Isabell Mixter

Fru talman! Under en lång tid har vi befunnit oss i en högkonjunktur. Under den tiden blundade många för de stora klyftor som finns i Sverige.

Sverige är ett land som blivit alltmer splittrat, ett land där miljardärerna har blivit fler och fattigdomen allt större. Sverige är ett av de OECD-länder där den ekonomiska ojämlikheten har ökat snabbast. I lågkonjunkturen som vi går in i kommer detta att bli allt synligare. I Sverige har det historiskt funnits en ambition om att jämna ut klyftor i samhället. Nu befinner vi oss i en annan tid.

Den här regeringens och Sverigedemokraternas gemensamma projekt är att utmåla invandrare som det stora problemet i Sverige. Förra gången vi hade en borgerlig regering var det sjukförsäkringen och a-kassan man sänkte. Då var det bidragsfuskande, lata personer man slog på, och nu är det invandrare. Ingredienserna i kakan är annorlunda denna gång, men de skapar fortfarande samma prinsessbakelse, en bakelse som de rika får sig serverad.

Bidragstak ska införas, och människor ska kvalificeras till våra trygghetssystem. Vanliga människor ska få det sämre samtidigt som höginkomsttagarna får sänkt skatt.

Vi står mitt i en ekonomisk kris med förödande effekter för vanliga hushåll. Skenande matpriser, elpriser och bränsle- och boendekostnader är svårt att klara för väldigt många hushåll. Särskilt tufft är det för dem som redan före krisen hade små marginaler.

Ensamstående kvinnor är en grupp som lever med väldigt små marginaler: Nära 40 procent av dessa lever med låg ekonomisk standard. Familjepolitikens utjämnande funktion har under lång tid halkat efter, vilket har lämnat ensamstående kvinnor på efterkälken. Tyvärr gör regeringen helt andra prioriteringar än att se till att familjepolitiken bidrar till att utjämna skillnader.

Jag besökte Svenska kyrkan i Sundsvall nyligen. De berättade att ansökningarna om ekonomisk hjälp via dem mer än fördubblats det senaste året. Likaså vittnar Stadsmissionen, Röda Korset med flera om att allt fler människor vänder sig till dem för hjälp med basala saker. Göteborgs Stadsmission vittnar precis som kyrkan i Sundsvall om att det jämfört med förra året är dubbelt så många människor som kommer till dem för att äta mat.

Kyrkan i Sundsvall såg också med oro på att de som en del av civilsamhället blir ansvariga för att människor har en dräglig levnadsstandard, att samhällets ansvar dumpas på dem. Att förlita sig på att civilsamhället ska rycka ut för att hjälpa vanligt folk som inte har råd med mat samtidigt som regeringen prioriterar sänkt skatt för personer med inkomster över 50 000 kronor i månaden - det känns som mycket konstiga prioriteringar.

En vän till mig, tvåbarnsmor boende i Västernorrland, skrev i onsdags på Facebook: Ligger sömnlös med tanke på elpriset. Fortsätter det så här lär halva lönen nästa månad gå till elkostnad. Merparten av återstoden går till bensin - nej, det finns ingen buss att ta - och alla andra priser som har dragit iväg. Minns inte att jag någonsin varit så stressad över privatekonomin. Någon mer än jag som känner så här mitt i natten?

Regeringens brutna vallöften kring elpris och bränsle har verkligen inte underlättat för min vän eller andra familjer, och andra åtgärder lyser med sin frånvaro. Det enda regeringen och Sverigedemokraterna lyckats uppbåda som krisstöd på familjepolitikens område är att bibehålla den tillfälliga höjningen av bostadsbidraget om 500 kronor. Det är bra, men det är knappast tillräckligt.

Fru talman! Vänsterpartiet har, till skillnad från Sverigedemokraterna och regeringen, förslag som gör skillnad för människor. Vi har ett budgetförslag som ska ses som en helhet med såväl kraftiga tillskott till bland annat välfärden som tillskott i socialförsäkringssystemen som skulle göra skillnad för vanligt folk.

Vänsterpartiet vill se ett ensamståendetillägg i form av höjt barnbidrag för ensamstående om 500 kronor under 2023. 500 kronor extra för någon som behöver välja mellan julmat eller julklappar till barnen skulle verkligen göra skillnad.

Grundnivån i föräldraförsäkringen är också i dag väldigt låg, och den har inte hängt med prisutvecklingen. Vänsterpartiet vill se att den indexeras.

Nio av tio som får föräldrapenning på grundnivå är kvinnor, och en höjd ersättning skulle innebära en stor skillnad i vardagen för dem. Vänsterpartiet föreslår därför att grundnivån höjs till 299 kronor, vilket skulle innebära 1 500 kronor mer i månaden för den som har föräldrapenning på grundnivå. Det är ingen liten summa.

Ni prioriterar i stället att höginkomsttagaren som tjänar över 50 000 kronor ska få 1 000 kronor mer i plånboken. Skillnaden är att det inte är till falukorv som höginkomsttagaren behöver pengarna utan till uppvärmning av sommarstugan eller till Thailandssemestern.

