Malte Tängmark Roos

Herr talman! Anledningen till att jag ställer frågan är att den lista som Clara Aranda nämnde i sitt anförande var försvinnande kort. Vi har knappt ens utskottssammanträden i utskottet, och i snitt är de tio minuter långa. Det kommer inga propositioner från regeringen. Det är faktiskt lite pinsamt att sitta i utskottet ibland.

Sverigedemokraterna påstår att Miljöpartiet inte har några förslag för att komma åt grundproblemen i socialförsäkringssystemet. Det är totalt falskt. Visst, vi höjer ersättningarna i sjukersättningen och assistansersättningen för att vi har tusentals människor som har de här ersättningarna och som lever i fattigdom. Då behöver man höja dem.

Men vi har massvis med andra förslag för att komma åt de grundläggande problemen och bygga ihop trygghetssystemen, sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen till ett enda trygghetssystem så att ingen faller mellan stolarna. Vi har massvis med förslag för steglösa nivåer i sjukförsäkringen, för att stoppa utförsäkringarna på grund av försenad rehabilitering och för att värna rehabiliteringsmöjligheterna genom att förändra rehabiliteringstrappan. Ledamoten får jättegärna läsa vår motion på området, som kommer att debatteras här lite senare.

Sanningen och fakta i frågan är att regeringen och Sverigedemokraterna inte presenterar några konkreta åtgärder. Det kommer inga propositioner, förutom den som nämndes om arbetsprövning för sjukpenning. Och just det är ju jättebra; det har vi tjatat om i flera år! Varför kom den först nu? Gör någonting, Sverigedemokraterna, Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna, för det här är inte tillräckligt bra!

Herr talman! Clara Aranda sa i sitt anförande att hon är stolt över vad Sverigedemokraterna och regeringen har genomfört på socialförsäkringsområdet och att de har åstadkommit mycket. Då måste jag fråga: Vad har de faktiskt genomfört?

Det har inte kommit någon proposition om utvidgad rätt till sjukpenninggrundande inkomst. Det är i linje med utredningen Ett trygghetssystem för alla, som presenterades för ett par år sedan.

Det har inte kommit några förslag om förstärkningar av trygghetssystemen för studenter, gigarbetare, kulturarbetare eller egenföretagare, trots att det finns färdiga utredningar med konkreta förslag.

Sverigedemokraterna och regeringen har sagt nej till förslagen om att avskaffa karensavdraget, att införa steglösa nivåer i sjukförsäkringen, att vidga rätten till sjuk- och aktivitetsersättning och mycket mer.

De inledde mandatperioden med att skära ned enormt på Försäkringskassan, vilket har lett till väldigt mycket längre handläggningstider. De har tagit bort ersättningen för höga sjuklönekostnader för företagare, som Anders W Jonsson nämnde. De har höjt högkostnadsskyddet för läkemedel.

Herr talman! Jag undrar vad Sverigedemokraterna och regeringen egentligen har gjort för att hjälpa våra sjuka och funktionsnedsatta den här mandatperioden. Det är inte tydligt för mig.

Fru talman! Vi diskuterar här en fråga som rör själva grundfundamentet för vårt samhälle: trygghet och värdighet för våra äldre. Våra äldre har genom åren bidragit till uppbyggnaden av landet. Deras arbete och engagemang har varit avgörande för den välståndsutveckling som vi upplever i dag. Ändå står vi inför en situation där för många av våra äldre lever på knappa ekonomiska resurser, trots att Sverige är ett av världens rikaste länder.

Pensionen är inte bara en siffra. Den är ett mått på respekt och det erkännande som vi som samhälle visar för de insatser som våra äldre har gjort. Att för många äldre nu tvingas att leva på alltför små pensioner är inte bara en ekonomisk fråga, utan det är en fråga om värdighet och rättvisa. Därför måste vi gemensamt höja pensionerna och stärka grundskyddet. Vi måste se till att alla äldre får en pension som går att leva på, oavsett hur länge de har haft möjlighet att arbeta eller hur hög lön de har haft under arbetslivet.

Att höja pensionerna är inte bara en handling av generositet, utan det handlar också om vilken framtid vi vill ha. Det ger äldre människor möjlighet att leva värdiga och trygga liv samtidigt som det stärker solidariteten mellan oss. Att människor inte lämnas i ekonomiskt utanförskap visar att vi bryr oss om varandra. Men det stärker också det gemensamma förtroendet för vår välfärd och för varandra.

Att ha arbetat ska löna sig när man går i pension. Det är vi alla överens om. Men alla som är pensionärer i dag har varit med och byggt upp vårt samhälle, oavsett vad de har arbetat med och om de föddes här eller invandrade senare. Storleken på lönekuvertet är inte alltid ett mått på hur mycket man har ansträngt sig i livet. Även de med låga löner har arbetat hårt och borde ha en pension som det går att leva på utan att behöva vända på varenda krona eller stå utan mat i slutet av månaden. Vi måste säkerställa att vi har en grundtrygghet för alla där inte en enda pensionär, oavsett vad de arbetat med, vad de tjänat eller om de invandrat till Sverige, lever i fattigdom och otrygghet.

Pensionen är alltså en jämlikhetsfråga, men den är också en jämställdhetsfråga, fru talman. Tre fjärdedelar av alla som får del av garantipensionen, den huvudsakliga grundtryggheten i pensionssystemet, är kvinnor. Formulerat på ett annat sätt finns det tre gånger så många kvinnor med låga inkomstpensioner som det finns män. Det speglar den ojämställda arbetsmarknaden förr i tiden, då kvinnor lönearbetade mindre än män och hade betydligt lägre löner.

