Fredrik Olovsson

Fru talman! I det här ärendet kommer jag att koncentrera mig på en enda sak, nämligen kostnaderna för och utformningen av systemet för anvisade elavtal. Vi är nämligen överens om det andra.

Elmarknadens reglering bygger på den ganska enkla idén att kunderna ska vara aktiva och själva välja det avtal som passar dem allra bäst, men vi vet förstås att verkligheten inte alltid är så enkel. De allra flesta svenskar vill bara få så billig el som möjligt. Många människor – studenter, unga vuxna, äldre, personer som har flyttat eller människor som befinner sig i en utsatt livssituation – hinner eller orkar inte alltid välja. Ibland förstår de inte hur eller vad man ska välja. Då hamnar de i ett anvisat elavtal. Det rör sig inte om en så liten grupp som man kan tro – nästan var tionde elkund har ett anvisat avtal. Det handlar alltså om tiotusentals hushåll och hundratusentals människor. Det är de som i dag får betala mest för elen.

Systemet med anvisade avtal har funnits länge. Syftet var gott – även den som är en passiv kund ska få el levererad och inte bli utan. Att elbolagen ska få betalt för den el som används är förstås också högst rimligt.

Med tiden har det dock uppstått en tydlig snedvridning. Priserna på anvisade avtal har stigit snabbare än på andra. Klagomålen har ökat. De som inte valt betalar i dag på ett år hundratals, eller ibland tusentals, kronor mer för elen än andra kunder. Elhandelsföretag inom koncerner har dessutom ofta högre anvisade priser än fristående elhandelsföretag.

Det här är förstås helt bakvänt. I andra valsystem har vi gjort annorlunda. I Sverige har vi exempelvis valt att ha en välfungerande förvalsfond i pensionssystemet. Den är billig, effektiv och väldigt konkurrenskraftig, just för att man ska kunna lita på att ett icke-val inte blir ett dåligt val.

Det här är en grundläggande princip: Den som inte väljer, eller inte fullt ut förstår hur eller vad man ska välja, ska inte straffas för det. På elmarknaden är det precis tvärtom. Det är därför Socialdemokraterna vill förändra modellen för anvisade avtal. Vi behöver ett system där de elhandlare som tar emot anvisade kunder inte får det mer eller mindre automatiskt. Det ska i stället ske i tuff konkurrens. Villkoren för anvisade kunder ska upphandlas regelbundet. Staten ska kontrollera processen, och företagen ska tävla om att erbjuda det bästa priset och de bästa villkoren.

Vi vet att en sådan modell fungerar. Vi har sett exempel där upphandling leder till lägre priser, mer transparens och ett tydligare konsumentskydd. När företag måste konkurrera om de passiva kunderna och inte bara de aktiva, ja, då sjunker också kostnaderna.

Låt oss vara ärliga: Det är inte rimligt att de som inte riktigt förstår sig på elmarknadens djungel ska bära bördan av marknadens högsta priser. Det är i sig ett misslyckande. Ett välfärdssamhälle ska bygga på trygghet, inte på att de som halkar efter ska betala mer.

Därför, fru talman, är vår hållning tydlig. Sverige behöver ha en modell där anvisade elhandelsföretag upphandlas regelbundet, passiva kunder skyddas och priserna pressas genom konkurrens mellan företagen, inte en modell där man straffar de minst aktiva och de mest utsatta. Vi vill att regeringen ges i uppdrag att återkomma till riksdagen med sådana förslag. Det är förstås rimligt, det är kostnadseffektivt och det är framför allt rättvist. Därför yrkar jag bifall till vår reservation.

Herr talman! Jag tror fortfarande att det skulle vara till stor nytta om regeringen och de partier som ska rösta för förslaget berättar vad det ska kosta och vem som ska betala. Det borde inte vara så svårt när man tycker att man har kommit långt i processen.

Det finns ingen som förespråkar ett nollalternativ. Alla vill utveckla vårt elsystem på olika sätt, och vi vill göra det så kostnadseffektivt som möjligt. Det är inte heller någon science fiction som vi eftersträvar. Det handlar inte så mycket om ny teknik, utan det handlar om att köpa grejer som svenska metallarbetare redan gör i Finspång i form av gasturbiner. Eller det kan vara grejer från Hitachi i Ludvika, som får de största exportorderna någonsin därför att andra länder utvecklar sina elsystem – samtidigt som vi mest pratar om dem eftersom investeringsbeslut inte fattas för ny elproduktion.

Det skulle vara viktigt att veta hur regeringen tänker sig att lösa problemet. De stora subventionerna till ett kraftslag innebär de facto att andra inte vågar investera och inte vågar komma fram. Finansministern, chefen för det departement som Niklas Wykman jobbar på, sa alldeles nyligen att det var uteslutet att ge samma stöd till havsvindkraft. Regeringen har förvisso avslagit de flesta ansökningarna, men det finns några kvar som har fått tillstånd. Och det finns rimligen andra som skulle kunna bidra.

Om vi verkligen ska få fart på energiproduktionen i Sverige, om industrin ska känna att man de närmaste 10–15 åren kan vara säker på att få leveranser, måste andra kraftslag leverera. Varken jag eller Niklas Wykman kommer ifrån detta. Det är också ett tydligt medskick från remissinstanser, från industrin och från facken. Lös problemen även de kommande åren.

Visst, ni vill bygga kärnkraft – gör det! Men ingen kommer undan politiken, och i det här fallet handlar det om att få mer billig el på plats snabbare.

Herr talman! Jag tackar finansmarknadsministern för att han deltar i debatten. Det är alldeles för sällan som statsråden kommer hit när propositionerna ska debatteras och beslutas.

Jag kan också stämma in i varför vi ska ha ett starkt, stabilt och konkurrenskraftigt el- och energisystem. Det är naturligtvis helt centralt. Men just konkurrenskraften handlar i stor utsträckning om vilka priser och kostnader som företag och hushåll möter för elen de köper och för de kostnader som hänger ihop med leveransen – det är en helhet. Att ha låga systemkostnader är avgörande för hushållens möjligheter att klara att betala sina elräkningar och för företag som ska möta internationell konkurrens. Därför blir det så centralt att ställa frågan till finansmarknadsministern och till regeringen, och till de ledamöter som ska rösta på propositionen, vad det kommer att kosta och vem som ska betala.

