Teresa Carvalho

Fru talman! När Henrik Vinge säger att vi har haft de tre bästa åren undrar jag vilken värld han lever i. Bombdåden har ökat lavinartat i vårt land under de här tre åren, Henrik Vinge. Nyrekryteringen till de kriminella gängen har skenat de här tre åren. Antalet barn under 15 år som är involverade i mordärenden har ökat – från låga nivåer – med 500 procent. Det skedde inte under Socialdemokraternas tid vid makten utan under de här tre åren – de bästa tre åren, säger Sverigedemokraterna.

Jag undrar om Henrik Vinge skulle säga detta till någon av dem som bara den här veckan har fått sina hem sönderbombade. Det är ju ett helt otroligt uttalande vi får här från Sverigedemokraterna, som visar att det är väldigt lätt att tappa markkontakten när man hamnar i maktposition.

Jag noterar också att Henrik Vinge över huvud taget inte svarade på min fråga om vilken position Sverigedemokraterna har i dag när det gäller en svensk maffialag. Detta är alltså någonting som Sverigedemokraterna har brukat påpeka att de har tyckt tidigare. Det brukar vara svaret när jag frågar varför man inte ställer sig bakom vårt förslag som vi drivit i den här kammaren i två år.

Vi socialdemokrater vill införa en svensk maffialag. Vi tror att det är helt nödvändigt för att slå ut de kriminella gängen och för att komma åt gängtopparna. Tidigare har Sverigedemokraterna sagt sig stå bakom detta, men man har inte velat rösta på det för att förslaget har kommit från oss socialdemokrater.

Nu klarar Sverigedemokraterna inte ens av att stå upp för förslaget som sådant. Jag tackar för informationen.

Fru talman! Tidöpartiernas viktigaste löfte till svenska folket var att få ordning på gängkriminaliteten. Nu när mandatperioden lider mot sitt slut kan vi konstatera att inte heller Tidöregeringen har lyckats med detta. Bombdåden och nyrekryteringen skenar, och den bakomliggande organiserade brottsligheten äter sig allt längre in i samhällskroppen.

En sak som vi socialdemokrater verkligen saknar i kampen mot gängkriminaliteten är en svensk maffialag. I två års tid har vi socialdemokrater drivit på för att Sverige ska införa en maffialag. Det handlar om en sammanhållande lagstiftning med ett kollektivt straffansvar för alla dem som upprätthåller den kriminella verksamheten. Det gäller alltså inte bara deltagandet i ett gäng utan den faktiska brottsligheten.

En sådan här lagstiftning innehåller också starkare incitament för utförarna att ange gängtopparna och en möjlighet att åtala juridiska personer och att konfiskera maffians företag, där de gömmer en stor del av sin brottslighet. Det innebär också verktyg för åklagare att besluta om begränsningsåtgärder som kontaktförbud mellan gängkriminella och förbud mot att resa och att överföra pengar. Det skulle också innebära särskilda maffiaenheter hos polis, åklagare och ekobrottsmyndighet.

Jag har egentligen svårt att förstå Tidöpartiernas ovilja att ta det här steget. Vi vet ju att Sverigedemokraterna egentligen är för att införa en svensk maffialag. Det är välkänt – men varför händer det då inte, med tanke på att Sverigedemokraterna har inflytande över svensk kriminalpolitik. Är det justitieministern som håller emot, eller vad handlar det om?

Jag skulle vilja få lite klarhet i det här av Henrik Vinge. Står Sverigedemokraterna fortfarande för att man vill införa en svensk maffialag, och varför händer det i så fall inte? Eller har Sverigedemokraterna helt enkelt ändrat uppfattning? Detta vore relevant konsumentupplysning till väljarna.

Herr talman! Jag vill inleda med att yrka bifall till reservation 2.

Sverige har allvarliga problem med en brutal brottslighet där skjutningarna fortsätter och bombdåden och brandattackerna ökar. Allt fler oskyldiga drabbas, och otryggheten bland vanliga, hårt arbetande människor i vårt land ökar. Det är därför helt nödvändigt att vi gör mer för att vända utvecklingen genom att gå hårdare åt den grova brottsligheten och bryta nyrekryteringen till de kriminella gängen, som har skenat de senaste tre åren. Men det räcker inte.

Det behövs också en straffrätt och en kriminalvård som skyddar samhället, ger brottsoffer upprättelse och samtidigt ger dem som har begått brott en reell chans att faktiskt lämna kriminaliteten bakom sig. Det viktiga återfallsförebyggande arbetet måste börja i fängelset men fortsätta i frivården under den villkorliga frigivningen.

Att man släpps ut innan hela straffet avtjänats innanför murarna ger kanske föreställningen att straffet förkortas, men så är det ju inte. Vad det egentligen handlar om är att man under den sista delen av straffet får möjlighet att successivt anpassas till ett liv i frihet utan att återfalla i kriminalitet. Under den kvarvarande tiden av straffet beslutar frivården om man till exempel behöver övervakas eller delta i olika program och insatser.

Vi socialdemokrater menar att grundtanken är god. Det ska finnas en kontrollerad och övervakad övergång från fängelse till frihet. Den delen av straffet är en viktig del för att minska risken för återfall.

Självklart finns det också en ekonomisk aspekt. Som bekant är det ju väldigt dyrt med fängelseplatser. Det betyder inte att vi är emot att brottslingar sitter inlåsta i fängelse länge, tvärtom. Den förra S-regeringen skärpte 80 straff. Vi menar att det finns flera straff som behöver fortsätta skärpas, inte minst när det gäller de gängrelaterade brotten, både våldsbrotten och de ekonomiska brotten. I de fall politiken anser att tiden bakom lås och bom inte står i paritet med brottets allvar är den naturliga strategin att förlänga straffskalorna eller ändra straffmätningen – inte att förkorta den villkorliga frigivningen, vars primära syfte är just återanpassning.

