Mauricio Rojas

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågan!

Tyvärr är det ni i Miljöpartiet som inte vill kriminalisera sammanslutningarna som har till syfte att begå systemhotande brott. Vi kan säga att ni vill skydda dem eller att ni inte vill göra något åt dem, men jag och en majoritet i denna kammare – inklusive Socialdemokraterna – tror att det är oerhört viktigt att komma åt hela det organiserade nätverket som den konkreta kriminaliteten leder till.

Om man bara fokuserar på konkreta handlingar skyddar man de facto dem som vi borde kunna sätta åt: de som organiserar, betalar och tjänar på detta.

Det här är en erfarenhet som gjordes i USA, och därför har de den antimaffialagstiftning som Socialdemokraterna pläderar för här i Sverige. Jag tycker att det är riktigt; den vägen måste vi gå. Men för att kunna göra det ska vi inte skydda den här typen av föreningsfrihet, för den föreningsfriheten är oförsvarlig och farlig.

Fru talman! Majoriteten i denna kammare – nu också med Socialdemokraternas stöd – har uppfattningen att själva sammanslutningen, maffiorna eller vad man vill kalla det, måste kriminaliseras för att man på ett effektivt sätt ska kunna bekämpa den organiserade brottsligheten. Det är grunden till exempelvis Socialdemokraternas förslag om en antimaffialagstiftning där man försöker komma åt de delar av ett nätverk eller en sammanslutning som inte begår brotten direkt men som organiserar dem, finansierar dem och tjänar på dem.

Miljöpartiet har ett principiellt ställningstagande som säger att vi inte ska göra detta. Vi ska inte ta i själva organisationen utan gå på det konkreta brottet. Då hamnar ni i en situation där ni inte kan komma åt dem som verkligen borde betala för dessa brott, alltså de som organiserar och tjänar på dem.

Jag säger därför att ni i Miljöpartiet ställer er upp för att skydda de här organisationerna. Det är detta ni gör i praktiken, för ni vill inte kriminalisera dem. Ni vill att det ska vara lagligt att ingå i en kriminell sammanslutning. Det är någonting som ni borde förklara, för jag tror att det för de flesta är obegripligt att det ska vara lagligt och inte kunna bekämpas.

Jag låter ledamoten tänka på det, och jag kan återkomma till den andra frågan senare.

Fru talman! Majoriteten i denna kammare – nu också med Socialdemokraternas stöd – har uppfattningen att själva sammanslutningen, maffiorna eller vad man vill kalla det, måste kriminaliseras för att man på ett effektivt sätt ska kunna bekämpa den organiserade brottsligheten. Det är grunden till exempelvis Socialdemokraternas förslag om en antimaffialagstiftning där man försöker komma åt de delar av ett nätverk eller en sammanslutning som inte begår brotten direkt men som organiserar dem, finansierar dem och tjänar på dem.

Miljöpartiet har ett principiellt ställningstagande som säger att vi inte ska göra detta. Vi ska inte ta i själva organisationen utan gå på det konkreta brottet. Då hamnar ni i en situation där ni inte kan komma åt dem som verkligen borde betala för dessa brott, alltså de som organiserar och tjänar på dem.

Jag säger därför att ni i Miljöpartiet ställer er upp för att skydda de här organisationerna. Det är detta ni gör i praktiken, för ni vill inte kriminalisera dem. Ni vill att det ska vara lagligt att ingå i en kriminell sammanslutning. Det är någonting som ni borde förklara, för jag tror att det för de flesta är obegripligt att det ska vara lagligt och inte kunna bekämpas.

Jag låter ledamoten tänka på det, och jag kan återkomma till den andra frågan senare.

Fru talman! Vi debatterar i dag tre viktiga grundlagsreformer, som vi i Liberalerna helhjärtat ställer oss bakom. Därför yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Den första reformen gäller att grundlagsskydda aborträtten. Detta är ett krav som Liberalerna gick till val på 2022. I vårt valmanifest stod det: ”Kvinnans rätt att bestämma över sin kropp ska skyddas i grundlagen tillsammans med andra fri- och rättigheter som yttrandefrihet, religionsfrihet och äganderätt. Sverige ska arbeta långsiktigt för att rätten till abort erkänns internationellt som en del av de mänskliga rättigheterna.” I dag tas det första steget mot att förverkliga detta liberala mål, och det är vi mycket glada för.

Fru talman! Den andra reformen handlar om att begränsa föreningsfriheten så att den inte omfattar kriminella sammanslutningar som ägnar sig åt allvarlig brottslighet för ekonomisk vinning eller annan otillbörlig fördel. Motiveringen är enkel: Den organiserade brottsligheten är systemhotande. Samtidigt hindrar dagens grundlagsskydd för föreningsfriheten en heltäckande kriminalisering av deltagande i sådana sammanslutningar. Det måste vi ändra på.

Våra grundlagsskyddade fri- och rättigheter finns inte till för att skydda kriminella organisationer. Tvärtom hotar dessa organisationer just de fri- och rättigheter som grundlagen är avsedd att värna. Att i frihetens namn skydda dem som systematiskt undergräver andras frihet är ett svek mot alla laglydiga medborgare som vill leva trygga och fria liv.

Det finns dock de som tycker annorlunda. Miljöpartiet skriver i sin motion: ”Fokus bör i stället ligga på att bekämpa konkreta brottsliga handlingar och stärka rättsväsendets förmåga, snarare än att kriminalisera deltagande i sammanslutningar som sådana.” Det är en märklig, för att inte säga apart, ståndpunkt.

Den är också värd att notera eftersom det handlar om ett parti som gör anspråk på att sitta i en framtida regering tillsammans med Socialdemokraterna. Frågan blir därför: Hur trovärdiga är Socialdemokraternas löften om att med full kraft bekämpa den organiserade brottsligheten genom exempelvis antimaffialagstiftning när deras tilltänkta samarbetspartner i praktiken vill skydda de kriminella sammanslutningarnas existens? Det går helt enkelt inte ihop.

