Anders Ådahl

Fru talman! När vi i Centerpartiet ser ut över skollandskapet och funderar över varför så många elever som 19 900, en förfärlig siffra, slås ut i svensk skola och inte kan ta sig vidare till gymnasiet ser vi två orsaker. Den ena är ett betygssystem som inte är modernt och som på ett ganska omänskligt sätt exkluderar människor från att ta sig vidare. Den andra är resurserna till svensk skola. Det pågår just nu en nedläggnings- och uppsägningsvåg som förvärrar den stora utslagningen, och även om regeringen satsar ett antal miljarder på skolan ställs också ökade krav på skolan. Samtidigt som det satsas 2,9 miljarder ställs riktade krav på exempelvis skolbibliotek, vilket äter upp dessa miljarder direkt. Centerpartiet påstår därför att regeringens politik urholkar kommunernas möjlighet att bedriva kvalitetsarbete i skolan och möjligheterna att skydda elever från utslagning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I dag är svensk skola helt enkelt inte en skola för alla. För elever som kommer från studievana hem finns det möjlighet att få hjälp med läxorna hemma. Kanske har man ett syskon som kan hjälpa en. Men för de elever som kommer från studieovana hem och går på resurssvaga skolor är situationen mer ansträngd. Vad tänker skolministern om detta? Och hur ser regeringens politik ut när det gäller betyget F med tanke på att Liberalerna den 22 september gick ut i svensk dagspress och meddelade att de kanske inte tror på dagens betygssystem längre?

Det som nu händer i riksdagens kammare är att Sverigedemokraterna har sänt hit Patrick Reslow som ett slags vakthund för att bevaka och studera hur skolministern svarar på interpellationerna. Jag blir därför uppriktigt osäker på vem jag ska rikta min fråga till. Men jag prövar att rikta den till Patrick Reslow i stället, så får vi se om det går att få ett svar där. Hur ser Sverigedemokraterna på betyget F? Ska vi behålla det i svensk skola, eller ska vi som Liberalernas partiledare och Liberalernas skolminister föreslog i en debattartikel ta bort det från svensk skola och reformera betygssystemet så att vi inte får någon utslagning?

Fru talman! Vi i Centerpartiet inledde för ungefär 1 ½ år sedan ett större renoveringsarbete av vår skolpolitik. Vi utsåg snabbt skolan till ett av våra allra mest centrala politikområden. Vi såg att svensk skola hade stora problem. Vi såg en friskolesektor som tappat greppet om sig själv. Vi såg en massa andra saker också. Det som debatteras här i dag, utslagningen i svensk skola, är någonting vi tidigt noterade. I vissa stycken vill jag skicka några berömmande ord till skolministern, som i fråga efter fråga verkar ha sneglat på Centerpartiet, även om man kanske ligger nio månader efter.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det sker saker på departementet som vi ser som positiva. Ett antal utredningar går åt rätt håll. Vad gäller det som diskuteras i dag är det däremot mycket oklart var regeringen befinner sig. Jag vill gärna läsa upp en rad ur interpellationen till statsrådet Lotta Edholm, som fångar var Centerpartiet befinner sig: "Vi behöver en skola för både de som sitter längst bak i klassrummet och de som sitter längst fram - en skola som helt enkelt ger varje elev chansen att lyckas."

Vi behöver en skola för dem som bor längst ut på landsbygden likaväl som för dem som bor i stadskärnan. Vi behöver en skola för dem som bor i förorten precis som för dem som bor i ett välbärgat område. Vi behöver en likvärdig skola.

Hur ser situationen ut just nu? Jo, de senaste siffrorna visar att 19 900 elever lämnade nionde klass i våras utan behörighet att söka vidare till gymnasiet. Det är siffror från Skolverket. Bortsett från åren efter flyktingkrisen har utslagningen aldrig varit så stor.

Utslagningen i svensk skola är världsunik - eller världsunken, om man så vill. I inget annat land slås lika många elever ut som i Sverige. Trots det presterar Sveriges elever relativt väl internationellt sett.

Självklart finns det väldigt mycket vi kan göra för att stärka elevernas kunskaper. I sammanhanget handlar det bland annat om satsningar på evidens, lärarutbildning och mindre klasser. Men det är också uppenbart att det världsunika - eller världsunkna - betygssystemet i Sverige bidrar till att tiotusentals barn och unga slås ut i onödan varje år. Konsekvenserna har visat sig ödesdigra för samhället och kanske allra mest för den enskilda individen. Precis som Linus Sköld sa handlar det om personer, enskilda barn och unga, som hindras att gå vidare till gymnasiet. Vi har ett betygssystem som stänger ute dem.

Vad vill regeringen här egentligen, på både kort och lång sikt? Hur ska vi få bort utslagningen på kort sikt? Ska vi tänka att det är varje ung elevs eget fel och att man får skylla sig själv om man sitter där med underkända betyg, eller har samhället genom regeringen ett omedelbart ansvar att rätta till situationen?

Fru talman! Tack för svaret, utbildningsministern! Det är djupt glädjande att vi är eniga om att sanning är något vackert som vi bör hålla oss till. Det tycker jag är en god ingång i de fortsatta debatterna på området.

Jag tror att Centerpartiet, Liberalerna och regeringen i stort är helt eniga. Det är alltså ingen diskussion om att forskning är helt nödvändigt för att Sverige ska kunna växa som kunskapsnation och för att vi ska kunna bygga Industrisverige vidare. Vår unika konkurrensfördel är att vi har en hög kunskapsnivå i samhället, inte minst på våra lärosäten.

Det är inte den bilden som skiljer sig åt. Det som skiljer sig åt är hur man vill nå den största framgången. Där blir utbildningsministern nog svaret skyldig, tyvärr, åtminstone i delar. Han nämner akademisk frihet ett antal gånger, fru talman. Men jag ser inga beslut eller rörelser som ökar friheten dels för lärosätenas chefer, rektorerna, dels för forskarna.

