Lars Larsson

Motion till riksdagen 2023/24:779 av Sven-Olof Sällström m.fl. (SD) Civilförsvar Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen i sitt arbete bör beakta det som anförs i motionen om det civila försvaret och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen borde beakta direktiven till civilförsvarets utformning och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen borde beakta civilförsvaret och krisberedskapens ledning och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen borde överväga myndigheternas totalförsvarsperspektiv och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen behöver ta hänsyn till utformningen av SOS Alarm och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen i sitt arbete bör beakta en översyn av beredskapslagren och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen borde överväga att stärka arbetet med energisäkerheten och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen borde överväga att stärka arbetet med strålsäkerhet och tillkännager detta för regeringen. Ett reformerat civilförsvar Det civila försvaret är på väg att återupprättas. Det militära försvaret kan inte fungera utan det civila försvaret, som utgör en vital del av totalförsvaret. Ett trovärdigt och fungerande totalförsvar kräver att den civila delen, såväl som den militära, är väl samövad och finansierad samt att tydliga mål för totalförsvarets alla delar är uppsatta redan i fredstid. Som en följd av försvarsbesluten under 1990- och 2000-talen upphörde stora delar av planeringen för höjd beredskap och krig. Besluten innebar att det civila försvaret, med dess beredskapslager, planering, ledningscentraler, övningar med mera, avveck­lades. De senaste årens förändrade säkerhetspolitiska läge har fått som resultat att det civila försvaret är på väg att återupprättas igen, vilket är något vi välkomnar och länge arbetat för. Grunden för det framtida civila försvaret är de förslag som återfinns i Försvarsberedningens rapport. För att återupprätta ett trovärdigt och väl fungerande civilt försvar kommer dock än mer omfattande satsningar än vad som föreslås i Försvarsberedningens rapport behöva genomföras. Det civila försvaret ska ha förmåga och planering för att ge stöd till det militära försvaret. Vidare ska det civila försvaret stärka samhällets samlade förmåga att förebygga och hantera svåra påfrestningar såväl i fred som i krig. Till skillnad från den hotbild som rådde under det kalla kriget är dagens situation mer komplex och svårförutsägbar. Utöver krig utgörs hoten mot vår säkerhet idag av exempelvis cyberattacker, informationskrig genom desinformation, användandet av massförstörelsevapen, terrorism, sabotageverksamhet och smittsamma sjukdomar. För att det civila försvaret ska klara av att lösa sina uppgifter utifrån denna hotbild måste det civila försvaret ha bredare kompetens, kunskap och förmågor än vad som var fallet förut. I praktiken innebär detta att det kommer krävas omfattande satsningar på övningar, materiel, personal samt förmåga att hantera situationer med bristfälligt besluts­underlag och knappa resurser. Målbilden är att det civila försvaret ska klara av att lösa sin uppgift i minst 90 dygn. Kraven på den enskilde kommer härvid att bli påtagligt högre. I syfte att öka individens förståelse för totalförsvarets vikt och varje medborgares skyldigheter så bör totalförsvarsinformation införas som en tydlig del inom samhälls­kunskapen i såväl grundskola som gymnasium. För att Sverige ska klara av framtida kriser är det av yttersta vikt att varje medborgare medvetet tar ett stort eget ansvar och förbereder sig så att han eller hon klarar sig utan stöd från samhället i minst en vecka. Det stundande Natomedlemskapet innebär också att Sverige har ett långtgående åtagande kring återuppbyggnaden av civilförsvaret med hänvisning till Natoföredragets tredje artikel, vilket innebär att Sverige på egen hand men också i samarbete med andra länder säkerställer ett uthålligt totalförsvar. Det Sverigedemokraterna vill se är ett utökat och fördjupat samarbete mellan Sverige, Norge, Danmark och Finland som på sikt kan leda till en regional trygghet i händelse av kris eller krig. Direktiv till civilförsvaret Det civila försvarets huvuduppgift är att säkerställa vår nationella uthållighet avseende försvarsvilja, energi- och livsmedelsförsörjning samt vårt demokratiska samhällsskick. Det civila försvaret utgör en väsentlig del av totalförsvaret utan vilket inte det militära försvaret kommer att kunna lösa sina uppgifter. På motsvarande sätt är det civila försvaret instrumentellt när det gäller att vidmakthålla den nationella försvarsviljan och uthålligheten. På sikt bör även det civila försvaret utvecklas mot interoperabilitet med övriga nordiska länders motsvarigheter, i syfte att både kunna ge och ta emot omedel­bart bistånd i händelse av svåra påfrestningar på samhället i fred, kris och krig. Det civila försvaret bör utvecklas, övas och ledas i nära samverkan med det militära försvaret så att synergieffekter uppnås och konkurrensförhållanden och lednings­problematik kan undanröjas redan i den fredstida verksamheten. Totalförsvarets förmåga att säkerställa en långsiktig förnödenhetsförsörjning bör övervägas att utvecklas mot den finska modellen, där företagskedjor enligt lag skall innehålla vissa nivåer av bränsle, livsmedel m.m. Civilförsvaret ska därför: Med alla medel stödja det militära försvaret i dess utförande av militära operationer men även verka för det civila samhällets fortsatta funktion under kris och krig. Långsiktigt och i samverkan med näringslivet bygga upp och vidmakthålla den nationella försörjningsförmågan genom olika former av beredskapslager av strategiskt viktiga produkter såsom kritiska industrikomponenter, drivmedel, läkemedel och livsmedel. Kunna stödja näringslivet med utbildning samt skydd och bevakning av samhällskritisk infrastruktur, till exempel inom elförsörjning och transportväsendet. Kunna upprätthålla isfria sjötrafikleder i Östersjön och Västerhavet. I samverkan med andra myndigheter och även allierade nationer tidigt kunna upptäcka, identifiera och neutralisera hot mot rikets säkerhet. I samverkan med övriga totalförsvaret och även andra allierade kunna övervaka och hävda vår territoriella integritet. Inom riket kunna omdisponera resurser för att stödja områden som blivit utsatta för omfattande skador i samband med sabotage eller andra former av angrepp, till exempel biologiska angrepp, brand, översvämningar, men även vid omfattande naturkatastrofer eller miljöbrott (oljeutsläpp med mera). Efter särskild förfrågan och förberedelser/utbildning kunna ställa resurser