Jacob Risberg

Herr talman! Tack, ledamoten Berntsson, för svaret!

Ja, vi kanske har olika syn på vad KKL är för typ av organisation. Vad är KKL för organisation? Jo, det är en del av den judiska nationalfonden, som bildades 1901 med ett syfte att köpa upp och rekvirera så mycket mark som möjligt i dåvarande Palestina. I Judiska nationalfondens stadgar står det att enbart judar får bygga bostäder på den mark som Judiska nationalfonden äger. I dag äger man runt 17 procent av marken i Israel. På 17 procent av marken får alltså inte ens israeliska palestinier bygga bostäder.

Sedan har man planterat träd och byggt parker i tidigare utraderade palestinska byar. Det lämnas alltså inte ett enda spår av de palestinska byarna. Och de senaste åren har vi sett hur de har investerat miljoner i att köpa upp landområden även på Västbanken.

Det är en bosättarorganisation, ledamoten Berntsson.

Herr talman! Det var en sak i det förra replikskiftet som gjorde att jag hajade till lite grann. Ledamoten Berntsson sa att Kristdemokraterna alltid har varit tydliga med att bosättarpolitiken är felaktig och ett hinder för fred – eller jag kommer inte ihåg slutpoängen i meningen, men ledamoten sa i alla fall att Kristdemokraterna alltid har varit tydliga.

I augusti 2023 – det här har vi pratat om tidigare – gjorde bland annat ledamoten Berntsson en resa till Israel med KKL, en bosättarorganisation. Man har fortsatt att göra den typen av resor, bland annat tillsammans med Israel Allies Foundation. Kristdemokraterna har bjudit in bland annat Yehuda Glick, som är en israelisk aktivist och bosättare, och Ohad Tal, som sitter i Knesset för partiet Religiös sionism. Man har bjudit in dem till den svenska riksdagen.

Partiet Religiös sionism leds av Bezalel Smotrich, som sitter i den Netanyahuledda regeringen och är en av de extremistiska ministrar som vi pratar om att införa sanktioner mot, som en del länder redan har gjort. De har uppmanat till etnisk rensning och uppmanat till att använda svält som vapen.

I maj förra året bjöd KD in den israeliska bosättarlobbyisten Eugene Kontorovich till Sveriges riksdag.

Det kan vara någon form av naivitet och blåögdhet – att man inte vet vilka man har att göra med. En enkel googling kan tala om precis vad det är för organisationer och vad det är för personer som man bjuder in. Antingen är det naivitet och blåögdhet eller så är det helt enkelt så att det man säger inte stämmer. Kristdemokraterna har inte alltid stått upp för att bosättarpolitiken är felaktig och bör avslutas.

Jag skulle vilja veta vad det är som egentligen gäller.

Herr talman! Jag hade tänkt skifta fokus och börja prata om ett annat ord som inte finns i utrikesdeklarationen, nämligen ordet ockupation. Med tanke på det svar jag fick av utrikesministern väljer jag dock att stanna kvar vid den här frågan.

Statsrådet sa i slutet att vi har starkare relationer än någonsin med Liberia, men ändå väljer ni att lägga ned ambassaden. Jag får inte ihop logiken. Sedan den 1 januari sitter Liberia i FN:s säkerhetsråd. Vi har historiskt sett jättegoda relationer med Liberia, inte bara när det gäller bistånd. Vi har handlat med detta land, och vi har till och med tömt det på resurser. Sverige har berikat sig på det här landet.

Nu sitter Liberia i FN:s säkerhetsråd. De röstade för första gången på väldigt länge emot USA i generalförsamlingen förra året när det handlade om en resolution mot Ryssland, för Ukraina. De röstade tillsammans med EU-länderna. Det är en stark allierad även om det är ett ekonomiskt väldigt svagt land.

Man väljer att lägga ned ambassaden. Jag får inte ihop logiken.

Herr talman! Regeringens utrikesdeklaration följer ett väldigt tydligt mönster. Man beskriver ett omvärldsläge som i princip rakt av motsvarar den omvärldsbevakning som vi dagligen får i medierna. Avsaknaden av analyser är stor, vilket innebär att det blir omöjligt att försöka förstå vad Sverige vill uppnå med sin utrikespolitik och varför. Pusselbitarna finns dock i utrikesdeklarationen utan att utrikesministern lyckas bygga ihop dem till en sammanhängande bild.

Utrikesministern säger att en värld där den starkes rätt går före folkrätten och där stormakter gör som de vill inte är den världsordning vi vill se. Hon nämner bland annat Kina och dess möjliggörande av Rysslands krig i Ukraina. Trots den totala bristen på ordet diplomati i sitt anförande kommer hon ändå fram till slutsatsen att vi tillsammans med likasinnade länder i bland annat Afrika som bryr sig om och upprätthåller gemensamma institutioner och spelregler kan skapa en kraft som förenar – och mycket gott så.

