Malcolm Momodou Jallow

Herr talman! Ledamoten säger att han vill ha fri ekonomi eller marknadsekonomi.

Den här marknadsfundamentalismen har lett till att vi har talibanterrorister, marknadstalibaner, i den här kammaren. Det är människor som verkligen tror på marknaden trots att marknaden inte har gjort någonting annat än att skada befolkningen.

Jag kan säga så här: 200 000 fler är fattiga i dag – 200 000 människor! Med er marknadslogik måste hushållen låna pengar för att betala sina räkningar. Det blir högre matpriser med er marknadslogik. Det blir högre energipriser med er marknadslogik. Människor har inte råd att betala sina räkningar när det är kallt. Nu i vinter kommer folk att kämpa för att kunna betala sina energiräkningar. Det blir fler vräkningar av barn med er marknadslogik. Det är klart att jag inte är för den typen av marknadslogik. Det är jag inte, för det kommer jag aldrig att gå med på.

Det blir lägre tillväxt med er marknadslogik. Det blir högre arbetslöshet. Ni påstår att det ska löna sig att arbeta, men i dag är det 600 000 människor som vill arbeta men inte har något arbete att gå till med er marknadslogik. Folk i byggbranschen är arbetslösa, och tusentals byggföretag har gått i konkurs med er marknadslogik. Det, insisterar ni, är det bästa för svenska folket. Hur kan det vara det bästa för svenska folket när livet blivit sämre och sämre för massor av människor i Sverige?

Under ett år då alla hushåll har drabbats av skenande hyror, höga levnadskostnader och rekordlåg byggtakt väljer regeringen att presentera den minst ambitiösa bostadsbudgeten Sverige har sett på flera decennier. Hur ska regeringen förklara för svenska folket att man gör nedskärningar mitt i en bostadskris och samtidigt påstår sig vilja lösa den? Det kan jag inte förstå. Svara! Ge mig och svenska folket ett besked! Vad tänker ni göra för att lösa problemet i stället för att fokusera på marknadslogiken, som inte gynnar svenska folket?

Herr talman! Någon kanske har undrat tidigare hur det skulle se ut att ha en högerregering. Nu vet alla det. Nu vet hela den svenska befolkningen vad en högerregering kan göra och vad konsekvensen blir.

Låt oss reda ut ett antal saker. År 2021 påbörjades byggandet av 54 000 lägenheter. År 2022, när ni tog över makten, gick det från 54 000 till 43 000. År 2024 påbörjades byggandet av 28 000 lägenheter.

Från 54 000 som påbörjades 2021 till 28 000 i dag – det är nästan hälften. Hur är det bättre? Hur kan det vara bättre att man bygger mycket färre lägenheter i dag än när ni tog över makten? Folk är inte dumma. Folk fattar. Det är enkel matematik. Vi behöver bygga 70 000–80 000 lägenheter. Den här regeringen lyckades påbörja 28 000 lägenheter. Det är ett misslyckande.

Under 2024 föll investeringarna i nya bostäder med hela 20 procent, vilket innebär att volymen har halverats sedan 2022. På vilket sätt har det blivit bättre? Det kan jag inte se.

Anser ledamoten verkligen att anslagsnivåerna i den här budgeten är tillräckliga för att säkerställa fungerande bostadsförsörjning i Sverige? Det tycker inte jag. Byggandet har rasat. Tusentals byggföretag har gått i konkurs, tusentals byggarbetare och hantverkare har förlorat sina jobb och byggbranschen har förlorat kompetens.

Varför presenterar regeringen inte något program eller någon politik för att stimulera byggandet och återanställa den förlorade kompetensen? Det vill jag gärna höra. Jag tror att alla som blivit av med sina jobb gärna vill höra svaret. Vad har ni för lösningar? Vi har inte sett några hittills.

Herr talman! Det här är regeringens sista budget för utgiftsområde 18 och dess sista möjlighet att forma svensk bostadspolitik. Låt mig börja med att säga att det är skönt att det är sista gången. Efter fyra år med den högerkonservativa regeringen är det klart och tydligt att detta är en regering som gav upp sitt ansvar – en regering som såg bostadskrisen brinna och valde att vända bort blicken.

Herr talman! Under Tidöpartiernas tid vid makten har bostadsbyggandet rasat till bottennivåer. Byggbranschen går på knäna. Vräkningarna skjuter i höjden. Allt fler barn vräks från sina hem i ett av världens rikaste länder. Allt fler hushåll tvingas ställa sig den mest förnedrande frågan av alla: Ska vi betala hyran eller äta oss mätta?

Krisen är inte ett naturfenomen. Den är inte oundviklig, utan den är skapad av en politik som har slutat bry sig om vanligt folk. Budgeten vi debatterar i dag är ännu ett bevis. Detta är en budget skriven av politiker som har tappat kontakten med verkligheten.

Herr talman! Svensk ekonomi har hackat i flera år, med låg tillväxt, hög arbetslöshet och reallöner som har fallit. Sverige är i dag ett av de OECD-länder där ojämlikheten har ökat mest sedan 1980-talet. Som om detta inte vore nog har den växande arbetslösheten slagit direkt mot själva fundamentet i vårt samhällsbygge. Tusentals byggbolag har gått i konkurs, och tusentals byggnadsarbetare har förlorat sina inkomster. Med dem har vi förlorat en samhällsviktig kompetens som tar decennier att bygga upp men bara fyra år av högerpolitik att rasera. Det är en tragedi för varje familj som drabbas men också för Sveriges framtid.

Mitt i detta väljer regeringen gång på gång att prioritera de rikaste. Man har sänkt skatterna med 110 miljarder kronor under mandatperioden. Det är 110 miljarder som har tagits bort från välfärden, barnfamiljerna, hyresgästerna och tryggheten.

Herr talman! Vänsterpartiet väljer en annan väg. Vi beskattar bankernas övervinster, inte barnens mat eller bröd. Vi höjer kapitalskatterna så att de som har mest också bidrar mest. Vi satsar på bostäder för vanliga löntagare, inte på lyxrenoverade radhus för de välbeställda. Vi inför energieffektiviseringsstöd för hyresfastigheter. Vi gör om rot till ett grönt avdrag för ägda bostäder. Vi satsar 9 miljarder mer än regeringen på barnbidraget och 1,3 miljarder mer på bostadsbidraget. Och vi markerar tydligt: Inget barn i Sverige ska vräkas. Aldrig.

Herr talman! Det är så man bygger ett starkare Sverige: med rättvisa, med mod och med ansvar.

Herr talman! Vad har regeringen egentligen gjort för dem som kämpar mest? Den har gjort det lättare att vräka människor, även helt oskyldiga hyresgäster. Den har gjort andrahandshyrorna ännu dyrare på en redan sjukt dyr marknad. Den har avskaffat energieffektiviseringsstöd för flerbostadshus. Den driver på ombildningar som minskar antalet hyresrätter. Den har tagit bort investeringsstödet, som gjorde det möjligt att bygga hyresrätter med rimliga hyror.

Detta är inte bostadspolitik. Det är ett svek, ett svek mot 3 miljoner hyresgäster.

Herr talman! En bostad i andra hand är inte ett hem. Det är ett rån – ett rån där man ofta betalar tre gånger mer än vad bostaden egentligen kostar. Högerpartierna talar om ökade möjligheter att hyra ut, och bostadsministern låtsas att det är en lösning. Men privatuthyrning skapar inte fler bostäder; det skapar fler problem. Det göder en marknad som utnyttjar unga, nyanlända, ensamstående och alla andra som inte har råd att köpa sig trygghet.

Herr talman! Regeringen lämnar efter sig en mer kaotisk andrahandsmarknad, ett orört ränteavdrag, ett höjt rotavdrag och ett energieffektiviseringsstöd enbart för småhus – allt för att gynna sig själva och sina egna. Vi andra, som också är med och bygger landet och betalar skatt, får ta notan.