till andra länders förfogande vad avser räddningstjänst, såsom brandbekämpning, oljeutsläpp, återuppbyggnad eller humanitärt stöd. Genom återkommande övningar på alla nivåer skapa personkännedom mellan samverkande myndigheter, säkerställa att befattningshavare känner till beredskapsplaner och kan och vågar fatta beslut i okända situationer och med bristfälligt beslutsunderlag där ansvarsgränser kan vara otydliga. Civilförsvar och krisberedskapens ledning Det civila försvaret och krisberedskapen bygger på tre principer: ansvarsprincipen, närhetsprincipen och likhetsprincipen. Sammantaget kan det konkretiseras så att den aktör som i fredstid är ansvarig för en verksamhet också tar ansvaret i händelse av kris eller krig. Hanteringen av händelser från kris och krig utgår också ifrån att dessa hanteras av närmast ansvarig. Slutligen innebär likhetsprincipen att en verksamhet ska fungera så normalt det bara går under en kris men också att eventuella förändringar inte får gå hur långt som helst. Ovanstående innebär konkret att kommuner, regioner och länsstyrelser är ansvariga för det grundläggande krisberedskapsarbetet i fredstid. De är ansvariga för att tillse att förskolepersonalen vet vad som sker när flyglarmet går, att skolmaten serveras men också att elen och verksamheten på äldreboendet fungerar. Mot bakgrund av den rad ödesdigra beslut som togs under 2000-talet så avvecklades merparten av de fungerande rutiner och processer som det gamla systemet byggde på. Detta innebär att allt måste återuppbyggas på nytt och som det ser ut idag har många av landets 290 kommuner inte förutsättningarna att hantera detta viktiga uppdrag på ett fullgott sätt. I backspegeln har vi migrationskrisen och därefter pandemin som inneburit att en stor del av kommunens dagliga verksamhet inom skola, äldreomsorg och stadsplanering fått gå på knäna de senaste åren. Kraven på de olika principerna innebär att staten, som är ytterst ansvarig, har begränsade medel att kravställa mot en miniminivå när det gäller det krisförebyggande arbetet. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har en samordnande roll i det förebyggande krisberedskapsarbetet. Som det ser ut idag går återuppbyggnaden långsamt och landets 290 kommuner arbetar utifrån helt olika förutsättningar och ambitionsnivåer, vilket innebär 290 olika lösningar. Målbilden ska inte vara ett civilt försvar från kalla kriget utan ett civilförsvar som är anpassat för 2000-talets hotbild och utmaningar. Samtidigt finns det ett stort behov av att det i uppstarten av återuppbyggnaden finns en tydlig ledning och styrning som kan säkerställa en nationell sammanhållning och riktlinje. Denna ska givetvis åtföljas av möjligheter till sanktioner för de aktörer som inte prioriterar eller fokuserar på återuppbyggnaden av krisberedskapsfunktioner, vilka också är lagstadgade uppdrag. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap bör övervägas att få utökad föreskriftsrätt inom krisberedskapsfunktionen för att tillsammans med länsstyrelsen tillse att krisberedskapsarbetet fortlöper och når en acceptabel nivå med hänvisning till vad som ingår i varje aktörs uppdrag. Myndigheter En minst lika viktig del i återuppbyggnaden av det civila försvaret är direktiven till de statliga myndigheterna genom regleringsbreven. Myndigheter såsom Trafikverket, Jordbruksverket, Livsmedelsverket m.fl. ska anta ett totalförsvarsperspektiv i sin verksamhet. Under den pågående återuppbyggnadsfasen har det framkommit problem kring myndigheternas fokus på civilförsvarsuppgifter. Detta innefattar krigsplaceringar, vägbyggen samt nedläggning av för totalförsvaret viktig infrastruktur såsom flygfält m.m. Sverigedemokraterna ser det därför som viktigt att regeringen i regleringsbreven säkerställer myndigheternas totalförsvarsfokus och att detta årligen återrapporteras. SOS Alarm I tider av kris och otrygghet är det extra viktigt att medborgarna känner förtroende för den alarmeringsfunktion som SOS Alarm är satt att sköta. För att upprätthålla detta förtroende är det av yttersta vikt att nödsamtalen behandlas likvärdigt och av en och samma aktör, oavsett var i landet nödsituationen inträffat. Det är även av stor vikt att svarstider upprätthålls över tid och att tillräckliga resurser finns i händelse av kris eller krig. SOS Alarms uppdrag är komplext, och för att kunna hantera kriser, olyckor och hög belastning krävs en robust organisation. Vidare fyller SOS Alarm en viktig roll i det civila försvaret och måste framöver utformas och öva på att vara en del av totalförsvaret, i fred såväl som i krig. Vi anser också att den samhällsviktiga verksamhet som SOS Alarm är satt att hantera inte nödvändigtvis bäst utövas av ett aktiebolag med ett flertal verksamheter. Istället bör man se över möjligheten att omvandla SOS Alarm till en myndighet. Beredskapslager Det civila försvaret och rikets krisberedskap är i behov av beredskapslager. För vissa produkter krävs nationella och regionala lager, för andra behövs storskalig central lagerhållning kompletterat med lokala lager. Riktvärdet bör vara att beredskapslagren klarar av att täcka minst tre månaders förbrukning. Om händelseutvecklingen påkallar att beredskapslagren nyttjas, ska inhemsk produktion kunna ökas eller ställas på krigsfot inom tre månader för att tillgången till vissa utpekade produkter ska kunna säkerställas. Tidsramen för att ställa om industrin ska ses som ett första riktvärde. På sikt ska industrin kunna ställas om på betydligt kortare tid. För att förbättra och säkerställa vår förmåga att klara av framtida kriser, behöver också självförsörjningsgraden av exempelvis livsmedel, läkemedel samt skydds- och sjukvårdsmateriel höjas avsevärt. Svenska beredskapslager ska i normalfallet lagerhållas och finansieras av marknadsaktörer inom de olika segmenten, till exempel aktörerna inom livsmedels- och läkemedelsbranscherna. För att säkerställa att konkurrensneutraliteten bibehålls behöver lagstiftning och regler tas fram. I de fall små lokala näringsidkare i glesbygd inte klarar av att uppfylla uppställda krav, eller om någon marknadsaktör anser att konkurrensneutraliteten satts ur spel, ska de kunna söka statligt stöd för att klara av att uppfylla de uppställda kraven. Samtliga kommuner, regioner och privata aktörer inom hälso- och sjukvård ska genom lagstiftning regleras att i sin dagliga verksamhet omsätta datumkänsliga artiklar och varor i beredskapslagren, till exempel läkemedel. Beredskapslagrens innehåll fastställs av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap i samarbete med berörda myndigheter. Krav på lagerhållning av materiel och varor som är kritiska för totalförsvaret