Mauricio Rojas

Fru talman! Det var ett mycket intressant påpekande från ledamoten att man kan gå ifrån den hårda linjen som säger att ett svenskt medborgarskap aldrig ska kunna återkallas till att kunna överväga en hel del undantag. Det är intressant. Men det är inte partiets linje om man läser den motion som ni har lagt fram.

I alla fall: I Vänsterpartiets argumentation mot varje möjlighet att återkalla ett svenskt medborgarskap återkommer formuleringen att ”en inkluderande demokrati och en omfattande rättsstat kräver ett okränkbart medborgarskap”. Samtidigt kan medborgarskap återkallas i exempelvis Danmark, Norge, Finland, Storbritannien, Nederländerna, Tyskland, Frankrike, Belgien, Spanien, Italien, Portugal och Österrike. Detsamma gäller i USA, Kanada, Australien och Nya Zeeland.

Menar ledamoten alltså att alla dessa länder inte är inkluderande demokratier eller att de saknar robusta rättsstater?

Fru talman! Vänsterpartiet säger nej till alla möjligheter att återkalla ett svenskt medborgarskap. Det gäller även personer med dubbla medborgarskap som fuskat sig till ett svenskt medborgarskap, som betalat mutor för att få det eller som begått grova brott som allvarligt skadar Sveriges vitala intressen, exempelvis sabotage mot samhällsviktig infrastruktur eller rena terrorhandlingar.

Kan ledamoten förklara detta ställningstagande för mig och för, är jag övertygad om, en stor majoritet av det svenska folket som finner det fullständigt obegripligt?

Fru talman! Tack, ledamoten, för svaret! Jag måste dock säga att det inte var särskilt övertygande. Det är klart att det spelar roll vad era tilltänkta samarbetspartier tänker och tycker i denna fråga. Ni kommer att förhandla med dem. Då borde ni säga hur ni ska ställa er om de ställer krav på att inte gå vidare med de här reformerna, framför allt medborgarskapsreformen.

Men det allra viktigaste är den interna splittring som råder inom ledamotens parti. Den borde ledamoten kunna säga något om. Det gäller inte andra partier utan det egna partiet. Socialdemokraterna i Malmö gick emot partilinjen vid sitt årsmöte så sent som i mars 2026. Det är inte en liten, obetydlig avdelning.

Därtill kan man läsa följande i en ledare i tidningen Arbetet från januari 2026 med rubriken ”S sväng i frågan om indragna medborgarskap blir nog sista spiken i kistan för många”. Det stod: ”Steg för steg flyttas gränserna för vad som anses acceptabelt i den politiska debatten.” Och vidare: ”Att Socialdemokraterna bidrar till den utvecklingen – och därmed till en känsla av exkludering hos omkring två miljoner människor i Sverige – är svårt att tugga i sig.”

Mot bakgrund av denna starka interna kritik och den uppenbara splittring som finns inom partiet vill jag ge ledamoten möjlighet att förklara varför ni ändrade inställning och valde att stödja regeringens förslag i denna fråga.

Fru talman! Vänsterpartiet säger nej till alla möjligheter att återkalla medborgarskap. Detsamma gäller Miljöpartiet. Centerpartiet vill i stället utreda frågan vidare när det gäller återkallelse av medborgarskap vid allvarlig brottslighet.

Socialdemokraterna framstår samtidigt som splittrade i denna fråga. Socialdemokraterna i Malmö har exempelvis beslutat att verka för att partiet inte ska rösta för regeringens förslag till grundlagsändring i riksdagen.

Mot bakgrund av denna interna splittring och med tanke på att era tilltänkta samarbetspartier i en eventuell regeringsbildning helt eller delvis motsätter sig denna grundlagsreform vill jag ställa följande fråga till ledamoten: Går det verkligen att lita på att Socialdemokraterna också kommer att stödja förslaget vid den andra voteringen, efter valet i september?

Herr talman! Under årets första fyra månader inträffade 28 skjutningar, och 7 människor miste livet. För fyra år sedan var motsvarande siffror 135 skjutningar och 26 döda. Det var arvet efter drygt sju år med socialdemokratisk regering.

Vi ska inte glömma hur det såg ut, men vi får inte heller slå oss till ro. Även om utvecklingen går åt rätt håll finns nämligen ett allvarligt våld fortfarande kvar, inte minst i form av sprängningar. Frågan till justitieministern är därför enkel: Vad tänker regeringen göra för att säkerställa att vi aldrig återvänder till den katastrofala situation som Socialdemokraterna lämnade efter sig?

Herr talman! Jag kommer att ägna mitt inlägg åt att kommentera en av de motioner som behandlas i det betänkande som vi debatterar i dag.

Det gäller min partikollega Malin Danielssons motion 2025/26:3143 om inrättandet av dels ett oberoende domstolsråd, som slutligen frigör domstolsväsendet från regeringsmakten, dels en författningsdomstol, som stärker grundlagarnas ställning och därmed våra konstitutionellt fastlagda fri- och rättigheter.

Herr talman! Som bekant har Socialdemokraterna varit den främsta bromsklossen mot denna typ av frihetliga reformer. Historiskt har partiet försvarat en form av parlamentarism som bygger på en långtgående maktkoncentration, där det närmast har varit ett anatema över såväl maktdelningsprincipen som lagprövningsinstitutet.

Partiet har förfäktat ett demokratiideal där folksuveränitetsprincipen, såsom den kommer till uttryck i det senaste valresultatet, ska råda oinskränkt, gärna med enkel majoritet i riksdagen. Inga spärrar ska resas mot folkviljan, och de stiftade lagarnas förenlighet med grundlagen ska inte prövas av någon oberoende instans.

På detta sätt skilde sig Sverige länge från de flesta andra demokratier, som i Montesquieus anda vilade på olika maktdelningsstrukturer och införde spärrar mot lagstiftarnas möjlighet att genom vanlig lag, antagen med enkel majoritet, kringgå eller förändra grundlagen.

Herr talman! Det socialdemokratiska motståndet mot en liberaldemokratisk konstitutionell ordning hade givetvis att göra med partiets långvariga politiska dominans.

Handlingskraft och effektivitet var ledorden. Olof Palme var den politiker som tydligast och mest retoriskt slagkraftigt gav uttryck för denna hållning. Statsvetaren Tommy Möller skriver i boken En författning i tiden: regeringsformen under 50 år: För Olof Palme innebar konstitutionella begränsningar i syfte att tygla majoritetens möjligheter att fatta beslut en inskränkning av demokratin, närmast en styggelse.

Herr talman! På det sättet var det så länge det socialdemokratiska partiet hade ett betryggande väljarstöd. Så är det som bekant inte längre. Denna förändring har tvingat socialdemokratin att tänka om och närma sig de ståndpunkter som Liberalerna och andra borgerliga partier har förfäktat under lång tid. Det luktar opportunism, men vi välkomnar ändå denna liberala tillnyktring.

I dag är det, som vi vet, ett annat parti som talar sig varmt för den oinskränkta folkviljans förträfflighet och rätten att härska så obehindrat som möjligt.

Den socialdemokratiska omsvängningen i konstitutionella frågor öppnar nu realistiska möjligheter att inom en inte alltför avlägsen framtid genomföra de viktiga reformer som föreslås i Malin Danielssons motion.

Herr talman! I 2020 års grundlagskommitté lämnade Liberalernas representant, tillsammans med företrädare för Moderaterna, Kristdemokraterna och Centerpartiet, ett särskilt yttrande om behovet av att stärka domstolarnas oberoende genom att inrätta ett självständigt domstolsråd med ansvar för den centrala domstolsadministrationen. På detta sätt skulle domstolsväsendet helt frigöras från sitt traditionella beroende av regeringen.

Ett sådant domstolsråd skulle innebära ett genombrott för maktdelningsprincipen och en välkommen brytning mot en historisk tradition där domstolarna först varit beroende av kungamakten och därefter av den demokratiska regeringen.

Sveriges advokatsamfund argumenterar väl i sitt remissvar till grundlagskommitténs slutbetänkande för inrättandet av en sådan instans och skriver: ”Utvecklingen i Polen och Ungern visar tydligt att domstolar som i organisatorisk mening inte är oberoende från den verkställande makten genom exempelvis administrativa åtgärder kan förlora sitt oberoende och sin oavhängighet. Eftersom domstolarna är den yttersta garantin för att principen om rule of law (lagstyre) upprätthålls, är domstolarnas oberoende centralt i en demokrati och rättsstat (…) Enligt Advokatsamfundets uppfattning är det därför mycket angeläget att ett oberoende domstolsråd instiftas.” Denna syn delar vi i Liberalerna fullt ut.

Herr talman! Tillsammans med ett oberoende domstolsråd skulle inrättandet av en stark författningsdomstol fullborda Sveriges utveckling till en fullgången liberal demokrati. Här finns flera europeiska förebilder, varav den högt ansedda tyska författningsdomstolen utgör det mest relevanta exemplet. Den tillkom som en reaktion på landets tragiska historia, där man såg hur ett parlamentariskt system på parlamentarisk väg kunde omvandlas till en regelrätt diktatur. Detta får vi inte glömma. Det finns också en demokratisk väg till diktaturen, och den vägen har tyvärr blivit allt vanligare i vår tid.