Sverige har långa och goda relationer till det lilla västafrikanska landet Liberia, där svenska företag på 60- och 70-talen bröt järn i världens största järngruva. Liberia är ett av världens absolut fattigaste länder och har trots blodiga inbördeskrig under 90-talet lyckats välja Afrikas första kvinnliga statsöverhuvud och därefter fredligt och demokratiskt bytt regering tre gånger.

Det är ett land som tydligare än något annat afrikanskt land tar ställning för Ukraina och ett land som sedan den 1 januari sitter i FN:s säkerhetsråd. Liberia är helt enkelt det likasinnade landet i Afrika som vi kan alliera oss med och som vi även ur svensk säkerhetssynpunkt borde nyttja våra goda relationer med för att kunna sätta press på Ryssland.

Som medlem i säkerhetsrådet har Liberia allt det som statsrådet efterlyser. Men vad gör regeringen? Man väljer att avsluta det bilaterala stödet till Liberia, man lägger ned Folke Bernadotteakademins otroligt viktiga fredsarbete och man lägger ned Sveriges ambassad i landet. Jag får inte ihop logiken i detta och hoppas att utrikesministern kan klargöra hur man har tänkt – om man över huvud taget har tänkt.

Fru talman! Vid skilsmässor och separationer drar bodelningar ofta ut på tiden. En rikare part, ofta mannen, kan trilskas, dra bodelningen i långbänk och utan större problem dölja tillgångar.

I dag har en bodelningsförrättare väldigt begränsade möjligheter att själv inhämta underlag avseende just ekonomiska tillgångar. Dessutom utgår i dag ränta från dagen för bodelning, vilket innebär att den rikare parten kan tjäna ytterligare på att skjuta upp tidpunkten för bodelningen. Det kan alltså dröja år innan den ekonomiskt svagare parten kan få ut sin rätt, om den alls får ut det som den har rätt till.

Om räntan i stället skulle utgå från skilsmässodatum finns ett ökat ekonomiskt incitament att snabbare få till en bodelning. Att dessutom ge bodelningsförrättaren behörighet att inhämta uppgifter från banker med mera skulle även det öka tryggheten i att bodelningen blir rättvis.

Min fråga till justitieminister Gunnar Strömmer är: Vill regeringen se över vilket datum ränta utgår från samt ge bodelningsförrättare utökade befogenheter för att öka den ekonomiska tryggheten vid skilsmässor och separationer?

Herr talman! Tack, återigen, till utrikesministern för svaret!

Jag kan börja med att säga nej – jag åsidosätter inte den här FN-resolutionen. Det är dock två rättsliga system som går parallellt här. Man kan inte bortse från folks rätt till självbestämmande bara för att FN:s säkerhetsråd tycker någonting annat. Det är viktigt att komma ihåg det.

Det finns mycket som är viktigt i FN-resolutionen, som ger bland annat Minurso ett förlängt mandat. Det behövs. Minurso behövs på plats. En av Minursos främsta uppgifter är att se till att den folkomröstning som skulle ha skett för åtminstone 35 år kan ske och visa vad västsaharierna själva tycker.

Att andra länder tycker samma sak som Sverige gör det inte mer rätt. Jag tycker att det är ett ganska dåligt argument. Det som sker nu – utrikesministern lyfter själv upp det här ungefär som om hon läste mina tankar – handlar om balansen i de kommande förhandlingarna. Men vilken balans blir det om de flesta länder redan har tagit Marockos sida i den här frågan? Varför väljer man att stödja den ena partens förslag till lösning i stället för den andra partens? Varför ställer man sig bakom ett land som inte är en demokrati?

Marocko är ett land som ockuperar ett annat folks territorium, ett land som fängslar oppositionella, ett land som torterar och tillfångatar politiska aktivister, journalister och migranter. Det är ett land som behandlar sahrawierna som om de vore andra klassens medborgare i deras eget land, ett land som suger ur fosfater och andra resurser och självt behåller hela vinsten, ett land som fiskar ut västsahariernas vatten.

Till och med gällande frågan om Israel–Palestina, där vi vet att vi har väldigt olika åsikter om vägen fram till en hållbar lösning, är vi ju överens om att den enda lösningen som finns är en tvåstatslösning. Jag skulle vilja veta huruvida utrikesministern tycker att en tvåstatslösning är läglig även här.

Herr talman! Tack, utrikesministern, för svaret!

Jag förstår definitivt att skiftet från regeringen kommer utifrån den säkerhetsresolution som kom i oktober. Det råder det över huvud taget ingen tvekan om.

Vi vet också att det är USA som har drivit igenom resolutionen. Det var det land som redan 2020, under Trumps första mandatperiod som president, erkände Västsahara som en del av det marockanska territoriet. Där finns redan en tydlig syn på hur konflikten ska lösas. Jag tycker inte att det är någonting bra att gå efter.