bör regleras i lag och de särskilda företag som har att verkställa detta (K‑företag) ska kunna göra det utan att det påverkar marknaden. Energisäkerhet för civilförsvar och samhällets krisberedskap Sverigedemokraterna anser att det är centralt för Sverige att driva frågor om hög säkerhet och standard angående elektricitet i allmänhet, samt kompetens och yrkeserfarenhet hos utövare av dessa tjänster. Olika elkraftskonsumenter är olika beroende av säker el. För samhällsviktig verksamhet kan oacceptabla konsekvenser snabbt uppstå vid elavbrott. Med hjälp av modern styrteknik kan olika användare sättas i prioriteringsordning vid brist på el. Forskning visar att särskilda reservkraftnät med viss radie är kostnadseffektiva när det finns flera samhällsviktiga verksamheter nära varandra. Energimyndigheten bör ges i uppdrag att utifrån dessa utgångspunkter särskilt förstärka försörjningstryggheten för samhällsviktiga verksamheter. Härvid bör särskild hänsyn tas till det bedömt kraftigt ökande elbehovet samt överföringskapacitet i stomnät mellan olika regioner, i syfte att säkerställa redundans. Strålsäkerhetsskydd för civilförsvar och samhällets krisberedskap Då potentiella hot mot vår kärnkraft kan anses som förhöjda i ett stigande instabilt läge i vår omvärld, anser vi att ett ökat skydd för dessa anläggningar är av central betydelse för rikets säkerhet. Gällande skyddsregler ska ses över, inte bara för våra kärnkraftverk utan även vad gäller vår atomverksamhet och vår storskaliga vattenkraft. Säkerhetszonerna runt verken bör därför ges en utökad radie, vilket även innefattar luftrummet. Sverigedemokraterna föreslår att regeringen återkommer till riksdagen med förslag på lagstiftning som svarar mot de större skyddsbehov som dagens instabilitet i vårt närområde medför. Sven-Olof Sällström (SD) Björn Söder (SD) Lars Wistedt (SD) Lars Larsson (SD)

Motion till riksdagen 2023/24:778 av Sven-Olof Sällström m.fl. (SD) Militärt försvar Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att införa ett tvåprocentsmål per försvarsbeslutsperiod och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen i sitt arbete bör beakta Försvarsmaktens roll och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen i sitt arbete bör beakta direktiven i motionen och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen behöver ta hänsyn till förslaget om ledning och samverkan och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen borde överväga förslaget om internationella insatser och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen i sitt arbete bör beakta personalfrågan och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen i sitt arbete bör beakta veteranfrågor och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen i sitt arbete bör beakta frivilligorganisationerna och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen borde beakta Försvarsmaktens materielförsörjning och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen borde beakta fortsatta satsningar på forskning och utveckling och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen borde beakta inriktningen för armén och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen borde beakta inriktningen för marinen och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen borde beakta inriktningen för flygvapnet och tillkännager detta för regeringen. Ett trovärdigt försvar kräver en långsiktig finansiering Rysslands angrepp på Ukraina den 24 februari 2022 visar tydligt på behovet av att omedelbart och kraftfullt stärka det svenska försvaret. Den ryska ledningen har mycket tydligt visat att man är beredd att bryta mot internationella regler och bestämmelser för att uppnå sina imperialistiska mål – inklusive militärt våld i en omfattning som vi inte upplevt sedan 1945. Det militära våldet, som urskillningslöst riktats mot både militära och rent civila mål, har även kombinerats med organiserade brott mot folkrätten, i form av avrättning och tortyr av krigsfångar och civila ukrainska medborgare. Sveriges fram­tida försvarspolitik måste utgå ifrån att Ryssland med dess nuvarande, likartade eller följande regim, inte kommer att följa internationella regler och avtal utan istället utnyttja de svagheter som dessa innebär för de demokratiska länderna i den västliga försvars­alliansen och dess olika partner. Det är också viktigt att understryka att Rysslands ambition kommer vara att återta den markstridsförmåga som gått förlorad i Ukraina, och den nuvarande bedömningen är att detta kommer ske inom några år. Denna motion syftar till att på både kort och lång sikt höja och säkerställa att Försvarsmakten har rätt förutsättningar för att skapa en avhållande tröskeleffekt mot Ryssland. Härvid skall hela landet kunna försvaras i samverkan med det civila försvaret mot en dimensionerande motståndare som utgörs av ett Ryssland med fortsatta imperialistiska stormakts­ambi­tioner. Försvaret av Sverige börjar med en upprustning av försvaret i enlighet med Natos artikel 3 och bygger därefter vidare på Sveriges övriga åtaganden och kommande uppgifter inom försvarsalliansen. Det kommer att krävas långsiktiga investeringar och medvetna ekonomiska sats­ningar för att återta och bygga upp vår operativa förmåga. För att kunna genomföra detta effektivt måste Försvarsmakten få motsvarande långsiktiga inriktningar och tydliga ekonomiska ramar som inte påverkas av makroekonomiska effekter eller regerings­skiften. Omvärlden har mot vår önskan blivit betydligt mer osäker och de misstag som gjorts med besparingar och neddragningar under 1990-talet fram tills idag får inte återupprepas. Generellt bör försvarsanslagen minst motsvara 2 procent av BNP, enligt Natos direktiv, men fokus måste ligga på verklig förmågehöjning. I direktiven till Försvarsmakten måste sålunda måluppfyllnaden vad avser militära förmågor vara i huvudfokus och inte procentuella ekonomiska redovisningsmål. I direktiven till Försvarsmakten ska dessa förmågemål tydligt beskrivas och vara mätbara. Sverige­demokraterna anser att 2 procent utgör ett golv och inte ett tak. Försvarsmaktens roll Sveriges försvar bygger på en deklarerad folkvilja att Sverige skall vara en självständig och fri nation med en försvarsmakt som på ett trovärdigt sätt har en verklig förmåga att i samverkan med det civila försvaret skydda landet och dess medborgare. Försvarsmakten ska med stöd av civilförsvaret och eventuella framtida allierade kunna hävda vår territoriella integritet under fred och kris samt kunna avvärja en invasion över land- eller sjögräns i händelse av väpnat angrepp och krig. Försvaret av Sverige ska kunna föras dynamiskt och uthålligt över och