Om vi ska nämna finansieringen en gång till handlar det inte bara om att betydligt mer pengar går till råden. När man söker i konkurrens begär råden dessutom väldigt ofta medfinansiering. Pengarna som går till medfinansiering måste högskolor och universitet ta från basmedlen. Det är alltså dessutom så intrikat att de fria medlen gröps ur ännu mer för de skickligaste forskarna och de skickligaste universiteten. Jag hade gärna sett en reform på området.

Min slutfråga till utbildningsministern blir: Hur kan regeringen arbeta med ett förändrat finansieringssystem för att sätta fart på den oförlösta kraft som finns på våra svenska universitet där man tvingas lyssna på vad råden säger och hålla på med saker som någon annan bestämmer är viktigast?

Fru talman! Det är glädjande att regeringen jobbar med att öka friheten och grundlagsskyddet för våra svenska domstolar och den juridiska sidan av vårt samhälle. Jag får dock tyvärr inget svar på frågan om regeringen är intresserad av att också få in ett grundlagsskydd för den akademiska friheten. Utbildningsministern får gärna återkomma till det i sitt nästa inlägg.

Vi delar helt klart bild när det kommer till att politiken inte ska vara inne och detaljstyra. Just därför är det så olyckligt att regeringen har slagit in på just denna väg. Vi har sett flera exempel under de två år som regeringen suttit vid makten. Bland annat har tillsättningen av högskolestyrelser varit uppmärksammad.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det finns dock andra sätt att styra akademin än direktstyrning. De två vanligaste är dels vilket finansieringssystem man har, dels vilken organisering man har i sektorn. När det gäller organiseringen har vi nästan bara förvaltningshögskolor och förvaltningsmyndigheter för forskningen och den högre utbildningen vid våra lärosäten. Det är en ganska olycklig konstruktion, för det gör att man kommer väldigt nära regeringsmakten. Den akademiska friheten är liksom inte frikopplad från politiken.

Men låt oss tala om finansieringen. I budgetpropositionen har regeringen meddelat att man kommer att göra en satsning som fullt utbyggd ger området 6,5 miljarder kronor ytterligare. Tittar man lite noggrannare på den tabellen ser man att universitet och högskolor ska nås av 1,6 miljarder medan Vetenskapsrådet, för att bara ta ett av våra forskningsråd, ska nås av 2,6 miljarder. Vi ser att en mycket större andel går till forskningsråden än direkt till universiteten. Det innebär ju en indirekt styrning, för då kommer forskningsråden, alltså andra än forskarna, att bestämma vad som är viktiga frågor. Det är alltså ett intressant område att borra i.

När vi ändå är inne på satsningarna på området kan jag inte låta bli att nämna att jag råkade komma över Vetenskapsrådets lilla skrift God forskningssed från 2017. Där var åtta punkter uppradade, och den första var: Du ska tala sanning om din forskning. Tänk om vi överförde det till politiken, tänkte jag då: Du ska tala sanning om din politik. Jag blir nämligen lite upprörd när utbildningsministern annonserar forskningssatsningarna som de största någonsin, för det stämmer inte. De är de näst lägsta i de fem senaste forskningspropositionerna. Sett bara till sista året ligger de på plats två. Det stämmer alltså inte, och jag tycker att det är olyckligt. Jag ska inte uppehålla mig mer vid det, men jag vill ändå ha det sagt här i kammaren.

Jag har i stället en annan fråga till utbildningsministern, om hur regeringen har valt att fördela forskningsanslagen till råden i förhållande till direkt till universitet och högskolor. Vi är överens om att akademisk frihet bygger den bästa forskningen; vi ska inte säga stopp till kärnkraftsforskning, sa utbildningsministern. Men då undrar jag: Hur stärks den akademiska friheten av att man ger forskningsråden väldigt mycket mer pengar än man ger direkt till universiteten? Jag får inte den logiken att gå ihop.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Låt mig inledningsvis säga att det är glädjande att regeringen delar målbilden. Man säger själv att akademisk frihet är en viktig beståndsdel i ett demokratiskt och starkt samhälle. Den kan inte tas för given utan behöver aktivt främjas och värnas. Så långt är det gott att vi har samma målbild. Akademisk frihet är centralt.

Låt mig påminna om Centerpartiets prioriteringar inom politikområdet: Vi vill värna den akademiska friheten, vi vill se en högre utbildning som är tillgänglig i hela landet och vi vill få mer spets i svensk forskning.

Akademisk frihet - hur ska vi se på det, utbildningsministern? Är det ett knastertorrt ämne för akademiker? Nej, det är det naturligtvis inte. Det är en av våra allra viktigaste friheter. Om vi vill se ett civiliserat samhälle, om vi vill se tillväxt och utveckling, är det helt nödvändigt att den akademiska friheten värnas. Det är så vi får den bästa kvaliteten på forskning, och det är också så vi får de bästa företagen så att Sverige kan växa som land och få skatteintäkter till stärkt sjukvård, stärkt skola och så vidare.

Läget är allvarligt på ganska många djupa plan. Nedgången i den akademiska friheten är sammanlänkad med nedgången för demokratin i vår värld. Nedgången i den akademiska friheten är också starkt sammanlänkad med allt sämre forskningsresultat i Sverige. Vi har haft en nedåtgående trend i tjugotalet år, och jag vågar hävda att den försämrade akademiska friheten är en stor orsak till det.

Tittar vi ut över världen ser vi en minskning i 22 länder de senaste tio åren. Kina, Indien, Mexiko och USA är exempel på länder där den akademiska friheten är på tillbakagång. Sverige ligger lågt i Europa. Svenska lärosäten har en relativt låg organisatorisk och finansiell frihet. Lärosätenas autonomi och den akademiska friheten har ett svagare lagskydd i Sverige än i andra europeiska länder.

Dessvärre har den politiska styrningen av lärosätena i Sverige ökat. Det är djupt olyckligt. Vi ser också en ökad kontroll och en ökad byråkratisering, vilket nyligen redovisades i en djuplodande rapport.

