Martin Ådahl

Herr talman! I dessa dagar, dessa veckor och dessa månader pratas det mycket om ekonomi vid svenska köksbord. Jag noterar själv att alla omkring en frågar: Vad kommer regeringen nu att göra? De oroar sig för sin ekonomi. De oroar sig för sina jobb. De oroar sig för att lönerna har urholkats så mycket. De vågar faktiskt inte konsumera. Det är också det vi ser indikatorer på och ser i prognoser.

Vi har redan sedan tidigare en halv miljon arbetslösa. Det är ett av västvärldens högsta arbetslöshetstal. Det sticker ut, eftersom arbetslösheten faller i resten av omvärlden. Vi har redan konkurser på rekordnivåer. Vi har framför allt en återhämtning som helt kommit av sig. Samtidigt har vi dessutom en återkomst av höga matpriser, som drabbar många hushåll som har det väldigt tufft i vardagen.

Vi har haft en period där den nya regeringen tyvärr har höjt kostnaderna för företagen och för att anställa i stället för att sänka dem. Man har till exempel höjt arbetsgivaravgifter, vilket tyvärr leder till att arbetslösheten stiger.

Till det kommer den extrema osäkerhet som tullkaoset har skapat – det framfördes mycket vältaligt av ledamoten Edward Riedl från Moderaterna. Det är fullkomligt hejdlösa svängningar upp och ned när det gäller tänkta tullsatser, vilket skapar stopp i världshandeln, stopp för investeringar och stopp för anställningar. Vi ser nu hur många av våra tyngsta prognosmakare skriver ned tillväxten dramatiskt. Den återhämtning som inte kom med den här regeringen kommer ännu mindre nu.

Centerpartiets poäng är att i ett sådant här läge måste en regering trots allt göra mycket, mycket mer än att uppmuntra köksrenoveringar. Bekymret är inte att regeringen gör den här förstärkningen av rotavdraget utan att det är det enda man gör. Problemet är allt annat som man inte gör.

Det är ingen större hemlighet att vi i Centerpartiet verkligen älskar rotavdraget. Vi tycker att det är ett utmärkt sätt att slippa svartarbete och ta in en hel bransch i trygghetssystemen och få den att blomstra och betala skatt. Men kära regeringen: Det är på tok för smalt! Det är för små sysselsättningseffekter enligt regeringens egen proposition, herr talman. Vi kan inte vända krisen bara genom att byta köksluckor.

Centerpartiet tycker att vi behöver ett riktigt krispaket som sänker kostnaderna för att anställa, som sänker de arbetsgivaravgifter som regeringen har höjt för alla företag som har drabbats av krisen, inte minst alla exportföretag som får ta emot den första chockvågen av Trumps tullkaos och alla de småföretag på bredden som står för fyra av fem jobb.

Byggbranschen har det oerhört tufft och behöver verkligen sitt, men nu är det många, många andra som borde få slippa kostnader i form av skatt och arbetsgivaravgifter. För de små företagen vill vi ta bort dem helt för de tio första anställda, och vi vill dessutom att de ska få slippa det ganska jobbfientliga sjuklöneansvaret som tränger ut just dem som är mest utsatta på arbetsmarknaden. Vi vill dessutom sänka arbetsgivaravgifterna upp till medianlönen för alla, och för dem med de lägsta lönerna vill vi halvera dem. Då får vi ett krispaket här och nu och i botten också en bättre långsiktig politik för jobb och företagande i landet. Dessutom dämpar det inflationen i ett läge när tullarna riskerar att höja inflationen, för om man sänker kostnaderna dämpar man inflationen.

Sedan tycker vi i Centerpartiet specifikt, eftersom vi diskuterar det här nu, att vi ska göra mer på själva rotavdragssatsningen, eftersom vi parallellt med den ekonomiska krisen även har en kris i klimatpolitiken. Genom att skrota nästan all klimatpolitik har regeringen sett till att vi för första gången på ett halvt sekel har rejält höjda klimatutsläpp på grund av politiska beslut. Vi missar alla klimatmål.

Jag kommer just från en diskussion där det noterades att utsläppen är 5 miljoner ton mer än den kurva som vi hade beslutat om. Det innebär i slutändan enorma kostnader för Sverige, bortsett från att vi inte längre är det föredöme vi en gång var i världen när vår tillväxt var stark och utsläppen rasade. Nu är vår tillväxt svag, och utsläppen rusar i stället. Vi är inte en förebild för någon.

