Vasiliki Tsouplaki

Fru talman! Tack, Peter Ollén, för svaret! Det verkar inte som om det är helt klart men att regeringen jobbar med frågan. Är det så jag ska tolka svaret?

Jag tänker att det är skillnad när det gäller forskning och biblioteksverksamhet. Det här är ju ett uppdrag att ta fram en AI-modell, och jag tänker att det är lite mer än pliktlagstiftningen. De som har lämnat in sitt material till Kungliga biblioteket, säkert med glädje, har ju inte kunnat förutse att det ska användas just för AI-utveckling.

Jag tycker att det är väldigt viktigt att det utvecklas en svensk språkmodell för AI-användning som offentlig sektor kan använda sig av, men då måste man också se till att upphovspersonerna får skäligt betalt. Jag tycker nog att även om det skulle visa sig att det är möjligt att använda EU-direktivet på det sättet är det moraliskt fel. Regeringen har ändå en skyldighet att se till att Kungliga biblioteket kan betala författare, journalister och så vidare för användningen av materialet, annars bygger vi liksom in en konflikt och en dålig känsla kring den här AI-utvecklingen redan från början. Det ska inte behöva finnas en motsättning mellan att ta fram en fungerande språkmodell på svenska och att se till att våra upphovsrättspersoner får rätt ersättning.

Om det inte går att lösa innan dess hoppas jag att det kan justeras i vårändringsbudgeten så att man inte kör igång utan att ha löst ut de här viktiga frågorna. Håller ledamoten med om det vore det toppen!

Fru talman! Jag hörde att Peter Ollén ville ha replik på mitt anförande tidigare och inte fick chansen. Därför tar vi ett litet replikskifte nu.

Det jag tänkte diskutera är ersättningen för utvecklingen av en AI-modell. Jag diskuterade den frågan tidigare med Peter Olléns kollega. Det lät som att det fanns nya besked.

När regeringen presenterade sin budget i september kom det massiv kritik från Tidningsutgivarna, Författarförbundet, Förläggareföreningen med flera. De påpekade att det inte fanns en finansiering i regeringens budget för den upphovsrättsliga ersättningen när det gällde utvecklingen av AI-modellen på Kungliga biblioteket. Men nu lät det som att ledamoten hade ny information. Det lät lovande, så jag vill fråga ledamoten: Har det hänt någonting nytt när det gäller möjligheterna till ersättning? Om det inte finns pengar i budgeten undrar jag om Kungliga biblioteket kommer att få hosta upp det här från någon annan del av sin finansiering. Eller hur är det tänkt att frågan ska kunna lösas?

Fru talman! Anledningen till att jag ställde frågan var att ledamoten i talarstolen sa att de har dragit åt finansieringen för att motverka fusk. Det var det jag reagerade på. Jag har full respekt för att man prioriterar olika i olika partier. Det är inga konstigheter. Det jag gång efter annan reagerar på när vi debatterar detta är att Sverigedemokraterna kommer med svepande anklagelser och felaktiga fakta och framställer det här som någon sorts socialdemokratisk konspiration när det faktiskt inte är så. Jag tycker att det behöver bemötas.

Jag känner inte till exakt hur många centerpartister det finns i Studieförbundet Vuxenskolans styrelse. Jag räknar inte på det sättet. Det jag kan konstatera är dock att alla partier historiskt sett har sett vikten av folkbildning. När man som parti engagerar sig i en fråga är det klart att det också finns ett intresse av att söka jobb inom den sektorn. Man brinner för frågorna. Det är därför alla partier utom Sverigedemokraterna genom åren har värnat folkbildningen.

Detta gäller också på folkhögskolesidan, där vi ser att det till exempel finns många religiösa folkhögskolor med rötterna i frikyrkorörelsen. Det här har ju varit en bred mobilisering från hela samhället, och under det senaste århundradet har vi byggt upp svensk demokrati parallellt med att vi har haft ett starkt civilsamhälle som har drivit de frågorna.

Politiker av alla partifärger har fått sin bildning genom studieförbunden och genom civilsamhället. Det är så man har lärt sig mötesprocesser och medlemsdemokrati. Sverigedemokraterna har inte den grunden. Det märks gång på gång när vi pratar om civilsamhället och om demokratifrågor att ni inte ser värdet av civilsamhället och inte förstår hur vi kan värna vår demokrati på bästa sätt.

I stället kommer det förslag om inskränkningar av demonstrationsfrihet och inskränkningar av mötesfrihet. Det kommer också stora neddragningar av bidragen till civilsamhället.

(Applåder)

Fru talman! Eftersom Jonas Andersson var lite selektiv med hur han beskrev studieförbundens verksamhet kände jag ett behov av att gå upp och komplettera för dem som lyssnar på den här debatten och att förklara att alla partier utom Sverigedemokraterna har en koppling till ett studieförbund. Antingen har man varit med och grundat dem eller så är man medlem i ett studieförbund.

Det är också så att de flesta andra föreningar i hela vårt land är anslutna till ett studieförbund för att de ska kunna genomföra sin studieverksamhet. Det handlar om föreningar inom kultur och idrott – det finns ett särskilt studieförbund för idrottsföreningarna. Det är också så att sociala föreningar och miljöorganisationer – i princip alla föreningar i Sverige – är anslutna till ett studieförbund.

När regeringen skär ned med en tredjedel av statsbidraget slår man hårt mot hela civilsamhället. Det är jag övertygad om att Sverigedemokraterna är mycket medvetna om. Jag är mer förvånad över att de andra partierna i regeringen har gått med på det här. De har faktiskt insyn i och en kunskap om vilken viktig verksamhet studieförbunden har – framför allt ute på landsbygden, som vi hörde. Där är man ofta den enda aktören som erbjuder en mötesplats – en arena – för människor att träffas på.

Vi hörde tidigare att det har betydelse ur beredskapssynpunkt. Det har också betydelse för sammanhållningen på en ort att det finns en plats där man kan få ställa ut sina tavlor efter genomgången akvarellkurs och där man kan anordna föredrag och litteratursamtal, bjuda in författare och så vidare.

Min fundering är nu om Jonas Andersson kan förklara för oss på vilket sätt man motverkar fusk genom att tvinga fram en nedstängning av 29 procent av landets studieförbunds lokaler. En tredjedel av statsbidraget har försvunnit. En tredjedel av lokalerna har stängts ned under den här mandatperioden. På vilket sätt motverkar det fusk?

(Applåder)

Herr talman! Vi får se om jag hinner svara på alla frågorna.

Ledamoten frågade tidigare om upphovsrätten. Där finns mycket för regeringen att göra. En del regleras på EU-nivå, och vi från Vänsterpartiet hade en rad ändringsförslag när direktivet från EU skulle bli svensk lag.

Vi tycker att den senaste utvecklingen är oroande när man inte har lyssnat in kulturskaparna i frågor om AI-utvecklingen hos till exempel Kungliga biblioteket. Det finns pengar från regeringens sida till en ny AI-modell, men man har inte avsatt medel till kulturskaparna, till dem som har skrivit det som AI-utvecklingen ska bygga på. Det materialet måste man få kompensation för som författare. Det finns mer för regeringen att göra.

Vidare var det frågan om studieförbunden. Vi hör ofta argumentet från regeringspartierna att de har satsat på barnen i stället, men vi visar i vår budget att man inte måste välja antingen folkbildning eller satsning på yngre. Man kan faktiskt göra både och, men då kan man inte sänka skatten för höginkomsttagare. Jag sa i mitt anförande att det handlar om 110 miljarder, och det är klart att man hade kunnat förbättra skolan för de pengarna. Man hade kunnat inrätta ett tvålärarsystem så att det finns två pedagoger i klassrummet som kan hjälpa alla barnen. Det finns en uppsjö av förslag på hur man kan använda de 110 miljarderna på ett mycket bättre sätt för att få fler att klara skolan.