Vi kommer aldrig att kunna lyfta som forskningsnation, eller ens nation, om staten betraktar universiteten som sin utvecklingsavdelning i något slags AB Sverige. Vi kommer aldrig att utvecklas om vi, som på senare tid, ökar den politiska styrningen av våra lärosäten. Situationen är allvarlig, och jag är faktiskt orolig över den förda politiken från regeringen.

I slutet av statsrådets svar meddelar han att regeringen följer utvecklingen noggrant för att bedöma behoven under kommande år. Översatt till vardagssvenska betyder det: Vi ser, men vi kommer inte att göra någonting. Det är olyckligt.

Liberalerna gick delvis till val på att stärka den akademiska friheten. De gick bland annat ut med att grundlagen skulle stärkas. Så här skrev Liberalerna i en debattartikel under valrörelsen:

"Skydda den akademiska friheten i grundlagen. . I en tid när universitet i land efter land utsätts för påtryckningar om att visa följsamhet mot den styrande regimen är detta inte tillräckligt. I kunskapsnationen Sverige ska den akademiska friheten i sin helhet vara grundlagsskyddad."

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Mot bakgrund av det jag just har redogjort för skulle jag vilja fråga utbildningsministern: Kommer regeringen att inleda ett arbete med att grundlagsskydda den akademiska friheten? Jag vill även fråga: Kommer regeringen att minska den politiska styrningen av våra lärosäten?

Herr talman! Återigen får vi grotta ned oss i folkbildningen. Folkbildningen utgör ett sammanhållande ekosystem i samhället som välkomnar alla, oavsett ålder, bakgrund och funktionsförmåga. Att montera ned ett sammanhållet ekosystem kan i förlängningen få förödande konsekvenser för Sverige som land. På många håll i landet är folkbildningen dessutom ofta den enda kulturaktör som kan vidga perspektiven och minska polariseringen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Frågestund

Som vi har hört tillhandahåller studieförbunden exempelvis replokaler för nästa generation av det svenska musikundret. Vi i Centerpartiet står tydligt upp för folkbildningens värde. I vår budget avvisar vi nedmonteringen av folkbildningen.

Nu vill jag, något tillspetsat, fråga statsrådet Liljestrand: Vad får regeringen att satsa på billigt snus i stället för på folkbildning?

Fru talman! Det finns de som tror att politik handlar om att få ordning på saker och att lösa problem. Ja, så kan det naturligtvis vara ibland. Men politikens främsta uppgift är att inte skapa problem, att ligga steget före. Det handlar om att skapa förutsättningar för oss människor att leva ett gott liv i frihet där vi kan fatta egna beslut.

Men politiken misslyckas inte sällan med att ligga steget före. Det gäller till exempel klimatet. Politiken världen över har i decennier misslyckats grovt med att skapa styrmedel som får ned koldioxidutsläppen. Vi har misslyckats med att inte skapa problem för oss själva och kommande generationer. I Sverige går det i dag dessutom faktiskt åt fel håll, vilket är extra pikant, då det var en svensk, Svante Arrhenius, som för 128 år sedan var den förste som beskrev sambandet mellan koldioxid och växthuseffekten.

Fru talman! Den tullbefogenhetslag som nu ligger på riksdagens bord redo för beslut skulle dock kunna beskrivas som att man ligger steget före. Det är en av orsakerna till att vi i Centerpartiet uttrycker vårt gillande. Vi ser nämligen gärna att vi utvecklas uppåt och framåt och samtidigt stärker oss som civiliserat samhälle och går bort från polarisering.

När vi i Centerpartiet tar ställning till nya lagförslag eller själva tar fram nya politiska initiativ är vi noga med balanspunkter. Vi motsätter oss lagar som inskränker integritet och personlig frihet och faktiskt för oss bakåt i utvecklingen.

Nu senast hade vi chat control, förvisso med liten nytta för möjligheten att komma åt avskyvärda brott och en inbyggd kraftig och allmän integritetskränkande funktion. Så utvecklar vi inte det civiliserade samhället. Runt hörnet har vi nu också ett nationellt tiggeriförbud, som gör det olagligt att vara fattig och be om hjälp. Det är egentligen inte klokt att man i Sverige ens ska utreda den saken. I dessa båda fall måste vi markera.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ny tullbefogenhetslag

Vad gäller tullbefogenhetslagen är det enklare. Den lagen är till gagn för det allmänna utan att inskränka det stora flertalets frihet.

Fru talman! Tullverket räknar om sina beslag av narkotika och dopningsmedel till samhällsnytta. Det görs enligt en modell som beräknar hur mycket samhällets kostnader minskar tack vare att Tullverkets beslag hindrar narkotika och dopningsmedel från att komma ut i samhället. Bland annat handlar det om uteblivna kostnader för vård och sociala insatser. Första halvåret i år var samhällsnyttan 5,8 miljarder kronor. På ett år blir det alltså knappt 12 miljarder.

Är 12 miljarder mycket? Vi kan jämföra med skolan till exempel. Regeringen har i sin budgetproposition aviserat ett tillskott på cirka 2,8 miljarder till skolan för 2025. Låt vara att det är betydligt mindre än vad Centerpartiet satsar på svensk skola - det ger ändock perspektiv.

Det som skrämmer är inte vad vi vet om den samhällskostnad som undviks genom tullens beslag utan mörkertalet, det som vi inte får fatt i. Vi vet inte hur stor samhällskostnaden är för det illegala, för smuggling av kontanter och varor. Men ett vet vi: Utan en effektiv och rättssäker tullverksamhet skulle enorma nationella värden vara allvarligt hotade - såväl ekonomiska och monetära värden som mänskliga värden, både pengar och vår personliga säkerhet. Utan en effektiv och rättssäker tullverksamhet skulle själva fundamentet för en fungerande handel vara satt ur spel. Den grova organiserade brottsligheten skulle få fritt spelrum.

