Malte Tängmark Roos

Herr talman! Jag vill inleda med att säga att Miljöpartiet välkomnar förslaget om sänkt moms på livsmedel, och vi kommer att rösta ja till det vid voteringen i nästa vecka.

Miljöpartiet var det första partiet i riksdagen att föreslå sänkt matmoms, redan den 14 februari 2023, alltså för precis tre år och fem dagar sedan. Vårt förslag gällde då att helt ta bort momsen på specifikt basvaror som bröd, mjöl, mjölk, frukt och grönsaker eftersom denna utformning skulle göra störst skillnad för dem som har det tuffast ekonomiskt. Folk med låga inkomster köper i högre grad just den typen av billigare basvaror.

Vi ser dock ingen anledning att säga nej till förslaget om en halvering av momsen på alla livsmedel i dag och kommer som sagt att rösta ja till förslaget i nästa vecka.

Det betyder dock inte, herr talman, att jag är särskilt nöjd med hur den här regeringen har hanterat kostnadskrisen under mandatperioden. Regeringens och Sverigedemokraternas politik för att stötta hushållen kan enklast beskrivas med två ord: sent och otillräckligt.

Sänkningen av matmomsen är ett exempel på detta. Det var alltså redan i februari 2023, under höjden av kostnadskrisen, som Miljöpartiet föreslog slopad matmoms på basvaror. Då möttes vårt förslag av ett kompakt motstånd från regeringen och Sverigedemokraterna. Absolut inte, var svaret då.

Något alternativt förslag, som det som vi debatterar nu, var då inte aktuellt. Men nu, tre år senare, när det är valår och det ska fiskas röster från människor som under flera år sett sina plånböcker krympa är Tidöpartierna plötsligt redo att satsa. Det är väldigt sent, och det är ganska genomskinligt.

Herr talman! Vi har hört larmrapporter varje år under den här mandatperioden. Ropen har blivit högre och högre för varje år som gått. Antalet barn som växer upp i fattigdom skenar i Sverige. Andelen föräldrar som behöver låna pengar för att betala mat, el och hyra har ökat. Antalet vräkningar som berör barn har ökat. Andelen familjer som inte har råd med näringsrik mat och att äta sig mätta varje dag har ökat.

I statsministerns frågestund i december svarade statsminister Ulf Kristersson mig: I en lågkonjunktur kommer det alltid att bli tuffare. I en högkonjunktur blir det lättare. Så har det alltid varit.

Det stämmer ju, men det är faktiskt regeringens och vi politikers ansvar att underlätta för hushållen i kriser och att göra så att lågkonjunkturen drabbar samhällets mest utsatta så lite som möjligt. Då går det inte att komma ifrån att regeringen och Sverigedemokraterna har svikit Sveriges barnfamiljer. Regeringen har inte en enda gång den här mandatperioden, trots skenande kostnadsökningar, höjt barnbidraget och underhållsstödet. Barnbidraget har faktiskt förlorat hela 25 procent av sin köpkraft sedan höjningen 2018 och är nu värt mindre än det har varit på 50 år.

Den höjning av bostadsbidraget som Tidöpartierna genomförde vid årsskiftet var på mindre än hälften av vad de själva sänkte bostadsbidraget med bara ett år tidigare. Och nu under våren lanseras regeringens och Sverigedemokraternas stora fattigdomsreform, som alla remissinstanser är överens om kommer att öka barnfattigdomen och utanförskapet för de allra mest utsatta hushållen. Det är helt enkelt raka motsatsen till det ansvar som vi politiker ska ta.

Herr talman! Tidöpartiernas politik för hushållen är sen, och den är otillräcklig. Men jag skulle vilja lägga till ett ord i min beskrivning: orättvis.

I stället för att stärka våra gemensamma trygghetssystem och satsa på de mest behövande hushållen har regeringen och Sverigedemokraterna prioriterat skattesänkningar som i kronor och ören gynnar dem med de allra högsta inkomsterna.

I stället för att laga revorna i sjukförsäkringen och höja och indexera barnbidraget, underhållsstödet och bostadsbidraget – vilket hade gett varaktigt högre inkomst för de familjer som behöver det allra mest – har de valt små och ofta tillfälliga insatser för låginkomsttagare samtidigt som de drar undan stöden helt för de allra mest behövande. Och i stället för att stärka arbetsmarknadsinsatserna när arbetslösheten ligger på rekordnivåer har Tidöpartierna försämrat a-kassan.

Herr talman! Sverige förtjänar bättre än den regering vi har i dag. Sverige förtjänar en regering som arbetar aktivt och engagerat för att bryta barnfattigdomen. Sverige förtjänar en regering som prioriterar barnfamiljer före bankdirektörer och som prioriterar låginkomsttagare framför låga skatter. Sverige förtjänar ett äkta välfärdssamhälle, där alla barn växer upp i trygghet.

Därför satsar Miljöpartiet på hushållen, inte bara med sänkt matmoms utan också med riktig välfärdspolitik. Därför satsar Miljöpartiet på barnfamiljerna och på låginkomsttagarna. Vår åsikt är klar och tydlig: Inget barn ska växa upp i fattigdom eller hunger. Med vår politik kan detta också bli möjligt.

Herr talman! Nästa vecka ska regeringen presentera propositionen om kvalificering till socialförsäkringen, som innebär att invandrare inte ska ha rätt till viktiga delar av välfärden såsom sjuk- och aktivitetsersättning, barnbidrag, föräldrapenning och äldreförsörjningsstöd med mera förrän de har bott i Sverige i fem år eller fått ett välbetalt arbete.

Vi ser i dag att fattigdomen i Sverige ökar kraftigt, inte minst bland barnfamiljer och människor med någon form av kronisk sjukdom eller funktionsnedsättning. Samtidigt har både utredaren själv och i stort sett alla remissinstanser, från Barnombudsmannen och Rädda Barnen till Företagarna och Sveriges advokatsamfund, varnat för att regeringens kvalificeringskrav riskerar att leda till ökad barnfattigdom, ökad psykisk ohälsa och ökad social utsatthet. Jämställdhetsmyndigheten varnade dessutom för att förslaget riskerar att leda till att kvinnor tvingas stanna kvar i våldsamma relationer.

Jag undrar därför: Anser statsministern fortsatt att förslagen bör genomföras trots de allvarliga risker som lyfts fram i utredningen och remissinstanserna?

Fru talman! Åren 2017–2019 var jag språkrör för Miljöpartiets studentförbund Gröna Studenter. Jag hade genom det uppdraget förmånen att åka runt i Sverige och träffa studenter och studentföreningar på olika lärosäten i hela landet. Det var en fantastisk möjlighet, och jag fick ta del av många berättelser om utmaningar som svenska studenter möter i vardagen. Det var en del berättelser som motsvarade mina egna upplevelser som student och en del som var nya för mig. Jag lyfter fram detta för att det har gått sju åtta år sedan min tid som språkrör för Gröna Studenter. Trots det möter jag som riksdagsledamot fortfarande likadana berättelser från studenter och studentorganisationer när vi träffas för att prata om studenternas förutsättningar.

Bostadskostnaderna äter fortfarande upp en enorm bit av studiemedlet varje månad, och alldeles för få studenter tar del av bostadsbidraget. Studenterna får fortfarande för få lärarledda timmar. Sjuka studenter får fortfarande inte sjukskriva sig på deltid.