Med det sagt tycker vi socialdemokrater att det finns flera allvarliga problem med hur den villkorliga frigivningen faktiskt fungerar i dag. Vi ser hur intagna som missköter sig ändå friges efter två tredjedelar av tiden. Vi ser alldeles för många exempel på att återfallsbenägna personer som bedöms ha hög risk att begå nya brott släpps ut trots att de visat att de inte klarar av att följa reglerna ens i slutet av sin verkställighet. Vi ser att möjligheterna att skjuta upp frigivningen är för begränsade och används för lite.

Så här ska det helt enkelt inte vara. Resultatet är ju att människor som borde ha suttit frihetsberövade längre tid för att skydda samhället och för att själva rustas för ett liv i frihet utan att begå nya brott alltför ofta kommer ut i förtid, vilket såklart innebär risker såväl för brottsoffer som för samhället i stort.

Det var mot den bakgrunden som den förra S-regeringen tillsatte den utredning som ligger till grund för propositionen. Den utredningen fick sedan tilläggsdirektiv av den nuvarande regeringen. Båda dessa ligger som sagt till grund för den här propositionen.

Vi står bakom det allra mesta i det lagförslag som vi behandlar i dag. Faktum är att vi står bakom alla förslag som regeringen föreslår ska träda i kraft vid årsskiftet. Vi socialdemokrater vill att det ska bli svårare att få villkorlig frigivning vid misskötsel och risk för återfall i brott. Vi vill ha en förlängd prövotid efter den villkorliga frigivningen, stärkt övervakning, att den som begår nya brott under villkorlig frigivning ska kunna tvingas tillbaka till fängelset för att sitta av hela den tid som egentligen återstod av straffet och att de som avtjänar straff på sex år eller mer ska få villkorlig frigivning först efter att tre fjärdedelar av tiden har avtjänats på anstalt i stället för dagens ordning med två tredjedelar. Det här handlar om att den som sköter sig ska få en chans men att farliga individer eller de som missköter sig inte ska släppas ut per automatik.

Fru talman! Det vi socialdemokrater däremot invänder emot är regeringens plan på att någon gång i en obestämd framtid ändra kvottiden för den villkorliga frigivningen även för mindre allvarliga brott, alltså att även korta straff ska avtjänas lite längre tid på anstalt och lite kortare tid villkorligt under frivårdens vakt. Det kommer inte att ha några effekter på brottsligheten. Däremot kommer det att bli väldigt dyrt för skattebetalarna och på så sätt riskera att tränga undan nödvändiga tidiga brottsbekämpande insatser som regeringen inte ens i dag klarar av att prioritera, trots det nationella krisläge vårt land befinner sig i.

Dessutom är det ett märkligt förfarande att regeringen genomför en så pass stor lagreform hos en mycket ansträngd myndighet men inte mäktar med att implementera den fullt ut och därför skjuter ikraftträdandet i en betydande del på obestämd framtid. Det hade varit ärligare mot svenska folket att ändra lagen enbart i den del man faktiskt avser och klarar av att genomföra och sedan återkomma till riksdagen den dagen man eventuellt anser sig redo att utvidga lagstiftningen ytterligare. Att regeringen nu ber riksdagen om ett blankt bemyndigande på det här sättet tycker inte vi socialdemokrater är vare sig rätt eller rimligt och faktiskt inte heller särskilt seriöst. Man kan ju ana att det handlar om att regeringen ska kunna säga att man har genomfört en stor lagändring trots att den inte kommer att genomföras i verkligheten.

För att förtydliga: Vi socialdemokrater säger alltså ja till att förlänga tiden som grova brott avtjänas på anstalt och att den villkorliga frigivningen ska kunna beviljas först efter tre fjärdedelar av tiden i stället för två tredjedelar. Men vi anser inte att det är motiverat att göra samma förändring för alla brott, och det bygger på en klassiskt socialdemokratisk pragmatisk avvägning. Låt mig förklara!

En aspekt är att vi vill värna det principiella värdet av systemet som sådant men samtidigt skärpa reglerna så att återfallsbenägna och misskötsamma brottslingar inte får villkorlig frigivning per automatik.

En annan aspekt är den svenska brottsparadoxen: Den generella brottsligheten ökar inte utan ligger still eller till och med sjunker i flera avseenden, men den grova organiserade brottsligheten har blivit ett av våra allra största samhällsproblem. Det är givetvis där vi måste fokusera insatserna och resurserna.

En tredje aspekt är de ekonomiska argumenten. Att höja kvottiden generellt för alla straff som ska avtjänas i fängelse kommer med en mycket dyr prislapp för skattebetalarna medan avgränsningen till de grova och farliga brotten är mer motiverad utifrån ett brottsbekämpande perspektiv men också avsevärt mindre kostsam.

Det finns alltså flera övervägande skäl att ändra kvottiden för villkorlig frigivning vid grova brott, dock inte för alla. Trots att vi har landat i olika slutsatser i den enskilda delen av lagförslaget vill jag understryka att Sverigedemokraternas och regeringens förslag, som vi tar ställning till här i dag, är avsevärt mycket rimligare än det som återfinns i Tidöavtalet. Av det blev det faktiskt bara en tummetott.

Från början var Tidöpartiernas idé att helt ta bort presumtionen om villkorlig frigivning, det vill säga att huvudregeln skulle vara att man tar bort den villkorliga frigivningen och bara beviljar det undantagsvis och då efter tre fjärdedelar av strafftiden oavsett brott. Tidöregeringens egen utredning uppskattade prislappen för detta till 7 miljarder kronor, otroligt mycket pengar, varje år. Utredningen avrådde från en sådan dyr och dramatisk förändring, och det är bra att Sverigedemokraterna och regeringen har backat.

