Fru talman! Rashid Farivar har frågat mig om jag anser att fenomenet där barn fastar under ramadan, antingen självmant eller under tvång, förekommer i svenska skolor och vilka konkreta åtgärder jag och regeringen i så fall avser att vidta för att motverka de negativa effekterna under ramadan på barnens hälsa under kommande dagar.

Jag har tidigare svarat Rashid Farivar på en skriftlig fråga om vilka konkreta åtgärder jag och regeringen avser att vidta för att motverka negativa effekter på barnens hälsa under ramadan.

Inledningsvis vill jag slå fast att det enligt skollagen är ett krav att det ska serveras näringsriktiga skolmåltider i grundskolan och motsvarande skolformer. En näringsriktig kost är avgörande för att barn och elever ska utvecklas och orka koncentrera sig och för lärandet i skolan. Det finns givetvis barn och elever som av olika anledningar väljer att stå över skolmåltider, vilket kan göra att de inte orkar koncentrera sig under hela skoldagen.

Frivillig fasta under ramadan kan vara ett uttryck för den religionsfrihet som gäller i Sverige. Barns rätt till religionsfrihet följer bland annat av FN:s konvention om barnets rättigheter, som gäller som svensk lag och vars värden och rättigheter skolan enligt läroplanerna ska gestalta och förmedla.

Jag vill däremot vara väldigt tydlig med att barn och elever inte ska tvingas att utöva trosuppfattningar eller följa religiösa seder och traditioner mot sin vilja. All personal i skolväsendet är skyldig att anmäla misstankar om att barn far illa till socialnämnden, oavsett hur det tar sig uttryck.

En viktig aspekt ur ett hälsofrämjande perspektiv är samarbetet mellan skola och vårdnadshavare. Skolan behöver även få bättre förutsättningar att möta varje elev. I det arbetet har elevhälsan en viktig roll för att ge alla barn rätt förutsättningar för lärande och utveckling. Utredningen om en förbättrad elevhälsa (U 2024:01) har bland annat i uppdrag att analysera och föreslå hur elevhälsan kan stärkas i syfte att bättre tillgodose elevernas behov.

Jag ser fram emot utredningens förslag om hur elevhälsan kan stärkas i syfte att bättre tillgodose elevernas behov.

Fru talman! Vi står inför en verklighet där barn i svenska skolor påverkas negativt av religiösa och kulturella traditioner som begränsar deras möjligheter att tillgodogöra sig undervisningen.

Barn går hela dagar utan att äta eller dricka trots att de växer, lär sig och behöver energi.

Fastan under ramadan har fått allt större uppmärksamhet i medierna. Vi har fått ta del av vittnesmål om barn som lider av trötthet och koncentrationssvårigheter och i värsta fall svimmar under skoldagen på grund av brist på näring och vätska.

Enligt vissa tolkningar av islam ska flickor börja fasta redan vid 9 års ålder och pojkar vid 15. Det innebär att vi i svenska skolor har barn på låg- och mellanstadiet som förväntas avstå från mat och dryck under hela skoldagar – något som är direkt skadligt för deras hälsa och skolgång. Vi vet att flickor påverkas särskilt hårt av denna tradition, vilket förstärker redan existerande ojämlikheter.

Oavsett om fastan är frivillig eller påtvingad har den dokumenterade negativa konsekvenser. Ändå saknas en tydlig nationell strategi för att säkerställa att elever i Sverige får en trygg och jämlik skolgång där deras hälsa alltid prioriteras före religiösa normer.

Skollagen är tydlig: Utbildningen ska vila på vetenskaplig grund, och alla elever ska ges förutsättningar att tillgodogöra sig undervisningen. Hur går det då ihop med att vissa barn förväntas svälta sig genom skoldagen? Vi ser att vissa skolor till och med avråder föräldrarna från att låta barnen fasta, medan andra blundar totalt för det här problemet. Denna ojämna hantering är oacceptabel. Alla barn i Sverige har rätt att gå till skolan under samma förutsättningar. Ingen elev ska behöva välja mellan utbildning och sin hälsa.

Fru talman! Skolor och huvudmän behöver ett tydligare ansvar för att förebygga att elever hamnar i en situation där deras skolgång och välmående äventyras. Det krävs tydlig vägledning från regeringen om hur skolor ska hantera dessa frågor. Detta handlar egentligen inte om religionsfrihet. Det handlar om barns rättigheter – rätten till en trygg och hälsosam skolgång. Varje barn i Sverige ska kunna lära sig på lika villkor, utan att riskera sin hälsa eller känna en religiös eller kulturell press som begränsar deras utveckling.

Vi måste kunna våga erkänna att många barn kan vara utsatta för påtryckningar från sin omgivning. De kanske inte vågar säga ifrån själva. I vissa familjer är den religiösa och sociala förväntan väldigt stark. Därför måste vi våga diskutera om orosanmälan bör vara ett verktyg för att säkerställa att barn inte tvingas in i en situation som påverkar deras hälsa negativt. Att ta upp den här frågan får inte vara kontroversiellt. När barns välmående och rättigheter hotas måste vi agera och inte blunda av rädsla för debattens konsekvenser. En bil fungerar inte utan bränsle. Varför ska då barn fungera och kunna prestera utan mat och dryck?