När det gäller kulturintresse – det gjordes en mätning av detta nyligen av Myndigheten för kulturanalys – kan vi se att de flesta svenskar oavsett klasstillhörighet är väldigt intresserade av kultur. Hade de haft råd skulle de ha använt sina pengar till det, tänker jag. Men i stället ser vi att matpriserna verkligen har skenat. Det var detta jag försökte beskriva. Där har regeringen bara bjudit in till fikastunder med matjättarna. Man har inte tagit tag i den frågan på flera år. Det har straffat hushållen.

Herr talman! Jag tackar ledamoten för frågorna.

Jag tänker följande i fråga om bibliotekarieutbildningen. Det är vanligt att regeringar i högskolepropositionen riktar medel till olika delar av universitetsvärlden för att man vill utöka antalet platser, trycka på eller öka forskningen på ett område. Det är inte alls ovanligt, och det hade man kunnat göra vad gäller skolbibliotekarier. Vi lade pengar till detta redan under den förra mandatperioden.

Miljöpartisten Gustav Fridolin utredde frågan om bemannade skolbibliotek. Där framgick en siffra på hur många som saknades. Siffran var då kanske 1 500, och nu tror jag att man bedömer att 2 000 saknas. Vi tycker att både den förra regeringen och den här regeringen skulle ha börjat bygga ut utbildningen för skolbibliotekarier redan då. Det tar ju ett par år innan man är klar; det haltar. Om det sker många avhopp kan det vara bra om man kan få mer av riktade medel. Vi vet att många har svårare att klara sina högskolestudier, och då kanske det behövs lite extra stöd.

Sedan var det frågan om att snabbutbilda lärare. Det är en nödlösning eftersom det också råder en stor lärarbrist. Det är olyckligt om vi tappar på lärarsidan för att fylla upp på bibliotekariesidan. Självklart ska den som vill skola om sig ha möjlighet till det, men det är inte en långsiktig lösning.

När det gäller Skapande skola har det varit lite hattigt fram och tillbaka. Framför allt de fristående skolorna har genom åren haft svårt att söka stöd. Nu har man förenklat det, och fler skolor söker stöd. Men framför allt de privata skolorna har haft svårt att ta del av stödet. Garantin för scenkonst är något helt annat som snarare ska komplettera Skapande skola. Det är så vi har lagt fram våra förslag.

Herr talman! År efter år och i mätning efter mätning kan man se Sveriges klasskillnader återspeglas i människors kulturvanor. Den som har längre utbildning, tjänar mer pengar och bor i en storstad tar i högre grad del av kulturen än den som tjänar mindre, och detsamma gäller för deras barn. Samtidigt har vi här i riksdagen genom våra nationella kulturpolitiska mål slagit fast att alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet och att kulturpolitiken ska främja allas möjligheter till kulturupplevelser, till bildning och till att utveckla sina skapande förmågor.

Frågan är vilken taktik regeringen har för att nå dessa mål. Jobbar man kanske för att göra kulturen så billig som möjligt så att alla kan ta del av den? Eller siktar man kanske på att omfördela resurser från dem som har det gott ställt till dem som har sämre marginaler? Nej, herr talman, jag kan inte se att regeringen och Sverigedemokraterna gör något av det i sin budget. Snarare gör man tvärtom.

Sverige hör till de OECD-länder där den ekonomiska ojämlikheten har ökat mest sedan mitten av 80-talet. Regeringen har dock fortsatt att sänka skatterna med sammanlagt 110 miljarder under den här mandatperioden, vilket innebär att utrymmet för att satsa på hushållen och välfärden ständigt minskar. De som har fått de allra största skattesänkningarna är de som redan innan hade det väldigt gott ställt. De som tidigare hade svårt att ta med hela familjen på teater eller på ett biobesök kommer att behöva de få hundralappar de får i skattesänkningar till att finansiera sina ökade matkostnader. Det är realiteten.

Herr talman! Vänsterpartiet visar med sitt budgetförslag att en annan väg är möjlig – att det går att stärka välfärden, sänka arbetslösheten, satsa på klimatomställningen och ge hushållen bättre ekonomi och framtidshopp. Vi visar hur vi kan få kultur i hela landet och stärka föreningslivet och folkbildningen. Vi vet att det är nu vi måste agera för att våra barn ska växa upp med rätt förutsättningar. För oss är det självklart att kultur, idrott och friluftsliv gör barndomen bättre, tryggare och utvecklande. Vi ser att skolan har ett särskilt uppdrag att jobba kompensatoriskt och vara den arena där alla barn får de möjligheter som inte alla hemförhållanden kan erbjuda.

Regeringen och Sverigedemokraterna säger sig också vilja satsa på barn och bildning, men deras förslag är inte heltäckande. De är inte beredda att stärka alla delar, och jag vet inte om det beror på okunskap, brådska eller snålhet.

Vi kan till exempel titta närmare på satsningen på läsning, som är trumfkortet. Här görs mycket bra. Det görs satsningar på böcker och på bemannade skolbibliotek. Men trots att man har haft tre år på sig finns det inga extra pengar till att utbilda fler skolbibliotekarier, och då går inte reformen att genomföra. Vi ser också att de som ska lära barnen att läsa, lärarna, går på knäna på grund av större klasser.

I vår budget finns utöver mer pengar till utbildningsplatser för bibliotekarier också mer resurser till kommunerna och riktade pengar till folkbiblioteken för att få mer jämlik service över hela landet.

Vi fördubblar också litteraturstödet så att de som ska skriva böckerna, ge ut dem och recensera dem kan få bättre förutsättningar. Det senaste beskedet från regeringen är i stället att en del av det befintliga litteraturstödet specifikt ska gå till böcker som finns på läslistor som beställts av regeringen. Jag har inget emot att man ger pedagoger lästips, men jag tycker att man ska hålla sig borta från att rikta stöd till titlar som staten pekar ut. Det innebär dessutom mindre pengar till nya verk när mer kommer att fördelas till äldre favoriter.

Herr talman! Vi vill därtill se en nationell scenkonstgaranti som ger alla barn möjlighet att ta del av professionell kultur på skoltid. Det handlar inte främst om att skjuta till nya stora summor utan om att använda dagens medel smartare och se till att det finns ett nationellt system som underlättar för kulturarbetare, skolor, kommuner och regioner. I dag finns många goda lokala exempel på en kulturgaranti, men vi menar att regeringen behöver ta fram ett system som ger alla barn samma möjligheter.

Nyligen kom ny statistik från Myndigheten för kulturanalys. Den visade att få barn får gå på teater på sin fritid och att det är stor skillnad beroende på vilken utbildning ens föräldrar har och om man bor i stad eller på landsbygd. Det är inte rimligt att ett välfärdsland som Sverige fortsätter acceptera den här typen av skillnader år efter år.

Herr talman! Sammanlagt lägger Vänsterpartiet ungefär 1 miljard mer än regeringen på kultur, 900 miljoner mer på folkbildningen och 500 miljoner mer på övriga delar av civilsamhället, som idrotten, trossamfunden och friluftslivet. Som ni förstår går det inte att räkna upp alla satsningar, men kortfattat sagt räknar vi upp de flesta anslagen i kulturutskottets budget. Det behövs om vi inte ska få högre avgifter i idrottsföreningarna, fler uppsägningar inom kulturen eller fler nedskärningar inom folkbildningen.

Vi har förstås också framåtsyftande satsningar för att lyfta filmen, musiken, litteraturen, dansen och så vidare för att fler ska kunna ta del av dem. Inledningsvis kallade Alexander Christiansson från Sverigedemokraterna det orimligt, eller om det var oseriöst, när han såg våra budgetsiffror. Men jag hävdar att det här är både nödvändigt och viktigt. För oss är det viktigt att stärka alla delar av kulturlivet eftersom de hänger tätt samman.