Det är säkerhetsrådet som ska tolka FN-stadgan, och man ska följa det. Men det åsidosätter inte på något vis internationell rätt. Säkerhetsrådet kan säga vad det vill, och det kommer att bli en rättslig spänning kring det. Men det finns fortfarande saker som gäller.

Folks rätt till självbestämmande och ett förbud mot annektering är jus cogens, det är tvingande folkrätt oavsett vad FN:s säkerhetsråd säger. Tolkningen vad gäller Västsahara försvinner inte bara för att säkerhetsrådet gör en annan typ av yttrande.

Sedan har vi också Europeiska domstolens yttrande. Det är direkt bindande för Sverige som medlemsland i EU. Vi måste följa domstolens yttrande. Där var man så pass tydlig att man till och med rev upp ett avtal, något som domstolen aldrig har gjort tidigare, just på grund av västsahariernas rätt till sitt eget land och till sina egna resurser. Det var någonting som EU-kommissionen hade åsidosatt.

Sedan lutar man sig mot FN-stadgan. Det är klart att det är vad vi ska göra. Det är vad vi måste återkomma till, förutom all annan internationell rätt. Där har vi kapitel 11, som handlar just om icke självstyrande territorier.

FN-stadgan kom till under den tid då det fortfarande fanns gott om kolonier. Man visste om det. Det handlade om: Hur avkoloniserar vi dessa områden?

År 1963 fördes Västsahara upp på listan över de områden som skulle avkoloniseras. Spanien hade en plan för när man skulle lämna det. Men marockanerna följde inte det, utan de gick in och ockuperade landet.

Det som är intressant att höra är att man hela tiden talar om Marockos autonomiplan. Man säger också att västsaharierna har rätt till självbestämmande. Ser man då framför sig ett självbestämmande under marockansk suveränitet, eller ser man slutmålet som en västsaharisk stat?

Det är en enorm skillnad. Det är just suveräniteten som domstolarna har varit väldigt tydliga med. Den har inte Marocko över Västsahara.

Västsaharierna har rätt till sitt eget territorium, och de har rätt till sina egna resurser. De har rätt till självbestämmande inom det territoriet. De har helt enkelt rätt till en egen stat.

Att bara säga att västsaharierna har rätt till självbestämmande duger inte. Det går inte i linje med det som Internationella domstolen har sagt om att Marocko inte har suveränitet över västsahariska territoriet.

Herr talman! Jag tackar utrikesministern för att hon är här och svarar på interpellationerna. Jag tackar också min medinterpellant Lotta Johnsson Fornarve.

I ett uttalande från UD den 19 januari angående Västsahara frångår regeringen en lång svensk tradition av att stå upp för internationell rätt. I uttalandet ger regeringen uttryckligt stöd för den marockanska autonomiplanen ”som en trovärdig grund för förhandlingar för att nå en ömsesidigt accepterad, hållbar och rättvis politisk lösning i överensstämmelse med FN-stadgan och som tillgodoser det västsahariska folkets rätt till självbestämmande”.

Det här är ett väldigt allvarligt, olyckligt och olägligt skifte av den svenska regeringen i frågan om Västsahara. Detta steg kommer att negativt påverka och undergräva den FN-ledda politiska process som för närvarande pågår i USA och i FN. Polisario är på plats för att förhandla med FN.

I frågan om Västsahara har Sverige genom åren haft en konsekvent och tydlig ståndpunkt som vilat på internationell rätt och betonat Västsaharas folks rätt till självbestämmande. Sverige har också varit pådrivande för att EU ska hålla sig till folkrätten. I de fall internationella domstolar, till exempel Internationella domstolen och EU-domstolen, har uttalat sig om Västsahara har de varit entydiga: Marocko har inte suveränitet över Västsahara. Senast i oktober 2024 var detta tydligt i en dom i EU-domstolen i ett fall gällande EU:s handelsavtal med Marocko. Det juridiska stödet för det västsahariska folkets rätt till sitt eget territorium och sina egna naturtillgångar var så starkt att domstolen fattade det unika beslutet att till och med riva upp avtalet mellan EU och Marocko.

Den svenska regeringen återkommer i sina uttalanden ständigt till att internationell rätt ska gälla. Detta har inte minst klargjorts i uttalanden om till exempel USA:s agerande i Venezuela och gällande Grönland. Därför blir det ytterst märkligt att regeringen trots domstolarnas tydlighet om Västsahara går i rakt motsatt riktning. Marocko har ingen suveränitet över Västsahara, vilket såklart också innebär att Marocko på intet sätt kan diktera Västsaharas framtid. Men det är exakt vad regeringen nu ignorerar när man tydligt tar ställning för just Marockos framtida planer för Västsaharas framtid i stället för att utgå från det västsahariska folket och dess företrädare Polisario.