Herr talman! Hyresrätten är den mest demokratiska boendeform vi har. Man behöver inga rika föräldrar och inga stora bankkonton. Här är alla välkomna, från ensamstående arbetare till höginkomsttagare. Det är så ett samhälle hålls ihop. En blandad stad är en tryggare stad, och en blandad befolkning är en starkare befolkning.

Ett samhälle utan trygga hyresrätter är ett samhälle där splittringen växer. Regeringen saknar modet att bygga bort segregationen och att stå upp för vanliga människor.

Herr talman! Det modet finns i Vänsterpartiet. Jag står här i dag för alla dem regeringen inte vill se och vars verklighet regeringen inte vill erkänna. Jag talar för den som lever tio år kortare på grund av sin inkomst och sitt postnummer. Jag talar för den ensamstående mamman som aldrig går plus i slutet av månaden. Jag talar för pensionären som tvingas flytta efter en 50-procentig hyreshöjning. Jag talar för den ungdom som inte kan börja sitt vuxna liv för att bostad saknas. Jag talar för arbetaren som såg tio års löneökningar ätas upp av inflationen. Jag talar för invandraren som cyklar hem mat till andra men kastas ut av samma politiker som han servar. Jag talar för alla barn som vräks från sina hem. Deras verklighet brinner medan regeringen blundar. Det är ett gigantiskt svek.

Herr talman! Trygghet börjar med något så enkelt som mat på bordet och tak över huvudet. Ingen i Sverige ska behöva välja mellan middag och boende. Inget barn ska behöva oroa sig för att nyckeln plötsligt inte passar i låset.

Men det är exakt denna verklighet regeringen har skapat. Det den står för är motsatsen till trygghet. Regeringen står för splittring, ojämlikhet, orättvisa och, framför allt, rasism. Bit för bit rämnar vårt samhälle.

Herr talman! Det är dags att vända blad, inte bara för bostadspolitikens skull utan för hela Sveriges skull, för alla som bygger landet men aldrig får något tillbaka och för alla som gett upp hoppet om att regeringen ska se dem och erkänna deras verklighet.

Vänsterpartiets politik är allt regeringens inte är. Vi står för rättvisa, trygghet, solidaritet och ett samhälle som håller ihop, inte faller isär. Det är vad Sverige förtjänar, och det är vad Sverige kommer att få.

Herr talman! Nu vänder jag mig direkt till folket, för regeringen bryr sig inte om vad Vänsterpartiet eller övriga oppositionspartier säger. Om nio månader går ni till valurnorna för att rösta bort den här inkompetenta regeringen. Ni har då chansen att säga: ”Det är nog nu. Vi vill ha förändring. Vi vill ha trygghet. Vi vill ha ett Sverige som fungerar för oss alla, inte bara för de rika.”

Jag vänder mig till alla er som kämpar och sliter, som bygger, som vårdar, som kör, som undervisar och som räddar liv: Tack för allt ni gör! Ni förtjänar bättre än den här regeringen. Tack för att ni i september kommer att ta avsked av denna regering!

Ni i Tidöpartierna hade fyra år på er. Ni lovade trygghet och gav otrygghet. Ni lovade lösningar och gav bortförklaringar. Ni lovade att ge oss ett bättre Sverige men gav oss ett sämre och mer splittrat Sverige.

Nu är det dags att lämna över till dem som kan bättre. Vi är redo och Sverige är redo, och framtiden börjar när ni lämnar och vi tar över. Vi är beredda att ta över och förändra Sverige till det bättre.

Herr talman! Eftersom Vänsterpartiets förslag till anslag inom utgiftsområdet ligger över den beslutade nivån kan jag inte reservera mig till förmån för detta förslag. Vänsterpartiets budgetalternativ bör ses som en helhet, och därför väljer vi att avstå från ställningstagande och lägger i stället fram ett särskilt yttrande om Vänsterpartiets politik inom utgiftsområde 18.

Vänsterpartiet har dock en reservation om det bostadspolitiska målet, och jag yrkar därför bifall till reservation 1.

Herr talman! Tack så mycket, Patrik Karlson, för att du i alla fall försökte svara på frågan!

När det gäller de dubbla lagstiftningarna tänker jag att det inte borde vara så svårt för en regering, som ska styra ett helt land, att ha koll på två regler. Precis som jag nämnde i mitt anförande har parterna inga problem att ha det. Hyresgästföreningen kan ha koll, och fastighetsägarna kan ha koll. Vi har massor med jurister som kan ha koll på detta. Den enda som inte klarar det är alltså regeringen, och där handlar det om politisk vilja och inget annat.

Det är inte heller bara Vänsterpartiet som tycker så här, utan det är flera remissinstanser som tillsammans med Vänsterpartiet tycker att förslaget om retroaktiv tillämpning riskerar att få extra negativa konsekvenser för den hyresgäst som ingått ett hyresavtal mot bakgrund av Svea hovrätts avgörande. Det här kommer att påverka en hel del människor.

Precis som Patrik Karlson vet har vi i dag en bostadskris. Sverige har i modern tid aldrig haft en så stor kris som i dag. Det är många människor som är fattiga; det är över 200 000 fler fattiga människor som bor i det här landet i dag. Vi ser människor som vräks från sina bostäder, vi ser trångboddhet och vi ser pensionärer som inte har råd att bo.

I det läget vill regeringen införa en lagstiftning som riskerar att öka människors utgifter, det vill säga deras hyror. Människor har ingått avtal där det väldigt tydligt står vilken hyra som gäller, men plötsligt kommer politikerna och säger: Nej, det ni har kommit överens om gäller inte längre, utan nu kommer hyrorna att höjas.

I dessa tider, när människor kämpar för att ha mat att äta, tycker jag inte att detta är rimligt. Snälla Patrik Karlson, förklara för hyresgästerna hur de ska klara det här förslaget från Tidöpartierna! Det kommer att påverka väldigt många av dem som kämpar i dag.

Herr talman! Jag ställde tidigare en fråga till David Josefsson från Moderaterna, men jag fick inget svar. Jag hoppas att jag får svar från Patrik Karlson. Han brukar kunna ge rimliga svar på frågor, och jag hoppas att det blir så även här i dag.

Som jag nämnde är detta förslag bra i många delar. Jag tycker att det är bra att man gör regelverket, eller systemet, tydligare och mer flexibelt. Däremot förstår jag inte varför det måste vara retroaktivt. I Sverige har vi utifrån rättssamhället som grundprincip att ingångna avtal ska gälla. Staten ska inte ändra spelreglerna i efterhand, alltså efter att avtal har ingåtts.

Frågan är: Tror man på den grundläggande principen att ingångna avtal gäller? Tror Patrik Karlson på denna princip? Tycker han att det här är det som gäller i Sverige och att det är rätt och riktigt? Varför vill han i så fall ha en lagstiftning som retroaktivt kommer att påverka många hyresgäster? Dessa hyresgäster har utgått från det hyresavtal de haft, men på grund av den lag som regeringen vill få igenom i den här kammaren kommer de inte längre att kunna veta vilken hyra som gäller. Är det rätt och riktigt? Ska vi nu strunta i rättssamhällets grundläggande princip att ingångna avtal gäller?

Herr talman! Jag tackar David Josefsson, men jag konstaterar att Josefsson inte har svarat på min fråga om retroaktivitet.

Jag konstaterar väldigt tydligt att detta förslag till lagstiftning har väldigt bra delar, som vi stöder. Men den del jag vill ha svar om gäller just retroaktiviteten.

Avtal ska gälla. Varför ska människor som redan har sina hyror avtalade, bestämda och beslutade, och som har förberett sin ekonomi utifrån de avtalen, nu plötsligt behöva ändra? För mig är detta djupt problematiskt.

Som jag tidigare sagt och som också framgår av reservationen som vi har anser vi att de äldre bestämmelserna ska gälla för alla hyresavtal och förhandlingsöverenskommelser om presumtionshyra som ingås före ikraftträdandet av de lagändringar som diskuteras i dag. Vi kan inte ändra avtalet mitt i. Vi kan inte ändra spelreglerna mitt i spelet. Men det är det som det här innebär.