Professorerna vid Harvarduniversitetet Steven Levitsky och Daniel Ziblatt skriver i How Democracies Die: Sedan kalla krigets slut har de flesta demokratiska sammanbrott inte drivits fram av militärkupper utan av folkvalda regeringar. Demokratisk tillbakagång i dag tar sin början vid valurnorna.

Herr talman! Sedan den trädde i funktion 1951 har den tyska författningsdomstolen underkänt hundratals lagar, både federala och delstatliga, som har stridit mot grundlagen. I Sverige har något liknande aldrig skett. Det beror inte på att våra lagar alltid skulle vara konstitutionellt oantastliga utan på att vår rättsordning saknar möjlighet till så kallad abstrakt lagprövning.

Här kan lagar fortsätta att gälla även om de står i strid med grundlagen. Det enda som finns i vårt land är konkret lagprövning, det vill säga att en lag i ett enskilt fall inte tillämpas. Men lagen består. Det är inte en tillfredsställande ordning.

Herr talman! Till och med denna begränsade lagprövning har historiskt motarbetats av socialdemokratin. Här bör vi minnas Gustaf Petrén och hans kamp mot den socialdemokratiska utrikesministern Östen Undén. Senare var han också i konflikt med Olof Palme i frågan om Europakonventionens genomslag. Petrén gick upprepade gånger till Europadomstolen – och vann. Det bidrog till att europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna blev svensk lag 1995 och till att det hindrande uppenbarhetsrekvisitet avskaffades 2011.

Herr talman! Nu är det dags att ta nästa steg. Vi behöver en författningsdomstol med både abstrakt och konkret lagprövning och en möjlighet för enskilda medborgare att klaga när deras konstitutionella rättigheter kränks.

I Tyskland utgör just sådana klagomål den överväldigande majoriteten av de 250 000 mål som domstolen har behandlat. Det är en rätt som svenska medborgare också borde ha.

Därtill borde vi överväga att stärka Lagrådets roll. Regeringen borde vara skyldig att höra Lagrådet i alla lagstiftningsärenden, och Lagrådet borde ges starkare möjligheter att stoppa grundlagsstridig lagstiftning. Som det står i en kommittémotion från Centerpartiet från 1980-talet: ”Ett sätt att minska risken för riksdagsbeslut som kan ifrågasättas ur grundlagssynpunkt skulle vara att ge lagrådet ett veto i frågor av det här slaget … så att ett lagförslag som underkänts av ett enhälligt lagråd inte får antas av riksdagen.”

Denna konstitutionella kontroll ex ante, det vill säga innan en lag träder i kraft, finns i många länder. Den franska författningsdomstolen, inrättad 1958, är ett utmärkt exempel på det. Detsamma gäller den finska riksdagens grundlagsutskott som vi hade tillfälle att besöka i november förra året, vilket de facto har liknande befogenheter. I detta avseende, som i så många avseenden, är Finland unikt eftersom det handlar om ett politiskt tillsatt men ändå högt respekterat riksdagsorgan, vars ståndpunkter, trots att de formellt saknar bindande verkan, i praktiken avgör vad som anses vara grundlagsenligt.

Herr talman! Detta är Liberalernas konstitutionella vägval, och vi är övertygade om att fler partier förr eller senare kommer att landa i samma slutsatser, inte minst i en tid när hoten mot rättsstaten och våra grundläggande fri- och rättigheter är större än på länge.

Fru talman! Vi debatterar nu ett viktigt betänkande och förslag, som jag yrkar bifall till, om hur skyddet för våra grundläggande fri- och rättigheter kan stärkas. Det är ett angeläget ämne som berör själva kärnan i vår rättsordning.

I detta sammanhang vill jag därför lyfta fram ett problemområde som har avgörande betydelse för hur dessa fri- och rättigheter faktiskt efterlevs i praktiken. Det verkliga skyddet för medborgarnas fri- och rättigheter handlar nämligen inte enbart om vilka lagar vi stiftar i denna kammare. Det handlar i lika hög grad om hur dessa lagar respekteras och upprätthålls i samhället.

Fru talman! En ny ofrihet har fått fäste i vårt land. Den präglar livet i det andra Sverige, utanförskapets Sverige, inte minst för de tiotusentals ungdomar som lever sina liv där de mest grundläggande fri- och rättigheterna kränks eller saknas. Dessa ungdomar och deras familjer lever i Sverige men ändå inte.

I sin uppmärksammade självbiografiska bok Ett ord för blod skriver Faysa Idle: ”Man kan säga att vi lever i parallella världar i Sverige. Det är samma land men ändå helt olika platser. Att åka bara en kilometer kan ibland vara att åka hundratals mil.” Hon, uppvuxen i Tensta, berättar om ett liv i utanförskapets och hedersförtryckets skugga och om islamister och kriminella gäng som utnyttjar ungdomars jakt på tillhörighet och erbjuder dem en annan gemenskap, en parallell gemenskap som på sitt makabra sätt kan fylla ”tomheten som åt upp oss inifrån”, som Faysa så väl uttrycker det.

Faysa berättar om en syster som börjar använda niqab hemma, om moralpoliser som börjar synas på fler och fler ställen i Järva, om sin skrämmande uppfostringsresa till Kenya, om en bror som dödas och en annan som blir tungt kriminell och om en verklighet där ”att döda någon blev slentrian, ingen stor sak” utan bara ”ett litet steg på vägen till paradiset eller livet som ghettokung”.

Fru talman! Det som Faysa beskriver inträffade i samma land, i samma Sverige, som stolt betraktar sig som frihetens och jämställdhetens självklara hemvist. Detta är sant för majoriteten av dem som bor i vårt land men inte för alla, till exempel inte för vart femte barn som växer upp i Malmö i miljöer där hederskulturen härskar, enligt en rapport från 2018.

Enligt denna rapport, framtagen av forskare på Örebro universitet som undersökte attityder bland ungdomar i årskurs 9, ansåg nästan hälften av de pojkar som levde under hedersrelaterade våldsnormer att det var ganska dåligt eller mycket dåligt att kvinnor och män enligt svensk lag har lika rättigheter. Nästan var tredje flicka som växte upp under samma omständigheter ansåg också det. Drygt 40 procent av pojkarna tyckte att det var ganska dåligt eller mycket dåligt att svensk lag förbjuder kvinnlig könsstympning, och, skrämmande nog, ansåg även var tredje flicka i denna grupp detsamma. Åtta av tio flickor som växte upp under hedersrelaterade oskuldsnormer fick inte umgås med killkompisar hemma – och så vidare.

Mot denna bakgrund är det ytterst oroväckande att en rapport från stadsrevisionen i Malmö konstaterade att hedersproblematiken i praktiken nonchaleras av Malmös förskolor. Som Sydsvenskan då skrev: ”Förskolor i Malmö struntar i att anmäla oro för barn som lever under hedersförtryck. En av anledningarna: Personalen fruktar föräldrarna, avslöjar granskning. Från januari till oktober förra året gjordes bara en enda anmälan – bland 20 000 Malmöbarn.”

Det är en chockerande uppgift med tanke på att yrkesverksamma inom skola, hälso- och sjukvård samt socialtjänst har anmälningsskyldighet vid misstanke om att barn far illa. Detta betyder i klartext att många av våra lagar bara är en läpparnas bekännelse för en inte obetydlig del av vår befolkning.

Fru talman! På Jämställdhetsmyndighetens hemsida kan följande läsas: ”Efter sommarlovet kommer skolbänkar att gapa tomma runtom i landet på grund av att barn har förts utomlands för barn- och tvångsäktenskap, ’uppfostringsresor’ eller för att familjer vill undkomma myndigheters inblandning.”

Alla dessa övergrepp är förbjudna enligt de lagar riksdagen har stiftat, men skolbänkarna står inte mindre tomma för det. Jämställdhetsmyndigheten konstaterar vidare att tillämpningen av ny lagstiftning går relativt långsamt och att det saknas vägledande domar för flera nya brottsrubriceringar, såsom barnäktenskapsbrott, utreseförbud och hedersförtryck.

Fru talman! Det är bra att nya och strängare lagar stiftas på detta område, men vi måste inse att det inte i första hand är bristande lagstiftning som är huvudproblemet utan dess mycket begränsade tillämpning. Orsakerna till denna omständighet är många. Myndigheternas valhänta agerande är en, men enligt rapporten från stadsrevisionen i Malmö finns det en annan viktig orsak till förskolornas ovilja att orosanmäla, nämligen rädsla.

Låt mig ge några konkreta exempel tagna från nämnda Malmörapport: hotbilden från vårdnadshavarna eller deras nätverk och anhöriga, risken för att barnen ska fara illa om personalen lyfter upp känsliga frågor med vårdnadshavarna och farhågan att vårdnadshavare ska välja att hålla sina barn hemma.

Fru talman! Häri ligger en avgörande komponent i den nya ofriheten: hedersförtryckande kulturella normer som upprätthålls genom påtryckningar och hot – eller direkta trakasserier, misshandel och i extrema fall mord – mot dem som skulle kunna avslöja eller revoltera mot dessa normer. Det dystra budskap som Malmörapporten förmedlar är att lagarnas tillämpning blir nästan omöjlig i miljöer där parallella normer och maktstrukturer råder.

Faysa Idle berättar i sin bok om hederskulturens grepp om både den äldre och den yngre generationen och hur detta ledde till fruktansvärda våldshandlingar och att många unga liv gick till spillo. Hon skriver: Hedern var det viktigaste av allt. Vad som helst kunde leda till blod.

