Janine Alm Ericson

Herr talman! När jag lyssnade på Magdalena Thuressons anförande hörde även jag mycket som vi är överens om. Det är flera saker som den tidigare regeringen gjorde inom biståndet som fortsätter, och det är såklart välkommet.

Men ledamoten sa också någonting i stil med att man inte bara ska skicka iväg pengar kravlöst. Jag skulle vilja fråga Magdalena Thuresson varför hon säger så. Är det för att hon vill få det att låta som att det är så svenskt bistånd har hanterats genom åren, att det har skickats helt kravlöst utan transparens och effektivitet?

Herr talman! Nu var det inte den frågan jag ställde. Det är också lite en chimär att det går att ställa den sortens krav.

Det är i de stater som inte vill ha tillbaka sina medborgare utan som håller emot som vårt utvecklingssamarbete behövs som mest. Det är där vi behöver stärka demokratirörelserna, och det är där vi måste se till att flickor har mer rättigheter och så vidare för att främja utvecklingen.

Det jag frågade gällde att regeringens och Sverigedemokraternas politik just nu inte verkar vara kompatibel med Dac-reglerna. Det innebär alltså att vi inte får använda biståndsmedel till detta. Min fråga var hur det ska gå till.

Herr talman! Ledamoten Yasmine Eriksson nämner i sitt anförande grundorsakerna till migration, och vi delar den bilden.

Frågan har redan ställts här flera gånger varför man då drar ned på det stöd som går till grundorsakerna och i stället ställer krav och hotar på ett sätt som man också kan ifrågasätta om det fungerar. Jag tänker alltså inte ställa samma fråga igen, även om jag kanske tycker att vi hade förtjänat ett lite bättre svar.

Yasmine Eriksson säger också i sitt anförande att allt inte handlar om migration när det kommer till Sverigedemokraterna. Ändå är det vad hennes anförande till största delen handlar om.

Jag har en fråga som gäller de förslag som kom i går i regeringens reformagenda om att ställa större krav på återvändande och på stater - detta har Olle Thorell också utvecklat här och frågat om. Enligt OECD-Dacs regelverk är det inte tillåtet att ställa sådana krav som regeringen och Sverigedemokraterna nu vill gå fram med. Hur har Sverigedemokraterna tänkt att det ska gå till?

Fru talman! Tack, Elisabeth Svantesson, för svaret!

Det är ju inte bara Miljöpartiet som kommer med den här kritiken och de här önskemålen; det är lite det som är min poäng här. En väldigt stor samling av resten av det svenska samhällslivet vill se mer satsningar.

Det man ber om är just ett politiskt ledarskap. Jag vet att vi har fantastiska företag och organisationer i det här landet som strävar framåt och som hjälper till att göra omställningen och bygga Sverige starkt. Men man vill ha ett politiskt ledarskap.

Även den här regeringen måste inse situationens allvar och att det är bråttom nu. Det är som om det inte finns någon klimatkris som måste hanteras. Det är som om det räcker med att skjuta de här besluten på framtiden. Men det gör ju inte det. Varje ton koldioxid som vi släpper ut nu räknas. Investeringarna behöver göras nu.

Regeringen gömmer sig fortfarande bakom inflationen. Jag har sagt det förut, jag säger det igen och jag är inte ensam om att säga det. Vi ser hur investeringar görs i andra länder. Ali Esbati nämnde Inflation Reduction Act som Biden har lagt fram i USA. Det sägs ju uttryckligen att den ska hindra inflationen, och vi ser nu också hur den sjunker. Den innebär investeringar i omställning, stora sådana.

Om inte frågan "när" kan besvaras, även om jag, lite hoppfullt, kunde skönja att det kommer att komma, så vill jag fråga varför. Varför vill regeringen lämna walkover i en fråga som handlar om Sveriges konkurrenskraft på sikt men också om omställningen till en klimatsmart värld?

Fru talman! Finansministern sa i sitt anförande att regeringen är beslutsam. Det är klart att beslutsamhet är bra och viktigt, men effektiv politik är ännu viktigare.