Låt mig ta ett exempel på hur vi resonerar. För att få riktigt duktiga musiker i vårt land – vi hörde tidigare här om det svenska musikundret – behöver vi bygga en stark kedja från utbildningen för förskollärare till grundskolans musikundervisning, fritidsgårdarnas musiksatsningar och de estetiska ämnena på gymnasiet. Vi behöver de särskilda kurserna och programmen på folkhögskolorna. Vi behöver bättre tillgång till replokaler via studieförbunden. Vi behöver goda villkor för dem som ska studera på högskola. Vi behöver en upphovsrättslagstiftning som skyddar kulturskapare. Och vi behöver socialförsäkringar och en a-kassa som fungerar för alla kulturarbetare.

Tyvärr har vi en regering som i bästa fall duttar lite här och där med sina satsningar, men den skär också ned på centrala områden, till exempel studieförbunden, vilket vi fick höra om tidigare. Andra områden ignorerar man helt och hoppas att någon miljon till internationalisering ska fortsätta hålla det svenska musikundret vid liv och bidra till en fin Sverigebild, för det tycker man är viktigt.

Vi å vår sida ser att satsningar på offentliga institutioner, det ideella kulturlivet, de fria aktörerna och en stark konstnärspolitik hör ihop och stärker varandra.

I det här sammanhanget kanske jag behöver säga någonting om folkbildningen. Jag hade inte tänkt göra det, för vi har gjort det sjuttioelva gånger här i kammaren. Men jag måste nog för nytillkomna lyssnare ändå säga att Tidöpartiernas påståenden om att studieförbunden har fuskat till sig medel inte stämmer. Det finns personer som har lurat till sig pengar från studieförbunden, som har haft brister i sina uppföljningssystem.

Om det här hade varit en myndighet hade man fått mer pengar till förstärkning av it-systemen för att se till att ingen kan fuska till sig pengar som man inte har rätt till. Men så har man inte gjort i det här fallet. I stället har studieförbunden själva fått finansiera hela den utbyggnad av ökade kontroller som man har, och de har straffats med en tredjedel mindre i statsstöd.

Detta har sedan slagit rakt mot den infrastruktur som vi tidigare har kunnat vara stolta över. Alla kommuner har haft studieförbund. Nu finns 29 procent färre lokaler. Det är lokaler som har använts på ett väldigt fint sätt. Vi har hört exempel från oppositionen tidigare, så jag ska inte upprepa det. Men jag tycker att det är beklagligt att vi gång på gång får höra lögner här i kammaren.

Herr talman! Låt mig återgå till Vänsterpartiets förslag. Vi ser att det behövs en ekonomisk politik som hänger ihop med de mål och visioner vi har för samhället och för alla oss som bor här. Vi är övertygade om att många människor skulle må bättre om de fick vård. Därför jobbar vi för att korta vårdköerna.

Vi vet att kultur är viktigt för att människor ska få uttrycka sig, utvecklas och för att vi ska få en starkare demokrati. Då behöver vi satsa på det. Det är inte svårare än så.

Vi lyssnar på forskningen som säger att folkhälsan blir bättre om fler får tillgång till friluftsliv. Då ser vi till att lägga resurser på motionsspår och naturreservat. När arbetslösheten är hög och många unga saknar fullständiga betyg utökar vi platserna på folkhögskolorna. Vi ser problemen i samhället, och vi föreslår politiska lösningar. Det här finansieras såklart genom att vi samlar in mer skatter än regeringen. Vi tror att de som tjänar över 50 000 kronor i månaden klarar sig utan de skattesänkningar som regeringen och Sverigedemokraterna föreslår för nästa år. De har redan fått stora skattelättnader. Vi tror också på att beskatta bankernas övervinster.

Men, herr talman, Tidöpartierna har valt en annan väg. De är redan nöjda med statens insatser på en rad områden och tycker att vi kan fortsätta att sänka skatterna. De tycker att invånarna i kommunerna är kommunpolitikernas ansvar. Om skolan är dålig får de prioritera på annat sätt. Om inte folkbiblioteken får pengar är det kommunpolitikernas fel.

Det är också tydligt att man är övertygad om att en viss sorts människor behöver få det lite sämre för att de ska börja göra rätt för sig – att de behöver lite mera piska för att ta sig i kragen. Man säger ofta att det handlar om individuella tillkortakommanden för den som har blivit sjuk eller arbetslös. Ibland säger man faktiskt också att det är invandrarnas fel. Det förekommer en hel del också.

Man säger också att det finns en annan sorts människor, de som i stället behöver lite mer morot för att göra mer för samhället. De behöver större skattesänkningar för att vilja bo kvar i landet, eller för att jobba mer än heltid. De behöver också stora skattesubventioner för att inte anställa sin städhjälp svart. Det ska skattekollektivet vara med och finansiera.

Vi väljer lite olika, herr talman. Låt mig sammanfatta mitt budskap. Det spelar roll vilka som sitter i regeringen och vilken människosyn och ideologi de styrs av. Alla oppositionspartier har i dag visat en tydlig vilja att satsa på kultur, föreningsliv, folkbildning, idrott och friluftsliv. Jag hoppas att vi får chansen att omsätta våra förslag i praktisk politik nästa år.

(Applåder)

Fru talman! Att ”klara av” är lite svagt. Jag tycker att vi skulle ha tagit chansen att rusta public service-bolagen för framtiden. Det de framför allt har fört fram är att de behöver göra stora investeringar i ny teknik, säkerhetshöjande insatser och i det digitala för att ligga i framkant med sina playtjänster. Dessa investeringar kostar, och man kan inte nagga i kanterna när det gäller säkerhet eller det digitala eftersom publiken förväntar sig att det ska fungera. Då kommer andra delar av verksamheten att få stryka på foten, och det oroar oss. Därför är det olyckligt att Liberalerna på förhand har bundit upp sig att förhandla inom Tidöpartierna. Detta berör inte ledamoten, men hon får chansen i nästa replik.

Det finns andra frågor där jag hade räknat med att Liberalerna skulle tycka som vi. I skrivningarna nu står det om jämställdhet och mångfald och att public service ska spegla hela landet. Vi tycker att man också ska spegla variationen i Sveriges befolkning. Jag vet att ledamoten brinner för funkisfrågorna, och jag tänker att det hade varit den normala liberala positionen att backa upp denna typ av skrivningar nu när mångfalds- och jämställdhetsmålet stryks. Kanske har jag en gammal bild av vad Liberalerna är för sorts parti, men jag tycker att det är ledsamt att vi inte kunde komma överens i denna fråga.

Min fundering till Malin Danielsson är därför: Var det så klokt att ha med public service-frågan i Tidöavtalet? I annat fall hade ni kunnat vara fria att driva en egen partilinje. Eller är det så att detta numera är er partilinje?

Fru talman! Jag tänkte att vi skulle fortsätta borra i budgetfrågorna.

När det gäller finansieringen för SVT, UR och SR finns det ett särskilt konto för de särskilda skattemedel som samlas in. I dagsläget finns det runt 4 miljarder där, och det finns alltså ett stort överskott på detta konto. När vi från oppositionen pratar om att mer medel skulle kunna gå till denna finansiering pratar vi inte om pengar som konkurrerar med satsningar på till exempel vård eller skola; jag tror att det är viktigt för åhörarna att förstå detta.