Tillsammans med flera remissinstanser menar Vänsterpartiet att regeringens förslag om retroaktiv tillämpning riskerar att få extra negativa konsekvenser för de hyresgäster som ingått hyresavtal mot bakgrund av Svea hovrätts avgöranden. Det är fakta. De flesta remissinstanser har faktiskt lyft detta.

David Josefsson nämner att man är överens om detta inom majoriteten. Men remissinstanserna och hyresgästerna är inte överens om detta, för det kommer att påverka dem. I dessa dagar, när människor lånar pengar för att kunna betala sina hyror och räkningar, ska vi inte ändra reglerna mitt i spelet på så sätt att de ska behöva betala ännu mer.

Svara på frågan!

Herr talman! Jag kan inte hjälpa det, men jag blir förvånad varje gång jag hör en moderat eller en av medlemmarna i Tidöregeringen säga att de har en offensiv bostadspolitik – när tusentals byggföretag går i konkurs och vi aldrig har haft så mycket hemlöshet i det här landet som vi har i dag. Vi har aldrig haft så många barn som vräks från sina hem som i dag. Ändå säger David Josefsson att regeringen har en offensiv bostadspolitik. Jag vet inte om det är skrattretande eller om man ska gråta. Det var dock inte det jag skulle fråga om.

Jag vill först säga att jag tycker att det är många delar i det här som är väldigt bra. Det jag vill fråga handlar om att det svenska rättssamhället bygger på en grundprincip om att avtal ska gälla. När man ingår avtal är det avtalet som ska gälla – punkt. Staten ska inte ändra spelreglerna i efterhand, som man försöker göra nu. Ändå är det exakt vad regeringen föreslår: att lagändringen ska gälla retroaktivt för redan ingångna avtal.

Det är ingenting annat än ett haveri när det gäller rättssäkerheten och ett direkt angrepp på människors privatekonomi. När man ingår avtal planerar man sin ekonomi utifrån detta. Nu kommer plötsligt nya regler. Det här kommer att få fruktansvärda konsekvenser för väldigt många människor, och retroaktiviteten kommer inte att öka produktionen. Den ökar bara lidandet för väldigt många människor.

Det finns inga fakta, inga remissvar och inga beräkningar som visar att retroaktiviteten skulle öka byggandet. Det enda som kommer att hända är att många människor kommer att behöva lämna sina hem. De kommer inte att ha möjlighet att bo kvar, trots att de hade ett avtal före de här nya reglerna.

Jag vill fråga hur David Josefsson tänker när det gäller just retroaktiviteten och dess konsekvenser för hyresgäster som redan har ingått avtal.

Herr talman! I över tio år har presumtionshyrorna varit ett verktyg som, i bästa fall, gett ett litet lyft åt byggandet av hyresrätter. Men låt oss vara ärliga: Ingen seriös aktör påstår att detta system någonsin burit hela bostadsmarknaden på sina axlar.

När vi lyssnar på dagens debatt kommer det att låta som att det är just hyrorna och bara hyrorna som är roten till den låga bostadsproduktionen och den bostadskris som vi ser i dag – som om byggkrisen magiskt skulle lösas med en skruvmejsel i hyressättningssystemet. Det är en myt, herr talman, en politiskt bekväm myt. Problemet är inte hyresgästerna, utan det är politiken.

Den verkliga orsaken till att byggkranarna står stilla i Sverige är höga produktionskostnader, skyhöga räntor och, framför allt, regeringens ideologiskt motiverade slakt av investeringsstödet för hyresrätter med rimliga hyror. Det är alltså inte hyresgästerna som har stoppat byggandet, utan det är regeringen. Den drog undan mattan och skyller nu på de människor som står kvar barfota.

Vänsterpartiets hållning är därför kristallklar: Om nyproduktionen verkligen ska öka behövs mer än teknikaliteter. Det behövs politiskt mod, ekonomiska investeringar och en bostadspolitik som sätter människors behov före marknadens krav – ett Sverige som bygger för alla, inte bara för dem som har råd.

Herr talman! Vi välkomnar varje reform som kan bidra till fler bostäder. Och ja, innan räntorna exploderade och regeringen tog bort investeringsstödet bidrog även presumtionshyrorna till ett visst byggande. Det måste man erkänna. Därför kan vi ställa oss bakom delar av de förslag som stärker systemet.

Men låt oss inte glömma mönstret. Den här regeringens bostadspolitik består av två grundregler: att försämra för hyresgäster och att öka fastighetsägarnas vinster, alltid på hyresgästernas bekostnad. Det är en ideologisk grund som styr varje proposition som regeringen lägger på riksdagens bord.

Men här börjar allvaret, herr talman. Det svenska rättssamhället bygger på en grundprincip: Avtal ska gälla – punkt. Staten ska inte ändra spelreglerna i efterhand. Ändå är det exakt vad regeringen föreslår: att lagändringen ska gälla retroaktivt för redan ingångna avtal. Detta är inget annat än ett rättssäkerhetsmässigt haveri och ett direkt angrepp mot människors privatekonomi.

Regeringen motiverar retroaktiviteten med att det skulle vara svårt att hantera två parallella regelverk. Men om det är för svårt för regeringen att hålla reda på två regelverk, herr talman, hur ska den då klara av att styra ett helt land?

De förhandlande parterna kan hantera detta. Hyresgästföreningen kan. Fastighetsägarna kan. Juristerna kan. De enda som inte klarar det är regeringen och dess politiska vilja. Retroaktivitet ökar inte produktionen; det ökar bara lidandet. Inga fakta, inga remissvar och inga beräkningar visar att retroaktivitet skulle öka byggandet. Det finns inte ett enda bevis.

Det enda som sker är detta: Hyresgäster som redan bor dyrt riskerar att tvingas från sina hem. Människor som har gjort allt rätt, skrivit avtal och planerat sin ekonomi straffas av staten själv. Det är så man skapar hemlöshet, inte bostäder.

Herr talman! Konsumentverket säger nej till detta, Hyresgästföreningen säger nej och flera tunga remissinstanser säger nej. Men regeringen säger: Vi kör på ändå. Det är inte ledarskap. Det är inte ansvar. Det är hyresgästförakt.

Den bostadssociala krisen förvärras av regeringens egen hand. Vi befinner oss redan i en av de värsta bostadskriserna på decennier. Det här förslaget riskerar att trycka tusentals hushåll över kanten. Små lägenheter med redan orimligt höga hyror kan nu bli ännu dyrare retroaktivt. Människor kan tvingas flytta utan att det finns något billigare alternativ.

Hur mycket ska vanligt folk betala för regeringens politiska experiment? Hur många barn ska bryta upp från sina skolor och sina vänner? Hur många ska tvingas sova på soffor i vardagsrum eller i tillfälliga andrahandslösningar? Detta, herr talman, är inte värdigt ett välfärdsland. Därför säger Vänsterpartiet högt och tydligt: Stoppa retroaktiviteten! Skydda hyresgästerna!

Därför yrkar jag bifall till reservation 1. Vi kräver att äldre regler ska gälla för de avtal som tecknats före lagändringen. Det handlar inte bara om juridiska principer. Det handlar om människors hem. Det handlar om deras trygghet. Det handlar om deras mänskliga rättigheter. Boende är en grundläggande rättighet, herr talman. Ska Sverige ha en verkligt rättvis bostadspolitik krävs det statliga investeringar, klimatsmarta renoveringar, en stark allmännytta, långsiktighet och framför allt en moralisk kompass hos den här regeringen.

Herr talman! Den här propositionen har potential att förbättra en hel del. Det är därför vi stöder en del av förslaget. Men retroaktiviteten riskerar att förstöra allt. Vi kan bättre. Sverige förtjänar bättre, och hyresgästerna kräver att vi gör bättre.

Fru talman! Sverige byggs inte av murar, inte av hat och rasism, inte av misstro och inte av politiska symbolhandlingar för att hålla en rasistisk rörelse nöjd. Sverige byggs av människor, av oss tillsammans, oavsett var vi kommer ifrån.