Fru talman! Det är tydligt att Vänsterpartiet och slottspartierna har väldigt olika prioriteringar: mer pengar till dem som redan har eller pengar till dem som behöver det mest.

För att livet ska fungera för människor måste välfärden räcka till. Familjepolitiken hänger ihop med en fungerande samhällsservice. För att föräldrar ska kunna jobba måste vi ha en väl fungerande och utbyggd barnomsorg, förskola och fritidshem. Regeringens budget innebär tyvärr ett dråpslag även på detta område. Kommuner och regioner behöver minst 20 miljarder bara för att upprätthålla den nivå som finns i dag, och ni väljer att tillföra ynka 6 miljarder. Det kommer att innebära nedskärningar runt om i våra kommuner. En sämre tillgänglighet i till exempel barnomsorgen är negativt för deltagande i arbetsliv och jämställdheten på arbetsmarknaden. Detta är ändå ett mål för utgiftsområdet - att familjeliv och arbetsliv ska kunna kombineras och att jämställdheten ska öka.

Det är som sagt bra att regeringen väljer att behålla den tillfälliga höjningen av bostadsbidraget om 500 kronor. Men det är också sorgligt att man inte väljer att åtgärda problemet med att den som får försörjningsstöd inte får ta del av höjningen. Frälsningsarmén uppmärksammade nyligen att de nästan 800 000 svenskar som lever på försörjningsstöd har 170 kronor kvar per månad efter att maten är betald.

Vänsterpartiet har en budget som tar den ekonomiska krisen på allvar. Tyvärr kan jag inte säga samma sak om slottspartiernas.

Med detta hänvisar jag till Vänsterpartiets särskilda yttrande.

Fru talman! Det är tydligt att ledamoten inte är intresserad av jämställdhet och att kvinnor ska ha en dräglig levnadsstandard. Regeringens förslag på det familjepolitiska området kommer att innebära att män får mindre ansvar för familj.

Ledamoten svarar inte heller på min fråga: Vem är det som föräldraförsäkringen ska kunna överlåtas till? Är det privata företag som man ska kunna anlita med hjälp av föräldrapenningen, eller vem är det som ska kunna ta ut den? Är det hbtqi-familjer man tänker sig? Det tror jag knappast är vad den här regeringen har i åtanke. Vem är det som man ska kunna överlåta dagar till? Och varför vill ledamoten öka glappet mellan mäns och kvinnors livsinkomster?

Fru talman! Ledamoten pratade om kvinnors pension och deltagande på arbetsmarknaden. Det är någonting som jag själv tycker är oerhört viktigt.

Ett mål för utgiftsområdet är också att den ekonomiska familjepolitiken ska bidra till ett jämställt föräldraskap. Därför gör det mig oroad när ledamoten talar om att dubbeldagarna i föräldraförsäkringen ska öka. Det står också i budgeten att föräldraförsäkringen ska kunna överlåtas till fler personer än i dag. Hur rimmar det med att jämställdheten ska öka i föräldraförsäkringen? Fler dubbeldagar kommer att innebära att vårdnadshavarna är hemma samtidigt med sina barn och att fäders fulla ansvar för barns omsorg minskar.

Hur ser ledamoten framför sig att möjligheten att överlåta föräldrapenningen ska se ut? Det har vi ännu inte fått reda på. Ska den kunna överlåtas till vem som helst? Är det privata nannyföretag man ser framför sig som ska vara stand-in-föräldrar? Är det detta som är Moderaternas arbetslinje?

Varför vill ledamoten öka glappet mellan mäns och kvinnors livsinkomster genom att öka antalet dubbeldagar och öka möjligheten att lämna över ansvaret till familj och någon annan?

Fru talman! Det var tydligt i mandatperiodens första budgetdebatt här i kammaren att skattesänkningen för höginkomsttagarna kom som en överraskning för slottspartierna. Den röda sidan har sträckt ut en hand och sagt att vi har lagt ett annat förslag på bordet, så att ni kan fatta ett annat beslut, Daniel Persson. Men det har ni i slottspartierna inte velat göra. Det är klart att det här är ett medvetet beslut av er. Ni väljer att prioritera höginkomsttagare framför vanliga familjer.

Politiken med skattesänkningar för de rika har prövats i 30 år. Nu ser vi resultatet. Människor har inte råd med mat eller att värma upp sina hus. Samtidigt får vissa gå skadefria och kan resa på semestrar till Thailand.

Är det de prioriteringarna ledamoten tycker är rimliga? Står ledamoten för att den ensamstående mamman ska betala priset för att den som har en inkomst över 50 000 kronor ska få sänkt skatt?

(Applåder)

Fru talman! Daniel Persson sa i sitt anförande många fina ord om barnets bästa och ekonomisk trygghet. Men varför vill ledamoten sänka skatten för de allra rikaste i stället för att se till att ensamstående föräldrar får kronorna att räcka till?

