Jacob Risberg

Herr talman! Jag tackar Linnéa Wickman för att hon ställt frågan, och jag tackar Benjamin Dousa som är här och svarar på denna fråga i dag.

Det är glädjande att höra att regeringen prioriterar resolution 1325 om arbete med kvinnor, fred och säkerhet. Det känns dock som att man missar vissa andra delar av det regeringen tycker är viktigt.

Regeringen har sedan den tillträdde efter valet pratat om att Sveriges bistånd måste vara effektivt, och det måste vara transparent. Det är de två saker man hamrat in hela tiden, att det ska vara effektivt och transparent. Jag undrar lite grann hur det är med den saken. Särskilt nu med tanke på nedläggningen av det här medlingsnätverket - eller pausandet, vi kanske får höra nu vilket det är.

Statsrådet säger ju att man behövde se över nätverket, men frågan är då varför man lägger ned nätverket i väntan på att man ska se över det. Varför kan man inte genomföra de förändringar av nätverket man ser behöver göras - precis som Linnéa Wickman säger?

Att snabbt och abrupt lägga ned ett nätverk kan knappast ses som speciellt effektivt. Särskilt inte med tanke på det Folke Bernadotteakademin skriver i sin rapport: Direkt stöd till medling och fredsprocesser kan genomföras utan medlingsnätverket, men tillgången till erfarna svenska resurspersoner med utrikespolitisk och diplomatisk bakgrund skulle begränsas.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det kan inte påstås att det blir mer effektivt när man tar bort den möjligheten rakt av. Vi har också sett att FN skrivit rapporter och genomfört studier som visar att just kvinnors deltagande vid fredsförhandlingar ökar och förbättrar chanserna till en hållbar fred. Det här är alltså något vi behöver arbeta mer med.

Det var det jag ville ta upp om effektiviteten. När det gäller transparensen undrar jag också vad som hände med den utredning som skulle göras. På vilka grunder har regeringen valt att lägga ned, eller pausa, det här? Finns det några underlag för just detta, eller har man bara sett att det andas feministisk utrikespolitik och lägger ned det därför?

Herr talman! Min fråga går också till infrastrukturminister Carlson.

I dag går det en reguljär flyglinje till och från Bromma, den till och från Trollhättan. Övriga linjer har lagts ned eller flyttat till Arlanda. Vad gäller ambulansflyg använder sig Karolinska sjukhuset främst av helikoptrar vid akutsjukvård medan enstaka icke akuta flygningar än i dag kan ske från Bromma. Försvarsmakten har bekräftat att en nedläggning av Bromma flygplats inte får några konsekvenser för försvaret. Och Stockholms Handelskammare har kritiserat regeringens vurm för Bromma flygplats och sagt att förlusterna från Bromma dränerar Swedavia.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Frågestund

Statsrådet har flera gånger sagt att hela landet ska leva. Men är det verkligen vettigt att pumpa in miljontals skattekronor i Bromma bara för att Trollhättan ska ha en egen terminal i Stockholm?

(Applåder)

Herr talman! Tack, utrikesministern, för den här debatten! Den har varit ganska klargörande, men det finns en rad frågor som fortfarande hänger i luften. Jag har egentligen två frågor kvar, eventuellt också en tredje, som jag skulle vilja få svar på i utrikesministerns slutanförande.

Det är jättebra att regeringen står upp för Internationella domstolens yttrande. Men när kommer regeringen att svara på generalsekreterarens förfrågan om vilka åtgärder Sverige har vidtagit för att implementera Internationella domstolens slutsatser på det vis man har efterfrågat?

Den andra frågan gäller synen på UNRWA och den lagstiftning som Israel har infört. Det är mycket bra att ministern har talat med sin kollega i den israeliska regeringen. När man har uttryckt sin besvikelse över lagen eller sitt motstånd mot den, har man då också krävt att Israel ska ta det ansvar som Israel har som ockupationsmakt? Israel har ju ändå ett ansvar gentemot civilbefolkningen i de ockuperade områdena.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

UNRWA har sedan det bildades 1949, och framför allt efter sexdagarskriget 1967, när man ingick ett avtal med Israel om att få fortsätta att agera på de ockuperade områdena, gynnat Israel under alla dessa år, eftersom man har tagit ansvar för en stor del av den palestinska civilbefolkning som finns i de ockuperade områdena. När nu UNRWA förbjuds, kommer regeringen då att ställa krav på Israel vad gäller att ta sitt ansvar som ockupationsmakt? Det handlar om ansvar för sjukvård, utbildning, livsmedel, försörjning och boende för civilbefolkningen till den dag ockupationen upphör.

Utrikesministern har flera gånger sagt att hon är emot bosättningspolitiken. Jag skulle gärna vilja höra henne uttrycka att vi också vill se ett slut på ockupationen.

Herr talman! Tack, utrikesministern, för en del svar! Men det känns fortfarande som att en del frågor hänger i luften.

Jag vill först och främst tacka för det extra humanitära stöd som regeringen faktiskt har skjutit till. Det är välbehövligt. Det kommer sent, men det är bra. Det kommer dock inte på något vis att bidra till en hållbar lösning på själva konflikten. Det är det jag vill prata lite mer om just nu.