Jag har funderat på varför Tidöpartierna inte har velat se till att bolagen får den finansiering som de menar krävs för framtiden och för de kommande utmaningarna. Malin Danielsson tog upp många viktiga frågor gällande beredskap, tillgänglighet och att nå ut till hela landet. Det låter som att vi är överens om uppdraget i stora delar. Min fundering är hur det kommer sig att Liberalerna har landat i ett budgetförslag som innebär en underfinansiering framöver när pengarna finns och när man faktiskt inte behöver ställa en satsning mot andra budgetposter.

Jag är lite ovan vid att Liberalerna står på andra sidan i public service-frågorna. Jag funderar på om Malin Danielsson vill resonera lite grann kring om det var så klokt att ha med public service i Tidöavtalet. Jag uppfattar det som att detta har bundit upp Liberalerna och att de har behövt förhandla separat inom Tidöpartierna och inte har haft utrymme att närma sig oss andra fyra partier. Det har försvårat den budgetöverenskommelse som jag tycker att vi hade kunnat nå tillsammans. Jag hoppas att ledamoten har ett resonemang att bjuda på när det gäller den frågan.

Herr talman! Det är ett stort beslut vi ska debattera här i dag. Det är stort för att det handlar om mycket pengar och för att det berör hela svenska folket och väldigt många anställda. I slutändan berör det även vår beredskap för kriser.

De beslut vi fattar om villkoren för public service-företagen, det vill säga Sveriges Radio, Utbildningsradion och Sveriges Television, ska gälla de kommande åtta åren. Två val hinner passera innan riksdagen får chans att säga sitt igen.

Tanken med denna långa tidsperiod var att public service-företagen skulle få möjligheter till långsiktig planering med de breda politiska överenskommelser som brukar göras. Det vi ser i dag är att bara fyra av riksdagens åtta partier står bakom den budget som ska gälla ända fram till 2034.

Jag tycker verkligen inte att det känns rätt att regeringen och Sverigedemokraterna går fram med ett så svagt förankrat förslag. Jag tänker på den debatt vi hade här tidigare om en folkomröstning. Där var sju av åtta partier överens om att vi inte ska ta väldigt stora beslut med knappa majoriteter. Jag tycker att det är väldigt olyckligt att man inte har ansträngt sig mer för att nå en bredare överenskommelse, för det här är ett beslut som ska gälla över två val.

Det är också väldigt speciellt att kulturministern inte är här för att svara på våra frågor, debattera och bära fram den första public service-lag som riksdagen någonsin har antagit.

Det finns en ganska bred samsyn om många av villkoren i propositionen och den nya lagstiftningen, men det hjälper ju inte om man i slutändan är oense om vad det kommer att kosta att genomföra förslagen.

Herr talman! Jag ingick i den parlamentariska kommitté som under ett års tid förberedde det nya regelverket. Jag tycker inte att vi fokuserade tillräckligt på hur public service-bolagen ska få rätt förutsättningar att möta framtidens utmaningar och att utvecklas i en tid med snabb teknikutveckling, ökad internationell konkurrens och säkerhetsutmaningar. I stället för diskussioner om vilka public service-tjänster landets invånare och skattebetalare behöver och efterfrågar har Tidöpartierna prioriterat frågor om bolagens påverkan på de privata aktörerna inom tv, radio och press.

Jag är orolig för att de nya begränsningarna och den otillräckliga finansiering som föreslås kommer att innebära förlorade år för public service, samtidigt som det inte leder till att den privata svenska mediemarknaden kan vinna marknadsandelar på det sätt jag hörde att Kristdemokraterna förespråkar. Det är inte främst public service-bolagens agerande som utmanar de privata aktörerna – även om det finns enskilda exempel, som de vi hörde om från talarstolen tidigare. Det är inte där de stora pengarna försvinner iväg, och det är inte där annonsintäkterna läcker ut.

Herr talman! För oss i Vänsterpartiet är en mångfald av medier med olika ideologiska inriktningar, geografisk spridning och en bredd av ägare viktigt att försöka upprätthålla. Det är en grundläggande demokratifråga att många olika perspektiv tar plats i det offentliga. God konkurrens kan också ge ökad kvalitet.

Det är dock viktigt att påminna sig om att public service-bolagen och de privata företagen delvis har olika roller och uppgifter. De privata bolagen gör sina vägval utifrån sina ägares intressen och kan inte avkrävas ansvar för att säkra hela Sveriges befolknings tillgång till nyheter, samhällsinformation, bildning och kultur. Detta är public service-bolagens uppgift.

Som lagstiftare och budgetansvariga i riksdagen är det vår uppgift att säkra att vi har starka public service-företag som kan tillhandahålla det här för alla våra invånare. Ingen annan kan ta det ansvaret.

Det behöver betonas att nyhetsförmedlingen från public service för en stor grupp i vårt land är den enda tillgängliga. Det kan bero på en funktionsnedsättning som gör att man inte kan tillgodogöra sig de privata mediernas nyhetstjänster eller en ekonomisk situation som gör att man inte har råd med en prenumeration på en dagstidning.

SVT och SR har också som enda utpekade aktörer ansvar för att förmedla nyheter på de nationella minoritetsspråken och på teckenspråk. Framför allt SR har haft flera andra språkredaktioner genom åren. Tillsammans med Utbildningsradion sänder man också nyhetsförmedlande program på lätt svenska och för barn och unga.

Allt detta är viktiga delar av att vara ett public service-företag i allmänhetens tjänst. Det är också en viktig pusselbit för en fungerande demokrati. Vi behöver välinformerade invånare, och det säkerställs genom en mångfald av medier.

För oss har det varit tydligt att mediestödet till pressen, vilket faktiskt ligger under konstitutionsutskottets ansvarsområde och inte kulturutskottets, och villkoren för public service är kommunicerande kärl. Starka public service-företag med lokal och regional närvaro ska balanseras mot bra villkor för lokalpress, rikstäckande tidningar, nischtidningar och samhällsmagasin.

Ett nytt mediestöd togs fram under samma period som vi arbetade med den nya regleringen för public service. Tyvärr blev det tydligt att regeringen och Sverigedemokraterna inte var intresserade av att lyssna in alla de kritiker som oroade sig för att färre tidningar skulle få ta del av det statliga stödet. Med en större budget och ett bättre regelverk hade man kunnat bibehålla och kanske till och med öka mångfalden och förekomsten av nyhetsmedier av hög kvalitet. I stället finns det tydligen en förhoppning om att en försämring av villkoren för public service ska gynna de privata bolagen inom radio, press och tv.

Herr talman! Ett exempel på hur vi anser att Tidöpartierna försämrar för tv- och radiopubliken i sina försök att gynna de privata aktörerna, vilket lyftes tidigare, är en ökad reglering av public service-företagens användning av externa internetplattformar. Vad kan då det vara? Jo, som vi hörde från Mats Berglund tidigare har konkurrensen om publikens tid ökat, och under de senaste åren har globala medieaktörer fått en större svensk publik. Det handlar förstås om strömningstjänster för film och tv-serier men också om plattformar för poddar och för användargenererat innehåll, till exempel Tiktok, Youtube och sociala medier.

Jag uppfattar det som att regeringens argumentation mot att public service-program ska finnas på de här platserna är tvådelad. Dels handlar det om en uppfattning att public service-programmen drar svensk publik till dessa plattformar och gör dem populärare, vilket gör att svenska annonspengar strömmar dit i stället för till svensk dagspress, reklam-tv och reklamradio. Dels tycker man att konkurrensen mellan privata bolags poddar och Sveriges Radios poddar är felaktig, vilket vi hörde här tidigare.

I propositionen förklarar regeringen att public services innehåll håller så hög kvalitet att det konkurrerar ut de privata bolagens produkter om det är tillgängligt för publiken på samma distributionsplattformar. Man ska därför inte vara lika tillgänglig framöver. Högerpartierna går därmed ifrån det marknadstänk som de annars värnar och som bygger på tanken att konkurrens skapar något positivt, det vill säga högre kvalitet. I det här fallet vill man i stället försvåra för lyssnare och tittare att hitta de bästa programmen. Är inte det konstigt, herr talman?