Regeringen har fått kritik för sin passivitet både här i kammaren och utanför den. LO tycker att regeringen borde ha en mer aktiv finanspolitik. Svenskt Näringsliv tycker att regeringen ska ha en mer aktiv finanspolitik. Volvos vd efterlyser en mer aktiv roll för staten för att skynda på den gröna omställningen. Näringslivet kräver en aktiv klimatpolitik för att man faktiskt ska kunna räkna hem de investeringar som man har gjort och som man vill göra i den gröna omställningen.

Regeringen verkar lida av en akut närsynthet, och det är många som har ställt olika frågor kring det här i dag. Vi vet att regeringen inte levererar i den här budgeten, och jag skulle därför vilja fråga finansministern: När ska regeringen börja leverera det som krävs för att säkra omställningen och svensk konkurrenskraft?

Herr talman! Nu får vi ordning på Sverige. Det lovade de nuvarande regeringspartierna svenska folket förra året. Det har, för att uttrycka det milt, gått så där.

Skola, vård och omsorg står inför drastiska nedskärningar, många hushåll får inte pengarna att räcka hela månaden och bostadsbyggandet har avstannat. Kriminella gäng sätter skräck i samhällen, och regeringen klarar inte av att stoppa våldet, satsa på det förebyggande arbetet och stoppa nyrekryteringen till gängen.

Den budget som lades fram för drygt två månader sedan illustrerar med all önskvärd tydlighet att Tidöpartierna sviker både välfärden och hushållen samtidigt som man eldar på klimatkrisen. Det är en samtids- och framtidsfientlig budget.

Inriktningen på finanspolitiken är slående kortsiktig, och detta intryck har bara förstärkts sedan budgeten överlämnades i september. Det som behövs nu är ju investeringar - investeringar i omställningen som ger jobb och framtidstro.

Inflationen är, som väntat, på väg ned, och bedömarna är eniga om att den kommer att fortsätta nedåt. Det fikonlöv som finansministern har försökt gömma sig bakom ter sig mindre och mindre, och det går inte längre att gömma sig för det faktum att svensk ekonomi befinner sig i en lågkonjunktur och att arbetslösheten är på väg upp.

En månad innan regeringens budget ens har trätt i kraft framstår den som utdaterad och anpassad efter ett helt annat ekonomiskt läge. Detta är anmärkningsvärt, och det visar att Tidöpartierna inte klarar av att se långsiktigheten i politiken.

Det är inte ofta de är överens, men både LO och Svenskt Näringsliv menar att budgeten är alldeles för defensiv. Det hade den inte behövt vara, för inflationen är på väg ned, många företag kämpar för att hålla igång sin verksamhet och arbetslösheten är tyvärr på väg upp. Denna budget är en missad chans när det gäller att ta tag i Sveriges utmaningar.

Just kortsiktighet är en röd tråd för Tidöpartierna. Detta syns inte minst i klimatfrågan. Regeringen och Sverigedemokraterna pratar nu på om att det är effektiv klimatpolitik som gäller. Men det absolut minsta man kan förvänta sig av en effektiv klimatpolitik är väl att den minskar utsläppen?

Regeringen säger själva i sin budget att den förda politiken kommer att öka utsläppen kraftigt. I stället för att komma med reformer som sänker utsläppen väljer regeringen att lägga sin energi på att slopa klimatmålen och försvaga granskningen, helt utan satsningar. Det är faktiskt pinsamt.

Det går givetvis att möta klimatutmaningen med annat än bortförklaringar, önskedrömmar om kärnkraft och en illusion om att det nog inte är så farligt som det verkar men att det, om det ändå skulle vara så farligt som det verkar, är det ett problem som ska lösas av någon annan, någon annanstans, någon annan gång.

Men Sverige kan fortfarande välja en annan väg. Sverige kan leda den gröna omställningen och skapa förutsättningar för andra att följa efter.

Nu när andra länder har kommit upp på banan riskerar Sverige att bli omsprunget om klimatpolitiken fortsätter att försämras. Detta har näringslivet redan insett. Volvos vd påpekade i en intervju i Dagens industri häromdagen att vi håller på att missa världens chans och att det är bråttom att få fart på den gröna omställningen. Jag kan bara hålla med. Vi måste satsa här och nu för att säkra framtidens jobb och konkurrenskraft. Vi kan om vi vill, men regeringen vill inte.