Så här beskriver hon den tystnadskultur som råder i många av Sveriges parallella samhällen, där att tjalla eller gola är det värsta och farligaste man kan tänka sig: Här snackade ingen. Det svenska rättsväsendet hade inget att hämta. Hon tillägger: Man skördar det man sår. Samhället hade behandlat oss som skit genom att överge oss, så ingen sa ett ord till polisen, inte ens föräldrarna till de döda.

Detta illustrerar utanförskapets förödande växelverkan och dess inverkan på hur våra lagar och bestämmelser efterlevs. Utanförskapet leder till uppkomst av alternativa gemenskaper där kriminella gäng, brottsbelastade klaner och islamister frodas. De erbjuder såväl tillhörighet som identitet och tillgång till resurser och status.

Fru talman! Att bryta denna dialektik eller växelverkan är Sveriges svåraste utmaning. Det kräver stora insatser utifrån – från det välmenande och trygga Sveriges sida. Men det som i längden kommer att bli avgörande är det som görs inifrån, av alla de individer och familjer som inte längre vill leva i förtryck och otrygghet. Vi måste se dem, lita på dem och satsa på dem.

Det offentliga har givetvis en mycket viktig roll att spela i detta sammanhang, men utan de berördas och civilsamhällets mobilisering är utsikterna att lyckas praktiskt taget obefintliga. Detta har i stor utsträckning varit den felande länken – det blinda fältet – i svensk integrationspolitik.

Perspektivet har alltför ofta varit att vi, alltså Myndighetssverige, ska integrera dem, det vill säga människor som har invandrat till vårt land. Det kan låta självklart, men i själva verket är det ett felaktigt perspektiv. Utan de berördas aktiva medverkan, som subjekt och drivande aktörer i sina egna liv, kan integrationsprocessen inte lyckas.

Vi kan underlätta vägen, tillhandahålla redskap och skapa tydliga incitament för integration, men vi kan aldrig ersätta människornas egen roll i denna process. Med andra ord: En framgångsrik integration förutsätter ett perspektivskifte, från välfärdsstatlig paternalism till individens egen vilja, ansvar och egenmakt.

Herr talman! För drygt 250 år sedan – i maj 1774 – reste en judisk man från Stralsund till Ystad i syfte att bosätta sig permanent i Sverige. Hans familj och vänner ansåg att det var rena galenskapen att företa en sådan resa.

Carl Grimberg beskrev avfärdsscenen i Svenska folkets underbara öden på följande sätt: ”Men hans trosförvanter tyckte, att han var galen, som vågade sig in i sådana faror. Så länge fartyget, som han reste över med från Stralsund, var i sikte, stodo de på stranden och läste välsignelser över honom.”

Denne äventyrslystne man hette Aaron Isaac och var en skicklig sigillgravör. Det som gjorde hans seglats så vågad var dock inte i första hand att han var jude utan att han inte var beredd att konvertera till den lutherska läran för att få slå sig ned i Sverige.

Det märkliga, och för framtiden betydelsefulla, i denna historia är att Aaron Isaac ändå fick göra just detta år 1775 genom ett banbrytande beslut av kung Gustav III.

Samma år grundade Isaac den judiska församlingen i Stockholm. Nathan Shachar beskrev reaktionerna inför detta på följande sätt i Dagens Nyheter den 5 maj 2025: Nyheten slog ned som en bomb i Stockholm. Isaacs glädje kom av sig. Han skymfades på gatorna och höll sig inomhus. Pressens rapportering var ett vilt hopkok av passioner och fantasier. En dyster framtid, varnade pamfletter och flygblad, väntade nu svenskarna.

Men Aaron Isaac stod fast. Med tiden blev han ansedd, förmögen och inflytelserik. Han fick viktiga uppdrag, bland annat som hovleverantör, och hans son Natanael utnämndes till kungens juvelerare.

Herr talman! Så börjar historien om den judiska minoriteten i vårt land – en historia som rymmer tusentals livsöden och mycket betydelsefulla bidrag till Sveriges utveckling på alla plan. Denna historia har många ljusa sidor, men också mörkare episoder kopplade till de antisemitiska föreställningar som tyvärr har präglat alla kristna samhällen.

I Sverige har antisemitismen inte varit lika framträdande eller våldsam som i många andra europeiska länder, men den har ändå funnits här, som en skamfläck i vår historia.

Stämningarna i slutet av 1930-talet, när den nazistiska förföljelsen hårdnade i Centraleuropa och många judar desperat behövde en fristad, ger oss några sorgliga exempel på detta.

Tage Erlander skriver följande om de judiska flyktingar som sökte sig till vårt land i det första bandet av sina memoarer: Jag har tidigare berättat om vilken besvikelse det var för Gustav Möller att konstatera hur fientlig den övervägande delen av den svenska opinionen var mot tanken att vi skulle ta emot och bereda fristad för flyktingar. Särskilt inom den akademiska världen pågick en våldsam agitation. Jag trodde i det längsta att dessa strömningar gick på ytan och saknade verkligt grepp över akademikerna. Jag fick lära mig annat.

Tage Erlander fortsätter: Men akademikerna var inte ensamma. Vi fick mängder av uttalanden präglade av samma mentalitet. Det kändes förödmjukande. Så känns det fortfarande. Allt detta tilldrog sig före kriget. Sverige var ett fritt land. Vi kunde själva bestämma över hur vi behandlade flyktingarna. Vi hade ingen att skylla på. Vi kunde se oss i spegeln. Det var ingen vacker bild vi mötte. Men det är nyttigt att se hurdana vi är när vi formar våra åsikter utan tryck utifrån.

Det är onekligen hårda ord av Erlander. Men så var det, och vi har en plikt att minnas dessa mörka stunder i vår historia.

Samtidigt finns det, glädjande nog, också många ljusa ögonblick att minnas: mottagandet av de överlevande norska judarna hösten och vintern 1942, räddningen av omkring 8 000 danska judar under de första dagarna av oktober 1943, Raoul Wallenbergs hjältemodiga insatser i Budapest under andra hälften av 1944 samt Folke Bernadottes vita bussar våren 1945.

Herr talman! Tyvärr lever vi i dag i en mörk tid när det gäller den judiska minoritetens liv i Sverige, kanske den mörkaste i dess långa historia. Efter Hamas brutala terrorangrepp på oskyldiga civila i Israel den 7 oktober 2023, den värsta massakern riktad mot judar sedan Förintelsen, har en våg av judehat sköljt över vårt land. Vem kan glömma de jublande bilkaravaner som fyllde Malmös gator den dagen för att fira att drygt 1 200 judar kallblodigt mördats och hundratals tagits som gisslan?

Det var skrämmande nog, men det var bara början. I en rapport från Brottsförebyggande rådet publicerad våren 2024 konstateras en femdubbling av polisanmälda hatbrott med antisemitiska motiv mellan den 7 oktober och den 31 december 2023 jämfört med motsvarande period året innan – en femdubbling, herr talman!

Den fortsatta utvecklingen har gjort det befogat att, som Susanna Birgersson i Göteborgs-Posten den 4 augusti 2024, ställa följande sorgliga frågor: ”Hur länge till kommer det finnas judiskt liv i Sverige? Den där lilla men väldigt mångfacetterade minoriteten, hur länge kommer de att stå ut? Hur många kommer att fortsätta våga skicka sina barn till judiska skolor med armerade fönster och beväpnade vakter? Hur många kommer att fortsätta att försöka ingjuta kunskap och stolthet över den judiska identiteten hos sina barn – när just den identiteten gör dem till måltavlor för trakasserier på svenska skolgårdar och i svenska klassrum? Hur många kommer låta identiteten blekna? Hur många kommer lämna landet?”

Herr talman! Hatet och hotet mot judarna kommer från flera håll, från högerextrema, vänsterradikala och islamistiska miljöer. Fler judar uppger att de överväger att lämna landet på grund av hot och trakasserier.

Samtidigt erkänner regeringsformen den judiska gruppen som en av Sveriges nationella minoriteter. Om staten inte skyddar denna minoritet riskerar vi att bryta mot grundlagens intentioner. Den judiska minoritetens rätt att leva trygga och fria liv i Sverige är därför en prioriterad uppgift för regeringen.

Detta kommer till uttryck bland annat i regeringens beslut den 15 maj 2025 om en nationell strategi för att stärka judiskt liv och motverka antisemitism. Strategin ska skapa en struktur för det nationella arbetet under perioden 2025–2034.

Detta är bra och viktigt. Men vi i Liberalerna skulle gärna se att mer görs i syfte att skydda judiskt liv i vårt land, exempelvis genom att, som det står i motionen Skydd för den judiska minoriteten av den liberala riksdagsledamoten Joar Forssell, klassificera synagogor, judiska skolor och andra judiska objekt som skyddsobjekt och därmed möjliggöra permanent beväpnad bevakning, fotoförbud och andra säkerhetsåtgärder.

Det är också viktigt, som anges i samma motion, att kunskap om antisemitism, inklusive dess nutida uttryck, skrivs in som ett obligatoriskt moment i grund- och gymnasieskolan samt på lärarprogrammet.

Likaså är det viktigt att kommuner och statliga myndigheter åläggs att säkerställa att inga offentliga medel går till organisationer som sprider antisemitism och förnekar Förintelsen.

Herr talman! Dessa och andra liknande åtgärder är viktiga. Men det allra viktigaste är att var och en av oss, på ett påtagligt och personligt sätt, manifesterar sin solidaritet med judarna i Sverige.

