Linnéa Wickman

Fru talman! Jag vill i denna viktiga debatt om hur arbetslösheten i Gävleborg ska bekämpas lyfta ett område och en fråga som har en avgörande betydelse för länet - både för människors tillgång till en mer mångfasetterad och bred arbetsmarknad och fler utbildningar för att matcha arbetsmarknadens behov och för arbetsgivarnas tillgång till skicklig arbetskraft. Det handlar om att förstora arbetsmarknadsregionerna - eller den geografiska rörligheten, som statsrådet beskriver i sitt interpellationssvar.

Det finns en enskild satsning som skulle ha avgörande betydelse för att göra just detta, nämligen att bygga klart dubbelspåret på Ostkustbanan mellan Gävle och Härnösand. När arbetsmarknadsregioner i andra delar av landet har vuxit geografiskt med 20 procent har det för de största städerna längs stråket, Gävle och Sundsvall, i stället stått still i 20 år. När arbetsmarknadsregioner når upp i ungefär 100 000 jobb som det går att pendla till uppstår en tillväxt som är självförstärkande och med det också fler jobb och regional utveckling.

Fru talman! När restider mellan orter, mellan hemmet och arbetsplatsen, kapas och kommer ned till 45 minuter i stället för en och en halv timme eller två timmar ökar tillgången till jobb och utbildningar kraftigt. Med ett dubbelspår bedöms antalet tillgängliga arbetstillfällen öka med 40-80 procent för Nordanstig, Söderhamn och Gävle. För Hudiksvalls del handlar det om en ökning med runt 400 procent, och dessutom tillkommer faktiskt 200 branscher.

I en debatt om hur den strukturellt högre arbetslösheten i Gävleborg ska bekämpas måste vi därför också tala om statens ansvar i bred bemärkelse. En stark och aktiv jobbpolitik kräver investeringar i människorna så att de kan rusta sig för de jobb som är lediga. Men den kräver också investeringar i samhällsbygget - i infrastruktur som gör att mer gods kan gå på järnväg och kapaciteten kan öka och att människor kan bo och leva på en plats men enkelt arbeta på en annan.

Fru talman! Gävleborg är landets mest skogstäta län. Det är ett av de län som bidrar mest till Sveriges export tack vare vår både starka och innovativa basindustri. Och det är ett län med lång kust och väldigt goda förutsättningar för havsbaserad vindkraft - och därmed också möjlighet att bana vägen för industrins omställning, minskat klimatavtryck och nya industrietableringar som kraftigt skulle stärka arbetsmarknaden i en del av landet där arbetslöshetssiffran är bland de högsta.

I stället för hån av Gävleborgs arbetslösa, som har en allt annat än fet tillvaro, och obegripligt nog också, i höstens budget, nedskärningar på yrkesutbildning och arbetsmarknadsutbildning så att arbetslösa får svårare att utbilda sig för de lediga jobben krävs en bred, aktiv och ambitiös politik på nationell nivå, som ser hela landets behov och potential och, inte minst, infrastrukturens avgörande roll.

Jag vill därför i denna debatt fråga statsrådet: När kan Gävleborgs invånare förvänta sig att dubbelspåret på Ostkustbanan har byggts färdigt? Detta är den enskilt viktigaste frågan och åtgärden för att på längre sikt kraftigt öka gävleborgarnas tillgång till fler jobb, branscher och utbildningar.

Fru talman! I december antog EU-parlamentet en resolution om Israel och Palestina. I den ges ett tydligt stöd för folkrätten och tvåstatslösningen, och Israel uppmanas att upphöra med förstörelsen av palestinska hem.

EU-parlamentet stöder också den upprepade begäran från ministerrådets sida att Israel ska kompensera EU:s länder för förstörda biståndsprojekt på ockuperad mark. Som jag nämnde tidigare handlar det för Sveriges del om miljonbelopp.

