Martin Melin

Fru talman! Ämnet för dagen är mängdbrott och Riksrevisionens rapport om hur Polismyndigheten hanterar utredningar av mängdbrott. Som tidigare talare har tagit upp finns det en hel del kritik i rapporten.

Det kanske är på sin plats att först förklara vad mängdbrott är för den som inte vet det. Förenklat kan man säga att mängdbrott är vardagsbrott, det vill säga den typ av brottslighet som är vanligast i Sverige och som de flesta som råkar ut för brott drabbas av.

Jag har jobbat med att utreda mängdbrott. Jag vet hur svårt det kan vara men också hur ineffektivt utredningarna kan skötas och hur lätt ärenden avskrivs.

Kritiken från Riksrevisionen handlar bland annat om att för få brott där det finns en utpekad gärningsperson klaras upp. I många fall är det befogat. Det har skett ett brott, men utredningen leder inte till att någon kan åtalas. I värsta fall bedrivs ingen utredning alls.

Men, fru talman, för att belysa hur svårt det kan vara att utreda mängdbrott med en utpekad gärningsperson tänkte jag ta ett exempel som inte är alltför sällan förekommande. Vi har personen A som slår personen B. Personen B slår tillbaka. Vittnen är personerna C, D och E. Platsen är, låt säga, Medborgarplatsen klockan 3.22 en fredagsnatt. Det är stökigt och mycket folk. Polisen kommer till platsen och konstaterar att alla inblandade är berusade. Därför håller man bara korta förhör, och ingen grips.

Två månader senare har en utredare jobbat ned högen av utredningar och fått tag på det här ärendet. Brottet är misshandel av normalgraden, alternativt ringa misshandel - ett vardagsbrott, ett mängdbrott. Utredaren håller förhör via telefon med personen A, som säger att han knappt minns något. Han minns att det var någon som slog honom, men han minns inte hur personen såg ut, om det var med höger eller vänster hand, var han blev slagen eller om han slog tillbaka. Han minns helt enkelt inte händelsen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om Polis-myndighetens han-tering av mängdbrott

Utredaren ringer sedan till personen B, som i princip säger samma sak. Han minns inte heller någonting, men han uppger att han tror att han knuffade någon efter att själv ha blivit knuffad.

Utredaren ringer därefter vittnena C, D och E. Vittnena C och D vill inte medverka. De vill inte vara med på bild alls. De vill inte prata med polisen. Vittnet E uppger att det var något bråk mellan två personer, men mer än så minns han inte. Han var för full.

Utredaren sammanställer detta, ett ärende av enkel beskaffenhet, och skickar det till en förundersökningsledare på polisen, som svarar med att avskriva det hela.

Detta var ett inte helt ovanligt exempel på ett ärende i statistiken med utpekad gärningsperson som inte ledde till åtal. Jag tror att alla förstår varför det inte gjorde det.

Fru talman! Ett annat vanligt mängdbrottsärende är anmälan om inbrott i källarkontor. En boende upptäcker att någon har klippt sönder låset in till källarkontoret och ur detta tillgripit fyra vinterdäck, värda låt säga 10 000 kronor. Brottstiden är någon gång mellan den 4 augusti och den 23 oktober. Det finns inga vittnen eller kvarlämnade spår på platsen.

Detta är ett klassiskt ärende, ett mängdbrott av enkel beskaffenhet, som avskrivs sekunden efter att anmälan har upprättats och godkänts - ett nummer i statistiken. Detta beror naturligtvis på att ett sådant ärende är omöjligt att klara upp och utreda - till den dag då den boende upptäcker att hans däck nu ligger ute till försäljning på Blocket.

Nu kommer det som Riksrevisionen bland annat är kritisk till och som allmänheten är kritisk till. Jag vet att det även finns poliser som är kritiska till hur det går till. Anmälaren, som blivit bestulen på sina däck och upptäcker dem på Blocket, ringer till polisen och berättar om annonsen om hans däck på Blocket. Han vill gärna att polisen följer med honom och hälsar på hos den som vill sälja hans däck. Polisen svarar att det inte finns några resurser. De kan inte följa med, tyvärr.

Detta hade kunnat vara en åtgärd som hade kunnat lösa ett inbrott alternativt ett häleri, kanske till och med flera sådana brott. En tjuv hade kanske kunnat gripas och sättas bakom lås och bom. I stället avskrivs ärendet med att spaningsuppslag saknas. Så får det inte gå till.

Att Riksrevisionen är kritisk till polisens utredningsresultat är inget nytt. Det är inte heller nytt att Polismyndighetens svar på kritiken är att de har gjort förbättringar. Så har det låtit genom åren. Vill man fördjupa sig i detta rekommenderar jag att man läser polisen och forskaren Stefan Holgerssons utmärkta rapporter. De finns på nätet.

Om man inte i större omfattning utreder de brott där det finns en utpekad gärningsperson eller stora möjligheter att identifiera en gärningsperson kommer förtroendet för polisen att dala. I dag är förtroendet för polisen väldigt högt. 70 procent har högt förtroende för polisen. Men bland dem som drabbats av brott och på så sätt kommit i kontakt med polisen är siffran betydligt lägre.

Fru talman! Regeringens direktiv till Polismyndigheten är numera att ambitionerna i det brottsbekämpande arbetet ska skärpas och höjas. Där har regeringen varit väldigt tydlig. Det vill jag skicka med till den nya rikspolischefen, som jag för övrigt vill gratulera till nya tjänsten - jag tror att hon kommer att göra ett mycket bra jobb. Men jag skickar med att jag kommer att bevaka väldigt noga hur Polismyndigheten tar till sig av Riksrevisionens rapport och de förbättringsåtgärder som föreslås.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Återrapportering från informellt möte mellan EU:s stats- och regerings-chefer den 6 oktober

Fru talman! Tack, statsrådet, för rapporten! På mötet tog man upp att vi måste stärka EU:s konkurrens- och motståndskraft. Ett led i det är bland annat att minska beroendet gentemot till exempel Kina.