Fru talman! Jag skulle vilja fråga statsrådet om hon anser att det är ett problem att barn fastar i skolan och vad statsrådet avser att göra åt saken.

I detta anförande instämde Rashid Farivar (SD).

Fru talman! Tack, skolminister Lotta Edholm, för svaret!

Skolministern tar upp en väldigt viktig punkt, nämligen att våga ta debatten. Det gäller inte bara i riksdagens kammare utan också på kommunnivå och regionnivå i hela Sverige. Det är viktigt att våga lyfta problematiken i skolor, för det är väldigt viktigt för skolpersonal och rektorer att ha de verktyg de behöver för att våga tala om problematiken. Jag kan bara nämna att jag lade upp den här frågan i sociala medier när jag skickade den till skolministern. Jag och min familj har blivit dödshotade bara på grund av att jag ville ställa en fråga. Det finns många människor i vårt samhälle som inte ens tål kritik. De tål inte en fråga, och det här är ett riktigt problem i vårt samhälle.

I en perfekt värld där alla barn fritt får välja och har yttrandefrihet och religionsfrihet, och där lärare och pedagoger vågar anmäla misstankar när barn far illa i skolan, hade statsrådets svar varit helt tillräckligt. Vi vet dock alla att vi inte lever i en perfekt värld. Tyvärr bekräftas detta gång på gång genom avslöjanden i svenska medier. De visar hur islam och islamism vill förändra vårt samhälle och levnadssätt i grunden. Religionsfrihet innebär inte bara rätten att utöva sin religion i frihet. Den bör också säkerställa att människor – särskilt barn – har rätt till frihet från skadliga och människofientliga religioner och ideologier.

Jag vill inte avvika från sakfrågan, men det faktum att vi tillåter slöja på små flickor i våra förskolor och grundskolor i Sverige är ett tydligt tecken på hur islamism smyger sig in i vårt samhälle. Det är också ett bevis på hur långsamt vårt arbete går när det gäller att hjälpa de barn som fråntas sin barndom på grund av föräldrarnas förlegade tankesätt.

Vi i Sverigedemokraterna anser att skollagen tydligt och kraftfullt måste försvara barns möjligheter att tillgodogöra sig undervisningen. Religiösa och kulturella traditioner som försämrar deras frihet och deras koncentrations- och prestationsförmåga ska förhindras. Såväl huvudmän som rektorer måste ges ett tydligare ansvar för att hjälpa dessa barn, och det bör övervägas att utvidga regelverket kring orosanmälan till att även omfatta dessa situationer. Det jag menar med den här interpellationen är helt enkelt att vi måste våga ta debatten. Som statsrådet nämnde väldigt bra och välformulerat gäller det inte bara i den här kammaren, utan vi ska våga ta debatten i våra kommuner och i våra regioner. Den personal och de rektorer som finns i våra skolor ska våga bemöta detta problem.

Fru talman! Skolan och skolans personal har ett ansvar att se när barn riskerar att fara illa eller far illa. Ansvaret att anmäla sådant till socialtjänsten är väldigt långtgående.

Det är dock naturligtvis också så att föräldrar har ett ansvar. Jag tillhör dem som tycker att föräldraansvaret i Sverige ibland inte är tillräckligt långtgående och att vi inte ställer tillräckliga krav på föräldrar när det gäller att ta diskussioner med barnen om vad som är rätt och riktigt och vad som är fel. Det handlar om att se till att barnen kommer till skolan och att de äter frukost. Det handlar också om att fråga hur det går i skolan, hjälpa till med läxor och så vidare. Allt detta är viktigt.

Jag håller med om att det är ett stort problem om barn inte äter och om det faktiskt påverkar deras skolgång. Det finns lagstiftning som ger stöd för att motverka detta, men detta är inte bara en fråga för skolan utan också ett föräldraansvar.

Jag vet att det finns exempel där föräldrar med muslimsk bakgrund inte tycker att deras barn ska fasta utan ser att det kan få konsekvenser för skolresultaten. Det kan finnas ett slags kompistryck; det har blivit lite inne att fasta i en del grupper. Detta måste skolan på något sätt adressera. Det beror naturligtvis också på hur gamla barnen är – klarar de att ta detta ansvar själva, eller bör man säga till barnen att det faktiskt inte är rimligt?

Fru talman! Den här diskussionen är ju otroligt viktig. Ett barn ska naturligtvis inte tvingas att inte äta under skoldagen. Jag skulle säga att det strider mot barnets rättigheter.

Samtidigt vet vi att det finns barn som vill göra detta. Det kan bero på att de är väldigt starkt påverkade hemifrån och vill göra det som föräldrarna förväntar sig av dem. Det kan bero på att de är utsatta för kompistryck. Det kan också vara så att de av helt fri vilja vill göra detta.

Följderna blir ju lite olika beroende på värderingsgrunden för ställningstagandet, men inget barn ska tvingas att inte äta mat.

Skolan har som uppgift att ta den här diskussionen och se hur dessa barn mår i skolans värld, till exempel om de påverkas negativt när det gäller skoluppgifter eller om de påverkar andra barn negativt. Då finns det möjlighet att ta diskussionen med föräldrarna. När det är riktigt illa och man ser att barn far illa finns det möjlighet att göra en anmälan till socialtjänsten.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.