Mina frågor till utrikesministern var – vissa av dem accepterades inte av riksdagens kammarkansli och finns därför inte med i interpellationen: Varför har regeringen ändrat sin position? På vilket sätt är regeringens linje att respektera och försvara folkrätten och den regelbaserade världsordningen förenlig med att i Västsaharafrågan inta en position som står i skarp kontrast till de internationella domstolarnas utlåtanden? Vilken konsekvensanalys har regeringen gjort av hur detta agerande riskerar att försvaga folkrätten i ett läge där denna är utsatt för kraftiga attacker från flera håll? Anser regeringen att västsaharierna fortfarande har rätt till självbestämmande och rätt till sitt eget land i hela det västsahariska territoriet? Vilka signaler tycker utrikesministern att det här ger andra ockupationsmakter – denna fråga fick jag inte skicka med – gällande hur de kan agera på ockuperat område och vilka rättigheter de har till områdets resurser, exempelvis i östra Ukraina, Palestina eller Tibet?

Herr talman! Jag har i dag fått min mycket angelägna fråga från vår praoelev Eliah Lilja, som även sitter på läktaren och följer den här frågestunden.

Psykisk ohälsa bland unga beskrivs ofta som ett växande problem. Men begreppet används brett – det kan handla om allt från stress till allvarlig sjukdom.

Min fråga till socialminister Jakob Forssmed är: När regeringen prioriterar inom detta område, vilken konkret utveckling är det ni ser som mest oroande, och hur har den analysen styrt de prioriteringar ni gjort under mandatperioden?

Fru talman! Jag tackar utrikesministern för svaret.

I mitt tidigare anförande sa jag att det är kul och bra att se att det finns en partipolitisk enighet i kammaren i den här frågan. Men en del partiföreträdare klarar ändå inte av annat än att lyfta upp vissa historiska skeenden och göra partipolitik av detta. Jag tycker att det är tragiskt, särskilt när det kommer från ett parti som jag antar inte vill att vi lyfter upp deras historiska agerande i talarstolen.

Först och främst vill jag dock också passa på att tacka utrikesministern för att Sverige stödde ett initiativ till att extrainkalla FN:s MR-råd till en extrasession om situationen i Iran. Mötet i FN:s MR-råd kommer att äga rum om ett par timmar och går att följa på webben från klockan 14. Det är ett tips till alla som följer denna debatt och vill höra vad som sägs i FN:s MR-råd.

Jag vill i anslutning till det passa på att ställa en fråga till utrikesministern. Det finns också ett initiativ för att försöka förmå FN:s säkerhetsråd att hänskjuta denna fråga till Internationella brottmålsdomstolen. Kan utrikesministern uttala sig om det i dag? Kommer Sverige att ställa sig bakom initiativet och uppmaningen till säkerhetsrådet att göra detta? Det tror jag vore bra.

I mitt tidigare anförande tog jag upp en rad andra saker som vi skulle kunna göra i fråga om framför allt sekundärsanktioner och upprepar inte det nu.

Jag vill passa på att tacka interpellanten, alla meddebattörer och utrikesministern för en jätteviktig interpellationsdebatt. Jag hoppas att vi inom kort får se att regimen i Iran störtas och att folket där blir fritt.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill passa på att tacka både Alexandra Völker och Håkan Svenneling för att de har tagit initiativ till den här interpellationsdebatten. Jag vill även tacka utrikesministern, som är här för att svara.

Det finns få andra frågor där det i den här kammaren finns en så pass stark enighet. Det är kanske när det gäller den här konflikten och konflikten i Ukraina som vi är så pass enade. Vi vill såklart alla se att den här regimen störtas. Men det finns en anledning till att interpellationer finns; vi vill lyfta upp de små saker där vi tycker att det kan göras mer. Det här är ett utmärkt sådant tillfälle.

Jag vill passa på att tacka alla som har kommit hit för att lyssna på denna interpellationsdebatt i dag. Jag sänder en extra tanke till alla er som har släkt och vänner i Iran som ni nu kanske inte har kontakt med och som man inte vet hur det går för. De senaste veckorna har varit mörka.

Utrikesministern pratar om att man är drivande för nya sanktionslistningar och för att terrorlista IRGC och att man tar frågan på stort allvar. Men precis som tidigare ledamöter har sagt här räcker det inte med bara fördömanden och att enbart driva på för sanktioner, särskilt inte för den typ av sanktioner som är svåra att få igenom.

Jag är ledsen, men jag tror inte att en terrorlistning av revolutionsgardet kommer att lösa konflikten. Redan nu har vi ganska skarpa sanktioner på plats gentemot många i regimen. Men det hindrar dem inte från att agera som de gör. Det krävs också andra typer av tag.

Det krävs bland annat sekundärsanktioner. Det skulle jag vilja se. Då kollar man vilka Iran handlar med i dag. Listan är lång: Kina, Turkiet, Ryssland, Förenade Arabemiraten, Irak, Indien och Pakistan. En del av dessa stater vill vi inte ha så mycket att göra med. Men det finns vissa stater, bland annat Förenade Arabemiraten, som kom upp i interpellationen strax innan och som EU just nu förhandlar om ett handelsavtal med. Förenade Arabemiraten är en av Irans största handelspartner.