Det har påpekats av andra här i kammaren att regeringen säger en sak och gör en annan, särskilt när det kommer till synen på UNRWA. Det är inte bara i Gaza, på Västbanken och i Israel som UNRWA är aktiva, utan det gäller också i framför allt Libanon, Syrien och Jordanien, där mer än 3 miljoner palestinska flyktingar befinner sig.

Vad är tanken? Vem ska ta hand om dessa palestinska flyktingar när Sverige drar in stödet till UNRWA? Vad har man tänkt där? Det handlar inte bara om humanitärt stöd. Det handlar faktiskt om utbildning, skola, sjukvård och så vidare.

Det är lite grann av kirurgisk precision i fråga om vilka organisationer som regeringen tar bort stödet till. Det är inte bara UNRWA och följeslagarprogrammet, utan det är också åtta palestinska och israeliska MR-organisationer, alla de organisationer som Israel har varit ute och kritiserat. Precis de organisationer som Israel inte tycker om går regeringen efter och avslutar stödet till. Det känns som mer än ett sammanträffande. Det är ett konstigt sammanträffande.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Den efterlängtade vapenvilan, som kom i söndags, var nödvändig. Och vi har sett att det har kommit in betydligt mer humanitärt stöd till Gaza. Det är efterlängtat och väldigt välbehövligt.

Samtidigt har vi sett ett enormt ökat våld på Västbanken de senaste dagarna. Det ryktas att det är en eftergift till de mest högerextrema i den israeliska regeringen. Man tillåter ökat våld, och man har satt byar och hus i brand. Till och med israeliska militären har slagit till på en del ställen.

Det är då vi måste öka stödet till civilsamhället på marken. Vi måste öka stödet till det palestinska och det israeliska civilsamhället. Vi måste se till att följeslagare från runt om i världen finns på plats och bevakar och kan rapportera om det här.

Man kan se behovet av det här stödet och betydelsen av de här organisationerna. I ett upprop i Svenska Dagbladet i början av året berättade en rad israeliska organisationer just hur pass viktigt stödet till det israeliska och det palestinska civilsamhället är. Backa inte på det!

Det har sagts tidigare att UNRWA är dysfunktionellt. Men rapport efter rapport och undersökning efter undersökning visar att UNRWA håller hög kvalitet i det arbete man gör och är väldigt kostnadseffektivt.

Sedan handlar det om den långsiktiga frågan och det uttalande som kom från ICJ, Internationella domstolen, i juli förra året. Regeringen säger att man stöder domstolens vägledande utlåtande. Men man har inte besvarat FN:s generalsekreterares förfrågan om vilka åtgärder man vidtagit för att implementera slutsatserna i utlåtandet, det vill säga hur den svenska regeringen tänker leva upp till de vägledande utlåtanden som ICJ gjorde i juli. Det skulle jag gärna vilja höra någonting om.

Slutligen: Har utrikesministern kallat upp ambassadören för att få svar på hur det är tänkt att den humanitära hjälpen ska komma fram? Man pratar om Israels ansvar för området. Men har man krävt svar på hur det här ska fungera i praktiken?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Tack, utrikesministern, för att du kommer och tar den här interpellationsdebatten med oss! Det blir väldigt intressant att höra vad du har att säga i de här frågorna. Det är såklart en väldigt bred frågeställning. Vi skulle kunna debattera detta en hel eftermiddag, känns det som.

I oktober 2024 röstade Israel igenom två lagändringar som kommer att stoppa UNRWA från att verka i Gaza, på Västbanken och i östra Jerusalem från och med torsdag i nästa vecka. Det är ett beslut som kommer att få förödande konsekvenser om det genomförs, och klockan tickar verkligen.

UNRWA står för 80 procent av all nödhjälp som når civilbefolkningen i Gaza. Det finns i dagsläget inga andra alternativ som kan ersätta FN-organets infrastruktur och kapacitet. Det har vi även sett efter det eldupphör som infördes i söndags.

Tystnaden från omvärlden om beslutet skapar också ett farligt prejudikat för andra konflikter. Den signalerar att regeringar kan avlägsna en obekväm FN-närvaro utan konsekvenser. Därtill bygger beslutet på fysiska och byråkratiska hinder som Israel infört för att begränsa mängden bistånd som når Gaza och motsäger öppet Israels påstående om att man underlättar humanitär hjälp till området.

Regeringen har uttryckt en oro över förbudet samt i december röstat för en FN-resolution där det krävdes att lagen skulle upphävas, men man har inte med några andra åtgärder mot Israel följt upp denna resolution. Man har varken fördömt förbudet eller kallat upp Israels ambassadör, vilket jag tycker är märkligt. Det är ett alldeles för svagt agerande.

Vi ser det som nödvändigt att vidta ännu skarpare åtgärder för att få fram en permanent vapenvila, inte bara en tillfällig, och för att stödet ska komma fram. Det är hög tid att pausa associeringsavtalet med Israel. EU bör också införa handelssanktioner och ett vapenembargo. Detta är dock ingenting som vår regering till dags dato står bakom, trots att situationen fortsätter att förvärras.

Regeringen har också i sin nya strategi för Mellanöstern från årsskiftet stoppat allt stöd till en rad MR-organisationer, både israeliska och palestinska, samt Ekumeniska följeslagarprogrammet.