Därför deltog jag den 16 december förra året i chanukkafirandet, ljusets fest, som blev särskilt betydelsefull i en mörk tid som vår. Två dagar tidigare, den 14 december, hade 15 personer mördats i samband med chanukkas inledning i Sydney. Det var skakande att stå där, på Stockholms Norrmalmstorg, och se hur ljusen tändes och hur dansen tog vid – trots allt.

Ministern för civilt försvar, Carl-Oskar Bohlin, riktade den kvällen följande ord till de församlade:

”Oljan i lampan kommer aldrig att ta slut, och ljuset kommer att övervinna mörkret. Chanukka handlar om det judiska folkets okuvlighet. Ni bär detta inom er och ska känna stolthet över detta varje dag.”

Herr talman! Låt oss hörsamma dessa ord och tillsammans se till att oljan i den judiska minoritetens lampa aldrig tar slut.

Slutligen, herr talman, vill jag yrka bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

(forts. § 13)

Herr talman! Jag vill inleda med att yrka bifall till utskottets förslag i det betänkande vi nu debatterar.

I betänkandet behandlas många viktiga frågor, men i detta anförande kommer jag att begränsa mig till två principfrågor som för oss liberaler är av särskild betydelse.

Den första gäller de politiska partiernas ansvar för hur sociala medier används. Som bekant uppmärksammade TV4:s Kalla fakta i maj 2024 att Sverigedemokraternas kommunikationsavdelning drev ett antal anonyma konton i sociala medier. På några av dessa konton hade man agerat respektlöst och uttryckt sig nedsättande om meningsmotståndare i flera partier.

Granskningen och den efterföljande debatten satte ljuset på ett fenomen som inte borde finnas i Sverige men som tyvärr gör det och som dessutom har förekommit tidigare. Självklart har politiska partier rätt att uttrycka sina åsikter på det sätt de själva väljer. Men en grundläggande demokratisk princip är att de också tydligt ska stå för sin kommunikation.

Liberalerna reagerade därför kraftfullt i syfte att stävja en utveckling som i längden hotar grunderna för det demokratiska samtalet. Vi klargjorde att vi var beredda att lagstifta i frågan om partierna inte kunde enas om en frivillig uppförandekod där anonymitet och bristande transparens i partiers kommunikation tydligt avvisas. Sedan dess har viktiga framsteg gjorts i denna riktning, inte minst inom den arbetsgrupp som leddes av vår liberala riksdagsledamot Malin Danielsson.

Därför var det så nedslående när TV4 Nyheternas granskning i november 2025 konstaterade att Socialdemokraterna sprider politiska budskap via ett nätverk av egna sajter och konton i sociala medier utan att det tydligt framgår att ett partiägt mediebolag är avsändare. Granskningen visade också att partiets mediebolag publicerar politiska budskap utformade som om de vore objektivt redaktionellt innehåll på plattformar som Facebook och Instagram. På så sätt kan partiet kringgå teknikjätten Metas förbud mot politiska annonser och samtidigt vilseleda användare på dessa plattformar.

Detta är ett fullständigt oacceptabelt agerande från Sveriges största parti. Dessutom är det ett prov på bottenlöst hyckleri, särskilt mot bakgrund av Magdalena Anderssons tidigare skarpa fördömande av Sverigedemokraternas anonyma konton.

Herr talman! Den andra fråga jag vill beröra gäller tillståndet för den frihet som är absolut avgörande för demokratin: yttrandefriheten. Sverige har en stolt tradition av yttrandefrihet men också en betydligt mindre ärorik historia, som dessvärre gör sig påmind i våra dagar.

Den ljusa sidan exemplifieras bäst av tryckfrihetsförordningen från 1766 – världens första i sitt slag – som med rätta upptagits som världsarv av Unesco.

Den mörkare sidan kan illustreras av Sveriges agerande gentemot de nazistiska makthavarna i Berlin, både före och under andra världskriget.

Efter våren 1933, när inget direkt hot förelåg mot Sveriges säkerhet, förespråkade Per Albin Hansson och hans regering en strikt tystnadslinje inför nazisternas övergrepp. Det gick så långt att Per Albin Hansson tillsammans med utrikesminister Rickard Sandler ett år före krigets utbrott skickade ett konfidentiellt meddelande till medierna där de uppmanades att skildra Tyskland under vederbörligt hänsynstagande till det egna landets intressen och utan användande av överord eller avsiktligt sårande uttryckssätt. Detta gällde nazismen.

Denna linje fördjupades under kriget och ledde till flagranta ingrepp i yttrandefriheten. Under kriget genomfördes omkring 320 konfiskeringar av tidningar och tidskrifter utan föregående rättegång. Det väcktes 55 åtal för brott mot tryckfrihetsförordningen. Sex tidningar fick transportförbud – i vissa fall i upp till tre år.

Broschyrer och böcker konfiskerades, däribland Polens martyrium, den första bok som beskrev de tyska grymheterna, som redan kostat omkring 700 000 polska judar livet och som avslöjade användandet av gasning som utrotningsmetod i förintelseläger som Auschwitz.

Till regeringens repression måste läggas den omfattande självcensur – självtukt, som Per Albin Hansson kallade det i sitt tal den 1 september 1939 – som rådde i medierna samt den aktiva medverkan från framstående journalister som Dagens Nyheters chefredaktör Sten Dehlgren.

Herr talman! Anpassningspolitikens tystnad har varit ett återkommande hot mot yttrandefriheten och har format en svensk ”igelkottslinje” långt efter krigets slut. Den tog sig uttryck i Sveriges undfallande hållning gentemot Sovjetunionens ockupation av Baltikum – i praktiken fram till Berlinmurens fall – och har åter aktualiserats i relation till dem som i religionens namn och inte sällan genom våldsamma aktioner kräver att vi tuktar våra friheter.

Det mest uppenbara exemplet är reaktionerna efter Jyllands-Postens publicering av Muhammedkarikatyrerna 2005. Då aktiverades vår igelkottsreflex omedelbart, till skillnad från Danmarks ståndaktiga försvar av sina friheter. Statsminister Anders Fogh Rasmussen vägrade till och med att ta emot de ambassadörer från muslimska länder som krävde en ursäkt.

Kontrasten mot vårt lands utrikesminister Laila Freivalds var bjärt. Hon medverkade till att Sverigedemokraternas hemsida stängdes ned när de utlyste en egen karikatyrtävling, och hon bad dessutom personligen om ursäkt till 16 muslimska ambassadörer för en karikatyr i SD-Kuriren. Freivalds var dock, som Sakine Madon påminner oss om i sin mycket läsvärda bok Till kättarens försvar, inte ensam i detta sammanhang.

Pressombudsmannen Yrsa Stenius beskrev publiceringen i Jyllands-Posten som grov omdömeslöshet och som ett missbruk av pressfriheten, justitiekanslern Göran Lambertz föreslog ett globalt FN-avtal för att verka för att medier avhåller sig från att i onödan kränka religioner och deras företrädare och så vidare.

Herr talman! Dessa händelser blottlägger en sorglig kontinuitet som i dag åter gör sig gällande. Denna gång har dock Danmark valt motsatt väg. Efter koranbränningarna antog folketinget i december 2023 en lag som kriminaliserar otillbörlig behandling av viktiga religiösa texter. I praktiken handlar det om att återinföra det hädelseförbud som avskaffades så sent som 2017.

I Sverige avskaffades blasfemiförbudet eller hädelseförbudet – eller trosfridsbrott, som det kallades efter 1948 – redan 1970, med motiveringen: ”En fri och öppen debatt i religionsfrågor kan endast vara till gagn för samhället, även om en utvidgning av yttrandefriheten på detta område medför att uttrycksmedel någon gång kommer till användning som kan te sig stötande för vissa grupper.” Så står det i proposition 1970:125.

Det är just denna fria och öppna debatt som kan te sig stötande för vissa grupper som nu står på spel. Igelkottsreflexen är tillbaka, och kraven på självtukt och förbud hörs åter från olika håll. Nu hörs det röster som till och med beklagar att hädelseförbjudet försvann från vår lagstiftning 1970.

Det går en tydlig linje från Annie Lööfs utsaga 2022 om att koranbränningarna kunde klassas som hets mot folkgrupp och Magdalena Anderssons uttalande här i riksdagen 2023 om att skruva i lagstiftningen om hets mot folkgrupp till Svea hovrätts fastställande i november 2025 av tingsrättens dom mot Salwan Najem för hets mot folkgrupp.

Som tryckfrihetsexperten Nils Funcke påpekat byggde tingsrättens dom på att Najem, tillsammans med den mördade Salwan Momika, skändat Koranen, uttalat sig nedsättande om profeten Muhammed och framställt islam som en yttrandefrihetsfientlig religion som står för kvinnoförtryck och terror, utan att några uttalanden riktats mot muslimer som grupp.

Tingsrätten hävdade i sammanhanget att Najems uttalanden med tydlig marginal överskridit vad som är en saklig och vederhäftig debatt och kritik av religion. Det vill säga: Religionskritik får utövas, men endast om den är saklig och vederhäftig. Detta är en helt ny princip i svensk rättspraxis, och om den accepteras skulle det leda till mycket långtgående inskränkningar av yttrandefriheten.