Oroväckande nog röstade utrikesministerns tre svenska partikollegor i parlamentet för ett ändringsförslag framlagt av Sverigedemokraterna om att ta bort kraven på Israel i resolutionen om att ersätta EU för förstörda byggnader och infrastruktur. Ändringen gick som tur var inte igenom, men det här väcker förstås starkt tvivel om Moderaternas faktiska inställning till internationell rätt i Israel och Palestina.

Delar utrikesministern sina partikollegors uppfattning att språket och kraven från EU:s sida borde lättas upp gentemot Israel när det gäller demolering av skolor och palestinska bostäder på ockuperad mark? Eller står regeringen i stället bakom EU:s linje att Israel bör betala ersättning för de humanitära projekt som har förstörts till EU:s länder, inklusive Sverige?

Med tanke på att Moderaterna och Sverigedemokraterna dessutom skär ned biståndet till Palestina med 65 procent, vilket är ett dråpslag mot Palestinas civilsamhälle där man jobbar för demokrati och mänskliga rättigheter och för att stärka barns och kvinnors livsvillkor, är det sorgligt att under den här regeringen se ett påfallande tyst och passivt Sverige. Detta i en tid när vänner av tvåstatslösningen, vänner till både Israel och Palestina, behövs som allra mest.

(Applåder)

Herr talman! Jag vill säga tack till min partikamrat, ledamoten Johan Büser, som tagit initiativ till denna viktiga debatt om den allvarliga situationen i Israel och Palestina, och tack till utrikesministern för svaret, även om jag tycker att det lämnar en hel del i övrigt att önska. Det är tur att debatten ger ministern möjlighet att ge ett utvecklat svar om vad regeringen tänker göra under sin tid som EU-ordförande för att konkret stå upp för tvåstatslösningen och respekten för internationell rätt.

År 2022 var det dödligaste året på den ockuperade Västbanken sedan FN började dokumentera detta. 150 palestinier dödades. 33 av dem var barn.

Tyvärr har inte detta år börjat bättre. Vi har sett den mest högerextrema regeringen i Israels historia tillträda. Vi har kunnat se våldet eskalera, och i detta nu pågår landsomfattande protester mot den lagstiftning som den nya regeringen i Israel har gått fram med för att inskränka rättsväsendets oberoende.

Över 50 procent av den ockuperade Västbanken består av israeliska bosättare, som nu uppgår till över 700 000 personer. Detta övertagande av mark som bryter mot internationell rätt har skett under lång tid, steg för steg och systematiskt med syfte att stjäla marken och fördriva den palestinska befolkningen.

Faktum är att mellan 2016 och 2021 demolerade Israel uppemot 700 byggnader som svenska skattemedel hade varit med och finansierat - bland dessa skolor - till ett värde av ungefär 13 miljoner kronor. Som om det inte vore nog fortsätter demoleringarna, påtryckningarna, hoten om rivning och ett allt större bosättarvåld.

Herr talman! Den palestinska byn Khan al- Ahmar utanför Jerusalem, som jag och flera andra ledamöter i denna debatt hade möjlighet att besöka i januari, är ett av de samhällen som varje dag lever med starka hot om rivning. Internationella brottmålsdomstolen, ICC, har gått ut och varnat för att det vore en krigsförbrytelse av Israel om de genomför demoleringarna. Enligt en plan som den israeliska regeringen har godkänt ska 1 000 palestinier vräkas i Masafer Yatta. Och så sent som i fredags godkände israeliska myndigheter att 1 000 nya bostäder ska byggas på ockuperad mark på Västbanken och i östra Jerusalem - detta trots ett löfte i februari om att man ska upphöra med nya bygglov.

För varje hem som rivs, för varje skola som demoleras, för varje ny bosättning som bryter mot internationell rätt, för varje palestinsk familj som fördrivs och för varje barn som blir hemlöst eller drivs på flykt blir tvåstatslösningen sönderslagen och i praktiken omöjliggjord. Uppgivenheten och det fullkomligt tappade hoppet om fred breder ut sig.