I skuggan av kriget i Gaza har våldet på Västbanken ökat markant, och vi har sett en ännu större ökning efter eldupphöret i söndags. Över 50 palestinska samhällen har tömts på grund av bosättares våld, och minst 41 nya israeliska bosättarutposter har tillkommit.

Regeringens politiska stöd till Israels regering formar tydligt både utrikes- och biståndspolitiken, vilket inte bara spär på det akuta lidandet i Gaza utan också direkt motarbetar möjligheten till den tvåstatslösning man säger sig stå bakom. I regeringens strategi för Mellanöstern nämns tvåstatslösningen upprepade gånger, men ockupationen nämns inte en enda gång.

Miljöpartiet ser det som av yttersta vikt att ge stöd till både palestinska och israeliska freds- och människorättsorganisationer, samt naturligtvis till UNRWA. De är de enda som kan motverka den enorma splittring som kriget skapar mellan israeler och palestinier. De är helt centrala för att vi ska kunna en rättvis och hållbar tvåstatslösning.

Med anledning av detta undrar jag fortfarande, för det känns inte som att vi har fått svar: Hur verkar statsrådet för att stoppa förbudet mot UNRWA? Har man över huvud taget diskuterat alternativen med den israeliske ambassadören och hur Israel tänker sig att fylla detta vakuum? Utrikesministern säger ändå i sitt svar att Israel har ett ansvar för civilbefolkningen, men hur tar det sig uttryck? Hur verkar statsrådet för att få till stånd en rättvis och hållbar tvåstatslösning? Ser statsrådet att ett slut på ockupationen är nödvändigt för att en sådan ska bli verklighet? Och hur ser statsrådet på det israeliska och palestinska civilsamhällets roll på vägen mot en rättvis och hållbar fred?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag tackar utrikesministern för en del klargörande svar. Jag måste dock tyvärr hålla med de två föregående talarna om att det känns som att det luddades till lite i det andra svaret. Hur ställer sig regeringen egentligen till det här? Kommer man att gripa, utlämna eller lagföra Gallant, Netanyahu och Deif om de skulle komma till svenskt territorium? Det vore bra med ett tydliggörande.

Jag tycker att utrikesministern sa en hel del bra saker, bland annat att man inom EU försöker göra vad man kan för att mildra eventuella sanktioner från USA. Jag tycker att den blockerande stadgan är ett utmärkt exempel och hoppas att Sverige driver på för detta. Det får dock inte stanna där. Det måste utövas mer press på USA. USA:s kongress och president får inte komma undan med den här typen av sanktioner. Jag skulle gärna höra hur man kan sätta mer press på USA på det här området.

Frågan om hur man agerar gentemot Israel och Israels ambassadör här i Sverige blev lite obesvarad. Vad gäller Israels angrepp på ICC, och framför allt att man använder sig av Mossad för att angripa domstolen, skulle jag vilja veta hur regeringen tänker agera. Kommer man att kalla upp ambassadören och få ett klargörande om detta? Det är ett totalt oacceptabelt beteende. Man får inte angripa en oberoende domstol. På vilket vis tänker utrikesministern sätta press på Israel för att man inte ska stöta sig med ICC på det här viset?

Fru talman! Tack, Håkan Svenneling och Morgan Johansson, för att ni har initierat den här interpellationsdebatten! Det är en mycket viktig debatt.

Jag vill också passa på att tacka utrikesministern för klargörandet i det svar som hon givit på interpellationen. Jag är mycket glad; jag tycker att det är ett stort steg framåt som regeringen har tagit. Det är underbart att regeringen visar en sådan tydlighet.

Samtidigt vill jag passa på att fråga utrikesministern om det är så att det finns enighet i regeringen i den här frågan. Vi vet ju att det finns partiföreträdare för bland annat Kristdemokraterna som varit ute och sagt att arresteringsordern gentemot Netanyahu är skandalös. Man har kallat den politisk. Man har sagt att den undergräver ICC:s legitimitet. Jag vet att det är utrikesministern som ansvarar för utrikespolitiken, men den här typen av beslut - om det till exempel skulle komma till en utlämningsorder - handlar ju bland annat om att det finns enighet i regeringen. Jag vill bara försäkra mig om att hela regeringen står bakom det uttalande som utrikesministern nu har gjort.

Därför tänkte jag rikta in mig på ICC:s framtid. Det har tidigare nämnts att USA har infört sanktioner. Trump har hotat med att införa ännu kraftigare sanktioner mot ICC. Det finns redan ett lagförslag i kongressen mot ICC. Det riktar sig visserligen mot specifika personer inom ICC och inte mot ICC som institution, men vi vet inte vad som kommer.

Sanktionsförslagen som finns kan faktiskt innebära att vissa amerikanska företag, till exempel Microsoft, som samarbetar med eller hjälper vissa åklagare inom ICC känner sig tvungna att avsluta sitt engagemang. Det skulle förmodligen göra ICC handlingsförlamat, då man är helt beroende av bland annat Microsofts molntjänster. Jag undrar på vilket vis utrikesministern planerar att sätta press på den nya amerikanska administrationen att inte gå vidare med de här sanktionerna, som kan underminera ICC:s arbete.