Enligt Svea hovrätt är den avgörande frågan huruvida det går att uttrycka missaktning mot en religion i stor omfattning utan att samtidigt uttrycka missaktning mot religionsutövarna. Med denna motivering har hädelseförbudet i praktiken återuppstått i Sverige. Om denna tolkning hade gällt tidigare hade både filmen Life of Brian och utställningen Ecce homo i Uppsala domkyrka betraktats som hets mot folkgrupp, för att inte tala om Lars Vilks rondellhund, Salman Rushdies Satansverserna eller den mördade Theo van Goghs film Underkastelse.

För oss liberaler är detta en djupt bekymmersam utveckling – en nytolkning av våra grundlagar som riskerar att föra oss tillbaka till en tid som vi trodde tillhörde det förflutna.

Fru talman! Söktjänster som Mrkoll gör det i dag möjligt att med några knapptryck kartlägga människors namn, adresser och annan personlig information. Detta används inte bara av allmänheten utan också av kriminella för att välja ut och kartlägga brottsoffer, särskilt äldre och andra sårbara personer.

Utredningen om söktjänster föreslog ändringar i grundlagen, men regeringen har beslutat att invänta EU-domstolens prövning innan man gör ingrepp i grundlagen.

Min fråga till justitieministern är därför: Hur avser regeringen att inom ramen för vanlig lag stärka skyddet för människors integritet och försvåra för kriminella att missbruka söktjänster tills rättsläget klarnar?

Herr talman! Att vara liberal är att vara kluven. Dessa så ofta upprepade ord uttalades av folkpartiledaren Gunnar Helén på 1970-talet. Han tillade också att det handlade om att ständigt föra argument åt två håll, vare sig nu debatten utkämpas inom en själv eller på offentlig plats.

Det återspeglar en sann liberal hållning – en som skyr förenklingar, ensidighet och dogmatism, och som i stället försöker tränga in i komplexiteten hos svåra problem och på ett seriöst sätt väga olika argument mot varandra. Det är inte synonymt – som vissa tycks tro – med beslutsvånda, utan med att komma till ett avgörande efter en saklig prövning av olika ståndpunkter och alternativ. Det är en stolt folkpartistisk tradition som vi värnar om.

Herr talman! Detta är precis vad jag har tvingats göra under de senaste veckorna angående den proposition vi debatterar i dag. Jag har tagit del av de invändningar som betänkandet som ligger till grund för regeringens proposition har föranlett, både från vänster och höger, liksom från flera betydande organisationer såsom Internationella juristkommissionen, Civil Rights Defenders och Amnesty International.

Såväl Dagens Arena som Timbro har publicerat omfattande kritiska inlägg i frågan. ”Om djävulen och ett undantagstillstånd” är rubriken på den text som Dagens Arena publicerade i samband med att betänkandet Stärkt konstitutionell beredskap utkom.

Det är en text som manar oss att lagstifta med tanke på att ”djävulen” faktiskt en dag kan sitta i Rosenbad. Det kan låta drastiskt att använda en sådan arbetshypotes, men det borde snarare betraktas som en självklar försiktighetsprincip, särskilt i ljuset av de tragiska historiska erfarenheter som länder i vår omgivning har gjort.

Enligt Dagens Arena har djävulen ”smugit sig in i förslaget om att regeringen själv ska få rätt att bestämma om och när det är dags att utlysa undantagstillstånd”. Djävulen skulle också ha dolts bakom ”de ytterst oklara kriterierna för vad som ska räknas som ’akuta situationer’ när regeringen verkligen kan behöva agera snabbt och okonventionellt”.

Timbros kritiska inlägg lyfter fram samma punkter. Det handlar om en femtiosidig rapport med titeln Har nöden ingen lag?, författad av tankesmedjans ansvarige för rättsstatsfrågor. Rapporten inleds med följande citat av Nazitysklands kronjurist Carl Schmitt: ”Suverän är den som bestämmer över undantaget.” Det anger skriftens andemening.

Herr talman! Kan vi ignorera de kritiska argument som på olika håll framförts angående den proposition vi debatterar i dag? Det tycker jag, som god och kluven liberal, att vi inte borde göra. De två ovan nämnda punkterna är utan tvekan både känsliga och viktiga. Det är riktigt, som kritikerna påpekar, att begreppet allvarliga fredstida kriser inte definieras exakt i propositionen utan i stället exemplifieras. Där ges bland annat följande exempel på sådana kriser: ”en svår naturkatastrof, en omfattande olycka, ett storskaligt terroristattentat, en omfattande spridning av en samhällsfarlig sjukdom eller en betydande störning av kritisk infrastruktur”.

Såväl den parlamentariska kommittén som regeringen konstaterar att det gällande framtida kriser är ”svårt att förutse vilka händelser som kan komma att sätta samhället på prov och ännu svårare att förutse vilka behov av lagstiftning som en framtida kris kan leda till”. Detta är, enligt min mening, ett rimligt antagande som förklarar varför begreppet framtida fredstida kriser inte kan definieras med exakthet.

Om något vet vi med säkerhet att det oförutsedda inte bara kan inträffa utan kommer att inträffa. Karl Poppers berömda svarta svan – det vill säga en händelse som är omöjlig att förutse – dyker ofta upp i de mest oväntade situationer, och vi måste vara förberedda på det. I det avseendet är formuleringarna i regeringens proposition ändamålsenliga.

Herr talman! Den andra invändningen gäller att ge regeringen befogenhet att på egen hand besluta att en allvarlig fredstida kris råder och att de därmed kan överta riksdagens lagstiftningsmakt, även inom det så kallade obligatoriska lagområdet. Det handlar om situationer ”då nya föreskrifter på lagområdet behövs i princip omedelbart eller för en situation där riksdagen tillfälligt inte kan fullgöra sin verksamhet”, som det står i propositionen. Det handlar i själva verket inte om att införa helt nya konstitutionella regler utan om att tillämpa i stort sett samma regelverk som gäller när riket befinner sig i krig.

I regeringsformen 15 kap. 5 § står det: ”Är riket i krig och kan varken riksdagen eller krigsdelegationen till följd av detta fullgöra sina uppgifter, ska regeringen fullgöra dessa i den utsträckning det behövs för att skydda riket och slutföra kriget.” Detta har en tydlig och viktig begränsning i andra stycket av samma paragraf: ”Regeringen får inte med stöd av första stycket stifta, ändra eller upphäva grundlag, riksdagsordningen eller lag om val till riksdagen.” Det är i princip samma befogenheter och begränsningar som nu föreslås gälla under allvarliga fredstida kriser, med alla de försiktighetskrav och parlamentariska kontrollåtgärder som ska omgärda utövandet av sådana exceptionella befogenheter.

Herr talman! Är detta rimligt – eller kan det äventyra vår demokrati och vårt parlamentariska statsskick, som kritikerna menar? Med tanke på att det oförutsedda förr eller senare kommer att inträffa och kräva omedelbara åtgärder eller att man agerar även om riksdagen tillfälligt inte kan fullgöra sin verksamhet är den relevanta frågan följande: Vad är alternativet till den föreslagna reformen? Det realistiska svaret på den frågan är enkel och heter konstitutionell nödrätt.

I betänkandet Stärkt konstitutionell beredskap finns en definition: ”Med konstitutionell nödrätt avses vanligtvis att statsmakterna, vid nödsituationer där samhällets bestånd hotas, åsidosätter grundlagen och ändå gör anspråk på att ha handlat rättsenligt.” Det är givetvis en oxymoron – ett försök att ge åsidosättandet av legalitetsprincipen en fasad av legalitet. I svensk konstitutionell historia har avvisandet av konstitutionell nödrätt varit den dominerande hållningen, men det har funnits några få men betydelsefulla undantag då detta har åberopats, till exempel vid flygplanskapningen på Bulltofta 1972, Norrmalmstorgsdramat 1973 och terroristattacken mot västtyska ambassaden i Stockholm 1975.

Konstitutionsutskottet uttalade följande i samband med tsunamikatastrofen i december 2004: ”Det kan dock tänkas finnas krissituationer då regeringen kan bli tvungen att handla på ett sätt som inte står i full överensstämmelse med gällande rättsregler, t.ex. om nationens existens står på spel eller för att rädda människoliv.” Utskottet konstaterade vidare: ”Man har i vårt land i huvudsak tagit avstånd från den konstitutionella nödrätten.” Utskottet tillade dock denna viktiga passus: ”Likväl torde det finnas ett visst begränsat utrymme för en sedvanerättsligt grundad konstitutionell nödrätt vid sidan av författningen.”

Herr talman! Den proposition vi debatterar i dag är framtagen just i syfte att undvika att hamna i ett sådant, ur legalitetssynpunkt, vanskligt läge. Vi liberaler ställer oss bakom utskottets betänkande efter att ha gjort en noggrann analys av den föreslagna grundlagsändringen och av de alternativ som finns för att kunna hantera allvarliga fredstida kriser när det krävs omedelbara insatser eller då riksdagen tillfälligt inte kan fullgöra sin verksamhet.

Vi skulle givetvis önska att det beslut som riksdagen med all sannolikhet ska fatta inte vore nödvändigt. Men med tanke på att Karl Poppers svarta svan förr eller senare kommer att dyka upp är det vårt parlamentariska ansvar att förhindra att vi hamnar i ett konstitutionellt limbo där legalitetsprincipen kan offras på nödens altare.