Detta finns det en ganska bred samsyn kring bland medlemsstaterna, men det förutsätter att vi har samma uppfattning om vad som är ett hot, vad som utgör ett hot och hur vi hanterar hotet.

Ungerns president var, som vi hörde här, bland annat tidigare i veckan i Kina och skakade hand med höga företrädare för både Kina och Ryssland. Slovakien går mot en alltmer ryssvänlig politik. Tyskland har fortfarande sin naiva inställning gentemot Kina.

Samtidigt måste vi värna om frihandeln, och jag tycker att det är positivt att regeringen kontinuerligt fortsätter att trycka på det.

Min fråga till statsrådet är: Hur är EU:s förutsättningar att fortsätta att stå upp för eller att börja stå upp för ett minskat beroende av Kina och andra länder som hotar våra intressen? Och hur långt anser statsrådet att EU är berett att gå för att nå detta?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Frågestund

Fru talman! Även jag har en fråga till justitieministern.

Vi har som bekant brist på poliser i landet. Det vill jag inte lasta den här regeringen för. Det får tidigare regeringar, i pluralis, ta på sig ansvaret för.

Med anledning av säkerhetsläget i Europa i dag rustar inte bara försvaret utan även civilförsvaret upp. Där har polisen en viktig funktion. Då kan man fråga sig varför polisen inte rustar upp, för att förbereda sig på den förhöjda beredskap som eventuellt kan komma, med tanke på pandemier, flyktingströmmar och så vidare. Det är situationer som kommer att kräva ganska stora polisiära resurser.

Tidigare hade vi beredskapspolisen att ta till vid sådana uppdrag och situationer, men den lades ned i slutet av 90-talet. En särskild beredskapspolis levde kvar till 2012, men även den är borta. Beredskapspolisen kan användas även i fredstid, till exempel vid trafikdirigering, bevakningsuppdrag eller enklare trygghetsskapande uppdrag.

Min fråga till justitieministern är: Finns det någon möjlighet att eventuellt återinsätta beredskapspolisen?

Fru talman! Jag tänkte börja med att läsa upp några siffror: 2, 4, 4, 63.

Tvåan är antalet skjutna och dödade i Finland förra året. Den första fyran är antalet skjutna och dödade i Norge förra året. Den andra fyran är antalet skjutna och dödade i Danmark förra året. Siffran 63 är antalet skjutna och dödade i Sverige förra året.

Siffrorna 2, 4, 4, 63 - för mig är de talande, och de säger en hel del om att vi har en mycket allvarlig situation i Sverige.

Förra året blev alltså 63 personer skjutna och dödade. De flesta av dem var unga män som blev ihjälskjutna på grund av konflikter i den undre världen.

Att det uppstår konflikter inom kriminella kretsar är inget nytt. På 90talet hade vi bland annat konflikter inom olika etniska grupper. Vi hade mc-kriget och porrkonflikterna. I alla dessa konflikter sköt man, ibland med dödlig utgång. Man sprängde även portar och hus. Men inga av dessa konflikter kan mäta sig med den konflikt vi har fått uppleva i Sverige de senaste åren, den som populärt kallas gängkriget.

För sex år sedan skrev jag en debattartikel i en av kvällstidningarna där jag varnade för det stup vi var på väg mot när det gällde det ökade grova våldet bland unga män. Jag varnade för att om vi inte gjorde något åt det skulle vi få se en eskalering som vi förmodligen inte skulle kunna få stopp på.

Vi är nu vid det stupet. Jag undrar till och med om vi inte redan har halkat utför det.

I dag höll regeringen och justitieministern en presskonferens där man presenterade regeringens nya, mer effektiva rättspolitik och konkreta åtgärder mot den organiserade brottsligheten. Det var mycket bra som sades - tuffa reformer och konkreta förslag. Några av dem kommer jag att prata mer om här senare.

Fru talman! Jag har under det halvår jag varit riksdagsledamot använt delar av tiden till att träffa och prata med poliser, socialarbetare, kriminologer, lärare, jurister och före detta kriminella för att försöka ta reda på vad det är som är fel - och med fel tänker jag då på siffran 63.

Varför skiljer sig Sverige så mycket från övriga Norden när det gäller det dödliga skjutvapenvåldet, och hur ska samhällets olika aktörer göra för att få ned den här siffran?

Till att börja med är alla poliser jag har träffat överens om att de är för få. Och de har för många uppdrag som inte borde vara polisiära.

Det fattas poliser på alla positioner. Det fattas poliser i ingripandeverksamheten, det vill säga de poliser som jobbar längst fram i ledet och åker på akuta uppdrag. Och det fattas poliser som kan utreda brott.

En polis berättade för mig att man nu har så många skjutningar att man knappt tittar på ärenden där en person är skjuten från höften och nedåt och inte dör. De utredningarna hamnar i så kallad balans, alltså i högen av utredningar som får vänta. Så var det inte förr. Då var ett sådant ärende prioriterat.

En annan polis som jobbar med utredningar har berättat att han har fyra våldtäktsanmälningar med utpekad gärningsman som han inte ens har hunnit börja titta på, för han har fullt upp med att hjälpa till att utreda skjutningar med dödlig utgång.

Ett annat problem är att allt fler viktiga specialister och experter inom Polismyndigheten slutar, vilket leder till försämrade utredningsresultat.

Poliser som jobbar i utsatta områden är överens om vad de vill. Jag har träffat områdespoliser i Malmö, Göteborg och Stockholm, och de säger i princip samma sak: Låt oss jobba i fred, och låt oss få jobba med en insats under den tid vi behöver.

Det tar tid att jobba upp förtroende för polisen i vissa områden, och det är viktigt att förtroende skapas, inte minst när det gäller ungdomar. Det tar tid att lära känna dem som bor och verkar i ett område, och det tar tid att få en bild av hur det ser ut. Både de onda och de goda krafterna måste identifieras - det är först då man ser förändringar. Ungdomar som träffar på bra poliser och får förtroende för dem blir svårare för kriminella att locka över till den kriminella världen.