inom vårt territorium. Sverige ska ha en militär förmåga och beredskap som avhåller en möjlig motståndare från att angripa Sverige samt ha förmåga att bistå allierade länder inom ramen för de olika försvarssamarbetena så att den gemensamma försvarsförmågan verkar krigsavhållande. Ett ryskt angrepp på Sverige kommer sannolikt inledas och kombineras med hot om insättande av mass­förstörelsevapen, påverkansoperationer, cyberattacker, sabotageoperationer under falsk flagg men även med mer direkta militära operationer såsom luftangrepp med fjärr­stridsmedel i syfte att bryta vår försvarsvilja innan ett eventuellt direkt militärt angrepp inleds. Ryssland kommer oberoende av utgången av kriget i Ukraina att dra lärdomar därav och vi måste därför planera mot en motståndare som kommer att både satsa på nyutveckling av såväl materiel som metoder men som även bygger upp en större krigs­makt av mer traditionell typ, det vill säga med stor personalstyrka och stora mängder med äldre och billigare materiel som kan sättas in i ett utnötningskrig. Den ryska utvecklingen måste noggrant följas upp och analyseras och tjäna som grund för en framtida forskning för anpassning av det svenska försvaret och kommande försvars­beslut. Ytterst är det den högsta politiska beslutande makten som avgör hur, var och när kampen skall föras. Landets samlade försvarsvilja är beroende av tilltron till systemet, Försvarsmaktens och det civila försvarets upplevda förmåga att effektivt värna landet och befolkningen samt den politiska ledningens förmåga att fatta beslut i tid. Ryssland kommer att lägga stora resurser på att redan innan rena öppna krigshandlingar utbrutit bryta vår försvarsvilja och motståndskraft. Sverigedemokraterna anser att vårt total­försvar – och därmed i synnerhet det militära försvaret – skall ha en god förmåga att självständigt hantera såväl svåra kriser som krig under en period av minst tre månader. Vid försvaret av Sverige måste stridskrafterna förfoga över en god tillgång av såväl teknologiskt avancerade system som mängdmateriel och ammunition. En stark och folkligt förankrad försvarsvilja uppnås främst genom återuppbyggnad av värn- och civilplikten samt ett tydligt ökat stöd för våra frivilligorganisationer. Den dagsaktuella hotbilden får inte utgöra den viktigaste utgångspunkten när vi beslutar om försvarets storlek och organisation utan en långsiktig strategisk bedömning av den dimensionerande motståndarens, dvs Rysslands, förmåga och intentioner i vårt närområde måste vara riktmärket. Försvarsplaneringen måste utgå från att vi måste ha kapacitet att möta ett ”worst case scenario” och bygga på kvalitetssäkrade underrättelse­analyser som tar hänsyn till så kallade low probability but high impact- scenarion. Direktiven till det militära försvaret Det svenska försvaret ska med alla till buds stående medel bevara rikets frihet, själv­ständighet och statsskick. Det militära försvarets uppbyggnad kräver långsiktighet och tydligt kommunicerade målbilder på grund av långa ledtider vid materielbeställningar men även för att ta fram och implementera nya koncept. På motsvarande sätt krävs lång tid att utbilda professionella chefer och specialister. Med anledning därav är det av yttersta vikt att målbilden är väl förankrad hos såväl Försvarsmakten som den politiska nivån och att den tar höjd för tänkbara, om än inte alltid uppenbara, försämringar i omvärldsläget och utveckling av den dimensionerande fiendens förmågor. Vid långsiktig försvarsplanering bör därför den önskvärda försvars­förmågan vara den dimensionerande variabeln och inte en statisk, konjunkturkänslig ekonomisk ram. Denna önskvärda förmåga skall vara kommunicerad och accepterad, inte bara internt utan även gentemot våra samarbetspartners inom ramen för Nato och EU. Riksdag och regering fastställer de säkerhetspolitiska målsättningarna och tilldelar anslag så att Försvarsmakten kan nå sina mål. Vidare ansvarar riksdag och regering för att beordra beredskapshöjningar samt militära insatser, både nationellt och interna­tio­nellt. På Försvarsmakten ligger att utifrån tilldelade resurser planera, genomföra och utvärdera verksamhet för att nå de uppsatta säkerhetspolitiska målen, utveckla strategi och taktik samt planera för och genomföra militära operationer. Försvarsmakten ska kunna genomföra selektiva beredskapshöjningar och dess förband ska därefter med delar kunna genomföra mobilisering med kort förberedelsetid samt med huvuddelen senast inom 1–2 veckor. För att kunna producera krigsförband är Försvarsmakten beroende av regementen, flottiljer och marinbaser samt övnings- och skjutfält. För att få bedriva verksamhet vid övnings- och skjutfälten krävs miljötillstånd. Processen från ansökan till slutligt tillstånd tar lång tid, som regel flera år. Den långdragna processen påverkar Försvarsmaktens möjlighet att etablera nya regementen och skjutfält. Sverige­demokraterna anser därför att nödvändiga miljötillstånd ska utfärdas i anslutning till beslut om upprättande av nya regementen eller övnings- och skjutfält och att undantas från gängse processer, inklusive att förtur för försvarsverksamhet skall vara den ledande principen. Försvarsmaktens huvuduppgifter Det militära försvaret ska i fred och kris, enskilt eller i samverkan med andra myndig­heter eller allierade nationer, ha förmåga att: Över tid hävda Sveriges territoriella integritet till lands, till sjöss och i luften. Tidigt upptäcka, identifiera och i vissa fall neutralisera hot mot rikets säkerhet. Snabbt sprida kritiska resurser, till exempel flygförband och luftvärnssystem, för att undgå olika former av bekämpning. I samverkan med andra myndigheter bistå med utbildning och insatser för skydd av samhällskritiska funktioner, till exempel energiförsörjning, strategiska kommunika­tioner och vattenförsörjning. Kunna bistå allierade nationer/samarbetspartners i vårt närområde. Kunna stödja allierade nationers/samarbetspartners förbands förflyttning genom eller gruppering inom svenskt territorium. Kunna genomföra selektiva beredskapshöjningar för att tidigt kunna besätta/bevaka/skydda infallsportar, basområden samt knutpunkter för genomförande av allmän mobilisering. Kunna delta i av FN, Nato och EU beslutade fredsbevarande operationer under förutsättning att detta inte menligt påverkar vår nationella försvarsförmåga. Vid ett väpnat angrepp eller hot om förestående väpnat angrepp ska det militära försvaret, enskilt eller i samverkan med allierade nationer/samarbetspartners, ha förmåga att: Möta och hejda en angripare i tre strategiska riktningar. Efter hand kraftsamla och i samverkan mellan samtliga vapengrenar slå en angripare i en riktning. Militärt