Inte heller vill man skydda och bevara svensk natur och miljö. Konsekvenserna av den miljöslakt som har blivit ett signum för regeringspartiernas budgetar syns redan nu. Det blir färre vandringsleder, minskat skydd för naturen och sämre tillgång till naturen för vanligt folk. Det märks redan i dag, och värre kommer det att bli. Det här är bara tragiskt.

Herr talman! Också inom välfärdssektorn ser vi resultatet av regeringens politik. Redan nu befinner sig landets kommuner och regioner i ett otroligt tufft ekonomiskt läge, för i den budget som gäller i en månad till valde regeringen och Sverigedemokraterna att kompensera höginkomsttagare för inflationen med sänkt skatt i stället för att kompensera välfärden för kostnadsökningarna. Det har lett till ett väldigt tufft läge i skolan, vården och omsorgen. Det drabbar patienter, som får vänta längre på operation. Det drabbar barn i skolan, som inte får rätt hjälp i tid. Det drabbar personal i omsorgen, som saknar kollegor.

I den budget vi debatterar nu har regeringen delvis valt en annan väg, men de tillskott som Tidöpartierna gör räcker inte på långa vägar. Tvärtom kommer politiken att tvinga till ännu fler nedskärningar och skattehöjningar i flera regioner. Det blir vanliga skattebetalare, patienter och vårdpersonal som får ta smällen när finansministern presenterar en svag budget som inte svarar mot nutidens och framtidens utmaningar.

Sverige kan välja en annan väg. Vi kan bygga ett land som är bra för alla och inte bara för några få - ett land som minskar utsläppen och klyftorna mellan människor, står upp för biståndet och är med och bygger en bättre värld. Det är ett Sverige som håller ihop och där vi möter utmaningarna vi står inför tillsammans.

I budgeten som Miljöpartiet lagt fram stärker vi välfärden, ökar jämlikheten och investerar i omställningen både här och nu och under en lång tid framåt. Vi vill och kan investera i ett rättvist Sverige, för i ett av världens rikaste länder ska inga barn tvingas att växa upp i fattigdom och inga vuxna behöva leva i ekonomisk utsatthet.

Den ekonomiska nedgång som vi nu befinner oss i slår hårdast mot dem som redan tidigare hade små, eller inga, ekonomiska marginaler. Den slår hårdast mot familjerna som inte har någonting som det går att spara in på, och den gör att fler och fler hushåll tvingas söka sig till hjälporganisationer för att kunna sätta mat på bordet månaden ut. Vi i Miljöpartiet väljer att möta det här bland annat genom att höja barnbidraget, underhållsstödet och bostadsbidraget. Vi vill att de stöden inflationssäkras, för det är inte heller rimligt att de urholkas när de behövs som allra mest.

Dessutom måste välfärdens finansiering säkras och neddragningarna stoppas. Vi ger Sveriges kommuner och regioner de resurser som krävs för att upprätthålla nuvarande situation i skolan, vården och omsorgen i hela landet. Det borde regeringen också göra.

Herr talman! Vi vill investera i den gröna omställningen, och vi vill göra det nu. Miljöpartiet satsar därför 100 miljarder per år i tio år på en rättvis omställning. Det handlar om nya jobb, förnybar energi, energieffektiviseringar, sol, vind och infrastruktur. Det gäller att skapa förutsättningar för investeringar i allt från infrastruktur till industri och att göra det i den snabba takt som krävs för att Sverige ska kunna ställa om i tid.

Det blir ingen rättvisa utan omställning och ingen omställning utan rättvisa. Vi vill investera i det som bygger ett tryggt och jämlikt land för oss som lever här nu, men också för alla dem som ska komma efter oss. Det är ett land som klarar att möta de kriser som kommer med öppenhet och rättvisa och som satsar i stället för att vika sig för krafter som vill skrämma, inskränka och begränsa.

Vi vill investera i det som ger människor hopp och framtidstro och i det som ger varje unge en rättvis chans att lyckas i skolan och en bra start i livet. Det är ett samhälle där kulturen finns till för alla och inte bara för några få. Det är ett land där feminismen går från ord till handling. Det är ett Sverige som blir världens första fossilfria välfärdsland.