Jag förstår att det är svårt att svara på frågan i dag, men om man går fram med den typen av propositioner och anser att detta är starten – eller i alla fall en viktig milstolpe – på vägen till ny kärnkraft bör man också kunna svara på frågorna. Det handlar trots allt om hundratals miljarder kronor och i varje fall om många miljarder i årliga kostnader för att betala för den prisgaranti som reaktorägarna ska få. Det är viktiga frågor.

Jag tycker också att det är viktigt att regeringen svarar på frågan hur man ska lösa andra kraftslags möjligheter att utvecklas med den typen av mycket omfattande subventioner. Vi ser redan i dag hur investeringsbesluten inte fattas för ny energiproduktion, därför att det ligger så mycket pengar just till ett kraftslag som man sedan förväntas konkurrera med. Det skulle vara viktigt att få besked också på den punkten från regeringen, det vill säga att ni inte är nöjda med att så ensidigt stödja kärnkraft.

Herr talman! Det är naturligtvis oerhört svårt att jämföra system när regeringen i sin proposition inte berättar vad det förslag som ska röstas igenom faktiskt innebär i form av kostnader. Det framgår varken när det handlar om investeringen eller när det handlar om nivån på CFD-kontrakten, de garanterade lägsta priserna som man ska betala till reaktorägarna under flera decennier.

I den meningen går det inte att jämföra, för ni har inte presenterat något sådant förslag. Det borde vara tydligt i propositionen om ni hade ställt de här sakerna mot varandra. Det är en brist i beredningen.

Jag vill komma tillbaka till en annan fråga som jag tog upp i mitt anförande. De här subventionerna slår förvisso mot andra kraftslag, men jag vill också lyfta den befintliga kärnkraftens lönsamhet när ni ger stora subventioner till den nya. Här skriver ni väldigt övergripande att risken är liten att man ska konkurrera ut sig själv. Men det finns ju andra, oberoende rapporter som pekar på motsatsen.

Mats Green ger ju sällan uttryck för några varmare känslor för andra kraftslag, men jag tänker att den befintliga kärnkraften ändå måste ligga honom väldigt varmt om hjärtat. Kärleken till de reaktorerna borde väl få honom att oroas åtminstone lite grann. Det vore ju som sagt en ödets ironi om stora subventioner för ny kärnkraft skulle konkurrera ut billig, avbetald, gammal kärnkraft och kanske framför allt den livstidsförlängning och effekthöjning som skulle kunna göras på samhällsekonomiskt väldigt lönsamma villkor. Eller tänker sig Mats Green att också den ska få stora subventioner framöver?

Herr talman! Tack, Mats Green, för anförandet, som väckte några frågor!

Jag är enig när det gäller att energipolitiken bör vara samhällsbyggande. Det är liksom hela idén. Det spelar naturligtvis jättestor roll för vårt samhälle hur el- och energisystemen utformas.

En viktig sak att ha med sig i detta arbete är förstås att det är ett effektivt, billigt och konkurrenskraftigt system. För att åstadkomma det i en modern värld behövs flera kraftslag. Vi ska använda en mix av åtgärder som gör att vi får ned priserna för konsumenter och företag så att de blir så låga som möjligt. Då får man som konsument en liten elräkning att betala och mer pengar över till annat, och som företagare kan man se till att konkurrera på världsmarknaden. Då behöver man mer än bara kärnkraft och vattenkraft; man behöver investera i mycket annat också.

En sak som spelar stor roll är förstås de nätinvesteringar som behöver göras och som Mats Green tog upp. Det finns ganska aggressiva utbyggnadsplaner för elnätet. När man lyssnar på Mats Green låter det som att man nu kan dra tillbaka alla dessa. Nu kan Svenska kraftnät och regionnätsägarna helt enkelt skrota de planer som de har. Jag undrar om det verkligen är Mats Greens uppfattning, för det lät som att kärnkraft skulle ersätta de investeringarna.

Det är också märkligt att frågan om energieffektivisering beskrivs på det sätt som Mats Green gör. Vi har ju kommit långt genom att effektivisera både vår energiförbrukning och vår elkonsumtion. Det är ett effektivt sätt att göra saker och ting billigare. Energimyndigheten säger att var sjunde kilowattimme är samhällsekonomiskt lönsam att spara bort. Det skapar också utrymme för de företag som vill investera och utveckla verksamheten framöver i ett kortare perspektiv innan ny kraft kan komma på plats. Varför så defensiv?

Herr talman! Jag vet inte om jag håller med Camilla Brodin om att det är detaljer som det handlar om. Det handlar om enormt stora subventioner till ett visst kraftslag, vilket riskerar att slå undan benen för alla andra. Det handlar om hundratals miljarder kronor i stöd till jag vet inte hur många reaktorer – det återstår att se. Det kommer att vara en kostnad under decennier, kanske tills jag är 100 eller 104 år, om jag får leva så länge. Tobias Andersson funderade också på de frågorna.

Man ska stå för 80 öre enligt utredningen, men i verkligheten blir det kanske 1,10, 1,20, 1,30 eller 1,40 i garanterade priser för just den här elproduktionen. Vi vet inte riktigt var gränserna går. Några sådana detaljer har vi dessvärre inte fått från Camilla Brodin. Om vi hade fått det hade det inte riktigt varit samma sak. Då hade jag inte kunnat säga att man köper grisen i säcken och att man ger carte blanche till regeringen – en blankocheck att skriva ut. Då hade vi vetat, men i dag vet vi ingenting. Detta är en brist om man vill vara tydlig, både om man vill ha investeringar i kärnkraft och kanske framför allt om man vill se till att kraftsystemet kan utvecklas under de 10, 15 eller 20 år då vi inte kommer att ha ny kärnkraft på plats ens med de mest optimistiska bedömningar som Camilla Brodin kan göra.