Från Vänsterpartiets sida är vi väldigt kritiska till skrivningarna om återhållsamhet och större restriktivitet på externa plattformar under de kommande åtta åren. Vi tycker att man saknar användarperspektiv och att det återigen är de privata bolagens intressen man har i fokus. Jag tycker inte att det är det vi är satta här för att ta hand om. Det är inte regeringens uppgift att försvåra för dem som finansierar public services innehåll, det vill säga alla skattebetalare, att hitta de program de har varit med och betalat för.

Vänsterpartiet anser att public service-företagen ska ha fortsatt goda möjligheter att hitta ny publik, framför allt unga människor. I åldersgruppen 8–19 är man på Tiktok; det är där man läser sina nyheter. Därför måste oberoende och sakliga nyhetsmedier finnas där och se till att den nya, uppväxande publiken får ta del av innehåll med hög trovärdighet och får syn på våra public service-bolag.

Under pandemin såg vi dessutom att de här tre bolagen var viktiga aktörer för att informera allmänheten och exempelvis hjälpa till att ställa om samhället utifrån restriktionerna.

Man kan alltså inte bara stirra sig blind på konkurrensfrågan, som Tidöpartierna gör, utan man måste också lägga andra värden i vågskålen när man utformar de här villkoren.

Herr talman! Vi ser att public service-företagen ekonomiskt sett har haft tuffa år under den innevarande tillståndsperioden. Som enda parti ville Vänsterpartiet ha en högre medelstilldelning för perioden 2020–2025, och vi ser nu att det var en riktig bedömning från vår sida. Pengarna hade behövts. Man har nämligen tvingats säga upp personal de senaste åren, och uppskattade program och redaktioner har avvecklats.

Vi hade som sagt hoppats att regeringen skulle sträcka ut en hand så att vi kunde förhandla fram en budget som fler kunde ställa sig bakom. Vår bedömning är att det förslag som nu läggs fram är långtifrån tillräckligt. Public service förväntas fortsätta ha ett nyskapande utbud med hög kvalitet, vilket låter jättebra. Man ska ha folkbildande ambitioner och en lokal närvaro. Men hur ska pengarna räcka till?

Vänsterpartiet anser att public service hade behövt riktade medel för beredskap och en stärkt digital infrastruktur för att klara både dagens och morgondagens utmaningar. Vi föreslår 350 miljoner kronor för den typen av insatser. Vi hade också velat se en högre procentuppräkning. Precis som regeringen föreslår vi 3 procent det första året, men sedan föreslår vi att det ska ligga kvar på 2,6 procent fram till de sista åren, då det ska ligga på 2,3 procent. Det hade gett bolagen de muskler de behöver.

Vi anser att man nu riskerar att minska intresset för public services utbud de kommande åren. Public service måste få fortsätta bygga ett starkt förtroende och ökad kännedom samt bidra till gemenskap, och då krävs det ekonomiska muskler.

Vi oroar oss också för att kulturuppdraget kommer att försvagas. Det gäller framför allt nyproduktion av svenskt drama och svensk film, som är väldigt kostsam och där framför allt SVT pytsar in pengar. Vi får även medhåll från en rad remissinstanser – alltifrån Försvarsmakten, som jag pratade om tidigare, till Kulturrådet och branschorganisationen Film- och TV-Producenterna.

Herr talman! Jag inser att jag har pratat länge, men jag måste faktiskt prata lite till. Jag hoppar till slutet av mitt manus och tar upp frågan om programverksamhetens innehåll, där jag vill prata lite om jämställdhets- och mångfaldsperspektivet.

I förslaget från regeringen och Sverigedemokraterna finns det förändringar av skrivningar. När det gäller att public service ska spegla förhållandena i landet kommer begreppet ”en variation i befolkningen” att bytas ut mot ”hela befolkningen”. Jag vet att tidigare debattörer också har varit inne på det här, men jag vill klargöra vår synpunkt.

Det här kan för de flesta åhörare verka som en obetydlig förändring, men Sverigedemokraterna beskrev det tidigare i debatten som en stor seger mot identitetspolitik – jag tror att woke var det begrepp som användes – och kvotering.

Vi i Vänsterpartiet, och många med oss, menar att public service för att skapa ett programinnehåll som hela befolkningen har förtroende för måste kunna spegla hela befolkningen – med den variation som finns. Det finns exempelvis minoritetsgrupper som är väldigt kritiska till den här förändringen, och det gäller även funkisrörelsen. Jag tycker att det här visar hur viktigt det är att de här begreppen får vara kvar.

Jag yrkar bifall till reservation 1, som handlar om just detta.

Vi får reda ut lite mer om ekonomin senare – kanske i ett replikskifte med Liberalerna, som står näst på tur på talarlistan.

(Applåder)

(forts.)

Herr talman! Nu börjar vi närma oss någonting här. Vi har haft replikskiften i närmare två timmar. Oppositionen har försökt att klämma regeringspartierna på: Vad är det som ska bort? Nu får vi svar här att det kanske är sport och underhållning. Det är de sakerna som man kanske får kapa när pengarna till exempel ska räcka till beredskapsuppdraget.

Det som har förmedlats av till exempel Försvarsberedningen, som var enig i sitt betänkande, är att det behövs en bredd i programutbudet för att locka tittare till public services utbud. I händelse av kris och krig ska man veta att de kanalerna finns. Man är bekväm med och hittar deras plattformar och deras information.

Det breda uppdraget är också en del i beredskapstanken. Är det så att man aldrig har tittat på public services program är det väldigt liten chans att man hittar dit när det verkligen gäller. Det är en del i det breda.

Det handlar också om, som ledamoten påpekade, att allmänheten är med och finansierar det. Man betalar sin särskilda skatt varje månad. Kan man då inte förvänta sig att man ska få titta på fotbolls-VM eller att man ska få ta del av Melodifestivalen, som är ett dyrt arrangemang?

Är det inte rimligt att svenska folket ska få ett brett utbud så att det finns något för alla smaker? Annars finns det inte någon mening med att man ska vara med och betala. Då minskar också betalningsviljan. Här binder man ris åt egen rygg om man börjar nagga i det som är sport och underhållning, som ledamoten är inne på.

Jag vill komma tillbaka till kostnaderna för höjd beredskap och det som är kritik från väldigt tunga instanser. Det handlar om Försvarsmakten och Totalförsvarets forskningsinstitut.

Herr talman! Jag vet inte riktigt vilken ända jag ska börja i, för det var mycket att hantera. Konkurrensfrågan i fokus, har jag skrivit i mina anteckningar. Jag tror att jag får prata om det i mitt huvudanförande i stället. Mycket av det Hans Eklind pratade om handlar om relationen mellan de privata medierna och public service. Det är något som vi har diskuterat i kommittéarbetet och där vi tycker väldigt olika. Jag får fördjupa mig i det sedan.

Men något som jag skulle vilja stanna upp vid lite grann är den skillnad i ansvar som public service och privata bolag har. Ansvaret måste ligga till grund för vad man tycker att det ska få kosta. Jag vet att Hans Eklind jobbar med ekonomiska frågor i vanliga fall och är noga med att man ska veta vart pengarna tar vägen. Det tycker även jag är viktigt. Då tycker jag att man kan fråga sig vad det kostar att vara ansvarig för att till exempel nå ut i hela landet med public service-utbudet och se till att viktiga meddelanden når allmänheten vid kris och olyckor. Det hör till den typ av uppgifter som bara de kan utföra. Vad kostar det att vara en del av totalförsvaret och alltid behöva kunna göra sändningar, även i kris och krig?