Fru talman! Nu är en enig riksdag redo att ta nästa steg för svensk tullverksamhet och fatta beslut om en ny lag: tullbefogenhetslagen. Vi gör detta av två skäl. Dels ser vi ett behov av att samla lagförutsättningar i en ny lag för att förenkla för tullen och undvika tolkningar och glapp i lagstiftningen som de facto har försvårat för tullverksamheten, dels ser vi att tullen behöver ett antal förstärkta befogenheter, inte minst i ljuset av den grova organiserade brottsligheten med dess kraftiga våldskapital.

Den grova organiserade brottsligheten utgör ekonomiska imperier, eller illegala företagskoncerner om man så vill. Det dödliga våldet är inte kärnan. Det är ekonomin som är kärnan, en ekonomi som oftast dessutom styrs från utlandet. Därför är det av stor vikt att tullens arbete kan intensifieras, så att ekonomiska flöden av varor och kontanter stryps. Tullen behöver helt enkelt i dessa tider utökade befogenheter.

Lagen är till det allmännas gagn. Vi i Centerpartiet är positiva till den nya lagen, tullbefogenhetslagen, och yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr talman! Kanske är graden av vuxenutbildning och den nivå som ett land har på sin vuxenutbildning också ett mått på landets välstånd och hur bra människor mår där. Sverige ligger bra till i internationella jämförelser, och vuxenutbildningen är något vi ska vara oerhört rädda om. Den ger människor chansen att ta igen förlorade ungdomsår. Man kan få en andra och en tredje chans. Den ger människor chansen att mitt i ett yrkesliv lägga om karriären och byta spår. Den ger våra nya svenskar en chans att lära sig det nya landets språk. Den ger också en chans till dem som har ett funktionshinder att bli en naturlig del av svensk arbetsmarknad. Vuxenutbildning är helt centralt för att ett land ska må bra.

Herr talman! Vi befinner oss i en föränderlig tid. Vi har två megatrender som drar in över världen. Den ena trenden är den gröna omställningen, det totalt nödvändiga i att möta klimatförändringarna med både klimatanpassning och helt ny teknologi för att få ned koldioxidutsläppen. Vi ser det i Sverige med batterifabriker och stål utan kol. I snart varje stad kan man se hur den gröna revolutionen, den gröna industrialiseringen, slår igenom. Den andra trenden är digitaliseringen och artificiell intelligens. Detta kommer in med full kraft i både den privata och den offentliga sektorn.

Det ställer krav på arbetsmarknaden och alla oss som befinner oss där ute och som är vuxna och ska vara en del av denna föränderliga tid: Vi behöver emellanåt skola om oss.

För Sverige är det helt väsentligt att hänga med i tempot. Sverige som kunskapsnation är också Sverige som välfärdsnation. Om vi ska kunna utveckla oss och ha råd med en bra skola, bra omsorg och bra äldrevård måste vi följa med i trenderna. Vi måste ha hög kompetens i Sverige.

Om vi ser på den högre utbildningen skulle vi kunna säga att vi i ena änden har universiteten och i den andra änden yrkeshögskolorna. Däremellan ligger högskolorna. Universiteten sysslar i första hand - eller borde åtminstone göra det - med generiska kunskaper, djupa och allmänna kunskaper. Det ska vara möjligt att efter universitetsexamen ta många slags arbeten. Yrkeshögskolan - i andra änden - arbetar med specifik efterfrågan. De är ute på den lokala och regionala arbetsmarknaden, som tydligt meddelar vilka behov som finns "här och nu". Det är ett utmärkt system för Sverige. Yrkeshögskolan kan byggas ut.

Det finns en olikhet till, förutom att det är generiska respektive specifika kunskaper, nämligen att universiteten utbildar för en global och kanske nationell arbetsmarknad medan yrkeshögskolan som jag sa riktar in sig på en regional och lokal arbetsmarknad. Och så har vi högskolorna, som befinner sig någonstans mitt emellan och förmodligen också behöver vara där.

Yrkeshögskolan behöver långsiktiga förutsättningar. Samtidigt behöver den vara beredd på en föränderlig tid. Vi som politiker måste klara av att ge sådana direktiv till vår yrkeshögskola: långsiktiga förutsättningar och samtidigt en stor beredskap för att snabbt kunna ändra skepnad och ge nya kurser. Den ska inte cementeras utan ska hela tiden vara föränderlig.

Det är helt väsentligt att yrkeshögskolan bibehåller en hög kvalitet. Det var också därför jag reagerade så kraftigt när fiffel och båg uppdagades hos en utbildningssamordnare i Skåne: Grit Academy. Detta riskerar att underminera hela systemet med yrkeshögskolan. Så får det inte gå till. Det är ministern naturligtvis väl medveten om.

Yrkeshögskolan är någonting som vi ska vara rädda om. Centerpartiet ser att vi kan bygga ut yrkeshögskolan mer än vad regeringen tycker. Vi vill tillföra 20 000 nya utbildningsplatser de närmaste åren. Med det vill jag också yrka bifall till reservation 8.

Slutligen vill jag säga ett par ord om någonting som finns i gränsområdet för vuxenutbildningen, nämligen lärcentrum. Det är en relativt ny företeelse. Idén är att våra professionella och otroligt skickliga universitet ska kunna ge digitala kurser ut till lokala campus någonstans i landet. Det finns flera exempel på det i Sverige. Vi får nyttan av både de digitala verktygen och professionella kurser. Studenterna som läser på lärcentrum får dessutom kurskollegor och en social kontext. Det har visat sig att digitala kurser som går rätt ut i vardagsrummet och in i datorn hemma inte alls är lika effektiva som om man har studiekamrater.

Låt oss satsa på lärcentrum och yrkeshögskolor för att kunna bredda den högre utbildningen i hela landet, herr talman.

Herr talman! En klok grundmodell för att utveckla svensk skolpolitik är att dela upp uppgiften i tre delar. Viktigast och mest centralt är den övergripande skolpolitiken.