Vi väntar naturligtvis på att regeringen får fram mer grön el och inte på olika sätt blockerar havs- och landbaserad vindkraftsel, men framför allt tycker vi att man även kan göra sitt för att spara el – det är ju det billigaste sättet att få fram mer el. För en normalvilla finns det möjligheter att spara tusentals kronor på ett år till exempel genom en ny värmeväxlare, och Energimyndigheten har räknat ut att man totalt sett skulle kunna spara in el motsvarande två hela kärnreaktorer som då finns tillgänglig för det svenska elsystemet.

Jag noterar att Sverigedemokraterna skrattar, men de får nog läsa rapporterna i stället. Jag vet inte varför man är så emot att spara el. Är det något jobbigt med att man kan spara el genom att isolera och installera värmeväxlare? Till dem som lyssnar på det här och är intresserade av rotavdraget vill jag säga att jag tror att Sveriges installatörer faktiskt tycker att det vore en ganska bra åtgärd både för hushållen och deras ekonomi och för jobben. Vi kanske ska skratta mindre och göra mer.

Därför föreslår Centerpartiet att vi gör mer för pengarna. Vi har ju ett nytt grönt rotavdrag, ett avdrag för grön teknik, som kan användas för att installera laddboxar och solceller och på så sätt förbättra energiläget genom att man sparar energi både för sig själv och för landet. Vi tror att man med samma pengar kan fördubbla det gröna rotavdraget, som det heter, från 50 000 till 100 000 kronor, någonting som för övrigt de som jobbar i branschen har föreslagit flera gånger. De tycker att det är ett jättebra förslag, och undersökningar visar dessutom att det till övervägande del går till landsbygden. Det är ofta där man kan göra dessa förbättringar, jämfört med den här förstärkningen som sannolikt går mest till de större städerna. Samtidigt kan man göra extra mycket nytta för pengarna. Den typ av rotavdrag som regeringen föreslår har positiva effekter för hushållen, men problemet är att det tyvärr inte är så enormt jobbförstärkande, vilket man tror att en förstärkning av det gröna rotavdraget skulle kunna vara.

Tyvärr är budgetordningen sådan att vi inte kan lägga fram detta som ett motförslag. Det är helt enkelt inte möjligt, utan det är det som regeringen gör, eller snarare inte gör, i budget som gäller. Men vi kan ändå påpeka att det här hade varit mycket bättre.

Framför allt är frågan varför vi i Centerpartiet i opposition ska vara det riktiga liberala partiet för tillväxt, jobb och företag. Varför talar den här regeringen, som ändå någonstans kallar sig för höger, bara om att vänta och se och ha is i magen i stället för att rädda jobben och tillväxten?

Det här går inte längre. Nya köksluckor är inte fel, men med all respekt: Det kommer inte att ge tillbaka de 150 000 jobb som Tidöregeringens politik har kostat. Vi måste möta den här krisen på allvar och rädda jobben och tillväxten.

Vi behöver vända det här nu, och vi kan göra det grönt. Vi måste agera, och vi måste göra det nu.

Herr talman! Jag håller helt med om det. Vi måste verkligen – tyvärr på ett helt annat sätt än den här regeringen har gjort – förstärka kompetenstillgången. Vi behöver också göra flera andra saker, till exempel stärka konkurrensen. Vi behöver absolut sänka arbetsgivaravgifterna, också med lite större bredd – som Centerpartiet har föreslagit – så att det påverkar småföretag och dem som ska komma in på arbetsmarknaden med låga löner. Här är jag och ledamoten egentligen överens. Det vore bara kul om regeringen också gjorde detta i stället för att göra tvärtom.

Herr talman! Jag vill inte förlänga debatten onödigt mycket, men här sa den eminenta ledamoten från Liberalerna faktiskt att sänkta arbetsgivaravgifter inte är bra utan att detta är ett trubbigt verktyg. Cecilia Rönns företrädares företrädare Mats Persson sa före valet att Liberalernas absolut högsta prioritet i ingången till valet var att sänka arbetsgivaravgifterna för att sänka kostnaderna.

Nu är vi i ett krisläge när det gäller matpriserna och när det gäller svensk ekonomi. Arbetslösheten är en av de högsta i västvärlden. Då hör jag från Liberalernas ledamot att sänkta kostnader genom sänkta arbetsgivaravgifter inte är så viktigt och att det inte kommer att märkas på priserna om vi höjer kostnaderna för livsmedelskedjan med miljardbelopp genom höjda arbetsgivaravgifter. Jag vill bara vara säker på att jag hör rätt.