Sist men inte minst vill jag påpeka att den proposition vi debatterar i dag understryker behovet av nästa viktiga grundlagsreform: att inrätta en stark och oberoende författningsdomstol som prövar om såväl riksdagens som regeringens beslut är konstitutionsenliga. Det är det steg som återstår för att Sverige slutligen ska kunna definieras som en fullfjädrad liberal demokrati.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 3 december.)

Herr talman! Den 1 oktober antog riksdagen i ett första beslut ett mycket viktigt grundlagsförslag. Det handlar om att förstärka skyddet för grundlagarna genom att kräva en kvalificerad tvåtredjedelsmajoritet i den andra riksdagsomröstningen för att anta en grundlagsändring. Det är en reform som alla partier enhälligt stod bakom i 2020 års grundlagskommitté och som vi i Liberalerna har förespråkat under lång tid.

Det är en viktig förändring eftersom den liberala demokratisynen handlar om ett folkstyre där folksuveränitetsprincipen balanseras av ett starkt skydd för individens grundläggande civila och politiska rättigheter. Vi anser att varken våra fundamentala fri- och rättigheter eller det demokratiska systemets bärande institutioner ska kunna åsidosättas med enkel majoritet.

Det finns en annan demokratisyn, som historiskt sett förfäktats av Socialdemokraterna. Folksuveräniteten skulle råda så obehindrat som möjligt. Därför motsatte sig Socialdemokraterna länge Liberalernas och andra borgerliga partiers krav på att ge konstitutionellt skydd åt våra grundläggande fri- och rättigheter och att göra det svårare att ändra våra grundlagar.

Olof Palme sa 1976 i riksdagen att det han kallade sinnrika författningsregler och spärrar mot ett folkligt reformarbete kunde vara en fara mer än ett skydd för demokratin. Ett sådant synsätt är för oss liberaler helt främmande. I dag har Socialdemokraterna svängt i denna fråga, vilket vi välkomnar.

Herr talman! Sverigedemokraterna har nu backat från sitt tidigare stöd för förslaget och vill att en folkomröstning ska hållas om denna fråga. Sverigedemokraterna har på det viset intagit den position som Socialdemokraterna tidigare hade, det vill säga att bromsa varje förstärkning av grundlagens ställning.

Liberalerna avser att rösta emot Sverigedemokraternas förslag om folkomröstning eftersom det finns ett mycket brett parlamentariskt stöd för det nu vilande grundlagsförslaget. Folkomröstningsinstitutet ska enligt vår mening inte användas i ett sådant läge.

(Applåder)

I detta anförande instämde Gulan Avci, Malin Danielsson, Joar Forssell, Fredrik Malm, Martin Melin, Elin Nilsson, Lina Nordquist, Helene Odenjung och Cecilia Rönn (alla L).

Herr talman! Med dagens beslut kommer vi att ta ett viktigt steg mot en normalisering av Sverige i konstitutionellt hänseende.

Det har varit en lång vandring från den tid som med rätta har kallats det författningslösa halvseklet, då vår konstitution i stort sett var både irrelevant och tämligen innehållslös. Det var en märklig tid då vi hade fullödig parlamentarism och samtidigt kunde läsa i regeringsformen: ”Konungen äger att allena styra riket.”

Tomheten bestod i frånvaron av en katalog över de grundläggande medborgerliga fri- och rättigheter som staten förpliktade sig att respektera. Det saknades också både en konstitutionellt stadgad lagprövningsrätt och en särskild instans där lagars och myndighetsbesluts grundlagsenlighet kunde prövas. Det handlar om de två viktigaste liberala inslagen i de moderna konstitutionerna. Deras syfte är att skydda individen mot maktens övergrepp.

Herr talman! Att försvara individen mot den politiska maktens eventuella övertramp – oavsett om denna makt är autokratisk, aristokratisk eller demokratisk – utgör själva kärnan i en västerländsk politisk tradition som började några århundraden före Kristus i det antika Grekland och sträcker sig fram till våra dagar. Denna tradition bygger på existensen av oförytterliga eller självklara fri- och rättigheter. Regeringar har inrättats bland människorna för att säkra dessa rättigheter, för att tala med den amerikanska självständighetsförklaringens ord.

Denna tradition har i stort sett varit frånvarande i Sverige, där tilliten till – snarare än misstron mot – statsmakten har präglat det politiska tänkandet. Det är just denna statscentrerade svenska tradition som vi nu distanserar oss från på ett tydligt sätt.

Herr talman! En dag som i dag kan det vara värt att påminna om ursprunget till denna statsvänliga tradition, eftersom det säger mycket om Sveriges historiska särdrag. Flera historiker har grubblat över dess starka ställning i modern svensk historia.

Uppsalaskolans rättsrealism nämns ofta som en källa till en politisk praxis som förkastade allt tal om andra rättigheter än de rättigheter som faktiskt tillerkändes eller tilldelades av det rådande systemet. Detta stod i skarp kontrast till den naturrättsliga tradition som ligger till grund för de klassiska amerikanska och franska rättighetsförklaringarna och likaså för de moderna internationella deklarationerna, från Förenta nationernas allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna till Europakonventionen.

I det Sverige som under efterkrigstiden dominerades av socialdemokratin märktes praktiskt taget ingenting av den naturrättsliga renässans som följde efter nazismens fall. Här fortsatte rättsrealismen att råda, vilket passade socialdemokratins maktanspråk utmärkt.

Förklaringen till den svenska statsvänliga traditionen går ännu längre tillbaka i tiden, herr talman. Flera historiker har pekat på den unika form som staten antog i det förmoderna Sverige, särskilt vad gäller relationen mellan kungamakten och det fria bondeståndet. Lundahistorikern Eva Österberg har till exempel lyft fram betydelsen av den fria bondeklassens starka ställning och dess relation till en paternalistisk statsmakt som både skyddade och kontrollerade allmogen, som i sin tur värnade en villkorad men ändå betydande frihet.

Den numera så aktuelle Lars Trägårdh har i samma anda skrivit att den svenska demokratiska kulturen växte fram ur ”en inhemsk tradition kännetecknad av den svenske bondens unika frihet från livegenskap och det därmed associerade politiska deltagandet på såväl lokal- som riksnivå, samt en uttalad proetatistisk attityd grundad på böndernas allians med kungamakten riktad mot den gemensamma fienden, adeln”.

Trägårdh tillägger: ”Sålunda spelade bonde–konungalliansen en helt central roll i den svenska politiska kulturens historia, och i sinom tid kunde arbetarrörelsen och socialdemokratin axla det dubbla arvet och ta över som både kung och allmoge ovanifrån, i form av statsbärande parti, och underifrån, i form av folkrörelse.”

Här finns en grundläggande politisk-kulturell kontinuitet mellan det förmoderna och det moderna Sverige som, på gott och ont, ännu lever kvar och bland annat återspeglas i att vi fortfarande kan använda stat och samhälle som synonyma begrepp.

Min slutsats av denna mycket summariska genomgång är att såväl rättsrealismens dominans som socialdemokratins unika maktställning under 1900-talet byggde på en substantiell samklang med ett djupt rotat historiskt arv, genomsyrat av statsvänlighet men också – och detta får inte glömmas – av ömsesidig tillit mellan stat och samhälle. Detta kan hjälpa oss att förstå såväl styrkan i dessa företeelser som den stora betydelsen av de konstitutionella förändringar som vi nu genomgår.

Herr talman! Det beslut som riksdagen i dag kommer att fatta är med andra ord historiskt. Vi tar det första steget mot att våra grundlagar inte längre ska kunna ändras – eller helt avskaffas – med enkel majoritet vid två omröstningar med ett riksdagsval emellan. Denna ordning har varit en anomali bland demokratier, en sårbarhet för vårt statsskick och inte minst ett potentiellt hot mot våra grundläggande fri- och rättigheter.

De flesta partier har därför ställt sig bakom ändringsförslaget. Sverigedemokraterna är ett undantag. De har i grunden intagit samma position som Socialdemokraterna tidigare hade, det vill säga att bromsa eller fördröja varje förstärkning av grundlagens ställning. Andra partier, som Socialdemokraterna, har sett ljuset i denna fråga först nyligen, vilket är glädjande efter partiets långvariga motstånd mot att förstärka skyddet för vår författning och därmed för vår demokrati och våra grundläggande rättigheter.

Man skulle kunna säga mycket om en historia som dagens socialdemokrater knappast kan vara stolta över. Det fanns en tid – för inte så länge sedan – då grundlagarna kunde ändras på bara några veckor. Så var 1974 års regeringsform ursprungligen konstruerad. Det var den socialdemokratiska ordningen i ett nötskal. Denna ordning håller vi nu på att definitivt lämna bakom oss, men i dag står vi bakom samma linje. Det är uppskattat, oavsett motiv för Socialdemokraternas positionsförflyttning.

Herr talman! För oss i Liberalerna är det glädjande att konstatera att Sverige nu tar det första steget mot en konstitutionell reform som vi sedan länge har förespråkat, men vi skulle gärna vilja gå vidare med det konstitutionella reformarbetet. Det gäller särskilt inom två områden.

Det första handlar om att förstärka lagprövningsinstitutet genom att inrätta en stark författningsdomstol med breda befogenheter. Detta är en självklarhet i de flesta demokratier, men det har varit – och verkar fortfarande vara – ett rött skynke för socialdemokratin. En författningsdomstol vore det bästa sättet att skapa en verkningsfull prövningsinstans för såväl av riksdagen stiftade lagar som regeringens och andra myndigheters beslut. Den starka och högt ansedda tyska författningsdomstolen skulle kunna tjäna som modell i detta avseende.