Fru talman! Låt mig avslutningsvis understryka att trots den invändning vi socialdemokrater alltså har mot att någon gång i en odefinierad framtid förkorta den villkorliga frigivningen vid kortare straff trots att det är dyrt och ineffektivt är de flesta och de viktigaste förändringarna i propositionen mycket bra.

Det är också en styrka att det finns ett så pass starkt och brett stöd här i riksdagen för att genomföra förändringarna. Skärpta regler vid misskötsamhet och återfallsrisk, längre prövotid, tydligare övervakning, möjlighet att återföra hela den villkorliga frigivningen vid återfall och att förlänga tiden ett straff avtjänas i fängelse vid grov brottslighet – allt detta stärker såväl samhällets skydd som tilliten till samhällskontraktet. Det gör helt enkelt systemet mer ändamålsenligt, och det är bra att de förändringarna nu genomförs i brett samförstånd.

Herr talman! Tack, Katja Nyberg, för svaret! Jag håller med om att det är en helhet, och helheten är vi ju till största delen rörande överens om. Det finns ett brett stöd här i kammaren för det allra mesta som nu ska komma på plats för att skärpa regelverket gällande villkorlig frigivning. Det var däremot inte detta jag frågade om.

Min fråga gällde det som står i Tidöavtalet om att ändra presumtionen. Tanken var ju att avskaffa villkorlig frigivning som huvudregel. Detta blir nu inte av. Då undrar jag helt enkelt: Har Sverigedemokraterna ändrat uppfattning i frågan, eller kommer man att gå till val på att omförhandla det vi nu tar ställning till? Kommer man återigen att lova sina väljare att man ska gå betydligt längre och avskaffa villkorlig frigivning som huvudregel? Det är ju inte detta vi ska fatta beslut om i dag. Sverigedemokraterna stöder i dag en annan ordning när vi nu röstar om den här propositionen. Är detta en ofrivillig kompromiss från Sverigedemokraternas sida, eller har man helt enkelt insett att det var en dålig ordning – har man ändrat uppfattning? Hur ser man på presumtionen om villkorlig frigivning?

Jag tror att detta är en viktig konsumentupplysning, inte minst för Sverigedemokraternas väljare, som naturligtvis undrar varför Sverigedemokraterna inte levererar på något som man gick till val på och som till och med står i Tidöavtalet.

Herr talman! Sverigedemokraterna har under lång tid drivit linjen att presumtionen om villkorlig frigivning ska avskaffas och att de som ändå kan komma i fråga ska avtjäna tre fjärdedelar av straffet i fängelse, oavsett vilken brottslighet det handlar om. Detta är också vad som stipuleras i Tidöavtalet.

Men här står vi i dag, herr talman, och ska besluta om ett nytt regelverk för villkorlig frigivning. Då står det klart att Sverigedemokraternas löfte och det som stipulerades i Tidöavtalet bara blev en tummetott. Missförstå mig inte: Jag tycker att det är väldigt bra och välkommet att Sverigedemokraterna har backat så kraftigt i den här frågan. Den ursprungliga planen hade blivit väldigt dyr och ineffektiv och hade rent av riskerat att ta knäcken på Kriminalvården.

Herr talman! Jag vill helt enkelt fråga Katja Nyberg om Sverigedemokraterna har tänkt om i den här frågan, eller varför man har backat så kraftigt från det man så sent som för tre år sedan drev igenom i Tidöavtalet. Vad är beskedet till Sverigedemokraternas väljare, och till alla andra för den delen, som undrar vad det är som händer?

Fru talman! Vi är helt överens, jag och justitieministern, om behovet av fler poliser, fler brottsbekämpande verktyg och skärpta straff. Det vi socialdemokrater saknar är en svensk maffialag och en offensiv för att bryta nyrekryteringen.

Jag tror att det vore väldigt bra för Sverige om vi socialdemokrater och moderater kunde nå varandra också i de här frågorna. Det skulle ge en stabil och långsiktigt hållbar politik mot gängkriminaliteten och då också mot bombdåden och brandattackerna. Jag undrar om justitieministern håller med om det och hur vi i så fall kan ta tanken vidare.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka justitieministern för att han accepterade inbjudan att komma till min hemstad Norrköping tidigare i veckan och, efter den senaste tidens alla bombdåd, möta den frustration som finns där – liksom runt om i vårt land – över att utvecklingen inte har vänt när det gäller gängvåldet. Det var väldigt uppskattat av och viktigt för många att se den enade fronten från politiken i en svår tid. Tack för det, justitieministern!

Skjutningarna har ju minskat, och polisen har blivit allt bättre på att avvärja och klara upp grova våldsbrott. Samtidigt har bombdåden ökat rejält, och många fler oskyldiga drabbas. Detsamma gäller mordbrandsattackerna; i natt hade vi en ny brandattack i just Norrköping. Gängvåldet har helt enkelt ändrat form, och det är det jag skulle vilja fråga justitieministern om. Vad är hans analys av att skjutningarna har minskat men att bombdåden och brandattackerna i stället har ökat?

Fru talman! Jag tackar justitieministern för den här viktiga debatten. Den är som sagt viktig av flera skäl, inte minst utifrån att kriminalvårdens viktiga återfallsförebyggande arbete blir hårt lidande när de svenska fängelserna är överfulla. Därför är det viktigt att vi snabbar på byggtakten. Här måste jag tyvärr upprepa att jag anser att regeringen har varit alldeles för saktfärdig när det kommer till att bygga ut i takt med det behov som Kriminalvården ställde ut i början av denna mandatperiod.