Vi pratar gärna om sekundärsanktioner när det kommer till Ukraina. Men vad händer med Iran? Vi måste börja prata om det också där. Det handlar om att sätta ekonomisk press på också den här regimen för att få något att ändras.

Det jag saknar lite är initiativförmåga. Vi springer på de bollar som redan är i rullning, men jag skulle vilja se att Sverige även tar mer initiativ till andra typer av frågor i EU, till exempel sekundärsanktioner.

Frågan om ambassaderna kommer också upp, både den iranska ambassaden här och den svenska ambassaden i Iran. Jag vet att många vill stänga ambassaderna, men jag tror inte att det heller är en framkomlig väg. Det kommer alltid att krävas möjligheter att ha åtminstone ett utbyte av information.

Vi kan dock titta på hur Sverige agerade i Sydafrika under 70- och 80talen. Man hade inte en ambassad utan en legation utan just en ambassadör. Man ville kunna ha kontakterna, men man ville inte erkänna den dåvarande regimen. Samma sak hände i Chile under 70-talet. När den dåvarande ambassadören blev utslängd valde Sverige att inte skicka en ny ambassadör förrän det fanns en fredlig utveckling i Chile. Man skulle kunna nedgradera ambassaden, för att visa att vi tar det här på allvar.

Man skulle också kunna införa olika typer av asyllättnader för dem som ändå försöker fly från helvetet i Iran. Det finns många saker som jag vill se att man tar initiativ till, så att man inte bara springer på de bollar som redan är i rullning.

Med det sagt förstår jag att det görs ett starkt jobb. Vi är faktiskt enade i den här frågan, och jag hoppas att vi kan fortsätta vara enade. Men jag ser också att vi tillsammans skulle kunna genomföra en hel del mer vad gäller att försöka få stopp på regimen.

(Applåder)

Herr talman! Vid stora kriser och i krig är det oerhört viktigt att samhället fungerar och att det finns god beredskap. Samhällets resiliens ökar av nätverk där man känner många människor, tydliga uppgifter att bidra med under kris samt en allmänmänsklig tillit. Allt detta erbjuds av civilsamhället – från idrottsrörelsen som bidrar till friska människor till kulturorganisationer som skapar möjlighet till förströelse, vilket kriget i Ukraina med all önskvärd tydlighet har visat vikten av. Stora organisationer är vana att mobilisera mängder av människor medan små byföreningar skapar mötesplatser och en vilja att ställa upp för varandra utifrån vars och ens kompetenser.

När vi nu rustar även det civila försvaret är det självklart att organisationer som Röda Korset och Svenska kyrkan, som är vana att jobba med krishantering, bjuds in att bidra. Men det är bara en bråkdel av det svenska civilsamhället, och det är många fler som vill bidra.

Min fråga till ministern för civilt försvar är därför: Varför bjuds inte alla dessa andra civilsamhällesorganisationer in för att bidra till att öka Sveriges beredskap och resiliens?

(Applåder)

Herr talman! För ett halvår sedan infördes den nya könstillhörighetslagen efter brett stöd i riksdagen. Det här var en välkommen lag ämnad att göra livet lite lättare för transpersoner, som länge varit en utsatt grupp i det svenska samhället.

Myndigheten för vård- och omsorgsanalys fick uppdraget att göra en översyn av lagen efter tre år, när det finns tillräckligt med statistik för att avgöra dess effekter.

Nu har lagen varit på plats i ett halvår, men redan nu vill regeringsföreträdare göra en översyn – trots att det knappast kan finnas tillräcklig tillförlitlig statistik för att avgöra hur lagen har fungerat. Man vill även styra över idrottsrörelsens interna regelverk.

Utspelet om en översyn slog ned som en blixt från klar himmel och har kritiserats inte bara av hbtqi-rörelsen utan även av juridiska experter.

Min fråga till socialtjänstminister Waltersson Grönvall är följande: Vad mer exakt föranleder det panikartade agerandet?

Fru talman! Tack igen, ledamoten Tolgfors, för frågorna!

Jag kan definitivt lova att ledamoten inte kommer att få vara en fluga på väggen när det kommer till våra framtida förhandlingar. Hon kommer däremot definitivt att få se resultatet.

Om man ser till hur Tidöpartierna lyckades samarbeta och hur deras budgetförslag såg ut före valet ser man att de också var väldigt spretiga. Det är såklart så. Vi är fyra olika partier. Vi går till val på fyra olika budgetar.