Därför är det nedslående att läsa och höra utrikesministerns svar på Johan Büsers frågor. Svaren kan kort och gott sammanfattas med ett stort nej. Det är ett nej till att själv agera aktivt och ta några nya initiativ inom EU som EU-ordförande för att fördöma utvecklingen i Israel, fördöma förstörelsen av svenskt humanitärt bistånd och andra länders humanitära bistånd och i praktiken stå upp för tvåstatslösningen, internationell rätt och mänskliga rättigheter.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

(Applåder)

Fru talman! Jag beklagar att vi fortfarande inte fått något besked av utrikesministern om vad som är regeringens åsikt om huruvida revolutionsgardet är en terrororganisation som bör terrorklassas.

Så sent som i förra veckans utrikespolitiska debatt uttryckte både Liberalerna och Sverigedemokraterna ett stöd för en terrorlistning av IRGC, och det är ett viktigt besked om det är deras eller Moderaternas ord som gäller i denna fråga eftersom regeringsunderlaget här varken talar eller agerar med gemensam röst.

Med tanke på det kritiska läget i Iran, där de folkliga protesterna pågått sedan september och våldet blir allt grövre, är uthålligheten i omvärldens stöd avgörande för att trycket på den fundamentalistiska regimen inte bara ska upprätthållas utan stärkas. Det betyder att olika former av ekonomiska sanktioner inte räcker utan måste kompletteras.

Att Sverige visar ledarskap och driver frågan om en terrorlistning till beslut är viktigt eftersom EU:s medlemsländer då skulle kunna vidta rättsliga åtgärder genom sina terrorlagstiftningar och bestraffa alla personer som har samröre med, finansierar eller rekryterar till revolutionsgardet.

Att gömma sig bakom att det är juridiskt komplicerat duger inte. Alla måste någon gång välja mellan det som är enkelt att göra och det som är rätt att göra. Här har utrikesministern och regeringen ett val att göra: att stödja det iranska folkets längtan efter frihet.

Ta ansvaret och ledarskapet som EU-ordförandeskapet ger! Ta ställning för kvinna, liv, frihet!

(Applåder)

Fru talman! Karwan Shahi Parvaneh är 23 år gammal. Han är en av de tiotusentals iranier som nu sitter fängslade under vedervärdiga förhållanden enbart för att han har utövat sina mänskliga rättigheter och protesterat mot den iranska regimens hårdföra och orättfärdiga förtryck mot sin egen frihetstörstande befolkning. Karwan är en av de politiska fångar som dessutom hotas av att dömas till dödsstraff som den fundamentalistiska iranska regimen både utdömer och börjat utföra på politiska fångar för att skrämma och kuva rörelsen för frihet och demokrati till underkastelse.

Det var inte så långt innan den moderatledda regeringen, med stöd av Sverigedemokraterna, tillträdde som protesterna efter mordet på Mahsa Jina Amini utbröt. Men de sammanfaller också, som min partikamrat Alexandra Völker beskrivit och ställt viktiga frågor om, med att Sverige som land har en särskild roll och ett särskilt ansvar som ordförandeland i EU detta första halvår 2023.

Både här i riksdagens kammare och i EU-nämnden är vi flera ledamöter, inte minst från Socialdemokraterna, som gång på gång lyft fram frågan om att Sverige ska driva på i EU för en terrorlistning av Islamiska revolutionsgardet, IRGC. Regeringen har med utrikesministern i spetsen visserligen uttryckt stöd för de fredliga protesternas krav på mänskliga rättigheter i Iran. Men det är trots allt en hygienfaktor för en svensk utrikesminister att göra det.

Den fråga som vi däremot inte tycks vara överens om är hur central terrorlistningen av revolutionsgardet är för att stödja det iranska folkets kvinnoledda frihetskamp.

Gång på gång spelas betydelsen av en terrorklassning ned av utrikesministern. Under månaderna som de modiga protesterna har pågått och mötts av besinningslöst våld har det inte, trots otaliga frågor i interpellationsdebatter, i skriftliga frågor eller i EU-nämnden, gått att få ett besked om vad som är den svenska regeringens åsikt oavsett vad som är möjligt att åstadkomma gemensamt i EU och om regeringen anser att revolutionsgardet är en terrororganisation som bör terrorlistas. Inte heller i svaret på Alexandra Völkers frågor kommer något besked om detta.

