inte våld. Men det var våld man mötte.

Jag hoppas att ministern tar sitt ansvar och har mod att stå emot Israel, för det räcker nu. Det räcker med bomber, mördande och tortyr.

Jag hoppas att ministern den här gången stannar kvar och debatterar fullt ut, inte som förra gången.

Folkrättsliga principer kräver olika villkor för en laglig blockad. Vi har alltid konstaterat att Israels blockad av Gaza är olaglig. Oaktat det får Israel inte stoppa humanitär hjälp, men det var precis vad de gjorde. Eftersom blockaden är olaglig och Israel inte har rätt till vattnet utanför Gaza har de heller inte rätt att stoppa fartyg på internationellt vatten. Ändå säger ministern att Israel har ett visst utrymme. Det är fel – juridiskt fel – och det är farligt att ministern gång på gång säger detta.

Internationella domstolen utfärdade order i januari, mars och maj 2024 om omedelbar humanitär tillgång till Gaza. Global Sumud Flotilla opererade i enlighet med dessa order. Ändå valde Israel att attackera fartygen. Malmer nämner inte Internationella domstolen en enda gång.

Ministern reducerar de 175 civila och de ytterligare 485 till en konsulär fråga om en svensk, men frågan är mycket större än så. Gång på gång attackeras humanitära hjälpinsatser på internationellt vatten. Vad gör regeringen för att kräva ansvar och att lagen ska följas? Var finns solidariteten?

Ministerns svar handlar om att göra Sverige till ett land som inte tar ansvar och som ska slippa att göra något när ett folkmord sker. Detta har vi konstaterat för länge sedan.

Ministern berättade att hon haft kontakt med Israel och att hon förväntar sig att svenskars rättigheter respekteras. Israel bryr sig inte om förväntningar; det vet vi redan. Detta har vi konstaterat för länge sedan. Det Israel bryr sig om är konsekvenser. Så var är konsekvenserna för Israel? Var är fördömandena? Kontakt är inte diplomati. Kontakt är att vara medhjälpare till det som händer.

Ministern vägrar att svara på vad Sverige ska göra framåt. Jag frågade hur vi ska skydda framtida flottiljer. Svar: Inget. Hur ska vi stödja familjerna? Njaa, så där. Hur ska vi driva på för sanktioner i EU? Svar: Nästan ingenting. Ministern svarar inte på någonting. Hon berättar lite om vad hon har gjort, vilket är nästan ingenting – under mer än två år av pågående folkmord.

Det är flera folkrättsbrott som Malmer blundar för. Hon legitimerar en olaglig blockad. Hon ignorerar Internationella domstolen. Hon glömmer de hundratusentals som mördats under folkmordet. Hon glömmer de tusentals som kidnappats av Israel, som torterats, våldtagits och misshandlats, även de som hade för avsikt att föra fram humanitär hjälp. Hon erbjuder kontakt i stället för handling. Hon vägrar att svara, helt enkelt. Det är skamligt.

Herr talman! Jag vill börja med att tacka Håkan Svenneling för frågan om Thiago och Saif från Global Sumud Flotilla.

Min fråga är lite annorlunda. I Kista pågår en mässa, Data Innovation Summit. Där finns en talare som heter Amir Vashkover, som representerar Philips.

Han var IOF-soldat under 2023 och 2024 – IOF som bombat byggnader och begått andra krigsbrott i Gaza. Jag vill passa på att uppmana människor att anmäla detta.

Frågan jag vill ställa är: Kommer regeringen att lämna över folkmördare som befinner sig i Sverige till Internationella brottsdomstolen i Haag om domstolen har utfärdat en arresteringsorder?

Herr talman! Jag vill börja med att tacka Håkan Svenneling för frågan om Thiago och Saif från Global Sumud Flotilla.

Min fråga är lite annorlunda. I Kista pågår en mässa, Data Innovation Summit. Där finns en talare som heter Amir Vashkover, som representerar Philips.

Han var IOF-soldat under 2023 och 2024 – IOF som bombat byggnader och begått andra krigsbrott i Gaza. Jag vill passa på att uppmana människor att anmäla detta.