Man bör kanske inte alltid använda sitt eget resultat som rättesnöre. Jag tycker att det är dåligt. Tidöpartierna har framgångsrikt förhandlat fram fyra olika budgetar under de senaste åren, absolut, men det är fyra budgetar som har försämrat för barnfamiljer. Det är fyra budgetar som har försämrat för världens fattigaste. Det är fyra budgetar som har försämrat klimatarbetet. Det är fyra budgetar som har ökat utsläppen från Sverige extremt mycket. Det är fyra budgetar som har förstört för klimatet.

Fru talman! Tack, ledamoten Tolgfors, för frågorna!

Det är såklart jättebra att vi ger mycket humanitärt bistånd till Sudan och humanitärt bistånd till Gaza. Men samtidigt som vi gör det skär vi ju ned väldigt mycket av det utvecklingsbistånd vi ger, som ska bidra till att förhindra framtida humanitära katastrofer. Det är som att sätta plåster på ett blödande sår men fortfarande låta knivarna ligga framme. Det kommer bara att uppstå nya sår, nya konflikter och nya oroligheter som leder till större behov av humanitärt bistånd. Det går inte att laga allt med plåster.

Vad gäller Miljöpartiets egen budget är det ganska enkelt – läser man igenom hela vårt budgetförslag ser man varifrån pengarna kommer. Det är en helhet. Det handlar inte bara om biståndsdelen, utan det är många delar i det här där vi har möjlighet att flytta om pengar. Det är också så att Miljöpartiet inte går till val på att sänka skatter för dem som tjänar allra mest. Det leder ju inte till någon form av ekonomisk rättvisa.

Sedan vore det väldigt konstigt om alla vi fyra partier i oppositionen hade ett och samma budgetförslag. Varför ska vi då vara fyra olika partier? Jag vet att ni inte ens inom Tidösamarbetet kommer att gå till val på en och samma valplattform. Innebär det att ni inte är överens? Innebär det att ni inte kommer överens? Så är det såklart inte. Det handlar hela tiden om förhandlingar. Självklart går vi till val på den budget som vi anser är den absolut bästa. Socialdemokraterna går till val på den budget de anser vara den bästa och Vänsterpartiet på den budget de anser vara den bästa. Centerpartiet likaså. Det vore ju väldigt märkligt annars.

Fru talman! Vi befinner oss i en tid när konflikter, klimatkriser och ökande ojämlikhet präglar hela världen och när demokratiska rättigheter inskränks, barn svälter och miljontals människor tvingas på flykt. Det är viktigare än någonsin att Sverige är engagerat i att bryta den negativa utvecklingen och ge fler människor möjlighet att lämna fattigdom och förtryck.

Tyvärr är det inte så regeringen ser på det, men det gör vi i Miljöpartiet. Vi vill se en annan politik, en politik där enprocentsmålet uppnås och där det internationella utvecklingssamarbetet är effektivt och transparent och både mer ansvarsfullt och mer framtidsinriktat än regeringens.

Fru talman! Miljöpartiet vill att Sverige återgår till det mål politiken var överens om i många år: att biståndet ska uppgå till minst 1 procent av bni. Det är inte en siffra tagen ur tomma luften, utan det är ett politiskt åtagande som har gjort Sverige till en moralisk och konkret kraft i världen.

Att återställa biståndet till 1 procent är en solidaritetshandling och betalning för en historisk skuld. Men det är inte bara det. Det är också en investering i global stabilitet, i sänkta utsläpp och mer klimatanpassning, i konfliktförebyggande arbete och i människors demokratiska rättigheter. Det är helt enkelt en investering i vår egen och kommande generationers säkerhet.

Regeringen vill i stället fortsätta skära ned. Men nedskärningarna är bara halva problemet. Den andra halvan är att regeringen nu systematiskt styr om biståndet till helt andra syften än fattigdomsbekämpning. Resurser som ska gå till flickors skolgång, till klimatanpassning och till att bygga fredliga och motståndskraftiga samhällen – allt detta – pressas tillbaka när regeringen gör utvecklingspolitiken till ett slags plånbok för andra politikområden.

Låt mig vara tydlig. Stöd till Ukraina är nödvändigt och helt avgörande, och Miljöpartiet står helhjärtat bakom det. Men hjälpen till Ukraina får inte ske genom att man samtidigt monterar ned utvecklingssamarbetet i världens fattigaste och mest utsatta länder. Det är en falsk motsättning. Det är möjligt att hjälpa Ukraina och att upprätthålla ett solidariskt och effektivt bistånd. Det är ett politiskt val av regeringen, inte ett ekonomiskt.

Fru talman! När regeringen lägger biståndsmedel på sådant som inte är bistånd, som migrationskostnader, suspekta fonder till korrupta regimer och svenska företag, skapas en illusion av satsningar. Men ute i världen märks varje krona som försvinner. Varje neddragning innebär färre barn i skolan, färre kvinnor som kan lämna våldsamma relationer och färre möjligheter att stoppa nästa svältkatastrof. Det innebär även ett försvagat internationellt FN-system.