Högre utbildning är både en investering i personlig utveckling för den enskilde och en investering i kompetent arbetskraft för samhället i stort. Men för att fler ska ha möjlighet att göra den investeringen och för att vi som samhälle ska ha nytta av den investering som görs måste förutsättningarna för dem som väljer att studera bli mycket bättre än de är i dag. Vi måste satsa på att ge studenter en god ekonomisk standard under hela utbildningstiden.

Dagens debatt handlar om studiestöd, ett sorgebarn i sammanhanget. Den ekonomiska situationen för studenter har varit svår länge. Bidragsdelen i studiemedlet har länge släpat efter prisutvecklingen. Ensamboende studenthushåll tillhör en grupp som drabbats särskilt hårt av den höga inflationen. Miljöpartiet föreslog därför i budgetmotionen för 2026 att bidragsdelen av studiemedlet skulle höjas med 300 kronor extra i månaden utöver den automatiska höjningen. Detta står i skarp kontrast till regeringens och Sverigedemokraternas politik.

Analyser av Tidöpartiernas budgetproposition för 2026 visar att gruppen studenter förväntas förlora pengar på deras reformer och få mindre pengar i plånboken i år jämfört med 2025. Det är en skamlig prioritering av regeringen och Sverigedemokraterna.

Fru talman! Det finns grupper av studenter som drabbats särskilt hårt av de senaste årens svåra kostnadsläge. Inte minst Saco studentråd har under hösten uppmärksammat att en sådan grupp är studenter med barn. Deras utgifter är höga, och de har av förståeliga skäl ofta begränsade möjligheter att arbeta vid sidan av studierna. Enligt siffror från CSN skulle cirka 60 procent av studerande föräldrar inte klara av en oväntad utgift på 12 000 kronor utan att låna pengar.

Heltidsstuderande föräldrar med ett barn har rätt till ett tilläggsbidrag till studiemedlet. Tilläggsbidraget låg 2025 på 776 kronor i månaden för ett barn. Det är lägre per barn om du är flerbarnsförälder, och det är begränsat till endast en förälder ifall båda studerar. Jag tror att alla kan förstå att ett så lågt tillägg inte nämnvärt ökar den ekonomiska tryggheten för studerande föräldrar.

Samtliga partier i den här riksdagen brukar säga att studerande föräldrar ska ha goda förutsättningar att klara sig ekonomiskt. Samtliga riksdagspartier brukar också säga att det behöver skapas bättre incitament för människor senare i livet att vidareutbilda sig eller byta karriär. Det är helt rätt. Men om vi alla menar allvar med de orden, om vi menar att studerande föräldrar ska ges goda förutsättningar att klara sig ekonomiskt och om vi vill skapa bättre incitament för föräldrar att vidareutbilda sig eller byta karriär behöver tilläggsbidraget helt enkelt stärkas.

Miljöpartiet vill att regeringen tillsätter en utredning om att höja tilläggsbidraget för studerande föräldrar med 50 procent från dagens nivå och att begränsningen av bidraget till endast en studerande förälder tas bort. Det säger regeringen och Sverigedemokraterna nej till.

Fru talman! Drygt fyra av tio studenter tacklar problemet med ett för lågt studiemedel genom att arbeta vid sidan av studierna. Särskilt vanligt är det att studenter arbetar under sommaren, då de inte får något studiemedel och därför behöver en extra inkomst för att betala mat och hyra.

Det finns en maxgräns för hur mycket en student får tjäna under ett halvår och behålla sitt studiemedel; det är det så kallade fribeloppet. För en heltidsstuderande med fullt studiemedel var gränsen ungefär 113 000 kronor per halvår under 2025, eller knappt 19 000 kronor per månad, enligt CSN.

Att det finns en maxgräns är i sig inte problematiskt eftersom vi inte vill uppmuntra studenter att arbeta mer än vad de klarar av vid sidan av sina studier. Det är dock problematiskt att de inkomster som tjänas in under sommaren räknas in i fribeloppet och alltså påverkar rätten till studiemedel, eftersom de tjänas in under den period då studenterna inte har en inkomst från studiemedel och behöver den extra inkomsten.

Om en student arbetar mycket under sommaren kan det leda till att hen får lägre studiemedel under hösten eller blir återbetalningsskyldig till CSN i efterhand. Förra året, 2025, blev hela 17 142 personer återbetalningsskyldiga i genomsnitt 27 082 kronor för att ha tjänat över fribeloppet 2023. Det är astronomiska summor att betala tillbaka för människor som är mitt i eller just har avslutat sina studier.

Miljöpartiet anser att studenter ska ha möjlighet att arbeta på somrarna utan att riskera att få lägre studiemedel under terminerna eller bli återbetalningsskyldiga för stora summor långt i efterhand. Att undanta inkomster under de studiefria månaderna från fribeloppet skulle göra det möjligt för studenter att arbeta i den grad de vill, klara sommaren och bygga upp en ekonomisk buffert för de kommande terminerna och en arbetslivserfarenhet för framtiden, utan att det skapar risk för sänkt studiemedel eller för återbetalningsskyldighet. Det är en fullständigt rimlig åtgärd, som borde samla ett större stöd i den här församlingen än den gör i dag.

Slutligen, fru talman, vill jag slå ett slag för vårt förslag om ett omställningsstudiestöd för kultursektorn. Många människor vill söka sig till kulturen som yrkesbana senare i livet, och behovet av vidareutbildning och möjlighet till omställning för att arbeta i den sektorn är stort. Där skulle omställningsstudiestödet kunna spela en viktig roll, så som det är tänkt att göra när människor vill byta bana under arbetslivet. Vi vill se att stödet även aktivt riktas mot kultursektorn, just för att kunna möta det stora behov som faktiskt finns där.

Men för att detta ska vara möjligt krävs också att stödet kan handläggas effektivt. Omställningsstudiestödet har behandlats väldigt styvmoderligt av Tidöregeringen. Många nekas i dag möjlighet till utbildning, trots att viljan och behovet finns, för att handläggningstiderna är oacceptabelt långa på grund av den här regeringens kroniska underfinansiering av både stödet specifikt och myndigheten generellt. Det innebär en missad chans både för individen som vill söka sig till ett yrke där hen behövs och för samhället som skriker efter utbildad arbetskraft.

Fru talman! Vi i Miljöpartiet står bakom alla våra förslag i detta betänkande, men jag yrkar bifall specifikt till reservationerna 2 och 6.

Fru talman! Jag ska inte förlänga den här kvällen alldeles för mycket, men jag blev väldigt glad när jag hörde Oliver Rosengren nämna att Moderaterna vill avskaffa fribeloppet på sommaren. Det är ett fantastiskt bra förslag, ett förslag som Miljöpartiet har väckt en motion om som vi debatterar här i dag och som vi kommer att rösta om i nästa votering.

Jag vill därför bara säga att ni är varmt välkomna att bifalla vår reservation. Det är reservation 6; jag ser fram emot att Moderaterna stöttar den.

Fru talman! När ekonomin är så tuff som den är just nu tror jag inte att studenterna i vårt vackra land är särskilt glada över att eventuellt så småningom få det lite bättre i sina plånböcker.

Vi har sett i stort sett samtliga större studentorganisationer gå ut och kritisera regeringen för hur lite den gör för studenters ekonomi. De väldigt små förändringar som sker här och nu kommer inte att räcka till någonting, och knappt ens till ett paket nudlar extra.

Jag tror inte att Sveriges studenter är så glada över att höra Sverigedemokraterna säga: Vi stärker studenternas ekonomi så småningom. Det är självklart att man ska ha ett långsiktigt perspektiv på frågorna. Men stärker man studenters ekonomi här och nu med exempelvis ett högre studiemedel får det positiva effekter även de kommande åren och inte bara här och nu.