Men det speglar också den ojämställdhet vi fortfarande har på svensk arbetsmarknad i dag. Yrken där majoriteten är kvinnor har i högre grad lägre löner. Kvinnor tar ut längre föräldraledighet. Dessutom sliter kvinnor inom ansträngande yrken, exempelvis vården, ut sig tidigare och måste sjukskriva sig eller gå i pension i förtid. Därmed hinner de inte tjäna in lika mycket till pensionen. Dessa problem måste vi åtgärda. Men det är också tydligt att en höjning av pensionerna och en förstärkning av grundtryggheten är en central jämställdhetsfråga.

Fru talman! Vi har motioner med konkreta förslag för att stärka svenskarnas pensioner som kommer att avhandlas i en debatt nästa år. Men de flesta beslut som rör svenskarnas pensioner hanteras i dag i Pensionsgruppen, som Miljöpartiet sedan ett par år tillbaka är välkommet i.

I Pensionsgruppen arbetar alla partier för att nå konsensus om de viktiga förändringarna av pensionssystemet för att undvika ryckighet och säkerställa att pensionssystemet håller över tid. Det är i grunden ett bra system. Vi i Miljöpartiet tänker fortsätta att vara med och arbeta konstruktivt för högre, mer jämställda och mer hållbara pensioner, för alla har rätt till en värdig och trygg ålderdom.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 10 december.)

Herr talman! I oktober presenterade Rädda Barnen årets barnfattigdomsrapport, där man konstaterade att barnfattigdomen i Sverige ökar och att 13 procent, alltså ett av åtta barn i Sverige, lever i fattigdom. Det innebär att ungefär tre elever i en normalstor svensk skolklass växer upp i fattigdom och ekonomisk utsatthet. Fattigdomen är störst bland barn till ensamstående mammor.

Regeringen valde i sin budget att inte höja barnbidraget eller underhållsstödet. Den så kallade historiska höjningen av bostadsbidraget för barnfamiljer motsvarar mindre än hälften av den summa som regeringen sänkte bostadsbidraget med bara i år, då regeringen tog bort tillägget till bostadsbidraget. Många experter varnar också för att flera av regeringens reformer av trygghetssystemen kommer att öka barnfattigdomen.

Min fråga till statsministern är därför: Hur tänker regeringen agera för att minska barnfattigdomen i Sverige?

Fru talman! Karensavdraget innebär att en anställd som stannar hemma på grund av sjukdom förlorar motsvarande en hel arbetsdags sjuklön. Detta drabbar arbetare väldigt olika beroende på vilket yrke de har. Många har ett jobb där det går att arbeta hemifrån om man är sjuk, vilket gör att de inte behöver sjukanmäla sig och därför inte påverkas av karensavdraget. Men i många andra samhällsbärande yrken, inte minst inom hälso- och sjukvård eller barnomsorg, har man inte möjlighet till hemarbete, vilket innebär att man måste antingen sjukanmäla sig och förlora en viktig del av sin inkomst eller fortsätta arbeta trots att man egentligen är för sjuk.

Karensavdraget är alltså i grunden djupt orättvist, och Sverige borde göra som övriga nordiska länder och helt avskaffa det. Trots det valde regeringspartierna, Sverigedemokraterna och Centerpartiet i veckan att rösta nej till att avskaffa karensavdraget.

Min fråga till socialförsäkringsministern är: Anser ministern att orättvisan i karensavdraget är rättfärdigad, eller kommer regeringen att genomföra några andra åtgärder för att kompensera de arbetare som missgynnas av karensavdraget?

Herr talman! Jag vill uppmärksamma herr talmannen och åhörarna på att arbetsmarknadsministern återigen upprepade påståendet att det finns de som väljer att inte jobba trots att de kan jobba. Men han berättade inte hur många det är som gör så.

Anledningen till att ministern inte säger hur många som väljer arbetslöshet framför arbete är att han inte kan säga det, för det finns inga sådana siffror. Det är en rökridå – ett argument baserat helt och hållet på vad som känns sant, så att regeringen och Sverigedemokraterna ska kunna montera ned vårt generella trygghetssystem med minimalt motstånd.

De har redan försämrat a-kassan. Och nu kommer alltså deras stora fattigdomsreform, som alla bedömare är överens om kommer att leda till ökad fattigdom, ökad segregation, högre kriminalitet och ökat utanförskap. Det är regeringens egna utredare som säger detta.

När arbetsmarknadsministern säger att reformerna ska göra att fler barn ska få se sina föräldrar gå till jobbet går det stick i stäv med vad experterna säger. Tvärtom kommer fler barn att få se sina föräldrar gå till kyrkan, till Stadsmissionen och till Röda Korset för att ha råd med mat och hyra. Det är konsekvenserna av regeringens fattigdomsreform.

Herr talman! Arbetsmarknadsministern frågar vad rättvisan är i att ett fåtal arbetslösa i vissa väldigt specifika fall kan få lika mycket ersättning som någon som arbetar. Jag tycker att de mycket mer relevanta frågorna är: Vad är rättvisan i att tvinga barn att växa upp i fattigdom för att deras föräldrar har svårt att hitta ett jobb? Vad är rättvisan i att barn till invandrare ska växa upp utan tillgång till samma trygghet som svenska barn har under den tid det tar för deras föräldrar att lära sig svenska och hitta ett arbete? Vad är rättvisan i att genomföra reformer som vi vet ökar fattigdomen, utanförskapet och kriminaliteten men som inte kommer att få fler människor i arbete? Det skulle jag vilja veta.

Herr talman! Tack igen, arbetsmarknadsministern!