Fru talman! Den tredje reformen – och den mest omdebatterade – gäller möjligheten att återkalla medborgarskap. Regeringen föreslår att svenskt medborgarskap ska kunna återkallas för den som har dubbelt medborgarskap och som har förvärvat sitt svenska medborgarskap genom oriktiga uppgifter eller annat otillbörligt handlande eller som har dömts för brott som allvarligt skadar Sveriges vitala intressen.

Detta är inte bara ett rimligt förslag utan ett nödvändigt steg i kampen mot den organiserade brottsligheten. Det är värt att påminna om att Polismyndigheten i sin senaste lägesbild över aktiva gängkriminella i Sverige, offentliggjord i november 2025, uppskattar att drygt 67 000 personer antingen är aktiva i kriminella nätverk eller har nära kopplingar till dessa. I samma rapport uppskattar man att det finns cirka 5 500 personer med dubbelt medborgarskap som skulle kunna omfattas av möjligheten att återkalla svenskt medborgarskap om denna grundlagsreform går igenom.

Detta innebär i praktiken att Sverige närmar sig den ordning som redan gäller i stora delar av Västeuropa. Sverige är i dag ett av få länder som helt saknar denna möjlighet. Länder som Danmark, Norge, Finland, Nederländerna, Tyskland, Storbritannien, Frankrike, Belgien, Spanien, Italien, Portugal, Österrike och Grekland har redan sådana regler. Detsamma gäller USA, Kanada, Australien och Nya Zeeland.

Det vi nu gör, både vad gäller möjligheten att kriminalisera deltagande i kriminella sammanslutningar och vad gäller möjligheten att återkalla medborgarskap, är alltså varken radikalt eller unikt. Det är i stället en anpassning till vad som redan är etablerad praxis i jämförbara demokratier och ett svar på det allvarliga hot som den organiserade transnationella brottsligheten utgör i vår tid.

Fru talman! Det verkligt anmärkningsvärda är inte att vi nu genomför dessa reformer utan att det tog så lång tid att göra det. Denna senfärdighet inför en alltmer brutal verklighet har haft konsekvenser. Den kan mätas i skjutningar och sprängningar, i dödade och skadade, i allt yngre barn som rekryteras till gruppkriminalitet, i unga kvinnor som lever under hedersförtryck eller utsätts för sexualiserat våld och i äldre människor som inte längre vågar röra sig fritt i sina egna bostadsområden.

Fru talman! Den verklighet vi lever i kräver handling – snabb och beslutsam handling. Det är precis vad partierna inom Tidösamarbetet nu genomför. De reformer vi debatterar i dag är en del av ett större arbete syftande till att återupprätta tryggheten och tilliten i det svenska samhället. Mot denna bakgrund är det djupt oroande att partier som motsätter sig centrala delar av denna politik, såsom Vänsterpartiet och Miljöpartiet, skulle kunna få inflytande över Sveriges regering. Det är något varje väljare bör ha i åtanke när vi går till valurnorna i september.

Fru talman! Vi debatterar i dag tre viktiga grundlagsreformer, som vi i Liberalerna helhjärtat ställer oss bakom. Därför yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Den första reformen gäller att grundlagsskydda aborträtten. Detta är ett krav som Liberalerna gick till val på 2022. I vårt valmanifest stod det: ”Kvinnans rätt att bestämma över sin kropp ska skyddas i grundlagen tillsammans med andra fri- och rättigheter som yttrandefrihet, religionsfrihet och äganderätt. Sverige ska arbeta långsiktigt för att rätten till abort erkänns internationellt som en del av de mänskliga rättigheterna.” I dag tas det första steget mot att förverkliga detta liberala mål, och det är vi mycket glada för.

Fru talman! Den andra reformen handlar om att begränsa föreningsfriheten så att den inte omfattar kriminella sammanslutningar som ägnar sig åt allvarlig brottslighet för ekonomisk vinning eller annan otillbörlig fördel. Motiveringen är enkel: Den organiserade brottsligheten är systemhotande. Samtidigt hindrar dagens grundlagsskydd för föreningsfriheten en heltäckande kriminalisering av deltagande i sådana sammanslutningar. Det måste vi ändra på.

Våra grundlagsskyddade fri- och rättigheter finns inte till för att skydda kriminella organisationer. Tvärtom hotar dessa organisationer just de fri och rättigheter som grundlagen är avsedd att värna. Att i frihetens namn skydda dem som systematiskt undergräver andras frihet är ett svek mot alla laglydiga medborgare som vill leva trygga och fria liv.

Det finns dock de som tycker annorlunda. Miljöpartiet skriver i sin motion: ”Fokus bör i stället ligga på att bekämpa konkreta brottsliga handlingar och stärka rättsväsendets förmåga, snarare än att kriminalisera deltagande i sammanslutningar som sådana.” Det är en märklig, för att inte säga apart, ståndpunkt.

Den är också värd att notera eftersom det handlar om ett parti som gör anspråk på att sitta i en framtida regering tillsammans med Socialdemokraterna. Frågan blir därför: Hur trovärdiga är Socialdemokraternas löften om att med full kraft bekämpa den organiserade brottsligheten genom exempelvis antimaffialagstiftning när deras tilltänkta samarbetspartner i praktiken vill skydda de kriminella sammanslutningarnas existens? Det går helt enkelt inte ihop.

Fru talman! Den tredje reformen – och den mest omdebatterade – gäller möjligheten att återkalla medborgarskap. Regeringen föreslår att svenskt medborgarskap ska kunna återkallas för den som har dubbelt medborgarskap och som har förvärvat sitt svenska medborgarskap genom oriktiga uppgifter eller annat otillbörligt handlande eller som har dömts för brott som allvarligt skadar Sveriges vitala intressen.

Detta är inte bara ett rimligt förslag utan ett nödvändigt steg i kampen mot den organiserade brottsligheten. Det är värt att påminna om att Polismyndigheten i sin senaste lägesbild över aktiva gängkriminella i Sverige, offentliggjord i november 2025, uppskattar att drygt 67 000 personer antingen är aktiva i kriminella nätverk eller har nära kopplingar till dessa. I samma rapport uppskattar man att det finns cirka 5 500 personer med dubbelt medborgarskap som skulle kunna omfattas av möjligheten att återkalla svenskt medborgarskap om denna grundlagsreform går igenom.