Jag noterar även att utrikesministern i sitt svar hänvisar till att listningar under EU:s terrorismsanktioner för att förhindra terrorism och finansiering av terrorism är juridiskt komplicerade. Men att finna exempel på hur revolutionsgardet hotar och begår terrorhandlingar både inom och utanför Iran är inte svårt, till exempel när vi ser hur IRGC hotar att genomföra attacker i och utanför Iran på journalister, demonstranter och andra som motarbetar det islamistiska iranska styret.

I januari ställde sig en överväldigande majoritet i EU-parlamentet bakom att EU:s medlemsländer ska driva frågan om en terrorlistning. Som Alexandra Völker beskrev har det även uttryckts av EU-kommissionens ordförande. Detta sker alltså samtidigt som Sverige är ordförandeland i EU och därmed har osedvanligt stort ansvar, makt och möjlighet att driva denna fråga i mål.

Efter att återigen ha tagit del av utrikesministerns svar om revolutionsgardet måste jag ställa frågan: Saknas de juridiska möjligheterna, eller saknas den politiska viljan? Tyvärr tycks svaret vara det sistnämnda.

(Applåder)

Herr talman! Ja, det viktiga är vad som görs. Och det man nu gör är inte bara att man skrotar begreppet feministisk utrikespolitik, utan man skrotar också handlingsplanerna i utrikesförvaltningen. Det är ju någonstans detta som är kärnfrågan.

Ingen har i den här debatten lyckats få svar på vad som var problemet med benämningen "feminism". Var i världen har feminismen gått för långt? Det är lovvärt att regeringen nämner jämställdhet och till exempel talar om en SRHR-strategi. Det är positivt, men det duger inte när man ser en backlash för flickors och kvinnors rättigheter i världen. Och det duger inte att slänga bort ett långsiktigt och strategiskt arbete som har varit en ledstjärna i världen utan att kunna svara på frågan varför, annat än att man nedsättande kallar det för en etikett.

Herr talman! Jag sa tidigare att det är bra att man nämner jämställdhet i utrikesdeklarationen. Men någonstans är ändå kärnfrågan i detta - en fråga som många också har försökt få svar på under debatten: Är det någon av de satsningar som ledamoten nämner som skulle ha stoppats av den feministiska utrikespolitiken? Det är ju ingen som har motsatt sig dem. När det gäller Ukraina finns det tvärtom ett brett och starkt stöd i riksdagens kammare, inte minst när det gäller att vi ska stödja flickors och kvinnors rättigheter där.

Om det nu inte är någon skillnad i politiken när det gäller flickors och kvinnors rättigheter i världen, varför var det så viktigt att ta bort etiketten? Varför var det ett problem att vi hade en feministisk utrikespolitik? Detta har Moderaterna och regeringsunderlaget inte lyckats svara på.

Herr talman! Det är självklart bra att jämställdhet nämns i den utrikespolitiska deklarationen. Jag har i mitt tidigare anförande gett flera exempel på vad den feministiska utrikespolitiken ledde till.

Men Katarina Tolgfors parti måste någonstans också svara på: Om det nu bara var en etikett som togs bort, varför skrotade ni också handlingsplanerna? Man har ju jobbat långsiktigt med detta i snart tio år. Och varför väntade ni inte ens på en större utvärdering? Varför kan vi inte nu lägga fokus på hur den här politiken skulle kunna vässas i stället för att nedmontera den? Världen ser att Sverige sänker sina ambitioner när det gäller flickors och kvinnors rättigheter.

Herr talman! Ett av den moderatledda regeringens allra första besked på det utrikespolitiska området, egentligen på alla politiska områden, var att deklarera att det minsann var dags att avskaffa den feministiska utrikespolitiken.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utrikespolitisk debatt

Det berodde inte på att utvärderingar visat att den var ineffektiv eller betydelselös i arbetet för flickors och kvinnors rättigheter i världen. Tvärtom ökade bistånd med fokus på jämställdhet, inte minst inom SRHR, sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Där är Sverige en av världens största givare. Det skapades ett svenskt kvinnligt medlingsnätverk, som nu gör viktiga insatser i världen för att stärka kvinnors roll och aktiva deltagande i fredsprocesser och bidrar till att kvinnors perspektiv, behov och intressen tillvaratas.