Den tillfälliga höjningen av bostadsbidraget, som ni väljer att behålla, räcker inte till när priserna nu fortsätter att öka. Det borde ledamoten känna till. Familjepolitikens utjämnande faktor har under lång tid urholkats, och ni väljer att inte göra någonting åt det.

När slottspartierna nu också har misslyckats fatalt med att uppfylla vallöften om till exempel sänkta elpriser och bränslepriser blir hushållens behov av tillskott allt större. Varför väljer då ledamoten och slottspartierna att prioritera höginkomsttagarna?

Fru talman! Jag har en fråga till Anna Tenje.

Med anledning av den höga inflationen har många människor det väldigt tufft just nu. För en del innebär det mindre uppoffringar, som att stänga av värmen i sommarstugan. För andra innebär det inställt julfirande.

Cirka 40 procent av alla ensamstående kvinnor lever med låg ekonomisk standard. Regeringens brutna löften när det gäller el- och bränslepriser har inte gjort situationen bättre. Regeringen presenterar inte heller några åtgärder för att hjälpa de familjer som nu har det oerhört tufft. Man hade kunnat göra saker för att åtgärda problemen. I stället väljer regeringen skattesänkningar för dem som har inkomster över 50 000 kronor.

Med anledning av detta vill jag fråga socialförsäkringsministern varför regeringen prioriterar skattesänkningar för rika framför stöd till barnfamiljer.

Herr talman! Ensamstående mammor är den grupp i samhället som har lägst ekonomisk standard. Redan innan den höga inflationen hade de svårt att få vardagen att gå ihop och fick välja mellan fotbollsskor till barnen och att ha pengar till hyran.

Nyligen släppte Oxfam en rapport som bekräftar det vi redan vet: att ojämlikheten i Sverige ökar lavinartat snabbt. Sverige hamnar först på plats 20 i rankningen när det kommer till hur mycket vi gör för att bekämpa ojämlikheten. I rapporten slås också fast att Sveriges skattepolitik är en bidragande orsak till de ökade klyftorna.

Herr talman! Vi har en ny regering som har slagit fast i sitt slottsavtal att skattelättnaderna för de rika ska bli ännu fler. Det översta toppskiktet ska som vanligt få skatterabatter och subventioner och betala mindre i skatt samtidigt som man kommer att försämra möjligheten till en dräglig levnadsnivå för andra.

Ojämlikheten kommer med denna regering att öka dramatiskt. I takt med den skenande inflationen skulle ersättningarna i föräldrapenningen och bostadsbidraget behöva ses över. Den tillfälliga höjning av bostadsbidraget som infördes under pandemin försvinner vid årsskiftet, om inget nytt beslut fattas. Det skulle innebära i genomsnitt 750 kronor mindre i bostadsbidrag för den som tar del av det. Samtidigt var inflationen i september 9,7 procent. 750 kronor mindre i månaden och en hög inflation kan man kanske klara om man sitter på ett slott och förhandlar, men vanliga människor kommer att få det mycket svårt att klara sin vardag, särskilt om de redan innan hade små marginaler. Men detta talas det väldigt tyst om.

Många i civilsamhället, såsom Stadsmissionen, Röda Korset och Svenska kyrkan, vittnar om att allt fler människor söker sig till dem för att få hjälp. Många människor har i Kristerssons Sverige inte råd med mat eller grundläggande behov. I stället för att komma med förslag som skulle kunna underlätta för denna grupp slås det fast i slottsavtalet att allt färre människor ska få tillgång till våra gemensamma trygghetssystem.

Genom att slå in en kil mellan människor och rikta ljuset mot att människor som invandrat till Sverige inte ska leva på bidrag försöker man dölja att inget heller ska göras för att förbättra livet för andra människor med små marginaler. I avtalet står det att det ska införas bidragstak. Det är inga bidragstak för de rika, utan det handlar om en klassisk omvänd robinhoodpolitik - att ta från de fattiga och ge till de rika.

Detta är vad som förenar de fyra partier som nu ingått ett slottsavtal. Man vill inte göra något åt den mycket allvarliga fattigdom som många barnfamiljer, särskilt ensamstående kvinnor, kommer att hamna i under de kommande åren, till följd både av de senaste årens förda nyliberala politik och den nu skenande inflationen. I stället vill man rikta ljuset mot invandrarna, samtidigt som man berikar sig själv.

Den högernationalistiska regeringen, som gärna talar om att bekämpa kriminalitet, borde förstå att fattigdom är en grogrund för kriminalitet. En ökad fattigdom är dock exakt vad denna regerings politik kommer att leda till.

Herr talman! Vi i Vänsterpartiet vill i stället se en helt annan politik - en politik som syftar till att minska ojämlikheten i Sverige och till ett samhälle där den ensamstående mamman har råd med både fotbollsskor och att betala hyran.

I den mycket oroliga ekonomiska tid vi lever i behöver vi en regering som förstår att människor inte kommer att klara av vardagen om inte ersättningen i viktiga trygghetssystem ökar. Människor behöver trygghet här och nu. Människor behöver tak över huvudet och mat på bordet. Regeringens politik verkar borga för allt annat än detta.

(Applåder)