Detta innebär i praktiken att Sverige närmar sig den ordning som redan gäller i stora delar av Västeuropa. Sverige är i dag ett av få länder som helt saknar denna möjlighet. Länder som Danmark, Norge, Finland, Nederländerna, Tyskland, Storbritannien, Frankrike, Belgien, Spanien, Italien, Portugal, Österrike och Grekland har redan sådana regler. Detsamma gäller USA, Kanada, Australien och Nya Zeeland.

Det vi nu gör, både vad gäller möjligheten att kriminalisera deltagande i kriminella sammanslutningar och vad gäller möjligheten att återkalla medborgarskap, är alltså varken radikalt eller unikt. Det är i stället en anpassning till vad som redan är etablerad praxis i jämförbara demokratier och ett svar på det allvarliga hot som den organiserade transnationella brottsligheten utgör i vår tid.

Fru talman! Det verkligt anmärkningsvärda är inte att vi nu genomför dessa reformer utan att det tog så lång tid att göra det. Denna senfärdighet inför en alltmer brutal verklighet har haft konsekvenser. Den kan mätas i skjutningar och sprängningar, i dödade och skadade, i allt yngre barn som rekryteras till gruppkriminalitet, i unga kvinnor som lever under hedersförtryck eller utsätts för sexualiserat våld och i äldre människor som inte längre vågar röra sig fritt i sina egna bostadsområden.

Fru talman! Den verklighet vi lever i kräver handling – snabb och beslutsam handling. Det är precis vad partierna inom Tidösamarbetet nu genomför. De reformer vi debatterar i dag är en del av ett större arbete syftande till att återupprätta tryggheten och tilliten i det svenska samhället. Mot denna bakgrund är det djupt oroande att partier som motsätter sig centrala delar av denna politik, såsom Vänsterpartiet och Miljöpartiet, skulle kunna få inflytande över Sveriges regering. Det är något varje väljare bör ha i åtanke när vi går till valurnorna i september.

Fru talman! Det var ett mycket intressant påpekande från ledamoten att man kan gå ifrån den hårda linjen som säger att ett svenskt medborgarskap aldrig ska kunna återkallas till att kunna överväga en hel del undantag. Det är intressant. Men det är inte partiets linje om man läser den motion som ni har lagt fram.

I alla fall: I Vänsterpartiets argumentation mot varje möjlighet att återkalla ett svenskt medborgarskap återkommer formuleringen att ”en inkluderande demokrati och en omfattande rättsstat kräver ett okränkbart medborgarskap”. Samtidigt kan medborgarskap återkallas i exempelvis Danmark, Norge, Finland, Storbritannien, Nederländerna, Tyskland, Frankrike, Belgien, Spanien, Italien, Portugal och Österrike. Detsamma gäller i USA, Kanada, Australien och Nya Zeeland.

Menar ledamoten alltså att alla dessa länder inte är inkluderande demokratier eller att de saknar robusta rättsstater?

Fru talman! Det var ett mycket intressant påpekande från ledamoten att man kan gå ifrån den hårda linjen som säger att ett svenskt medborgarskap aldrig ska kunna återkallas till att kunna överväga en hel del undantag. Det är intressant. Men det är inte partiets linje om man läser den motion som ni har lagt fram.

I alla fall: I Vänsterpartiets argumentation mot varje möjlighet att återkalla ett svenskt medborgarskap återkommer formuleringen att ”en inkluderande demokrati och en omfattande rättsstat kräver ett okränkbart medborgarskap”. Samtidigt kan medborgarskap återkallas i exempelvis Danmark, Norge, Finland, Storbritannien, Nederländerna, Tyskland, Frankrike, Belgien, Spanien, Italien, Portugal och Österrike. Detsamma gäller i USA, Kanada, Australien och Nya Zeeland.

Menar ledamoten alltså att alla dessa länder inte är inkluderande demokratier eller att de saknar robusta rättsstater?

Fru talman! Vänsterpartiet säger nej till alla möjligheter att återkalla ett svenskt medborgarskap. Det gäller även personer med dubbla medborgarskap som fuskat sig till ett svenskt medborgarskap, som betalat mutor för att få det eller som begått grova brott som allvarligt skadar Sveriges vitala intressen, exempelvis sabotage mot samhällsviktig infrastruktur eller rena terrorhandlingar.

Kan ledamoten förklara detta ställningstagande för mig och för, är jag övertygad om, en stor majoritet av det svenska folket som finner det fullständigt obegripligt?

Fru talman! Vänsterpartiet säger nej till alla möjligheter att återkalla ett svenskt medborgarskap. Det gäller även personer med dubbla medborgarskap som fuskat sig till ett svenskt medborgarskap, som betalat mutor för att få det eller som begått grova brott som allvarligt skadar Sveriges vitala intressen, exempelvis sabotage mot samhällsviktig infrastruktur eller rena terrorhandlingar.

Kan ledamoten förklara detta ställningstagande för mig och för, är jag övertygad om, en stor majoritet av det svenska folket som finner det fullständigt obegripligt?

Fru talman! Tack, ledamoten, för svaret! Jag måste dock säga att det inte var särskilt övertygande. Det är klart att det spelar roll vad era tilltänkta samarbetspartier tänker och tycker i denna fråga. Ni kommer att förhandla med dem. Då borde ni säga hur ni ska ställa er om de ställer krav på att inte gå vidare med de här reformerna, framför allt medborgarskapsreformen.

Men det allra viktigaste är den interna splittring som råder inom ledamotens parti. Den borde ledamoten kunna säga något om. Det gäller inte andra partier utan det egna partiet. Socialdemokraterna i Malmö gick emot partilinjen vid sitt årsmöte så sent som i mars 2026. Det är inte en liten, obetydlig avdelning.