Det finns många olika delar av regeringens argumentation över de senaste månaderna som jag hade kunnat fokusera på att kritisera i den här debatten. Jag hade kunnat fokusera på att regeringen siffertricksar som en skatteplanerande företagsrevisor.

Ena dagen får en arbetslös fembarnsfamilj 46 500 kronor i månaden i bidrag i dag. Andra dagen kommer en arbetslös att kunna få det om några år när bidragen räknats upp. Ena dagen räknar man bara med skattefria bidrag. Andra dagen räknar man med skattepliktiga ersättningar som akassa och föräldrapenning, som för övrigt inte ens är bidrag utan statliga försäkringar.

Ena dagen kan arbetslösa få den summan varje månad. Andra dagen räknar man med människor som fått det någon månad. Då ska vi vara tydliga med att om en familj har fått ersättningar på den nivån en månad och sedan inte mer, ja, då har vi inte ett problem. Det innebär ju att människor inte är långtidsbidragsberoende utan har kommit tillbaka i arbete igen, alltså att systemet fungerar.

Jag hade också kunnat fokusera på att det faktiskt lönar sig att arbeta i dag, jämfört med att vara arbetslös. Lönearbetare har löneutveckling, tjänstepension, trygghet i socialförsäkringen och tillgång till skattefinansierade resurser som rut och rot. Allt detta är saker som människor med försörjningsstöd inte har rätt till. Det lönar sig alltså att arbeta.

Även om vi skulle gå med på premissen att det inte lönar sig att arbeta, vilket det gör, då är problemet att lönerna och de statliga ersättningarna till folk med arbeten är för låga, inte att bidragen är för höga. Det löser vi inte genom att göra fattiga människor ännu fattigare.

Herr talman! Jag hade kunnat fokusera på detta. Men jag tänker återgå till det som var min huvudpoäng i mitt första inlägg, nämligen förväntningarna på våra medmänniskor.

Vi är överens, arbetsmarknadsministern och jag, om att det inte är bra när människor är arbetslösa under längre perioder. Vi är överens om att det är viktigt att alla som har förmågan att arbeta hittar ett jobb att gå till. Men det tycker ju de arbetslösa också, och det är det som regeringen inte tycks inse.

Människor vill arbeta, vill känna sig behövda och känna att de bidrar. Jag tycker att det visar på en väldigt tråkig och förlegad människosyn att tro att folk hellre vill sitta hemma och chilla än att gå till jobbet och känna att de bidrar och är goda förebilder för sina barn.

Att regeringen totalt ignorerar både sina egna experter, som säger att det inte saknas incitament att arbeta och att reformerna inte kommer att leda till någon nämnvärd skillnad i sysselsättning, och forskningen, myndigheter och civilsamhället, som varnar för en kraftigt ökad fattigdom och kriminalitet om förslagen genomförs, är allvarligt i sig.

Men att regeringen dessutom återkommande målar upp en verklighet som inte finns, där människor som får försörjningsstöd lever i sus och dus och har det så gött att de kan välja att inte jobba, är lika allvarligt. Det spär på en polarisering i samhället och ett förakt mot samhällets mest utsatta.

Det är tufft att leva på försörjningsstöd. Det är behovsprövat så att du inte kan få mer än vad som är absolut minimum för att klara de mest nödvändiga utgifterna. Varje inkomst räknas bort från försörjningsstödet, så att du inte kan få mer än vad som är minimum för att försörja dig själv och exempelvis dina barn. Du kan inte spara någonting, och socialtjänsten har full insyn i dina bankkonton.

Att som regeringen påstå, utan några som helst bevis, att vi har ett stort antal arbetslösa som frivilligt undviker att ta jobb för att i stället leva på bidrag är att förolämpa alla dem som kämpar dag ut och dag in för att hitta ett arbete men som inte får den hjälp och det stöd de behöver. Jag skulle återigen vilja se en faktisk siffra och en källa från ministern om hur många av Sveriges arbetslösa som han menar är arbetslösa av egen fri vilja.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar arbetsmarknadsminister Johan Britz för svaret på min fråga.

Regeringen har den här mandatperioden jobbat hårt för att göra det tuffare att klara sig som arbetslös i Sverige. Den 1 oktober försämrades akassan kraftigt, och nu planerar regeringen alltså att genomföra en stor fattigdomsreform med bland annat begränsningar av försörjningsstödet för större barnfamiljer och kvalificeringskrav till välfärden för invandrare.

Kritiken mot reformerna har varit massiv. Regeringens egen utredare bedömer att förslagen skulle ha väldigt begränsad effekt på sysselsättningen men att fattigdomen, utsattheten och brottsligheten riskerar att öka kraftigt. Civilsamhället pekar på att barnfattigdomen och utanförskapet kommer att öka. Polismyndigheten, advokatförbundet med flera påpekar riskerna för att människor ska hamna i kriminalitet. Det här är bara ett fåtal av alla kritiska instanser.

I en intervju med Svenska Dagbladet den 5 oktober kallade finansminister Elisabeth Svantesson den här kritiken för ”de låga förväntningarnas rasism”. Att påpeka de negativa konsekvenserna av liknande reformer, som genomförts i bland annat Danmark, skulle enligt henne antyda att de påverkade människorna endast kan antingen hamna i kriminalitet eller bli långtidsbidragsberoende.

På riksdagens frågestund den 18 september svarade arbetsmarknadsminister Johan Britz på en fråga om reformen: Ju mer det lönar sig att leva på bidrag och inte jobba, desto fler kommer att leva på bidrag. Det är ett resonemang som ministern upprepade alldeles nyss. På frågestunden den 25 september sa äldre- och socialförsäkringsminister Anna Tenje: Genom att man gör det mer lönsamt att arbeta än att leva på bidrag kommer fler att lämna bidrag och gå till arbete.