Tänk er att vi har en normalfördelningskurva. Den stora uppgiften för oss är då att tillsammans lyfta hela kurvan, det vill säga stärka hela skolsystemet. Men den behöver också stärkas i ändarna. Vi behöver en särskild politik för att stärka situationen i skolan för dem som har det allra tuffast, och vi behöver en särskild politik för att stärka situationen för dem som behöver mer stimulans och är extra begåvade.

Därmed stöder Centerpartiet att ny politik tas fram för dem som har det extra lätt, som behöver mer stimulans och som kan läsa i snabbare takt och på högre nivå. I grunden välkomnar vi att regeringen tagit fram en proposition med det syftet.

Herr talman! Det är dock med besvikelse vi tvingas konstatera att propositionen lider av ett antal allvarliga brister som riskerar att stjälpa hela det goda syftet. Något som kunde ha blivit väldigt bra har i stället blivit ett hastverk som kan spä på en allt mindre likvärdig skola. Det handlar om brister som leder till ojämlika förutsättningar mellan stad och land, mellan liten kommun och stor kommun.

Herr talman! Huruvida man kan svara mot propositionens intentioner varierar kraftigt i landet. En elevs möjligheter att få läsa i snabbare takt och på en högre nivå blir beroende av kommunens storlek, kompetens och förutsättningar. Små kommuner missgynnas.

Det är ingen bra grund för att bygga en likvärdig skola. Regeringen har inte tydliggjort i propositionen hur finansieringen ska se ut. Det finns väldigt många oklarheter och en svag konsekvensanalys. Införandet kommer sannolikt att innebära mer administration för rektorerna och betydande merkostnader för kommunerna. De aviserade statsbidragen är alldeles för låga.

Förlorarna blir, precis som med riktade statsbidrag, de små kommunerna och de mindre skolorna. Och de verkliga förlorarna blir naturligtvis de killar och tjejer som har extra lätt för sig och som bor i mindre orter och på landsbygden. Kommer de alls att beröras av reformen? Det är mycket som är oklart.

Om regeringen menar allvar i sin avsikt att fler barn ska få läsa i snabbare takt och på en högre nivå måste finansieringen och genomförandet klarläggas. Det blir extra ansträngt och tveksamt när införandet av en ny lag dessutom ska ske redan om en och en halv månad, den 2 juli. Hur ska skolväsendet ges chans att förbereda sig? En ny lag är ingen liten sak för våra myndigheter, kommuner och skolhuvudmän. Oklarheterna är så djupa att det riskerar att bli ett mindre kaos inför höstterminen. Eller kaos förresten - förmodligen händer inte så mycket eftersom förutsättningarna inte är givna.

När en lagstiftning inte är grundligt beredd riskerar en reform snarare att slå tillbaka än att utveckla vårt samhälle. När den dessutom införs mycket hastigt ökar risken än mer. Med förslaget tvingas svensk skola in i ett ofärdigt system vars konsekvenser nu faktiskt inte går att överblicka.

Saco är, liksom jag, allmänt bekymrat över den försämrade kvaliteten i beredningen av propositioner från regeringen. Saco säger: "Dagens stora samhällsutmaningar kräver långsiktiga och genomtänkta politiska beslut. Därför ser Saco och de 21 Sacoförbunden med oro på hur utrednings- och remissväsendet urholkas. Risken är uppenbar att vi får dåligt underbyggda lagar som inte går att tillämpa på de problem de är tänkta att lösa."

Precis så här är det i detta ärende. När en god intention om att elever ska kunna läsa i snabbare takt och på högre nivå i stället hastas fram i ny lag riskeras hela poängen. Kvar kommer vi att stå med höga kostnader och elever utan möjligheter.

Herr talman! Begåvade elever ska ha lika stor möjlighet att få tillräckliga utmaningar oavsett var i landet de bor. Det är därför viktigt med ett mer flexibelt regelverk för både fjärr- och distansundervisning. Regeringen föreslår förbättrade möjligheter för fjärrundervisning. Det är bra. Men distansundervisningen ges kalla handen. Det är inte bra. Det är dåligt för att det stänger ute elever på landsbygden. Det är oklokt att inte använda digitala verktyg när de kan göra skillnad och överbrygga Sveriges vidsträckta geografi.

Centerpartiet är enigt med SKR som säger: "Distansundervisning skulle ytterligare stärka möjligheterna till flexibla lösningar för att möta elevernas förutsättningar och behov. I tidigare sammanhang har SKR påtalat behovet av utökade möjligheter att använda distansundervisning som särskilt stöd."

För att ge fler högpresterande elever i hela landet möjlighet att gå en spetsutbildning anser Centerpartiet att spetsklasser på distans bör införas, antingen genom att vissa platser reserveras för distansstudenter eller genom att vissa skolor får i uppdrag att arrangera spetsutbildning på distans.

Jag yrkar bifall till reservation 7.

Herr talman! Vi i Centerpartiet är inte ensamma om att tycka att beredningen är slarvig. Flera remissinstanser pekar på bristande konsekvensanalyser. Ett exempel är Friskolornas riksförbund som menar att "det inte går att förstå hur finansieringen och skolpengen påverkas för fristående huvudmän, eller för den delen även mindre kommunala huvudmän, som kan behöva anordna undervisning på entreprenad".

Herr talman! Något som kunde ha blivit väldigt bra har i stället blivit ett riskabelt hastverk. Det bästa hade varit om regeringen gjorde om och gjorde rätt, för nu är det ytterst våra mest begåvade elever som kommer att drabbas och i förlängningen, eftersom det är så viktigt, samhället i stort.

Herr talman! Där fick vi även lite spelteori på köpet!

Vår invändning handlar om hur regeringen bereder ärendena och specifikt det här ärendet om en ny skolform att läsa i snabbare takt upp på högre nivå.

"Dagens stora samhällsutmaningar kräver långsiktiga och genomtänkta politiska beslut. Därför ser Saco och de 21 Sacoförbunden med oro på hur utrednings- och remissväsendet urholkas. Risken är uppenbar att vi får dåligt underbyggda lagar som inte går att tillämpa på de problem de är tänkta att lösa."