bistå en allierad nation/samarbetspartner i vårt närområde utifrån gällande gemensam försvarsplanering. Övervaka och skydda sjöförbindelser i Östersjön och Västerhavet, med särskild vikt lagd vid förbindelser till Göteborgs hamn och sjöförbindelserna till de baltiska staterna. Hindra en angripare från att överraskande ta eller ockupera strategiskt viktiga områden, till exempel Stockholm, Gotland och de strategiskt viktiga förbindelserna mellan Norge och Finland. Hindra eller försvåra för en angripare att med sabotageförband, fjärrstridsmedel och/eller strategiska flygangrepp angripa centrala ledningsfunktioner, basområden eller kritisk infrastruktur. Ta emot, transitera och stödja allierade förband på/genom svenskt territorium. Genomföra gemensamma operationer med allierade förband/samarbetspartners förband. Genomföra operativa koncentreringstransporter till lands, till sjöss och/eller i luften i syfte att kunna kraftsamla tillgängliga militära resurser för att nå ett avgörande. Detta ska kunna ske både inom riket och inom ramen för gemensam försvars­plan­läggning även utanför svenskt territorium. Ledning och samverkan En presumtiv motståndare strävar efter att lamslå vår ledningsförmåga så att våra möjligheter att i rätt tid och på rätt plats möta en angripare med våra samlade resurser försvåras eller helt omöjliggörs. Detta kan mycket väl inledas långt före ett öppet väpnat angrepp till exempel i form av cyberattacker, desinformationskampanjer, sabotage mot kritiska samhällsfunktioner, eliminering av centrala beslutsfattare samt biologisk krigföring. För att motverka detta måste Sverige förfoga över ett robust gemensamt kommunikationssystem som tillåter samverkan mellan myndigheter och ledningsnivåer. Vidare måste ledning i olika situationer kontinuerligt övas i syfte att säkerställa vår förmåga att fatta svåra beslut i kritiska situationer och med begränsat beslutsunderlag. Dylika ledningsövningar bör ske återkommande inom hela totalförsvaret och på samtliga nivåer. En viktig del av dessa övningar är att öka personkännedomen inom och mellan organisationer så att oförutsedda problem utan uppenbar lösning kan hanteras snabbt och effektivt i samverkan med andra ansvarsområden. Ledningscentraler och andra mål som kan vara värdefulla för en angripare ska ha tillgång till bergrum eller på annat sätt skyddas. Spridning och redundans är kompletterande skyddsmetoder, varför det är viktigt att antalet centraler blir större och att spridningsprincipen nyttjas. Strate­giskt viktiga ledningscentraler ska omgärdas av sekretess och vara skyddsobjekt. Den högsta ledningen och ledningscentralernas staber ska ha en hög beredskap och öva kontinuerligt. För att effektiv ledning skall kunna utövas krävs ett så bra gemensamt beslutsunderlag som det är möjligt att få fram, i synnerhet när det gäller att ensa läges­uppfattningen inom och mellan myndigheter. Detta kräver säkra och robusta lednings­system och vana att hantera dessa. Samverkan med övriga nordiska länders totalförsvars ledningsfunktioner bör samövas och på sikt kommer detta även gälla Natos lednings­struktur. Internationella insatser I och med Sveriges kommande inträde i Nato så kommer grunderna för vårt interna­tionella engagemang förändras och få ett tydligare fokus på vårt närområde och den gemensamma försvarsplaneringen för norra Europa och Arktis. Försvarets huvudinriktning kommer vara det nationella försvaret och till avsevärt mindre del fokusera på internationella insatser av mer expeditionär typ. Vi behöver ta höjd för att kunna ha förband och eller förmågor baserade i våra grannländer under längre perioder, exempelvis Baltikum, inom ramen för Natogemensamma initiativ, till exempel Forward Enhanced Presence. Det kan även handla om att stödja fredsbevarande insatser med till exempel tekniskt systemstöd, logistik, reservdelsförsörjning som en del i ett logistikcentrum. På motsvarande sätt kommer vi behöva skapa förutsättningar för allierade förband att kunna transitera, gruppera, öva, förrådsställa och/eller verka från/på/genom svenskt territorium. Försvarsmakten behöver även ha förmåga att med vissa förmågor, till exempel transporter, stödja andra delar av totalförsvaret som stödjer annat land, till exempel vid naturkatastrofer eller omfattande räddningstjänstinsatser. Tyngdpunkten bör dock ligga på deltagande baserat på den Natogemensamma försvars­planeringen och upprätthållandet av den nationella beredskapen i vårt närområde. Sverige kan även fortsättningsvis delta i insatser inom ramen för FN och OSSE men detta bör då ske efter särskilda beslut och vara baserat på individuell frivillighet. Försvarsmaktens personal Försvarsmaktens personal är dess viktigaste resurs och mycket behöver göras för att säkerställa en god tillgång på dugliga och professionella ledare som kan verka som förbandschefer i kris och krig. Detta gäller även flera kategorier av nyckelpersonal, till exempel flygförare, fartygschefer, artilleriofficerare m.fl. och olika personalkategorier med specialiserad teknisk inriktning inom samtliga vapengrenar. Officerskåren som helhet måste ha en åldersstruktur och fysisk status som motsvarar de krav som ställs för att kunna föra ett aktivt befäl under kris och krig. Utgångspunkten måste vara en bred bas av yngre befäl som utgör grund för urval till högre befattningar redan vid relativt ung ålder. I händelse av krig måste vi räkna även med omfattande förluster som snabbt behöver ersättas, vilket tydligt framgår av erfarenheterna från Ukraina. Det kommer inte finnas tid eller utbildare i tillräcklig omfattning för att under krig kalla in nya värnpliktiga, utan en väl tilltagen mobiliseringsreserv måste finnas och som snabbt kan repetitions­utbildas innan de tillförs ett förband med ersättningsbehov. Grundprincipen ska vara att varje krigsförband har en egen initial mobiliseringsreserv där personalen genomfört grundutbildning tillsammans med de krigsplacerade soldaterna. Ovanstående gäller i ännu större grad chefer på främst plutons‑, kompani- och bataljonsnivå varför särskilt reservofficerarna är en viktig grupp. Det måste finnas en god tillgång på reservofficerare utöver krigsorganisationens ramar och de måste ha hög professionalitet, vilket bör säkerställas genom att ge denna kategori förhöjd status i arbetslivet samt att reservofficerare inte skall kunna nekas att tjänstgöra/öva i Försvarsmakten. Tvärtom så ska det istället ses som en merit och värderas därefter i det civila. Utbildningen av yrkesofficerare bör tydligt kraftsamlas mot en hög professionalism och en mycket god förmåga att utbilda och leda krigs­förband. Härvid bör personligt ledarskap och ingående