Därtill kan man läsa följande i en ledare i tidningen Arbetet från januari 2026 med rubriken ”S sväng i frågan om indragna medborgarskap blir nog sista spiken i kistan för många”. Det stod: ”Steg för steg flyttas gränserna för vad som anses acceptabelt i den politiska debatten.” Och vidare: ”Att Socialdemokraterna bidrar till den utvecklingen – och därmed till en känsla av exkludering hos omkring två miljoner människor i Sverige – är svårt att tugga i sig.”

Mot bakgrund av denna starka interna kritik och den uppenbara splittring som finns inom partiet vill jag ge ledamoten möjlighet att förklara varför ni ändrade inställning och valde att stödja regeringens förslag i denna fråga.

Fru talman! Tack, ledamoten, för svaret! Jag måste dock säga att det inte var särskilt övertygande. Det är klart att det spelar roll vad era tilltänkta samarbetspartier tänker och tycker i denna fråga. Ni kommer att förhandla med dem. Då borde ni säga hur ni ska ställa er om de ställer krav på att inte gå vidare med de här reformerna, framför allt medborgarskapsreformen.

Men det allra viktigaste är den interna splittring som råder inom ledamotens parti. Den borde ledamoten kunna säga något om. Det gäller inte andra partier utan det egna partiet. Socialdemokraterna i Malmö gick emot partilinjen vid sitt årsmöte så sent som i mars 2026. Det är inte en liten, obetydlig avdelning.

Därtill kan man läsa följande i en ledare i tidningen Arbetet från januari 2026 med rubriken ”S sväng i frågan om indragna medborgarskap blir nog sista spiken i kistan för många”. Det stod: ”Steg för steg flyttas gränserna för vad som anses acceptabelt i den politiska debatten.” Och vidare: ”Att Socialdemokraterna bidrar till den utvecklingen – och därmed till en känsla av exkludering hos omkring två miljoner människor i Sverige – är svårt att tugga i sig.”

Mot bakgrund av denna starka interna kritik och den uppenbara splittring som finns inom partiet vill jag ge ledamoten möjlighet att förklara varför ni ändrade inställning och valde att stödja regeringens förslag i denna fråga.

Fru talman! Vänsterpartiet säger nej till alla möjligheter att återkalla medborgarskap. Detsamma gäller Miljöpartiet. Centerpartiet vill i stället utreda frågan vidare när det gäller återkallelse av medborgarskap vid allvarlig brottslighet.

Socialdemokraterna framstår samtidigt som splittrade i denna fråga. Socialdemokraterna i Malmö har exempelvis beslutat att verka för att partiet inte ska rösta för regeringens förslag till grundlagsändring i riksdagen.

Mot bakgrund av denna interna splittring och med tanke på att era tilltänkta samarbetspartier i en eventuell regeringsbildning helt eller delvis motsätter sig denna grundlagsreform vill jag ställa följande fråga till ledamoten: Går det verkligen att lita på att Socialdemokraterna också kommer att stödja förslaget vid den andra voteringen, efter valet i september?

Fru talman! Vänsterpartiet säger nej till alla möjligheter att återkalla medborgarskap. Detsamma gäller Miljöpartiet. Centerpartiet vill i stället utreda frågan vidare när det gäller återkallelse av medborgarskap vid allvarlig brottslighet.

Socialdemokraterna framstår samtidigt som splittrade i denna fråga. Socialdemokraterna i Malmö har exempelvis beslutat att verka för att partiet inte ska rösta för regeringens förslag till grundlagsändring i riksdagen.

Mot bakgrund av denna interna splittring och med tanke på att era tilltänkta samarbetspartier i en eventuell regeringsbildning helt eller delvis motsätter sig denna grundlagsreform vill jag ställa följande fråga till ledamoten: Går det verkligen att lita på att Socialdemokraterna också kommer att stödja förslaget vid den andra voteringen, efter valet i september?

Herr talman! Under årets första fyra månader inträffade 28 skjutningar, och 7 människor miste livet. För fyra år sedan var motsvarande siffror 135 skjutningar och 26 döda. Det var arvet efter drygt sju år med socialdemokratisk regering.

Vi ska inte glömma hur det såg ut, men vi får inte heller slå oss till ro. Även om utvecklingen går åt rätt håll finns nämligen ett allvarligt våld fortfarande kvar, inte minst i form av sprängningar. Frågan till justitieministern är därför enkel: Vad tänker regeringen göra för att säkerställa att vi aldrig återvänder till den katastrofala situation som Socialdemokraterna lämnade efter sig?

Herr talman! Under årets första fyra månader inträffade 28 skjutningar, och 7 människor miste livet. För fyra år sedan var motsvarande siffror 135 skjutningar och 26 döda. Det var arvet efter drygt sju år med socialdemokratisk regering.

Vi ska inte glömma hur det såg ut, men vi får inte heller slå oss till ro. Även om utvecklingen går åt rätt håll finns nämligen ett allvarligt våld fortfarande kvar, inte minst i form av sprängningar. Frågan till justitieministern är därför enkel: Vad tänker regeringen göra för att säkerställa att vi aldrig återvänder till den katastrofala situation som Socialdemokraterna lämnade efter sig?

Herr talman! Jag kommer att ägna mitt inlägg åt att kommentera en av de motioner som behandlas i det betänkande som vi debatterar i dag.

Det gäller min partikollega Malin Danielssons motion 2025/26:3143 om inrättandet av dels ett oberoende domstolsråd, som slutligen frigör domstolsväsendet från regeringsmakten, dels en författningsdomstol, som stärker grundlagarnas ställning och därmed våra konstitutionellt fastlagda fri- och rättigheter.

Herr talman! Som bekant har Socialdemokraterna varit den främsta bromsklossen mot denna typ av frihetliga reformer. Historiskt har partiet försvarat en form av parlamentarism som bygger på en långtgående maktkoncentration, där det närmast har varit ett anatema över såväl maktdelningsprincipen som lagprövningsinstitutet.