För att bidra konstruktivt har vi socialdemokrater föreslagit att regeringen ska ge ett särskilt uppdrag till en statlig aktör att stödja Kriminalvårdens expansion av anstalter för att slippa det här första och väldigt tidskrävande steget i upphandlingsprocessen. Detta har dock som bekant Tidöpartierna tyvärr sagt nej till, och jag beklagar verkligen det.

Jag vill understryka att detta förslag inte är taget ur luften utan taget ur en verklighet där upphandlingsprocesserna drar ut på utbyggnaden i onödan. Ett exempel i närtid är anstalten i Norrköping.

Jag vill återigen fråga justitieministern hur mycket han anser att det är rimligt att upphandlingsprocesserna drar ut på tiden och försenar utbyggnaden av nya anstalter innan man är beredd att snegla exempelvis på Försvarsmaktens modell för att mer effektivt och betydligt snabbare bygga de här samhällskritiska anstaltsfastigheterna.

Avslutningsvis bara en sakupplysning till justitieministern: Det var 1993 som lagen om att man måste hyra kom till, under en moderatledd regering. Det var alltså snarare Moderaterna som tappade kontrollen. Men vi får väl ta på oss ett delat ansvar för att vi ännu inte har återtagit den.

Fru talman! Jag tycker att det har framgått att regeringen inte, åtminstone inte i nuläget, avser att ge ett samhällsuppdrag för att kapa ledtiderna i de här långa upphandlingsprocesserna och snabba på byggtakten.

Jag tycker dock fortfarande att motivet är något vagare, även om justitieministern nu anförde att det inte handlar om ideologiskt motiverade skäl utan snarare om pragmatiska. Men av just den anledningen tycker jag att det är lite märkligt att man hävdar att den rådande ordningen ska bevaras för att det är det mest effektiva sättet. Det är ju bevisligen inte särskilt effektivt. Även Kriminalvården har pekat på hur man skulle kunna göra detta mer effektivt, vilket också är anledningen till att vi över huvud taget har den här debatten.

Det här med ett ökat intresse från fastighetsbranschen tycker jag i och för sig känns typiskt moderat – det får man väl säga. Vi kommer säkert alla ihåg hur det var förra året, när vi socialdemokrater föreslog en annan ordning för HVB-hemmen, där varken gängkriminella eller för den delen andra privata lycksökare ska kunna driva HVB-hem efter de larmrapporter som kommit. Då svarade statsministern att det vore som att förbjuda privata fastighetsägare. Det är naturligtvis en befängd jämförelse, av lätt insedda skäl, men jag förstår att det kanske finns en moderat instinkt när det kommer till de privata fastighetsägarna.

Det är väl också av den anledningen kanske bäst att förtydliga att vi socialdemokrater alltså inte har föreslagit något förbud mot privata fastighetsägare vare sig när det kommer till HVB-hem eller fängelser.

Det handlar i stället om att låta Kriminalvården använda samma modell som Försvarsmakten för att använda statens muskler och kapacitet för att snabbt och effektivt bygga nya samhällskritiska anstaltsfastigheter genom att hoppa över krångliga och tidskrävande upphandlingssteg.

Jag hade möjligtvis kunnat förstå justitieministerns svala intresse om det vore så att regeringen hade tittat ordentligt på frågan och ansvarig myndighet hade avrått eller något liknande. Men nu är det precis tvärtom; det är Kriminalvården själv som har pekat på detta som en lösning. Jag hade också kunnat förstå det om det vore så att regeringen bedömde att det var alldeles för osäkert om detta skulle fungera i praktiken. Men här behöver justitieministern faktiskt bara lyfta luren till sin kollega försvarsministern och fråga hur det fungerar. Och det verkar fungera ganska bra där.

Fru talman! Jag ska erkänna att jag också har tänkt tanken att det svala intresset kanske beror på att förslaget faktiskt kommer från oss socialdemokrater. Jag vill verkligen inte tro det, men det är ett mönster som ändå skulle kännas igen. Vi har ju lagt fram tämligen många förslag på området den här mandatperioden – att stoppa gängkriminella från att driva HVB-hem, att kriminalisera smitning från delgivning, att införa en maffialag och så vidare. Allt det har regeringen sagt nej till.

Det finns också en annan tänkbar förklaring. Nu hörde jag visserligen justitieministern försäkra tidigare talare om att det inte var ideologiskt motiverat, men jag känner mig ändå nödgad att fråga om det möjligtvis kan vara så att regeringen är så mån om att bevara det här systemet för att underlätta för vidare privatisering av fängelseverksamhet. Jag passar på att ställa den frågan. Kan justitieministern lugna mig på den punkten och säga att det inte finns i tangentens riktning att privatisera också fängelseverksamhet framöver? Det skulle jag verkligen uppskatta.

Fru talman! Jag får börja med att tacka justitieministern för svaret och möjligheten att ännu en gång diskutera behovet av att bygga ut fängelserna i vårt land.

Straffen har skärpts de senaste åren, och allt fler brottslingar lagförs. Det är bra. Det ökar också behovet av fler fängelseplatser. Jag kan bara konstatera att tillskapandet av nya platser inte har hängt med. Det går alldeles för sakta, och våra fängelser är nu överfulla.

Det är allvarligt av flera skäl. Dels riskerar det att leda till att verkställigheter skjuts upp, dels riskerar det att försämra arbetsmiljön. Men också det viktiga återfallsförebyggande arbetet blir lidande när det helt enkelt inte finns utrymmen för samtal och rehabilitering. Framöver förväntas mycket riktigt inflödet av klienter att tredubblas.