Kortfattat menar alltså regeringen att många av dem som är arbetslösa är lata och att de hade kunnat arbeta men väljer att inte göra det. Då blir frågan vi måste ställa oss väldigt enkel: Vem är det egentligen som har låga förväntningar på arbetslösa och nyinflyttade? Är det vi kritiker, eller är det regeringen själv?

Finanspolitiska rådet, regeringens egen expertmyndighet när det gäller ekonomiska frågor, har flera gånger konstaterat att det inte finns en brist på incitament för arbetslösa att ta ett arbete. Samma bedömning gör regeringens egen utredare av bidragstak. Faktum är att oavsett om man frågar myndigheter, forskare, civilsamhället, socialarbetare eller de arbetslösa själva får man samma svar: Människor vill arbeta. Människor vill bidra och känna att de gör nytta. De behöver bara få en ärlig chans.

Vi i Miljöpartiet förstår det. Vi har förtroende för människor. Vi vill se en aktiv arbetsmarknadspolitik med reformer som faktiskt gör nytta för folk, som ger dem verktygen att ta sig in på arbetsmarknaden. Det är regeringen som inte litar på människor och inte har förtroende för arbetslösas vilja att ta ett jobb.

Jag tycker att det är viktigt att vi har klart för oss att det inte är någon dans på rosor att ta emot försörjningsstöd. Det är oerhört kravfyllt. Du förlorar bestämmanderätten över din egen ekonomi. Du kan inte spara pengar för framtiden, och socialtjänsten har ofta full insyn i dina bankkonton. Det är ingen som vill leva långsiktigt på det sättet. Det borde vara självklart även för regeringen.

Mitt önskemål till ministern blir då självfallet att han säger hur många av Sveriges arbetslösa som är det av egen fri vilja, enligt regeringen, och vilken källa ministern har för det påståendet.

Fru talman! Tack till justitieminister Gunnar Strömmer för en bra debatt! Den har varit väldigt informativ. Jag uppfattar att justitieministern har ett engagemang, även om jag anser att arbetet borde ha kunnat gå ännu fortare.

En del av problematiken var såklart känd sedan tidigare, och det gjordes saker även på den rödgröna regeringens tid. Men det är tydligt att problemet har blivit mycket större under den här mandatperioden. De åtgärder vi efterfrågar har funnits på plats i exempelvis Danmark sedan 2021–2022. Man hade kunnat titta på och implementera dem ganska mycket fortare.

Det finns redan i dag verktyg som polisen kan använda sig av. Justitieministern hänvisar till exempel till flygande inspektioner och kallelser till obligatoriska besiktningar. Men om polisen inte omedelbart kan föra en bil till besiktning är det ganska enkelt för ligisterna att montera av de modifieringar som är problemet.

Det finns mycket som behöver göras nu. Jag känner att regeringen hade kunnat jobba hårdare, men jag välkomnar de förändringar som är på väg. Jag uppfattar att vi har en likartad syn på vart vi vill, även om jag tror att ambitionsnivån är något högre på den här sidan. Men tack så jättemycket, Gunnar Strömmer!

Fru talman! Som sagt tycker jag att det är väldigt bra att kommunerna nu får möjlighet att dela data från bullerkameror med polisen. Det är en åtgärd som har varit väldigt efterfrågad och som har potential att leda till att fler vansinnesbilister bötfälls. Det är en mycket bra och helt nödvändig åtgärd.

Det är dock värt att poängtera att denna förändring är en konsekvens av lagändringar som redan var på gång och inte specifikt ett resultat av regeringens arbete mot vansinneskörningar och trafikbrott. Det är inte heller en tillräcklig åtgärd för att på det stora hela komma till rätta med problemet.

Höjda bötesbelopp är en viktig del. Jag är väldigt glad att höra att regeringen överväger det, även om vi från Miljöpartiets sida tycker att den biten hade kunnat bli aktuell mycket tidigare.

Både kommunerna och polisen är väldigt tydliga med att de verktyg de i dag har för att bekämpa vansinneskörningar är för begränsade. Om vi jämför deras önskelistor med regeringens lista på konkreta åtgärder, som ministern redogjorde för i sina inlägg, är det uppenbart att det behöver göras ännu mer.

Jag tycker inte att det är konstigt att lagstiftningsarbete tar tid, men det ska inte behöva ta mer än ett år av internt analysarbete på Justitiedepartementet för regeringen att komma fram till vad man vill göra – särskilt inte när det redan finns konkreta åtgärder att ta ställning till, och i synnerhet som de åtgärderna redan implementeras framgångsrikt i andra nordiska och europeiska länder.

Exempelvis kan polisen i Danmark omedelbart beslagta bilar som modifierats otillåtet eller använts vid allvarliga trafikförseelser, vilket har lett till att tusentals bilar har kunnat konfiskeras. Det är en åtgärd som både verkar avskräckande mot dem som funderar på att modifiera sina bilar eller köra som galningar genom städerna och avväpnar dem som faktiskt gör det. Det är alltså inte revolutionerande eller avancerade åtgärder som polisen i syd och kommunerna efterfrågar, och det borde inte vara så svårt för regeringen att avgöra om och hur åtgärder som dessa skulle kunna implementeras även här i Sverige.