Partiet har förfäktat ett demokratiideal där folksuveränitetsprincipen, såsom den kommer till uttryck i det senaste valresultatet, ska råda oinskränkt, gärna med enkel majoritet i riksdagen. Inga spärrar ska resas mot folkviljan, och de stiftade lagarnas förenlighet med grundlagen ska inte prövas av någon oberoende instans.

På detta sätt skilde sig Sverige länge från de flesta andra demokratier, som i Montesquieus anda vilade på olika maktdelningsstrukturer och införde spärrar mot lagstiftarnas möjlighet att genom vanlig lag, antagen med enkel majoritet, kringgå eller förändra grundlagen.

Herr talman! Det socialdemokratiska motståndet mot en liberaldemokratisk konstitutionell ordning hade givetvis att göra med partiets långvariga politiska dominans.

Handlingskraft och effektivitet var ledorden. Olof Palme var den politiker som tydligast och mest retoriskt slagkraftigt gav uttryck för denna hållning. Statsvetaren Tommy Möller skriver i boken En författning i tiden: regeringsformen under 50 år: För Olof Palme innebar konstitutionella begränsningar i syfte att tygla majoritetens möjligheter att fatta beslut en inskränkning av demokratin, närmast en styggelse.

Herr talman! På det sättet var det så länge det socialdemokratiska partiet hade ett betryggande väljarstöd. Så är det som bekant inte längre. Denna förändring har tvingat socialdemokratin att tänka om och närma sig de ståndpunkter som Liberalerna och andra borgerliga partier har förfäktat under lång tid. Det luktar opportunism, men vi välkomnar ändå denna liberala tillnyktring.

I dag är det, som vi vet, ett annat parti som talar sig varmt för den oinskränkta folkviljans förträfflighet och rätten att härska så obehindrat som möjligt.

Den socialdemokratiska omsvängningen i konstitutionella frågor öppnar nu realistiska möjligheter att inom en inte alltför avlägsen framtid genomföra de viktiga reformer som föreslås i Malin Danielssons motion.

Herr talman! I 2020 års grundlagskommitté lämnade Liberalernas representant, tillsammans med företrädare för Moderaterna, Kristdemokraterna och Centerpartiet, ett särskilt yttrande om behovet av att stärka domstolarnas oberoende genom att inrätta ett självständigt domstolsråd med ansvar för den centrala domstolsadministrationen. På detta sätt skulle domstolsväsendet helt frigöras från sitt traditionella beroende av regeringen.

Ett sådant domstolsråd skulle innebära ett genombrott för maktdelningsprincipen och en välkommen brytning mot en historisk tradition där domstolarna först varit beroende av kungamakten och därefter av den demokratiska regeringen.

Sveriges advokatsamfund argumenterar väl i sitt remissvar till grundlagskommitténs slutbetänkande för inrättandet av en sådan instans och skriver: ”Utvecklingen i Polen och Ungern visar tydligt att domstolar som i organisatorisk mening inte är oberoende från den verkställande makten genom exempelvis administrativa åtgärder kan förlora sitt oberoende och sin oavhängighet. Eftersom domstolarna är den yttersta garantin för att principen om rule of law (lagstyre) upprätthålls, är domstolarnas oberoende centralt i en demokrati och rättsstat (…) Enligt Advokatsamfundets uppfattning är det därför mycket angeläget att ett oberoende domstolsråd instiftas.” Denna syn delar vi i Liberalerna fullt ut.

Herr talman! Tillsammans med ett oberoende domstolsråd skulle inrättandet av en stark författningsdomstol fullborda Sveriges utveckling till en fullgången liberal demokrati. Här finns flera europeiska förebilder, varav den högt ansedda tyska författningsdomstolen utgör det mest relevanta exemplet. Den tillkom som en reaktion på landets tragiska historia, där man såg hur ett parlamentariskt system på parlamentarisk väg kunde omvandlas till en regelrätt diktatur. Detta får vi inte glömma. Det finns också en demokratisk väg till diktaturen, och den vägen har tyvärr blivit allt vanligare i vår tid.

Professorerna vid Harvarduniversitetet Steven Levitsky och Daniel Ziblatt skriver i How Democracies Die: Sedan kalla krigets slut har de flesta demokratiska sammanbrott inte drivits fram av militärkupper utan av folkvalda regeringar. Demokratisk tillbakagång i dag tar sin början vid valurnorna.

Herr talman! Sedan den trädde i funktion 1951 har den tyska författningsdomstolen underkänt hundratals lagar, både federala och delstatliga, som har stridit mot grundlagen. I Sverige har något liknande aldrig skett. Det beror inte på att våra lagar alltid skulle vara konstitutionellt oantastliga utan på att vår rättsordning saknar möjlighet till så kallad abstrakt lagprövning.

Här kan lagar fortsätta att gälla även om de står i strid med grundlagen. Det enda som finns i vårt land är konkret lagprövning, det vill säga att en lag i ett enskilt fall inte tillämpas. Men lagen består. Det är inte en tillfredsställande ordning.

Herr talman! Till och med denna begränsade lagprövning har historiskt motarbetats av socialdemokratin. Här bör vi minnas Gustaf Petrén och hans kamp mot den socialdemokratiska utrikesministern Östen Undén. Senare var han också i konflikt med Olof Palme i frågan om Europakonventionens genomslag. Petrén gick upprepade gånger till Europadomstolen – och vann. Det bidrog till att europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna blev svensk lag 1995 och till att det hindrande uppenbarhetsrekvisitet avskaffades 2011.

Herr talman! Nu är det dags att ta nästa steg. Vi behöver en författningsdomstol med både abstrakt och konkret lagprövning och en möjlighet för enskilda medborgare att klaga när deras konstitutionella rättigheter kränks.

I Tyskland utgör just sådana klagomål den överväldigande majoriteten av de 250 000 mål som domstolen har behandlat. Det är en rätt som svenska medborgare också borde ha.