När ministern och Tidöregeringen talar om återvandring är det invandrade sjuksköterskor som räddar liv på akuten som de talar om. Det är invandrade lärare som får barn att växa som ministern talar om. Det är invandrade sjuksköterskor som tar hand om våra föräldrar när de inte längre kan ta hand om sig själva och invandrade entreprenörer som skapar jobb, innovation och framtidstro som ministern talar om.

Regeringen vill alltså betala oss för att vi ska lämna landet. Det är människor som håller Sverige under armarna varje timme och varje dag. Det är här som regeringens projekt faller samman, i både teori och praktik. Forskningen är nämligen kristallklar: Länder som satsar på inkludering växer snabbare. Länder som stänger in sig tappar innovation, konkurrenskraft, arbetskraft och social sammanhållning.

Hur försvarar man att man ignorerar sina experter? Hur försvarar man att man ignorerar kommunerna, verkligheten, statistiken och konsekvenserna? Hur kan man försvara att man driver en politik som inte löser något men som riskerar att skada allt?

Fru talman! Sveriges kommuner visar varje dag vad som faktiskt bygger Sverige: solidaritet, mångfald, hårt arbete, kreativitet och hopp. Vi kom inte hit för att bli utköpta. Vi kom hit för att bidra och bygga ett bättre Sverige. Och det gör vi varje dag, varje timme.

Låt mig avsluta genom att säga så här: Så länge jag är här, så länge jag har en röst och så länge jag är vald att representera svenska folket kommer jag att försvara en enkel sanning. Sverige byggs inte av hat, rasism och rädsla. Sverige byggs av människor.

Jag har ett förslag. Några som faktiskt behöver lämna landet och som inte bidrar är aktivklubbarna. Jag uppmuntrar ministern att uppmuntra aktivklubbarna att lämna landet. De bidrar inte till någonting över huvud taget, förutom att sprida hat, hot och våld.

(Applåder)

I detta anförande instämde Samuel Gonzalez Westling och Karin Rågsjö (båda V).

Fru talman! Jag kommer från Malmö, en av världens mest internationella städer, en stad där 184 nationaliteter delar samma gator, skolor och arbetsplatser, en stad som gång på gång visar det forskningen har varit enig om i decennier. Malmö är en stad där människor från Kabul, Lagos, Banjul, Köpenhamn och Oslo stiger upp i gryningen för att hålla välfärden vid liv.

Mångfald är inte ett problem utan en resurs. Det vet OECD, EU-kommissionen, FN:s utvecklingsorgan, ILO, Unesco och alla de andra stora institutionerna som faktiskt tittar på verkligheten i stället för att jaga röster utifrån rädsla.

Jag står här som en del av den verkligheten. Jag är född i Gambia och hemma i Sverige, en av alla de tusentals som varje dag går till jobbet för att hålla Sverige igång. Vi är sjuksköterskorna som räddar liv. Vi är lärarna som lyfter barn. Vi är undersköterskorna som bär äldreomsorgen. Vi är tränaren och förebilden i barnens basketlag. Vi är entreprenörerna som skapar nya företag. Vi är lokalvårdarna som håller sjukhusen rena. Vi är politiska samhällsbärare och skattebetalare.

Vi är Sverige på riktigt, i handling och inte bara i ord. Vi är människor som har kommit hit med drömmar men också med ansvar och som har burit mer än vad något samhälle någonsin haft rätt att kräva.

Fru talman! Det är just oss som den här regeringen, styrd av Sverigedemokraternas blåbruna penna, nu vill betala för att vi ska lämna Sverige. De vill betala oss för att lämna landet som vi har byggt, lämna hemmet där våra barn är födda och lämna en framtid som vi själva har varit med och skapat.

Man lägger 1,4 miljarder kronor av våra skattepengar på ett återvandringsbidrag som ingen kommun har bett om och som inga expertstudier eller seriösa ekonomer kan försvara. Det är en politik som i grund och botten bygger på tanken att Sverige skulle bli bättre om människor som ser ut som jag inte fanns här.

Fru talman! Låt oss tala klarspråk: Det här är inte ekonomisk politik och inte heller integrationspolitik. Det här är rå och explicit rasism, rakt ur Sverigedemokraternas våta dröm om ett Sverige utan oss. Det här är en politik byggd på fantasin att landet skulle bli bättre om människor som jag inte längre fanns här. Men vi åker ingenstans. Vi lämnar inte landet.

Även om Johan Forssell, Tidöregeringen och SD vill skicka ut oss är det inte vad kommunerna och svenska folket vill. Sveriges kommuner säger samma sak: Vi vill ha kvar våra invånare. Vi behöver dem. Utan dem stannar Sverige. Regeringens egen utredare varnar dessutom tydligt och menar att förslaget är riskabelt och bör undvikas eftersom det kommer att orsaka stor samhällsskada.

Vad gör då regeringen? De kör över sina experter, kommunerna och verkligheten. Varför? Jo, för att de är låsta i ett ideologiskt, rasistiskt projekt som har ett enda syfte: att få bort alla som inte tillhör majoritetssamhället ur Sverige.

Fru talman! Det är inte bara kortsiktigt och ansvarslöst, utan det är skamligt. Sverige förtjänar mycket bättre. OECD:s senaste rapport visar att Sverige redan går mot en demografisk kris med färre som arbetar och fler som behöver omsorg. Det sista Sverige behöver är med andra ord att förlora arbetskraft.

Ändå vill regeringen lägga 1,4 miljarder på att driva ut dem som håller landet igång. Det är inte bara omoraliskt, utan det är samhällsekonomiskt vansinne. Hur kan Johan Forssell motivera att hans regering lägger över 1 miljard på att bli av med människor samtidigt som skolor går på knäna, vården blöder, tryggheten urholkas och äldreomsorgen skriker efter personal och vi dessutom har bostadsbrist?

Fru talman! Detta är en politik som inte bygger ett land utan monterar ned det.

(Applåder)

I detta anförande instämde Samuel Gonzalez Westling (V).

Fru talman! Jag kan bara konstatera att jag inte en enda gång har hört statsrådet nämna afrosvenskar eller muslimer, trots att flera debattörer har nämnt den gruppen som särskilt utsatt. Det vore lämpligt att säga exakt vad man tänker göra för att skydda den gruppens mänskliga rättigheter.

Låt oss tala klarspråk: Regeringen och SD står för en stor del av den polarisering vi pratar om. Det är väldigt viktigt att man också tittar inåt.

Hatbrotten mot afrosvenskar har ökat med 29 procent på ett enda år, men bara 5 procent av anmälningarna leder till åtal. Vad säger det? Att våra liv, vår trygghet och vår mänsklighet inte räknas. Men det handlar inte bara om statistik. Det handlar om människor. Det handlar om namn, om ansikten, om liv som släcks i skuggan av samhällets likgiltighet. Och det mest skrämmande är inte hatet från rasister och extremister, utan det är tystnaden från makten. Vi pratar om afrosvenska muslimer. Makten säger inte ett enda ord om den gruppen.

Det som jag och mina kollegor belyser här i dag är ett rättssäkerhetsproblem, ett människorättsproblem och ett demokratiskt problem som vi som lagstiftare inte längre har råd att blunda för. Det handlar om hur våld, hot och hatbrott mot muslimer och afrosvenskar och andra rasifierade i Sverige gång på gång förminskas, bagatelliseras eller ignoreras – särskilt när förövaren är högerextrem rasist och tillhör majoritetssamhället.

Det är också ett säkerhetsproblem, fru talman. Vi vet att när gärningsmannen är muslim talas det om radikalisering, terrorism och säkerhetshot. Men när gärningsmannen är vit och högerextrem talas det om psykisk ohälsa, ensamvargar och individuella trauman. Denna asymmetri är inte bara orättvis; den är livsfarlig. Den undergräver tilliten till rättsväsendet.