Fru talman! Justitieministern säger att regeringen kommer att se över straffen för den här typen av brottslighet, vilket är bra, att man följer situationen i Malmö, vilket också är bra, och att man inte utesluter att det kan bli aktuellt med fler åtgärder – också bra. Men att regeringen mer än ett år efter att ha blivit varse problemet inte har kommit längre än att man nu ska börja se över straffen visar, tycker jag, att engagemanget för frågan kanske inte är på topp. Att Gunnar Strömmer i oktober tackade nej till en intervju med TV4 om vilka åtgärder regeringen ämnar genomföra pekar väl också lite grann på att justitieministern själv inser att regeringen inte gör tillräckligt i frågan.

Det finns konkreta åtgärder som regeringen skulle kunna vidta. Det är bara att läsa min motion eller önskemålen från polisen i Malmö stad om man behöver inspiration. Även om det görs saker görs det alldeles för lite, alldeles för sent. Regeringen borde ha kommit längre vid det här laget.

Fru talman! Tack till justitieministern för det inledande svaret!

Som justitieministern sa har vansinneskörningar blivit ett allvarligt och återkommande problem i städer runt om i Sverige, inte minst i min hemstad Malmö. Bilister som kör långt över hastighetsbegränsningarna inne i städerna och som modifierat sina bilar specifikt för att låta extra högt sprider stor oro bland boende och stör nattsömnen för tusentals. Medier har till och med rapporterat om grupper som arrangerat otillåtna nattliga race på Malmös gator.

Både boende, lokalpolitiker och polisen är helt överens om att detta måste få ett slut. Alla ska kunna sova gott i sitt eget hem, och ingen ska behöva känna sig rädd för att gå över gatan. Tyvärr har varken kommunerna eller polisen tillräckliga verktyg för att på riktigt komma till rätta med vansinneskörningarna.

Vi kan ta Malmö som exempel. Som ministern var inne på har kommunen sänkt hastighetsbegränsningen på de berörda gatorna och infört körförbud nattetid på vissa gator. Det är åtgärder som uppskattas av invånarna och som har minskat problemen på just de gatorna, vilket är bra. Men som ministern också var inne på har det delvis flyttat problemen till andra gator och inneburit svårigheter för en del boende och näringsidkare i områdena.

Kommunen har också satt upp särskilda bullerkameror som med särskild teknik kan uppfatta exakt vilken bil som kör för fort eller låter olagligt högt och kan sedan stämma av registreringsnumret mot Trafikverkets register. Kommunen får dock inte själv använda informationen till mer än att se om bullret har minskat och får inte heller dela dessa data med polisen.

Här är jag mycket glad att höra från justitieministern att lagändringar från den 1 december kommer att göra det möjligt för kommunerna att dela dessa data med polisen. Det är en väldigt positiv och efterlängtad förändring. Men polisen och kommunerna är överens om att bara detta inte är tillräckligt.

Polisen säger att de i många fall redan vet vilka de farliga bilisterna är men saknar lagstöd för åtgärder som hade kunnat leda till kännbara konsekvenser för ligisterna. Böterna för trafikbrott är så låga att de inte avskräcker upprepade brott. Polisens möjlighet att beslagta bilar är väldigt begränsad. Och om föraren inte kan identifieras vid en fartkamera, exempelvis för att hen har täckt sitt huvud, kan inga böter eller andra påföljder delas ut alls eftersom det endast är föraren som kan straffas. Det är orimligt.

Fru talman! Under den allmänna motionstiden skickade jag in en motion med förslag på åtgärder för att komma till rätta med problemet med vansinneskörningar i våra städer. De inkluderar att höja bötesbeloppen för upprepade och allvarliga trafikförseelser, att ge polisen rätt att liksom i Danmark omedelbart beslagta bilar som används på ett otillåtet sätt samt flera andra åtgärder.

Detta är förslag som Gunnar Strömmer redan har sett, för justitieministern har fått väldigt liknande önskelistor både från polisen i syd och från Malmö stad.

För över ett år sedan, i september 2024, lovade justitieministern att utreda frågan och återkomma med förslag på åtgärder under första kvartalet 2025. I dag är det november 2025, och regeringens hittills enda åtgärd är alltså att möjliggöra informationsutbyte. Det är som sagt väldigt bra, men det är inte tillräckligt. Under tiden vi väntar fortsätter Malmöbornas sömn och trygghet att påverkas.

Fru talman! Polisen, kommunerna och medborgarna efterfrågar fler åtgärder, och det finns många åtgärder föreslagna. Min fråga till justitieministern blir då: Kommer regeringen att lägga fram några fler konkreta åtgärder mot vansinneskörningar, och i så fall vilka och när?

Fru talman! Mina meddebattörer har sagt väldigt mycket klokt som jag inte behöver upprepa.

Att förövaren ska vara den som flyttar tror jag att vi alla tycker är en bra grundprincip. Men vi vet, vilket har nämnts här tidigare, att offret ofta inte har råd att bo kvar. Vi vet också att offret i många fall inte vågar bo kvar i sitt hem, för förövaren vet ju att offret, den förra partnern, bor där och kan leta upp den personen. I de allra flesta fall måste kvinnan faktiskt flytta, och det innebär ofta en svår ekonomisk situation. Det är därför ett flyttstöd behövs – för att hjälpa människor som drabbas av något av det mest fruktansvärda man kan drabbas av från någon man trodde sig älska och vara älskad av.

Vi avsätter 100 miljoner kronor för detta i vårt budgetförslag. Jag vill ställa samma fråga som jag ställde tidigare och som upprepats här: Varför gör inte regeringen det? Även om det sägs att det ska finnas ett flyttprogram av något slag avsätts det inga pengar för ett särskilt flyttstöd.