Detta säger Saco, och det är ganska på pricken även Centerpartiets kritik. Här har vi en efterlängtad reform för att ge möjlighet att studera på högre nivå, men så finns det en uppenbar risk att det blir pannkaka av allting, herr talman. Vi vet inte hur det kommer att bli. Den 2 juli ska detta bli lag. Till hösten ska myndigheter, kommuner och skolor arbeta efter den nya lagen.

Vi finner det obegripligt att man kan lägga ett förslag på riksdagens bord som inte är färdigberett. Vi vet inte ens storleken på reformen. Hur många kommer att beröras? Hur mycket pengar kommer att krävas? Hur stor är finansieringen?

Ser Fredrik Malm några problem med att det har gått för snabbt och att det är en ofärdig produkt som riksdagen tvingas ta beslut om? Det är egentligen det som är den centrala kritiken.

Herr talman! Centerpartiet tycker att det i sak är väldigt bra att det finns möjlighet för elever som har en extra begåvning och skicklighet att kunna få stimulans och läsa på en nivå som motsvarar deras möjligheter. I sak är vi alltså eniga med regeringen om att det här är en angelägen proposition.

Man kan säga att det finns två saker att tänka på när man lägger fram lagförslag och propositioner. Det ena är att göra rätt saker. Här tycker vi att regeringen har gjort rätt sak. Det andra är att göra sakerna rätt, och då börjar det bli problematiskt.

Jag är också inne på det Socialdemokraternas ledamot undrade kring hur stor reformen är egentligen. Det talas alltså om en målgrupp på mellan 0,1 och 20 procent för en ny skolform där vi inte riktigt vet hur många som kommer att beröras, hur mycket det kommer att kosta eller hur finansieringen ska gå till.

Vi finner det olyckligt att man lägger ett halvfärdigt förslag på riksdagens bord. Jag skulle gärna vilja att ledamoten Fredrik Malm ytterligare kommenterar följande: Hur stor är den här reformen? Vad kommer det att kosta den svenska staten? Hur många elever kommer att beröras?

En helt ny skolform ska introduceras och bli en del av svensk lag. Den 2 juli ska lagen träda i kraft, och till hösten är det tänkt att systemet ska börja fungera. Men det är oerhört många oklarheter kvar. Hur stor är reformen?

Fru talman! Mona Smedman höll huvudanförandet för Centerpartiet.

Övergripande skolfrågor

Jag vill här meddela att om vi ska kunna behålla kraften i mångfalden och valfriheten i svensk skola måste friskolesektorn styras upp bättre.

Där är nu Liberalerna eniga med oss. Oseriösa aktörer har inget i svensk skola att göra. Vi står för att offentlighetsprincipen ska gälla för alla skolor med jämlika spelregler för alla skolhuvudmän.

Med Liberalernas besked finns det nu en majoritet i riksdagen. Min uppmaning till er liberaler är att ni ska stå för era ord. Rösta för en jämlik skola! Rösta för offentlighetsprincipen! Stöd reservation 43!

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 13.)

Fru talman! Jag höll på att känna psykisk stress och press över att det var ämnesflykt på gång, men det ordnade sig mot slutet av repliken.

När jag lyssnar på ledamöterna från Tidögänget blir det tydligt att de landar ganska olika i vilken typ av insyn de vill ha. Nu redogör Kristdemokraterna ganska tydligt och klart för att de vill ha en långtgående offentlighetsprincip. Det påminner ganska mycket om Liberalernas utspel men är samtidigt ganska långt från det Sverigedemokraterna sa.

I Sverige har vi gudskelov demokrati där vi söker majoriteter i riksdagen. Det hände ju alldeles nyligen att det fanns olika synpunkter på könstillhörighetslagen där Moderaterna och Liberalerna hade samma ståndpunkt som oppositionen, vilket gjorde det möjligt att samla en majoritet i riksdagen. Nu har vi samma läge vad gäller offentlighetsprincipen. Två partier, Liberalerna och Kristdemokraterna, ansluter sig till oppositionens syn att offentlighetsprincipen ska gälla lika för alla skolor i Sverige oavsett om de är kommunala offentligt finansierade skolor eller fristående offentligt finansierade skolor.

Hur kommer ni att hantera detta inom regeringsunderlaget, ledamoten Bengtsson? Kommer ni att lägga fram en proposition eller gå skilda vägar i processen?

Fru talman! Jag tackar ledamoten Bengtsson för ett viktiga anförande om många psykologiska och sociala aspekter på svensk skola. Många elever mår dåligt, och det är svårt att vara ung i dagens Sverige. Jag uppskattar att ledamoten presenterar denna bild. Ledamoten tar upp skärmproblematiken, men i Centerpartiet ser vi nog mer att betygssystemet kan leda till psykisk ohälsa. Unga som inte har det så lätt i skolan slås ut när de får ett underkänt betyg och därmed stämplas av samhället som underkända.

Fru talman! Denna debatt har kommit att handla ganska mycket om insyn och offentlighet i svensk skola och lika eller olika regler för olika skolhuvudmän. Efter att ha lyssnat på tidigare talare i debatten känner jag ett behov av ett förtydligande från Kristdemokraterna. Om jag förstått saken rätt finns det två positioner inom Tidöfamiljen. Den ena positionen är att det ska vara en inte särskilt långtgående insynsprincip som skapar olika regler för kommunala aktörer och friskoleaktörer. Den andra positionen, Liberalernas, är att man ska ha en offentlighetsprincip som skapar lika förutsättningar och lika insyn för kommunala aktörer och friskoleaktörer.

Av dessa två ytterligheter i insyn, var står Kristdemokraterna?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Övergripande skolfrågor

Herr talman! Jag tycker ändå att det är trevligt att Liberalerna har en ambition att vara visa, även om man verkar sjunga en helt annan visa här inne.