Herr talman! Hindra investeringar i framtiden? Vad vi pratar om här är ju huruvida staten ska stå för mycket omfattande investeringar i ett kraftslag. Vi har sedan 2016 varit brett överens i riksdagen om att det är möjligt att investera även i ny kärnkraft. Med den överenskommelse som moderater, kristdemokrater, centerpartister, socialdemokrater och miljöpartister då ingick möjliggjordes det att bygga upp till tio reaktorer. Det är alltså fyra till som kan byggas i Sverige. Inget av dessa partier hade intresse av att stoppa det, inte heller vårt parti.

Vad det handlar om nu är hur stora offentliga stöd man ska få för ett visst kraftslag. Där är vi väldigt skeptiska. Vi tycker i grunden inte att den här typen av stödpolitik är särskilt bra. Men om detta ändå ska komma på bordet måste man ju se över hur alla kraftslag ska få möjlighet att utvecklas. Den stora säck med pengar som man nu vill ge till ett visst kraftslag kommer att innebära att det inte investeras i de andra kraftslagen, eftersom osäkerheten blir så stor. I värsta fall kommer de företag som skulle ha kärnkraften inte ens att finnas när den väl kommer till stånd om 15 eller 20 år. Frågan är verkligen hur vi nu ser till att få investeringar i all den energiproduktion som vi behöver under de kommande åren. Annars kommer Camilla Brodins kärnkraft inte att behövas.

Herr talman! Mats Green är väldigt nöjd med den fantastiska utveckling som följer av Tidöpartiernas politik. Jag kunde dock redogöra för att vi får många rapporter om att ny energiproduktion i Sverige tvärstoppas. Man fattar inte nya investeringsbeslut, och kvartal efter kvartal under den här perioden beställer man helt enkelt inte nya turbiner, exempelvis. Det är ett stort problem. Vi har ett elöverskott. Och vi har gamla beslut som kommer att genomföras. Men det är det enda som kommer till nu. Det är ett underbetyg till Tidöregeringens politik.

Det är dessutom inte bara jag som säger att vår väg framåt är billigare. Det säger alla andra också. Det finns många olika scenarioanalyser. Det finns mycket om det som myndigheterna säger behöver göras och om vad som blir kostnadseffektivt. Det var precis de sakerna jag tog upp. Jag tror att regeringen förstår att det är sådana insatser som behöver göras och att det kommer att vara billigare än den väg man går fram med nu.

Dessutom har vi, som inte har lagt stora subventioner för ett kraftslag på bordet, inte heller samma behov av att ge stora subventioner till alla andra. På en fungerande marknad skulle väldigt mycket av det hända ändå. Men om man lägger upp så otroligt mycket pengar till ett kraftslag slår man undan benen för alla andra investeringar. De kommer helt enkelt inte att kunna bära sig i längden när de ska konkurrera med en dopad kärnkraft. Det är bakgrunden. Därför kommer kön till Finansdepartementet och Mats Green med folk och kraftslag som vill ha stöd att bli väldigt lång. Och det kommer att bli dyrt.

Fokus borde ligga på att bygga det mest kostnadseffektiva och stabila elsystemet, som vi kan behöva framöver, och se till att det är samhällsekonomiskt lönsamt. Det här bygger mer på att genomföra någonting man kommit överens om i Tidöavtalet än på att faktiskt åstadkomma ett riktigt konkurrenskraftigt energisystem för Sverige.

(Applåder)

Herr talman! Jag får väl säga detsamma om Mats Green. Jag tycker förstås att han är en bra företrädare för sitt parti.

Myndigheterna som Mats Green hänvisar till samt forskarna och näringslivet säger dock samma sak allihop: att vi inte kan vänta i 15–20 år på att lösa de problem man ser på kortare sikt. Vi kan inte vänta så länge med att komma till rätta med det och att få stabila förutsättningar för att investera i ny verksamhet och ny energiproduktion. Det är till sist det som kommer att behövas, oavsett hur man ser på kärnkraft längre fram i tiden.

Försvaret från Mats Greens Moderaterna och de andra Tidöpartierna kan inte vara att det inte går att göra någonting under ett decennium eller två utan att vi får stå ut med situationen vi har i dag. Det är nämligen inte sant. Det går att göra saker. En del har redan lyfts upp i debatten här. Annat finns med i våra motioner på energiområdet. Det handlar om gasturbiner, som helst bör drivas på biogas förstås. Det handlar om kraftvärme, det handlar om batterilager och det handlar om kraftelektronik, som gör att vi kan bygga ut vårt elsystem och göra det på ett kostnadseffektivt sätt.

I den här propositionen borde det förstås finnas ett gediget underlag från regeringen som pekar på just den typen av alternativa lösningar. Det är en del av den beredning som borde göras. Men här står det i väldigt generella termer och utan egentlig grund att det är den här vägen man ska gå, trots att vi vet att det slår undan benen för andra kraftslag.

Vi har också redan nu sett att den linje som har bedrivits under de här snart tre åren har inneburit ett tvärstopp i nya investeringsbeslut för energi. Det är ett problem som innebär att man nu skjuter på planer eftersom man inte är säker på att man kan investera i och utveckla sin verksamhet i Sverige.

Herr talman! Energisystemet är grundläggande i våra moderna samhällen. Det är centralt för hur länder utvecklas, hur jobb skapas och hur välfärd och välstånd säkras. Att steg för steg trycka ut de fossila utsläppen från energimixen är också viktigt för att stärka vårt oberoende och vår konkurrenskraft så att vi kan göra vår del av omställningen.

Sverige har sedan lång tid kunnat glädjas åt att vi i princip har haft ett helt fossilfritt elsystem. Men i såväl industrisektorn som transportsystemet använder vi fortfarande mycket fossil energi. Att ta nya steg i elektrifieringen bort från fossilimport är därför viktigt för Sverige. Därför behövs också mer fossilfri elproduktion.

I den delen är vi socialdemokrater överens med och har en gemensam bild med regeringen. Elsystemet behöver växa kraftigt under de kommande åren. Det elöverskott som finns i dag räcker inte till om transportsektorn elektrifierar och om industrin ställer om. Det räcker definitivt inte till om vi ska ta vara på Sveriges stora och goda förutsättningar till ny industrialisering, stora investeringar för nya jobb, ökad tillväxt och därmed också ett större välstånd.