Herr talman! Den andra reform som vi gärna skulle vilja genomföra handlar om att ytterligare stärka domstolarnas oberoende. I 2020 års grundlagskommitté lämnade Liberalernas representant Cecilia Malmström tillsammans med företrädare för tre andra partier ett särskilt yttrande om behovet av att stärka domstolarnas oberoende genom inrättandet av ett självständigt domstolsråd med ansvar för den centrala domstolsadministrationen. På detta sätt skulle domstolsväsendet helt frigöras från sitt traditionella beroende av regeringen, och det skulle utgöra ett definitivt och mycket välkommet genombrott för maktdelningsprincipen.

En sådan förändring, tillsammans med inrättandet av en stark författningsdomstol, skulle utgöra ett solitt konstitutionellt värn för både den demokratiska rättsstaten och våra grundläggande fri- och rättigheter.

Herr talman! Slutligen vill jag yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 12.)

Fru talman! I denna del av debatten kommer jag att begränsa mina kommentarer till ett par av de ärenden som vi behandlar. Jag kommer inte att beröra utskottets ställningstaganden, som jag givetvis delar, och inte heller ärendenas formella aspekter, vilka behandlas väl i betänkandet.

I stället vill jag fokusera på det sammanhang i vilket de granskade ärendena bör förstås. Kontexten är, som vi vet, en central del av hermeneutiken – alltså läran om hur en text eller ett uttalande bör tolkas på ett meningsfullt sätt.

Fru talman! Jag inleder med kontexten kring uttalandena som rör hur nya medborgarskap förvärvas.

I detta sammanhang vill jag citera Riksrevisionens granskningsrapport Migrationsverkets hantering av medborgarskapsärenden från den 25 mars 2025. Där står bland annat följande: ”Vid bedömningen av en ansökan om svenskt medborgarskap ska Migrationsverket pröva om personen uppfyller lagstiftningens krav. Riksrevisionen bedömer att rutinerna i vissa delar är otydliga och att det finns brister i både beslutsunderlag och handläggningssystem. Ett exempel är att Migrationsverkets bedömning av hemvist till viss del baseras på osäkra uppgifter. Samma sak gäller bedömningen av identitet. I nästan en tredjedel av beviljade medborgarskapsansökningar kan den sökande inte styrka sin identitet.”

Fru talman! Enligt Migrationsverkets statistik har cirka 410 000 nya medborgarskap beviljats från 2020 till och med mars 2025. Om vi tillämpar Riksrevisionens uppskattningar innebär det att i drygt 120 000 fall har den sökande inte kunnat styrka sin identitet – 120 000 på bara fem år och tre månader!

Detta är givetvis ytterst bekymmersamt, inte minst ur ett säkerhetsperspektiv. Det mest anmärkningsvärda är dock att detta har varit känt sedan lång tid utan att några effektiva åtgärder har vidtagits för att minska den sårbarhet som detta medför för landet.

Så sent som i januari 2025 fick Migrationsverket i uppdrag av regeringen att skärpa identitetskontrollerna i medborgarskapsärenden.

Det är också värt att påpeka att osäkerheten kring identitet ofta uppstår redan när en person tilldelas ett så kallat samordningsnummer, vilket ges till personer som ännu inte är folkbokförda i landet.

I en uppmärksammad artikel från 2019 rapporterade Dagens Nyheter att drygt 870 000 personer som inte är folkbokförda i Sverige hade fått ett samordningsnummer för att kunna leva och verka här.

Av dessa hade omkring 45 procent – alltså cirka 400 000 personer – inte styrkt sin identitet enligt Skatteverket. Detta trots att folkbokföringsförordningen anger att detta endast bör tillåtas i undantagsfall.

Fru talman! Liknande problem återfinns hos flera myndigheter. Medborgarskapsärendena utgör bara toppen av ett isberg som i förlängningen riskerar att gynna brottsligheten och hota landets säkerhet.

I en annan rapport från Riksrevisionen – denna gång från juni 2024 – fastslås följande: ”Myndigheternas processer, samverkan och regeringens styrning bidrar enligt Riksrevisionens bedömning inte tillräckligt till att korrekta och unika identiteter fastställs, och inte heller till att felaktigt registrerade eller utnyttjade identiteter upptäcks och åtgärdas.”

Fru talman! Detta är tyvärr den oroväckande bakgrunden till de uttalanden som utskottet har granskat vad gäller tilldelningen av nya medborgarskap.

Nu vill jag gå över till bakgrunden till det andra granskningsärendet jag vill kommentera.

Det gäller dåvarande utbildningsminister Mats Perssons uttalanden angående den svåra situationen på många av våra högskolor efter Hamas brutala angrepp på oskyldiga civila i Israel den 7 oktober 2023 och den våldsamma konflikt som därefter följt i regionen. Detta ledde till olika aktioner som i vissa fall urartade i hotelser och trakasserier, universitetslokaler som vandaliserades och undervisning som stördes.

Fru talman! Låt mig illustrera läget kring den 30 maj 2024, det datum då den intervju med utbildningsministern som nämns i betänkandet sändes i SVT.

Samma dag publicerade webbtidningen Universitetsläraren artikeln Propalestinska protester på flera lärosäten, där det framgår att vissa lärosäten hade valt att låsa dörrarna till flera lokaler för att värna arbetsmiljön. Tre lärosäten hade vidtagit åtgärder för att begränsa tillträdet till vissa byggnader.

Tre dagar senare, den 2 juni 2024, rapporterade Sveriges Radio att Mellanösternforskaren Anders Perssons kontor på Linnéuniversitetet i Växjö vandaliserats. I Expressen beskrev Persson händelsen som ”ett antisemitiskt hatbrott mot mig”.

Två dagar senare, den 4 juni 2024, rapporterade Upsala Nya Tidning om reaktioner från Uppsala universitets rektor, Anders Hagfeldt, efter att demonstranter avbrutit en examensceremoni: ”Händelsen i går leder till att bara de som ska delta i evenemang kommer att ha tillträde till universitetshuset tills vidare. Vi vill alltid vara så öppna vi kan, men måste också värna våra studenter och anställda.”

På frågan om universitetspersonal känt sig hotad av demonstranter med Palestinaflaggor svarade rektorn: ”Demonstrationsrätten och yttrandefriheten är fundament i en demokrati, men det är problematiskt när en grupp gör så att andras friheter begränsas. När människor blir rädda och vi inte kan hålla öppet tycker jag att demonstranterna gått över en gräns.”

Och på frågan om protesterna kan skrämma judar som studerar eller arbetar vid universitetet svarade han: ”Tyvärr är svaret ja.”

Fru talman! Så såg situationen ut vid flera av våra lärosäten under maj och juni förra året. Men det är viktigt att betona att detta sker under vad som kan beskrivas som den allvarligaste vågen av antisemitism i Sverige sedan andra världskriget.

Redan några veckor efter Hamas terrorattack kunde SVT Skåne rapportera: ”Judiska ungdomar trakasseras genom heilande och klotter. Antisemitismen har blossat upp igen på skolor i Malmö.”

Och vecka efter vecka – som bland annat står att läsa i Sydsvenskans reportage av Inas Hamdan – har demonstranter i flera städer öppet hyllat Hamas och skanderat på arabiska att staten Israel ska förgöras.

För ett par veckor sedan, den 5 juni 2025, publicerade Brottsförebyggande rådet en rapport med titeln Antisemitiska hatbrott.

Några dagar senare, den 11 juni, sammanfattade Ulrika Knutson, ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism, rapportens innehåll i ett debattinlägg med rubriken Det är en skam att svenska judar dödshotas.

Hon konstaterar: ”Hat och hot mot svenska judar har ökat kraftigt, efter Hamas attack mot civila israeler den 7 oktober 2023 och det efterföljande kriget i Gaza.”

Till och med, som vi vet, har en riksdagsledamot medverkat till att sprida grov antisemitisk hatpropaganda.

Mot denna bakgrund kan det vara befogat att – som Susanna Birgersson gjorde i Göteborgs-Posten den 4 augusti 2024 – ställa sig följande frågor: ”Hur länge till kommer det finnas judiskt liv i Sverige? – – – Hur många kommer fortsätta att försöka ingjuta kunskap och stolthet över den judiska identiteten hos sina barn – när just den identiteten gör dem till måltavlor för trakasserier på svenska skolgårdar och i svenska klassrum? Hur många kommer låta identiteten blekna? Hur många kommer lämna landet?”

Detta är den sorgliga kontexten till de uttalanden av utbildningsministern som behandlas i betänkandet. Det kan konstateras att det var fel av ministern att säga att ”man tvingas stänga en del universitet”, även om det i samma intervju framkommer att vissa lokaler hade stängts, vilket överensstämmer med verkligheten.

Avslutningsvis vill jag understryka att inget av det jag sagt syftar till att förminska det lidande som det palestinska folket upplevt under Israels krig mot Hamas eller att rättfärdiga den israeliska statens agerande i detta krig.

Överläggningen var härmed avslutad.

Utskottets anmälan lades till handlingarna.

Fru talman! I denna del av debatten vill jag fokusera på regeringens efterlevnad av klimatlagen. Det råder en principiell missuppfattning kring lagens målformuleringar och i förlängningen hur det klimatpolitiska ramverket är konstruerat. Med utgångspunkt i denna sammanblandning framförs felaktiga påståenden om att regeringen inte följer eller till och med bryter mot lagen.