Om vi blickar bakåt på de senaste fem åren har tillskapandet av platser framför allt kommit till genom dubbelbeläggning. Nu byggs också och planeras för nya fängelser, och det är bra. Det är bra åtgärder som regeringen har vidtagit hittills. Det är inte där min kritik finns, utan det är helt enkelt inte tillräckligt. Framför allt går det alldeles för sakta.

Frågan jag ställt till justitieministern handlar om den ordning som i dag tillämpas vad gäller upphandling av nya anstalter som fördröjer takten i den nödvändiga utbyggnationen.

Kriminalvården beskriver här själv väldigt väl i sin senaste kapacitetsrapport hur man först tecknar en överenskommelse med en kommun om en specifik fastighet. Sedan upphandlar man fastighetsägare. Först därefter upphandlar man själva byggnationen.

Kriminalvården pekar också i kapacitetsrapporten på ett alternativ till den rådande modellen. Det skulle kunna vara att likt Försvarsmakten ta stöd av Fortifikationsverket vid etablering av nya regementen. I stället skulle man rikta ett särskilt samhällsuppdrag till en statlig aktör att stödja Kriminalvårdens expansion med nya anstalter på ett snabbt och effektivt sätt. Det förslaget lade vi socialdemokrater fram här i riksdagen i våras, men Tidöpartierna röstade tyvärr nej till det.

Fru talman! Jag påmindes återigen om behovet av åtgärden när jag för ett par veckor sedan läste en artikel i min lokaltidning Norrköpings Tidningar. Det var också därför som jag begärde debatten. Där beskrevs hur den sedan flera år tillbaka planerade anstalten i Norrköping nu riskerar att försenas på grund av just upphandlingsprocessen.

Kriminalvårdens fastighetsavdelning säger till tidningen: Det som ställt till det är upphandlingsprocessen, det vill säga frågan om vem som ska bygga och äga fastigheten där Kriminalvården hyr in sig. Upphandlingsprocessen har dragit ut på tiden och pågår fortfarande. En av intressenterna har bett om mer tid då det är mycket pengar det handlar om.

Fru talman! Den befarade förseningen av anstalten i Norrköping visar precis varför vi socialdemokrater har föreslagit en annan ordning där regeringen i stället ger ett direktuppdrag till en statlig aktör att stödja Kriminalvården med utbyggnaden så att ledtiderna kan kapas och nya fängelseplatser byggas snabbare.

Justitieministern motiverar sitt motstånd till förslaget med, får man väl ändå säga, att det finns ett ökat intresse från fastighetsbranschen och att vårt förslag bara skulle vara aktuellt om det förelåg ett marknadsmisslyckande.

Är det inte just ett misslyckande på marknaden när fängelser som onekligen behöver byggas omedelbart, som det i Norrköping, försenas på grund av den ordning med upphandling av privata aktörer som råder i dag? Vad är det om inte ett marknadsmisslyckande?

Fru talman! Sverige har allvarliga problem med gängkriminalitet. Våldet blir allt grövre, och allt fler oskyldiga drabbas av sprängningar, skjutningar och brandattacker. Men det är bara toppen av isberget. Under ytan har vi en växande organiserad brottslighet som äter sig in i hela samhället, in i näringslivet och in i välfärden och som använder lagliga företagsstrukturer för att bedriva olaglig verksamhet och ekonomisk brottslighet.

Den organiserade ekonomiska brottsligheten ägnar sig inte bara åt narkotikahandel. Den bygger sin makt även på bidragsfusk, välfärdsbrottslighet, bedrägerier, skattebrott och penningtvätt. Det är en systemhotande kriminalitet som undergräver hela samhällskontraktet.

Därför vill vi socialdemokrater skärpa straffen både för gängens våldsdåd och för den ekonomiska delen av brottsligheten. Vi vill införa en ny nivå i straffskalan för den ekonomiska brottsligheten, nämligen synnerligen grova ekonomiska brott, precis som när det gäller narkotika- och misshandelsbrott, samt höja maxstraffet från dagens sex till tio års fängelse.

Det här handlar om att göra straffen mer rättvisa och träffsäkra och att anpassa straffen till den horribla utveckling vi ser. Det handlar om att straffen ska stå bättre i paritet med den utveckling vi har haft. Det handlar om att skydda Sverige från den kriminalitet som äter sig in i samhällets kärna.

Jag kan bara beklaga att Tidöregeringen inte är beredd att ta i med hårdhandskarna mot den grova ekonomiska brottsligheten på samma sätt som mot annan systemhotande brottslighet, trots att det hänger ihop. Tyvärr kan jag inte tolka den här haltande logiken på annat sätt än att Tidöregeringen väl är soft on ekobrott.

Fru talman! Den 3 april i år frågade jag justitieministern här i riksdagens kammare om han ville införa en ny nivå i straffskalan för ekonomisk brottslighet och höja maxstraffet från dagens sex år till tio år. Då svarade justitieministern: ”Ja, det vill jag göra, och det vill jag mot bakgrund av att Socialdemokraterna under åtta år vid makten inte heller lyckades höja dessa straff när det gäller den allvarliga ekonomiska brottsligheten. Det är också därför vi har petat in det som en viktig del i det uppdrag som Petra Lundh leder när det gäller att se över straffen. Jag tycker att det är toppen att Socialdemokraterna har kommit till en punkt där de vill höja straffen. Men även i den här frågan är ni kanske tvåa eller möjligtvis trea på bollen.”