Hur det än är, herr talman, förstår jag inte vad som hindrar Liberalerna från att rösta för reservationen om tillkännagivandet. Vad hindrar Liberalerna från att skriva en sak i en debattartikel, gå ut i tv, gå ut i medier och sedan göra samma sak när det skarpt ska avgöras? Det förefaller märkligt att inför svenska folket säga en sak i tv och i tidningar och att sedan, när det ligger ett färdigt förslag om ett tillkännagivande på riksdagens bord som vi ska rösta om, inte vilja följa det. Jag förstår inte logiken.

Är det möjligt för ledamoten Malm att reda ut logiken i att man säger en sak innan och sedan röstar på ett annat sätt?

Herr talman! Det är väldigt dimmigt här framme, får jag ändå säga. Det har varit rökpuffar från Liberalerna. Det har pågått ett tag, några veckor.

Återigen vill jag att vi diskuterar offentlighetsprincipen. Liberalerna håller just nu på med en omsvängning i sin skolpolitik. Vi ser det i uttalanden från partiledaren. Vi ser det i debattartiklar. Centerpartiet gjorde motsvarande manöver för ungefär ett år sedan. Vi omvärderade vår skolpolitik. Vi kom fram till att vi självklart ska ha likvärdighet i svensk skola, och självklart ska insynen i alla skolor vara likadan. Nu verkar också Liberalerna ha landat i en sådan synpunkt.

De fyra oppositionspartierna har gått fram med lite olika motioner men har en gemensam reservation som handlar om precis detta.

Liberalerna deklarerar: Ja, vi vill ha en offentlighetsprincip i svensk skola. Men vad jag förstår från tidigare debatt är inte Liberalerna och Fredrik Malm beredda att rösta för det som man säger att man vill. Är det precis som i valrörelsen - att man säger en sak före valet och en sak efter valet? Man säger en sak i en debattartikel, men man röstar på ett annat sätt. Vad är svaret?

(Applåder)

Fru talman! Jag ska se om jag kan svara på frågorna, för det är som sagt ganska komplex materia.

Basanslaget är det ju meningen att man ska använda till fri forskning. De konkurrensutsatta medel som forskarna söker i utlysningar och i konkurrens har en annan funktion. Där ska man göra just det som forskningsfinansiärerna önskar. Problemet med många av dessa anslag är att de säger så här: För att få pengar av oss måste du också medfinansiera med basmedel. Detta betyder att de basmedel som skulle gå till fri forskning äts upp av konkurrensutsatta medel.

Det hela är rätt intrikat. Ju mer framgångsrika forskarna är på ett lärosäte i att söka och vinna medel, desto mindre fri forskning blir det på detta lärosäte. Vi har alltså, med vår forskningsfinansiering, skapat en nedåtgående spiral. Ju bättre man är, desto mindre fri blir man. Det är svaret.

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågan! Jag har själv jobbat inom akademin och varit ledare för en stor forskningsmiljö. Jag har alltså rent praktiskt brottats med frågor om hur vi kan få upp kvaliteten.

För det första är detta lite svår materia, för det tar lång tid för forskning att få genomslag och att mäta forskningens kvalitet. Vad vi ser nu är att vi verkar ha ett svagt sluttande plan, och det är oroande.

Och ja, ledamoten Stenkvist, jag vill hävda att detta till stor del beror på att vi inte har så stor akademisk frihet. Väldigt mycket av svensk forskningsfinansiering är styrd. Forskarna sorteras in i allt smalare fållor, där någon annan har bestämt vad som är viktigt att forska på.

När jag var ledare för det där forskningsområdet på Chalmers hade jag tillgång till ungefär 100 miljoner per år att fördela. Jag ställde frågan till forskare: Om du fick 10 miljoner att göra vad du ville med, vad skulle du göra då? Väldigt många kunde inte svara. Man är så otroligt van vid att reagera på "calls" från forskningsfinansiärer att man nästan glömt att forskningen måste vara fri - att man måste söka efter svar på sina egna frågor och inte reagera på vad någon annan tycker är viktigt. Just den aspekten har, skulle jag vilja påstå, en otroligt stor del i att Sverige har halkat efter de fria miljöerna i Asien och USA.

Fru talman! Jag skulle vilja påstå att svenska universitet och högskolor har två uppgifter, dels att vi i Sverige ska kunna bedriva en forskning i världsklass, dels att vi ska kunna försörja en arbetsmarknad med kompetenta individer. Jag tror inte att vi är på jakt efter en forskning av medioker klass, och jag tror inte att vi är på jakt efter att inte kunna utbilda våra studenter för en arbetsmarknad.

Ändå är det så i dag att svensk forskning inte håller särskilt hög klass. Vi håller inte världsklass på speciellt många områden, och vi halkar efter lite i forskningskvalitet. Vi lyckas inte heller försörja arbetsmarknaden med kompetenta medarbetare. Vi har ett glapp i båda uppgifterna.

Mitt och Centerpartiets recept för att få bukt med denna situation innehåller tre ingredienser: Vi ska bejaka den akademiska friheten, ha en högskolesektor som är aktiv i hela landet och våga satsa på spets i svensk forskning.

Låt mig börja med den akademiska friheten. Vi har ett antal friheter i det demokratiska samhället som är helt centrala: att domstolarna står fria, att kulturen står fri från politisk påverkan och att akademin får sköta sig själv. Inom akademin ska det vara högt i tak, och åsikter ska kunna flöda från höger till vänster och uppåt och nedåt. Forskarna ska själva kunna formulera forskningsfrågor och utföra sina studier. Det går inte att beställa forskningsresultat. Forskning är i själva verket att förutsättningslöst söka efter nya sanningar och nya insikter.

Den akademiska friheten har två väsen. Det ena är den individuella friheten - att som enskild forskare eller lärare själv definiera vad man ägnar sig åt. Det andra är den institutionella friheten - att lärosätena i sig själva har en autonomi, ett självstyre.