Det är nämligen det som sker i dag. Äldre kriminella påverkar barn att tro att polisen är ond och att polisen är fienden - detta i kombination med att barnen i området får pengar för enklare kriminella sysslor, som att gömma vapen eller knark eller hålla vakt vid brott. Man rekryterar helt enkelt barnen till sin verksamhet. Och med barn menar jag tioåringar.

Poliserna jag pratar med säger att det förr om åren var skolungdomarna i högstadiet som de besökte och pratade med, dels för att man blir straffmyndig vid 15 år, dels för att det är i högstadiet som många provar på alkohol, tobak och narkotika för första gången och den vägen ibland tyvärr hamnar i kriminalitet. Nu menar samma poliser att mer fokus måste läggas på att besöka skolorna tidigare och prata med elever redan i mellanstadiet, för det är därifrån de kriminella nu rekryterar.

Jag fick ta del av hur polisen i Malmö under några år hade jobbat mot en kriminell gruppering som helt hade tagit över ett litet centrum i Lindängen i Malmö. Gänget rekryterade ungdomar som fick göra allt från att hålla vakt till att förvara narkotika. De yngsta var så unga som 13 år. Gänget kontrollerade det lilla centrumet, och folk var rädda för dem.

Polisen bestämde sig för att göra en insats och fick här jobba ostört. Man jobbade systematiskt med att kartlägga vilka individer som gjorde vad och kunde sedan, genom både fysisk spaning och kameraövervakning, slå till mot gänget. Man fick till fällande domar, och flera av de yngsta förmågorna kom faktiskt bort från den kriminella världen.

Detta var ett lyckat arbete som gav resultat genom att poliserna fick jobba långsiktigt och utan att behöva avbryta för andra uppdrag. Man kartlägger, man spanar, man samlar in bevis och man slår till. Det är polisarbete 1.0. Men på grund av polisbristen i dag hinner poliserna knappt klart med kartläggningen innan man måste avbryta för att hantera andra uppdrag.

Det områdespoliserna efterfrågar från polisledningen är en mer renodlad och tydlig prioritering, och jag tycker att polisledningen måste vara skarpare mot regeringen och fråga vad den vill prioritera. Ibland undrar jag lite grann om rikspolischefen vet vilken verksamhet som fungerar och vilken som inte fungerar, och varför. Hur ser rapporteringen uppåt ut inom svensk polis, och rapporteringen vidare till den politiska ledningen? Och ställer rikspolischefen några krav nedåt i organisationen?

En annan sak som blir lidande genom att vi har för få poliser i Sverige är att viktiga utbildningar och fortbildningar för poliser får stå tillbaka. Sverige har, som vi hörde förut, en av världens bäst utbildade poliskårer, och det ska vi fortsätta ha; det är viktigt.

Faktum är att hela vår demokrati kräver att vi har en väl fungerande poliskår. Om de kriminella får ta över kommer det att påverka hela vårt samhälle. Vi vet att kriminella redan i dag tar sig in, eller försöker ta sig in, i myndigheter, i politiken och i förvaltningar. Detta är ett hot som måste tas på mycket större allvar än jag upplever är fallet i dag. Vi vill inte att personer med kopplingar till kriminella nätverk ska vara delaktiga i beslut som gäller till exempel brottsbekämpning. Jag höjer återigen ett varningens finger här.

Jag nämnde siffrorna 2, 4, 4 och 63 - att vi har ett gigantiskt problem med att unga män skjuter ihjäl varandra här i landet. Och frågan är vad vi ska göra för att inte stå här nästa år med samma dystra siffror. Vad är lösningen?

Till att börja med kommer detta att ta tid och kosta pengar, och det kommer att kräva både svåra och tuffa reformer, som dem vi hörde regeringen presentera i dag. Men jag tror faktiskt att det finns åtgärder som kan bromsa upp den negativa utvecklingen. Man måste åtminstone hoppas och tro.

Vi har i dag cirka 9 000 individer som är aktivt kriminella i olika nätverk. Om man räknar in svansen, det vill säga de som står med ena foten i kriminalitet och den andra i ett ordnat leverne, är siffran nästan 20 000. Och för varje individ som på ett eller annat sätt plockas bort från kriminaliteten och gatan kommer det två nya.

Primärt är alltså den viktigaste åtgärden att stoppa nyrekryteringen. Det är det absolut viktigaste som samhället nu måste ta tag i. Hur gör vi då det?

Jag säger: skolan. Där måste barn som har det svårt tidigt få hjälp, från årskurs 1. Det måste finnas stödresurser som kan avlasta lärarna och hjälpa dem som har det svårt. Lärarnas roll måste bli mer renodlad så att de kan fokusera på det rena lärandet.

Jag förespråkar att man inrättar specialklasser, sådana som fanns förr. Kritiker mot detta säger att barn som placeras i sådana klasser blir exkluderade och får dålig självkänsla. Jag kan meddela att de blir exkluderade och får dåligt självförtroende redan när de sitter i klassrummet eftersom de hela tiden blir påminda om och får höra att de är sämst. Och om du inte får respekt i klassrummet kan du genom att bli involverad i kriminella nätverk få respekt på skolgården. I vissa områden fungerar det tyvärr så.

Förskolan har också en viktig roll. De barn som inte pratar svenska i hemmet och inte heller lär sig det i förskolan kommer direkt att hamna i underläge när de sedan börjar i årskurs 1 i skolan. Att kunna svenska språket är viktigt.

Skolan har alltså en jätteviktig roll i att stoppa nyrekryteringen. Och jag vet att skolan i dag skriker efter mer pengar så att de kan anställa till exempel stödresurser.

Jag har träffat lärare i utanförskapsområden, och de är uppgivna. Ingen vuxen skulle få arbeta i en sådan miljö som våra barn befinner sig i, i klassrummet, sa en av dem till mig. Flera lärare berättade att de inte blir förvånade när tidigare elever hamnar i grov kriminalitet. Det hade de kunnat berätta redan i årskurs 5, sa de.

Skolan är alltså viktig, kanske det viktigaste, för att stoppa nyrekryteringen.