Sedan tycker jag också att staten borde kunna stå för halva kostnaden för placering på skyddade boenden, så som det fungerar i till exempel Danmark, så att fler kvinnor och barn kan placeras i skyddade boenden. Vi har nämligen problem med att väldigt många försöker lämna en relation men inte nödvändigtvis får plats. Jag undrar alltså även hur regeringen och ministern ser på möjligheten för staten att stå för halva kostnaden för placering på skyddade boenden i framtiden.

Fru talman! Tack, ministern och ledamöterna, för att vi har den här debatten om en oerhört viktig fråga! Våld i nära relationer är ett av Sveriges mest allvarliga samhällsproblem. Det är framför allt män som utövar våld, både mot andra män och mot kvinnor. Våldet kan ta sig olika uttryck, till exempel fysiskt, psykiskt, sexuellt och ekonomiskt.

Jag vill börja med att säga att jag i mångt och mycket tycker att regeringen tar frågan på allvar. I många delar har de tagit det arbete vidare som Miljöpartiet genom våra jämställdhetsministrar Åsa Lindhagen och Märta Stenevi påbörjade under vår tid i regeringen.

Under Miljöpartiets tid i regeringen lanserades ett 40-punktsprogram mot mäns våld mot kvinnor med en lång rad insatser för att förebygga och bekämpa våld. Det handlade bland annat om förebyggande insatser, stöd och skydd för våldsutsatta, straffskärpningar och ökade satsningar på kompetens och forskning. En stor del av programmet genomfördes under vår tid i regeringen, men den sittande regeringen har i många delar tagit resterande punkter vidare. Det är väldigt bra.

Mycket mer måste dock göras, vilket även lyfts upp här. Ett av de kvarvarande problemen är det som Sanna Lennström lyfter fram i interpellationen och som Sofia Amloh tar upp här i debatten, nämligen de ekonomiska svårigheter som många offer för våld i nära relationer får när de tvingas fly från sin våldsamma partner. Att snabbt bryta upp från sitt hem, sitt arbete och sin omgivning kan leda både till nya kostnader och till att man förlorar inkomster.

För någon som utsätts för ekonomiskt våld av sin partner blir situationen ännu värre. Förutom det uppenbara inkomstbortfall som följer av att tvingas bryta upp från hela sitt liv drabbas många våldsutsatta kvinnor dessutom av stora kostnader, exempelvis när deras personuppgifter röjs och de med mycket kort varsel tvingas lämna den nya bostaden eller det skyddade boendet.

Fru talman! Det här är en orimlig situation. För mig är det uppenbart att staten i högre grad måste hjälpa familjer som redan är i en mycket utsatt situation, så att brottsoffer inte också ska behöva gå ekonomiskt på knäna när de lämnar en våldsam partner eller tvingas till upprepade flyttar.

Vi i Miljöpartiet har därför i våra budgetmotioner under flera års tid föreslagit ett införande av en särskild flyttpeng i socialförsäkringssystemet. Det skulle kunna hjälpa till med de extra utgifter som brottsoffren får. Det är en enkel reform och skulle innebära en välkommen ekonomisk trygghet för en grupp människor som verkligen behöver det. Det är synd att regeringen inte ser det ansvar som staten skulle kunna ta i frågan.

I ministerns svar hänvisas brottsoffren till kommunernas socialtjänster. Det här borde inte vara ett ansvar som ligger på vare sig brottsoffren eller kommunerna. Jag önskar att jämställdhetsministern hade lyssnat på oss även i fråga om denna reform. Jag vill gärna få ett svar från jämställdhetsministern om en flyttpeng är ett alternativ för er i framtiden.

Fru talman! Anna Tenje upprepar det påstående som regeringen har kommit med många gånger, nämligen att människor väljer försörjningsstöd hellre än att arbeta och att det säger sig självt att folk väljer försörjningsstöd framför arbete om de kan. Jag anser att det är ett känsloargument där man helt ignorerar hur svårt det faktiskt är att klara sig på försörjningsstöd.

Vi i den här församlingen borde basera lagar på fakta, så jag önskar siffror och en källa från Anna Tenje på hur många av dem som lever på försörjningsstöd i Sverige i dag som gör det av egen fri vilja i stället för att arbeta.

(Applåder)

Fru talman! Försörjningsstödet är välfärdens yttersta skyddsnät. Det ges till arbetslösa, sjukskrivna och andra som inte har tillräcklig inkomst för att klara de absolut mest nödvändiga utgifterna.

Varje annan inkomst räknas bort från försörjningsstödet så att du inte kan få mer än vad som är minimum för att försörja dig själv och exempelvis dina barn. Får du en hundralapp i födelsedagspresent sänks ditt försörjningsstöd med samma summa. Om någon swishar dig för glassen du lade ut för händer samma sak.

Med regeringens nya fattigdomsreform sänks försörjningsstödet på flera håll i landet på grund av den förändrade riksnormen. Flerbarnsfamiljer får ett tak för hur mycket de kan få. Oavsett behoven och de omedelbara konsekvenserna för vuxna och barn ska utsatta familjer få mindre att leva på.

Min fråga till socialförsäkringsministern är därför: Hur lite pengar är det rimligt att en barnfamilj ska klara sig på om barnen ska må bra och klara skolan?

(Applåder)

Herr talman! I går presenterade arbetsmarknadsminister Johan Britz och regeringen en ny fattigdomsreform, som inkluderar aktivitetskrav för försörjningsstöd, ett tak för försörjningsstöd och kvalificeringskrav till välfärden. Om några veckor träder också en försämrad akassa i kraft, vilket gör att ersättningen till arbetslösa minskar snabbare.

En genomgående argumentation från ministern och hans kolleger är att det bör skapas bättre incitament för att arbeta och att det måste ställas fler krav på arbetslösa att söka jobb eftersom de annars väljer att i stället bara leva på bidrag och a-kassa.