Låt mig avsluta med det här: Jag står inte här i dag enbart som riksdagsledamot. Jag står här för de barn som lär sig att tystnad är ett sätt att överleva, för de föräldrar som måste förklara för sina barn varför deras efternamn gör dem misstänkta, för de afrosvenska och muslimska kvinnor som varje gång de ska föda barn riskerar att inte bli lyssnade på och därmed riskerar livet och för de muslimer som hotas, hatas, trakasseras och avhumaniseras och bär sin smärta i tystnad medan staten vänder bort blicken.

Ta ansvar och svara! Vad tänker ni göra för att skydda de här människornas rättigheter?

Fru talman! I dag står jag här inte för att läsa upp ännu ett formellt anförande utan för att väcka vårt kollektiva samvete. Det här är inte en vanlig interpellation; det är ett nödrop. Jag är trött på att år efter år stå här och prata om de här sakerna och behöva ropa om det uppenbara.

Jag kommer att fokusera på afrosvenska muslimer. Afrosvenska muslimer i Sverige behandlas som mindre värda och som andra klassens medborgare.

Jag är trött på att läsa DO:s rapporter och andra rapporter som bekräftar det vi redan vet, nämligen att våra barn mobbas, misstänkliggörs och avhumaniseras i skolor som påstår sig stå för jämlikhet. Jag är trött på att kvinnor i hijab misshandlas, trakasseras av rasister och diskrimineras på arbetsmarknaden. Jag är trött på att moskéer skändas och bränns ned och att hatbrott ökar. Det här sker utan att någon i regeringen över huvud taget reagerar. Så länge Sverigedemokraterna är nöjda är tystnaden total.

Jag är trött på myndigheter som socialtjänsten i Göteborg. Vi såg i veckan att de i all offentlighet i sitt så kallade utbildningsmaterial använt sig av rasistiska nidbilder som historiskt använts för att avhumanisera svarta människor. Det är inget annat än en skandal och förödmjukelse. Det är en påminnelse om hur djupt normaliserad rasismen är även i de rum som säger sig vilja hjälpa. Men så länge Sverigedemokraterna är nöjda är tystnaden total.

Vi kan även tala om arbetsmarknaden, där meritokrati sägs råda men där hudfärg i praktiken avgör vem som får chansen och vem som sorteras bort. Det visar en rapport från Uppsala universitet. Afrosvenskar som är födda i Sverige och har tre års högskoleutbildning har nästan 50 procent lägre disponibel inkomst än andra svenskar. De få afrosvenskar som når chefspositioner får i snitt 25 procent lägre lön än sina kollegor.

Detta är inte bara diskriminering, utan det är systematisk utestängning från inflytande, trygghet och framtidstro. Det är den strukturella rasismen i dess mest konkreta form.

Fru talman! Rasismen slutar inte vid skolporten eller arbetsplatsen. Den följer oss ända in i vården. En studie från Uppsala universitet visar att afrosvenska kvinnor diskrimineras i svensk mödravård. De vittnar om att deras smärta ignoreras, att deras oro förminskas och att de stereotypiseras just när de är som mest sårbara. Det är inte bara respektlöst; det är en fråga om liv och död. Att vara en svart muslimsk kvinna i Sverige och gravid innebär att inte kunna lita på att man blir lyssnad på ens när livet står på spel. Men så länge Sverigedemokraterna är nöjda är tystnaden total när det gäller också den frågan.

Hur många barn ska behöva kallas n-ordet i skolan innan regeringen agerar? Hur många kvinnor ska nekas arbete på grund av sin tro innan ni agerar? Hur många moskéer ska brännas? Hur många hot ska ignoreras?

Jag får bära ett personlarm vart jag än går. Det finns folk som hatar mig, men inte på grund av min politiska övertygelse utan på grund av min hudfärg. Många andra utsätts för det här hela tiden, fru talman.

Låt oss tala klarspråk: Sverige bryter varenda dag mot FN-konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering, enligt FN:s upprepade kritik. Det är inte bara ett etiskt haveri, utan det är också ett statligt godkänt övergrepp på människovärdet. Det är inte ett minoritetsproblem, utan det är en moralisk kollaps som vi ser i dag i Sverige.

När staten tillåter att människor behandlas olika på grund av hudfärg eller religion är idén om mänskliga rättigheter inget annat än en vacker lögn. Därför frågar jag statsrådet vilka konkreta, inte symboliska, åtgärder som vidtas mot strukturell rasism och specifikt islamofobi och afrofobi. Kommer regeringen att ta fram en nationell handlingsplan specifikt mot islamofobi och afrofobi? När i så fall?

Herr talman! Jag svarar direkt. Vänsterpartiet tycker att människor som bryter mot lagstiftningen ska lagföras i enlighet med lagen. Det är svaret på frågan. Men Vänsterpartiet tycker inte, som Moderaterna, att människor som är oskyldiga – familjemedlemmar som varken har ingått i någon kriminell miljö eller begått något som helst brott – ska straffas för brott de inte har begått. Det är skillnaden mellan Vänsterpartiet och Moderaterna.

Moderaterna vill straffa oskyldiga människor. Det är kollektiv bestraffning. Moderaterna vill göra barn hemlösa. Det strider mot svensk lag och mot barnkonventionen. Moderaterna gör människor fattiga.

Det är 29 procent av de ensamstående låginkomsttagarna som inte får äta sig mätta i Moderatsverige. 27 procent kan inte betala sin hyra i Moderatsverige. 60 procent oroar sig för att inte klara räkningarna för nästa månad och för att inte kunna bo kvar i sina lägenheter. För oss i Vänsterpartiet är detta inte trygghet.

Vi vill skapa trygghet, där människor som jobbar varenda dag och kämpar för att överleva ska ha ett tryggt hem att gå till. Vi vill skapa ett samhälle där barn inte ska behöva oroa sig för om de ska ha någonstans att sova nästa dag eller nästa månad. Vi vill skapa ett Sverige där pensionärer som har jobbat hela livet för att bygga Sverige inte ska vara tvungna att välja mellan att antingen köpa mat eller betala för sin medicin. Detta är trygghet för oss i Vänsterpartiet, till skillnad från Moderaterna.

Det ledamoten säger är bara tomma ord. Man pratar om levande städer. Vad är en levande stad om inte en stad där alla kan bo? Vad är en trygg stad om människor vräks från sina hem och inte ens har råd att betala sina hyror? Det är inte det som är trygghet. För mig och för Vänsterpartiet är trygghet mycket mer än bara detta. Det är mycket mer än det fysiska också. Människor ska känna att de lever i Sverige med trygghet – ekonomisk, socioekonomisk och politisk, på alla möjliga sätt – så att de kan känna sig som alla andra svenska medborgare. I dag gör de flesta inte det.

Herr talman! Tack så mycket, David Josefsson – väldigt fina ord! Regeringen har presenterat en strategi med storslagna rubriker. Som jag nämnde talar man om levande, trygga och robusta städer – vackra ord, men tomma när de inte bärs upp av en politik som gör dessa ord verkliga för alla människor som bor i Sverige och inte bara för dem som är rika.

Man pratar om genomtänkt estetisk arkitektur. Jo, det är viktigt. Men låt oss vara mycket tydliga. En rättvis stadsutveckling är inte en estetisk fråga som handlar om ett dekorativt inslag i samhällsbygget. Det är en demokratisk skyldighet.

När man pratar om trygghet är det väldigt intressant för mig att veta hur Moderaterna tolkar vad trygghet innebär. Handlar det bara om det fysiska? Jag tänker: Hur kan det finnas trygghet när man har kollektiv bestraffning av barnfamiljer? Hur kan man kalla det trygghet när man har lagstiftningar som gör att barn vräks från sina hem? Hur kan man prata om trygghet när man gör fattigdom till det vanliga i Sverige? Flera hundratusen människor bor i fattigdom och kan i dag inte betala sina räkningar och sina hyror; de är oroliga för om de kommer att ha råd att bo kvar nästa månad. För mig är det inte trygghet.

Det är denna politik Tidöpartierna bedriver. Med dessa vackra ord bedriver man politik som går emot de vackra orden. Hur ska ni ha det? Ska ni göra som ni säger att ni ska göra, eller ska ni säga en sak och sedan göra något helt annat? Fattigdomen ökar. Pensionärerna har inte ens medicin. Då pratar vi om trygghet. Vad betyder trygghet för Moderaterna?