Herr talman! Nu är det ju inte jag som kritiserar och säger att det inte finns några konkreta mål och medel, utan det är LRF och alla andra som är inblandade i detta. Framför allt är det väldigt många bönder som har kommenterat och skrivit om detta.

Visst, det finns en massa myndighetsuppdrag, framtidsplaner och sådant, men det var ju ni själva som i ert eget landsbygdspolitiska program efterlyste ett konkret mål i en livsmedelsstrategi, Hans Eklind. Det var punkt 1 i ert eget program. Till exempel skulle man öka beredskapsinlagringen. Det har ni över huvud taget inte agerat på, utan det är fortfarande bara en utredning som än så länge ligger och samlar damm och som ni inte har kommit någonvart med.

Något har ni såklart gjort, men ni har inte gjort tillräckligt. Och nu står vi här med höga livsmedelspriser, låg självförsörjningsgrad och väldigt mycket regelkrångel. Framför allt är det höjda kostnader, från ert håll, för dem som ska producera de billiga svenska livsmedlen för att vi ska kunna hålla nere matpriserna och få en god självförsörjning i vårt land.

Herr talman! För att följa upp det tidigare replikskiftet: Det finns ett stort problem i grossistledet. Där handlar det inte om kommunerna, utan det är Konkurrensverket som bör kunna följa detta löpande – som man gör i andra länder – och föreslå verkliga förslag som får effekt.

Jag vill gå tillbaka till det som Kristdemokraterna lade stor tonvikt vid i det förra valet, nämligen landsbygden och bönderna. De skulle vara högsta prioritet. De skulle få minskat regelkrångel, och det skulle bli bättre ekonomiska förutsättningar i hjärtlandet, som det hette.

Nu har Kristdemokraterna hanterat de här frågorna i två år, och fortfarande kvävs bönder av byråkrati och höga kostnader. Det är höga skatter och snåriga regelverk som gör det svårt att producera billig och konkurrenskraftig svensk mat. En mjölkbonde får hantera 650 regler och 15 olika myndigheter. Det är orimliga bördor. Dessutom har ni höjt kostnaderna för Sveriges företagare med 16 miljarder, Hans Eklind, och varje bonde är en småföretagare.

Kostnaderna för företag, och inte minst för bönder, måste sänkas.

Herr talman! Det är faktiskt ganska bekymmersamt hur lite Tidöpartierna verkar bry sig om att Sverige blir fattigare, att det inte växer och att lönerna och jobben inte växer. Jag tänkte dock prata lite om några som verkligen förtjänar att pratas mer om i den här debatten, nämligen Sveriges bönder. Det är faktiskt de som producerar maten – eller snarare som producerar cirka hälften av maten i Sverige. Det är ett enormt problem när vi diskuterar matpriser.

Sverige har alltså inte självförsörjning av mat. Vi producerar bara 50 procent av det vi äter. I Finland till exempel är den siffran 80 procent. Vi kan inte nå upp till Danmarks 150 procent, men ändå.

När vi ser att priserna nu rusar på världsmarknaden är det länder med låg självförsörjning som sitter i klistret och får högre priser. Det är inte bra i den säkerhetssituation vi är i. Om vi skulle bli helt avspärrade skulle vi få äta morotskaka, för det är bara det vi är självförsörjande på – socker, ägg, mjöl och morötter.

När det gäller matpriserna borde man framför allt se till att det finns möjlighet att fullt ut konkurrera. Då är det kostnaderna det handlar om.

Om man sitter ned, som finansministern sa, och fikar med bönder och pratar med folk som håller på med detta på riktigt kommer de att svara att kostnaderna är för höga. De kommer att fråga: Varför gör ni ingenting? Detta gäller även som svar på Sverigedemokraternas påstående. Jag har absolut inte röstat för högre kostnader i EU. Nu har ledamoten försvunnit härifrån, men det är rent hittepå. Vi har röstat för lägre kostnader.

Regeringen har däremot sagt nej till alla våra förslag om att sänka kostnaderna så att det går att sänka matpriserna. Man har också sagt nej till att svenska bönder skulle få del av EU-pengarna när kronan tidigare försvagades. Det sa regeringen länge nej till. Och nu finns en livsmedelsstrategi som varken har mål eller medel att öka självförsörjandet. Då säger vi till regeringen: Säg nu ja till konkreta åtgärder för ökad självförsörjning och konkreta sänkningar för svenska bönder. Säg nej till rusande matpriser, när de rusar på världsmarknaderna.