Därtill borde vi överväga att stärka Lagrådets roll. Regeringen borde vara skyldig att höra Lagrådet i alla lagstiftningsärenden, och Lagrådet borde ges starkare möjligheter att stoppa grundlagsstridig lagstiftning. Som det står i en kommittémotion från Centerpartiet från 1980-talet: ”Ett sätt att minska risken för riksdagsbeslut som kan ifrågasättas ur grundlagssynpunkt skulle vara att ge lagrådet ett veto i frågor av det här slaget … så att ett lagförslag som underkänts av ett enhälligt lagråd inte får antas av riksdagen.”

Denna konstitutionella kontroll ex ante, det vill säga innan en lag träder i kraft, finns i många länder. Den franska författningsdomstolen, inrättad 1958, är ett utmärkt exempel på det. Detsamma gäller den finska riksdagens grundlagsutskott som vi hade tillfälle att besöka i november förra året, vilket de facto har liknande befogenheter. I detta avseende, som i så många avseenden, är Finland unikt eftersom det handlar om ett politiskt tillsatt men ändå högt respekterat riksdagsorgan, vars ståndpunkter, trots att de formellt saknar bindande verkan, i praktiken avgör vad som anses vara grundlagsenligt.

Herr talman! Detta är Liberalernas konstitutionella vägval, och vi är övertygade om att fler partier förr eller senare kommer att landa i samma slutsatser, inte minst i en tid när hoten mot rättsstaten och våra grundläggande fri- och rättigheter är större än på länge.

Fru talman! Vi debatterar nu ett viktigt betänkande och förslag, som jag yrkar bifall till, om hur skyddet för våra grundläggande fri- och rättigheter kan stärkas. Det är ett angeläget ämne som berör själva kärnan i vår rättsordning.

I detta sammanhang vill jag därför lyfta fram ett problemområde som har avgörande betydelse för hur dessa fri- och rättigheter faktiskt efterlevs i praktiken. Det verkliga skyddet för medborgarnas fri- och rättigheter handlar nämligen inte enbart om vilka lagar vi stiftar i denna kammare. Det handlar i lika hög grad om hur dessa lagar respekteras och upprätthålls i samhället.

Fru talman! En ny ofrihet har fått fäste i vårt land. Den präglar livet i det andra Sverige, utanförskapets Sverige, inte minst för de tiotusentals ungdomar som lever sina liv där de mest grundläggande fri- och rättigheterna kränks eller saknas. Dessa ungdomar och deras familjer lever i Sverige men ändå inte.

I sin uppmärksammade självbiografiska bok Ett ord för blod skriver Faysa Idle: ”Man kan säga att vi lever i parallella världar i Sverige. Det är samma land men ändå helt olika platser. Att åka bara en kilometer kan ibland vara att åka hundratals mil.” Hon, uppvuxen i Tensta, berättar om ett liv i utanförskapets och hedersförtryckets skugga och om islamister och kriminella gäng som utnyttjar ungdomars jakt på tillhörighet och erbjuder dem en annan gemenskap, en parallell gemenskap som på sitt makabra sätt kan fylla ”tomheten som åt upp oss inifrån”, som Faysa så väl uttrycker det.

Faysa berättar om en syster som börjar använda niqab hemma, om moralpoliser som börjar synas på fler och fler ställen i Järva, om sin skrämmande uppfostringsresa till Kenya, om en bror som dödas och en annan som blir tungt kriminell och om en verklighet där ”att döda någon blev slentrian, ingen stor sak” utan bara ”ett litet steg på vägen till paradiset eller livet som ghettokung”.

Fru talman! Det som Faysa beskriver inträffade i samma land, i samma Sverige, som stolt betraktar sig som frihetens och jämställdhetens självklara hemvist. Detta är sant för majoriteten av dem som bor i vårt land men inte för alla, till exempel inte för vart femte barn som växer upp i Malmö i miljöer där hederskulturen härskar, enligt en rapport från 2018.

Enligt denna rapport, framtagen av forskare på Örebro universitet som undersökte attityder bland ungdomar i årskurs 9, ansåg nästan hälften av de pojkar som levde under hedersrelaterade våldsnormer att det var ganska dåligt eller mycket dåligt att kvinnor och män enligt svensk lag har lika rättigheter. Nästan var tredje flicka som växte upp under samma omständigheter ansåg också det. Drygt 40 procent av pojkarna tyckte att det var ganska dåligt eller mycket dåligt att svensk lag förbjuder kvinnlig könsstympning, och, skrämmande nog, ansåg även var tredje flicka i denna grupp detsamma. Åtta av tio flickor som växte upp under hedersrelaterade oskuldsnormer fick inte umgås med killkompisar hemma – och så vidare.

Mot denna bakgrund är det ytterst oroväckande att en rapport från stadsrevisionen i Malmö konstaterade att hedersproblematiken i praktiken nonchaleras av Malmös förskolor. Som Sydsvenskan då skrev: ”Förskolor i Malmö struntar i att anmäla oro för barn som lever under hedersförtryck. En av anledningarna: Personalen fruktar föräldrarna, avslöjar granskning. Från januari till oktober förra året gjordes bara en enda anmälan – bland 20 000 Malmöbarn.”

Det är en chockerande uppgift med tanke på att yrkesverksamma inom skola, hälso- och sjukvård samt socialtjänst har anmälningsskyldighet vid misstanke om att barn far illa. Detta betyder i klartext att många av våra lagar bara är en läpparnas bekännelse för en inte obetydlig del av vår befolkning.

Fru talman! På Jämställdhetsmyndighetens hemsida kan följande läsas: ”Efter sommarlovet kommer skolbänkar att gapa tomma runtom i landet på grund av att barn har förts utomlands för barn- och tvångsäktenskap, ’uppfostringsresor’ eller för att familjer vill undkomma myndigheters inblandning.”

Alla dessa övergrepp är förbjudna enligt de lagar riksdagen har stiftat, men skolbänkarna står inte mindre tomma för det. Jämställdhetsmyndigheten konstaterar vidare att tillämpningen av ny lagstiftning går relativt långsamt och att det saknas vägledande domar för flera nya brottsrubriceringar, såsom barnäktenskapsbrott, utreseförbud och hedersförtryck.