Nu har regeringen gått fram med ett förslag till budget där man ligger en bra bit under det bolagen har flaggat för att de kommer att behöva de kommande åren för att fullfölja dagens nivå på verksamheten och säkra framtidens teknik och säkerheten i systemen. Tunga instanser, myndigheter som Ekonomistyrningsverket, Regelrådet och Statskontoret, tycker att det finns brister i utredningens analys av konsekvenserna av det förslag som läggs fram. Man är orolig över att bolagen inte kommer att kunna leverera den säkerhet och beredskap som kommer att behövas i framtiden. Vi ser ett ökat tryck från desinformation och dagliga belastningsattacker, och totalförsvaret har ett stort ansvar. På Totalförsvarets forskningsinstitut är man orolig för att den kommande tillståndsperioden kommer att medföra ökade kostnader för public service, inte minst i och med förslagen på beredskapsområdet. Min fråga är hur Kristdemokraterna har förhållit sig till de här specifika uppdragen.

Fru talman! Jag tackar Alexander Christiansson för svaret.

Jag tänker att vi delar uppfattningen att det är väldigt viktigt att tilliten är hög och att alla väljargrupper tar del av nyheter och program från våra public service-bolag. Frågan är väl bara hur man ska öka tilliten och skapa förtroendet, och jag är inte riktigt överens med Sverigedemokraterna och regeringen i den frågan.

Jag är orolig att den typ av argumentation som vi har hört genom åren i den här kammaren, där man från Tidöpartier skickar signaler om att man inte litar på public service-bolagen och på granskningsfunktionerna, i sig ökar misstroendet och ökar osäkerheten i den här gruppen. Det är därför jag tycker att det är viktigt vilka signaler man sänder ut.

Jag instämmer i den kritik som Centerpartiet har framfört gällande hur vi ska använda resurserna, men om jag var övertygad om att det var fler rapporter den här väljargruppen behövde skulle jag säga: Yes, kör – mer forskning åt folket! Det skulle jag absolut göra. Jag tror dock att det är mycket mer betydelsefullt vilka signaler man sänder härifrån talarstolen genom sin retorik och sin argumentation.

Jag vill än en gång ge Alexander Christiansson chansen att härifrån kammaren berätta hur han ser på den verksamhet som bolagen bedriver i dag. Är det opartiskt, neutralt och sakligt? Eller hur uppfattar Sverigedemokraternas representant verksamheten i dag?

Fru talman! Jag ska fortsätta på spåret med granskningar.

Anledningen till att jag begärde replik är att jag känner att det är någonting som skaver när jag lyssnar på Alexander Christiansson. Jag känner inte riktigt att han tar ansvar för hur han kan bidra till ett ökat förtroende för public service i den här typen av debatter.

Med tanke på att det är Alexander Christianssons väljare som är de mest skeptiska är det olyckligt att han i sitt anförande här insinuerar att det kan hänga ihop med att det handlar om bolag som inte är opartiska och sakliga i sina program och nyheter. Så uppfattade jag hans anförande, och jag uppfattade att det är det som är argumentationen för att det nu behövs en särskild utredning för att belysa de här frågorna.

Det här är vad jag tror: Det skulle ha en mycket större betydelse för Sverigedemokraternas väljare att höra från sina representanter att de är trygga med att det finns en granskning – att det finns en granskningsnämnd och en genomlysning och att det finns revisorer och årsrapporter som visar att bolagen följer sina riktlinjer när det gäller saklighet och opartiskhet. Det tror jag skulle ha väldigt stor betydelse. Man litar helt enkelt på er, Alexander Christiansson. De väljare vi pratar om nu har låg tillit till myndigheter överlag, men de litar på Sverigedemokraterna.

Jag begärde replik för att jag skulle vilja höra Alexander Christiansson uttrycka sin uppfattning. Litar Alexander Christiansson på granskningsnämnden och på de underlag som vi har tagit del av under ett års kommittéarbete om den här frågan? Finns det annars kanske saker att ta upp gällande granskningsnämnden, eller var ligger problemet? Handlar det bara om att Alexander Christiansson behöver mer underlag för att övertyga sina väljare, eller var är det problemet ligger? Det här skaver för mig, fru talman.

Fru talman! Tack, ministern, för svaret! Jag förstår att det är kulturministern och inte Jakob Forssmed som är ytterst ansvarig för en del av de frågor jag ställer, så jag önskar att Jakob Forssmed tar med sig frågan om fler pedagoger till kulturskolorna till Parisa Liljestrand. Det skulle verkligen behövas en statlig insats för att garantera både fortbildning för befintlig personal och att fler pedagoger kan komma på plats. De tillfälliga medel som har funnits nu har hjälpt lite grann i de delar som ministern beskriver, men för att få en långsiktig stabilitet och korta köerna behövs större insatser från regeringens sida för att stötta kommunerna i detta.

Min andra fråga berör ett område som ligger ministern närmare, nämligen anläggningsfrågan. Jag lyfte i mitt anförande att det har funnits en bred enighet här i riksdagen om att få på plats någon typ av fond eller ett stöd liknande det som finns i Danmark för kommuner och föreningar som vill bygga. Nu uppfattar jag att regeringen liksom har gjort en halvmesyr av det här som har hamnat hos Centrum för idrottsforskning, där man får ett kunskapsuppdrag men inte det rådgivande och stöttande uppdraget för att få fler anläggningar på plats. Det stöd som finns hos Riksidrottsförbundet gäller ju för föreningar. Det är jättebra och når ut på ett bra sätt och skulle också kunna utökas. Men många kommuner har kanske inte byggt anläggningar på decennier och står inför stora utmaningar att göra plats för fler barn, och de skulle behöva stöd i att tänka nytt och göra spännande saker. När kulturutskottet besökte Danmark kunde vi se vilka väldigt häftiga anläggningar man får till med expertis från arkitekter och rådgivare.

Jag skulle vilja höra hur ministern ser på utvecklingen av något som liknar det danska LOA. Man har alltså gett det här centret lite resurser, men det finns ju en rapport från Centrum för idrottsforskning om att man vill göra mer. Hur ser ministern på det?

Fru talman! Vi hann ju ha ett litet replikskifte här tidigare, men vi hann inte riktigt avhandla alla frågor. Jag återkommer därför nu till ministern med de funderingar jag har när det gäller de här flaskhalsarna, som jag är orolig för. Det är en av våra stora invändningar från Vänsterpartiet: Vi är oroliga för att det inte kommer att komma in nya barn i systemet, så att säga, utifrån att det finns flaskhalsar.

En del i detta är de långa köerna till kulturskolan – vi kan hålla oss till kulturen här i första vändan. Tre av fyra kommuner har kö till kulturskolan. Det saknas pedagoger, det saknas lokaler och det saknas resurser hos kommunerna. Jag skulle vilja se att regeringen gav höjda generella statsbidrag till kommunerna så att de kan säkra sin kulturverksamhet. När kommunerna har det knapert är det ju det som är lagstyrt som får fredas medan kulturen och fritidsaktiviteterna, som inte är lagstyrda, får stryka på foten. Det skulle vara intressant att höra om det finns några sådana planer hos regeringen.

Det andra jag funderar på är utbyggnad av Kulturskoleklivet. Som jag nämnde i mitt anförande var Tidöpartierna med och stoppade utbyggnaden av Kulturskoleklivet, som skulle ha genererat fler kulturskolepedagoger som kunde korta köerna och ta sig an fler barn som vill lära sig spela ett instrument, dansa, sjunga och så vidare. Finns det planer hos regeringen på att utöka Kulturskoleklivet eller på andra sätt se till att det blir fler pedagoger som kan korta köerna?

