Tack, ministern, för svaret!

Var och en av regeringarna, inte bara den här, har konstaterat att högre utbildning är en av grunderna för att ha ett stabilt, demokratiskt samhälle. Den ger oss möjligheten att driva fram samhället, så att fler och fler kan få trygghet och framtid. Den ger också en styrka i en föränderlig värld.

Sverige har en relativt högutbildad befolkning. Det ger oss ganska bra förutsättningar att möta den omställning som behövs. Man pratar gärna om konkurrenskraft, och det här är en otroligt viktig del i det, beroende på hur man vill konkurrera. Vissa vill konkurrera med löner och volymer. Andra, som vi från Vänsterpartiet, vill konkurrera utifrån innovation och hållbarhet, både social hållbarhet och miljömässig hållbarhet.

Men trots att både tidigare regeringar och nuvarande regering menar att man sätter högre utbildning högt på agendan missar man tyvärr målet om och om igen.

Jag förstår verkligen inte varför man väljer att inte lyssna på representanter från akademin och på studenter.

Ministern nämner de 6,5 miljarderna och att man höjt ersättningen för utbildningar. Det kan lätt förstås som att det är otroligt generöst av regeringen. Men sanningen är att högre utbildning ligger back sedan årtionden. År efter år har lärosätena tvingats prioritera utan att få möjligheten att skapa utrymme för att utveckla vidare och ta steg för att förbättra kvaliteten. Sverige riskerar att förlora sin position. Om vi ser högre utbildning som så pass viktig måste vi åtgärda felen i systemet så att utbildningen och forskningen får det de behöver.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Sanningen är att lärosätena under årtionden har flaggat för systemfel som hindrar dem att använda resurserna och på så sätt ge en grundad och kvalitetsmässigt hög utbildning. De har pekat på finansieringssystemet, produktivitetskravet och hyressättningsmodellen.

År ut och år in måste lärosätena jonglera för att försöka få ihop det. Ibland är budgeten lite högre, ibland lite lägre. Då tvingas de ställa om.

I stället för att ge dem ett stabilt grundanslag som gör att de anställda kan få en trygg anställning och fokusera på utbildning och forskning tvingar man dem till en massa administration för att söka medel. Man löser heller inte problemet med osäkra anställningar inom den högre utbildningen.

Det här kommer att ge ytterligare negativa konsekvenser för den högre utbildningen, vilka tyvärr ackumuleras. Jag skulle vilja se att någon regering tar tag i systemfelen och inte bara försöker täcka över dem genom att minska eller öka budgeten i vissa anslag och så vidare utan verkligen tittar på hur man kan få en stabil högre utbildning där lärosätena inte tvingas dra ned på de lärarledda timmarna och på campus för att överleva.

Högre utbildning handlar inte enbart om att skapa den kompetens som krävs utan även om att ge var och en av oss möjlighet att studera i högre utbildning utifrån våra ambitioner. Det är viktigt också därför.

När det gäller de miljarder som ministern nämnde är sanningen att den summa som nämndes och som gäller fram till 2028 faktiskt inte ens är lika hög som den vinst som Akademiska Hus gör. Till exempel satsar regeringen 1,5 miljarder på forskning 2025, medan Akademiska Hus gjorde en vinst på 4,8 miljarder 2022, varav 20,5 miljarder gick till statskassan.

Utifrån det perspektivet blir forskningspengarna ett sätt att måla fasaden på ett hus som krackelerar på grund av dåligt underhåll. Om man fortsätter på det sättet blir huset till slut obeboeligt. Detta är vad jag tror har hänt eftersom man hela tiden sätter olika krav när det gäller högre utbildning samtidigt som man höjer hyran på ett sätt som gör det ohållbart.

Jag är inte ensam om att tycka så här. Många har lyft fram att Akademiska Hus fastigheter faktiskt är ämnade att inhysa lärosäten. Det blir märkligt när man väljer en marknadsdriven hyressättning för hus som egentligen är ämnade för högre utbildning.

Fler och fler larmar om att bland annat hyreskostnaderna gör att resurser behöver tas från bland annat utbildning och forskning. Detta bidrar till att vi får mindre närvaro av högre utbildning runt om i landet eftersom många lärosäten tvingas lägga ned vissa campus.

Till exempel valde KTH här i Stockholm att lägga ned sitt campus i Kista. Detta får inte bara konsekvensen att eleverna får mindre utrymme och mindre möjlighet till lärarledda lektioner och så vidare, utan det gör också att det försvinner ett lärosäte i en förort.

Detta får också konsekvenser för representation och rekrytering. Det kan även göra att det näringsliv som skapades runt KTH flaggar för att behöva lämna Kista eftersom de inte längre har den synergi som de hade tillsammans med KTH.