Fru talman! Det är bra att nya och strängare lagar stiftas på detta område, men vi måste inse att det inte i första hand är bristande lagstiftning som är huvudproblemet utan dess mycket begränsade tillämpning. Orsakerna till denna omständighet är många. Myndigheternas valhänta agerande är en, men enligt rapporten från stadsrevisionen i Malmö finns det en annan viktig orsak till förskolornas ovilja att orosanmäla, nämligen rädsla.

Låt mig ge några konkreta exempel tagna från nämnda Malmörapport: hotbilden från vårdnadshavarna eller deras nätverk och anhöriga, risken för att barnen ska fara illa om personalen lyfter upp känsliga frågor med vårdnadshavarna och farhågan att vårdnadshavare ska välja att hålla sina barn hemma.

Fru talman! Häri ligger en avgörande komponent i den nya ofriheten: hedersförtryckande kulturella normer som upprätthålls genom påtryckningar och hot – eller direkta trakasserier, misshandel och i extrema fall mord – mot dem som skulle kunna avslöja eller revoltera mot dessa normer. Det dystra budskap som Malmörapporten förmedlar är att lagarnas tillämpning blir nästan omöjlig i miljöer där parallella normer och maktstrukturer råder.

Faysa Idle berättar i sin bok om hederskulturens grepp om både den äldre och den yngre generationen och hur detta ledde till fruktansvärda våldshandlingar och att många unga liv gick till spillo. Hon skriver: Hedern var det viktigaste av allt. Vad som helst kunde leda till blod.

Så här beskriver hon den tystnadskultur som råder i många av Sveriges parallella samhällen, där att tjalla eller gola är det värsta och farligaste man kan tänka sig: Här snackade ingen. Det svenska rättsväsendet hade inget att hämta. Hon tillägger: Man skördar det man sår. Samhället hade behandlat oss som skit genom att överge oss, så ingen sa ett ord till polisen, inte ens föräldrarna till de döda.

Detta illustrerar utanförskapets förödande växelverkan och dess inverkan på hur våra lagar och bestämmelser efterlevs. Utanförskapet leder till uppkomst av alternativa gemenskaper där kriminella gäng, brottsbelastade klaner och islamister frodas. De erbjuder såväl tillhörighet som identitet och tillgång till resurser och status.

Fru talman! Att bryta denna dialektik eller växelverkan är Sveriges svåraste utmaning. Det kräver stora insatser utifrån – från det välmenande och trygga Sveriges sida. Men det som i längden kommer att bli avgörande är det som görs inifrån, av alla de individer och familjer som inte längre vill leva i förtryck och otrygghet. Vi måste se dem, lita på dem och satsa på dem.

Det offentliga har givetvis en mycket viktig roll att spela i detta sammanhang, men utan de berördas och civilsamhällets mobilisering är utsikterna att lyckas praktiskt taget obefintliga. Detta har i stor utsträckning varit den felande länken – det blinda fältet – i svensk integrationspolitik.

Perspektivet har alltför ofta varit att vi, alltså Myndighetssverige, ska integrera dem, det vill säga människor som har invandrat till vårt land. Det kan låta självklart, men i själva verket är det ett felaktigt perspektiv. Utan de berördas aktiva medverkan, som subjekt och drivande aktörer i sina egna liv, kan integrationsprocessen inte lyckas.

Vi kan underlätta vägen, tillhandahålla redskap och skapa tydliga incitament för integration, men vi kan aldrig ersätta människornas egen roll i denna process. Med andra ord: En framgångsrik integration förutsätter ett perspektivskifte, från välfärdsstatlig paternalism till individens egen vilja, ansvar och egenmakt.

Herr talman! För drygt 250 år sedan – i maj 1774 – reste en judisk man från Stralsund till Ystad i syfte att bosätta sig permanent i Sverige. Hans familj och vänner ansåg att det var rena galenskapen att företa en sådan resa.

Carl Grimberg beskrev avfärdsscenen i Svenska folkets underbara öden på följande sätt: ”Men hans trosförvanter tyckte, att han var galen, som vågade sig in i sådana faror. Så länge fartyget, som han reste över med från Stralsund, var i sikte, stodo de på stranden och läste välsignelser över honom.”

Denne äventyrslystne man hette Aaron Isaac och var en skicklig sigillgravör. Det som gjorde hans seglats så vågad var dock inte i första hand att han var jude utan att han inte var beredd att konvertera till den lutherska läran för att få slå sig ned i Sverige.

Det märkliga, och för framtiden betydelsefulla, i denna historia är att Aaron Isaac ändå fick göra just detta år 1775 genom ett banbrytande beslut av kung Gustav III.

Samma år grundade Isaac den judiska församlingen i Stockholm. Nathan Shachar beskrev reaktionerna inför detta på följande sätt i Dagens Nyheter den 5 maj 2025: Nyheten slog ned som en bomb i Stockholm. Isaacs glädje kom av sig. Han skymfades på gatorna och höll sig inomhus. Pressens rapportering var ett vilt hopkok av passioner och fantasier. En dyster framtid, varnade pamfletter och flygblad, väntade nu svenskarna.

Men Aaron Isaac stod fast. Med tiden blev han ansedd, förmögen och inflytelserik. Han fick viktiga uppdrag, bland annat som hovleverantör, och hans son Natanael utnämndes till kungens juvelerare.

Herr talman! Så börjar historien om den judiska minoriteten i vårt land – en historia som rymmer tusentals livsöden och mycket betydelsefulla bidrag till Sveriges utveckling på alla plan. Denna historia har många ljusa sidor, men också mörkare episoder kopplade till de antisemitiska föreställningar som tyvärr har präglat alla kristna samhällen.

I Sverige har antisemitismen inte varit lika framträdande eller våldsam som i många andra europeiska länder, men den har ändå funnits här, som en skamfläck i vår historia.

Stämningarna i slutet av 1930-talet, när den nazistiska förföljelsen hårdnade i Centraleuropa och många judar desperat behövde en fristad, ger oss några sorgliga exempel på detta.