Fru talman! För att tydliggöra dessa principiella frågor vill jag inleda med ett citat från propositionen Ett klimatpolitiskt ramverk för Sverige, som riksdagen antog i juni 2017:

”Det är ytterst en politisk avvägning mellan krav på fasthet och flexibilitet som avgör hur långtgående befogenheter och skyldigheter framtida regeringar bör ges – – – Enligt regeringens mening kan en tillräcklig grad av handlingsfrihet behållas – samtidigt som önskvärd kontinuitet och långsiktighet skänks åt klimatpolitiken – om det införs en särskild lag som reglerar vissa grundläggande principer samt planerings- och uppföljningssystem. Regleringen bör lämpligen utformas med viss flexibilitet så att till exempel målen för klimatpolitiken vid behov kan ändras utan att lagen måste ändras.”

Jag vill betona några centrala formuleringar i ramverket. Det handlar om att fastställa grundläggande principer och om att förena fasthet och flexibilitet. Därför bör regleringen ”lämpligen utformas med viss flexibilitet” så att vissa mål kan justeras utan att lagen behöver ändras.

Fru talman! Denna välbalanserade ansats återspeglas tydligt i hur de olika klimatmålen är utformade.

Å ena sidan har vi bindande mål, där ordet ”ska” används i lagtexten. Ett exempel är det långsiktiga klimatmålet att Sverige ”år 2045 inte ska ha några nettoutsläpp av växthusgaser till atmosfären, för att därefter uppnå negativa utsläpp”. Ett annat exempel är EU-målet för 2030: ”Växthusgasutsläppen från inrikes transporter ska minska med minst 70 procent senast år 2030 jämfört med år 2010.”

Å andra sidan finns flexibla mål där ordet ”bör” används. Etappmålen för 2030 och 2040 är exempel på sådana, och dessa kan justeras utan att klimatlagen i sig behöver ändras.

Fru talman! Efterlevnaden av klimatlagen handlar i grunden om att regeringens arbete ska utgå från de principer som slås fast i lagen, framför allt det långsiktiga målet om nettonollutsläpp år 2045. Detta slås fast i klimatlagen 3 §: ”Regeringens klimatpolitiska arbete ska utgå från det långsiktiga, tidssatta utsläppsmål som riksdagen har fastställt.” Det är detta långsiktiga mål som ska vara vägledande vid bedömningen av regeringens måluppfyllelse. Etappmålen är viktiga verktyg, men det är inte dessa som klimatlagens efterlevnad bör utvärderas utifrån.

Fru talman! Den avgörande frågan är därför: Arbetar regeringen för att uppnå det långsiktiga nettoutsläppsmålet? Det kan naturligtvis finnas olika politiska uppfattningar om hur effektivt detta arbete bedrivs. En sådan diskussion hör dock hemma i den allmänpolitiska debatten i riksdagen, speciellt i miljö- och jordbruksutskottet – inte i konstitutionsutskottets granskning. Däremot kan konstitutionsutskottet granska huruvida regeringen har följt de av lagen fastställda formerna för klimatarbetet och om regeringen har underlåtit att vidta de åtgärder som den själv bedömt som nödvändiga för att nå det långsiktiga klimatmålet. Om så vore fallet skulle regeringen brista i att uppfylla klimatlagens krav.

Fru talman! När det gäller dessa mer formella aspekter konstaterar utskottet följande: ”Granskningen visar att regeringen har följt kraven i klimatlagen på vad den ska göra när det gäller formerna för överlämnandet av klimatredovisningen och handlingsplanen samt innehållet i klimatredovisningen.”

När vi går vidare till klimatarbetets innehåll kan vi ställa frågan: Finns det något som tyder på att regeringen har övergett det långsiktiga klimatmålet eller inte agerat för att uppnå det?

Fru talman! Vid utskottets utfrågning den 8 april 2025 redogjorde klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari för regeringens arbete med att efterleva klimatlagen. Enligt ministern utgår arbetet från Naturvårdsverkets målscenario för att nå nettonollutsläpp år 2045. Detta scenario ligger till grund för den klimatpolitiska handlingsplan som enligt lagen ska lämnas till riksdagen året efter ett ordinarie val, i detta fall i december 2023.

Klimathandlingsplanen 2023 omfattar omkring 70 åtgärdsförslag och är den första i sitt slag att konkret beskriva hur Sverige ska nå klimatlagens nettonollutsläppsmål 2045. Planen syftar till att ge hushåll, företag och andra aktörer goda förutsättningar att fatta klimatsmarta beslut.

Kompletterande politik presenterades också i den energipolitiska inriktningsproposition som överlämnades till riksdagen i mars 2024. Syftet är att möta det växande elbehovet på kort, medellång och lång sikt samt att säkra en trygg och hållbar energiförsörjning. En trygg elförsörjning är en grundförutsättning för att industrin, transportsektorn, jordbruket och hushållen ska kunna ställa om. Här spelar satsningen på fossilfria energikällor, inklusive regeringens initiativ för ny kärnkraft, en avgörande roll. Utan dessa initiativ klarar vi inte klimatomställningen. Det verkliga hotet mot klimatomställningen vore en regering som vidtar kontraproduktiva åtgärder, vilket vi dessvärre har sett prov på i den svenska kärnkraftens sorgliga historia.

Fru talman! Det andra bindande klimatmålet är EU-målet om att växthusgasutsläppen från inrikes transporter ska minska med minst 70 procent till 2030 jämfört med 2010. Har regeringen övergett detta mål eller avstått från att agera för att uppfylla det? Nej. I februari 2025 redovisade Miljömålsberedningen en strategi för att uppfylla EU:s krav, och i mars 2025 bedömde Trafikverket i en promemoria att detta mål är inom räckhåll.

Mot denna bakgrund – och mycket mer skulle kunna sägas i detta sammanhang, fru talman – menar jag att det står utom rimligt tvivel att regeringen efterlever klimatlagen och det klimatpolitiska ramverket. Regeringen har såväl viljan som en konkret strategi för att nå både det långsiktiga klimatmålet och det EU-mål som Sverige är förpliktat att uppfylla.

Fru talman! I detta inledande anförande ska jag fatta mig mycket kort. Jag kommer inte att gå in på något enskilt ärende, eftersom vi kommer att få tillfälle att göra det senare under debatten.

Utskottets betänkande rör sig om ett omfattande och välbalanserat arbete som speglar utskottsledamöternas öppna och konstruktiva inställning. Utskottets ordförande Ida Karkiainen och dess vice ordförande Louise Meijer förtjänar att särskilt lyftas fram i detta sammanhang.

Mitt största erkännande går dock till utskottskansliet. Det stöd som utskottet får från kanslimedarbetarna är ovärderligt. Jag har svårt att föreställa mig att vi hade kunnat uppnå det resultat som nu avspeglas i granskningsbetänkandet utan deras kunniga och ständigt tillgängliga bistånd.

Fru ålderspresident! Jag tackar ledamoten för inlägget.

Den huvudsakliga fråga jag ställde var varför socialdemokratin förändrade sin syn på alla dessa konstitutionella frågor. Vi får fortsätta att prata om detta någon annan gång, men det svar jag har gett är att det berodde på att ni förlorade den självklara maktställning som ni hade från 1932 till 1976. Så länge det socialdemokratiska partiet säkert hade makten, fru ålderspresident, skulle det alltså inte finnas spärrar mot politiken. Politiken skulle fort och utan problem kunna genomföra allt det som det socialdemokratiska partiet ville.

Nu är det inte längre så. Nu är det dags att resa spärrar mot allt det som Socialdemokraterna tidigare ville – att politiken skulle ha handlingskraft, att det skulle gå fort och att ingen skulle fördröja. Jag talar om Palmeepoken. Jag har med stor behållning läst Palmes tal och inlägg från när den nya författningen, med 1974 års regeringsform, diskuterades. Jag har också läst inlägg från justitieministern, den tyvärr av någon annan anledning berömde Geijer. Maktdelningen skulle bort. Det skulle inte finnas några spärrar – ingenting. Demokratin kunde skydda demokratin; man behövde inte speciella domstolar som granskade hur makten utövades eller om medborgarnas rättigheter hotades.

Nu är det inte längre så, och det är jag glad för.

Fru ålderspresident! Jag tackar ledamoten för att han påminde oss om det som hände i Tyskland. Det var väldigt tragiskt. Det är just därför Tyskland har en mycket stark författningsdomstol och väldigt mäktiga barriärer mot all utveckling som går mot maktkoncentration och en odemokratisk regering. Alla demokratiska partier i Tyskland stöder detta.

I grunden gav jag en beskrivning av den socialdemokratiska politiken som den var fram till mitten av 70-talet. Jag skulle gärna vilja att riksdagsledamoten på något sätt påminner mig om vilka fel jag har gjort. Var ni inte emot lagprövningsinstitutet? Var ni inte emot att skriva in våra grundläggande fri- och rättigheter i grundlagen? Var det inte ni som begränsade Lagrådets befogenheter? Jag skulle kunna ta upp fler saker.

Redan 1938 började de borgerliga partierna att presentera motioner om att ha kvalificerade majoriteter för att kunna ändra framför allt de grundläggande principer som gäller våra fri- och rättigheter; jag talar här om Tingstens berömda utredning. Socialdemokratin stod emot detta från 1938 och egentligen ända fram till våra dagar.