Frågan jag vill ställa är: Kommer regeringen att lämna över folkmördare som befinner sig i Sverige till Internationella brottmålsdomstolen i Haag om domstolen har utfärdat en arresteringsorder?

Fru talman! Jag tänkte ta upp frågan om kubanernas levnadsvillkor. Kuba har visat en otrolig motståndskraft. Trots 60 år av blockad har man en läskunnighet som är högre än USA:s. Man har ett hälsosystem som trots brist på medicin skickar läkare till andra länder i nöd. Vi ser att det protesteras i många länder för att man börjar dra tillbaka de kubanska läkarna.

Jag kan ta ett exempel på varför embargot är så problematiskt. Under coronaperioden nekades Kuba vaccin. Man fick inte tillgång till vaccin och apparater som kunde underlätta människors möjligheter att andas och så vidare. Kuba tvingades skapa och producera sina egna vaccin.

Varför gör man detta? Hur tror man att den vägen och de påtryckningarna på något sätt kommer att leda till demokrati? Det kommer inte att göra det. De enda som kommer att lida är Kubas folk.

Det är bra att ministern håller med om att blockaden bör hävas. Det är mindre bra att man inte förstår vikten av att Kubas folk har rätt till självbestämmande. Vi måste hitta andra vägar för att stötta.

Om man nu tycker att de demokratiska organisationerna i Kuba behöver stöttning behöver man hitta andra konkreta vägar, konkreta handlingar, som inte gör att Kubas folk får lida på grund av att ett annat land, USA, vill att de ska göra det.

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret. Återigen handlar det om ord. Men vad gör man egentligen för att åstadkomma handling för det som man säger sig stötta?

Ministern talar om demokrati, vilket även jag gärna pratar om. Men jag vill också prata om demokratins fiender. USA:s blockad är inte passiv. Det är fråga om ekonomisk krigföring. Detta är ett brott mot folkrätten. Det är kolonialism i dess modernaste form. Man säger sig vilja befria det kubanska folket, men det man gör är att svälta dem genom att stoppa hela energiförsörjningen till landet. Man använder samma logik som kolonialmakterna hade när länder ville frigöra sig från dem.

Det är här PDCA kommer in i bilden. Man vill avsluta samarbetsavtalet med Kuba. Men det är ju inte så att ett avtal kommer att leda till en stor förbättring av sig självt, utan det måste till aktiva åtgärder. Nu finns det svenska företag som är verksamma i Kuba men tyvärr stoppas. Som jag ser det kan svenska företag ägna sig åt väldigt många andra saker i ett land än bara näringsliv. De kan skapa vågor i samhället.

Det vore välkommet om man upprätthöll en öppen dialog. Om man har följt Kubas utveckling de senaste 20–30 åren har man kunnat se förändringar, speciellt innan USA verkligen satte hårt mot hårt i Kuba. Då fanns det en öppenhet för att internationella företag skulle vara verksamma i Kuba. Man öppnade broar även från olika typer av svenska partier till olika politiska organisationer i Kuba.

Det är viktigt att tänka på vad detta innebär. Just nu pågår en humanitär katastrof i Kuba. Man har rapporterat att blockaden har orsakat materiella skador för över 7,5 miljarder dollar. Nu har man strypt oljetillförseln. Det innebär att sjukhus står utan bränsle. Det ger såklart konsekvenser för människor. Livsmedel ruttnar i hamnar, och människor tvingas leva i mörker.

Det gör också att man avbryter den interna demokratiska dialogen mellan människorna i Kuba. Det har ganska stora effekter. Om man inte vänder sig hårt mot det som USA nu gör underminerar man de internationella lagarna. USA har tagit på sig rollen att bestämma och verka precis som de vill överallt i världen.

Det gäller inte bara Kuba. Det gäller Venezuela, Iran och Grönland. Vi kan inte fortsätta att låta ett land som USA självt bestämma hur det verkar i olika länder och självt bestämma vilka länder som ska formas på vilket sätt. Det är varje lands självbestämmanderätt att göra det.