Det är samma sak med KTH i Södertälje, där Astra Zeneca och Scania har lyft fram alla fördelar de ser med att ha en akademisk partner i Södertälje. I synnerhet i Södertälje har KTH visat att man har en mycket bredare rekrytering än KTH centralt, så det kommer att ske en urholkning av både förorter och mindre orter.

Ministern pekar på att inflationen är drivande, men vi menar att det är inflationen som ger den konsekvensen i den nuvarande hyresmodellen. Då kanske man behöver byta ut modellen så att det inte blir den konsekvensen.

Fru talman! Det är viktigt att komma ihåg att det är lärosätena själva som styr över sin ekonomi utifrån de anslag som ges. De hanterar sina egna kostnader. Det är lärosätesledningen som beslutar hur lärosätet ska använda sina anslag.

Det är svårt att se en direkt koppling mellan små och stora lärosäten och deras lokalkostnader. Det finns stora lärosäten som har en stor andel lokalkostnader – KTH har nämnts här – och det finns mindre lärosäten som har en mycket låg andel lokalkostnader. Det kan såklart ha mycket med geografi att göra, jämfört med andra.

Vad gäller mindre campusenheter ser vi ingen generell trend att de läggs ned. Det är också så att man måste låta lärosätet bestämma hur det ska organisera sig. Det är bara i undantagsfall som det är reglerat att lärosätet ska bedriva sin verksamhet på ett visst ställe; det är till exempel Högskolan Dalarna som enligt vad kammaren har reglerat ska ha verksamhet i Borlänge.

Vad gäller Akademiska Hus följer vi såklart frågan om hyresutvecklingen. Man ska komma ihåg att de har ungefär 60 procent av den så kallade marknadsandelen och att det ändå är 200 andra bolag som står för 40 procent av lokalerna. De här lokalerna är mycket viktiga för en bra utbildning. Det handlar om smarta ytor, hållbarhet och att det ska vara lätt för lärosätena att använda dem. De ska vara flexibla på olika sätt. Lärosätena arbetar ju även med ett totalt konstant anslag från regeringen, ytterst från riksdagen, och med att hela tiden utveckla sin verksamhet. Det ska alltså vara smidigt och effektivt när det gäller lokaler.

Fastighetsförvaltningen är, som jag också har sagt förut, en konkurrensutsatt marknad. Olika former av subventionerade hyror blir problematiskt; det riskerar att snedvrida konkurrensen och bli problematiskt ur ett rent statsstödsperspektiv. Det är rakare att man ser det anslag som har getts och som ges nu. Det kan man kritisera, men man kan titta på det historiskt och se hur vi har utökat den högre utbildningen i Sverige väldigt kraftigt på några decennier.

Det här är dock ändå ett rimligt sätt att organisera fastighetsfrågan, på samma sätt som att staten tar ett stort ansvar för fastighetsfrågan när det gäller specialfastigheter eller kulturfastigheter – där det finns en ständig debatt om vem som ska bära kostnaderna för den fysiska byggnaden och hur det ska göras.

Fru talman! När jag har pratat med finansminister Elisabeth Svantesson har jag naturligtvis försäkrat mig om att det är tydligt att hon som statsråd är ansvarig för Akademiska Hus. Det pågår just nu inget arbete med att förändra Akademiska Hus uppdrag, men jag ska berätta om den interpellationsdebatt som vi nu har haft här.

Jag vill återigen slå ett slag för frågan om förstärkt autonomi genom att man ser över lärosätenas förutsättningar och deras associationsform. Detta skulle innebära en ökad frihet för lärosätena att själva välja finansieringssätt för sina fastigheter. Men det finns så att säga inga magiska formler som kan tas fram, utan vi pratar om lokaler som ska ha en effektiv förvaltning. De ska vara hållbara och nå upp till höga miljömålskrav gällande fastigheternas fortlevnad. Lokalerna ska vara flexibla för att lärosätena ska kunna ha en bra verksamhet över tid och inte minst kunna samverka med det omgivande samhället. Det är alltså någonting som jag ser framför mig skulle kunna ge ökad frihet för lärosätena att disponera sina samlade resurser, så att säga – men mer om det när vi vet vad en sådan utredning kommer fram till.

Sammantaget skiljer det sig åt, men sett över tid har lärosätenas lokalkostnader legat runt 13 procent. Personalkostnaderna har legat på 63–64 procent, och lokalkostnaderna har legat på 13 procent. Sedan ligger övriga kostnader för att få verksamheten att fungera på mellan 20 och 25 procent över tid. I den delen är det alltså relativt stabilt.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.