Herr talman! Det var många kommentarer om det som sades men inte särskilt många svar.

Jag noterade att den främsta lösningen i första skedet handlar om att det är så dyr mat från utlandet. Det är att EU:s höga matpriser ska bli lägre som ska lösa allting.

Om jag var lite patriotiskt lagd hade jag nog lagt fokus på att öka självförsörjningsgraden och sänka kostnaden för Sveriges egna livsmedelsproducenter. Det är nämligen så att de länder i Europa som har hög självförsörjningsgrad har drabbats mindre av prisuppgångarna än Sverige har. Det kan man se väldigt tydligt i statistiken.

Jag hörde inte heller något svar på min andra fråga. Ni som lovade så mycket om att sänka kostnaderna för att anställa den som jobbar i kassan, den som sätter in varorna i hyllorna och den som kör varorna till butiken har höjt de här kostnaderna med 13 miljarder kronor. Förstår jag det rätt att ni ska ta tillbaka det nu? Nu ska ni sänka kostnaderna igen så att vi får fler jobb och fler unga i jobb, får lägre matpriser och får en bättre utveckling i stället för skyhög arbetslöshet, som vi har nu.

Herr talman! Jag hade tänkt ställa en annan fråga, men det är lite fascinerande att lyssna på Sverigedemokraterna. Allt är tydligen väldigt bra. Det är toppen! De jättehöga matpriserna och de svaga reallönerna är liksom något tillfälligt som kommer om och om igen. Jag vet inte om det går hem i stugorna.

Lösningen på de höga matpriserna, om jag hörde rätt, är att importera billig mat från utlandet. Det var en ny sorts nationalism, måste jag säga. Man ska sänka den redan jättelåga självförsörjningsgraden i Sverige.

Så till min egentliga fråga. Ni lovade före valet att ni skulle sänka kostnader för företagen. Det skulle bli billigare att anställa den som sitter i kassan, den som ställer in varorna i hyllan och den som kör lastbil mellan lagret och butiken. I stället har ni höjt kostnaden för att anställa med 13 miljarder kronor. Inte undra på att livsmedelspriserna går upp då. Kommer ni att fortsätta göra det, eller är ni beredda att göra som Centerpartiet och minska kostnaderna igen?

Herr talman! Nu var det ju inte vi i Centerpartiet som inte hade tillräckligt många förslag, utan det var Moderaterna som före valet sa: Nu ska vi komma med den stora livsmedelsstrategin 2.0. Nu ska vi få ned matpriserna. Nu ska vi skapa konkurrenskraft för bönderna. Nu ska vi höja självförsörjningsgraden.

Och sedan kom livsmedelsstrategin, men där fanns inte ens ett mål för självförsörjning. Alla som har analyserat den har pekat på att där inte finns något innehåll. Det är ju bara fortsatt prat. Det ska väl fikas med bönderna nu också, som man gjorde med dagligvaruhandeln, i stället för att komma med något konkret.

Vi har lagt fram förslag på förslag för att sänka kostnaderna, öka konkurrenskraften, få in fler jobb både i den gröna näringen och på resten av landsbygden och dessutom få till en ökad självförsörjningsgrad.

Det är jättebra att man ska hålla nere dieselpriserna. Det är vi är helt med på, och det har vi verkligen verkat för. Vi vill ha Tanka svenskt och självförsörjning också, men det räcker inte för att få en självförsörjning när det gäller livsmedel och en riktig livsmedelsstrategi.

Herr talman! Jag inser att finansministern anser att Riksbanken inte har så mycket med inflationen att göra. På samma sätt har världsmarknadspriset på olja inte så mycket med dieselpriserna att göra. Men jag tänkte prata om någonting annat, nämligen självförsörjningen av livsmedel, vilket är viktigt ur många synvinklar.

Moderaterna talade före valet väldigt mycket om livsmedelsstrategin 2.0. Genom den skulle man lösa de höga livsmedelspriserna, stärka bönderna och minska beroendet av import från utlandet. Men när strategin presenterades för några veckor sedan blev det en ren besvikelse. Jag skulle kunna kalla den pannkaka; pannkaka kan man i och för sig laga med de ingredienser som vi fortfarande har självförsörjning på.

I strategin fanns inga konkreta åtgärder och inga konkreta mål eller medel, utan det var bara fokusområden och myndighetsuppdrag. Nu undrar jag: Hur ska bönderna i Sverige kunna få någon lönsamhet så att vi får en bättre grund för vår självförsörjning och billigare mat på bordet? Varför kan ni inte ta våra förslag om att sänka deras kostnader och få riktiga åtgärder på gårdsnivå?