Sverige har historiskt varit en av de mest pålitliga givarna av flexibelt kärnstöd till FN:s organisationer. Det är det stödet som gör att FN kan arbeta långsiktigt med institutioner, med fredsbyggande, med hälsa, med utbildning och med klimatanpassning och samtidigt snabbt mobilisera när kriser och katastrofer slår till.

De senaste årens nedskärningar har dock raserat mycket av det förtroendet. Vi ser hur FN-organ skär ned sin verksamhet. Vi ser hur UNRWA, som bär ett avgörande humanitärt ansvar för palestinska flyktingar, nu saknar svensk finansiering i ett läge där behoven är större än på decennier.

Det här är inte bara olyckligt. Det är också farligt. När FN försvagas försvagas nämligen också världens förmåga att hantera konflikter, epidemier och humanitära katastrofer. Att återupprätta och stärka det svenska kärnstödet är därför en av de mest säkerhetsskapande åtgärderna Sverige kan göra i dag.

Vi måste också fortsätta värna det humanitära biståndet och humanitär rätt. Världens länder rustar i dag mer för krig och konflikt än de har engagemang i internationellt samarbete för en fredlig utveckling. I en värld där de humanitära behoven växer och de geopolitiska spänningarna tilltar är det viktigare än någonsin att Sverige och EU slår vakt om det humanitära utrymmet och om principstyrt humanitärt arbete.

Fru talman! Bistånd är inte välgörenhet. Det är utrikes- och säkerhetspolitik. Varje krona som förebygger konflikter är en krona som minskar risken för att människor ska tvingas fly, för växande extremism eller för ökade globala spänningar. Varje satsning på kvinnors rättigheter stärker samhällen och ekonomi. Varje investering i klimatomställning i det globala syd är också en investering i vår egen förmåga att begränsa klimatkrisens konsekvenser.

Därför prioriterar Miljöpartiet också ett starkt och tydligt klimatbistånd. Världen står mitt i en accelererande klimatkris där de fattigaste drabbas hårdast, trots att de har stått för minst utsläpp. Genom klimatbiståndet bidrar Sverige såväl till ekonomisk utveckling som till minskade utsläpp och till att länder kan genomföra Parisavtalet.

Det är också helt avgörande för att nå globala mål om att skydda minst 30 procent av jordens land- och havsområden. Den typen av natur- och klimatsatsningar fungerar inte med kortsiktiga ryck. De kräver långsiktiga partnerskap och rättvis finansiering.

Fru talman! Det internationella forskningssamarbetet är en annan hörnsten som regeringen har monterat ned. Svensk utvecklingsforskning har i decennier varit världsledande och skapat kunskap som räddat liv, stärkt institutioner och utvecklat demokratier. Att skära i detta är inte att spara; det är att avveckla vår egen förmåga att förstå och påverka den värld vi är en del av.

Sammantaget innebär vårt budgetförslag att nästan 20 miljarder kronor mer än regeringens förslag avsätts till utgiftsområde 7. Det är en investering i global stabilitet, i klimatlösningar, i mänskliga rättigheter och i ett starkare FN-system. Det är resurser som gör skillnad och som ger avkastning i form av en tryggare och mer hållbar värld.

Sverige har länge varit en föregångare, inte för att vi varit störst utan för att vi varit konsekventa. Vi har stått upp när andra tvekat, och vi har förstått att solidaritet och säkerhet är två sidor av samma mynt. Men de senaste åren har Sverige gått från att vara ett föredöme till att vara ett frågetecken. Länder som tidigare såg oss som en moralisk kompass frågar sig nu vad som hänt. Varför vänder Sverige bort blicken just när världen behöver mer av internationellt ledarskap, inte mindre? Det skulle vi i Miljöpartiet också vilja veta. Men regeringen svarar inte.

Vi i Miljöpartiet vill att Sverige ska vara den kraften igen. Sverige ska vara den som står upp för demokrati och mänskliga rättigheter, den partner som FN kan lita på och den aktör som förstår att ett starkt bistånd inte bara handlar om andra länders framtid utan också om vår egen.

Miljöpartiets förslag är därför både ett återställande och ett vägval. Vi väljer solidaritet framför kortsiktighet, stabilitet framför risker och mänskliga rättigheter framför politisk symbolik. Och vi väljer att se världen som den är: sammanlänkad, komplex och fullständigt beroende av att länder tar ansvar tillsammans.

Fru talman! I en tid av kris behövs inte mindre bistånd. Det behövs mer. Det behövs tydlighet, långsiktighet och politiskt ledarskap. Det är vad vi i Miljöpartiet vill och presenterar med vårt budgetförslag. Vi har hoppet om och lösningarna för en bättre värld – för 1 procents bistånd, för ett starkare FN och för klimatet, demokratin och kvinnors rättigheter.