Att förbättra möjligheterna för studenter att betala sin hyra är jättebra. En av de frågor jag jobbar med i socialförsäkringsutskottet är en översyn av bostadsbidraget. Det vore väldigt välkommet, men där vägrar regeringen att göra någonting över huvud taget.

Det finns så många saker som regeringen och Sverigedemokraterna hade kunnat göra både här och nu och framöver men som de väljer att inte göra. Jag tror tyvärr inte att Sveriges studenter är särskilt lyckliga eller tacksamma för de förslag och de reformer som Sverigedemokraterna går fram med.

Fru talman! Ledamoten Anders Alftberg påstår upprepade gånger i sitt anförande att Sverigedemokraterna och regeringen stärker studenternas ekonomi. Det gör mig konfunderad. Det stämmer inte rent objektivt.

Flera analyser av Tidöpartiernas budget, bland annat Swedbanks, konstaterar tvärtom att studenter är en av de grupper som tillsammans med garantipensionärer och människor som får sjuk- och aktivitetsersättning får det sämre av deras budget.

Studenter får en sämre ekonomi i år än tidigare år som en direkt följd av Sverigedemokraternas och regeringens politik.

Samtidigt säger Sverigedemokraterna och regeringen nej till Miljöpartiets förslag om högre studiemedel, nej till höjt tilläggsbelopp för studerande föräldrar och nej till avskaffat fribelopp på sommaren.

Fru talman! Antingen har ledamoten fel i sak eller så far han med osanning. Jag skulle gärna vilja veta vilket det är.

Fru talman! Jag hade önskat en lite större intellektuell hederlighet från Tidöpartiernas företrädare i den här debatten.

Ledamöterna Högström, Persson med flera argumenterar för att deras partier vill lösa barnfattigdomen genom att få fler människor i arbete medan vi miljöpartister vill lösa allt med högre bidrag. Detta är inte sant; Miljöpartiet har flera förslag för en aktiv arbetsmarknadspolitik medan den här regeringen har presenterat försvinnande få propositioner på det området. Men framför allt vill vi inte höja bidragen för bidragens skull utan för att vi vill ha trygghetssystem som faktiskt fyller sitt syfte och uppfyller de mål som har satts upp för dem.

Barnbidraget finns till för att täcka barnets grundläggande kostnader och stärka familjens ekonomi, men den nuvarande regeringen har låtit barnbidraget urholkas till dess lägsta nivå på 50 år. Bara häromåret presenterade Riksrevisionen en granskning av bostadsbidraget där man konstaterade att bostadsbidraget inte uppfyller sitt mål om att alla barnfamiljer ska kunna efterfråga en bra och tillräckligt stor bostad, liksom att anledningen till det är att bostadsbidraget inte har höjts sedan 90-talet.

Vad är poängen med att ha trygghetssystem om vi medvetet inte finansierar dem tillräckligt? Jag tror inte att Moderaterna och Sverigedemokraterna vill avskaffa barnbidraget och bostadsbidraget – de har i alla fall inte sagt det rakt ut – så varför är de så hårdnackat ideologiskt emot att se till att bidragen uppfyller de mål som vi här inne gemensamt har enats om ska finnas?

Miljöpartiet vill ha trygghetssystem som ser till att inga barn växer upp i fattigdom. Vad vill Tidöpartierna ha? Jag vet faktiskt inte alls vad det är de vill.

(Applåder)

Fru talman! Det gläder mig att vi återigen kan ha en debatt här i kammaren om den utbredda barnfattigdomen i Sverige. Det är trots allt ett av regeringens största och mest allvarliga misslyckanden under den här mandatperioden. Det är också ett problem som i hög grad har blivit värre som ett direkt resultat av den politik som den här regeringen har fört.

Jag beklagar verkligen att regeringen och Sverigedemokraterna vägrar att kännas vid problemet och inte heller vill kännas vid Rädda Barnens siffror. Enligt Rädda Barnen var det 276 000 barn i Sverige, alltså vart åttonde barn, som växte upp i fattigdom år 2023. Det motsvarar tre barn i en genomsnittlig svensk skolklass.

Siffrorna är alltså från 2023, men alla civilsamhällesorganisationer är överens om att situationen har blivit än värre sedan dess. Fler barnfamiljer går till Stadsmissionen och till kyrkan för att få hjälp med mat och kläder. Fler barnfamiljer ansöker om stöd hos Majblomman för att ha råd med fritidsaktiviteter.

Nyligen rapporterade Kronofogdemyndigheten att vräkningarna av barn har fortsatt att öka varje år. Nu är de 80 procent fler än de var 2020.

Utvecklingen i Sverige går i helt fel riktning. Vad är då orsaken till detta? Den rekordhöga arbetslösheten, som regeringen har misslyckats med att hantera, är en del av det hela. Den har gjort att fler vuxna står utan arbete, vilket gör att de får svårare att klara vardagsutgifterna.

Därtill kommer regeringens totala ovilja att stärka trygghetssystemen, vilket har gjort det svårare till och med för de föräldrar som arbetar heltid att ha råd med de mest grundläggande utgifterna, som mat och hyra. Trots prisökningarna har regeringen vägrat att höja barnbidraget, vilket innebär att det har urholkats med en fjärdedel sedan 2018 och nu är värt mindre än någonsin på 50 år.

Underhållsstödet har urholkats på samma sätt, och bostadsbidraget till och med sänkte regeringen förra året med upp till 2 100 kronor i månaden, innan de sedan insåg sitt misstag och höjde det med knappt hälften av vad de tog bort.

De trygghetssystem som vi tillsammans har byggt upp med det specifika syftet att säkerställa att alla barn ska kunna växa upp i trygghet och välstånd urholkas systematiskt år efter år, med resultatet att väldigt många familjer har fått det mycket svårare den här mandatperioden. Då hjälper det inte att regeringens skattesänkningar procentuellt sett ger mer till dem som har lägst inkomster. I kronor och ören, som är det som vi handlar med här i Sverige, täcker de nämligen inte upp för prisökningarna. De gynnar i verkligheten de allra rikaste.

Det är också därför som alla organisationer som stöttar utsatta hushåll talar om vikten av att stärka trygghetssystemen, inte att sänka skatten. Det är det som faktiskt behövs. Det är det som faktiskt skulle hjälpa.

Som ett exempel kan jag nämna att enbart en höjning av barnbidraget till samma värdenivå som det hade 2018, vilket vi i Miljöpartiet föreslår, skulle ha kostat hälften så mycket som regeringens jobbskatteavdrag men ändå gett mer pengar i plånboken för både ensamstående låginkomsttagare och samboende medelinkomsttagare. En förstärkning av bostadsbidraget hade gett ytterligare tusenlappar i deras plånböcker.

Trygghetssystemen och välfärden är politikens bästa verktyg för att minska barnfattigdomen. Men regeringen vill inte stärka trygghetssystemen. Det är en fråga om prioriteringar, och den här regeringen prioriterar fel.

(Applåder)

Herr talman! Vi är här i kammaren för att debattera en väldigt välkommen proposition från regeringen. Det är inte ofta jag har haft möjlighet att säga detta under min tid i riksdagen, men det här är ett bra förslag från regeringen som jag är glad att de lägger fram.

I Sverige finns knappt 80 000 människor som har varit sjukskrivna i över ett års tid. Om vi även räknar in dem som har varit sjukskrivna i flera månader blir det många fler. Det här är människor som vill må bra och arbeta men som på grund av kroppsliga sjukdomar eller psykiatriska diagnoser inte klarar av att dyka tillbaka rakt in på arbetsplatsen igen.