kunskap om förbandets organisation, stridsteknik samt uppträdande inom närmaste högre förbands ram särskilt prioriteras, varvid tonvikten skall ligga på praktiska kunskaper och färdigheter. Försvarsmakten bör även överväga möjligheten till karriärväxling för äldre yrkes­officerare, till exempel genom att officeren under den yrkesverksamma delen av livet erbjuds utbildningar på universitet/högskolor som kan komma andra delar av total­försvaret till nytta. Veteranfrågor I över 70 år har Sverige bidragit med personal till olika internationella fredsinsatser. Under dessa år har totalt cirka 100 000 svenska kvinnor och män ställt upp för att bidra i arbetet för fred och stabilitet när det internationella samfundet har kallat. Många är de länder där våra veteraner tjänstgjort, men oavsett var insatserna har genomförts har de en sak gemensamt: De har alla inneburit stora personliga risker, umbäranden och slit för den enskilde. Till följd av detta har ett antal svenskar stupat under insatserna, och ett stort antal har kommit hem med fysiska eller psykiska sår, som för vissa har blivit till livslånga trauman. Trots Sveriges långvariga engagemang och vilja att ställa upp när det internationella samfundet kallat, var omhändertagandet och stödet till våra veteraner länge nästintill obefintligt. De åtgärder som genomförts på senare år är välkomna men långt ifrån tillräckliga. Fortfarande hamnar enskilda i kläm, vilket är fullständigt oacceptabelt. Idag hänförs begreppet veteran enbart till de som genomfört utlands­uppdrag, men Sverigedemokraterna verkar för att vidga begreppet till att omfatta även personal som tjänstgjort nationellt. Frivilligorganisationerna En synnerligen viktig del i folkförankringen av försvarsviljan utgörs av frivillig­organisationerna. De utgör därutöver såväl en rekryteringsgrund som en plattform för personlig kompetensutveckling inom en rad specialområden som är av synnerligen stor vikt för totalförsvarets kompetensförsörjning. Frivilligorganisationerna ska ha ett nära samarbete med och stöd av Försvarsmakten i sin verksamhet, varvid det är av synner­ligen stor vikt att de medel som Försvarsmakten får utnyttja för frivilligverksamhet också till fullo utnyttjas. Hemvärnet bör kompletteras med ett återinförande av drift­värnet för att skydda kritisk infrastruktur. Såväl hemvärn som driftvärn ska utrustas med modern materiel, samövas med såväl Försvarsmakten som övriga totalförsvars­myndig­heter samt kunna innehålla en mycket hög insatsberedskap. Försvarsmaktens materielanskaffning och materielförsörjning Tillgången på modern materiel i tillräcklig omfattning är av yttersta vikt för Försvarsmaktens förmåga att lösa sina huvuduppgifter. Materieltillgången måste säkerställas så att det finns en tillräcklig disponibel reserv att tillgå i händelse av att ordinarie förlagringsplatser inte är tillgängliga vid mobilisering eller att viktiga komponenter är under omsättning. Kriget i Ukraina visar tydligt att även kvantitet är en kvalitet i sig och bidrar kraftigt till stridskrafternas uthållighet, även om materielen i sig inte är av modernaste snitt. De ledande principerna för Försvarsmakten materielförsörjning bör därför vara: Att de operativa förbanden har god tillgång till materiel och ammunition som säkerställer en operativ uthållighet efter mobilisering på minst tre månader. Att Försvarsmaktens operativa förmåga säkerställs under det att kritiska system ersätts eller fasas in. Att Försvarsmakten har mycket god kontroll över materielens skick och förvaring samt förmåga att snabbt omfördela till där behov finns/förväntas uppstå. Att det finns god tillgång på vapen, ammunition, läkemedel och förbruknings­materiel för att täcka minst 3 månaders intensiv krigföring. Att vapen, ammunition och övrig materiel, t ex reservdelar, är kompatibla (inklusive förrådsbenämnda/nummersatta för smidigt gemensamt tillhandahållande) med allierade nationers i vårt närområde. Forskning och utveckling (FoU) Statligt finansierad forskning och utveckling är grundläggande för vår försvarsindustri och bör koncentreras till områden där vi är framgångsrika. De produkter som svensk försvarsindustri har att konkurrera med på världsmarknaden är nästan uteslutande initierade genom statliga FoU-anslag. Det starka intresset i försvarshänseende innebär att avsteg och tillämpning av undantag från EU-rättens grundprinciper om statsstöd är motiverade och måste användas. Förvärv av svensk högteknologisk försvarsmateriel medför även en stark återföring till samhällsekonomin, bland annat genom direkta arbetstillfällen och utökade exportmöjligheter. Inriktning för armén En fältarmé med olika typer av brigader, kompletterat med ett nationellt lokalförsvar som försvarar strategiska knutpunkter och infallsportar, är nödvändigt om hela Sverige ska kunna försvaras. För att kunna nå ett avgörande måste brigaderna kunna insättas samordnat och kraftsamlat varför divisionsledningsförmåga och förstärkningsförband måste finnas att tillgå. Divisionerna kommer även att behöva tillföras olika typer av förstärkningsförband, i syfte att underlätta skydd, rörlighet, understöd och underhåll. Vissa förstärkningsförband bör vara särskilt utbildade taktiska enheter för strid i urbaniserad terräng vilka skall kunna verka inom hela landet. För försvar av särskilt viktiga platser, såsom flygplatser, hamnar och andra förbindelsepunkter, bör ett antal lokalförsvarsförband sättas upp. Bataljonerna bör så långt som möjligt vara bemannade med lokalt rekryterade värnpliktiga/överföringsvärnpliktiga samt samövas med hemvärn/driftvärn. I och med att värnplikten återigen har aktiverats kommer lokal­försvarsförbanden efter hand att kunna personalförsörjas genom överföring av äldre värnpliktiga från fältarmén. För att klara av att utbilda och repetitionsöva samt förrådshålla dessa lokalförsvarsförband finns det på sikt ett behov av att göra en översyn av den nuvarande organisationens uppbyggnad. Inriktning för marinen En modern, välutbildad och insatsberedd marin är en förutsättning för att Sverige och Östersjöområdet, inklusive de maritima underhållslinjerna till de baltiska staterna och Finland, effektivt ska kunna försvaras i samverkan med övriga länder i Östersjö­regionen. Dimensioneringen av de marina förband som ska lösa dessa uppgifter måste ske med beaktande av att Sverige är den nation som har längst kust i Europa – 270 mil. Därutöver måste även beaktas att Sverige i och med ett Natointräde kommer att vara en central del i att bevaka och skydda förbindelserna över östra Östersjön på ett helt annat sätt än hittills. Marina operationer måste kunna planeras och genomföras inom detta inom ramen för