Jag yrkar bifall till MP:s reservationer nummer 4 och 8.

Jag vill också passa på att tacka Ali Esbati för den tid vi haft tillsammans i svensk politik och i finansutskottet. Du har med värme och stringens alltid visat att det går att föra en politik för både ett starkt Sverige och en solidaritet med de allra mest utsatta. Jättestort tack och lycka till! Jag hoppas att vi ses på barrikaderna snart igen.

(Applåder)

I detta anförande instämde Emma Nohrén, Jan Riise och Elin Söderberg (alla MP).

Herr talman! Jag tackar Cecilia Rönn för ett väldigt bra svar. Men jag vet inte om det är rätt tillfälle att märka ord, för oavsett vad lagen heter kommer det att handla om att man ska ange människor i sin närhet när man upptäcker saker. Oavsett vad man väljer att kalla lagen är det en angiverilag.

Jag är jätteglad att Liberalerna har gjort detta ställningstagande, men jag tycker givetvis att det ska gå längre än till skolan. Jag vill nämligen inte ha en sådan här lag över huvud taget. Det är inte värdigt ett land som Sverige eller något annat land, för det här handlar om mänskliga rättigheter och grunden för demokratin. Det handlar om otroligt mycket mer än vad denna lagstiftning vill göra.

Är det här en av Liberalernas röda linjer? Folk kommer att behöva veta vad som gäller när de funderar på en anställning i våra välfärdsyrken. Om man ska jobba inom sjukvård eller skola vill man kunna känna sig säker på att man inte tvingas ange någon man är där för att hjälpa. Hur hårt håller Liberalerna på detta? Är det en röd linje? Blir det ingen angiverilag? Eller kommer de att ge efter också här så som de har gjort på område efter område där de tidigare lovat att de inte skulle ge efter.

(Applåder)

Herr talman! Sedan förra året verkar det parti som kallar sig Liberalerna jobba heltid med att montera ned Sveriges klimat- och miljöarbete och även rättsstatens principer. Regeringens angiverilag är en del av den exempellösa politik som nu håller på att bli verklighet på grund av politiker helt utan principer. Fackförbund och medarbetare i välfärden har gång på gång uttryckt att de vägrar vara en del av det angiverisamhälle som Liberalerna nu är delaktiga i att bygga upp.

Cecilia Rönn pratar om kompetensbristen, och den är allvarlig. Det finns ett skriande behov av kompetent arbetskraft inom alla välfärdsyrken. Men tror Liberalerna på riktigt att angiverilagen kommer att göra att fler människor söker sig till yrken inom vård, skola och omsorg?

Herr talman! Inflationen är naturligtvis otroligt allvarlig. Den måste ned. Men nu visar alla prognoser att den är på väg ned och att den utvecklingen går åt rätt håll.

Däremot ser vi nu hur vi i stället går in i en lågkonjunktur. Det behövs egentligen helt andra verktyg från regeringen än att gömma sig bakom en ekonomisk politik som är svag för att man skyller på inflationen. Jag har inte hört en enda ekonom de senaste månaderna säga att Sveriges största problem för framtiden är inflationen - inflationen har varit ett problem bakåt, och det hanterar vi nu.

Nu är tid att satsa. Nu måste vi satsa på omställningen. Vi måste satsa på investeringar så att svenska arbeten behålls och svenskt näringsliv kan utvecklas. Den här budgeten är redan daterad och handlar snarare om dåtiden än om framtiden.

Ja, ni satsade mycket på vården och på regioner och kommuner, men det var inte tillräckligt. Det är ju det som detta handlar om. Det finns en möjlighet till en annan ekonomisk politik. Det finns en möjlighet att satsa på det som behövs. Men i stället kommer det att bli vårdköer. Det blir människor som inte kommer till vården. Det kommer att bli uppsägningar, och det kommer att bli ett stålbad som inte behövs.

Jag vill fortfarande hävda att det som Kristdemokraterna har lovat när det gäller en god och jämlik vård i hela Sverige lever man helt enkelt inte upp till.