Jag vill också gärna se att den svenska regeringen tar initiativ att samla de 125 statsparterna inom Romstadgan och komma med någon form av uttalande mot amerikanernas planerade lagstiftning och sanktioner. Jag skulle helt enkelt vilja se lite mer action vad gäller att stärka ICC:s mandat.

Slutligen vill jag lyfta fram det vi fick höra strax före jul i Sveriges Radios program Konflikt. Där berättade man att Mossad, alltså Israels underrättelsetjänst, har utfört påtryckningar mot ICC.

Att underrättelsetjänster runt om i världen försöker agera mot olika stater är ju välkänt, och det är någonting som alltid har pågått. Men att man på det här viset går på en oberoende juridisk instans är väldigt oroväckande.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det jag gärna skulle vilja se när det gäller den här frågan är att man till och med kallar upp den israeliska ambassadören och ställer frågor kring det här. Hur kan man tillåta att en underrättelsetjänst på det viset attackerar en oberoende juridisk instans?

Fru talman! Tack, utrikesministern, för svaret! Detta är den femte debatten för oss i dag, så jag börjar känna mig lite mör i skallen.

Det som utrikesministern säger låter ganska lovande. Vi har ju jobbat länge med Etiopien. Jag vill bara ställa några frågor om sådant som vi verkligen inte får glömma bort.

Kan utrikesministern lova att fortsätta hålla fokus på Etiopien så länge hon är utrikesminister och även fortsätta att lyfta Etiopien i EU-kretsen? I mycket av arbetet krävs det att det finns ett EU-tryck också. Sverige kan inte agera ensamt, men Sverige är en nyckelaktör här med tanke på den långa historia vi har när det gäller relationen till Etiopien.

Jag undrar också om utrikesministern kan lova att fortsätta att satsa på bistånd som går till just civilsamhället och kvinnors deltagande i freds- och demokratiseringsprocessen. Då tror jag att vi kan nå en enighet i den här frågan, och då skulle jag vara väldigt glad och nöjd.

Fru talman! Tack, Alexandra Völker, som har ställt frågan, och tack, utrikesministern, som är här för att diskutera! Etiopien är som sagt lite av en glömd situation, åtminstone i svenska medier för tillfället. Så har det varit i synnerhet de senaste åren när vi har sett den fullskaliga invasionen i Ukraina och krigen i Gaza och Sudan.

När fredsavtalet i Tigray kom 2022 var vi många som blev väldigt glada. Samtidigt föll det snabbt i medieskugga. En hel del konflikter har återkommit under den här tiden, bland annat i Amhara och Oromia. Enligt Unicef är det omkring 9 miljoner barn som har tvingats hoppa av skolan.

I januari återupprättade Etiopien och Somalia fulla diplomatiska relationer, ett år efter att relationerna bröts för att Etiopien hade ingått ett samarbetsavtal med Somaliland. Samtidigt som konflikterna pågår ökade de godtyckliga fängslandena och tvångsvräkningarna under förra året. Tusentals civila har satts i interneringsläger i Amhara, och i november förbjöds tre prominenta MR-organisationer, i en tid då civilsamhället och fria medier är extra viktiga. Det krävs att vi sätter press på Etiopien.

Det krävs också att vi fortsätter att ha ett starkt svenskt bistånd för att nå någon form av möjlighet till fred och stabilitet. Etiopierna har inte bara interna problem, utan man har också enligt UNHCR 823 000 flyktingar från Sydsudan, Somalia och Eritrea.

Biståndet till Etiopien har bland annat gått till att främja kvinnors deltagande i fredsprocessen. Detta är ett viktigt spår där Sverige har lite grann av en unik roll med Folke Bernadotteakademien, som Alexandra Völker nämnde, just när det gäller inkluderandet av kvinnor i fredsprocessen. Den tidigare feministiska utrikespolitiken måste jag också nämna här.

Vi har haft relationer med Etiopien sedan 1866, och 1954 blev Etiopien Sveriges första biståndsland. Vi har en lång historia av att försöka hjälpa Etiopien och etiopierna. Vi har också en stor etiopisk diaspora här i Sverige där man, som sagt, är orolig för sina nära och kära i Etiopien.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag uppmanar alltså regeringen att fortsätta satsa på Etiopien och att fortsätta satsa på de unika delar där vi bidrar genom Folke Bernadotteakademin, att stödja civilsamhället i Etiopien nu när det är som allra viktigast och att även försöka stödja fri press.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Tack, utrikesministern, för svaret!

Det känns som att vi är relativt eniga i själva grundfrågan. Men vi vill alltid gärna att regeringen sätter ännu mer press på Iran.

Det är oroväckande. Det känns som att det är en relativt enkel fråga, och det borde finnas en bred enighet om just terrorstämplingen av IRGC.

Vi har hört förut att det finns länder i EU som står emot. Jag vill inte på något vis att utrikesministern hänger ut de länderna. Det förstår jag att hon inte vill. Men det skulle vara bra att få reda på lite grann vad skälen är till att de är emot terrorlistningen. Vad finns det för grundläggande skäl från de länder inom EU som är emot de här terrorlistningarna?