Nato för att säkerställa att motståndarens marina stridskrafter inte kan verka inom området. Vidare måste hänsyn tas till att antalet tillgängliga fartyg alltid är lägre än det nominella antalet, på grund av exempelvis underhållsåtgärder. Ett antal av flottans fartygstyper riskerar i dagsläget att antalsmässigt understiga en sådan nivå att flottan kan lösa ut sina operativa uppgifter. På grund av detta måste ytterligare fartyg införskaffas under närmast följande försvarsbeslutsperioder. När det gäller utvecklingen av svenska sjöstridsförmågor så bör särskilt vår kompetens inom undervattenskrigföring prioriteras och övriga sjöstridsförmågor utvecklas i långsiktig samverkan med Nato så att optimal sammansättning av de gemensamma operativa förbanden uppnås. För skydd av vår kustlinje och för att skydda de strategiskt viktiga inloppen till våra baser och hamnar så är operativt rörliga amfibieförband med långräckviddiga sjömåls­robotar av yttersta vikt. De kan snabbt omgrupperas från ett område till ett annat och deras taktiska rörlighet inom ett operationsområde medger utspridd gruppering med möjlighet till kraftsamlad eldgivning mot motståndarens fartygsgrupper. För att uppnå optimal operativ effekt ska dessa förband ha god förmåga att samverka med flygvapnet, både för övervakning/överföring av måldata och för kombinerade vapeninsatser. Marinens ytstridsfartyg och basområden kommer att vara prioriterade mål för en angripare vid ett anfall mot Sverige. För deras skydd så kommer det krävas förmåga avseende skydd mot fjärrstridmedel (kryssningsrobotar, långräckviddiga flygburna sjömålsrobotar) men även för närförsvar mot taktiska flygangrepp och sjömålsrobotar med kortare räckvidd men även mot attackhelikoptrar baserade på fartyg såväl som på ockuperade delar av landet. Det är därför viktigt att marinen delar en gemensam läges­bild med flygvapnet så att hot kan identifieras och i tid bekämpas men även att samtliga vapengrenar besitter god förmåga att utföra till tid och rum samordnat skydd mot motståndarens flygstridskrafter. Inriktning för flygvapnet Flygvapnet är den vapengren som har den högsta förmågan att snabbt och med hög effekt kunna identifiera, lokalisera och bekämpa en potentiell motståndare. Ett starkt flygvapen utgör därför även en väsentlig del av totalförsvarets förmåga att avhålla en angripare från att med militära medel angripa Sverige. Flygvapnets beredskap och uthållighet är därför av vital betydelse för landets försvar och måste i alla lägen prioriteras. Den snabba materiella och teknologiska utvecklingen inom flygvapnets verksamhetsområde kräver därför kontinuerlig modernisering, förnyelse samt utveckling av taktik och samverkan med allierade stridskrafter. Försvarsmakten bör därför i närtid utreda huruvida nationellt utvecklade och producerade flygstridskrafter (därmed avses hela systemet, från flygplan till ammunition och ledningsinfrastruktur) är optimalt eller om Sverige istället borde närma sig en Natogemensam lösning, i syfte att kunna tillgodogöra sig gemensamma underhålls- och ledningsförhållanden (ammunition, reservdelar, interoperabilitet mellan ledningssystem etc.). Att utbilda och vidareutbilda piloter innebär stora kostnader och det tar lång tid att ersätta (förtids‑)avgången personal. Försvarsmakten måste därför tillse att det finns tillräckliga incitament för denna personalkategori att kvarstå i Försvarsmakten alternativt att kvarstå i krigsorganisa­tionen efter avslutad aktiv tjänstgöring, under bibehållande av flygförmågan. Kriget i Ukraina har tydligt påvisat Rysslands förmåga och vilja att använda långräckviddiga robotsystem för att angripa såväl strategiska som taktiska prioriterade militära mål, civil samhällskritisk infrastruktur samt rent civila mål som potentiellt på ett menligt sätt skulle kunna påverka den allmänna motståndsviljan. Försvarsmakten bör därför ha en god förmåga att avvärja såväl flygangrepp som angrepp med fjärrstridsmedel, till exempel kryssningsrobotar och markrobotar. Flygvapnet bör därför ha en god förmåga att samverka med mark- och marinförband för att försvara luftrummet. Flygvapnet bör fortsätta och intensifiera förberedelserna för att snabbt kunna genomföra spridning till (tillfälliga) krigsbaser samt säkerställa att det finns en uthållig underhållsorganisation som kan genomföra omladdning, fältreparationer samt återhämtning för flygande personal som anpassas mot den planerade utökningen av flygvapnet. Vid planering av dessa tillfälliga baser bör Försvarsmaktens krav på hinderfria områden beaktas i samhällsbyggnadsplaneringen. Sven-Olof Sällström (SD) Björn Söder (SD) Lars Wistedt (SD) Lars Larsson (SD)

Motion till riksdagen 2023/24:384 av Sven-Olof Sällström m.fl. (SD) Totalförsvarsmotion Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen borde överväga förslaget om totalförsvaret och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen i sitt arbete bör beakta direktiven till totalförsvaret i motionen och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen borde överväga ett totalförsvar bortom 2030 och tillkännager detta för regeringen. Totalförsvaret Den tidigare omställningen från totalförsvar till insatsförsvar har idag visat sig vara förödande för både det militära och det civila försvaret. Det en gång robusta och trygga system som skulle säkerställa medborgarnas överlevnad i händelse av en stor kris och krig är i princip helt raserat. Det återuppbyggnadsarbete som idag pågår kommer att ta lång tid att genomföra och den snabba förändringstakt som finns inom svensk politik är en riskfaktor. Finland har till skillnad från Sverige fört en konsekvent totalförsvars­politik över tid där både det militära och det civila försvaret förblivit intakt. För Sveriges del kommer det vara av yttersta vikt att hela samhället ställer om, och det militära försvaret, kommuner, regioner, myndigheter, företag och frivilligorganisationer är centrala aktörer för att förbereda Sverige för ett eventuellt krig. Den grundläggande målbilden är inte att Sverige inte ska återgå till en modell som är anpassad för en tid som inte längre existerar, utan bygga ett nytt modernt totalförsvarskoncept för framtiden. Beslutet att ställa om från insatsförsvar och internationellt försvar togs 2015 och sedan dess har förändringen dessvärre gått mycket långsamt. Det finns flera orsaker till detta men den övervägande problematiken kopplas givetvis till 1990- och 2000-talets ödes­digra beslut att lägga ned totalförsvaret. Som det ser ut idag påbörjas återuppbyggnaden i princip från början och det finns ett stort behov av kunskap och kunnande. Därutöver krävs också en förståelse för att totalförsvaret