Fru talman! Jag måste börja med att konstatera att ministerns svar visar en historielöshet som förvånar mig. Jag vill passa på att påminna kammaren om ett dokument som är mer än 60 år gammalt men ändå högaktuellt. I april 1960 skrev USA:s tjänsteman Lester Mallory ett hemligt memorandum som ligger till grund för den politik USA för i dag. Där stod det svart på vitt att målet med USA:s politik är att framkalla hunger och desperation och störta regeringen. Det här är inte en biverkning av blockaden utan själva syftet med blockaden. Man vill neka Kuba pengar och förnödenheter för att slå sönder samhället.

För bara några veckor sedan, den 29 januari, undertecknade Trump en exekutiv order där man deklarerar nationellt nödläge och hotar alla länder som levererar olja till Kuba med tullar. Syftet är helt enkelt att stoppa Kubas energiförsörjning, oavsett konsekvenserna.

Ministern säger i sitt svar att Sverige röstade för FN-resolutionen om att häva blockaden. Det är sant, och det är bra. Men ministern glömmer att nämna att USA nu har skärpt blockaden till en nivå som får konsekvenser för svenska företag och svenska intressen genom Helms-Burton Acts extraterritoriella anspråk.

Min fråga kvarstår, för jag tycker inte att jag fick svar på den: Anser ministern att USA:s blockad är förenlig med internationell rätt? Och hur rimmar den med Sveriges åtagande enligt FN-stadgan?

Jag vill passa på att fråga ministern varför det alltid är så tyst om de diktaturer som USA stöder. När ministern talar om mänskliga rättigheter, varför nämns då aldrig Saudiarabien? Och varför nämns aldrig Israel, som dagligen kränker palestiniers rättigheter med USA:s vapen och begår folkmord med hjälp av dessa vapen?

Egentligen handlar det inte om huruvida ministern tycker att Kuba är en diktatur eller inte utan om vilka vägar som är bäst om vi vill stötta den demokratiska utvecklingen i en stat och fortsätta respektera folkets självbestämmande oavsett vilket ekonomiskt system det väljer. Om nu Kuba har ett så dåligt system, är inte då den smartaste vägen att öppna upp för dialog och stötta relationer genom både civilsamhället och näringslivet?

Sverige har fortfarande inte ratificerat PDCA-avtalet med Kuba, och den här regeringen vill avsluta det. Man säger att dialogen inte fungerar. Men då undrar jag vad alternativet är. Är det att låta USA fortsätta med blockaden, hota andra länder och isolera Kuba ytterligare? Det är ju det USA vill åstadkomma. Avtalet är inte perfekt, men det är just nu den enda plattform vi har för politisk dialog.

Fru talman! Ministerns svar visar att den svenska regeringen över huvud taget inte vill ta in fakta eller lärdomar.

Jag börjar där ministern började, med avrådan. Ministern påpekar att UD i över ett decennium har avrått från resor till Gaza och att svenska medborgare uppmanas att respektera det. Men låt mig vara tydlig: Denna debatt handlar inte om huruvida ministern gillar eller inte gillar våra resval. Den handlar om vad vi utsattes för på internationellt vatten – ett brott – och om Sveriges ansvar när dess medborgare utsätts för brott, oavsett var de befinner sig eller varför. Att åka till länder där det pågår folkmord, krig och så vidare med hjälpsändningar är inget nytt och inget brott.

Ministern säger: ”Krigets lagar ger Israel ett visst utrymme att stoppa och kontrollera fartyg på internationellt vatten och att föra fartygen och deras besättning till en säker hamn.” Som i den förra interpellationsdebatten vill jag stanna vid orden ”stoppa och kontrollera”. Här gör ministern en moralisk och intellektuell glidning. Att stoppa och kontrollera är en sak, men att i timmar attackera civila hjälpsändningsfartyg med drönare, att borda dem med militärt våld, att tvinga 462 civila personer, däribland mig själv, att knäböja med händerna bakom huvudet under hot från automatvapen, att föra oss till fängelse i en främmande stat, att under flera dygn neka oss tillgång till vatten, mat och medicin och att utsätta oss för systematisk förnedring och fysiskt våld är inte ”ett visst utrymme” och inte att ”stoppa och kontrollera”. Det är kidnappning, godtyckligt frihetsberövande och brott mot folkrätten. Det är det detta handlar om.