Sorgligt nog vet vi också att antalet som aldrig återgår i arbete ökar ju längre sjukskrivningarna pågår, och samtidigt ökar andelen som blir arbetslösa eller får sjukersättning. Det är alltså tydligt att det behövs vägar tillbaka till arbete för människor som har varit sjuka länge.

Det är positivt att Försäkringskassan har bedömt att det ska vara tillåtet för den som är sjukskriven att av sociala skäl vistas regelbundet på sin arbetsplats, för det kan snabba på tillfrisknandet. Det är enligt nuvarande lagstiftning däremot inte tillåtet att prova på arbetsuppgifter för att se vad man klarar av.

Detta är förstås fullständigt orimligt, och här kan det aktuella förslaget göra skillnad. Genom att möjliggöra arbetsprövning med bibehållen sjukpenning skulle en sjukskriven arbetstagare kunna testa olika arbetsuppgifter för att avgöra vad hen klarar av att göra i sitt nuvarande tillstånd.

Det skulle även ge arbetsgivaren möjlighet att enkelt bedöma om den skulle kunna erbjuda anpassningar och andra åtgärder som skulle underlätta en återgång till arbete. På så sätt skulle fler förhoppningsvis kunna komma tillbaka till sitt jobb lite tidigare än de har möjlighet till i dag. Det är alltså välkommet att denna möjlighet nu ska införas.

Herr talman! Regeringens proposition hade dock kunnat vara ännu bättre, och det är därför vi i Miljöpartiet har lämnat in en följdmotion med ett förslag på en ännu bättre utformning.

Flera av de remissinstanser som skickat in remissvar lyfter fram farhågor om de föreslagna tidsgränserna i förslaget. Enligt regeringens förslag ska en sjukskriven arbetstagare endast få arbetspröva under två separata tvåveckorsperioder inom en ramtid på ett år, och det ska gå minst 30 dagar mellan två perioder med arbetsprövning.

Det innebär att en arbetstagare som har påbörjat två perioder men av någon anledning inte kunnat fullfölja dem, exempelvis på grund av kortare sjukdom, inte har möjlighet att genomföra någon mer arbetsprövning förrän det har gått ett helt år sedan ramtiden påbörjades.

Det säger sig självt att det riskerar att fördröja återkomsten i arbete onödigt länge om en arbetstagare först inte får tillräckligt med tid att pröva på sitt arbete och känna efter om det skulle gå att komma tillbaka och sedan behöver vänta nästan ett helt år innan hen får arbetspröva igen.

Två veckor åt gången är i sig också väldigt kort tid både för den anställde och för arbetsgivaren att bilda sig en uppfattning om medarbetarens arbetsförmåga och förutsättningarna för denne att återgå i arbete. Detta gäller inte minst vid sjukskrivningar som pågått under lång tid eller när det finns en komplex sjukdomsbild.

Branschorganisationen Företagarna lyfter fram att detta kan bli särskilt svårt för små företag, som ofta behöver längre startsträcka och mer tid för utvärdering. Flera remissinstanser – från Företagarna till TCO och Sveriges Kommuner och Regioner – anser därför att prövotiden behöver vara längre än två veckor.

Vi i Miljöpartiet instämmer i deras bedömning, och precis som Sveriges Kommuner och Regioner föreslår vi därför att prövotiden ska förlängas till fyra veckor i rad. Det skulle ge både medarbetare och arbetsgivare bättre möjligheter att bedöma arbetsförmågan och förutsättningarna att återgå i arbete, och risken som korta sjukskrivningar innebär blir betydligt mindre.

Herr talman! Jag vill avslutningsvis sammanfatta mitt anförande med att säga att propositionen är bra och välkommen men att det är beklagligt att regeringen inte lyssnade in de nämnda remissinstanserna och föreslog en prövotid som faktiskt skulle ge förutsättningar för människor att arbetspröva i tillräcklig utsträckning. Risken är stor att granskningen när den här reformen utvärderas om ett par år kommer att visa att en längre prövotid hade varit nödvändig för att få ett riktigt bra resultat.

Jag yrkar därför bifall till Miljöpartiets yrkande i reservation 1.

Fru talman! Jag skulle tro att ”socialavgifter” för många är ett av de kanske träigaste och tråkigaste begreppen i den svenska ordlistan. Det är ett ord som signalerar krångel, kostnader och byråkrati för en del av dem som behöver betala dem varje månad.

Men socialavgifterna är faktiskt bland det viktigaste vi har. Socialavgifterna är det sätt vi har för att finansiera våra gemensamma trygghetssystem, det vill säga sjukförsäkringen, föräldraförsäkringen och pensionen. Det är genom socialavgifterna som vi säkerställer att våra medmänniskor har råd att vara sjuka, har råd att få barn och har råd att sluta arbeta på äldre dagar. De är helt enkelt en av hörnstenarna i den statliga grenen av vårt gemensamma välfärdssystem.

Socialavgifterna finansierar den trygghet – välfärden – som har byggt och format Sverige. Att vi har socialavgifter är helt enkelt nödvändigt för att våra trygghetssystem och vår välfärd ska fungera. Men det är också viktigt att socialavgifterna är anpassade efter de förutsättningar som vi som samhälle har och att de vid behov kan vara flexibla och olika höga i olika sektorer.

Det svenska lantbruket är en avgörande del av vår livsmedelsförsörjning och nationella beredskap. Samtidigt är näringen hårt pressad av ekonomiska utmaningar, hög arbetsbelastning, klimatförändringar och fortsatt fossilberoende.

För att lantbruket ska kunna bidra långsiktigt till både matproduktion och klimatmål krävs politiska reformer som stärker ekonomin, arbetsmiljön och motståndskraften. Ett starkt, hållbart och livskraftigt jordbruk i hela landet är avgörande för både beredskap, klimat och biologisk mångfald.

För att fler unga ska vilja satsa på lantbruk måste det framstå som ett framtidsyrke. Det handlar om att göra det möjligt att ta över gårdar, utveckla nya verksamheter och leva på sitt arbete som bonde. Samtidigt måste villkoren förbättras för de små och mellanstora gårdarna, som är ryggraden i ett levande jordbruk och håller landskapet öppet i hela Sverige.

Miljöpartiet vill bygga en politik som skapar framtidstro, stärker livsmedelsproduktionen och gör det attraktivt för nästa generation att bli lantbrukare. Då kommer vi till kruxet, nämligen att vi behöver tackla svenska lantbrukares stora ekonomiska utmaningar och pressen från höga kostnader.

Att minska kostnaden för att anställa personal är ett viktigt steg för att underlätta för svenska lantbrukare att konkurrera med andra länder. I dag betalar en lantbrukare 31 procent i arbetsgivaravgift, vilket är betydligt högre än EU-snittet.

Vi behöver stärka hela den svenska livsmedelskedjan, från jord till bord, också via hela den breda mångfalden av producenter: mejerier, bryggerier, slakterier, packerier och andra livsmedelsproducenter. Många lantbrukare är också helt beroende av att nästa steg i livsmedelskedjan, förädlare och producenter, finns i närheten. Utan dessa fungerar inte kedjan.

Miljöpartiet vill därför halvera arbetsgivaravgifterna för jordbruks- och livsmedelssektorn. Genom en halverad arbetsgivaravgift gör vi det lönsammare och lättare för alla dessa producenter att tillsammans skapa en stark, välfungerande livsmedelskedja. Om vi inte kan upprätthålla en stabil produktion av mat i fredstid kommer vi att vara extremt sårbara vid en krissituation. Att sänka kostnaden för arbetskraft är ett bra första steg mot ökad självförsörjning.