Tage Erlander skriver följande om de judiska flyktingar som sökte sig till vårt land i det första bandet av sina memoarer: Jag har tidigare berättat om vilken besvikelse det var för Gustav Möller att konstatera hur fientlig den övervägande delen av den svenska opinionen var mot tanken att vi skulle ta emot och bereda fristad för flyktingar. Särskilt inom den akademiska världen pågick en våldsam agitation. Jag trodde i det längsta att dessa strömningar gick på ytan och saknade verkligt grepp över akademikerna. Jag fick lära mig annat.

Tage Erlander fortsätter: Men akademikerna var inte ensamma. Vi fick mängder av uttalanden präglade av samma mentalitet. Det kändes förödmjukande. Så känns det fortfarande. Allt detta tilldrog sig före kriget. Sverige var ett fritt land. Vi kunde själva bestämma över hur vi behandlade flyktingarna. Vi hade ingen att skylla på. Vi kunde se oss i spegeln. Det var ingen vacker bild vi mötte. Men det är nyttigt att se hurdana vi är när vi formar våra åsikter utan tryck utifrån.

Det är onekligen hårda ord av Erlander. Men så var det, och vi har en plikt att minnas dessa mörka stunder i vår historia.

Samtidigt finns det, glädjande nog, också många ljusa ögonblick att minnas: mottagandet av de överlevande norska judarna hösten och vintern 1942, räddningen av omkring 8 000 danska judar under de första dagarna av oktober 1943, Raoul Wallenbergs hjältemodiga insatser i Budapest under andra hälften av 1944 samt Folke Bernadottes vita bussar våren 1945.

Herr talman! Tyvärr lever vi i dag i en mörk tid när det gäller den judiska minoritetens liv i Sverige, kanske den mörkaste i dess långa historia. Efter Hamas brutala terrorangrepp på oskyldiga civila i Israel den 7 oktober 2023, den värsta massakern riktad mot judar sedan Förintelsen, har en våg av judehat sköljt över vårt land. Vem kan glömma de jublande bilkaravaner som fyllde Malmös gator den dagen för att fira att drygt 1 200 judar kallblodigt mördats och hundratals tagits som gisslan?

Det var skrämmande nog, men det var bara början. I en rapport från Brottsförebyggande rådet publicerad våren 2024 konstateras en femdubbling av polisanmälda hatbrott med antisemitiska motiv mellan den 7 oktober och den 31 december 2023 jämfört med motsvarande period året innan – en femdubbling, herr talman!

Den fortsatta utvecklingen har gjort det befogat att, som Susanna Birgersson i Göteborgs-Posten den 4 augusti 2024, ställa följande sorgliga frågor: ”Hur länge till kommer det finnas judiskt liv i Sverige? Den där lilla men väldigt mångfacetterade minoriteten, hur länge kommer de att stå ut? Hur många kommer att fortsätta våga skicka sina barn till judiska skolor med armerade fönster och beväpnade vakter? Hur många kommer att fortsätta att försöka ingjuta kunskap och stolthet över den judiska identiteten hos sina barn – när just den identiteten gör dem till måltavlor för trakasserier på svenska skolgårdar och i svenska klassrum? Hur många kommer låta identiteten blekna? Hur många kommer lämna landet?”

Herr talman! Hatet och hotet mot judarna kommer från flera håll, från högerextrema, vänsterradikala och islamistiska miljöer. Fler judar uppger att de överväger att lämna landet på grund av hot och trakasserier.

Samtidigt erkänner regeringsformen den judiska gruppen som en av Sveriges nationella minoriteter. Om staten inte skyddar denna minoritet riskerar vi att bryta mot grundlagens intentioner. Den judiska minoritetens rätt att leva trygga och fria liv i Sverige är därför en prioriterad uppgift för regeringen.

Detta kommer till uttryck bland annat i regeringens beslut den 15 maj 2025 om en nationell strategi för att stärka judiskt liv och motverka antisemitism. Strategin ska skapa en struktur för det nationella arbetet under perioden 2025–2034.

Detta är bra och viktigt. Men vi i Liberalerna skulle gärna se att mer görs i syfte att skydda judiskt liv i vårt land, exempelvis genom att, som det står i motionen Skydd för den judiska minoriteten av den liberala riksdagsledamoten Joar Forssell, klassificera synagogor, judiska skolor och andra judiska objekt som skyddsobjekt och därmed möjliggöra permanent beväpnad bevakning, fotoförbud och andra säkerhetsåtgärder.

Det är också viktigt, som anges i samma motion, att kunskap om antisemitism, inklusive dess nutida uttryck, skrivs in som ett obligatoriskt moment i grund- och gymnasieskolan samt på lärarprogrammet.

Likaså är det viktigt att kommuner och statliga myndigheter åläggs att säkerställa att inga offentliga medel går till organisationer som sprider antisemitism och förnekar Förintelsen.

Herr talman! Dessa och andra liknande åtgärder är viktiga. Men det allra viktigaste är att var och en av oss, på ett påtagligt och personligt sätt, manifesterar sin solidaritet med judarna i Sverige.

Därför deltog jag den 16 december förra året i chanukkafirandet, ljusets fest, som blev särskilt betydelsefull i en mörk tid som vår. Två dagar tidigare, den 14 december, hade 15 personer mördats i samband med chanukkas inledning i Sydney. Det var skakande att stå där, på Stockholms Norrmalmstorg, och se hur ljusen tändes och hur dansen tog vid – trots allt.

Ministern för civilt försvar, Carl-Oskar Bohlin, riktade den kvällen följande ord till de församlade:

”Oljan i lampan kommer aldrig att ta slut, och ljuset kommer att övervinna mörkret. Chanukka handlar om det judiska folkets okuvlighet. Ni bär detta inom er och ska känna stolthet över detta varje dag.”

Herr talman! Låt oss hörsamma dessa ord och tillsammans se till att oljan i den judiska minoritetens lampa aldrig tar slut.

Slutligen, herr talman, vill jag yrka bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

(forts. § 13)