Fru talman! Nu, drygt ett halvår senare, står vi här igen, och nu är tongångarna lite annorlunda. Justitieministern verkar inte vara lika pigg på idén om att införa en ny nivå i straffskalan och höja maxstraffet för ekonomisk brottslighet. Höjt minimistraff från sex månader till ett år och skärpt straff för flerfaldig brottslighet kan för all del vara motiverat. Men varför ska man behöva begå flera brott innan straffet blir hårt nog? Och varför är användningen av hela straffskalan nog för att komma åt den grova, organiserade ekonomiska brottsligheten men inte när det gäller annan systemhotande brottslighet, där regeringen vill skärpa också maxstraffen? Det är den logiken som jag tycker haltar i justitieministerns svar.

Jag tänker också att tilliten till hela rättsstaten riskerar att urholkas när vanliga hårt arbetande människor i vårt land ser hur miljardbedragare kommer undan med bara några år i fängelse.

Jag kan inte låta bli att säga att det märks att vi går in i ett valår. När vi har den här debatten om vårt förslag om ekonomisk brottslighet flyttar justitieministern gärna fokus till regeringsunderlag som vi inte vet någonting om, till vad tidigare regeringar har gjort och så vidare. Det var treåringar när Magdalena Andersson var statsminister, trots att det nu är ett faktum att antalet barn under 15 år som är involverade i mordärenden har ökat med 500 procent under justitieministerns vakt.

Jag skulle uppskatta om vi kunde hålla oss till sakfrågan men kanske också visa lite mer ödmjukhet inför sakfrågans och situationens allvar.

Missförstå mig inte. Jag tycker naturligtvis att det är helt rätt att skärpa fler straff. Det är därför vi socialdemokrater, precis som Moderaterna, vill införa exempelvis upp till dubbla straff för gängkriminella. Det är också därför vi föreslår förändringen när det kommer till den grova organiserade brottsligheten.

Till sist: Apropå det lite mer politiska spelet som letar sig in i den här debatten sa justitieministern att han har fått ärva ett trasigt och bristfälligt straffrättssystem från Socialdemokraterna. Då kan man inte låta bli att undra hur trasigt och bristfälligt han tyckte att det var under alliansregeringens tid, alltså innan Socialdemokraterna skärpte ett åttiotal straff och kriminaliserade 30 nya gärningar.

Jag tycker som sagt att den typen av debatt inte leder så mycket framåt. Jag skulle hellre vilja höra motivet till att Gunnar Strömmer ser så olika på den systemhotande ekonomiska brottsligheten och annan brottslighet. Jag tror ändå att vi är ganska överens om att vi har ett enormt behov i det här landet av att strypa den kriminella ekonomin och om att den kriminella ekonomin hänger ihop med mycket av skjutningarna, sprängningarna och brandattackerna som fortfarande förpestar vårt land.

Varför vill Gunnar Strömmer inte gå hårdare åt den systemhotande brottsligheten?

Fru talman! God afton, herr minister! Det är glädjande att se att ministern ser pigg ut mitt i denna sena debattafton, trots att vi närmar oss 22.

Det är också glädjande att vi är tämligen överens när det kommer till behovet av och verktygen för att trycka tillbaka gängkriminaliteten. Egentligen är det bara två saker som vi socialdemokrater saknar. Det ena är att det behövs mycket mer för att bryta nyrekryteringen, lika mycket som för att låsa in brottslingarna. Det andra är att vi vill se en svensk maffialag med kollektivt straffansvar, incitament att ange gängtopparna, begränsningsåtgärder som reseförbud och kontaktförbud för identifierade gängkriminella samt möjligheten att komma åt gängens företagsverksamhet eftersom de allt oftare bedriver olaglig verksamhet i företagsform.

De kriminella gängen, som alltmer påminner om maffian, ägnar sig i allt högre utsträckning åt olika typer av ekonomisk brottslighet. Det är penningtvätt, skattebrott, bidragsfusk, bedrägerier och så vidare. I kombination med deras enorma vålds- och skrämselkapital går det inte att beskriva dem som något annat än brottslingar som utför systemhotande brottslighet. För att gå hårdare åt den ekonomiska brottsligheten har vi socialdemokrater föreslagit att införa en ny nivå i straffskalan för så kallade synnerligen grova ekonomiska brott och därmed också höja maxstraffet från dagens sex till tio år på motsvarande sätt som för narkotika- och misshandelsbrott.

Det här förslaget avfärdar, märkligt nog, justitieministern. Jag ska erkänna att det förvånar mig en smula. Tidöregeringen har ju knappast gjort sig känd för att ducka en straffskärpning, men någon gång ska väl vara den första. Eller så är det bara en viss typ av brottslighet eller vissa typer av brottslingar som ska straffas hårt, men det vore onekligen att blunda för hur gängvåldet hänger ihop med den ekonomiska brottsligheten.

Fru talman! Justitieministern vill i stället höja minimistraffet för ekonomisk brottslighet från sex månader till ett år. Han menar att det är stor träffsäkerhet i en sådan justering. Jag menar att den logiken haltar. Är inte själva definitionen av träffsäkerhet att lagstiftningen träffar den brottslighet som utgör den största samhällsskadan, det vill säga de som begår de allvarligaste brotten, de som borde sitta flera år längre bakom lås och bom?

Regeringen motiverar många andra straffskärpningar just på det sättet, det vill säga att man ska höja maxstraffet. Det är bland annat vad justitieministern har nämnt vad gäller dubbla straff för gängkriminella och höjt maxstraff för flerfaldig ekonomisk brottslighet. Det är taket, inte golvet, man går på. Det är också så utredningen som Gunnar Strömmer hänvisar till motiverar andra straffskärpningar, det vill säga maximistraffet för våldsbrott.