Ministern fortsätter att ursäkta Israel, alltså det land som har begått krigsbrott. Ministern säger att Israel också har ett ansvar. Men det är ett ansvar som Israel grovt åsidosatt. Vi har sett Israel grovt åsidosätta många rättigheter och många lagar om och om igen. Men ministern fortsätter att underminera folkrätten och internationella lagar samt att stötta Israel.

Sverige vill på något sätt visa att man står bakom folkrätten genom att markera mot Israel. Men det är bara ord, och dessa ord kostar inget och leder ingenstans när det gäller en stat som Israel som begår folkmord.

Vad har hänt efter det som hände oss? Inget. Israel fortsätter sitt folkmord. Nästa flottilj kommer sannolikt att bordas, fler brott kommer att begås i Israels namn och nästa grupp svenskar kommer att fängslas. Men ministern vill inte göra något åt det.

Fru talman! Min fråga går till villaministern – förlåt, bostadsministern.

En fråga som har tagits upp flera gånger i dag har varit vräkningar av barnfamiljer. Vi vet att de har ökat kontinuerligt år efter år. De svar vi har fått från ministern är plåsterlösningar. Man pratar om hyresgarantier och så vidare.

Det reella problemet är att det inte byggs bostäder. Det hade varit fantastiskt om en bostadsminister verkligen tog ansvar för en sådan fråga. Varje år byggs 20 000–25 000 färre bostäder än vad som är behovet. Det är en spiral som inte kan stoppas.

Vi behöver fler bostäder för att kunna stoppa vräkningarna och inte tvinga in familjer på vandrarhem eller skumma hotell i städerna.

Fru talman! Ministern säger sig stå upp för folkrätten, men frågan är hur man står upp för folkrätten och när man väljer att göra det. Vi kan inte se att regeringen tydligt och klart står upp för folkrätten. Vi ser det inte när det gäller Venezuela, inte när det gäller Palestina, inte när det gäller Sudan – och så vidare, och så vidare.

Det här handlar om Sveriges trovärdighet och om vår säkerhet i en föränderlig värld. Vi säger oss stå upp för folkrätten, men samtidigt samarbetar vi med diktaturer som Israel, Syrien, Turkiet, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. Indirekt bidrar vi också till folkmordet i Sudan. Vi säljer vapen och delar av säkerhetsteknik och låtsas att det är dialog och partnerskap.

Samtidigt tiger vi när regeringens allierade bryter mot lagen. Man kan nämligen inte säga att ett par ord i kammaren kommer att göra skillnad när det gäller USA, utan det krävs mycket mer från regeringen.

Folkrätten gäller alla, oavsett vad vi tycker om regeringen i Venezuela. Den gäller alla. Man kan alltså inte understödja USA:s attack mot Venezuela genom att peka på den venezuelanska regeringen. Det är Venezuelas folk som tar de besluten, inte vi. Vi ska dock säkerställa att folkrätten följs.

Stormaktskonkurrens och rättslöshet är vad vi får när vi inte är konsekventa i det vi gör, och det är det vi ser sprida sig när USA nu vill ta även Grönland. Jag frågar därför igen: När ska regeringen på riktigt våga markera mot USA och imperialismen?

Fru talman! Jag får tacka ministern för svaret – antar jag. Jag känner att det här är ganska selektivt, och det är ganska otydligt när man kan säga att detta inte är förenligt med folkrätten, samtidigt som man väntar med tydliga aktioner.

Regeringen betonar vikten av en regelbaserad världsordning och konsekvent tillämpning av folkrätten, men när regeringen konfronteras med verkligheten och USA:s brott blir svaret tunt, lågt och undvikande.

När Ryssland invaderade Ukraina agerade Sverige resolut, med tydliga fördömanden och konkreta åtgärder, men när USA attackerar Venezuela och kidnappar dess president och hans fru blir det diplomatiska omskrivningar och kalla markeringar. Detta är ett svek mot de principer som regeringen säger sig värna. Man kan inte titta bort när ens kompis begår brott.

Det handlar inte bara om Venezuela. Det handlar om att tillåta en farlig normförskjutning i världen, där stormakter fortsätter att agera utanför folkrätten. I det här fallet gäller det USA. Om vi inte visar tydlighet nu riskerar vi att samma spel upprepas i andra delar av världen.