Det är lättare för oss att agera gentemot det när vi vet vad argumenten är mot en terrorlistning. Jag tycker att det egentligen borde finnas en enighet där. Det borde vara en lätt fråga.

Jag undrar också lite grann om det som Alexandra Völker var inne på. Hur agerar man för att stötta demonstranter samtidigt som man sätter press på styret i Iran? Hur agerar man för att stötta demokratiaktivister och de advokater som kämpar för dem som är fängslade? Det känns som att det krävs ett enormt stöd gentemot den iranska befolkningen samtidigt som vi sätter press på Irans styre.

Jag vill gärna höra lite mer om hur vi kan stötta och hur regeringen och EU arbetar för att stötta demokratiaktivisterna och demonstranterna i Iran.

Fru talman! Det har snart gått två och ett halvt år sedan den unga Mahsa Jina Amini dödades av Irans styre. Det ledde snabbt till omfattande protester på Teherans gator, i andra städer i Iran och även runt om i Europa. De här protesterna har fortsatt av och an. Än i dag händer det att folk är ute och demonstrerar.

Mycket har skett under de här två och ett halvt åren. Men redan från början bestämde vi i Sveriges riksdag oss för att försöka få regeringen att driva på för en terrorlistning av Irans revolutionsgarde.

Det har som sagt skett mycket. Förra året, 2024, avrättades minst 900 personer i Iran. Det är det största antalet på nio år. Och just nu riskerar minst tio personer dödsstraff för sitt deltagande i revolutionen - kvinna, liv, frihet. Även jakten på olika MR-aktivister, MR-advokater som försvarar aktivister och demonstranter har ökat. Det är mycket som sker och mycket hårda tag från Irans revolutionsgarde.

Precis som Alexandra Völker sa i sitt anförande finns det nu en dom från en domstol i Düsseldorf där man slagit fast att den iranska statsapparaten låg bakom attacken mot Bochums synagoga.

Jag undrar helt enkelt hur det går. Vad gör regeringen för att sätta ännu mer press på Irans regim? De skickar fortfarande vapen till Ryssland, och det senaste året har vi sett att de har skickat missiler mot Israel. Det är en skurkstat. De är försvagade. Det får vi rapporter om. Men det krävs fortsatt internationellt tryck för att verkligen få till ett regimskifte.

Jag skulle vilja höra lite mer från utrikesministern om vad regeringen gör för att sätta lite mer tryck på Irans regim.

Fru talman! Jag tackar utrikesministern för svaret. Jag vill även tacka mina meddebattörer. Det känns som att vi är relativt samstämmiga om vad som krävs. Jag tror att vi alla hoppas på en fredlig framtid för Syriens folk med växande demokrati. Men det är som sagt svårt att veta hur det blir.

Jag vill också tacka utrikesministern för att hon var väldigt tydlig med att lyfta upp kurdernas rättigheter och även kvinnors rättigheter.

Utrikesministern nämnde Turkiets säkerhetsintressen. Men jag hörde inte speciellt mycket om vilka krav som utrikesministern ställde på Turkiet. Hon talar om vikten av territoriell integritet och folkrätt, men vilka specifika krav ställde hon på Turkiet? Frågan kan kopplas samman med det som Ola Möller tog upp om var gränsen mellan Turkiet och Syrien egentligen går.

Denna fråga gäller även Israel. Sedan 1967 ockuperar Israel Golanhöjderna, som är en del av Syriens territorium. Vi såg nu efter Syriens fall att Israel förstärkte och expanderade denna ockupation ytterligare. Jag skulle gärna vilja ha lite skarpare ordalag kring den delen av Syriens territoriella integritet.

Jag skulle vilja höra lite skarpare uttalanden i fråga om kraven på Turkiet när det gäller internationell rätt och territoriell integritet. Och så hoppas jag att vi i fortsättningen kan samarbeta kring att bygga en stark och växande demokrati för alla Syriens folk.

Fru talman! Det är många interpellationer i dag. Det är spännande att få prata om olika ämnen. Nu handlar det om Syrien.

Jag är mycket glad över att Assadregimen har fallit. Det är väldigt glädjande. Samtidigt står vi inför en otroligt spännande och svår situation vad gäller Syriens framtid. Ingen vet ju var det kommer att landa.

Under Assadregimen har det funnits ett relativt fritt självstyre i nordöstra Syrien, i Rojava, precis som tidigare talare påpekat. Det har funnits en gryende demokrati. Man har satsat en hel del på kvinnors rättigheter. Det måste sägas att styret var långt ifrån perfekt, men det skilde sig ändå väldigt mycket från övriga Syrien under Assadregimens totala förtryck.

I utrikesministerns svar till Ola Möller pratas det om en nära och uppriktig dialog med Turkiet och att EU vid flera tillfällen har förmedlat sina tydliga positioner till Turkiet. Men man beskriver inte de tydliga positionerna med ett enda ord. Vad tycker man egentligen?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är lite symtomatiskt att i utrikesministerns svar till Ola Möller nämns kurderna bara vid ett tillfälle, och det är i upprepandet av Ola Möllers fråga. Utrikesministern verkar inte ens förmå prata om kurderna utom när Ola Möller citeras. Vad vill man? På vilket vis kan Sverige bidra till att stödja kurderna i Syrien så att de inte blir utsatta för attacker? Och framför allt - hur hanterar man riskerna med IS, som Håkan Svenneling pratade om?