Justitieministern får gärna rätta mig om jag har fel, men är inte logiken att skärpta straff har både moralisk och praktisk effekt på så sätt att den som sitter bakom lås och bom inte kan begå nya brott och att det har normerande effekt? Men varför gäller det inte på samma sätt den ekonomiska brottsligheten som annan systemhotande brottslighet?

Herr talman! Nu är vi som sagt var inne på mandatperiodens sista år, och jag kan konstatera att skjutningarna fortsätter, även om de har minskat. Samtidigt har sprängningarna ökat, och brandattacker verkar ha blivit en ny våldsform.

Värst av allt är kanske hur vi ser att barn under 15 år involveras i mordärenden och gängrelaterad brottslighet på ett fullkomligt urspårat sätt. Det har helt och hållet skenat under de senaste två tre åren, under Gunnar Strömmers vakt. Det vi ser nu har vi faktiskt inte varit i närheten av tidigare. Ändå går många gängtoppar, som beställer skjutningarna, sprängningarna och brandattackerna, fria, samtidigt som de äter sig in i samhällskroppen med alltmer ekonomisk och annan brottslighet.

Med rätta är mycket av fokuset just på gängvåldet. Det är det som skapar den omedelbara rädslan och oron hos många av oss. Men det är bara toppen av isberget. Under ytan har vi en växande organiserad – inte minst ekonomisk – brottslighet som använder lagliga företagsstrukturer för att bedriva olaglig verksamhet och som infiltrerar näringslivet och välfärden på ett sätt som verkligen är systemhotande.

Avslutningsvis, herr talman, har jag som sagt var förstått att till och med Sverigedemokraterna är positiva till vårt förslag om en maffialag, vilket är vårt svar på den här samlade problematiken. De känner sig dock bakbundna av Tidösamarbetet, och därför framstår det alltmer som att det är justitieministern som håller emot.

Jag tror att det är ett misstag. Jag tror att det är dåligt för Sverige. Jag tror att det vore mycket bättre om vi kunde ta ansvar tillsammans, eftersom vi tycker så mycket mer lika än vad vi är oense, men jag konstaterar att Gunnar Strömmer tyvärr hellre verkar vilja ha en politisk konflikt där den knappt finns. Det tror jag att Gunnar Strömmer vid det här laget vet att jag tycker är beklagligt.

Tack för debatten!

Herr talman! Tack, Gunnar Strömmer, för lite mer innehåll i svaret! Men jag måste ändå säga att det är tråkigt med den ständiga fokusförflyttningen till regeringsalternativ, politiskt spel, vem som tar vem och vad andra partier tycker och tänker om olika saker.

Här står vi i riksdagens kammare, och ämnet att debattera är Socialdemokraternas initiativ om att införa en svensk maffialag. Vi är intresserade av att höra varför Gunnar Strömmer och regeringen inte vill genomföra detta. Men Gunnar Strömmer är effektiv i sin användning av tiden för att försöka flytta fokuset.

Jag vill däremot flytta tillbaka fokuset till maffialagen och behöver uppenbarligen upprepa mig när det kommer till att förklara vad vi socialdemokrater menar. Jag hör att Gunnar Strömmer säger att man ju redan gör detta. Men i svaret vi fick ta del av här inledningsvis erkänner Gunnar Strömmer att det inte är på gång utan att man har gett en utredning i uppdrag att jämföra med andra länder. Det är beklagligt att regeringen inte passar på att löpa linan ut och också ge uppdraget att ta fram en svensk maffialag.

Om Gunnar Strömmer inte vill lyssna till oss socialdemokrater kanske han ändå kan lyssna till sina Tidökollegor som var med oss på resan till Italien, där vi fick med oss många viktiga lärdomar. En sådan var ändå hur otroligt centralt det samlade greppet har varit.

Jag tycker också att det är dags att Gunnar Strömmer slutar skylla ifrån sig. Nu är vi ändå inne på sista året av mandatperioden. Precis som justitieministern sa är det inte produktivt att titta bakåt för mycket. Men det är ändå det han väljer att göra här. I stället för att motivera varför Gunnar Strömmer säger nej till att införa en svensk maffialag väljer han att fokusera på att Socialdemokraterna för flera år sedan sa nej till att göra en grundlagsändring som möjliggör kriminalisering av deltagande i gäng.

Gunnar Strömmer vet att vi i dag och sedan en längre tid tillbaka står helt och hållet bakom detta. Vi ser det som en del, men långt ifrån den enda delen, i en kommande svensk maffialag. Därför blir det lite lätt ironiskt att Gunnar Strömmer nu är den som säger nej till våra förslag och som bromsar upp brottsbekämpningen. Han har så stor tilltro till det han redan har gjort och har tänkt göra att han säger nej till våra förslag. Han orkar helt enkelt inte göra allt det som krävs.

Det förbluffar mig att Gunnar Strömmer är på väg att upprepa samma misstag som han på goda grunder, får jag väl ändå ärligt säga, anklagar Socialdemokraterna för att ha begått tidigare.

Herr talman! Jag är helt överens med justitieministern om att gängkriminaliteten är ett av våra största samhällsproblem i dag och att mycket mer måste göras.

Även om polisen har blivit alltmer effektiv i sitt arbete och skjutningarna har gått ned är de fortsatt på mycket höga nivåer. Jag besökte i går Gävle, som nyligen drabbades av en fruktansvärd tragedi då en 13-åring sköt sex oskyldiga personer sent en fredagsnatt.

Dessutom ökar sprängningarna rejält. Vi ser nu också hur gängen börjar använda sig av brandattacker. Våldsnivåerna fortsätter med andra ord att vara mycket höga, men formerna varierar desto mer. Bakom våldet finns en växande organiserad och rent maffialiknande brottslighet som äter sig in i näringslivet och välfärden. Det är uppenbart att ingen regering, vare sig den förra eller den nuvarande, har lyckats bekämpa den.