Inte heller angavs som skäl att den feministiska utrikespolitiken inte skulle ha inspirerat eller påverkat andra länder i utvecklingen av deras utrikespolitik. Det är tvärtom. Fråga Frankrike, Spanien, Kanada, Tyskland eller några av de andra länderna som valde att gå i Sveriges fotspår och som inspirerats att också bedriva feministisk utrikespolitik.

Hör och häpna! Inte heller skrotades den feministiska utrikespolitiken för att flickors och kvinnors rättigheter i världen är på frammarsch. Det är tvärtom. Jämställdheten och feminismen har inte gått för långt i världen. Det har gått raskt bakåt.

Covid-19-pandemin slungade utvecklingen i världen tillbaka flera årtionden. Kriser drabbar ojämlikt och orättvist. Och pandemin har drabbat flickor och kvinnor hårdast. Det har blivit mer könsbaserat våld och sexuellt våld. Det ser vi inte minst i konflikter. Färre flickor får gå i skolan. Risken för barnäktenskap har ökat, och tillgången till hälso- och sjukvård, inte minst mödra- och förlossningsvård, har försämrats. Mänskliga framsteg på dessa områden, som många människor och modiga rörelser kämpat för under lång tid, tillintetgjordes på kort tid.

Attackerna från konservativa högerkrafter i världen har samtidigt blivit allt hårdare i fråga om att vrida klockan tillbaka ytterligare. Det ser vi inte minst när det gäller just sexuell och reproduktiv hälsa och tillgången till fri och säker abort. Utvecklingen i delar av USA är ett tydligt exempel. Men vi behöver egentligen inte lyfta blicken längre söderut än till Polen för att se att kvinnors rätt till abort i princip avskaffats, i alla fall begränsats kraftigt.

Nej, varken brist på behov eller internationell påverkan angavs som skäl till att den feministiska utrikespolitiken avskaffades. Det var enligt den moderate utrikesministern att det enbart var en etikett, som dessutom inte verkade ingå i vad som var svenska intressen.

Herr talman! När dåvarande utrikesministern Margot Wallström och den socialdemokratiskt ledda regeringen 2014 gick före och som första land i världen införde den feministiska utrikespolitiken innebar det en ambitionshöjning.

Sverige hade under decennier byggt upp ett mycket gott anseende i världen när det gäller just jämställdhet, fredsarbete, demokrati, klimatomställning och fattigdomsbekämpning. Men den feministiska utrikespolitiken satte flickors och kvinnors rättigheter högre upp på den politiska dagordningen, och framför allt - vad man än tycker om den - blev det ett helt ramverk och arbetssätt som genomsyrade den svenska utrikesförvaltningen. Det var ett långsiktigt strategiskt arbete med årliga handlingsplaner för att stärka flickors och kvinnors rättigheter, resurser och representation.

Det innebar att det slogs fast att jämställdhet inte var en fråga vid sidan av allt annat arbete för att bekämpa fattigdom och bygga fred och demokrati, utan det skulle genomsyra vår utrikespolitik. Det innebar också konkret att FN:s säkerhetsråd under svensk ledning antog en resolution som inkluderar sexuellt och könsrelaterat våld som skäl för att införa sanktioner.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utrikespolitisk debatt

Att ge flickor och kvinnor makt över sina egna liv och att främja deras medborgerliga, politiska, ekonomiska, sociala och kulturella intressen är det bästa sättet att bekämpa fattigdom och nå ekonomisk tillväxt och mänsklig utveckling. Det är också den grundläggande insikten om varför en feministisk utrikespolitik är nödvändig och att hållbar fred och gemensam säkerhet enbart kan byggas genom fokus på flickors och kvinnors rättigheter.