Utrikesministern nämnde inte heller med ett enda ord vilka krav man ställde på Turkiet när man träffades. Jag undrar helt enkelt vad utrikesministern sa om Syrien när hon träffade sin turkiska kollega förra veckan. Vad uttryckte man när det gäller kurdernas rättigheter i Syrien?

Hur tänker regeringen fortsätta stärka kurderna i Syrien? Sverige har visserligen ett avtal med Turkiet om regelbundna möten, men det är kanske läge att påminna regeringen om att vi faktiskt är medlemmar i Nato nu. Vi behöver inte fortsätta krypa för dem. Vi behöver inte vara så undfallande. Vi kan gå tillbaka till den kritik som fanns gentemot Turkiet och den vikande demokratin där som fanns innan hela Natoprocessen satte igång.

Jag skulle alltså vilja ha svar på vilka krav man ställer på Turkiet och hur man tänker stärka kurdernas rättigheter. Kommer vi över huvud taget att få höra ordet kurder från utrikesministern i talarstolen?

Fru talman! Påverkanskampanjer har ofta många olika typer av kanaler. De annonser som vi har sett i svenska medier är bara en del av det hela. Självklart förekommer detta också på en massa andra sätt. Det såg vi direkt när den svenska regeringen valde att slopa stödet till UNRWA, ganska snabbt efter krigsutbrottet den 7 oktober 2023.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Detta får mig också att fundera på vad regeringen baserar sina beslut på vad gäller UNRWA. När vi läser det regeringen säger om UNRWA ser vi nämligen att det är mycket bra saker. Man röstade till och med för resolutionen i FN:s generalförsamling där man förstärker och förlänger UNRWA:s mandat. Samtidigt säger man när man slopar stödet till UNRWA: Vi lägger nu 800 miljoner kronor på humanitärt stöd i Gaza. Det är definitivt jättebra att man lägger stöd där. Det är jätteviktigt. Men det är inte bara Gaza som drabbas av detta.

UNRWA är aktivt på Västbanken, i Jordanien, i Syrien och i Libanon. Det är drygt två miljoner flyktingar i Jordanien, drygt en halv miljon flyktingar i Syrien och knappt en halv miljon palestinska flyktingar i Libanon. De kommer att drabbas av Sveriges neddragningar av stödet till UNRWA.

Det man gör och den information man tar in får konsekvenser. Jag skulle vilja veta om utrikesministern kan svara på mina frågor. Baserar man sina beslut gällande UNRWA på information från Israel, som är en del i den här konflikten, eller på den information som kommer från FN och den information som kommer från de oberoende utredningar som har gjorts kring UNRWA? Ska man basera sina beslut på lång erfarenhet av allt det bra arbete som UNRWA gjort? Är det Israels information kring UNRWA som leder regeringen, eller är det FN:s information?

Fru talman! Tack, utrikesministern, för svaret! Men jag vet inte riktigt om jag ska kalla det för ett svar, för jag tror knappt vi fick något svar alls på de frågor som ställdes av Lotta Johnsson Fornarve. Jag hade tänkt gå upp i debatten och utgå från utrikesministerns svar, men eftersom det inte fanns så mycket att hänga upp en argumentation på blir det svårt för mig att ansluta till debatten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är anmärkningsvärt hur man sedan det nuvarande kriget påbörjades den 7 oktober snabbt har anammat allt som Israels regering säger om UNRWA. Man satte snabbt stopp för stödet till UNRWA, vilket är anmärkningsvärt med tanke på att det är en FN-organisation som Sverige länge har varit med och drivit och stöttat. Jag kan inte tänka mig något annat land där man så snabbt utifrån grundlösa anklagelser skulle stoppa stödet till en FN-organisation.

Det har kommit flera rapporter. Två oberoende utredningar har gjorts vad gäller eventuella kopplingar mellan Hamas och UNRWA. Bland annat har det svenska Raoul Wallenberginstitutet varit inne och undersökt detta. Man har inte funnit några kopplingar. Det finns inga direkta bevis på att UNRWA har varit delaktigt i attackerna den 7 oktober.

UNRWA har ett långt mandat, sedan 1949. Sverige har alltid stöttat det. Men nu börjar jag undra vad man anser som viktigast: Är det att stödja den regelbaserade världsordningen, som UNRWA är en del av, eller är det att lyssna på eventuella vänner som kommer med grundlösa anklagelser som man också agerar mycket snabbt på?

Jag skulle gärna vilja höra lite mer om hur regeringen tänker agera utifrån den uppenbara påverkanskampanj som pågått. Sedan återkommer jag i mitt andra anförande med kanske lite skarpare frågor.

Fru talman! Jag tackar utrikesministern för svaret. Det sägs mycket bra saker här i kammaren, och jag håller med om det som sägs kring Internationella domstolens yttrande och så vidare.

Jag förstår att det är lätt att slå ifrån sig och säga att detta är en fråga för finansmarknadsministern. Absolut - AP-fonderna ligger på hans bord. Men synen på folkrätt och synen på Sveriges förhållande till andra stater är frågor som ligger hos utrikesministern.