Fru talman! Ett område där reglerna för socialavgifter i dag är flexiblare finns i föreningslivet inom idrotten, där ersättning till en spelare eller ledare i en ideell idrottsförening får undantas från arbetsgivaravgiften. Det är inte mycket pengar det handlar om – endast en ersättning om upp till ett halvt basbelopp per person och år – men för idrottsklubbarna kan det vara skillnaden mellan att ha och att inte ha en tränare, en materialförvaltare eller en annan ledare för något av ungdomslagen.

Det märkliga är att detta bara gäller idrotten, men inte friluftslivet. Trots att verksamheterna många gånger är likartade eller till och med exakt samma går det en skiljelinje mellan föreningar som är anslutna till Riksidrottsförbundet å ena sidan och föreningar som är anslutna till exempelvis Svenskt Friluftsliv å andra sidan. Det är en orättvis skillnad som skapar sämre förutsättningar för en typ av verksamhet utan rimliga skäl.

Miljöpartiet tycker att detta borde rättas till och göras rättvist genom att undantaget från socialavgiftslagen utökas till att gälla även friluftslivet. Det skulle underlätta för föreningslivet och skapa bättre möjlighet till fritidsaktiviteter, inte minst för barn och unga, till en lägre kostnad.

Uppenbarligen tycker inte Tidöpartierna så eftersom de efter flera års förhalande nu i det här betänkandet, svart på vitt, bekräftar att de vill behålla den orättvisa skillnaden mellan idrott och friluftsliv. Det är ett tråkigt besked som tydligt visar hur lågt regeringen och Sverigedemokraterna prioriterar friluftslivet. Jag hoppas att alla uppmärksammar detta.

Fru talman! Miljöpartiet kommer alltid att verka för rimliga och rättvisa regler för socialavgifter, och jag yrkar därför bifall till våra förslag i reservationerna 1 och 2.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 8.)

Fru talman! Det Caroline Högström säger stämmer inte. I betänkandet står det klart och tydligt att regeringen har avslutat beredningen och konstaterat att man inte kommer att gå vidare med frågan. Då är ändå Moderaterna och Tidöpartierna svaret skyldiga när det gäller varför man inte vill göra denna förändring och förbättring och utjämna skillnaderna. Man har ändå tagit ställning i frågan genom att avsluta beredningen och säga: Nej, vi tänker inte göra detta.

För min, Miljöpartiets och ett par andra partiers del känns det totalt orimligt att ideella friluftsorganisationer ska ha helt andra ekonomiska förutsättningar än idrottsföreningar när de gör exakt samma sak. De har i princip samma form av aktiviteter och bidrar på samma sätt till det svenska samhället, men några behöver betala avgifter medan andra inte behöver göra det.

På det sättet visar Tidöpartierna tydligt att man premierar idrotten framför friluftslivet. Det är en åsikt man kan ha, men då behöver man ändå kunna rättfärdiga den på något sätt. Visst kostar det pengar, men det är ändå en liten del.

Caroline Högström, Moderaterna och Tidöpartierna behöver rättfärdiga detta ställningstagande bättre i framtiden.

Fru talman! Caroline Högström kom lite på slutet in på det som jag vill beröra. I flera års tid har vi haft en debatt i kammaren om orättvisan i att friluftslivet behöver betala arbetsgivaravgifter för lågarvoderade ledare medan idrottsföreningar inte behöver göra det. Varje gång har Tidöpartierna hänvisat till att frågan bereds i Regeringskansliet och har på så sätt förhalat processen. I detta betänkande bekräftas dock till slut att de vill behålla den här orättvisa skillnaden mellan idrott och friluftsliv.

Jag skulle vilja få en lite djupare förklaring från Caroline Högström till varför Moderaterna och deras samarbetspartier tycker att det är rimligt att ideella friluftsorganisationer ska ha sämre förutsättningar än idrottsföreningar.

Fru talman! Alla människor ska ha en inkomst som går att leva på. Det är en benhård grundprincip för oss i Miljöpartiet, oavsett vilken del av arbetsmarknaden eller de olika trygghetssystemen vi pratar om. Detta gäller inte minst för Sveriges pensionärer, som byggt det här landet och gjort Sverige till den välfärdsnation det är.

Det är en självklarhet för oss att precis varenda pensionär i Sverige ska ha en pension som räcker till ett liv i trygghet och ekonomisk säkerhet. Det är en fråga om rättvisa och om respekt för människors hårda arbete.

Sveriges befolkning blir allt äldre och i många fall allt friskare. För många människor i flera yrken är det därför möjligt att fortsätta att arbeta i flera år efter att de har rätt att gå i pension. Detta är bra och ska välkomnas fullt ut. Det är dock samtidigt ett smärtsamt faktum att många människor i yrken inom exempelvis välfärden och industrin fortfarande slits ut under arbetslivet och måste gå i pension tidigt.

Det finns mycket som kan och behöver göras för att dessa människor ska orka hela arbetslivet. Vi behöver sänka normalarbetstiden, förbättra arbetsmiljön och anställa fler kollegor i välfärden så att ingen måste slitas ut för att för få människor tvingas göra för mycket. För detta krävs politisk vilja och mod att våga bryta med gamla tankar om vad som går och inte går att göra.

Vi vet också att pensionerna är en jämställdhetsfråga. Tre fjärdedelar av alla som får del av garantipensionen, alltså den huvudsakliga grundtryggheten i pensionssystemet, är kvinnor. Formulerat på ett annat sätt finns det tre gånger så många kvinnor som män bland dem med låga inkomstpensioner. Det speglar den ojämställda arbetsmarknaden långt bakåt i tiden, då kvinnor lönearbetade mindre än män och hade betydligt lägre löner.

Men det speglar också den ojämställdhet vi fortfarande har på svensk arbetsmarknad i dag, där yrken med en majoritet kvinnor i högre grad har lägre löner, där kvinnor tar ut längre föräldraledighet och där kvinnor inom ansträngande yrken, exempelvis i vården, sliter ut sig tidigare och måste sjukskriva sig eller gå i pension i förtid och därmed inte hinner tjäna in lika mycket till pensionen. Därför är en höjning av pensionerna och ett stärkande av grundtryggheten en central jämställdhetsfråga.

Fru talman! Oavsett hur länge man har kunnat arbeta i Sverige och hur hög ens lön har varit under arbetslivet ska alla kunna leva på sin inkomst när de går i pension. Det är Miljöpartiets åsikt och ambition.

Alla som är pensionärer i dag har varit med och byggt upp vårt samhälle, oavsett vad de har arbetat med och om de föddes här eller invandrade senare. Storleken på lönekuvertet är som sagt inte alltid ett mått på hur mycket man har ansträngt sig i livet. Även de med låga löner har arbetat hårt och borde ha en pension som det går att leva på utan att behöva vända på varenda krona eller stå utan mat i slutet av månaden.

Miljöpartiets förslag är därför lika tydliga som de är rimliga. När riksdagens partier genom Pensionsgruppen nu ser över grundskyddet i pensionssystemet bör en höjning av garantipensionen och ett höjt bostadstillägg vara självklara åtgärder för oss att enas om. Det skulle tydligt stärka pensionerna för den grupp äldre som verkligen behöver det.

Miljöpartiet ser också att hela den allmänna pensionen behöver höjas för att säkerställa att alla pensionärer får det bättre ställt. Av den anledningen vill vi höja pensionsavgiften i två steg. En högre pensionsavgift ska växlas mot lägre arbetsgivaravgifter för att det inte ska innebära högre kostnader för Sveriges arbetsgivare.