En förutsättning för att det här ska bli framgångsrikt är att priserna är konkurrenskraftiga och att systemkostnaderna är låga. Hushåll ska ha råd att betala sin räkning, och företagen ska bli konkurrenskraftiga på globala marknader.

Mer el är bra, men billig el är en förutsättning för att det ska bli en så stor efterfrågan som vi i grunden vill. El i en mer avlägsen framtid är förstås också bra, men mer el de kommande åren är nödvändigt för att industrin ska få möjlighet att slå ned sina bopålar ordentligt. Man ska investera här, och hushållen ska känna trygghet i att omställningen är bra också för dem.

Eftersom regeringen lägger fram en politik som bortser från behovet av mer billig el snabbt ser vi risker med den politiken. Liksom en lång rad remissinstanser ser vi en politik som ensidigt ger stora stöd och subventioner till ett kraftslag, och det riskerar att slå undan benen för alla de investeringar i billigare elproduktion och i kostnadseffektiva lösningar som kan komma på plats de närmaste åren. Det är alltså inte bara vi som säger så, utan det är den allmänna bilden också från dem som vill se ny kärnkraft.

Ändrar man förutsättningarna så radikalt på en marknad får det helt enkelt konsekvenser. Vi ser redan resultatet av regeringens och Sverigedemokraternas politik. Det har inneburit en tvärnit i nya investeringsbeslut för energiproduktion. Det innebär inte bara att elöverskottet kommer att krympa ihop framöver och i förlängningen också öka vårt behov av import, utan det sätter framför allt en grimma på de företag som vill investera i elektrifiering och i ny verksamhet, de som vill växa och utvecklas i vårt land.

Sverige riskerar alltså att slarva bort en möjlighet till låga elpriser och därmed till utveckling och ny industrialisering. Regeringens väg medför alltså reella problem och risker. Samtidigt har man lättvindigt avfärdat modeller, även modeller för statliga stöd, som utgår från att förmågor i konkurrens kan få stöd mellan olika leverantörer och kraftslag. En mer teknikneutral och samhällsekonomiskt effektiv modell skulle helt enkelt ge Sverige mer el snabbare. Svenska hushåll skulle få lägre elpriser, och konkurrenskraften för företagen skulle stärkas.

Herr talman! Den proposition som nu ligger på riksdagens bord svarar inte heller på centrala frågor som många människor ställer sig i dag. Vad kommer ny kärnkraft att kosta i investeringar och i löpande kostnader i form av garanterade priser för den el som ska produceras? Det är långa tidsperspektiv, som sas tidigare. Det är kanske fråga om CFD:er som ska gälla i 40 år i verksamhet som ska rulla i 80 år.

Propositionen svarar inte heller på vem som ska betala, det vill säga hur kärnkraften egentligen ska finansieras. För oss skulle en ja-röst till propositionen i dag vara som att köpa grisen i säcken eller skriva ut en blank check till regeringen. Det gör vi förstås inte. Vi vill se en mer balanserad energipolitik som tydligt klargör förutsättningarna för investeringar i alla kraftslag som nu behöver växa, inte minst de som kan komma på plats snabbare än kärnkraft och som kan leverera billig el.

När vi talar om risker för andra kraftslag talar vi egentligen också om befintlig kärnkraft. Kärnkraften kommer att spela en viktig roll i det svenska elsystemet lång tid framöver. Effekthöjning och livstidsförlängning av dagens reaktorer är det första som bör säkerställas. Regeringens utredare pekar på att det kan handla om en tiondel av kostnaderna av att bygga nytt och att det skulle vara samhällsekonomiskt lönsamt. Men om ny kärnkraft får omfattande stöd riskerar också de investeringarna att utebli. Det skulle väl onekligen vara ett ödets ironi om dyra kärnkraftssubventioner skulle straffa ut billig befintlig kärnkraftsproduktion.

Detsamma gäller faktiskt också för andra investeringar, till exempel det som det talades om tidigare, nämligen att uppgradera vår vattenkraft. Här pekar rapporter på att det finns potential att till 2035 tillföra ny effekt som motsvarar ungefär en kärnreaktor. Men risken finns att detta inte blir av om annan produktion får stora subventioner.

Vi socialdemokrater har också i beredningen av det här ärendet fört fram att den här typen av lagar också borde sätta tak för hur omfattande stödet kan bli. Regeringen gick in i mandatperioden med idéer om att det skulle byggas tio nya reaktorer. I den här propositionen skriver man på flera ställen att det kanske handlar om ungefär hälften. Men i lagen finns ingen begränsning alls. Det är en uppenbar risk om man ändå vill signalera att det finns ett tak som kan möjliggöra för andra kraftslag att få plats.

Eftersom de ekonomiska konsekvenserna för såväl skattebetalare som elkunder kan bli betydande med den här modellen skulle vi förstås vilja ha avgörande inflytande och insyn i fråga om de avtal som föreslås tecknas framöver mellan stat och projektbolag. Vi tycker att en blocköverskridande överenskommelse om energipolitiken skulle vara särskilt viktig för att skapa legitimitet. Att det inte finns någon sådan är ett demokratiskt underskott, om regeringen väljer att gå vidare ensidigt.

Det ska också sägas att bristen på bredd och långsiktighet även är ett hinder för att investeringar i ny kraftproduktion över huvud taget ska bli av. Stabila förutsättningar över tid är viktigt för den här sortens omfattande och långsiktiga investeringar.

Den här ramlagen innebär inte att ny kärnkraft byggs. Vi ifrågasätter faktiskt om den över huvud taget behövs. Det är snarast budgetbeslut, avtalsskrivande och sedan förstås alla tillståndsprocesser, lösningar på försäkringsfrågor, slutförvarsfrågor och alla de andra frågorna som kommer att vara avgörande för det.

Därmed finns i grunden också möjlighet för ett fortsatt gemensamt arbete för att hitta breda överenskommelser framåt. De ska vara bredare både när det gäller det parlamentariska underlaget, helt enkelt fler partier i den här kammaren, och när det gäller andra kraftslag och delar i el- och energisystemet.