Fru talman! I dag diskuterar vi betänkandet om regeringens nya strategi för levande och trygga städer, CU16. Även om Vänsterpartiet inte har någon reservation har vi synpunkter, som jag tänkte framföra från talarstolen för att berätta var vi står i frågan.

Vi står i dag inför en avgörande framtidsfråga. Det handlar inte bara om hur våra städer ska byggas utan om vem som ska få plats i dem. Det handlar om vilka liv som ska rymmas i framtidens stadsrum, vilka röster som ska höras i stadsplaneringen och vilket ansvar staten är beredd att ta för att säkerställa jämlika livsvillkor i varje kvarter, varje torg och varje trapphus.

Regeringen har presenterat en strategi med storslagna ord som ”levande, trygga och robusta städer” Det är vackra ord, men de blir tomma när de inte bärs upp av en politik som gör dessa ord verkliga för alla människor och inte bara för dem som redan har resurser, trygghet och rörelsefrihet.

Fru talman! Bakom retoriken om framtidens stad döljer sig en tydlig ideologisk riktning: Staten tar ett steg tillbaka. Ansvar läggs på kommunerna. Marknaden får fortsätta att styra. Och ännu en gång förväntas de som har minst – barnfamiljer i miljonprogramsområdena, unga som hyr i andra hand och äldre med låg pension – stå först i kön till ett system som inte längre är byggt för dem.

Låt oss därför vara mycket tydliga. En rättvis stadsutveckling är inte en estetisk fråga. Det är inte ett dekorativt inslag i samhällsbygget. Det är en demokratisk skyldighet, en social rättighet och en politisk stridsfråga.

Just därför är vi i Vänsterpartiet starkt kritiska till att regeringen har raderat bort orden jämlikhet och hållbarhet från målsättningen för stadsutveckling. Utan dessa grundpelare kan vi inte tala om framtidens stad; vi kan bara tala om fortsatt ojämlikhet, fortsatt segregation och fortsatt marknadsdominans.

Fru talman! Vad är en levande stad om inte en stad där alla kan bo? Vad är en trygg stad om människor vräks för att hyrorna skenar? Vad är en robust stad om den vilar på sociala klyftor, ekonomisk osäkerhet och ojämlik tillgång till samhällsservice?

Vi vet att dagens bostadsbrist inte är någon naturlag. Det är resultatet av politiska vägval – en politik där staten har sålt ut det gemensamma, privatiserat allmännyttan, släppt bostadsmarknaden fri och prioriterat vinst före välfärd.

Vi vet att när staten kliver tillbaka fylls tomrummet av fastighetskapital, exploatörer och investerare. Då byggs det inte för behov, utan för avkastning. Då prioriteras exklusiva bostadsrätter framför hyresrätter, innerstad framför ytterområden och höginkomsttagare framför barnfamiljer med knappa marginaler.

Fru talman! Regeringen talar i sin strategi om trädgårdsstäder. Men vad hjälper trädgårdsidyller när människor inte har råd att bo i dem? Vad hjälper det när det saknas resurser till skolor, ungdomsverksamhet och kollektivtrafik? Vad hjälper vackra ord när segregationen cementeras i område efter område?

En stad blir inte trygg med fler övervakningskameror. Den blir trygg när människor känner framtidstro. Den blir trygg när barn inte vräks från sina hem. Den blir trygg när ingen lämnas efter. Den blir trygg när vi bygger broar mellan människor – inte murar mellan bostadsområden.

Fru talman! Vi i Vänsterpartiet säger: Nu räcker det med marknadens kortsiktighet. Nu räcker det med ojämlik stadsutveckling. Nu är det dags för staten att kliva fram, ta ansvar och bygga städer för människor och inte för marknaden. Därför behöver vi en ny nationell strategi där jämlikhet, hållbarhet och rättvisa är grundläggande principer – inte tomma fraser.

Storskaliga investeringar i ickevinstdrivna boendeformer som allmännyttan, kooperativa hyresrätter och kollektivhus måste stärkas. Vi vill se statligt stöd till kommuner för att bygga blandade bostadsområden där människor med olika bakgrund bor tillsammans och inte är separerade av klass, etnicitet eller bostadsform. Vi vill se ett barnperspektiv i stadsutvecklingen, där varje stadsdel planeras med barns trygghet, rörelsefrihet och framtidsdrömmar i centrum.

Vi vill se satsningar på offentliga mötesplatser som bibliotek, kulturhus, idrottsanläggningar och grönområden och inte fler shoppingcentrum och kontorskomplex. Vi vill att målet om hållbara städer återinförs och att det nationella målet omformuleras så att det uttryckligen syftar till att minska klyftor, bryta segregation och bygga social sammanhållning.

Fru talman! En stad är inte bara en fysisk plats. En stad är ett löfte – ett löfte om trygghet, om gemenskap och om möjligheter. Ett samhälle som sviker det löftet sviker inte bara sina invånare; det sviker framtiden.

Vänsterpartiet kommer aldrig att acceptera att bostaden reduceras till en vara, att stadsplanering blir en affärsmodell och att det offentliga rummet förvandlas till en plats där bara vissa känner sig hemma.

Vi kommer att fortsätta kämpa för ett Sverige där varje människa oavsett inkomst, bakgrund eller bostadsort har rätt till en trygg, jämlik och levande stad. Vi kräver en stadsutveckling byggd på rättvisa. Vi kräver ett samhälle där ingen hålls tillbaka och ingen lämnas efter. Det är så vi bygger framtidens stad.

Fru talman! Efter några mörka år med Tidöpartierna vid makten har jag insett att jag aldrig kommer att kunna påverka eller tala förnuft med en regering som så öppet visar sitt förakt mot vanligt folk. I dag väljer jag att i stället vända mig direkt till folket, till alla er som kämpar och betalar skatt men ändå inte får ihop livet, till alla er som bor i hyresrätt och undrar hur länge ni ska ha råd att bo kvar. Jag vänder mig till alla de barn som vräks från sina hem för att politiken sviker dem. Jag hoppas och tror att de flesta av er redan har både sett och förstått vad som sker i vårt land, men till dem som ännu tvekar vänder jag mig i dag.

Fru talman! Jag är här i dag för att prata om hyresrätt; det är dagens tema. I Sverige bor i dag hela 3 miljoner människor i hyresrätt. De fattigaste hushållen bor i hyresrätt, men alla som bor i hyresrätt är inte fattiga. Det är vanliga arbetare, lärare, sjuksköterskor och byggarbetare som bor i hyresrätt, vägg i vägg med pensionärer, studenter och arbetslösa.

Hyresrätten är en upplåtelseform för alla och en trygg boendeform omgiven av en social skyddslagstiftning till förmån för de boende – hyresgästerna. Det är en boendeform som inte kräver att du har sparat kapital eller tillhör en rik familj. Men tryggheten är under attack, fru talman, och attacken kommer från Rosenbad. Regeringen river ned och säljer ut. De skuldbelägger och hånar de mest utsatta. När människor vräks och barn tvingas flytta runt utan fast punkt i tillvaron väljer regeringen att skydda fastighetsägarnas vinster, inte hyresgästerna och deras hem.

Fru talman! En ny studie visar att de rika i dagens Sverige kan leva tio år längre än de fattiga. Klyftorna fortsätter att öka, och de har ökat i många år. De senaste åren har den höga inflationen raderat ut omkring tio års reallöneökningar. Hela arbetarklassens framsteg under ett decennium har kastats i soporna, med regeringens goda minne. Priserna på el, boende, mat och drivmedel har skjutit i höjden, men lönerna står stilla. Allt fler hushåll klarar inte längre sin grundläggande försörjning.