Jag är lite grann inne på samma sak som min meddebattör Håkan Svenneling vad gäller det här med dialog och rekommendationer till företag och till våra svenska banker, som investerar mycket i detta. Det är inte bara en fråga för finansmarknadsministern, utan det är också en fråga om hur svenska företag ska förhålla sig i olika typer av länder, framför allt de länder där det finns så tydliga rekommendationer som det gör här från Internationella domstolen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag undrar om utrikesministern tycker att det är bra att vi har svenska företag som agerar i ockuperat område och stöder bosättningarna. Jag undrar om utrikesministern är beredd att börja ta en dialog med dem och förklara att det här folkrättsligt inte är speciellt lämpligt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Tack, utrikesministern, för det eventuellt lite klargörande svaret!

Jag håller med utrikesministern om tolkningen av det som Internationella domstolen säger. Det handlar bland annat om handel med bosättningar men även investeringar i bosättningar. Och det är den punkten jag vill återkomma till.

Precis som utrikesministern säger vänder sig Internationella domstolen till stater och inte till privata företag. Det är stater som måste följa det som FN beslutar och så vidare. Men det är här vi har ett problem.

Vi har ju bland annat investeringar från våra svenska pensionsfonder, AP-fonderna. Fem av AP-fonderna investerar i bolag som är aktiva i bosättningar. Tycker utrikesministern att det är ett problem, eller är det inte ett problem? Bör staten investera i bolag som bidrar till att upprätthålla bosättningarna?

Jag förstår att styrningen av AP-fonderna kanske inte ligger direkt hos utrikesministern, men det här är ändå en utrikespolitisk fråga. Därför tycker jag att regeringen bör ha en syn på saken. Tycker utrikesministern att det är problematiskt att svenska företag bidrar till rivningen av palestinska hus och till att på ockuperat område bygga infrastruktur som inte kommer palestinska invånare till del?

Det är det jag vill komma tillbaka till. Handeln pratar jag jättegärna om vid ett annat tillfälle. Det finns massor med saker att säga om associeringsavtalet och alla de kryphål som finns för varor från bosättningar. Men jag vill veta lite grann hur den svenska regeringen förhåller sig till att svenska staten investerar i bolag som är aktiva på ockuperat område.

Nu har jag bara nämnt de svenska företagen. Det finns också en hel del andra, internationella företag som är väldigt aktiva i bosättningar där AP-fonderna också har investeringar. Är det hållbara investeringar? Är det någonting som vi bör stå bakom, eller bör vi uppmana AP-fonderna att sluta investera i just dessa bolag?

Det vill jag gärna komma tillbaka till, och jag vill gärna höra vad utrikesministern har att säga om det.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Den 19 juli förra året konstaterade Internationella domstolen att Israels ockupation av det palestinska territoriet är olaglig och måste upphöra samt att alla israeliska bosättare måste lämna det ockuperade området. Det här är vad som är nytt och spännande i uttalandet. Vidare måste Israel betala ett skadestånd till palestinierna.

Domstolen säger samtidigt att samtliga stater har en skyldighet att inte erkänna ockupationen som laglig samt att inte ge stöd som kan innebära att ockupationen fortsätter.

En rapport från organisationen Don´t Buy into Occupation kom i slutet av året. Organisationen består av 25 olika internationella civilsamhällesorganisationer som har sammanställt vilka bolag och finansiella institut som agerar i de ockuperade områdena. Då pratar vi inte om israeliska bolag utan om internationella bolag. Rapporten visar bland annat att alla fyra svenska storbanker samt fem av AP-fonderna har investeringar i bolag som agerar i de israeliska bosättningarna.

Det var utifrån detta som jag ställde frågan till utrikesministern om hur regeringen ämnar agera för att leva upp till Internationella domstolens rådgivande yttrande för att inte förlänga ockupationen och hur man avser att agera gentemot de företag och institut som är verksamma i bosättningar.

Jag vill tacka utrikesministern för svaret, men jag tror också att det råder någon form av missförstånd om frågan, eller så har regeringen över huvud taget inte någon form av politik på området. Det utrikesministern tar upp i sitt svar handlar framför allt om handeln med varor från bosättningar och det associeringsavtal som EU har med Israel. Min fråga handlar snarare om de svenska bolag, eller internationella bolag, och svenska institut som agerar på ockuperat område och inne i bosättningar. Det handlar inte om handeln med Israel, utan det handlar om till exempel byggande av bosättningar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi vet exempelvis att Atlas Copco har byggt den järnvägslinje som går mellan Tel Aviv och Jerusalem, som bland annat löper inne på ockuperat området inne på Västbanken utan att palestinier som bor där har tillgång till järnvägslinjen. Vi vet också att Volvo Group säljer en hel del maskiner som används i bland annat rivandet av palestinska bosättningar.

Det finns även en hel del andra bolag som är aktiva i de israeliska illegala bosättningarna.

Jag pratar såklart gärna om handel eftersom det finns en hel del att prata om där - och även om associeringsavtalet. Men det jag vill veta är hur regeringen ämnar agera gentemot de svenska företag som är aktiva inne i ockuperat område. Förs det någon dialog med företagen om att de inte borde göra detta? De bidrar ju de facto till en förlängning av ockupationen.