I vår motion föreslår vi en energiberedning som över de kommande mandatperioderna ser till att hålla ihop det politiska arbetet med att utveckla och bygga vårt elsystem större i en bred politisk samverkan. Det skulle vara bra för Sverige, herr talman.

Vi står förstås bakom alla socialdemokratiska reservationer i detta betänkande, men jag yrkar bifall endast till nummer 1 och nummer 7.

(Applåder)

Herr talman! Det är klart att det i ett land som Sverige, som har det största eller kanske näst största elöverskottet i hela EU, inte är oväsentligt att veta vad all ny el ska användas till. Vi är redan stora nettoexportörer. Vi tillhör också de länder som har absolut lägst elpriser. Det gäller faktiskt hela landet, även om vi tycker att de är för höga i de södra delarna.

Den kärnkraft som kommer till nu kommer sannolikt att vara dyrare. Det är därför man måste garantera priset. Utredningen säger 80 öre, men i verkligheten hamnar det kanske lite högre. Tobias Andersson får gärna säga var han tycker att gränsen går. Är det 1,10, 1,20, 1,50 eller 1,70? Det är den typen av nivåer som förekommer i andra länder som investerar i detta kraftslag.

Tobias Andersson tog i sitt anförande upp det svenska elsystemet, som ofta byggdes ut av socialdemokrater. Man byggde både vattenkraft och kärnkraft men sedan också vindkraft. Detta föregicks av rigorösa utredningar, ordentlig planering och ett tydligt och bra genomförande.

Nu står vi här och diskuterar frågan, men Tobias Andersson kan inte svara på vad det kostar eller hur mycket det ska vara. Han kan heller inte svara på någon av de andra frågor jag ställde. Tyder det verkligen på att ni har kommit så långt i processen, Tobias Andersson, att man kan säga att det är ansvarsfullt att gå vidare?

Herr talman! Jag tänkte börja med att ställa en fråga till Tobias Andersson: Vad ska han använda all den el till som ska bli resultatet av de investeringar i kärnkraft som han nu menar möjliggörs?

Vi som tycker att elsystemet ska bli bättre har en idé om att vi ska klara klimatomställningen, att vi ska ha en nyindustrialisering och att vi ska elektrifiera vår transportsektor. Tobias Andersson och hans parti brukar för det mesta slänga grus i det maskineriet eller driva en politik som går åt precis andra hållet. Varför man ska göra så stora investeringar när man har den grundläggande synen på Sverige, Sveriges välstånd och vad vi ska leva på i framtiden undrar jag verkligen.

Som Tobias Andersson lyfte upp i sitt anförande är det rimligt att ställa frågor om hur mycket saker och ting kostar eller får kosta. Nu blir det en stor sak att propositionen antas, och då borde man kunna svara på frågor om hur många hundra miljarder som en, två, tre eller fyra reaktorer kostar.

I den utredning som ligger till grund för propositionen finns det idéer om att man ska garantera ett lägstapris på 80 öre. Det är väldigt lågt jämfört med andra länder som har den typen av subventioner till kärnkraft; där hamnar man kanske på 1 krona eller 1,10, 1,20 eller 1,30. Finns det någon gräns där Tobias Andersson tycker att det blir för dyrt?

Den sista frågan är kopplad till det som ledamoten sa om begränsningen i lagstiftningen på 5 000 megawatt, men i vilken paragraf i lagtexten står det? Det finns luftiga skrivningar om detta, men det finns ingen konkret begränsning eller något tak för hur mycket kärnkraft som kan tänkas få stöd av Tidöpartierna.

Fru talman! Jag får kanske problem med det vidhängande partiet om Mats Green fortsätter att säga så där, men det är en annan fråga.

Däremot tror jag att också Mats Green får problem om han tänker sig att alla aktörer i systemet som får vara med måste leverera varje sekund året om. Det blir ett fruktansvärt dyrt, ineffektivt, dåligt och ganska känsligt system. Det är mycket bättre att kombinera alla de olika kraftslag som vi har och alla de tekniska möjligheter som finns så att systemet blir så effektivt som möjligt.

Vi ska förstås fortfarande ha extremt höga krav på leverans och stabilitet. Men vi måste också ha låga priser så att vår konkurrenskraft kan stärkas. Det är inte minst viktigt så som världen nu ser ut. Det är naturligtvis extremt viktigt att vi får möjlighet att utveckla svensk industri, industriell förmåga och industriell kapacitet. Energipolitiken och elpriset kommer att spela en väldigt stor roll i detta.

Jag är rädd för att det system som Mats Green målar upp här i talarstolen skulle bli motsatsen till det vi behöver, det vill säga låga priser i hela landet.

Fru talman! Vi ställer det kravet på elsystemet i dess helhet, där alla kraftslag, alla leverantörer och i praktiken också en del av de stora användarna ska ingå. Det är på det sättet vi får ett så effektivt system som möjligt med totalt sett låga kostnader.

Jag förstår att Mats Green implicit har en frågeställning angående att vissa kan åka snålskjuts på andra. Så kan det naturligtvis vara, och det är i så fall dåligt. Man bör utforma ett system och en marknad som gör att man i så stor utsträckning som möjligt får betalt för det man bidrar med, både energi och effekt eller andra förmågor. Man bör i stor utsträckning också få betala om man inte gör det eller om man behöver andras hjälp för det.

Det här tycker jag i grunden inte är ett problem. Men energimarknaden har inte sett ut så från 90-talet och framåt. Det har bara varit energy only. Det har uppenbarligen skapat en del problem. Jag tycker att det som har hänt på stödtjänstmarknaden och det som finns i elmarknadsutredningen är intressant.

Jag tycker också att de uppdrag som har getts från regeringen för att göra det fossilfria, eller det förnybara, mer leveranssäkert är intressanta så att vi hittar system som gör att vi i så stor utsträckning som möjligt kan internalisera vinster och förluster där de ska vara. Jag tycker inte att man ska socialisera förluster och privatisera vinster, men jag tycker heller inte att det mellan olika former av kraftslag ska finnas den typen av fördelningseffekter i grunden. Det är inte lätt att fullt ut åstadkomma detta med olika former av marknader, även om en hel del har gjorts under senare tid.