Fru talman! Det andra som måste göras är att öka den polisiära närvaron, framför allt på de platser och i de områden där kriminella rör sig, förvarar vapen och narkotika, styr de boende, kontrollerar och hotar näringsidkare och i vissa fall även har påverkan på kommun och förvaltning. Det måste bli jobbigt att vara kriminell. De ska ha polisens ögon på sig 24:7, 365 dagar om året.

Låt oss prata om det omstridda förslaget om visitationszoner i ett begränsat område under en begränsad tid. Det kan röra sig om ett område där olika kriminella uppehåller sig - ett torg i ett utanförskapsområde där det ett tag har varit oroligt med många skjutningar eller varför inte Stureplan i Stockholm, där många kriminella rör sig. Det ska vara en plats där det finns ett behov för polisen av att kunna leta efter vapen och på så sätt förhindra skjutningar.

Lagen om visitationszoner ger polisen rätt att visitera en person i syfte att eftersöka vapen, och det krävs inte skälig misstanke för att göra detta. Det betyder inte att polisen kommer att visitera varenda person de ser. Tittar man på hur detta används i Danmark ser man att det är extremt sällan som en visitation genomförs av en person som inte tidigare har varit föremål för polisens insatser. Man har således en hög träffrekvens. Dessutom används visitationszoner sparsamt. I Danmark handlar det om ungefär 200 gånger på 20 år.

Visitationszoner är ett i raden av bra och användbara verktyg vid riktade insatser. I Danmark är det dessutom dubbla straff om man påträffas med vapen inne i en visitationszon. Man går lite mer all-in i Danmark.

Man kan absolut, som vissa politiker gör, misstro polisen och tro att med visitationszoner kommer polisen att leta i väskor och fickor på alla de ser. Men då har man inställningen att polisen är en yrkeskår som missbrukar sitt förtroende, och den inställningen skulle jag önska att folkvalda skulle sluta att ha. Stå i stället upp bakom den poliskår vi har - fördöm gärna enskilda polisers ingripanden, men döm inte kollektivet!

Visitationszoner är ett bra verktyg i kampen mot skjutvapenvåldet. Jag tycker att det är synd att jag inte kan vara kvar i riksdagen för att följa den debatten vidare.

Poliserna i de här områdena välkomnar ett annat lagförslag, nämligen vistelseförbud. I de länder där det används är det ett väldigt effektivt och bra redskap för att slå sönder gängkonstellationer. Även i Danmark, såklart, används vistelseförbud med framgång. Faktum är att många länder i Europa använder sig av det.

Kameraövervakning är för vissa liberaler ett svårt dilemma. Det handlar om den personliga integriteten kontra förmågan att lösa brott och på så sätt ge människor mer frihet genom ett tryggare samhälle.

Kameror förhindrar sällan brott, men de är ett bra verktyg för att samla in bevis för att kunna lösa brott. Och näst bäst, efter att kunna förhindra brott, är ändå förmågan att lösa brott.

Redan i dag blir vi filmade varje gång vi går in i en butik eller mataffär, när vi åker tåg och båt eller flyger. Varför är vissa så rädda för att bli filmade när de går på en gata - en filmad sekvens som med 99,9 procents sannolikhet aldrig kommer att betraktas av någon?

Anonyma vittnen är ett förslag som ligger på regeringens bord. Där möts jag av axelryckningar hos poliser. Även garvade åklagare är inte helt säkra på vad de tycker, så jag välkomnar en utredning som kan bringa klarhet i vad ett sådant förslag skulle leda till rent praktiskt.

I dag finns brottet övergrepp i rättssak om någon hotar ett vittne, där syftet är att skrämma vittnet och tysta vittnet. Där måste samhället bli mycket mer tydligt om hur man vill reagera när ett vittne skräms. I dag är det alldeles för lamt. Jag vill se en automatisk häktning och ett minimistraff på två år för brottet. Detta skulle också vara en markering från samhället att det inte är okej att hota dem som ställer upp och vittnar. Vi har under alltför lång tid försummat brottsoffren. Vi måste flytta fokuset från förövaren till offret. Ett vittne förtjänar alltid stöd av samhället.

Det måste också utredas noggrannare vad vi kan göra för att skydda poliser och åklagare. Där gör offentlighetsprincipen att det i dag är alltför enkelt för kriminella att få tag på personliga uppgifter om tjänstemän. Ingen polis eller åklagare ska tvivla på att samhället står bakom dem i kampen mot kriminaliteten. Inget hot ska få en polis att tveka inför ett ingripande. Det är viktigt att de som jobbar med brottsbekämpning, och där inkluderar jag även domare och personal inom kriminalvården, skyddas genom lagar och förordningar som fungerar.

Brotten övergrepp i rättssak och hot mot tjänsteman måste uppvärderas när det kommer till straffskalor, eller om det är i praxis det brister. Vissa individer som polisen i dag möter är personer utan konsekvenstänk. Sådana individer är farliga, både för poliser och för allmänheten, och de bör sitta inlåsta.

Fru talman! Det tredje vi bör göra är att sluta vara naiva och att sluta gissa och tro. Vi måste börja lyssna mer på vad verkligheten säger än på vad våra förhoppningar och viljor säger. Om vi tror att unga män blir kriminella för att de bor i ett fattigt område och formar vår politik utifrån det blir det ju fel när all forskning och alla röster från dem som vet säger att det inte alls är det som avgör. Då blir politiken fel, och insatser och resurser hamnar inte där de ska.

Vi vet alla här att majoriteten av de ungdomar som växer upp med fattiga eller outbildade föräldrar i ett utanförskapsområde inte blir kriminella. Där dör ju tesen att fattigdom är orsak till kriminalitet. Inte sällan hör jag hur partier på den vänstra falangen påstår sådant, helt utan belägg.

Dessutom finns det unga män med mycket pengar som ändå fortsätter med sin kriminalitet. Det är alltså i stället något annat som styr eller lockar. De flesta insatta nämner respekt och värderingar när jag frågar vad det handlar om. De unga som ger sig in i eller blir indragna i kriminalitet gör detta för att de vill vara någon. De vill synas och få respekt. Följdfrågan då blir såklart: Hur ger man en ung man den självkänsla som behövs för att han ska känna sig sedd och hörd utan att behöva begå brott?