är en del av det vardagliga arbetet, så därför skall t ex behovet av skyddsrum beaktas vid byggandet av en ny förskola eller skola. Givet omvärldsläget ska det inte ta flera år att godkänna ett miljötillstånd för flygningar eller en ny skjutbana. Hela samhället måste ställa om och återta förståelsen för att det är vår säkerhet och trygghet det handlar om. Cyberförsvar är också en grund­läggande förmåga som samtliga aktörer inom totalförsvaret ska arbeta med; det ska finnas ett kontinuerligt och nära samarbete mellan Försvarsmakten, MSB, Polismyndig­heten och näringslivet för att motverka främmande makts försök att destabilisera samhället. I detta ingår också att begränsa och motverka brottslig verksamhet och otillbörlig informationsinhämtning, vilken rimligen kan antas kraftigt öka under perioder av ökad internationell spänning. Direktiv till totalförsvaret Sveriges militära och civila försvar ska med alla till buds stående medel bevara rikets frihet och självständighet. Med ett stundande Natomedlemskap kommer förutsättning­arna men också uppgifterna för både det militära och det civila försvaret ändras. Utgångspunkten och målsättningen för totalförsvaret ska alltid vara att Sverige ska kunna försvara sin suveränitet och skydda medborgarna innan möjlig hjälp från tredje land tillkommer. Norden är ur militärstrategisk synpunkt en isolerad ö och totalförsvaret ska dimensioneras efter detta. Sverige behöver, utifrån detta faktum, i första hand bygga ett totalförsvar som kan trygga Sveriges befolkning, och därefter i samverkan med övriga länder i Norden skapa ett robust, uthålligt men också trovärdigt totalförsvar. Detta är i enlighet med Natos tredje artikel om att medlemmarna var för sig och tillsammans ska verka för en utveckling av sin kollektiva förmåga att försvara sig. Ett trovärdigt totalförsvar bortom 2030 År 2030 har alla medborgare som totalförsvaret har behov av blivit krigsplacerade. När kriget kommer vet alla som är krigsplacerade var och när de ska inställa sig. Ur varje årsklass utbildas en stor andel värnpliktiga eller civilpliktiga. Att genomföra värn- eller civilplikt är något som ungdomarna ser fram emot och som ger mervärden i det övriga livet. Det är starkt meriterande för vissas kommande yrkesval. Inom totalförsvaret är stora delar av medborgarna krigsplacerade för att fortsätta sina ordinarie arbeten eller lösa andra uppgifter. När kriget kommer ska det finnas en stark vilja att göra sitt yttersta för att försvara Sveriges oberoende och vår frihet att själva forma vår rättsordning och kultur. Medborgarna vet att det är den personliga insatsen från var och en som i slut­änden kommer avgöra vårt lands öde. När kriget kommer har Försvarsmakten och dess underställda myndigheter förmågan att möta fienden till havs, i luften och på marken. Marinen och flygvapnet kan fördröja fienden i den omfattning det krävs för att möjlig­göra egen förmågeuppbyggnad. Rymddomämen skapar förutsättningar för god situationsförståelse och underrättelseinhämtning och armén är beredd att möta fienden från flera anfallsriktningar. Luftvärnet har förmåga att försvara ett flertal platser vid samma tillfälle. Flygvapnet och marinen har möjlighet att verka under dagar för att fördröja fientliga överskeppningar och framryckningar. De har även möjlighet att hålla vitala svenska hamnar öppna och en begränsad förmåga att verka mot mål bortanför Sveriges omedelbara närhet. Armén ska kunna fördröja eller hindra fientligt anfall på svenskt territorium, från flera riktningar, samt kunna avgöra mot fienden i en riktning. Arméns territorialförsvarsförband och hemvärnet är vitala komponenter som löser en mängd uppgifter som möjliggör kraftsamling av manöverförband. Om en del av riket trots allt skulle falla under utländsk ockupation, ska motståndet fortsätta och fiendens resurser utarmas genom väpnat och passivt motstånd. Inom ramen för Nato och det fördjupade försvars- och civilförsvarssamarbetet med Finland och övriga samarbeten har Sverige kontinuerliga övningar, samråd och planering med sina partners. Det civila försvaret har en god förmåga att stödja det militära försvaret och har ett fungerande befolkningsskydd i drift under en längre period. Detta innefattar ett nära samarbete mellan stat, näringsliv, frivilliga, kommuner m.fl. Det är av yttersta vikt att det redan under fredstid utvecklats ett robust nätverk av aktörer som förbereder samhället på den yttersta utmaningen. Genom att lager byggs upp finns det goda möjligheter att omfördela nödvändig materiel där det behövs bäst. Det ekonomiska försvaret har byggts upp till en sådan nivå att det finns tillräckliga lager av livsmedel, mediciner och övriga förnödenheter om vårt lands kontakt med omvärlden skulle upphöra eller begränsas. Det psykologiska försvaret är väl utbyggt för att möta fientliga desinformationskampanjer innan och under en väpnad konflikt. Sven-Olof Sällström (SD) Björn Söder (SD) Lars Wistedt (SD) Lars Larsson (SD)

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär att en myndighet får möjlighet att granska, och om nödvändigt förbjuda utländska direktinvesteringar i svenska företag, vars verksamhet har betydelse för svenska säkerhetsintressen.

Syftet med den nya lagen är att hindra att värdefull teknik, information eller strategiskt viktiga fastigheter kontrolleras av främmande makt på ett sätt som inte är önskvärt.

Förslaget innebär även att underrättelse- och säkerhetstjänster i Storbritannien och Schweiz får direktåtkomst till vissa personuppgifter för att förhindra terroristattentat och andra terrorbrott.

De nya reglerna börjar att gälla den 1 december 2023.

Riksdagen sa ja till regeringens förslag till lagändringar som gäller hemliga tvångsmedel. Förslaget syftar till att ge brottsbekämpande myndigheter mer effektiva verktyg i arbetet med att förhindra, utreda och lagföra allvarliga brott. Riksdagens beslut innebär att brottsbekämpande myndigheter ska få använda så kallade hemliga tvångsmedel, såsom till exempel telefonavlyssning, kameraövervakning, rumsavlyssning samt dataavläsning i större utsträckning än i dag.

Lagändringarna börjar gälla den 1 oktober 2023.

Riksdagen sa ja till regeringens förslag till lagändringar som gäller hemliga tvångsmedel. Förslaget syftar till att ge brottsbekämpande myndigheter mer effektiva verktyg i arbetet med att förhindra, utreda och lagföra allvarliga brott. Riksdagens beslut innebär att brottsbekämpande myndigheter ska få använda så kallade hemliga tvångsmedel, såsom till exempel telefonavlyssning, kameraövervakning, rumsavlyssning samt dataavläsning i större utsträckning än i dag.

Lagändringarna börjar gälla den 1 oktober 2023.