Min fråga till utrikesministern kvarstår: Hur avser ministern och regeringen att agera mot de företag och finansinstitut som är verksamma i bosättningarna?

Fru talman! Vi vet att följeslagarprogrammet fungerar. Det har vi hört gång på gång från såväl civila palestinier som civila israeler och israeliska militärer. Det har en lugnande effekt på bosättarvåldet, på just de saker som efterfrågas i regeringens nya strategi.

Det enda svar jag hörde från statsrådet på interpellationen var att man driver på för ökade sanktioner på EU-nivå. Jag ser inte på vilket vis de övriga sakerna som biståndsministern nämnde över huvud taget bidrar till att minska bosättarvåldet.

Långt före den 7 oktober 2023 såg vi ett ökat våld från bosättarna på Västbanken. Sedan den nya regeringen i Israel tillträdde har man understött dessa våldsamheter och till och med beväpnat bosättare med amerikanska militära vapen.

Biståndsministern säger att biståndsbudgeten inte är oändlig. Det är den absolut inte, men varför skär vi bort det som vi redan vet fungerar? Varför skär vi bort det civilsamhälle som vi vet fungerar?

Biståndsministern nämnde både FN:s MR-program och andra typer av FN-organ. Men precis som Lotta Johnsson Fornarve säger är både MR-programmet och OCHA beroende av det som följeslagarprogrammet rapporterar in. Jag har själv stått vid en checkpoint och räknat hur många palestinier som får passera under en dag. Den typen av uppgifter ligger till grund för FN-programmens arbete.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Varför ta bort det som fungerar? Varför stryper man det som de palestinska kyrkoledarna säger sig vilja ha på Västbanken och de palestinska och israeliska MR-organisationerna säger är nödvändigt för att upprätthålla någon form av ordning där?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Jag tackar statsrådet för att han är här och debatterar med oss i dag om bland annat följeslagarprogrammet.

I regeringens uttalande är man tydlig med att israeliska bosättningar och den israeliska bosättningspolitiken strider mot folkrätten. Där är vi överens. Vi är också överens om att bosättarvåldet måste upphöra. Statsrådet Dousa sa i sitt svar att regeringen agerar för ytterligare EUsanktioner mot extremistiska bosättare.

Tyvärr räcker inte detta för att få bukt med bosättarvåldet eller bosättningarna. Man säger sig inte vilja stödja ett stopp av handeln av varor från bosättningar - något som skulle kunna bidra - eller ens diskutera sanktioner mot de två ministrar i den högerextrema regeringen i Israel som understöder våldet, som till och med beväpnar bosättarna, det vill säga Ben Gvir och Smotrich. Där finns saker som vi skulle kunna agera för.

Nu pratar vi framför allt om stödet till Ekumeniska följeslagarprogrammet. Det var under den andra intifadan som startade 2000 som man upptäckte att palestinier och israeliska civila kom i kläm i de våldsamheter som pågick. Kyrkoledare i Jerusalem upptäckte att människor var dubbelt utsatta; de blev marginaliserade även inom de palestinska grupperingarna. Man skrev ett brev till Kyrkornas världsråd och bad om internationell närvaro för att kunna observera, rapportera och utöva en lugnande effekt på de våldsyttringar som skedde framför allt i de ockuperade områdena. Sedan dess har Ekumeniska följeslagarprogrammet funnits på plats. Följeslagare från ett tjugotal länder i världen har deltagit i programmet, och Sverige har varit en av de absolut största bidragsgivarna till programmet och har även haft flest följeslagare på plats.

Följeslagarprogrammet har sin grund i folkrätten och i icke-våldets ideologi, och närvaron är våldsdämpande. Även israelisk militär säger att följeslagarprogrammet hjälper till att hålla ned våldsnivån, och det är positivt.

Statsrådet hänvisade i sitt svar till stödet till Eupol Copps, men de har ingenting med det israeliska bosättarvåldet att göra. De är där för att stötta och bygga upp den palestinska polisen. Men den palestinska polisen får över huvud taget inte agera i område C, där vi kan se mycket av våldet. Man får över huvud taget inte agera inom de israeliska bosättningarna, och man får inte agera ens i kanterna av de israeliska bosättningarna, där vi ser mycket av våldet. Eupol Copps och det palestinska polisväsendet kan inte bidra här. Det är den israeliska polisen som ska försöka förhindra våldet. Den israeliska militären är där för att skydda bosättare, trots att man enligt folkrätten har ett uppdrag att även skydda de civila palestinierna eftersom det är fråga om ockupation.

Här ser vi problemet. De insatser vi ger till Eupol Copps hjälper inte mot det man säger sig vilja förhindra, det vill säga bosättarvåldet.

Följeslagarna har en lugnande effekt. Det har vi sett. De uppskattas av både civila palestinier och av den israeliska militären när vi ser att det uppstår våldsamheter. Det har de sagt gång efter gång.

Jag var för många år sedan ekumenisk följeslagare, och jag följde bland annat skolbarn i Hebron som attackerades av stenkastning på vägen till skolan. När vi var där och fotade upphörde stenkastningen. Vår närvaro och arbetet med att observera hade en lugnande effekt. Den typen av närvaro bidrar till att dämpa bosättarvåldet.