Där har jag inget svar, och jag läser sällan att andra har det heller. Men för att återknyta till det jag sagt tidigare om skolan tror jag att vi där någonstans har en lösning. En lyckad skolgång leder sällan till kriminalitet.

Man får inte glömma bort att de unga män som i dag är djupt indragna i kriminalitet, kanske med skulder både ekonomiskt och i form av tjänster, inte har några andra vänner än de kriminella de umgås med. Om samhället då genom avhopparverksamhet tar de här männen från den grupp de brukar vara i och placerar dem någon annanstans är det ett liv i ensamhet som erbjuds. De före detta kriminella som jag har träffat på har haft turen att träffa rätt personer från socialtjänsten eller från polisen och har fått en rejält uppbackad nystart med stöttning. Några av dem är numera välutbildade, och vissa jobbar med att förhindra att fler blir som de en gång var. En före detta kriminell som fått skuldsanering på en halv miljon säger att han nu jobbar med ungdomar för att han på så sätt vill betala tillbaka till samhället.

Avslutningsvis skulle jag vilja uppmana justitieutskottet att fortsätta bevaka svenska folkets intresse och vilja - att vi ska ha ett tryggt och säkert samhälle, ett samhälle där ingen ska känna oro över att bli utsatt för brott. Det är ett samhälle där unga och gamla, män som kvinnor, eller vad man än identifierar sig som, får leva i fred - ett samhälle där de goda krafterna få råda och där polisen inte är något som väcker uppmärksamhet när den kommer utan är ett naturligt inslag i gatubilden.

(Applåder)

(forts. § 14)

Polisfrågor

Herr talman! Med anledning av det allvarliga och försämrade säkerhetsläget i Sudan och den fara det medför för de svenska medborgarna i landet har Liberalerna i dag, genom att godkänna det utskottsinitiativ som utrikesutskottet har tagit fram under helgen, givit regeringen mandat att använda väpnad militär personal för att genomföra en evakuering och vid behov en fritagningsinsats av de svenska medborgare som befinner sig i landet.

Jag har högsta förtroende för den personal från Försvarsmakten som ska genomföra detta mycket, mycket svåra uppdrag. Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 2.)

Herr talman! Jag vill tacka för jättesnälla ord. Det har varit en fröjd att vara i utrikesutskottet. Samtliga ledamöter är väldigt kunniga och pålästa. Efter att ha suttit i utrikesutskottet i ett halvår har jag fått väldigt stor respekt för det politiska arbete som bedrivs i det här huset. Det gäller samtliga partier. Vilka politiker som sitter i utrikesutskottet! De är kunniga, duktiga och drivna. Jag håller inte med dem i alla frågor. Men de är otroligt kunniga.

Herr talman! Du kan vara stolt över det utrikesutskott som finns i Sveriges riksdag och den kompetens som finns där.

Tack så mycket!

Herr talman! Tack för frågan, ledamoten!

Jag ska villigt erkänna att jag inte är jätteväl inläst på situationen i Västsahara. Jag beklagar det. Jag nämnde inte Västsahara. Jag nämnde inte heller Taiwan, Venezuela eller Sudan. Det finns massor av orosområden i världen som jag inte nämnde. Västsahara är tydligen ett av dem. Jag beklagar det. Jag ska försöka ta med alla områden i mitt nästa anförande. Men man måste ju välja lite under de få minuter man har på sig.

Det svar jag dock kan ge är att jag som liberal såklart vill lösa alla konflikter i världen. Jag vill inte att det ska finnas krig, svält eller orättvisor någonstans, inte heller i Västsahara. Om jag som liberal kan göra något åt det kommer jag självklart att göra det, även i den här regeringskonstellationen.

Herr talman! Jag har en dotter, och jag kan försäkra ledamoten om att jag vill att min dotter ska växa upp i en jämställd värld och att hon ska betyda lika mycket som män. Det kan jag garantera ledamoten, till 100 procent. Jag är den första som skulle stå på barrikaderna om det behövdes.

Att det ser ut som det gör i världen är jag också den första att beklaga. Jag läste någonstans att en av fem parlamentariker i världen är kvinna - en av fem. Det är förskräckligt. Jag kan dessutom tänka mig att siffran är ännu lägre i vissa länder. Jag tror inte att vi kommer att lösa det här och nu. Men vi kan åtminstone göra vad vi kan.

Ledamoten nämnde att grundproblemet med den feministiska politiken är hur den bedrivs i dag. Då är frågan om det är ett grundproblem som har kommit till under de sex månader vi har haft en ny regering eller om det är effekter av en dålig utrikespolitik som bedrevs av den förra regeringen. Jag vet inte. Ett grundproblem är att ganska stort problem. Om det har uppkommit nu, är det då effekter? Det är det jag försöker förstå.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationella relationer m.m.

Vad har hänt på sex månader som har gjort att världen helt plötsligt är jättedålig och att jämställdheten i världen har förfallit totalt? Jag förstår inte vad som har hänt på sex månader. Jag försöker förstå, men jag får inte in det riktigt. Är det ett nytt grundproblem?

Det kan alltid göras mer i alla sammanhang och alla situationer, oavsett om det gäller bistånd eller arbete för jämställdhet internationellt. Den här regeringen kommer också att försöka göra mer. Men just nu ser det ut som det gör. Det får vi nog acceptera.

Herr talman! Jag tackar så mycket för frågan. Jag fick frågan om nätverket också förra veckan i samband med en debatt här i kammaren, och jag har samma svar nu som då. Svaret är att jag inte har något svar. Det är beklagligt att saker och ting som fungerar läggs ned, det tycker jag också. Därför säger jag: Fortsätt kampen för att se till att saker som funkar ska fortsätta fungera! Jag kan inte hjälpa ledamoten med detta här i dag, tyvärr, men sluta aldrig att ta den kampen!