Herr talman! Har du det bättre än för två år sedan? Jag tror att många ställer sig den frågan och funderar på om de har det bättre.

Å ena sidan har matpriserna stigit igen och igen. Maten kostar minst en tusenlapp mer i månaden, och falukorvsringen som Ebba Busch svingade närmar sig 80 kronor. Å andra sidan växer inte ekonomin. Folks löner växer inte utan är tillbaka där de var för tio år sedan. Plånboken gapar tom, om man alls har någon lön. En halv miljon svenskar är ju arbetslösa och har ingen lön. Vi har ett av västvärldens högsta arbetslöshetstal. Det spelas ett slags Svälta räv med svenska hushåll, som får allt färre kort på hand och allt mindre frihet.

Då kan jag verkligen förstå att folk känner sig frustrerade när det enda som regeringen lyfter fram, till och med här, är att man ska fika med livsmedelsjättarna.

Det synes mig som att det finns två konkreta saker man kan göra; jag märker att finansministern efterlyser någonting här. Det snabbaste och enklaste vore att sänka kostnaderna för att anställa, inte att höja dem. Det är klart att om den här regeringen har lagt 10 procents skatt på alla unga som står i kassan, som är på lagret, som kör lastbilen, som jobbar på gården, är det då så konstigt att maten blir 5 procent dyrare? Om man lägger en miljard i ökade kostnader och skatter på alla dem som ska leverera maten, är det då så konstigt att kunderna får betala den miljarden sedan?

Detta gäller i synnerhet våra svenska bönder. Det låter här på SD som om vi på något sätt ska importera all mat utifrån, och där ska den vara billig. Men vi måste ha en stark produktionsbas i Sverige, och då måste vi hålla nere kostnaderna. Vi måste få igång ekonomin och jobben samtidigt.

Det andra är naturligtvis konkurrensen. Då kan man inte som Nooshi Dadgostar ge sig på den lilla Icahandlaren i Brålanda eller Hemköp i Leksand. Det är aldrig fel med fler butiker och konkurrens. Det är absolut nödvändigt, och det ska vi uppmuntra. Men det största konkurrensproblemet är grossisterna. Det drabbar både de små dagligvaruhandlarna och bönderna.

Detta har Konkurrensverket kartlagt, och vi har nu jättemycket data. De bör få ett permanent uppdrag, precis som i andra länder, att bevaka, agera och göra saker. Det gör man i Finland. Där har man ett helt annat tryck nu. Man sitter inte bara och fikar, utan man agerar.

Sedan måste vi självklart också få igång tillväxten, utvecklingen och reallönerna i det här landet genom sänkt skatt på företag och jobb. Det är inte bara bra för matpriserna, utan det är bra för allas ekonomiska villkor och ytterst också för resurserna till välfärden.

Nu är det dags att inte bara pressa ned matpriserna med konkreta åtgärder utan också sluta spela Svälta räv med svenska hushåll genom att inte göra någonting!

Fru talman! Att både göra allt man kan tillsammans i Europa och varje land för sig är väldigt klokt. Men som jag var inne på i mitt anförande är det genom att leda med konkreta exempel som vi kan imponera på andra, kanske mot förmodan till och med på USA och Trumpadministrationen. Men framför allt kan vi leda våra grannar i Europa och tillsammans med Norden, Baltikum och Polen skapa en stark pool inom EU som satsar mycket på Ukraina, är ett stort stöd och visar vägen för de andra: Nu gör vi detta, och ni kan följa efter och göra lika mycket.

Det är precis detta president Zelenskyj, den ukrainska ledningen och den ukrainska militären behöver i detta läge för att kunna stå emot när USA drar tillbaka sitt stöd.

Jag tänker att detta kloka resonemang leder fram till att Sverige bör öka sin hjälp och åtminstone ge mest per capita i Europa och världen. Vi har ju goda statsfinanser, stark försvarsindustri och hög kapacitet.

Jag fick inte riktigt ett tydligt svar från ledamoten från Liberalerna. Står Liberalerna fast vid att fördubbla ramen för stödet för Ukraina från 25 till 50 miljarder per år?

Man får gärna tycka som Centerpartiet att det ska vara tre gånger så stort. Vi behöver verkligen göra allt vi kan just nu.