Fru talman! Det återstår att se, när vi räknar ihop och får se hur pengarna redovisas, huruvida man ens når upp till de nivåer som man har pratat om här. Jag är lite orolig för att en hel del av de pengar som i dag används i biståndsbudgeten egentligen inte borde klassas som bistånd. Det återstår väl att se vad OECD säger om bland annat hur vi använt pengar ur biståndsbudgeten till Somalia.

Jag vill passa på att önska en god jul och ett gott nytt år. Jag hoppas att du får en underbar framtid även utanför riksdagen, Gudrun Brunegård!

Fru talman! Det här kanske blir ett lite oväntat replikskifte.

Det är långt kvar till den 13 september, men jag har förstått att ledamoten Brunegård tyvärr inte ställer upp till omval. Det har varit fantastiskt kul att emellanåt få debattera biståndsfrågor med ledamoten Brunegård. Jag tror att det är få ledamöter som har stått i talarstolen som kan lika mycket om bistånd. Detta grundar sig både i praktisk erfarenhet och i annan erfarenhet. Jag vill säga att det har varit ett sant nöje.

I detta sammanhang måste jag även uttrycka min stora besvikelse över att man inte lyckades stå upp starkare för enprocentsmålet. Man borde nästan ha gjort det till en kabinettsfråga. I ett regeringssamarbete är alla partier lika viktiga. Jag förmodar att vi själva hade tryckt betydligt hårdare på detta, men jag förstår att man tvingas prioritera olika i de här förhandlingarna.

Jag vill passa på att tacka och säga att jag kommer att sakna ledamoten Brunegård i biståndsdebatten. Det är alltid uppfriskande med någon från Tidösidan som faktiskt vet vad hon pratar om när det handlar om bistånd.

Fru talman! Tack, Katarina Tolgfors, för berömmet för MP:s biståndsbudget från ledamoten i talarstolen!

Biståndet fungerar faktiskt. Sverige har varit aktivt i Liberia sedan 60talet. Den konflikt som fanns var ett av världens absolut värsta inbördeskrig, som pågick fram till 2003. Titta på vad biståndet har gjort sedan dess! Vi har byggt upp välstånd, demokratiskt fungerande institutioner och ett fredsarbete.

Moderaterna hänvisar återigen till Ukraina och att mer stöd ska läggas på konflikten i vårt närområde. Vi ska absolut lägga det stöd som vi kan och som behövs för Ukraina. Men att dra undan det från ett sådant land som Liberia är bara kontraproduktivt.

I och med att man nu avbryter biståndet till Liberia lägger man även ned ambassaden i Liberia. Det är tätt sammankopplat. Då tittar vi på hur förhållandet ser ut i just Liberia.

Liberia är kanske det land i Afrika som stöttar Ukraina allra mest politiskt. I februari i år röstade det emot USA i FN:s generalförsamling och med EU:s stater för att fördöma Rysslands agerande i Ukraina. USA är ett land som man har haft en väldigt nära förbindelse med under väldigt lång tid.

Från och med den 1 januari 2026 sitter dessutom Liberia med i FN:s säkerhetsråd. Är det inte just den typen av allierade som vi vill ha bra kontakter med? I det läget väljer Sverige att avbryta allt bistånd och att lägga ned den svenska ambassaden. Det är för mig totalt obegripligt, särskilt om det handlar om att stötta Ukraina.

Fru talman! Jag fastnade lite vid något som ledamoten Tolgfors sa här mot slutet. Det gäller landet Liberia. Hon nämnde det i ett sammanhang där hon anklagade länder för att ha ett socialistiskt styre.

Liberia är ett av världens absolut fattigaste länder. Sverige har varit väldigt aktivt där sedan slutet av 1950-talet. Det är ett land som har bidragit väldigt mycket till svenskt välstånd, bland annat genom världens största järngruva under 60- och 70-talet som delvis var svenskägd.

Sverige har haft ett långt arbete i landet. Landet har präglats av ett fruktansvärt inbördeskrig under 90-talet och början av 00-talet, men sedan 2003 råder det fred i landet.

Sedan 2003 har vi haft fyra olika regeringar i Liberia. Man har lyckats att genomföra demokratiska val trots de problem som finns med bland annat korruption och svaga institutioner. Landet har lyckats med en bedrift som få andra länder har lyckats med, bland annat på grund av svenskt stöd.

Folke Bernadotteakademin har varit där under lång tid och byggt upp fredsarbete. De har utbildat unga fredsarbetare i varenda provins i Liberia. Det är ett enormt viktigt arbete som har funnits där.

Olika andra svenska organisationer har jobbat med SRHR. Deras arbete kommer kanske nu att gå om intet. Ett stort SRHR-nätverk som är väldigt aktivt kommer kanske att läggas ned. Den kommande abortlagen, som skulle stärka rätten till abort, riskerar också att försvinna för att vi drar ned biståndet till Liberia.

Jag vill försöka förstå hur Moderaterna resonerar. De säger en sak när de talar vitt och brett om biståndet. Men när det kommer till hur de faktiskt agerar är det någonting helt annat.