När det gäller om det ska heta feministisk utrikespolitik eller kanske kallas strategisk jämställdhetspolitik är det viktigaste för mig fortfarande vad politiken ger, inte vad den kallas. Det kommer det alltid att vara. När jag läser igenom dagens utrikespolitik och ser vad den leder till, när jag läser biståndsbudgeten och ser vad pengarna ska gå till, ser jag väldigt mycket arbete för jämställdhet. Jag vet inte riktigt vad det är som har försvunnit.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationella relationer m.m.

Det kan hända att det är saker som har minskat, och det beror naturligtvis på att det inte finns pengar nog. Vi har en ekonomisk situation i världen som gör att vi minskar stödet till i princip allt. Men jag ser hur vi lägger pengar på att hjälpa mödravården runt om i världen, hur vi hjälper till att utbilda män i jämställdhet och hur vi i den mån det går försöker hindra tvångsäktenskap och barnäktenskap. Jag ser att den här regeringen stöttar väldigt mycket feministiskt arbete runt om i världen. Jag vet inte vad som är fel med det.

Fru talman! Sveriges roll i internationella relationer ska vara fast förankrad i värderingar och principer som genomsyrar vår liberala demokrati.

Precis som anförts i regeringens utrikesdeklaration ska vi prioritera att föra en i första hand svensk och europeisk utrikespolitik. Detta har blivit än viktigare på grund av det allvarliga säkerhetspolitiska läge vi befinner oss i efter Rysslands anfallskrig mot Ukraina.

Samtidigt ska vi komma ihåg att det inte är något nytt att svensk utrikespolitik ska utgå från att värna svenska intressen och stå upp för demokratiska värderingar. Det har vi alltid gjort, och det ska vi alltid göra.

Sverige ska vara en ansvarsfull medlem i internationella organisationer. Vårt engagemang ska synas och höras. Vi värnar om den europeiska säkerhetsordningen och tror på ett världssamfund som bygger på det regelbaserade internationella systemet. Vi tror på ett effektivt och resultatorienterat FN, och vi tror på att det är de demokratiska principerna som bygger det gemensamma internationella systemet starkt.

Det är viktigt att arbetet med att bryta mönstret att allt färre länder räknas som demokratier fortsätter. Vi behöver demokratier, inte regimer.

Det arbete som Liberalerna och samarbetspartierna i regeringen bedriver inom utrikespolitiken måste också intensifieras på andra områden. Kampen mot terrorism, kampen mot auktoritära tendenser hos vissa stater och kampen mot förtryck på basis av etnicitet eller sexuell läggning, för att ta några exempel, är alla områden där Sverige måste ta striden varje gång.

Fru talman! Vi ska även ta striden för demokratin och jämställdheten. För oss liberaler är jämställdhet frihet. Det är därför av stor betydelse för oss att regeringens utrikesdeklaration anger jämställdheten som ett prioriterat område.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationella relationer m.m.

Det har här i kammaren diskuterats olika etiketter på utrikespolitiken. Vi har tidigare hört att man vill se mer av etiketter av typen feministisk utrikespolitik. För vissa partier verkar det vara viktigare att diskutera ord och etiketter än innehåll. Jag menar att ingen bok bör bedömas efter dess pärm. Om man slår upp boken och inte stirrar sig blind på omslaget kan man läsa att Sverige med den nya regeringen faktiskt driver en aktiv utrikespolitik för jämställdheten, där feministiska värderingar återfinns.

Det handlar till exempel om att fortsätta ha fokus på ökad frihet och en stärkt ställning för kvinnor och flickor, bland annat genom att Sverige främjar kvinnors och flickors egenmakt genom rätten till utbildning, till exempel i Afghanistan. Vi stöder även kvinnors kamp i Iran. Vi uppmärksammar och jobbar för att det ska bedrivas arbete för att motverka och i värsta fall utreda våldtäkter som sker i Ukraina med anledning av kriget.

Internationellt arbete är ett abstrakt uttryck som det kan vara svårt att sätta ord på. Låt mig därför knyta an till vad jag och andra poliser uppmärksammar och inte sällan möter i vårt arbete, nämligen mäns våld mot kvinnor och den effekt det har.

Sverige måste också i internationella sammanhang verka för att hejda alla former av könsrelaterat våld och även hemskheter som barn- och tvångsäktenskap samt hedersrelaterat våld och förtryck. Detta måste vi alla stå upp för, oavsett partitillhörighet. Jämställdhet i det internationella arbetet är prioriterat för den här regeringen.

Jag och Liberalerna delar i mycket de åsikter och värderingar i dessa frågor som Miljöpartiet och Socialdemokraterna och även Vänstern för fram, men jag menar samtidigt att dessa värderingar faktiskt tas om hand av den nuvarande regeringen genom den utrikespolitik som bedrivs. Sedan kan det alltid göras mer om man inte är nöjd med det.

Herr talman! Förtryck är påtagligt närvarande när vi diskuterar internationella relationer. Vi följer med intresse det iranska folket och dess kamp mot den brutala regimen i landet. Det är extra närvarande för oss riksdagsledamöter när demonstranter veckovis möter oss utanför riksdagen och påtalar och sprider information om regimens hänsynslösa politik mot det egna folket, inte minst mot kvinnor.

Det är modiga kvinnor som tar av sig slöjorna. Det är modiga män som stöder deras kamp. Och detta är ingen kamp mot religionen, det är en kamp mot en auktoritär regim som vill påtvinga ett land med 88 miljoner invånare sin tolkning av religionen. Religion och religiösa ritualer ska vara ett fritt val, inte någon annans beslut eller tvång.

Sverige och EU har att vara tuffa mot den iranska regimen på det sätt som bäst gynnar de iranska kvinnorna här och nu, och även på lång sikt. Vi tror på tuffa, riktade sanktioner mot ledande personer inom bland annat det iranska revolutionsgardet. På sikt får vi se om det kan behöva göras mer och i andra former än genom sanktioner. Sverige ska fortsätta vara en stark röst för att kvinnorna i Iran ska få sin frihet.

Herr talman! Rysslands brutala anfall mot en suverän stats territoriella integritet är ett folkrättsvidrigt angrepp som inte har någon plats i det internationella regelbaserade systemet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationella relationer m.m.