Fru talman! Jag begärde inte replik för att jag tycker annorlunda än Cecilia Rönn i denna viktiga fråga, snarare tvärtom. Centerpartiet tycker att stödet till Ukraina är bra men att det inte på långa vägar räcker. Att Sverige är ledande i Europa är vägen för att kunna kompensera för det Trump nu gör med USA:s stöd till Ukraina. Vi föreslår därför att det svenska stödet ska tredubblas till drygt 1 procent av bnp per år, alltså 75 miljarder. Det kan Sverige klara, och det behöver Ukraina.

Den 3 mars skrev Liberalerna i en debattartikel att stödet borde fördubblas och att den uppsatta Ukrainaramen borde utökas så fort som möjligt. I samma artikel skrev Liberalerna också att en god vän inte snålar med hjälpen.

Står Liberalerna fast vid att hjälpen borde fördubblas? För närvarande har man bara förflyttat en del av hjälpen, och det är ändå inte dubbelt så mycket i år som det var tänkt från början. Centerpartiet vill ju ha tre gånger så mycket. Står Liberalerna fast vid att stödet borde fördubblas, och tänker man fortsätta att driva det? Eller vill man rent av ha ännu mer, och hur tänker man i så fall driva på för det framöver?

Fru talman! Bara det allra senaste dygnet har 8 civila dött och 24 skadats i Ukraina, bland dem en tolvårig flicka i Samardistriktet. Det är tyvärr ännu en vanlig vardag i Putins terrorkrig mot Ukraina, där man mitt under de så kallade fredsförhandlingarna inte drar sig för att fortsätta att medvetet och faktiskt ganska utstuderat ge sig på helt vanliga civila och barn. För bara två veckor sedan angreps civila i Sumyregionen på väg ut från en söndagsgudstjänst. 35 dog och 117 skadades. Till och med Donald Trump, som ju annars konsekvent har gått Kremls och Putins ärenden, ber nu Putin att ”stoppa”.

Det är svårt att inte tänka på de familjer som vi träffat – dels familjer som finns här i Sverige som flyktingar, dels sådana vi i finansutskottet träffade för ett år sedan när vi var i Kiev och Kievregionen. Någon av dem, eller någon släkting eller vän, har drabbats nu.

Trump vill påtvinga Ukraina en fred på Putins villkor. Här är det tillfälle att återigen citera Winston Churchill och det han sa till Neville Chamberlain efter Münchenöverenskommelsen 1938. Även där försökte ett västland sälja ut ett offer till angriparen. Churchill sa: Ni valde mellan vanära och krig. Ni valde vanära, och ni fick krig.

Varje uppgörelse med Putin som belönar hans missdåd kommer att uppmuntra till fler missdåd. Det finns, som har nämnts tidigare i debatten, många nya platser i Europa där detta kan ske.

Här måste Sverige stå orubbligt och samverka med andra så att EU och Europa också står orubbligt. Samtidigt har Donald Trump, mitt i allt svammel, tyvärr en poäng när han likt en maffiaboss säger att Zelenskyj inte har korten. Det är vi i Västeuropa – vi i Europa – som inte har givit Zelenskyj och Ukraina alla de kort de skulle behöva för att stå emot nu när USA och Trump sviker. Vi har inte mobiliserat alla våra resurser, trots att Ukraina är vår sköld mot Putin och trots att det ligger i vårt säkerhetsintresse. Som nämndes tidigare hör vi nu till och med Putins attackhund Dmitrij Medvedev hota Sverige och Finland.

I stället för att agera skyller alla på varandra i Europa. Alla tittar på varandra. Alla väntar, om inte annat på Friedrich Merz och hans regering i Tyskland, trots att tiden för länge sedan är ute och trots att det finns enkla saker att göra. Vi i väst kan fortfarande skicka luftförsvar, även utan USA. Vi vet att den danska modell som nämnts tidigare i dag – att ge pengar för att Ukraina självt ska bygga ut sin försvarsindustri – har fungerat väldigt väl. Det är mycket tacksamt och välkommet att ytterligare 5 miljarder ges till detta inom ramen för det här paketet. Vi vet dock att möjligheterna för detta uppgår till omkring 200 miljarder kronor, enligt Ukrainas egen bedömning. Det finns oerhört mycket mer vi kan göra för att bygga upp Ukrainas egen försvarsförmåga.