Jag läste med stort intresse intervjun med Ebba Busch häromdagen om just investeringar för Sverige. Det välkomnar vi. Det är ju just den politik som Miljöpartiet också för fram. Det handlar om stora investeringar i infrastruktur, bland annat. Jag skulle vilja höra hur Kristdemokraterna tänker gå till väga för att få igenom denna politik, särskilt eftersom Sverigedemokraterna så väldigt tydligt har avvisat den i dag.

Fru talman! Under åren med coronapandemin var orden "vi måste tacka hjältarna i vården med mer än applåder" på alla politikers läppar. Personalens arbetsförhållanden skulle bli bättre. De skulle få högre lön, tillgängligheten skulle öka, och vården skulle vara likvärdig i hela landet. Då fick Kristdemokraterna detta att låta som en självklarhet.

Men nu har åren gått. Kristdemokraterna har satt sig som ansvariga på departementet, och svensk hälso- och sjukvård står inte inför satsningar utan i stället inför enorma besparingar.

Jag hörde Hans Eklind prata om detta i sitt anförande. Han talade om hur neddragningar inte behövde vara just neddragningar utan att det handlade om andra sorters skattepengar. Jag hade lite svårt att hänga med. Oavsett retoriken här uppe ser vi ju hur stora neddragningar blir tvingande i Sveriges regioner.

Jag skulle därför vilja fråga Hans Eklind hur de sparkrav som Sveriges regioner nu ställs inför hänger ihop med Kristdemokraternas löften om en välfungerande och tillgänglig sjukvård i hela Sverige.

Fru talman! Regeringen gör tillskott, och ni gör tillskott i er budget. Det är bra, men det är alldeles för lite.

När ni säger: Vår absoluta prioritet är att kommuner och regioner inte ska behöva säga upp folk, förväntar man sig ändå som väljare att det ska vara den absolut största prioriteringen.

Det ser vi inte i den budget som regeringen och Sverigedemokraterna har presenterat och som vi debatterar i dag, och det ser vi verkligen inte i den allmänna debatten. Där är inte Sverigedemokraternas högsta prioritet att visa att man står upp för svensk välfärd.

I stället är det stora nedskärningar som väntar därför att man väljer att inte skjuta till de pengar som behövs. Vi kommer att få se minskad personal i skolan, färre sjuksköterskor och läkare, mindre vårdpersonal och längre köer. Det kommer att bli ett stålbad.

Det är vad Sverigedemokraterna har bidragit till med att stötta den här budgeten i stället för att på riktigt prioritera precis det de har lovat väljarna, nämligen att man inte ska behöva göra uppsägningar i välfärden.

Jag frågar igen: Hur kommer det sig att man vid ett tillfälle säger att man vill prioritera detta och att det är ens högsta prioritet men sedan att vi inte ser det resultatet i den budget som presenteras?

Fru talman! Oscar Sjöstedt nämnde i sitt anförande lite grann om vallöften och vad man kan förvänta sig av partier framåt när vi närmar oss val. Jag skulle vilja ta upp frågan om vad man har lovat väljarna i det val som var senast.

Det lät så här: Vår absoluta prioritet är att kommuner och regioner inte ska behöva säga upp folk. Så sa Oscar Sjöstedt för inte alltför länge sedan. Det var ord som visade sig vara lika tomma som Sverigedemokraternas engagemang för Sveriges arbetare.

Partiet som gång på gång lovade att välfärden inte skulle behöva betala priset för den ekonomiska krisen sitter nu på nycklarna till Rosenbad. Men i stället för att få till en stärkt välfärd sår man split och saboterar alla ansatser att jobba för en bättre värld.

Jag är övertygad om att det svenska folket är betydligt mer intresserat av att stärka svensk välfärd än av Sverigedemokraternas ständiga utspel för att splittra Sverige.

Därför skulle jag vilja fråga Oscar Sjöstedt: Varför sviker Sverigedemokraterna sina vallöften och utsätter välfärden för ett stålbad helt i onödan?

Fru talman! Jag tackar för svaret.

Vi ser att en av förutsättningarna för en fastlagd klimatpolitik - och detta är något som jag också frågade finansministern om - är att spelreglerna är långsiktiga. Det har dock rivits upp av regeringen, och därför finns det inte längre en säkerhet i att man kommer att få sina investeringar återbetalda. Det ansvaret ligger på Liberalerna och resten av regeringen.