Den feministiska utrikespolitiken var en ambitionshöjning i arbetet för flickors och kvinnors rättigheter i världen. Det uppfattades tydligt både inom och utanför Sveriges gränser.

Varför är det så viktigt för Moderaterna, Sverigedemokraterna och deras samarbetspartier att nu sänka ambitionerna? Hur hjälper det kvinnorna i Iran, Ukraina eller Afghanistan att den feministiska utrikespolitiken överges?

(Applåder)

Herr talman! Nästa vecka ska statsministern presentera prioriteringarna inför det svenska ordförandeskapet i EU. I januari tar Sverige över klubban.

De senaste veckorna har vi kunnat läsa om att det samarbete med Sverigedemokraterna som regeringen har även omfattar stora delar av EU-politiken. Samarbetet ska enligt en lista som Sverigedemokraterna själva gått ut med omfatta EU:s gemensamma klimat- och miljöpolitik, migrationspolitik, jordbrukspolitik med mera. I flera för Sverige väldigt viktiga frågor kommer Sverigedemokraterna alltså att ha ett avgörande inflytande över förhandlingarna under ordförandeskapet.

Min fråga till EU-ministern är om hon anser att det finns några områden där Sverigedemokraterna inte bör ha inflytande över EU-politiken med tanke på att regeringen gjort sig beroende av ett parti som beskriver sig självt som Sveriges mest EU-kritiska parti, som har svårt att ställa sig bakom EU:s grundläggande värderingar, som struntar i klimatmålen och som generellt är väldigt kritiskt till EU:s klimatpolitik.

Fru talman! När vi nu i Sveriges riksdag ska debattera utrikesutskottets utlåtande över EU-kommissionens arbetsprogram för 2023 gör vi det i en krisernas tid. Vi har kris och krig i Europa med stort mänskligt lidande, inflation och höga energipriser i dess spår. Vi har behov av återhämtning efter år av en pandemi som också ökat ojämlikheten. Vi har förstås också den pågående klimatkrisen.

Oron och osäkerheten inför framtiden är större än på mycket länge, och det har blivit än tydligare hur skeenden i vår omvärld påverkar vår vardag. Sällan har det varit så viktigt att Sverige är en aktiv röst i världen, och där är EU vår viktigaste plattform. Summan av våra länder tillsammans är nämligen långt starkare än vad vi är var för sig när det handlar om att möta vår tids stora och sammanlänkade utmaningar.

Det är i denna krisernas tid som vi ska debattera EU-kommissionens arbetsprogram, där kommissionen anger sina politiska prioriteringar inför det kommande året och den lagstiftning som man avser att lägga fram.

För Sveriges roll i EU är det dessutom ett särskilt betydelsefullt år. Om bara några veckor inleds Sveriges ordförandeskap i EU. Jag ser fram emot att få ta del av regeringens prioriteringar inför ordförandeskapet, som kommer att presenteras nästa vecka. Jag har väldigt höga förväntningar, och det tror jag också att svenska folket har, på att Sverige ska visa vägen och vara offensivt i frågor som rör klimat och miljö, rättsstatens principer och den sociala pelaren. Vårt land kommer att spela en central roll i att vara med och sätta agendan i ministerrådet men också i att säkerställa att många viktiga förhandlingar mellan EU:s medlemsländer går i mål under 2023, inte minst på klimat- och miljöområdet.

Fru talman! Jag vill i mitt anförande - som är mitt allra första här i Sveriges riksdag - lyfta fram och kommentera de prioriteringar i arbetsprogrammet som vi socialdemokrater ser som särskilt viktiga att EU-arbetet fokuserar på kommande år.

Arbetsprogrammet domineras förstås av att hantera de allvarliga konsekvenser som Rysslands orättfärdiga och olagliga invasion av Ukraina har fått - främst för Ukrainas hårt prövade befolkning, men i förlängningen också för Europas folk och för hela världen. Det är positivt att kommissionen betonar vikten av fortsatt enighet bland EU:s medlemsländer och beslutsamhet för att möta den ryska aggressionen. Bara genom att agera tillsammans i Europeiska unionen kan vi agera tillräckligt starkt.