Finanspolitiska rådet och många andra experter har flera gånger konstaterat att det redan lönar sig att arbeta och att det inte är en brist på incitament och vilja som gör att arbetslösa inte jobbar utan en brist på möjligheter och lämpliga arbetstillfällen. Men eftersom regeringen trots det vidhåller att det behövs bättre incitament för att arbeta vill jag ställa följande fråga till arbetsmarknadsministern: Hur många av Sveriges arbetslösa är arbetslösa av eget val? Varifrån hämtar regeringen den statistiken?

Herr talman! Den svenska sjukförsäkringen är menad att säkerställa att en person som inte kan arbeta på grund av sjukdom ska ha rätt till ersättning för att klara sitt uppehälle och förhoppningsvis komma tillbaka till hälsa och sysselsättning.

Tyvärr är det uppenbart att sjukförsäkringen är trasig, och många sjuka tvingas i stället att helt eller delvis leva på försörjningsstöd från kommunerna. Enligt Socialstyrelsen var 2022 14 procent av alla som fick försörjningsstöd i Sverige sjukskrivna med läkarintyg utan att få sjukersättning. Ytterligare 3 procent fick en så låg sjuk- eller aktivitetsersättning att de behövde försörjningsstöd för att uppnå en skälig levnadsstandard. I över 25 kommuner uppgår andelen sjukskrivna bland dem med ekonomiskt bistånd till över en fjärdedel. I vissa kommuner är det så många som 40 procent.

Min fråga till socialförsäkringsministern är därför: Vilka konkreta åtgärder planerar regeringen att vidta för att säkerställa att människor som är för sjuka för att jobba inte tvingas att söka försörjningsstöd?

Herr talman! Människorna i Gaza har ingenstans att ta vägen, och en markinvasion har inletts medan bomberna fortsätter att falla över civilbefolkningen.

Precis som statsrådet Dousa säger kommer mycket av hjälpen inte in, men alla organisationer, inklusive dem den svenska regeringen ger bistånd till, är överens om att UNRWA är den organisation som har allra bäst möjlighet att få in hjälpen.

Min fråga till statsrådet är: Vilka bevis krävs för att regeringen ska ändra ståndpunkt så att beredningen av humanitärt stöd via UNRWA kan återupptas?

Herr talman! Med fasa har vi kunnat följa hur Israel de senaste veckorna eskalerat situationen i Gaza till närmast apokalyptisk nivå. Människor lider av svält, sjukhusen är utslagna och extrem brist på mat, vatten och sjukvårdsmateriel råder.

Statsrådet Dousa och regeringen har återkommande uttalat att de är beredda att ta ett mycket stort ansvar för att stötta civilbefolkningen och understrukit vikten av att säkra att svenska biståndsmedel verkligen gör skillnad i Gaza.

Regeringen har stoppat allt stöd via FN-organet UNRWA trots att FN och de andra humanitära organisationerna har varit glasklara med att det inte finns något alternativ till UNRWA. Dess infrastruktur är oersättlig för att man ska kunna nå ut med den akuta hjälpen.

Nu har den humanitära avdelningen på Sida kommit fram till att UNRWA trots Israels förbud mot organisationen fortfarande är den aktör som kan arbeta bäst på plats, och Sida har bett om tillåtelse att återuppta beredningen av humanitärt stöd via UNRWA.

Med anledning av detta frågar jag statsrådet: Ändras statsrådets bild av UNRWA på något sätt i och med Sidas bedömning att UNRWA är det bästa alternativet för att få in det humanitära stödet i Gaza?

Herr ålderspresident! I den föregående debatten om ekonomisk familjepolitik pratade jag om den trygghet som det svenska välfärdssystemet finns till för att skapa och om hur vi som riksdagsledamöter har ett ansvar att laga de revor i välfärden som vi vet finns i dag.

Jag vill fortsätta den här debatten i samma anda, för precis som barnbidraget och föräldraförsäkringen finns till för att skapa trygghet för barnfamiljer finns sjukförsäkringen för att skapa trygghet för alla när de blir sjuka – för att säkerställa att ingen ska behöva leva i fattigdom och utanförskap på grund av sin sjukdom eller sin funktionsnedsättning.

När man vill men inte kan arbeta på grund av sjukdom ska man ha rätt till ersättning för att klara sitt uppehälle och till stöd och hjälp för att komma tillbaka till hälsa, arbete, studier eller annan sysselsättning.

Sedan länge fungerar det dock inte alltid så. Alltför många människor blir utförsäkrade i förtid eller helt nekade sjukpenning, sjukersättning eller aktivitetsersättning. Sjuka och utslitna människor tvingas söka jobb de inte kan få eller genomföra. I slutändan tvingas många att med mössan i hand be socialtjänsten om försörjningsstöd – med höga krav och låga ersättningar.

Enligt siffror från Socialstyrelsen var 14 procent av alla som fick försörjningsstöd 2022 människor som var sjukskrivna med läkarintyg men som inte fick sjukpenning, sjukersättning eller aktivitetsersättning från Försäkringskassan. Ytterligare 3 procent var människor som fick en så låg sjukersättning eller aktivitetsersättning att de behövde försörjningsstöd för att uppnå en skälig levnadsstandard. I över 25 kommuner i Sverige uppgår andelen sjukskrivna bland dem med ekonomiskt bistånd till över en fjärdedel. I vissa kommuner är det så många som 40 procent.

Kommunerna tar kostnaderna för statens misslyckande, och människor tvingas ut i fattigdom och otrygghet. Systemet har gått sönder.