Lade vi ned kärnkraften i förtid? Den som säger det väljer att bortse från väldigt många olika faktorer, till exempel säkerhetsaspekterna. Dem nämner Liberalerna inte med ett ord, men jag tror ändå att man är medveten om att det finns höga risker, att kärnkraften inte betalade för dem och att vi helt enkelt var tvungna att se till att alla energislag betalar för sina egna risker och kostnader. Men jag märker att man fortfarande har kärnkraften som sitt nästan enda svar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Debatt med anledning av budgetproposition-ens avlämnande

Miljöpartiet lade verkligen inte alla ägg i en korg utan hade en stor och diversifierad politik för utsläppssänkningar. Nu ser vi hur utsläppen ökar, och det är fatalt dåligt.

Fru talman! Jag vill börja med att hälsa Cecilia Rönn välkommen till finansutskottet, budgetarbetet och dessa debatter.

Liberalerna har ju varit beredda att kompromissa med mycket för att få ingå i Jimmie Åkessons regering - också mycket av sin själ, finns det de som säger. Men vi kan konstatera att de bland annat fick klimatministerposten, och i dag har man lämnat en budget som tar oss i helt fel riktning och i stället ökar utsläppen. Jag vet att Liberalerna väldigt gärna pratar om ny kärnkraft, men det ligger långt in i framtiden och kommer inte att räcka som enda åtgärd.

Liberalerna fortsätter ändå hävda att klimatmålen är viktiga, och det är mycket välkommet. Men jag skulle gärna vilja höra Cecilia Rönn berätta vilka åtgärder Liberalerna vill se för att just minska utsläppen.

Fru talman! Nu brinner skogar, och nu sinar vattnet. Nu slås samhällen ut av extremvädret. Nu slits familjer isär på grund av klimatkrisen, och nu tvingas människor se sina livsverk spolas bort i takt med stigande vattennivåer.

Som jag har sagt förut är detta inte längre en framtidsfråga. Det är inte något som bara kommande generationer har att både hantera och anpassa sig efter, utan det händer nu.

I samma nu väljer denna regering att elda på klimatkrisen som hotar hela vår existens, inte för att man inte vet vad som behöver göras utan för att man väljer att låta bli.

Vi vet alla vad som behöver göras. I en akut klimatkris krävs främst tre åtgärder: att kraftigt minska utsläppen, att skydda mer natur och att anpassa samhället efter ett förändrat klimat. Denna regering gör ingenting av detta. I stället för att minska utsläppen gör man det billigare att släppa ut. I stället för att skydda natur och miljö har man raserat det oerhört viktiga naturarbete som faktiskt har fungerat. Sedan återför man en rännil och kallar det för en satsning. Det är skamlöst.

I stället för att faktiskt klimatanpassa samhället för att skydda såväl människor som egendom väljer man att stoppa huvudet i sanden med en tro på att problemet kommer att lösas av någon annan. Det är ett ansvarslöst svek mot alla som lever här och nu och alla som kommer efter oss.

Vi vet att en annan väg är möjlig och att det går att bygga ett starkare Sverige och en bättre värld om vi gör det tillsammans för alla. Vi kan välja att göra den gröna omställningen till det samhällsbygge som inte bara minskar utsläppen utan också ger jobb och trygghet för fler. Vi kan välja att vara det land som visar att det går, vi som stärker välfärden, ökar jämlikheten och investerar i omställningen.

(Applåder)

Fru talman! Där är vi överens. Vem som var först kan vi debattera, men vi kan konstatera att det är väldigt bra att personer födda 1957 nu blir kompenserade. Detta är något som vi båda har jobbat för.

Jag märker att Hans Eklind verkligen inte vill svara på min fråga om biståndet och biståndets prioriteringar. Kristdemokraterna har historiskt stått upp för ett starkt bistånd och för ett starkt civilsamhälle, både nationellt och internationellt. Man har också gett uttryck för att vi måste göra något åt klimatförändringarna och att det kan vara en bra investering att ta pengar från biståndet och lägga på det. Men nu ser vi hur regeringen drar ned på båda, och detta tycker jag är anmärkningsvärt.