Ukraina producerar i dag, som många i denna kammare vet, hälften av all den försvarsmateriel som används i kriget mot Ryssland i sin egen försvarsindustri, som ofta ligger i framkant teknologiskt. Vi vet att Ukraina fortfarande ber oss om Jas 39 Gripen. Vi vet att vi kan skicka avancerade vapensystem. Vi vet att vi kan skänka till Ukrainas försvarsfond.

Europa är pressat, men bara 1 procent av Europas samlade bnp vore mer hjälp än all hjälp som USA har givit sedan den fullskaliga invasionens början. Vår samlade ekonomi är minst tio gånger större än Rysslands. Sannolikt är även Nordens bnp större än Rysslands, även om det är svårt att beräkna i dag eftersom det är en krigsekonomi.

Den som måste leda detta, och inte ledas av andra, är Sverige. Sverige har låg statsskuld. Vi kan ge mest per capita och kan ge mest i förhållande till bnp, men i stället ligger vi fortfarande efter våra baltiska grannländer och flera nordiska grannar. Därför är detta paket oerhört bra. Den stora enighet som finns i den här kammaren är också oerhört viktig och bra. Men det räcker tyvärr inte. Tiden är ute. Därför manar jag å Centerpartiets vägnar: Ge ett stort paket! Ge ett maximalt paket!

Vi kan, bör och måste tredubbla hjälpen till Ukraina till drygt 1 procent av bnp, eller 75 miljarder kronor. Det är redan nu uppenbart att den ram på 25 miljarder per år som har satts, som redan har överskridits med 16 miljarder under innevarande år, inte håller. Varför inte sätta en ram som motsvarar Ukrainas behov och vår kapacitet fram till dess att Zelenskyj kan stå emot försöken att tvinga Ukraina på knä inför Putin? Vi kan inte vänta. Det går inte att vänta på att Trump plötsligt ska få något slags uppenbarelse om Putin, utan det är handling som gäller. Handling, om något, är det enda Trump lyssnar på. Handling är det som Ukraina behöver.

Gör det nu, innan det är för sent! Tredubbla hjälpen till Ukraina, och gör det nu! Inte bara kan vi avvara 1 procent av bnp, utan vi bör också göra det. Det ligger både i vårt moraliska och i vårt säkerhetspolitiska intresse. Svenska folket förväntar sig av sin statsminister och sin regering att de står upp för Ukraina, för friheten i Europa och för alla de människor som varje dag riskerar livet, oavsett om det är vid fronten eller om det handlar om civila som drabbas av de pågående och fortsatta terrorbombningarna. Dessa människor vill vara kvar i ett fritt och demokratiskt land utan förtryck och inte ge upp inför en övermakt som de har stått emot sedan den fullskaliga invasionen inleddes.

Jag vill naturligtvis yrka bifall till förslaget om paketet.

Fru talman! Jag vill understryka att vi verkligen stöder det här förslaget, även om vi naturligtvis önskat att det hade varit mer pengar och att man inte flyttat det från 2026. Men även där är tiden väldigt knapp, i synnerhet med tanke på situationen just nu med förhandlingen, där den nya amerikanska administrationen tyvärr försöker tvinga på Ukraina en fred på Putins villkor som varken ni eller vi eller, hoppas jag, någon i Sverige accepterar. Det ska vara en fred på Ukrainas villkor. Men då måste naturligtvis, som flera av er har sagt, deras hand stärkas. Det måste göras konkret, och det måste göras nu.

Vi har lagt detta utanför ramverket, så det påverkar faktiskt inte statsfinansernas ramverk. Det har vi gjort medvetet, eftersom det nu är krig mitt i Europa. Vi hoppas att ni har möjlighet att faktiskt till slut göra det som vi flera gånger lagt på finansutskottets bord. Det handlar om att tredubbla hjälpen.

Jag vill passa på att önska alla ledamöter och finansutskottet glad påsk.

Fru talman! Nu tror jag att ledamoten Hans Eklind misstänker att jag ska prata om gödsel, eftersom det talades om det i det föregående replikskiftet. Men det kommer jag inte att göra. Nej, skämt åsido!

Fru talman! Jag tänker att vi inte kan lämna den här debatten utan att ta upp det enorma finansieringsbehov som den ukrainska staten just nu har när det gäller att upphandla och själv producera vapen – det handlar såklart också om att motta vapen som är gjorda i Sverige och finansierade i Sverige. Vi i Centerpartiet har vädjat om att Sverige, som har mycket goda statsfinanser och starka intressen av att Ukraina fortsätter att fungera som en sköld för hela det fria Europa, ska tredubbla stödet – per år – från den ram på 25 miljarder som nu redan har överskridits. Därmed har också resurserna flyttats. Det ska alltså gå från 26 till 75 miljarder per år, en bit över 1 procent av vårt lands bnp.