Kronofogden fortsätter att leverera nya dystra siffror. Statistiken förblir siffror utan ansikten, men bakom siffrorna finns verkliga människor. Tyvärr kan Tidöpartiernas representanter inte bry sig mindre. Bakom siffrorna över det ständigt ökande antalet vräkningar finns riktiga barn, som växer upp med en oro i magen över att nästa flytt inte ska bli till ett nytt rum – utan till ett härbärge. Där finns också den ensamstående mamman som inte längre kan betala vare sig hyra eller mat. Där finns de skuldsatta som hamnat hos Kronofogden för att de tvingats handla mat på kredit. Bakom siffrorna finns alla dessa tragiska människoöden.

Fru talman! Allt detta slår rakt in i hyresrätternas värld. Det är där krisen märks först. I dag lever över 330 000 fler människor i materiell och social fattigdom än för tre år sedan. Det är 170 000 fler som lever i allvarlig fattigdom. Fler än någonsin klarar inte längre av att betala hyran, köpa kläder till barnen och äta sig mätta.

Kronofogden menar att utvecklingen är oroande. Jag menar att den är skrämmande. Verkligheten runt omkring oss brinner, men regeringen blundar. Det är ett haveri. Det är ett gigantiskt svek. Jag behöver väl knappast nämna att alla de urspårade siffror jag nyss läste upp har tillkommit under den tid Tidöpartierna styrt Sverige?

Fru talman! Bland hyresgäster finns det en grupp som är överrepresenterad, och det är ensamstående med eller utan barn. Inom denna grupp är kvinnor överrepresenterade. De ensamstående männen bor nämligen i hög utsträckning i småhus, enligt SCB. När politiken väljer bort hyresrätten är det med andra ord framför allt kvinnor man väljer bort. Det är främst de som drabbas, och extra hårt drabbas ensamstående kvinnor med barn. Min killgissning är att det förmodligen aldrig har funnits en svensk regering som så tydligt som Tidöregeringen föraktar hyresrätten och samtidigt är fullständigt besatt av småhus. Kanske blir det inte tydligare än så här: En bostadspolitik av män, för män.

Fru talman! Den kris vi lever i är skapad av politiker som inte längre bryr sig. Som möglet på moset tog Tidöpartierna bort det bostadstillägg många behövde för att klara hyran. Med SD som pådrivare stoppade man dessutom det extra barnbidrag på 1 250 kronor som åtminstone lite skulle kunna hjälpa ekonomin för de mest utsatta. Kan det möjligen vara så att SD var rädda för att någon invandrare skulle få ta del av bidraget och därför valde att stoppa det?

Fru talman! Tidöpartierna sänker skatten och höjer subventionerna för de rikaste och försämrar skyddsnätet för alla övriga. Till folket vill jag säga: Det är svårt att förstå och omöjligt att acceptera. Låt oss samla vårt missnöje nästa höst och byta regering!

Fru talman! I tider av arbetslöshet, ökad fattigdom och fler vräkta barn är det bara hyresvärdarnas inkomster som Tidöpartierna värnar. Liksom föregående år tar högern i dagens betänkande ställning mot hyresrätten och mot vanliga människors möjlighet att få en egen bostad.

Vi har en regering som inte nämner allmännyttans viktiga roll i samhället, som saknar viljan att skydda hyresgäster mot slumvärdar och som saknar reformer som kan öka människors möjligheter till ett eget hem. Det är helt enkelt mycket som saknas, både i regeringens politik och i dagens betänkande.

Fru talman! I åratal har fastighetsägare plockat ut miljardvinster från hyresgästernas inbetalningar, och i många fall har de struntat i att underhålla sina hus. När tiderna under ett par år blir hårdare är det alltså hyresgästerna som ska straffas och hyresvärdarna vi ska tycka synd om. Det kan inte vara på allvar.

Att kräva hyresgäster på enorma hyreshöjningar så snart penningflödet avtar är inte bara fräckt, utan det är även usel förvaltning. Hur är det möjligt att alla pengar tog slut samma dag som lågkonjunkturen satte in? Lite borde väl ändå ha sparats till sämre dagar, kan man tycka.

Det är inte politikens roll att genomföra hyresförhandlingar, men det finns en gräns för allt. Hushållen har lidit nog. De ensamstående kvinnorna har lidit nog. Pensionärerna har lidit nog. Efter flera år av orimliga hyreshöjningar är det hög tid att vi börjar diskutera ett hyresstopp, en andningspaus för alla dem som verkligen förtjänar det.

Fru talman! I betänkandet Sänk tröskeln till en god bostad, som regeringen ofta hänvisar till när de försöker få oss att tro att de bryr sig om vanliga människor, fanns flera förslag om hyresvärdars krav på blivande hyresgäster. I dag bestämmer varje enskild värd vilka krav som ska gälla för en potentiell hyresgäst.

Alltför ofta ställs fullständigt orimliga krav. Det handlar inte bara om extremt höga inkomstkrav utan även om andra irrelevanta krav, såsom att arbetet inte får ligga för långt ifrån bostaden. Inkomster från till exempel a-kassa, sjukpenning och bostadsbidrag räknas inte heller hos många hyresvärdar. Jag menar att detta ger en oerhört hög tröskel in på bostadsmarknaden, men det är en tröskel som lätt kan brytas ned av den regering som verkligen vill.

Vänsterpartiet anser att inga hyresvärdar, vare sig allmännyttiga eller privata, ska kunna ställa orimliga inkomstkrav eller andra irrelevanta krav på tillträdande hyresgäster. En seriös regering skulle förstå hur viktig en sådan reform är för dem som i dag står allra längst från bostadsmarknaden.

Fru talman! De senaste årtiondena har ett stort antal hyresrätter, såväl privata som allmännyttiga, ombildats till bostadsrätter. Tidöregeringen har genom utredningen Fler vägar till att äga sitt boende klargjort att man vill att ännu fler ska säljas. Denna gång ska hyresrätterna omvandlas till ägarlägenheter. Jag har sagt det förr, men jag upprepar det gärna: Tidöregeringens besatthet av att äga är förödande för svensk bostadspolitik.

All politik från Tidöpartierna verkar ha som främsta syfte att attackera de mest ekonomiskt utsatta grupperna i samhället. Men i deras så kallade bostadspolitik blir detta extremt tydligt. Ombildningarna av hyresrätter motiveras med att ”fler ska kunna hyra ut i andrahand”.

Parallellt med utförsäljningsivern pågår en annan Tidöutredning. Den ska se över reglerna för privatpersoners uthyrning av ägda bostäder. Fokus i den senare utredningen är att den som äger en bostad ska kunna tjäna ännu mer pengar än i dag på sin uthyrning. Det är alltså ett förslag som ska ge ännu generösare skatteavdrag och ge ännu mer förtjänst genom ännu högre andrahandshyror.

Fru talman! Hur har de mage att kalla detta bostadspolitik? Det är ett enda stort hån mot alla som i dag står långt ifrån en egen bostad.

Vänsterpartiet anser att regeringen omgående bör slänga dessa två utredningar i papperskorgen, där de hör hemma. Kom ihåg, gott folk, att privatuthyrning aldrig kommer att skapa några nya bostäder och att färre hyresrätter aldrig kommer att lösa bostadskrisen.

Fru talman! Barnets bästa ska vara i fokus. Vi har barnkonventionen som lag i Sverige. Samhället har ett ansvar för att förhindra att barn blir hemlösa, men trots detta blir barn även fortsättningsvis vräkta i Sverige.

Med sorg i hjärtat läser jag i medierna om flerbarnsfamiljen i Malmö som vräktes efter att hyresnämnden slagit fast att den under de år den bodde i sin lägenhet blev försenad med två hyresinbetalningar. De båda hyrorna nådde fastighetsägarens konto två respektive fyra dagar för sent.

Jag läser vidare på Barnombudsmannens hemsida om vräkta barnfamiljer i extremt utsatta situationer. Små barn hamnar efter vräkningen i tillfälliga boenden som delas med personer som har missbruksproblem. Det är tillfälliga boenden som präglas av otrygghet, våld och droger.