Det är en ödesfråga för EU när ett krig rasar i Europa. Det ska inte finnas någon tvekan om att det politiska, ekonomiska och militära stödet till Ukraina är starkt och unisont - i Sveriges riksdag och i hela EU.

Jag vill i detta sammanhang särskilt peka på vikten av att Sverige under sitt ordförandeskap även uppmärksammar situationen i Belarus och arbetet för stärkta och mer skarpa EU-sanktioner riktade mot den illegitima regimen där, som förtrycker sitt folk och direkt bistår Putin i kriget. Vi får inte glömma Belarus i skuggan av kriget i Ukraina.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kommissionens arbetsprogram 2023

Fru talman! Arbetsprogrammet utgår i mångt och mycket från de politiska riktlinjer som EU-kommissionens ordförande lagt fram. Ett område är den europeiska gröna given och särskilt Fit for 55-paketet med lagstiftning för att EU ska nå målet att minska växthusgasutsläppen med minst 55 procent till 2030. Nya initiativ som presenterats är till exempel att reformera elmarknaden genom att frikoppla priset på gas från elpriserna och att utveckla en marknad i Europa för vätgas genom att stödja investeringar i en europeisk vätgasbank.

Behovet av det förstnämnda förslaget behöver nästan inte kommenteras. Rysslands energikrig gentemot Europa visar på behovet av att elpriset inte direkt ska kunna påverkas av gaspriserna. Men det visar också på att tiden måste vara förbi där vi fortsätter att vara beroende av fossil energi från icke-demokratiska länder. Det handlar om vårt klimat och de otroligt höga elräkningar som nu drabbar svenska hushåll, men det handlar också om - vilket vi nu smärtsamt får uppleva - vår motståndskraft i kriser.

Därför är jag väldigt positiv till initiativet för att stärka utvecklingen av grön vätgas. Jag blir särskilt glad av detta eftersom det är just i mitt hemlän Gävleborg, i Hofors, som Sveriges största anläggning för lokal produktion av vätgas i industriell skala just nu byggs upp av Ovako och en rad andra svenska industriföretag. Det är en viktig del i att kraftigt minska industrins klimatpåverkan och stärka de gröna industrijobben i Sverige och i hela Europa. Här ligger nämligen Sverige och de svenska exportberoende företagen i framkant. Sverige kan i EU verka både för ett starkt klimatledarskap och för svensk konkurrenskraft.

Fru talman! Ett annat område i kommissionens politiska riktlinjer är en ny satsning på demokrati i Europa. Där påpekas vikten av att försvara de grundläggande rättigheterna och de gemensamma värdena. I arbetsprogrammet lyfts det fram att ett åtgärdspaket ska läggas fram för att försvara demokratin genom till exempel ett starkare skydd mot utländskt inflytande och bekämpande av korruption samt att kommissionen avser att agera beslutsamt mot överträdelser som undergräver EU:s värden och grundläggande friheter.

Allt detta är centralt för EU:s framtid. EU startades som ett fredsprojekt och ska vara en union inte enbart för marknaden och för handel utan för människorna. Demokrati och mänskliga rättigheter är på många håll på tillbakagång, och arbetet för att upprätthålla att EU:s medlemsstater är rättssäkra och demokratiska är avgörande.

Närmast vill jag nämna artikel 7-förfarandet mot Ungern i samband med att ett medlemsland allvarligt åsidosätter unionens värden. Stora belopp är frysta medan landet granskas. Här förväntar vi socialdemokrater oss att den högerkonservativa svenska regeringen under det svenska ordförandeskapet i EU håller uppe trycket för att processen fullföljs. Det kan inte vara så att höga krav och kriterier ställs på länder som vill bli medlemmar av unionen men att mänskliga fri- och rättigheter tillåts att inskränkas när länderna väl är inne i värmen. Så agerar inte ett EU som är till för alla medborgare.

Avslutningsvis vill jag yrka bifall till utskottets förslag i utlåtandet.

(Applåder)

I detta anförande instämde Johan Büser, Tomas Eneroth och Matilda Ernkrans (alla S).