Jag skulle vilja fråga ledamoten från Liberalerna om det inte är dags att vår regering driver detta, för det är bråttom.

Fru talman! Det vore väldigt olyckligt om Sverige i ett läge där vi behöver göra stora satsningar på vårt försvar, behöver möta en allvarlig ekonomisk kris och också har andra viktiga investeringar skulle satsa 400 miljarder på ett gigantiskt riskprojekt för kärnkraft till varje pris, som skulle tränga ut allt detta. Dessutom skulle vi därutöver få en massa skatter som gör elen dyr för alla – inte alls billig, som utlovats, utan jättedyr. Detta skulle dessutom, som också nämnts, bli verklighet någon gång 2035, då alla industrier som tänkt använda elen inte längre ens finns på plats i Sverige utan väl har flyttat till Spanien eller någon annanstans där det finns billigare el.

Vi tycker inte lika om allt. Om kärnkraften kan bli lönsam och billigare tycker vi såklart att den kan kopplas in i systemet, men inte till varje pris. Men det är viktigt att den här debatten inte förs med de politiska slagord som Kristdemokraterna nämnde här tidigare utan i verkligheten.

Fru talman! Nu hann även Hans Eklind begära replik. Men jag tyckte att våra vänner från Kristdemokraterna kom undan lite väl enkelt med det där med Dunkelflaute, när det inte lyser och inte blåser. Centerpartiet har nämligen nyligen presenterat en rapport där vi har fördjupat oss i detta. Hur ska vi kunna få motsvarande reglerbar baskraft så billigt som möjligt?

Det visar sig, grundat på rapporter från Sveriges Ingenjörer, Energimyndigheten och många andra experter, vilka de tre billigaste sakerna är. För det första handlar det om att modernisera vattenkraften, byta ut turbinerna helt enkelt. För det andra handlar det om att skapa incitament för att koppla på el på den vanliga fjärrvärmen. Det kan man nämligen göra i dag till en mycket mindre kostnad. För det tredje handlar det naturligtvis om att energieffektivisera.

Detta tillsammans motsvarar faktiskt alla fyra reaktorerna. Det går på hälften av tiden. I själva verket kan vi börja göra det på en gång i stället för att vänta till 2035 – och till en fjärdedel av kostnaden. Vad säger ni om detta?

Fru talman! Anledningen till att vi är tillbaka i samma debatt är att problemet inte har försvunnit. Regeringen gör återigen ingenting, trots att ni från Kristdemokraterna har lovat guld och gröna skogar när det gäller att fixa järnvägen. Det här prioriteras inte.

Expertisen säger att det visst finns resurser. I andra delar av Europa ökar man sitt järnvägsunderhåll och rustar upp på ett helt annat sätt, medan vi i Sverige bara får en växande järnvägsskuld. Enligt beräkningar kommer det att ta 350 år att byta alla kontaktledningar och stolpar som är uttjänta. Vi kan inte hålla på så här.

Nu är min fråga: Är det enda svaret från den här sittande regeringen här liksom i alla andra frågor att vi bara ska vänta och se om det ordnar sig? Vi kommer i bästa fall att ligga på en tiondel av den underhållsskuld som vi har. Vad innebär det för svensk landsbygd och för hela Sveriges infrastruktur i ett mycket svårt säkerhetsläge?

Fru talman! Förra året anmäldes 73 649 fel på den svenska järnvägen. Det är den högsta noteringen på många år. Det är inte så konstigt att konsekvenserna blev att Sverige hade den sämsta punktligheten på järnvägen på 14 år. Det är för övrigt sämre punktlighet än Ukraina hade, som har ett fantastiskt järnvägsnät vilket vi båda, Hans Eklind och jag, har upplevt.

Närmare 40 procent av kontaktledningsanläggningen har passerat sin tekniska livslängd. Trafikverket menar att det krävs en radikal förändring för att bryta den negativa trenden. Det håller vi i Centerpartiet med om och trycker väldigt mycket på. Därför undrar jag: Kan inte vi i riksdagen, oavsett partifärg, till slut ta ansvar för järnvägsunderhållsskuld?

Jag blir besviken när jag ser vårändringsbudgeten. Inte ens en tiondel av underhållet går till den svenska järnvägen de tolv kommande åren. Men man satsar i och för sig på vägarna.