Jag konstaterar att det ändå blev en kraftslagsdebatt när Mats Green kom hit. Det handlade trots allt bara om det. Det är lite tråkigt, för jag tror att vi skulle behöva ha större fokus på hur vi bygger elsystemet som helhet så effektivt, billigt och robust som möjligt.

Fru talman! Jag sa inledningsvis att det var få här som kunde tänka sig att vara utan el. Det är uppenbarligen så att Camilla Brodin har varit med om det och vet att det får stora konsekvenser. Det kan vi nog alla förstå.

Jag skulle ändå vilja säga, kopplat till vad som kan gå fel, att det är klart att det blir problem om stora anläggningar faller bort. Man förstår ju att om den största producenten i det svenska systemet hastigt går ned får det effekter. Det har varit ett problem. Om det inträffar ytterligare ett stort fel samtidigt kan man hamna i ett svårt läge. Om väldigt många kan producera väldigt mycket och systemet inte har designats för det kan det också innebära problem. Det är på något vis självklart.

Det ska bli intressant att följa vad utredningen säger om vad som var problemet i det här fallet och vad som ska göras åt det framöver. Vi får alla lära oss av de haverier och utredningar som sker på området. Det gäller även för kärnkraften, exempelvis. Haveriet i Fukushima har fått stor betydelse för säkerhetskraven i de svenska kärnkraftverken.

När det handlar om förslaget om folkhemsel och låga priser har vi inte sagt att staten ska garantera dem. Vi har sagt att staten ska upphandla till lägsta pris för att även ge förutsättningar för investeringar. Man ska kunna vara trygg, när man investerar eller har en produktion, med att man får betalt över tid och att ett visst pris ska gälla.

Förslaget om folkhemsel är inte riktigt samma sak som det som nu ligger på bordet, där man inte konkurrensutsätter något särskilt. Tvärtom ska alla pengar gå till ett kraftslag. Det kunde ha varit en omvänd modell att låta CFD:erna som föreslås i propositionen som vi ska diskutera om någon vecka vara konkurrensutsatta och att fler kraftslag fick vara med och buda på hur man bäst bygger ut det svenska elsystemet.

Fru talman! Det fina med den typen av system skulle vara att även de som ska investera i produktionen kan veta vilket pris de får. Det är någonting som Camilla Brodin försöker lösa för ett kraftslag, nämligen kärnkraften. Där ska det läggas väldigt mycket pengar, sannolikt också från hushåll och företag som ska betala någon form av extra skatt eller avgift för att garantera ett pris framåt. Poängen med förslaget om folkhemsel, som vi kallar det, är att skapa långsiktig trygghet och att staten är med och upphandlar el på långa kontrakt som skulle kunna göra detta möjligt.

Jag skulle nog säga att frågan om prissäkring i dag är lite annorlunda. Under lång tid var det svårt för hushållen att prissäkra sig så som många företag kunnat göra under lång tid. Men även på företagssidan ser det svårare ut i dag när det gäller att prissäkra sig på lite längre sikt. Det är alltså ett problem som rör fler än bara hushållen i dag.

Vi har tappat en del av den kraft som har funnits för företag och som vi gärna hade sett kunde finnas tillgänglig för hushållen i större utsträckning. Men det är också så att detta system behöver utredas innan det kan genomföras. Det ska man ha stor respekt för när man ska göra om.

Camilla Brodins regering har haft en elmarknadsutredning som har tittat på designen. En del av de tankar som finns där stämmer överens med våra. Men det behövs en del ytterligare anpassningar för att de ska kunna genomföras.

Fru talman! Nu får Tobias Andersson inte svara, så det blir väl en retorisk fråga.

Man ska alltså ta det faktum att det inte finns några mål till 2030 eller 2035 till intäkt för att det inte går att få till någon mer energi- eller elproduktion till de årtalen, för då klarar vi inte leveranssäkerheten. Det är i så fall ett fruktansvärt besked till alla de företag som vill investera i Sverige. Men det är naturligtvis inte sant att det är på det sättet. Det går också att öka kapaciteten ytterligare med hjälp av andra åtgärder.

Jag skulle vilja säga att alla inlägg jag hört hittills har handlat om just den typen av insatser. Jag tog själv upp effekthöjningen av både kärnkraft och vattenkraft. Jag tog även upp frågan om gasturbiner som exempel på sådant som kan bidra till att öka kapaciteten ytterligare och ge mer förnybar produktion.

Frågan om Spanien har också varit uppe här. Det är förstås intressant. Den kan man verkligen diskutera. Det slog mig även hur säkra en del ledamöter i den här kammaren är på vad det där berodde på. Chefen för REE sa ju själv till Reuters att hon inte vet orsaken men att man ska utreda frågan. Det tror jag är en ganska bra ordning.

Det har sagts tidigare att man har haft den här typen av blackout förut och att det har berott på alla möjliga olika saker. Det är naturligtvis jätteviktigt för oss att lära av hur man klarar en sådan situation och hur man undviker att den uppstår. Vi ska förstås vara helt öppna för att det kan finnas många problem och saker vi behöver lösa.

Om jag ska ge regeringen något beröm under den här perioden tycker jag att det som har gjorts kring elsäkerhet och elberedskapsfrågor har varit bra. Då kan jag, precis som Camilla Brodin, avsluta i en positiv ton.

Fru talman! Jag skulle kunna tycka att Tobias Andersson själv borde ha svarat på frågan. Hur mycket mer elproduktion borde vi ha till 2030 eller 2035, och på vilket sätt är ni överens med något annat parti om den siffran? Vi har efterfrågat den typen av gemensamma målsättningar som inte bara skulle vara mellan fyra partier utan som borde vara bredare än så. Frågan kan verkligen ställas tillbaka.