Slutligen vill vi också, som ett sätt att hantera konsekvenserna av en ojämställd arbetsmarknad, utöka möjligheten att skriva över pensionsrätter mellan partner. Det är en liten men ändå viktig möjlighet som finns i dag för familjer att göra just sina pensioner mer jämställda. I dag går detta endast att göra mellan gifta och registrerade partner. Vi vill utöka denna rättighet till sambor för att fler ska kunna göra sina pensioner mer jämställda.

Fru talman! Vi har lagt fram dessa förslag i vår kommittémotion med namnet Högre pensioner. Med respekt för Pensionsgruppens arbete kommer vi dock att driva dessa förslag där, så vi har lämnat ett särskilt yttrande i stället för en reservation.

Fru ålderspresident! Sverige förtjänar bättre. Jag har tjatat om detta ett par gånger nu: I oktober presenterade Rädda Barnen årets barnfattigdomsrapport. I den konstaterades att barnfattigdomen i Sverige ökar och att 13 procent – ett av åtta barn i Sverige – lever i fattigdom. Det motsvarar ungefär tre elever i en normalstor svensk skolklass. Så många är det som växer upp i fattigdom och ekonomisk utsatthet. Fattigdomen är störst bland barn till ensamstående mammor och bland barn till utrikes födda föräldrar.

Även Sveriges Stadsmissioner presenterade en rapport i oktober, Fattigdomsrapporten 2025, som uppskattade antalet fattiga i Sverige till 700 000 människor. De har för övrigt ett mer återhållsamt fattigdomsmått än vad Rädda Barnen har. Det går alltså att anta att fattigdomen och den ekonomiska utsattheten i den breda befolkningen är mer utbredd än så.

Vi har hört larmrapporter varje år under den här mandatperioden. Dessa rop har blivit högre och högre för varje år som gått. Andelen föräldrar som behöver låna pengar för att betala mat, el och hyra har ökat. Antalet vräkningar som berör barn har ökat. Andelen familjer som inte har råd med näringsrik mat och att äta sig mätta varje dag har ökat.

Statsminister Ulf Kristersson svarade mig i förra veckans frågestund att ”det i en lågkonjunktur alltid kommer att bli tuffare. I en högkonjunktur blir det lättare. Så har det alltid varit”. Jo tack, så är det ju. Men det är faktiskt en regerings och en politikers ansvar att underlätta för hushållen i kriser och att göra så att lågkonjunkturen drabbar samhällets mest utsatta så lite som möjligt. Det går då inte att komma ifrån att regeringen och Sverigedemokraterna har svikit Sveriges barnfamiljer. Regeringen har inte en enda gång den här mandatperioden, trots skenande kostnadsökningar, höjt barnbidraget och underhållsstödet. Barnbidraget har urholkats så mycket att det nu är värt mindre än det har varit på 50 år.

Fru ålderspresident! Jag skulle vilja ställa en snabb mattefråga till dig och till åhörarna här i salen och där hemma. Vad blir 1 000 kronor minus 2 100 kronor? Om du får det till minus 1 100 kronor har du räknat rätt. Om du får det till ”en historisk höjning av bostadsbidraget” är du antagligen företrädare för regeringen och Sverigedemokraterna.

I budgeten för i år sänkte Tidöpartierna bostadsbidraget med 2 100 kronor i månaden när de tog bort det så kallade tilläggsbidraget. I budgeten för nästa år, som vi debatterar nu, höjer de bostadskostnadsgränsen i bostadsbidraget, vilket kommer att höja bidraget med upp till 1 000 kronor i månaden för en stor del av mottagarna. Det är en välkommen förändring som vi har efterfrågat i flera års tid. Men 1 000 kronors höjning efter 2 100 kronors sänkning är fortfarande minus 1 100 kronor i månaden för de allra mest utsatta barnfamiljerna. Att påstå att det är en historisk höjning av bostadsbidraget kallar jag äkta regeringsmatte. Jag kallar det bluff.

Regeringspartierna och Sverigedemokraterna säger att den budget de presenterar gynnar ensamstående föräldrar med låga inkomster allra mest. De pekar på SCB:s budgetanalys och säger att en ensamstående förälder med låg inkomst får 1 250 kronor mer i månaden i disponibel inkomst nästa år jämfört med i år i och med bostadsbidraget och den sänkta skatten.

Det är tekniskt korrekt. Men det är också att siffertrixa något otroligt. Det går inte att komma ifrån att 1 250 kronor i månaden, det vill säga den totala vinsten för de ensamstående barnfamiljerna i den här budgeten, är mindre än enbart de 2 100 kronor som regeringen sänkte bostadsbidraget med i sin förra budget. En ensamstående förälder med låg inkomst får alltså fortfarande mindre i plånboken nästa år än vad hen fick förra året, ett år som redan då var väldigt tufft för många barnfamiljer. Att säga att regeringens politik gynnar låginkomsttagare är verkligen äkta regeringsmatte.

Då har vi inte ens pratat om konsekvenserna av den fattigdomsreform som regeringen och SD vill genomföra nästa år. En enig kör av remissinstanser i form av finanspolitiska experter, forskare, myndigheter och civilsamhällesorganisationer varnar för att Tidöpartiernas reformer av trygghetssystemen riskerar att öka barnfattigdomen, utanförskapet, kriminaliteten och den psykiska ohälsan bland de unga om de genomförs. Det är raka motsatsen till det ansvar som vi politiker ska ta. Miljöpartiet säger nej till Tidöpartiernas fattigdomsreform. Sverige förtjänar bättre, fru ålderspresident.

Miljöpartiet föreslår att barnbidraget höjs med 350 kronor per barn, till 1 600 kronor i månaden. Det skulle ta värdet av barnbidraget upp till samma nivå som 2018, då Miljöpartiet var med och höjde barnbidraget senast. Vi föreslår också att barnbidraget värdesäkras mot inflationen så att det automatiskt höjs när priserna går upp och inte urholkas igen. Vår höjning av barnbidraget kostar mindre än hälften så mycket som regeringens jobbskatteavdrag men ger mer pengar i plånboken för både ensamstående låginkomsttagare och samboende medelinkomsttagare.

Bostadsbidraget har urholkats sedan det infördes 1997 – det har vi alla här konstaterat – eftersom varken inkomstgränser eller bostadskostnadstak har följt samhällsutvecklingen. Resultatet är att allt färre hushåll omfattas, inte för att behovet minskat utan för att reglerna är föråldrade. I dag får man fullt bidrag endast upp till inkomster kring 12 000 kronor i månaden, och kostnadstaken ligger långt under faktiska hyror, särskilt i storstäderna. Detta drabbar barn i ekonomiskt utsatta familjer, med trångboddhet, sämre studiero och ökad ohälsa som följd.

Vi vill därför se en ordentlig reform av bostadsbidraget, med höjda och indexerade maxbelopp, inkomstgränser och bostadskostnadstak till nivåer som speglar dagens inkomster och hyror – så att fler låginkomsttagare får rätt till bostadsbidrag och så att bidraget täcker en större del av hyran.

Här och nu föreslår vi att tilläggsbidraget i bostadsbidraget på 20 procent återinförs för barnfamiljer. Det skulle innebära att en barnfamilj med låg inkomst med den föreslagna höjningen av bostadskostnadstaket skulle få upp till 2 250 kronor mer i månaden i bostadsbidrag.