Herr ålderspresident! Det går att lösa det här problemet. Miljöpartiet vill införa en gemensam försäkring för sjukdom och arbetslöshet – ett sömlöst och heltäckande trygghetssystem under en enda myndighet, som är tydligt och som omfattar alla. I Miljöpartiets Sverige ska det helt enkelt inte gå att bli utförsäkrad, att bli bollad mellan myndigheter som inte vill ta ansvar eller att få en så låg ersättning att försörjningsstöd är den enda utvägen.

Som ett steg mot denna arbetslivstrygghet vill vi reparera rådande system. Människor som är sjuka måste få en ersättning som det går att leva på. Stödet ska vara individanpassat. Fokuset måste ligga på rehabilitering och återhämtning för de drabbade, inte på att hetsa människor tillbaka till arbete.

Karensavdraget måste avskaffas. De hårda tidsgränser som finns i försäkringen i dag vill vi ersätta med kontinuerliga avstämningar så att individen får rätt insatser när det gäller rehabilitering och stöd. Reglerna för att arbeta ideellt med bibehållen ersättning och för att prova på att arbeta och studera utan att riskera att förlora sin ersättning måste bli mer flexibla. Och fler människor måste inkluderas i systemet redan från början.

Studenter behöver ges möjlighet att sjukskriva sig på deltid, precis som vanliga lönearbetare. I dag tvingas studenter som blir sjuka en lite längre tid att välja mellan att fortsätta att plugga på heltid och riskera att bränna ut sig, att bli sjukskrivna på heltid och då behålla sina studiemedel men hamna långt efter i sina studier eller att hoppa av studierna helt, vilket tusentals studenter väljer att göra varje år.

Det finns ett färdigt utredningsbetänkande på regeringens bord – utredningen tillsattes av en tidigare, rödgrön regering – med förslag för att möjliggöra deltidssjukskrivning för studenter. Det skulle stärka studenternas hälsa och ekonomiska situation och minska avhoppen från utbildningarna med mer än 2 000 studenter varje år. Regeringen har än så länge inte visat något intresse för att genomföra utredningens förslag. Det är dags att man nu gör det.

Herr ålderspresident! Det är inte bara studenternas ställning i socialförsäkringarna som behöver stärkas. Det gäller även kulturarbetare, idrottare, gigarbetare, behovsanställda, företagare och frilansare. Det är grupper som bidrar enormt till det svenska samhället, till kulturen och till ekonomin men som i ett oerhört stelbent socialförsäkringssystem inte får åtnjuta samma trygghet som vi andra.

Även här finns det i dag färdiga utredningsförslag på regeringens bord – utredningarna är tillsatta av en rödgrön regering. Det är förslag om hur dessa gruppers ställning kan stärkas. Det handlar till exempel om att beräkna sjukpenninggrundande inkomst på historiska inkomster i stället för på antagna framtida inkomster. Detta skulle göra att nämnda grupper kan få en SGI som motsvarar vad de faktiskt betalat in till sjukförsäkringssystemen. Men om det är mer fördelaktigt ska det fortsätta att finnas möjlighet att få sin SGI beräknad på förväntade inkomster. Det finns också förslag om att statliga konstnärspolitiska stipendier ska ingå i SGI, vilket skulle ge konstnärer en bättre och tryggare ekonomisk situation vid sjukdom och arbetslöshet.

Det har gått två år sedan utredningen Ett trygghetssystem för alla presenterades. Men varje gång regeringspartierna får frågan om när en proposition kommer svarar de att frågan bereds i Regeringskansliet. Då undrar man: Varför dröjer det?

Jag kanske är naiv, men jag tycker verkligen inte att det ska behöva ta två år för regeringspartierna och Sverigedemokraterna att läsa ett utredningsbetänkande och komma fram till vilka förslag som de vill genomföra. Det är hög tid att utredningarna om trygghetssystemen omvandlas till propositioner med syfte att stärka kulturarbetarnas och andras arbetslivstrygghet.

Herr ålderspresident! Även den som är arbetslös kan få cancer. I lagstiftningen hanteras ofta grupper som separata. Men i verkligheten kan en person tampas med en rad olika utmaningar samtidigt. I dag nollas den sjukpenninggrundande inkomsten om man som arbetslös får en sanktion från Arbetsförmedlingen. I stunden är sanktionen framför allt att a-kassan dras in under fem dagar. Men de långsiktiga konsekvenserna är desto mer drastiska.

När en arbetslös blir sjukskriven utan att ha kommit i arbete efter en sådan sanktion nekas den personen sjukpenning. En cancersjuk person kan därför stå utan sjukpenning och utan möjlighet att vara tillgänglig på arbetsmarknaden. I sin sjukdom kan personen samtidigt behöva söka försörjningsstöd för att klara sig.

Det är inte orimligt med sanktioner om man missköter sitt arbetssökande, men det är orimligt att misstag ska kunna drabba en svårt sjuk människa flera år senare. Miljöpartiet anser därför att SGI måste skyddas vid sanktioner från Arbetsförmedlingen och att regeringen omedelbart borde återkomma med ett förslag om detta.

Fru talman! Alla människor har rätt att leva sina liv i trygghet. Vi kan ge dem den tryggheten. Genom att laga revorna i våra socialförsäkringar kan vi se till att människor som blir sjuka i Sverige får den hjälp de behöver, oavsett om det gäller ett par dagar för en lönearbetare med feber eller resten av livet för en företagare med kroniskt trötthetssyndrom. Om Tidöpartierna inte är villiga att göra det den här mandatperioden är Miljöpartiet redo att göra det i regeringsställning nästa mandatperiod.

Jag yrkar bifall till reservation 25 och reservation 36.