Sedan läser jag Tidöpartiernas politik med samma sorg i hjärtat. För samtidigt som allt fler barn förlorar sina hem och sin trygghet levererar Tidöpartierna reformer som kommer att leda till ännu fler rättsvidriga vräkningar av barn. Med de lagändringar som följde efter propositionen Åtgärder för tryggare bostadsområden riskerar situationen att eskalera än mer.

Vänsterpartiet kräver att de hyresrättsliga reglerna ändras så att det inte är möjligt att vräka en barnfamilj innan den har ett fullvärdigt boende att flytta till. Det ska inte heller vara möjligt att vräka hushåll där det bor barn utan att först uppmana hyresgästen till rättelse och underrätta socialtjänsten. Regeringen bör också snarast återkomma med förslag på hur en familj som bott tillsammans med någon som förlorar kontraktet på grund av en brottslig handling kan bo kvar alternativt kan hjälpas till ett nytt permanent boende.

Vi kommer aldrig att ge upp kampen för ett Sverige där alla har rätt till ett hem. En regering som inte bryr sig om hur folk bor är en regering som inte bryr sig om folk, punkt. Därför, fru talman, yrkar jag bifall till Vänsterpartiets reservation 12.

Herr talman! Tack så mycket, David Josefsson, för gratulationerna, eller vad jag ska säga, till att jag blir den första vänsterpartistiska bostadsministern i nästa regering! Jag kommer att komma ihåg detta när jag kommer till Rosenbad.

Den här regeringen är så verklighetsfrånvänd att det är häpnadsväckande. David Josefsson nämnde en sak som jag tänkte adressera, nämligen att det inte är hans parti som har någon som har delat något antisemitiskt. Jag visste att detta skulle komma upp, och jag har svar på det.

David Josefsson, som kommer från Moderaterna, kan inte läxa upp mig eller någon vänsterpartist när det gäller rasism eller antisemitism, för David Josefsson och Moderaterna samarbetar med ett parti, Sverigedemokraterna, som är nazistiskt – som grundades på och fortfarande har en nazistisk ideologi. Vi vet att nazismen dödade 6 miljoner judar, så om det är någon som är antisemitisk är det nazisterna. David Josefsson skakar hand med nazister och jobbar med nazister varenda dag. Ska han stå här och berätta för mig om antisemitism? Nej, inte en chans i världen.

På tal om självinsikt är det något som David Josefsson och Moderaterna själva måste ha. Gå tillbaka och titta på vad er partiledare, statsministern, sa om Sverigedemokraterna för bara några år sedan! Jag har det på film. Att vända kappan och samarbeta med nazister och så stå här och peka på mig och Vänsterpartiet och säga att vi är antisemitiska är för mig verklighetsfrånvänt. Det kommer jag aldrig att acceptera.

Jag är stolt antirasist. I hela mitt liv har jag varit det, och jag kommer att fortsätta vara det, precis som varenda vänsterpartist.

(FÖRSTE VICE TALMANNEN: Jag får påminna om att ämnet för debatten är bostadspolitik, så att alla kommer ihåg det.)

Fru talman! Återigen, David Josefsson: Det är glädjande att veta att ni redan har gett upp och föreställer er att vi kommer att leda det här landet. Det kommer vi att göra – man kan vara hundra procent säker på det. Väljarna har tröttnat på den här regeringen och på en repressiv och dålig politik som påverkar varenda en som bor i det här landet, om man inte är miljonär eller miljardär. Ni har visat era kort nu. Folk har fattat; de har vaknat.

När det gäller kompromisslösheten finns det vissa saker som jag inte kompromissar om. Jag tänker som bostadspolitisk talesperson att bostaden är en mänsklig rättighet, precis som när vi pratar om vården och om utbildning eller skolan. Ingen skulle vilja se ett barn vänta ett eller två år på att få en bostad. Då skulle hela Sverige säga: Nej, det är inte acceptabelt. Men i dag kan människor få vänta i ett, två, tre eller fem år innan de får bostad. Det är inte acceptabelt. För mig är detta en mänsklig rättighet och något som jag aldrig kommer att kompromissa om.

Mänskliga rättigheter och rasism kommer jag aldrig att kompromissa om. Det är därför jag är hård när jag pratar med Tidöpartierna, för jag vet att ni driver en rasistisk politik och underminerar mänskliga rättigheter. Ni gör det omöjligt för människor att ha ett drägligt boende. Pensionärer som har jobbat hela livet är i dag hemlösa. Barn vräks från sina hem. Detta är något jag inte kan kompromissa kring.

Men som jag sa efterfrågar branschen en blocköverskridande överenskommelse om någon form av utökat och långsiktigt stöd för byggande av hyresrätter. Jag uppmanar regeringen att svälja stoltheten och sätta er ned med oss så att vi kan hitta ett sätt att finansiera byggande av bostäder som människor har råd med.

Fru talman! Jag vill vända mig till alla väljare och till svenska folket: Regeringen med Sverigedemokraterna i spetsen har svikit vartenda löfte som de hade när de vände sig till er och sa att ni skulle rösta på dem, eftersom de ville leda Sverige till något bättre.

Sverige har blivit sämre i varenda sektor i jämförelse med alla andra EU-länder. Sverige har blivit betydligt sämre. Det känner ni i dag i era plånböcker. Om man inte är miljonär har man det inte bättre. Då är livet betydligt sämre. Varje vecka vräks barn från sina hem. Folk saknar pengar och kan inte köpa mat för att äta sig mätta.

Om man säger det här till folk utanför Sverige så tror de inte på det.

Vi har långa köer inom vården. Kommunerna går på knäna. Ni har helt enkelt underminerat allt som man har byggt upp i över hundra år. Och nu fortsätter ni med nya repressiva åtgärder varje vecka, till exempel frågan om vandel. Ni underminerar yttrandefriheten och demokratin. Rasismen har normaliserats. Allting som ni lägger fram handlar om invandringen och invandrare. Det är det enda ni har att komma med.

Folket har fattat att ni har svikit och ljugit för dem. Många av dem som röstade på Sverigedemokraterna är hyresgäster. Ni har svikit varenda hyresgäst som har röstat på Sverigedemokraterna!

Inför nästa val vet ni väljare vad ni ska rösta på, och det är inte Sverigedemokraterna och Tidöpartierna, för de har svikit er.

(TREDJE VICE TALMANNEN: Jag påminner om att vi använder både för- och efternamn när vi tilltalar varandra i kammaren.)

Fru talman! Det gläder mig att höra att Tidöpartierna redan har gett upp och förutsätter att de kommer att förlora nästa val. Det gläder mig att regeringen har självinsikt. Det är bra!

Det känns bra att ni redan nu vet att svenska folket har tröttnat på er passivitet och dåliga politik. Man har tröttnat på att ni har dragit samhället hundra år tillbaka till något som påminner om 1800-talets Sverige. Folk har inte mat att äta! De lånar pengar för att betala hyran! Ni för en repressiv politik där ni underminerar hela den demokrati som vi har byggt upp under hundra år.

Folk är trötta, och det gläder mig att ni har självinsikten att Tidötiden är slut och att de rödgröna kommer att ta över. Då bygger vi Sverige som vi alltid har gjort. Då bygger vi Sverige till den välfärdsstat som vi har varit, det samhälle som hela världen har tittat på och ansett vara ett av de bästa länderna att leva i.

Så är det inte längre. Men ni har bara ett år kvar, och jag hoppas att ni har andra planer, för då tar vi över.

När det gäller rotavdraget nämnde jag i mitt anförande att Kommunal kallar reformen för fullständigt tondöv. Byggnads liknar förslaget vid en jättehungrig elefant som regeringen försöker mata med en jordnöt åt gången. Arbetsgivarsidan, Byggföretagen, säger i ett pressmeddelande att höjningen av rotavdraget inte kommer att vända krisen för bostadsbyggandet.

Alla dessa kan inte ha fel. Ni påstår att ni genomför den här reformen just för den här gruppen. Men de ser inte det här som en bra reform. 2 000 byggföretag har gått i konkurs, och 600 000 människor är arbetslösa. Då ska folk få rotavdrag, men man kan inte använda rotavdraget om det inte byggs några bostäder.