Det brukar sägas att alla hjältar inte bär mantel. Hjälten i Kiev bär militär munktröja. När västledare erbjöd eskort frågade han var stödet var. När de ville skicka räddningshelikoptrar frågade han efter ammunition.

Men inga hjältar står själva. Jag tror inte att man är en hjälte förrän man har inspirerat andra att vara hjältar, och det har Zelenskyj gjort. Det ukrainska folket har visat den sanna definitionen av motståndskraft och frihetslängtan. Låt oss aldrig glömma att de strider för sitt folk, sina familjer, sitt land, sin demokrati - men också för Sveriges och Europas frihet och framtid.

Det är en ynnest att kunna stå här och tala i riksdagen utan rädsla för nedfallande bomber. Våra kollegor i Ukraina kan inte ta sin frihet för given. Våra ord här i denna kammare får därför inte vara bara ord. Låt oss lova varandra att våra stora ord också framöver leder till stora handlingar. Vi måste fortsätta att leverera ekonomiska, militära och civila stödpaket till Ukraina ända till freden.

I detta anförande instämde Ann-Sofie Alm (M).

Herr talman! Jag har en fråga till justitieministern.

Den förra regeringen hade som mål att det skulle vara 10 000 fler polisanställda vid utgången av år 2024. Det är ganska snart. Den nuvarande regeringen har ju hakat på detta med 10 000 fler polisanställda. Målet med detta är att det ska bli 26 200 poliser i Sverige. Om vi går ut på gatan i dag och frågar de 22 000 poliser som arbetar om de tror att detta mål kommer att kunna uppnås kommer nog samtliga att säga nej.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Frågestund

Min fråga till justitieministern är: Hur ska vi uppvärdera polisyrket och göra det mer attraktivt?

Fru talman! Väldigt mycket om Ukraina har redan sagts här i dag, och jag vill bara instämma i vad många föregående talare har sagt.

Vi här i Sveriges riksdag tar kraftigt avstånd från Rysslands vidriga invasion och anfallskrig mot Ukraina. Det finns i dag inget parti som inte står bakom ett rejält fördömande. Attacken är en kränkning av Ukrainas territoriella integritet och suveränitet. Den är ett brott mot folkrätten och fördöms såväl av FN som av EU.

De ukrainska soldaterna slåss i dag i skyttegravar för att försvara sitt land, för att försvara sina familjer och för att försvara sina barns framtid. De slåss för sin överlevnad.

Men i de ukrainska soldaternas händer ligger även Europas frihet och Sveriges frihet. Vi har ett anfallskrig i Europa med ett Ryssland som urskillningslöst bombar sönder byar och städer. Vi ser hur civilbefolkningen drabbas hårt och tvingas fly när bomberna kommer och skotten viner. Vi ser hur civila avrättas och lemlästas. Vi får rapporter om att kvinnor och flickor drabbas hårt av sexuellt våld i konflikten, och det är viktigt att våldtäkter dokumenteras som krigsbrott och utreds. Vi ser familjer splittras, antingen genom flykten eller genom döden.

Det sker ett systematiskt angrepp mot den ukrainska identiteten i form av övergrepp mot barn och föräldrar, då ett avskyvärt, medvetet mönster av kidnappningar av ukrainska barn sker från ukrainsk mark till rysk mark. Putin vill på detta vis radera den ukrainska identiteten.

Och detta händer nu, i dag. När vi svenskar börjar leva upp och välkomnar våren, när vi ser ljuset och börjar planera för mysiga eftermiddagar på uteserveringarna, när körsbärsträden i Kungsträdgården slår ut i blom - då, samtidigt, bombas barnfamiljer på väg hem i Ukraina. Det skjuts och mördas i Ukraina, och vi får aldrig blunda för det, medan vi sitter här.

Fru talman! Soldaterna i Ukraina slåss även för oss. Vi är nog alla väl medvetna om att ifall Ukraina faller kan det betyda att även andra länder faller.

I Putins värld är det han som bestämmer, och han vill se en ny, stor, ryskledd union. Han vill helt enkelt ändra världsordningen.

När Putin planerade att invadera Ukraina trodde han att det skulle bli en enkel match. Han trodde att "pajasen", som han kallar Zelenskyj, inte skulle kunna stå emot, att han enkelt skulle kunna bytas ut mot någon mer ryssvänlig marionett. Putin missbedömde även det ryska folket, som han trodde skulle välkomna ett ryskt övertagande.

Det blev inte som Putin trodde. I stället steg Zelenskyj fram som en stark folklig ledare och fick med sig det ukrainska folket, som gick man ur huse, beväpnade sig och tog strid mot ryssen.

Och man har gjort det bra. Man har lyckats försvara huvudstaden, och man har lyckats återta kontrollen över flera av de områden som ryska trupper tidigt i invasionen tog över.

Det ukrainska folket backar inte. Men de behöver hjälp - humanitärt, ekonomiskt och militärt - och det ska de få. Jag är glad och stolt över att Sveriges regering är generös med bidrag till våra bröder och systrar i Ukraina och att det finns ett brett stöd för det även här i kammaren.

Putin missbedömde också EU. Han ville se ett svagare EU, men han fick ett starkare och än mer enat EU. Samarbeten skulle försvåras, men i stället har de snabbats på. Putin ville även se ett svagare Nato, men han fick i stället ett starkare Nato med fler medlemsländer.

Jag hoppas att denna enighet håller i sig, för det här kriget kommer att hålla på länge. Det finns tydliga indikationer på att Ryssland nu har ställt in sig på en mångårig konflikt. Därför bör vi på allvar diskutera hur EU-länderna och våra partner bör utforma en mer systematisk, långsiktig och flerårig plan för ett starkt europeiskt stöd, såväl ekonomiskt som militärt.

Det Putin vill är att vi i väst ska tröttna och så smått börja överge Ukraina. Men det får aldrig hända. Vi måste visa det ukrainska folket att vi står bakom dem ända till segern.