Jag träffar ofta kulturorganisationerna. Senast var det Amatörteaterns Riksförbund, och de undrade varför en kulturförening som ATR, som engagerar många barn över hela landet i teater, inte kan ingå i systemet. Vill ministern se en utbyggnad på sikt så att även kulturintresserade barn kan nås av den här reformen?

Fru talman! Det finns jättemycket bra intentioner i det här, vilket jag också sa i mitt anförande. Problemet är väl att man inte får med helhetsbilden och inte bygger kedjan hela vägen.

Jag fick inget svar när det gäller sociala avgifter och kulturskolan. Jag som har kommit i kontakt med mycket kulturföreningar vet att man tycker att det är bra att kulturskolan är med. Men hur ser det ut med barnen som har ett kulturintresse? Det blir väldigt mycket fokus på idrotten både i regeringsarbetet och i ministerns inlägg här. Jag skulle vilja veta lite mer om detta, för många barn vill inte idrotta och tävla. De vill i stället göra något annat. Det här har ju varit kronjuvelen i ministerns arbete under mandatperioden, och risken är att andra satsningar inte får plats utan trängs ut – bland annat av de it-system som jag har beskrivit.

Jag vill också påpeka att det stöd som gick till RF för att bland annat utbilda ledare och rusta upp anläggningar var översökt med tre gånger pengarna. Behoven är alltså helt enorma, och jag skulle vilja se initiativ från regeringen när det gäller anläggningsfrågan. Det här har tröskats i många år, och det har som jag uppfattar det funnits en bred politisk samsyn kring att vi skulle ha en lokal anläggningsfond liknande den som finns i Danmark.

Frågan har utretts av flera ministrar, och nu finns det ett litet center som ska sprida information och kunskap. Men varför kan man inte få muskler och resurser att stötta kommuner och föreningar att utveckla nya anläggningar? Det behöver inte vara jättestora summor – vi ser att 250 miljoner kunde hjälpa till – men det vore ett smörjmedel från statlig nivå ut till kommunerna och föreningarna för att få fler anläggningar på plats som är tillgängliga och passar det framtida idrottandet. Det är där vi behöver se förändringar.

Jag saknar alltså fortfarande några svar från regeringens sida. Jag hoppas att de kommer i ministerns anförande senare i debatten.

Fru talman! Jag tänker att det skulle vara jättebra om det verkligen var så att dessa barn också kunde få en plats i en aktivitet. Det är det både vi och Socialdemokraterna lyfter här i debatten. När vi ser ut över Föreningssverige och Kulturskolesverige är vi väldigt fundersamma över hur detta egentligen kommer att gå till. Att man har rätt till någonting innebär ju inte att möjligheten alltid finns.

Det är därför jag lyfter fram bekymret med till exempel idrottsytor, där jag tycker att regeringen borde ha gjort mer. Vi hörde i tidigare inlägg att de 250 miljoner som Riksidrottsförbundet fick under den här perioden har gjort jättestor nytta. Det vi kan se när pengarna direkt går ut till organisationerna är att man gör väldigt mycket för ganska små summor.

Men när pengarna i stället binds upp i dyra it-system för att administrera kortet – olika it-system som ska prata med varandra och prata med föreningarnas system – är det självklart väldigt dyrt. Där hade vi velat se en annan konstruktion, där mer pengar hade kunnat gå ut i föreningslivet och gynna barnen och där mindre hamnade i de byråkratiska systemen.

Det gläder mig att ministern uttrycker att man har lyckats få ned de kostnader som tidigare har beskrivits i de underlag som vi har kunnat ta del av inför behandlingen av den här reformen. Mitt bekymmer är att man kan få motsatt effekt när det visar sig att det faktiskt är fullt i föreningarna och när köerna är så stora i kulturskolan.

Skulle ministern kunna säga någonting om det? Kommer ni att utöka satsningarna på Kulturskoleklivet så att vi får fler pedagoger? Kommer det att fortsätta satsas pengar så att man kan utbilda fler ledare? Friluftslivet vill till exempel ha ett annat upplägg när det gäller de sociala avgifterna så att de får lika villkor som till exempel idrottsrörelsen och kan rekrytera ledare på samma villkor. Det är sådana här saker vi saknar i reformen.

Fru talman! Skillnaderna mellan barns livsvillkor är stora i dagens Sverige. Alltför många växer upp under knappa förhållanden och utan möjlighet till en aktiv fritid. I dag på morgonen rapporterade Sveriges Radio att 189 000 barn lever med minst en förälder som har skulder hos Kronofogden. Siffran har ökat med 9 procent sedan 2022. Det är alarmerande siffror.

Vänsterpartiet välkomnar engagemanget för att stärka barns tillgång till en meningsfull fritid. Vi tycker att det är viktigt att frågan debatteras och att vi kommer fram till lösningar. Fritidskortet är faktiskt den fråga jag har debatterat allra flest gånger under min tid här i riksdagen. Jag har hela tiden haft en försiktigt positiv inställning och hoppats att det utredningsarbete som nu har pågått under några år skulle leda till att fler barn skulle få möjlighet till en fritidsaktivitet.

Tyvärr måste jag stå här i dag och räkna upp alla de brister jag ser med fritidskortet, så som det är utformat i reformförslaget. Det har förekommit omfattande kritik från olika håll både under arbetets gång och inför det färdiga resultatet. Kritiken har bland annat gällt att systemet är alltför krångligt utformat och att det inte omfattar alla barn. Kritiken handlar också om att flera olika typer av föreningar hamnar utanför systemet och att stora delar av de medel som avsätts för reformen kommer att behöva användas till administration i stället för direkt verksamhet. Bara Försäkringskassans del i systemet beräknas kräva 160 medarbetare för att kontrollera organisationer som redan är godkända i andra delar av vårt föreningslivssystem.

Jag tycker som sagt att grundtanken är god. Från Vänsterpartiet vill vi sänka de ekonomiska trösklarna för en föreningsaktivitet, men vi tror att det hade varit möjligt att lösa detta på ett annat sätt.

Fru talman! Utformningen av systemet innebär, som vi har hört tidigare, att barn som bor i hushåll som hade bostadsbidrag under förra året ska få ett högre belopp, 2 000 kronor i stället för de 500 kronor som gäller för andra.

Vänsterpartiet ser positivt på möjligheten för familjer med mindre ekonomiska resurser att få ett större stöd i och med att man gör denna differentiering. Samtidigt ska det sägas att det föreslagna beloppet är så lågt i relation till de ekonomiska försämringar som den sittande regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna har genomdrivit för de sämst ställda hushållen att dessa ändå kommer att få det betydligt sämre än tidigare.

Från den 1 juli förändras bostadsbidraget rejält. Bostadsbidraget är inte heller någon perfekt indikator på var behoven är som störst, då människor ibland tvingas välja att inte söka bostadsbidrag trots att de har rätt till det. Det är ett krävande bidrag, och risken att bli återbetalningsskyldig är stor och avskräckande. Det finns också de som trots en svag ekonomi inte har bostadsbidrag av andra skäl, till exempel för att deras boendesituation inte tillåter en ansökan.

Antalet mottagare av bostadsbidrag har dessutom minskat successivt genom åren, och prognosen säger att det kommer att fortsätta att minska. Det beror på att inkomstgränserna i systemet är för låga och inte heller räknas upp. Det innebär i förlängningen att den grupp som har rätt till det särskilda fritidskortet kommer att minska över tid, och jag tror inte att det var regeringens tanke.

Regeringen har i budgeten för 2025 trappat ned och fasat ut tilläggsbidraget i bostadstillägget. Under årets första sex månader minskas det från maximalt 2 100 kronor per månad till 1 300 kronor per månad. Från den 1 juli, alltså om några veckor, kommer det att avskaffas helt. Den som får det särskilda fritidskortet kommer alltså att få en mycket sämre ekonomisk situation än tidigare till följd av regeringens politik.