Det är intressant att se skillnaden i hur man läser betänkandet. Å ena sidan hittar Tobias Andersson skillnaderna, splittringen och det unika för varje parti som försöker beskriva hur man vill göra framöver. Å andra sidan hittar Camilla Brodin det som vi är överens om och allt det som är möjligt att bygga vidare på för att få Sverige att ta steg framåt. Det är ändå en ganska stor skillnad i hur ni i det gemensamma underlaget ser på frågorna framåt.

För mig är det lätt att säga att vi inte ser att vi med fyra partier som ska vara en regering ska skapa en energiöverenskommelse som ska ersätta en överenskommelse för de fyra partier som bildar regering i dag. Det är precis det som har varit problemet. Vi försöker att skapa överenskommelser som är bredare än så för att de ska leva längre.

Sedan har det inte varit så lätt. Den breda överenskommelse som vi hade 2016 med kristdemokrater, moderater, centerpartister, miljöpartister och socialdemokrater höll alldeles för kort tid. Det var väldigt dåligt för Sverige. Att den bröts påverkar säkert också i dag hur marknaden och olika aktörer som ska investera i Sverige känner oro över att det inte finns en tillräcklig långsiktighet och uthållighet i politiken.

Det bidrar nog Tobias Andersson till med sitt inlägg. Jag tycker att det är bra att Camilla Brodin, och förhoppningsvis jag själv, kan bidra till motsatsen.

Fru talman! Energisystemet lägger på många sätt grunden för hur samhället kan växa fram. Därmed är det också helt centralt för landets utveckling, för jobben, för välfärden och för välståndet.

Elektriciteten har sedan sitt intåg i våra samhällen också gett oss fantastiska möjligheter till utveckling. Få – kanske inte ens någon – här i dag kan nog tänka sig en värld utan el och allt det vi kan använda den till.

Utbyggnaden av vattenkraften, kärnkraften och vindkraften har successivt gjort mer användning möjlig och fått vårt samhälle att växa – både ekonomiskt och socialt. Dessutom blev vårt elsystem för ganska länge sedan mer eller mindre fossilfritt.

Även om det går lite långsamt har Sverige nu påbörjat ett skifte – ytterligare ett steg i elektrifieringen – där transporter, industriella processer och andra verksamheter ska byta fossil energi, ofta importerad, mot inhemskt producerad och fossilfri el. Det är effektivare, och det är tryggare. Det skapar också nya möjligheter för både jobb och tillväxt i Sverige.

Svensk energi, eller framför allt elförsörjning, kan ju under rätt förutsättningar förbli en unik konkurrensfördel – genom hög leveranssäkerhet, låg miljöpåverkan och el till låga och konkurrenskraftiga priser. Det framstår dessutom som en allt viktigare konkurrensfördel i en omvärld präglad av handelshinder, tullkrig och geopolitiska spänningar, inte sällan kring fossil energi.

För vår del handlar det inte bara om en omställning. Det handlar också väldigt mycket om en utveckling och en möjlighet att attrahera nya investeringar, nya företag och nya verksamheter till Sverige.

Att det blir en framgångsrik elektrifiering kommer att vara avgörande för våra möjligheter att öka den tillväxt som är så låg i dag, att skapa välstånd och att samtidigt nå de klimatmål som vi för vår del har att nå. Men det krävs då också politiska initiativ.

Det första handlar egentligen inte om energipolitik utan om att vi vill ha den här omställningen och att vi verkligen står upp för de klimatambitioner som världen har skrivit under på och som krävs. Det är nämligen det som ska leda till det ökade behovet av el.

Här har regeringens och Sverigedemokraternas politik skapat tvivel. De är inte ensamma om detta. Högerpopulister och högerpolitiker runt om i världen gör precis samma sak. Det medför problem, för om de som ska investera i elproduktion inte är säkra på att efterfrågan kommer minskar förstås investeringsviljan. Och omvänt: Om inte de som ska investera i verksamheter som ska gå över till el, eller använda mer el, ser att produktionen ökar kommer det inte heller där att bli mycket av investeringar.

Sedan är förstås kostnader helt centralt. Hushållens elpriser måste säkras i hela landet, och den svenska industrins konkurrenskraft behöver tryggas genom en stabil tillgång till el och effekt till konkurrenskraftiga priser på både kort och lång sikt. Men i dag är priserna fortfarande för höga i södra Sverige. Med fler systemstärkande insatser och mer produktion på rätt plats kan vi uppnå stora vinster genom sänkta priser.

Här gör regeringen, trots det som har sagts tidigare, för lite. Man talar gärna om storstilade planer och mål fram till 2040 och 2045 och åren därefter. Men vi behöver – det säger både vi och näringslivet – också tydliga mål och fler insatser redan till 2030 och 2035.

Det är uppenbart att mer måste göras snabbare. Vi vill se incitament som möjliggör investeringar i de havsvindparker som faktiskt har fått tillstånd – de flesta har inte fått det. De är belägna i södra Sverige, och detta skulle bidra till att sänka elpriserna.

Vid sidan av att lösa anslutningen för dem som fått tillstånd måste regeringen komma igång med jobbet att ta fram nya havsvindparker i Östersjön. Ett auktionsbaserat tilldelningssystem kan inte dröja i åratal. Det är någonting som behöver komma på plats snabbt.

De förslag till förbättringar i villkoren för den landbaserade vindkraften som redan är utredda och som Mats Green tog upp i sitt anförande måste komma ut ur Regeringskansliet. De har legat i skrivbordslådan väldigt länge. Dessutom tycker vi att det är dags att genomföra vårt förslag om en snabbhetsbonus för kommuner som väljer att ändra sitt veto så att projekt som redan är på gång skulle kunna bli av snabbare.

Den inriktning för vindkraft som Tidöpartierna drev i opposition och som de tog med sig in i regeringsställning har påverkat investeringstakten rejält – dessvärre negativt. Sämre villkor avspeglar sig också i fallande investeringar. I år har exempelvis inga turbiner beställts under det första kvartalet. Förra året var det ett par kvartal som också gick helt tomma.

På sikt är det förstås inte bara vindkraft som behövs. Det behövs investeringar i biogasturbiner i södra och i västra Sverige. Vi vill se det. Näringslivet kräver det. Mats Green och flera andra har tagit upp det som någonting väldigt viktigt. Det finns alltså uppenbarligen en majoritet här i kammaren för det. Det är väl dags att se till att det också blir gjort.