Dessa satsningar på barnbidraget och bostadsbidraget innebär att en ensamstående tvåbarnsmamma med låg inkomst med Miljöpartiets budget skulle kunna få nästan 3 000 kronor mer i plånboken varje månad nästa år jämfört med i år. Det är mer än dubbelt så mycket jämfört med vad hon får med regeringens och Sverigedemokraternas politik.

Herr talman! Sverige förtjänar bättre än den regering vi har i dag. Sverige förtjänar en regering som arbetar aktivt och engagerat för att bryta barnfattigdomen. Sverige förtjänar en regering som prioriterar barnfamiljer före bankdirektörer och låginkomsttagare framför låga skatter. Sverige förtjänar ett äkta välfärdssamhälle, där alla barn växer upp i trygghet.

Därför satsar Miljöpartiet på hushållen, barnfamiljerna och låginkomsttagarna. Vår åsikt är klar och tydlig: Inget barn ska växa upp i fattigdom eller utanförskap. Med vår politik kan detta också bli möjligt.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 10 december.)

Fru ålderspresident! Ulrika Heindorff påstår att hennes ”bidragsreform” eller fattigdomsreform, som är den korrekta benämningen, kommer att bryta utanförskapet.

Men alla experter är överens om att det är totalt tvärtom; detta kommer att öka fattigdomen, utanförskapet, kriminaliteten och den psykiska ohälsan samt försämra skolresultaten. Man kan läsa alla de olika remissinstansernas svar, man kan fråga forskare, man kan fråga civilsamhället och man kan kolla på vad som hände i Danmark. Det är inte svårare än så.

Vi gillar bidrag; det stämmer. Vi tycker att man ska ge bidrag till dem som behöver det. Det är därför vi har ett trygghetssystem i Sverige. Bidragen ska inte ersätta en bra lön. Det viktigaste vi kan göra för människor i Sverige är att se till att de får en bra lön. Det håller vi med om helt och hållet. Men det är många i Sverige som har en lön, som går till jobbet, som jobbar heltid och som ändå inte klarar att få ekonomin att gå ihop. Varför då? Jo, de får för låga löner. Ska vi låta dem vara? Ska vi bara strunta i dem?

Det är klart att vi ska ha bra trygghetssystem som hjälper dem. Vi behöver ha ett bra bostadsbidrag som stöttar och hjälper människor. Vi behöver ha barnbidrag som täcker de ökade kostnader som kommer med barn. Men regeringen vägrar att satsa på de bitarna.

Vår höjning av barnbidraget kostar mindre än hälften så mycket som regeringens jobbskatteavdrag. Vår kostar 8 miljarder, och ert kostar 17 miljarder. Men höjningen av barnbidraget ger mer pengar i plånboken för både ensamstående låginkomsttagare och samboende medelinkomsttagare. Vår höjning av bostadsbidraget ger mer pengar i plånboken.

Vår politik skulle ge nästan 2 000 kronor mer i månaden till en ensamstående tvåbarnsförälder än vad regeringens politik gör. Det är konkret politik.

Fru ålderspresident! I förra veckan ställde jag en fråga till statsminister Ulf Kristersson angående Rädda Barnens rapport från tidigare i höstas, där det konstaterades att 276 000 barn, alltså vart åttonde barn, i Sverige lever i fattigdom. Det motsvarar ungefär att tre elever i en normalstor svensk skolklass växer upp i fattigdom och ekonomisk utsatthet.

Regeringen valde i sin budget, som ledamoten Heindorff står här och förespråkar, att inte höja barnbidraget. Den så kallade historiska höjningen av bostadsbidraget för barnfamiljer motsvarar alltså mindre än hälften av den summa som regeringen sänkte bostadsbidraget med i år, då regeringen tog bort tillägget i bostadsbidraget.

Många experter varnar för att flera av regeringens reformer av trygghetssystemen, exempelvis bidragstaket och kvalificeringskraven till välfärden, riskerar att öka barnfattigdomen när de genomförs. Det är något som det faktiskt är värt att skämmas över, om jag ska referera till ledamotens anförande.

Jag frågade därför statsministern vad regeringen faktiskt gör för att minska barnfattigdomen i Sverige. Svaret jag fick var: I en lågkonjunktur kommer det alltid att bli tuffare. I en högkonjunktur blir det lättare. Så har det alltid varit.

Så säger alltså er statsminister. Jag tycker personligen inte att det var ett så värst bra svar, så jag tänkte fråga ledamoten Heindorff när jag nu har chansen vad Moderaterna och regeringen gör för att minska barnfattigdomen i Sverige i dag. Jag är inte nöjd, i alla fall.

Fru ålderspresident! Om Daniel Persson inte vill tro på Rädda Barnen kanske han kan tro på Sveriges Stadsmissioner, som släppte sin fattigdomsrapport i oktober. Även den visade på ökad fattigdom i Sverige. Vi har i stort sett varje år den här mandatperioden sett larmrapporter från civilsamhället som visar hur svår den ekonomiska situationen är för Sveriges barnfamiljer. Vill Sverigedemokraterna inte kännas vid det får det stå för dem.

Att regeringen och Sverigedemokraterna nu höjer bostadsbidraget är jättevälkommet. Jag står till hundra procent bakom det. Vi har kämpat länge för det. Vi har massvis med förslag på hur vi kan förbättra bostadsbidraget. Det stämmer att det har urholkats sedan 1997. Men förra året sänkte Sverigedemokraterna bostadsbidraget med upp till 2 100 kronor. De pengarna försvann i år för barnfamiljer. Sedan ska ni stoppa tillbaka 800 till 1 000 kronor nästa år. Ja, men det är fortfarande 1 100 kronor mindre än vad barnfamiljerna fick förra året.

Vad gäller detta med att barnfamiljerna kommer att få det bättre: SCB säger att en ensamstående tvåbarnsmamma kommer att få cirka 1 250 kronor mer i månaden nästa år med regeringens politik. Då har man räknat med höjning av bostadsbidraget, sänkt skatt på lön och så vidare. Det är den totala förbättringen för ensamstående tvåbarnsmammor, enligt SCB. Som sagt: Det är fortfarande mindre än det man sänkte bostadsbidraget med förra året. Även när man räknar ihop allting som blir så mycket bättre med den här regeringens förslag och den här regeringens budget får de mindre pengar i plånboken nästa år än vad de fick förra året. Ni kommer inte ifrån den enkla matematiken, Daniel Persson.

Fru ålderspresident! Barnfattigdomen har ökat enormt den här mandatperioden. Rädda Barnen konstaterade för någon månad sedan att vart åttonde barn i Sverige lever i fattigdom. Läget har blivit sämre för varje år. Visst är det ett annat mått än vad Rädda Barnen har använt tidigare. Men det är ett bättre mått, och de har ändå jämfört med tidigare år. Att Sverigedemokraterna vägrar att inse detta och vägrar att lyssna på de studierna säger kanske någonting annat än vad Sverigedemokraterna vill.

Vi ser att barnfattigdomen ökar. Men under de här åren har regeringen och Sverigedemokraterna gjort väldigt lite. Man har till exempel låtit bli att höja barnbidraget. Höjningen av bostadsbidraget, som Daniel Persson skryter om, motsvarar mindre än hälften av den sänkning av bostadsbidraget som Daniel Persson och hans kollegor i Tidöpartierna genomförde i sin förra budget. Barnfamiljerna kommer att få mindre i plånboken nästa år än vad de fick förra året. Det är en matematisk formel som är väldigt enkel att räkna ut.