Samtidigt har kostnaderna för att delta i idrott ökat markant de senaste två decennierna, som vi har hört tidigare i debatten. Kostnaden för en huvudidrott har ökat med i snitt 68 procent sedan 2009 och ligger runt 9 400 kronor per år. Som ni förstår kommer man då inte jättelångt med fritidskortet. Kostnaderna skiljer sig förstås åt mellan olika idrotter och mellan var i landet man bor. Riksidrottsförbundet säger att det skiljer mellan 5 000 kronor och 25 000 kronor per år beroende på var man håller hus.

Av rapporterna från Riksidrottsförbundet framgår också att medlemsavgifter generellt är låga och att det är kostnaderna för resande och träningsavgifter som är höga. Inom vissa idrotter är det utrustningen som sticker ut, och läger och cuper står för en stor del av kostnaderna. Jag kan konstatera att det föreslagna systemet med fritidskort för 500 eller 2 000 kronor underlättar kostnadsbördan men är helt otillräckligt för en stor del av hushållen i dag.

Fru talman! Jag vill också säga någonting om bristen på idrottsytor och lokaler för att utöva idrott eller andra aktiviteter samt om bristen på ledare. Regeringen har delvis försökt hantera detta under de år som har gått av mandatperioden, men jag ser också att man har hållit tummarna för att det ska finnas stora mängder outnyttjade idrottshallar på skolorna.

Man har efterfrågat en rapport från Centrum för idrottsforskning. När den presenterades visade det sig – vilket många av oss som har varit kommunpolitiker redan kunde säga – att tillgängligheten till dessa idrottsytor generellt redan är god för idrottslivet. Däremot är de inte alltid anpassade efter de olika idrotternas behov, och det är svårt att hitta lediga tider för barnaktiviteterna.

Vad behöver vi mer ta upp? Det finns så många bekymmer med det här. Nu har vi pratat mycket om idrott. Vi behöver också prata lite om kultur, för den andra stora verksamheten som förväntas ingå i detta system är de kommunala kulturskolorna. Många av dessa dras också med strukturella problem med långa köer och brist på pedagoger.

De partier som i dag utgör regeringsunderlaget stoppade faktiskt redan under förra mandatperioden utbyggnaden av utbildningsplatser för kulturskolepedagoger inom det så kallade Kulturskoleklivet. Risken är därmed stor att de avsatta medlen för reformer för fritidskortet kommer att gå till barn som redan har en plats i en idrottsförening eller en plats i en kulturskolekurs.

Detta innebär att man kommer att stärka ekonomin för de hushåll som redan i dag har råd med fritidsaktiviteter, men man kommer inte att kunna släppa in andra grupper som man säger sig vilja nå.

Fru talman! En annan brist i förslaget är att det inte gäller för alla barn utan bara för barn mellan 8 och 16 år. Det gäller inte heller för alla barn som är placerade i familjehem, eftersom man utgår från att barnet ska bo med sin vårdnadshavare. Den föreslagna åldersgränsen får bland annat effekten att barn som går i samma klass har olika rätt till fritidskortet. Det är ett bekymmer.

Vi ser också att utformningen är dåligt anpassad till kulturföreningarna, och jag tycker att regeringen inte riktigt har svarat på hur man ser på deras roll. Med tanke på att studieförbunden har tvingats skära ned mycket i sin musikverksamhet, som har nått en ung målgrupp, tycker jag att det är extra olyckligt att den frågan inte adresseras.

Sammantaget hör ni att bristerna i förslaget är för omfattande i förhållande till fördelarna. Därför landar jag i att Vänsterpartiet behöver yrka avslag på propositionen. Jag yrkar bifall till reservation 1.

Fru talman! Nu börjar tiden rinna ut, men jag tycker att jag också behöver säga någonting om våra förslag. Man kan inte bara stå här och klaga på regeringen om man inte har någon egen politik att kontra med, tycker jag. Vi har en mängd förslag. Jag kommer inte att hinna räkna upp allihop. Vi ser dock att ekonomiskt svaga hushåll framför allt behöver få förbättrade möjligheter till arbete med goda arbetsvillkor och rimliga löner.

För den som inte kan arbeta, eller av andra skäl har en svag ekonomisk situation, behöver det finnas robusta trygghetssystem för att säkerställa en god tillvaro och möjligheter för barn att ha en aktiv och meningsfull fritid. Vi ser att vi behöver höja bostadsbidraget och barnbidraget. Det är några av de förslag vi ser skulle ha större betydelse för barns livsvillkor och fritid än det föreslagna fritidskortet.

Vi ser också att dåligt fungerande marknader – som dagligvaruhandeln, elmarknaden och banksektorn – behöver regleras för att sänka de orimliga kostnader som hushållen i dag tvingas betala.

Jag sitter i kulturutskottet till vardags och får hoppa in här i socialutskottets debatt. I kulturutskottet gör vi en rad satsningar inom kultur och idrottslivet. Civilsamhällets villkor överlag behöver förbättras.

Jag hinner inte räkna upp alla förslag, men det finns många satsningar i vår budget som både når kulturskolan och idrotten och som även ser till att vi gör riktade satsningar till en barngrupp som står utanför på grund av otillgängligheten. Det gäller riktade satsningar till parasporten. Detta vill jag också lyfta fram, för det har inte nämnts tidigare i debatten att vi behöver se till att den gruppen får ökad tillgång till både kultur och idrottsaktiviteter.

Jag avslutar med att säga att jag också hoppas att vi ser en ökad dialog mellan staten och Riksidrottsförbundet när det gäller dessa höga avgifter, för föreningslivet behöver också göra sitt för att fler barn ska kunna vara med i idrottslivet.

(Applåder)

Herr talman! Jag tror inte att jag fick svar på frågan, men jag var nog lite otydlig. Jag ville veta på vilket sätt den här skatten kommer att komma åt de oegentligheter som har förekommit när det gäller metoderna, som har gjort att folk har hamnat hos Kronofogden och att människor känt sig lurade. På vilket sätt kan regeringens lagförslag komma åt dessa metoder, när det egentligen bara handlar om en skatt och bonuserbjudanden som innebär att man får en mugg eller ett örngott eller något när man tecknar en lotteriprenumeration? På vilket sätt kommer detta att hjälpa konsumenterna?

Det handlar faktiskt inte alls om att det ska bli lika nu, som Kristina Axén Olin säger, utan om att det ska bli olika. Det ska bli olika regler för olika typer av föreningar. Det är den principiella frågan vi vänder oss emot. Vi är partier som tycker olika om en massa saker, men här har vi enats om att detta är en förkastlig princip: att man säger att vissa föreningar ska ha en viss typ av utrymme men andra inte. Man pekar ut just partiers lotterier, som ska få helt andra villkor. Det är det vi tycker är konstigt, för att förtydliga detta.

Vi säger inte nej till att man ska märka ut om vinsterna från en lott går till M eller S. Vi säger att vi vill att det ska gälla fler. Vi vill att märkningen ska gälla även andra typer av föreningar. Det kan ju hända att jag inte vill stödja AIK:s lotteri för att jag är djurgårdare – det kan vara väsentligt för mig. Vi tycker att detta ska gälla för alla.

Om man spelar på ett nätkasino som drivs av ett bolag som sitter på Malta och inte följer vår svenska lagstiftning är det också, tycker jag, bra att man får reda på vilket bolag som står bakom. Det är detta vårt förslag handlar om. Det är därför vi säger nej till regeringens förslag när det gäller transparenskrav; vi vill ha det utökat.

Jag vill veta på vilket sätt man kommer åt metoderna med det här förslaget och varifrån siffran 50 procent kommer – den andel som enligt vad Kristina Axén Olin påstår går till Socialdemokraterna från till exempel Landlotten.

(Applåder)