Vi behöver på kort sikt också ta vara på den potential som finns i energieffektivisering. Energimyndigheten pekar på att var sjunde kilowatttimme kan effektiviseras bort på ett ekonomiskt lönsamt sätt. Det är ett snabbt sätt att sänka kostnader men också att skapa utrymme för ny användning – exempelvis för nya industrier – där det är lite tajt, som i Västsverige.

Vi vill också se – det diskuterades tidigare – insatser för vattenkraften. Här finns potential att effekthöja och kapacitetsförstärka vattenkraften ytterligare. Vi har krävt en utredning som handlar om att undanröja hinder och problem. Det är inte minst viktigt att man från regeringens sida ser till att tillståndsprocesserna och de nya miljötillstånden kommer på plats så fort som möjligt och att det inte innebär någon större förlust av kraftproduktion.

Det går också att göra mer med den mer storskaliga vattenkraften. Det säger inte bara vi. Det säger också Sveriges Ingenjörer, som i en rapport pekar på en möjlig potential att genom uppgraderingar av dagens anläggningar öka effekten med 1 300 megawatt till 2035 – ett avsevärt tillskott, helt enkelt.

Effekthöjning och livstidsförlängning av kärnkraften är sannolikt också det något av det mest kostnadseffektiva man kan göra för det svenska elsystemet framåt. Det är förstås otroligt viktigt att politiken utformas så att det kan hända i verkligheten.

Fru talman! Energipolitik är inte bara elektricitet. Energipolitik innehåller också en hel del annat. En sak som är särskilt viktig är att säkra fjärrvärmen.

Fjärrvärmen har en avgörande betydelse i det svenska energisystemet. Genom den effektiva värmedistributionen minskar också behovet av el. Dessutom kan kraftvärmen bidra med extra produktion när det behövs.

De prisökningar som nu har rullat ut över landet i ett par år riskerar verkligen en övergång till andra lösningar än fjärrvärme, vilket i sin tur ökar behovet av elanvändning i en situation där el borde användas till annat. Vi vill stärka fjärrvärmens ställning och se till att kunderna får ökad tydlighet och transparens i hur kostnader fördelas.

Vi vill också se till att de storskaliga elpumpar som finns i fjärrvärmen kan få sänkt skatt så att man därigenom både kan sänka priset direkt för fjärrvärmens kunder och också kan använda el inte minst när det är negativa elpriser för att spara biobränsle och så att vi kan sänka kostnaderna samlat. Också biobränsle har blivit dyrare efter invasionen i Ukraina när importen från Ryssland har fallit bort.

Man kan också lägga till att fjärrvärmebranschen är ett område där utförsäljningarna av inte minst kommunala nät har inneburit högre kostnader. Det är ytterligare ett område där privatiseringar har inneburit att kunder får betala mer och att både hushåll och företag helt enkelt får betala för mycket. Det visades senast i en ESO-rapport för bara några dagar sedan.

Vi behöver också fortsätta att bygga ut och modernisera våra elnät. Ett stort fokus i det jobbet behöver vara att se till att pressa kostnaderna för detta och att öka kapaciteten så fort som möjligt där behoven är som allra störst. Då ska vi förstås göra det vi alltid har gjort i Sverige, nämligen ligga långt fram i ny teknik.

Vid sidan om att bygga nätkapacitet – vilket kommer att vara nödvändigt men som är väldigt dyrt – behöver också andra verktyg användas. Något som kan bidra är digitalisering, AI, kraftelektronik och olika tekniker för lagring liksom aggregering och flexibilitet. Det talades här tidigare om intäktsregleringen. Den behöver vara utformad på ett sådant sätt att vi får så låga priser som möjligt. Även den typen av insatser kan ges betalt i ett system.

Fru talman! Detta var ett axplock av de många åtgärder som tas upp i ett betänkande som innehåller det mesta på energiområdet. Jag har tagit upp några saker som vi tycker att viktigast för att utveckla vårt energisystem, öka tillväxten, tryggheten och robustheten i Sverige och skapa de nya jobben. Vi lägger inte alla ägg i samma korg. Vi vill bygga ett brett och stabilt system som med låga kostnader garanterar att vårt land kan ta nya steg framåt.

Vi står förstås bakom alla våra reservationer. Men jag väljer att yrka bifall endast till reservation nummer 13.

Fru talman! Jag tror inte att vi blir överens om historiebeskrivningen. Det är ju inte så att det har lagts ned kärnkraft med politiska beslut. Det var de marknadsbedömningar som gjordes som innebar att man inte ville göra den typ av investeringar som krävdes, framför allt efter Fukushima. Det var säkert så att man trodde att de låga elpriser som man hade då och hade haft under lång tid skulle bestå. I dag är det möjligt att företagsledningarna och styrelserna i de bolagen hade fattat andra beslut. Det kan jag inte säga, men det kan vara så.

Det andra är att vi verkligen vill få på plats allt det som är möjligt. Vi vill bygga ut systemet så fort det går på ett samhällsekonomiskt effektivt sätt för att garantera så låga kostnader som möjligt för den industri och de hushåll som behöver elektrifiera för att kunna utvecklas.

Men det är naturligtvis också så att det kommer att vara just en mix som är det billigaste. Exakt hur den ska se ut behöver man givetvis räkna på lite mer noggrant. Men det kommer att vara i en mix där vi har vindkraft, kärnkraft, vattenkraft och en del andra resurser i systemet som man hittar lösningen.

Där hittar dock inte Jessica Stegrud någon lösning, utan hon pratar bara om någonting som kanske ska komma senare - tydligen mycket senare, eftersom kärnkraftssamordnaren i dag säger att det kommer att ta längre tid än vad regeringen har sagt. Då är Jessica Stegrud helt utan svar. Då finns det ingen lösning i Jessica Stegruds värld. Hennes politik kan inte hjälpa människor de närmaste 10-15 åren. Det måste vara ganska deprimerande - men inte för mig, som faktiskt vet att det här är möjligt.