I demokratier som lite är på väg utför och börjar närma sig diktaturer går detta ofta att se i akademin. Politiker lägger sig i vad det ska forskas på, vilka som ska vara anställda och vilka åsikter som får höras. Så kan vi inte ha det i Sverige, och det är därför, fru talman, som jag och Centerpartiet reagerar ganska kraftfullt varje gång vi hör tendenser till att regeringen vill direktstyra och peka ut vad universitet och högskolor ska ägna sig åt.

Det har också visat sig att det är när den akademiska friheten utövas fullt ut som forskningen och universiteten och lärosätena når den allra högsta kvaliteten.

Låt mig få säga ett par allvarsord om denna frihet. Med frihet följer en lika stor portion ansvar. Detta glömmer vi ibland. Vi kan som politiker inte bara ge forskningen frihet och sedan lämna den och säga lycka till. Det måste finnas ett extremt stort ansvar hos akademin om man har en extremt stor frihet. Där tycker jag att vi som politiker ska vara vaksamma, för om akademin inte klarar av att hantera sin frihet blir det lätt så att politiken rör sig åt det auktoritära hållet och vill börja direktstyra. Därmed vill jag säga att akademin har till uppgift att i vissa stycken också vara självsanerande och kritisk till hur man förvaltar sin frihet.

Fru talman! Jag vill ge två exempel som visar varför det är så viktigt med högre utbildning och forskning för hela landet.

Vi befinner oss nu i ett paradigmskifte där vi ska gå från en klimatovänlig situation till en grön omställning där vi ska nå nettonoll i Sverige och i hela världen, för det är helt nödvändigt. Den gröna omställningen sker i stora delar av vårt land som inte är särskilt tätt befolkade. Vi behöver försörja norra Sverige med kompetens, liksom områden som i dag inte har någon högre utbildning nära.

Men när man träffar företrädare för olika branscher - nästan oavsett vilken bransch det handlar om - hör man ordet kompetensbrist. Jag tänker på yrken som ska finnas i hela landet. Lärare och sjuksköterskor måste finnas i varje kommun, liksom arkitekter, byggare och snickare. I varje kommun måste det finnas ett antal yrken, och samtidigt har vi en ganska koncentrerad högskoleutbildning i vårt land. Detta måste vi på något sätt råda bot på för att klara vårt uppdrag att hela Sverige ska kunna leva och vi ska kunna få en grön omställning.

Jag tror att man ska tänka på tre saker då. Den första är att utvidga yrkeshögskolornas roll. Yrkeshögskolorna har blivit ett väsentligt inslag i svensk högre utbildning. Vi bör fundera på deras roll framöver. Kanske kan de få ett utvidgat uppdrag och en större roll. Det tror vi i Centerpartiet.

Vi vill också bejaka att det finns högskolor i hela landet vars huvudsyfte är att försörja en regional arbetsmarknad med arbetskraft.

Men vi vill också trycka på det som kallas för lärcentrum, som egentligen utgör en hybrid mellan att själv studera digitalt på distans och ha medstudenter att umgås med på ett campus. Ett lärcentrum är ett ställe där det finns lokaler men där utbildningen sker digitalt från ett högre lärosäte. Om vi kan få fler lärcentrum ute i kommunerna kommer också fler som bor ute i vårt land att kunna studera på en högre nivå och dessutom stanna kvar i sin hembygd och bli lärare eller sjuksköterskor på hemorten.

Vi behöver vassare spets i svensk forskning. Vi har en dalande forskningskvalitet och även en lite dalande innovationskraft. Centerpartiet vill gärna se att vi vågar satsa mer på basforskning och grundforskning med fria medel. I dag är forskningen ganska rejält styrd. Vi vill se en ökad frihet och önskar att detta vore en inriktning i den kommande forskningspropositionen - en ökad frihet i hur medlen kan disponeras.

Vi behöver också se över organisationsformerna. Vi har väldigt många myndighetshögskolor i Sverige. Vi tror att stiftelseformen och andra former kan vara bra att introducera i högre grad än i dag. Mångfald ger konkurrens, vilket ger ytterligare möjligheter.

Slutligen, fru talman: Centerpartiet har väldigt många förslag på detta område, men vi har en förenklad beredning i år. Jag vill nämna ett område som vi har med, nämligen tillgänglighet. Vi vill se en ökad likhet när det gäller möjlighet att studera på högre utbildning. Vi finner det nödvändigt att verka för att studenter med NPF eller andra funktionsnedsättningar får de anpassningar som krävs för att kunna skriva högskoleprovet. Det är viktigt att alla får en ärlig chans att komma in på högskolan eller universitetet. Det finns också ett stort behov av att anpassa såväl undervisningssituation som examinationstillfällen för att studenter med någon form av NPF-diagnos eller andra funktionsnedsättningar ska få möjligheter.

Högskolan ska vara öppen för alla som kan och vill. Det är bra för Sverige, och det är självklart bra för individen.

Jag yrkar bifall till reservation 10.

Fru talman! Jag tackar för responsen på frågorna. Jag tror ändå att jag skulle vilja fråga lite mer om det här. Ska vi få högskolor och universitet som har riktigt hög excellens behöver vi ta oss an de här stora och svåra frågorna tillsammans och fatta beslut i riksdagen om hur pengar ska fördelas. Ska vi fördela om från mindre högskolor till större? Ska vi satsa på vissa excellenta forskningsmiljöer, eller ska vi sprida ut pengarna bredare över paletten? Den typen av ställningstaganden behöver man göra som politiskt parti.

Det handlar även om finansieringssystemet. I dag är det väldigt mycket forskning som är styrd via pengarna. Det är väldigt mycket som går via olika forskningsråd där man bestämmer vilket ämne som det ska forskas på. Är det en modell som Kristdemokraterna tycker om, eller borde man kanske göra om det till mer fri forskning? Den typen av frågor har jag.

Jag skulle vilja sammanfatta min fråga. Nu håller regeringen på att ta fram en forskningsproposition. Då är min fråga till ledamoten: Vad är Kristdemokraternas inspel i det arbetet? Vilka är era hjärtefrågor som ni vill få in i en stark och bra proposition på riksdagens bord?