Jag vill ändå så här inledningsvis i debatten, herr talman, berömma justitieministern. Jag tycker att han och regeringen gör väldigt mycket som är bra när det kommer till brottsbekämpningen, inte minst av den gängrelaterade brottsligheten. Det finns faktiskt ingenting som Gunnar Strömmer säger här i sitt svar som vi socialdemokrater inte står bakom.

Det vi är desto mer oense om är vikten av det förebyggande arbetet och behovet av riktigt tidiga insatser. Men därutöver är det egentligen bara en sak som vi socialdemokrater saknar, nämligen en svensk maffialag.

Idén bakom en svensk maffialag kommer framför allt från USA. Men liknande lagstiftning finns också i andra länder: Italien, Irland och Nederländerna. En svensk maffialag är ett förslag som vi socialdemokrater utarbetade och presenterade 2023 och som vi har sökt stöd för alltsedan dess. Men Tidöpartierna har konsekvent röstat ned förslaget här i Sveriges riksdag.

Nu säger Gunnar Strömmer att man redan gör detta. Det är helt enkelt inte sant, vill jag mena. Jag ska förklara varför.

Det vi socialdemokrater vill se i en svensk maffialag, utöver kriminalisering av deltagande i gäng och dubbla straff för gängkriminella, är ett kollektivt straffansvar för de kriminella sammanslutningarnas brottsliga verksamhet. Vi vill se särskilda maffiaenheter inom polis och åklagare, begränsningsåtgärder som kontakt- och reseförbud för gängkriminella och ett mer välutvecklat kronvittnessystem som ger incitament att ange dem som är högre upp i den kriminella hierarkin. Vi vill se en ny nivå i straffskalan för grov organiserad ekonomisk brottslighet.

Vi vill utreda möjligheten att åtala juridiska personer för att bättre kunna stoppa maffians näringsverksamhet och utnyttjande av välfärden samt för att konfiskera deras företag. Därtill vill vi införa en förverkandefond så att de kriminellas brottsvinster inte bara beslagtas utan också går tillbaka till brottsutsatta områden.

Förslaget skulle göra stor skillnad i kampen mot gängen och den organiserade brottsligheten.

Jag har uppfattat det som att Sverigedemokraterna i olika sammanhang har gjort positiva uttalanden om att införa en svensk maffialag. Jag har mer förstått det som att de känner sig bakbundna inom ramen för Tidösamarbetet, och jag kan därför inte dra någon annan slutsats än att det är Moderaterna och Gunnar Strömmer som håller emot.

Var är det skon klämmer? Vad är motivet till att inte ta förslaget om en svensk maffialag vidare?

Fru talman! Om strategin är att fortsätta att hyra fängelseplatser utomlands innebär det per automatik att arbetstillfällen går förlorade här hemma i Sverige.

Vi har ännu inte sett någon proposition, så man kan ju fundera på om vi är sena på bollen eller om vi faktiskt är tidiga med ett besked.

Jag vill bara uppmana Gunnar Strömmer att framöver lägga lika mycket tid, kraft och energi på att bygga anstalter i Norrköping, Åmål, Munkfors, Hagfors, Trelleborg och på andra orter i Sverige som han har lagt på Tartu i Estland och de jobb som nu hamnar där.

Fru talman! Det behövs fler fängelseplatser i Sverige, och det börjar bli alltmer akut. Det går alldeles för långsamt att bygga ut kriminalvården i Sverige. Regeringen vill därför hyra ett fängelse i Estland. Det kommer vi socialdemokrater att stödja som en nödlösning på problemet och för att tillfälligt köpa tid åt myndigheten att kunna bygga ut verksamheten hemmavid. Men långsiktigt är detta ingen bra strategi eftersom 400 jobb nu hamnar i Estland, och dessa jobb behövs på nya anstalter i Sverige.

Flera kommuner har uppvaktat regeringen, och en del av dem har till och med färdig, detaljplanerad mark. Min fråga till justitieministern är: Kommer regeringen att se till att bygga maximalt enligt vad dessa detaljplaner möjliggör, eller kommer man att fortsätta att ge bort svenska jobb till utlandet?

Fru talman! Jag får börja med att tacka justitieministern för svaret.

Mycket av det som görs på det här området är vi överens om. Men det jag frågade om var om regeringen har några konkreta planer på att höja straffen för den grova ekonomiska brottsligheten. Där fick jag tyvärr inget konkret svar på vad regeringens ambitioner är.

Jag ställer därför frågan igen: Vad vill justitieministern? Tycker justitieministern att det är rimligt att införa en ny nivå i straffskalan och att höja maxstraffet från dagens sex år till tio år?

Fru talman! Sverige har allvarliga problem med en gängkriminalitet där våldet blir allt grövre. Våldet är dock bara toppen av isberget. Under ytan finns en växande, organiserad brottslighet som äter sig in i hela samhället, som infiltrerar företag och offentliga system och som använder lagliga företagsstrukturer för att bedriva olaglig verksamhet, exempelvis penningtvätt och bedrägerier.

Vill vi få slut på gängkriminaliteten måste vi slå ut motorn bakom brottsekonomin. Det är dock uppenbart att straffen för den ekonomiska brottsligheten inte har hängt med den grova organiserade brottslighetens utveckling.

Därför vill vi socialdemokrater införa en ny nivå i straffskalan – synnerligen grova ekonomiska brott – och höja maxstraffet från dagens sex år till tio år. Min fråga till justitieministern är om regeringen har några konkreta planer på att höja straffen för den ekonomiska brottsligheten.