Då har vi inte ens pratat om den fruktansvärda fattigdomsreform som Sverigedemokraterna och regeringen driver på för. Alla experter, vare sig de jobbar på Finanspolitiska rådet, Rädda Barnen eller högskolor och universitet runt om i landet, är överens om att denna fattigdomsreform kommer att öka barnfattigdomen. Den kommer att öka utanförskapet, kriminaliteten och den psykiska ohälsan och sänka skolresultaten.

Jag ställer mig frågande till Daniel Perssons goda stämning och hans bedömning av läget. Min bedömning är att Tidöpartierna gör saken värre.

Fru ålderspresident! Jag tror att de allra flesta svenskar, om de fick frågan, skulle vara överens om en sak. Jag tror att de skulle vara överens om att om du är för sjuk för att arbeta ska du inte behöva göra det och om du har en diagnos eller en funktionsnedsättning som gör att du inte kan arbeta ska du inte tvingas att göra det. Det ska helt enkelt gå att leva i trygghet och med en god levnadsstandard även om din hälsa begränsar dig i övrigt.

Jag skulle säga att det är själva grundtanken med att över huvud taget ha ett välfärdssamhälle med de trygghetssystem som vi har byggt upp. Alla som bor i vårt fantastiska land ska känna sig trygga med att de inte lämnas efter ifall de blir sjuka eller funktionshindrade. Men så är det inte, och det är en skam för vårt välfärdssamhälle.

I Sverige har vi en sjuk- och aktivitetsersättning som ges till personer med nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom eller funktionsnedsättning. För dem som har arbetat tidigare baseras ersättningen på deras tidigare lön. För dem som inte har arbetat innan de förlorar arbetsförmågan, exempelvis för att de har studerat eller inte har hunnit hitta ett jobb, finns en garantinivå. År 2025 ligger den ersättningen på mellan 12 152 kronor och 13 622 kronor per månad före skatt, beroende på mottagarens ålder.

Var tredje mottagare av sjuk- och aktivitetsersättning får den på garantinivå. Det innebär att mer än 73 000 svenskar i dag får ut mindre än 10 000 kronor efter skatt från den ersättning som är tänkt att ersätta deras lön, kanske under resten av arbetslivet.

En av dem är en granne till mig i min bostadsrättsförening i Malmö, en kvinna i övre 40-årsåldern. År 2002, medan hon studerade till lärare, insjuknade hon i MS och förlorade en stor del av sin rörelseförmåga. Hon bedömdes oförmögen att arbeta. De första åren, innan hon fyllde 30, fick hon assistansersättning. Därefter har hon fått sjukersättning.

Eftersom hon var student och aldrig hade haft ett jobb innan hon blev sjuk har hon i över 20 års tid fått ersättning på garantinivå, alltså mindre än 10 000 kronor i månaden efter skatt. Eftersom hon heller aldrig kommer att kunna arbeta kommer hon att få ersättning på garantinivå resten av sitt så kallade arbetsliv fram till dess att hon uppnår riktåldern för pensionen. Då kommer hon att få garantipension och förmodligen få utnyttja andra delar av grundtryggheten i pensionssystemet.

Fru ålderspresident! Min granne har tur. Hon har en man som kan arbeta och som tjänar okej. De bor trångt, men de klarar sig. Många andra har inte samma tur. Det finns de som är ensamstående, de vars partner också är sjuka eller har en låg lön.

Varje år är det drygt 4 000 svenskar med sjuk- eller aktivitetsersättning som tvingas söka försörjningsstöd från kommunerna för att nå upp till nivån för skälig levnadsstandard. Nivån på ersättningen är inte till för att man ska kunna leva på den långsiktigt utan för att man ska klara sig tillfälligt i en kris.

Även bland dem som inte har rätt till försörjningsstöd är det många med sjuk- eller aktivitetsersättning som är fast i en situation där ersättningen inte täcker grundläggande behov och där varje krona måste balanseras mot hyra, medicin och mat.

Fru ålderspresident! Det är inte värdigt att tusentals kroniskt sjuka eller funktionsnedsatta svenskar får en ersättning som knappt går att leva på. Sverige förtjänar bättre än så. Garantinivån i sjuk- och aktivitetsersättningen måste vara tillräcklig för att man ska kunna leva tryggt och komfortabelt resten av tiden fram till pensionen. När vi satt i regering genomförde vi en mycket kraftig höjning av garantinivån, och i vårt budgetförslag höjer Miljöpartiet nästa år garantinivån i ersättningen med 500 kronor i månaden.

Långsiktigt behöver systemet dock helt ses över så att ersättningarna alltid garanterar en god levnadsstandard. Fler måste ges rätt till sjuk- och aktivitetsersättning, beviskraven måste sänkas och det måste bli lättare att engagera sig ideellt eller att testa på att arbeta eller studera utan att förlora rätten till ersättning. Detta har vi motionerat om här i riksdagen, och förslagen kommer att behandlas vidare senare i vår.

Tryggheten för kroniskt sjuka och funktionsnedsatta måste öka. Miljöpartiet välkomnar att regeringen och Sverigedemokraterna äntligen, i sin sista höstbudget, tar bort den orättvisa funkisskatten som de själva införde och som har inneburit att skatten på sjuk- och aktivitetsersättning har varit högre än skatten på arbete.

De senaste åren har regeringen och SD motiverat funkisskatten med arbetslinjen och behovet av incitament för att arbeta. Som om någon med kronisk sjukdom skulle bli frisk om man bara ville det tillräckligt mycket, om man skulle tjäna tillräckligt mycket på det. Nu har regeringen till slut insett sitt misstag. Det är orimligt att någon som utan egen förskyllan inte kan arbeta ska betala mer i skatt än en löntagare, och det gläder mig att Tidöpartierna äntligen har lyssnat på Miljöpartiet och på funktionsrättsrörelsen, som har krävt denna utjämning i flera års tid.

Fru ålderspresident! En annan fråga som berör många, både anställda och arbetsgivare, är frågan om ersättning för höga sjuklönekostnader. I dag får omkring 60 000 arbetsgivare stöd från staten för att täcka höga sjuklönekostnader när deras anställda är sjuka. Det är en ersättning som regeringen har beslutat att successivt avveckla. De flesta arbetsgivare som mottar stödet är småföretagare, och även om ersättningen som de tar emot i snitt motsvarar cirka 5 procent av företagens totala sjuklönekostnader, kan en enskild sjukskrivning för en småföretagare innebära en mycket större ekonomisk belastning än för snittet.

Utan stödet riskerar det att bli svårare för småföretag att anställa personer med sjukdomshistorik, trots att de i övrigt är fullt arbetsföra, eftersom de ekonomiska riskerna för företagen blir för stora. Och för de arbetsgivare som drabbas av flera sjukskrivningar kan de höga sjuklönekostnaderna de för med sig omöjliggöra ytterligare anställningar eller viktiga investeringar i verksamheten. Därför vill vi i Miljöpartiet att ersättningen ska finnas kvar, för att underlätta för småföretagare, främja fler anställningar och förbättra möjligheten till återkomst i arbete för personer med en historik av många sjukdomar.

Fru ålderspresident! Sverige förtjänar bättre än vad den här regeringen ger oss. Sverige förtjänar ett trygghetssystem som faktiskt erbjuder trygghet för våra sjuka och funktionsnedsatta. Sverige förtjänar ett välfärdssystem som faktiskt levererar välfärd till alla våra invånare. Sverige förtjänar en regering som faktiskt prioriterar behoven hos de mest behövande framför vinsterna för de mest välbärgade.

Miljöpartiet erbjuder det alternativet, och jag ser fram emot nästa mandatperiod, när vi i regering kommer att vara med och se till att det blir verklighet.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 10 december.)