Samtidigt ser vi nu i den inhemska debatten hur bildningspengarna dras in och hur civilsamhället drabbas också här i Sverige. Vad är Kristdemokraternas förklaring till att man har gått med på en budget som ser ut på det sättet?

Fru talman! När det gäller den psykiska ohälsan, som Hans Eklind tog upp, är vi eniga om att det är en förfärlig utveckling. Det vi kan ställa oss frågande till är varför man då tror att en neddragning av pengarna till vården kommer att leda till mer effekt.

Jag vill passa på att tacka för att Kristdemokraterna tog upp Miljöpartiets kastade handske när det gäller pengar till att kompensera dem som är födda 1957. Att de nu får kompensation är väldigt välkommet.

Egentligen handlar min fråga om biståndet och den neddragning av pengarna till civilsamhället och till klimatanpassning som regeringen gör. Det är två prioriteringar som regeringen säger sig ha men där vi ser att siffrorna pekar åt helt fel håll.

Jag skulle vilja fråga Hans Eklind hur han förklarar den diskrepansen.

Fru talman! Det är lätt för Sverigedemokraterna att försöka gömma sig bakom en kärnkraftsdiskussion. Det gör stora delar av den här regeringen och regeringsunderlaget. Men sanningen är ju att vi från Sveriges sida har producerat mer el än någonsin de senaste åren. Vi har byggt ut den förnybara elproduktionen, och den behöver fortsätta att byggas ut. Kärnkraften är dyr och kommer att ta otroligt lång tid. Den är bara en snuttefilt i de här debatterna.

Det jag frågade Oscar Sjöstedt, och som jag noterade att han inte svarade på, var vad han tycker om att vara beroende. Vi vet att importen av olja och gas från Ryssland faktiskt inte har upphört, något som är helt ofattbart när det handlar om att de finansierar sitt krig mot Ukraina. Regeringen och Sverigedemokraterna har alltså fortsatt. Med ena handen vill man stötta Ukraina, och med andra handen finansierar man Putins krig. Men det jag frågade var hur Sverigedemokraterna på längre sikt ser på att vi fortsätter att vara beroende av olja och gas från maktkarteller som gärna vill dra i trådarna.

Fru talman! Sverigedemokraterna har aldrig brytt sig särskilt mycket om klimatpolitiken. I stället för att stötta omställningen driver man väldigt tydligt en politik för ökade utsläpp.

Det betyder också att vi under lång tid kommer att vara fortsatt beroende av fossila bränslen, såsom Putins och andra diktatorers olja och gas. Detta gör att människor som inte har något val, som måste tanka med sådana bränslen, kommer att fortsätta att utsättas för höjda priser och utländska makthavares nycker. För nu har Saudiarabien och Ryssland bestämt sig för att oljepriset ska upp, vilket ökar kostnaderna för dem som bor på landsbygden och är beroende av bilen. Även om regeringen nu försöker subventionera med en tummetott blir det fortsatt dyrt.

Ser Oscar Sjöstedt några problem med att kostnaderna för att bilpendla till jobbet avgörs av oljekarteller? Och om han gör det, varför gör han då inget för att bryta oljeberoendet i stället för att göra det billigare med billig svensk el som bränsle?

Herr talman! Jag tackar finansministern för svaret.

Jag vill tydligt säga att det går att hjälpa hushållen utan att ge mer fossila subventioner och höja utsläppen. Det gäller bara att ha lite mer fantasi och se till att man gör båda sakerna samtidigt. Vi är överens om att hushållen ska få hjälp i den ekonomiska krisen. Det är bara sättet som vi gör det som skiljer oss åt lite.

Det är bra att höra från finansministern att man tänker följa Fit for 55-paketet, men vi har också svenska åtaganden. Dem riskerar vi nu. När man minskar reduktionsplikten och sänker skatten på bensin och diesel riskerar vi stora belopp från EU. Det gäller inte bara de 38 miljarderna, utan det gäller också den infrastruktur där ambitionerna har minskat. I det här finns fortfarande ingenting mer än Industriklivet - som är bra, och det visar att målet ligger fast och att näringslivet också måste vara med och investera.

(Applåder)