Fru talman! Återuppbyggnaden av Ukraina är redan igång, och det sker finansiellt med statliga bidrag, genom bistånd och med lån. Det sker också med hjälp av frivilliga insatser, och jag skulle vilja ge dem lite uppmärksamhet här.

Jag träffade Johan som jobbar med organisationen Operation Aid, som för övrigt fick mottaga ett offentligt tack från försvarsministern häromveckan. Bara dagarna efter invasionen började han sitt arbete med att hitta frivilliga som kunde hjälpa till med att ta emot flyktingar från Ukraina här i Sverige. Han såg till att organisera alltifrån mottagandet vid polska gränsen till tak över huvudet här i Sverige. Veckorna efter invasionen jobbade Johan och de andra i organisationen dygnet runt. De gjorde ett jättejobb, och allt detta bekostades av frivilliga donationer - donationer från svenska folket.

Operation Aids arbete i Ukraina har fortsatt sedan dess. Långt inne i Ukraina, nära fronten, delar de ut alltifrån vatten till matkassar och byggmaterial och leksaker till barnen. De möter sönderbombade hem och splittrade familjer, och de gör det med risk för sina egna liv.

Till alla de frivilliga som jobbar för att folket i Ukraina ska få det bättre och en mer dräglig tillvaro: Tack så jättemycket! Ni är hjältar!

Vi liberaler tror på det europeiska samarbetets förmåga att knyta folk och länder samman. När partier i den här kammaren börjar planera inför nästa års val till Europaparlamentet får vi inte tappa fokus på Ukrainas medlemsansökan. Liberalerna välkomnar att utskottet ser ett ställningstagande att betrakta Ukraina som kandidatland till EU som ett "orubbligt stöd för landets rätt att självständigt och utan inblandning göra sina utrikespolitiska vägval."

Vi liberaler ställer oss också bakom beslutet att låta Internationella brottmålsdomstolen få starta en utredning gällande krigsbrott. Det skickar signaler till de ryska ledarna, både politiker och militärer. Initiativet från ICC att förutom Putin även utfärda en arresteringsorder mot Rysslands kommissionär för barns rättigheter, Maria Lvova-Belova, är särskilt välkommet då hon är ansvarig för de systematiska kidnappningarna, som jag nämnde tidigare.

Ukraina

Ingen skyldig ska komma undan, utan de som har varit ansvariga ska ställas till svars. Det är vi skyldiga det ukrainska folket.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 8.)

Fru talman! Det gläder mig att vi delar synen på vad som är viktigt: kvinnors rättigheter, hbtq-frågor och så vidare. Ledamoten sa att vi hade kunnat gå hand i hand med andra partier. Då säger jag att Miljöpartiet är välkommet att i stället rösta med oss, så blir det lättare att få igenom förslag på dessa områden. Ni är jättevälkomna. Vi står någonstans på samma planhalva, och då är ni välkomna. Var så god!

Sedan var det frågan om FN och varför vi vill dra ned på de multilaterala organisationerna. Det är för att vi hellre vill lägga pengarna på de mindre organisationerna, som vi tror - jag säger tror; vi vet inte, och ledamoten vet inte heller - kan innebära att det blir ett mer effektivt arbete och framför allt mätbart så att vi kan se resultatet på ett annat sätt. Det är från resultat vi kan se vad som fungerar och vad som inte fungerar. I en stor organisation är det lätt att resultat försvinner iväg eller blandas ihop med andra resultat - dåliga med bra så att de ser bra ut. Mindre organisationer som jobbar effektivare på lokal nivå kommer att visa resultat - bra eller dåliga. Därför tror vi att det är bättre.

Fru talman! När det gäller att arbeta fram den nya reformagendan för bistånd sker detta, som ledamoten vet, på andra sidan kanalen i Rosenbad. Liberalerna värnar det vi har pratat om förut, nämligen jämställdheten och kvinnors rättigheter i världen. Vi ser att demokratierna blir färre, och vi vill jobba med de frågorna. Vi står upp för hbtq-personers rättigheter runt om i världen - vi kan se hur de blir sämre. Det är några exempel på vad vi vill jobba med.

Vi kommer i framtiden att jobba för att vara en stark röst för att biståndsbudgeten procentuellt inte ska sjunka. Det arbetet kommer vi aldrig att överge. Jag sa till en tidigare ledamot att vi kommer att vara som en terrier i dessa frågor. Det står jag fortfarande för, och jag vet att mina partikamrater gör likadant.

Precis som ledamoten vet handlar det om att ge och ta när flera partier förhandlar, men vi jobbar för det.

Fru talman! Personligen är jag inte speciellt bunden vid vad saker och ting heter eller kallas. Jag vill gärna se till vad det i stället är för någonting. För mig är feminism jämställdhet, och jag är för jämställdhet till hundra procent. Jag vill se även att politiken är jämställd, det vill säga att resultaten av politiken blir jämställda. För mig är det väldigt viktigt.

Nu tappade jag frågorna lite grann, eftersom jag fastnade redan i början kring de 2 ½ miljarderna. Det är ju så att 2 ½ miljard är ganska mycket pengar. Ledamoten räknade förut upp vad det kan användas till och hur mycket gott man kan göra med det. Problemet är att för varje person som ledamoten räknade upp finns det tusen till som sitter och väntar och inte får någon hjälp. Det finns alltså inget tak för hur mycket man kan hjälpa den här världen. Så är det bara.

Jag tycker att Sverige gör ett gott jobb. Vi är bland de bästa i världen på att ge bidrag, och då tycker jag inte att vi ska behöva stå här i kammaren, oavsett vilket parti vi tillhör, och diskutera 0,03 procentenhetet hit eller dit. Vi är bland de bästa i världen - kan vi inte bara vara stolta över det och göra det bästa av det? Det finns andra listor där vi också ligger högst och som vi måste bort ifrån. Det skjuts mest i Sverige i världen. Unga män dör. Den listan vill vi inte ligga högst på, och vi kan jobba med det också.

Jag tycker att vi ska vara stolta över den biståndspolitik vi har. Vi ger den här regeringen några år, och så får vi se om det blev bra eller inte.

(Applåder)