Detta såg vi ganska omgående när USA började prata om Kalaallit Nunaat, det vill säga Grönland. USA har helt enkelt bestämt att Grönland ska vara deras, för att man vill åt mineralen. Det visar så himla tydligt att när Sverige och andra regeringar ignorerar folkrätten undermineras hela den internationella ordning som även vi är beroende av. Det är en otroligt farlig utveckling, och det är den utveckling i vars riktning regeringen under alla de här åren har gått.

Jag frågar: Varför driver inte regeringen frågan om USA:s angrepp hårdare i FN och i andra internationella forum? Varför kräver inte Sverige en oberoende utredning eller rättsliga konsekvenser av brotten? Hur ska man kunna hävda att Sverige står upp för folkrätten när vi passivt låter allierade till den här regeringen begå brott?

I USA, den så kallade demokratin, får 4 miljoner inte rösta – en grundläggande universell rättighet. Miljoner är hemlösa och lever under fattigdomsgränsen. Tusentals dödas varje år av statens repressiva enheter, ICE sprider skräck hos befolkningen och miljontals protesterar i landet. Varför är ett sådant land regeringens bundsförvant på den internationella spelplanen?

USA har varit tydliga med att det inte handlar om mänskliga rättigheter utan om oljan – det har de sagt öppet på presskonferenser. Det handlar om oljan och ingenting annat.

Till och med oppositionen i Venezuela står upp mot attacken från USA och kräver att USA ska stoppas. Men vad gör vi? Vad gör vi med USA, som nu också hotar ett nordiskt land?

Fru talman! Jag noterar att ministern tydligt säger att USA:s militära angrepp på Venezuela inte är förenligt med folkrätten. Det är självklart, och det är det minsta man kan säga när en suverän stat utsätts för en olaglig militär attack, när civil infrastruktur bombas, när landets president Nicolás Maduro tillsammans med sin fru Cilia Flores kidnappas i en internationellt fördömd attack och när fiskare dessutom mördas på internationellt vatten utanför Colombia och Venezuela.

Men att bara konstatera brottet räcker inte. Sverige måste offentligt och skarpt fördöma denna krigsförklaring från USA, som är en av världens mäktigaste stater. Det har flera länder i Latinamerika gjort, däribland Colombia, Chile och Mexiko. Även Spanien och andra länder har uttryckt skarp kritik och fördömt detta.

Sverige väljer i stället diplomatiska svepningar och vaga formuleringar – apropå att vara selektiv. Det här är djupt problematiskt, särskilt som vi har en historisk verklighet att ta hänsyn till.

USA:s mörka och brutala historia i Latinamerika är välkänd. Jag kommer själv från Chile, där USA:s inblandning direkt ledde till militärkuppen 1973 och följande årtionden av repression och terror. Det är samma maktspel som nu upprepas i Venezuela med våld, kidnappningar och hot mot demokratin – för att inte tala om folkmordet i Palestina, där USA tillsammans med er har varit folkmordsstaten Israels starkaste bundsförvanter. Dessutom hotar USA nu Mexiko, Colombia, Kuba och andra latinamerikanska länder. Latinamerika ska vara USA:s bakgård och inte skapa självständiga stater, enligt USA. Att Sverige inte tydligt markerar sänder ett farligt budskap om att stormakter står över lagen och att demokratiska principer kan trampas på när det passar makten.

Konsekvenserna av den här tystnaden är dock inte bara symboliska. När vi inte tydligt tar avstånd från USA:s illegala attacker mot Venezuela riskerar vi att hela regioner – från Latinamerika till Asien och Afrika – dras in i nya konflikter och militära interventioner när det passar USA. Det är en nedåtgående spiral som nu hotar fred och stabilitet globalt. Vi ser det särskilt nu när krigsstaten USA bildar ett så kallat fredsråd för att kringgå FN.

Är Sveriges regering beredd att ta ansvar för dessa konsekvenser, eller räcker det med diplomatiska ord när människor riskerar sina liv och hela regioner sätts på spel? När ska regeringen våga fördöma på riktigt, med tydliga politiska aktioner, och sluta vara – som ministern säger – selektiv?