Vasiliki Tsouplaki

Herr talman! Nu har vi debatterat i några timmar här, och det som har blivit tydligt för mig är att alla partier som har deltagit i debatten har sagt att de tycker att de metoder som Kombilotteriet och andra föreningar har använt sig av genom det telefonförsäljningsbolag som har anlitats har varit helt felaktiga. Det tycker jag att jag har hört från alla partier här i dag.

Problemet med den lagstiftning som nu läggs på bordet och som vi, hela oppositionen, vänder oss emot är att man inte angriper metoderna utan bara ska beskatta partipolitiska lotterier. Det som Kristina Axén Olin lyfter fram här – att människor har hamnat hos Kronofogden, att de inte har haft råd att betala de lotter de har abonnerat på eller att de egentligen inte ville köpa en lott när någon ringde och var påstridig – kommer man över huvud taget inte åt med förslaget om spelskatt eller bonuserbjudanden.

Det är detta som gör att vi tycker att det här är en charad och att det inte handlar om de riktiga skälen. Hade man velat göra de saker som Kristina Axén Olin och andra regeringsföreträdare har lyft fram här i dag hade man kunnat göra andra saker, till exempel mot telefonförsäljning, men nu blir det en skatt som helt enkelt bara ger Socialdemokraterna mindre intäkter.

Vi är helt överens om att det ska synas vem som står bakom en lott. Många partier har dessutom sagt att det vore bra om man fick reda på vem som står bakom andra typer av spel och nätkasinon. Vilka bolag är det egentligen som får intäkterna, eller är det en idrottsförening eller Bröstcancerförbundet? Det vore bra om man kunde få reda på ännu mer, säger vi från flera partier här i dag. Detta hade regeringspartierna också kunnat ställa sig bakom.

Min fråga är: Varifrån kommer de 50 procent som Kristina Axén Olin påstår att de små lotterierna betalade till Socialdemokraterna? Den siffran har jag aldrig sett.

Herr talman! Jag vill börja med att konstatera att vi inte hade stått här i dag och debatterat införandet av en skatt och andra begränsningar på partipolitiska lotterier om Moderaterna och Sverigedemokraterna hade lyckats väl med sina lotteriprojekt. Hade de haft intäkter i paritet med Socialdemokraterna hade det garanterat varit annat ljud i skällan.

Det är inte så många som har pratat om att också Moderaterna har ett lotteri, men jag såg att deras lotteriintäkter motsvarade mindre än 1 procent av deras intäkter. Enligt den utredning som ligger till grund för dagens lagförslag är Socialdemokraternas motsvarande siffra 14 procent. Det handlade för Moderaterna om 1,2 miljoner i vinst och för Socialdemokraterna om 24 miljoner. Jag tänker att det är bra att ha också de siffrorna uppe på bordet.

Tidigare talare har också återgett det som hände när regeringen gick fram med att man skulle titta på den här frågan, nämligen att Sverigedemokraternas representant i näringsutskottet sa just det som tidigare har citerats här: Det handlade om att dra åt kranen för finansieringen till Socialdemokraterna och göra förstamajtågen kortare.

Det finns alltså goda skäl för den debatt vi har här i kammaren i dag. Det handlar inte om några övertramp eller överdrifter, så som Moderaterna tidigare har framfört här i talarstolen, utan det är på grund av det som har sagts och gjorts i den här frågan tidigare.

Nu ser vi att det inte blev ett totalt förbud mot partilotterier, som Sverigedemokraterna hade hoppats, utan en skatt och flera andra försämringar. Men dessa förändringar kommer de facto att göra att nästan alla intäkter försvinner i och med den konstruktion som skatten kommer att få. Det har i kammaren i dag talats om att man inte vill betala skatt – jo, men här har vi en skatt som är utformad så att den bara slår mot de partipolitiska lotterierna och drabbar på ett annat sätt än exempelvis skatten mot nätkasinobolagen. Det finns alltså flera aspekter i detta som är väldigt problematiska.

Det som i praktiken nu kommer att hända är att olika organisationer som finns på samma lotterimarknad kommer att få olika villkor. Det är en ordning som inga högerpartier eller marknadsliberaler i vanliga fall förespråkar på andra marknader, men i denna fråga är man beredd att göra ett avsteg för att komma åt just finansieringen för ett motståndarparti.

För oss i Vänsterpartiet är det tydligt att de skäl som anges från regeringen till ändringarna i spellagen är svepskäl.

Man hävdar till exempel att lotterimarknaden är begränsad och att andra aktörer kommer att få ett mer fördelaktigt läge när det blir ett annat regelverk för partiers lotterier. Det tycker jag är en jättekonstig sak att påstå. Det är ju inte så att det bara finns en begränsad mängd lotter som får tryckas och säljas. En sådan lag har vi inte. Det finns heller inga kvoter för hur många lotter ett hushåll får köpa per månad så att det tar stopp när man har köpt sina lotter från Kombilotteriet och man inte kan köpa lotter från någon annan förening. Så är det inte.

Det är också tydligt att de organisationer som man med detta lagförslag säger sig vilja hjälpa, de som bedriver små och medelstora lotterier, inte alls är nöjda och glada över regeringens förslag. Det visar också att man är helt fel ute. Dessa organisationer är oroliga för att regeringen nu ska börja peka ut vad som är allmännyttigt. Partier ses visst inte som allmännyttig verksamhet. Man är också rädd att EU nu ska vilja ompröva också de andra lotteriernas undantag i spellagen.

Hade regeringen varit genuint bekymrad över de små och medelstora lotteriernas ekonomi hade man kunnat se över hela regelverket för att få en licens. Det har påtalats i åratal, för den här regeringen och för den förra, att den processen är både dyr och krånglig för en liten organisation.

Det är anledningen till att man gått ihop i det operatörsbolag som Sverigedemokraterna här försökte misstänkliggöra, Svenska Lotterier och Insamlingar. Organisationen har en mer än hundraårig historia. Det är inte Socialdemokraterna som har startat och drivit den, utan det är små organisationer som i över hundra år har gått ihop för att få hjälp att bedriva sina lotterier.

Skulle man göra som Alexander Christiansson sa här i talarstolen och sluta köpa deras lotter för att de får hjälp av ett socialdemokratiskt bolag att få ut dem försvinner en viktig del av dessa organisationers finansiering. Det handlar till exempel om Bygdegårdarnas Riksförbund, som ser till att det finns mötesplatser och ungdomsverksamhet i hela vårt land. Det är detta man uppmanar till – det behövde vi få sagt.

Hade regeringen och Sverigedemokraterna varit genuint intresserade av civilsamhällets ekonomi och villkor hade man inte heller plockat bort eller skurit ned det statliga stödet till en lång rad organisationer – jag har två gånger här i dag lyft Sveriges Konsumenter som exempel – när man med reformen säger sig vilja stötta och skydda konsumenter. Det är alltså inte sant.

Vänsterpartiet anser att politiska partier i allra högsta grad är nyttiga för allmänheten. Även de partier som finns på motståndarsidan tycker vi är viktiga i en demokrati. Vi representerar olika grupper och har med oss olika perspektiv in i den här kammaren, och det är viktigt att alla röster får höras. Vi tycker alltså att det är både olyckligt och omotiverat att särbehandla partier i den här lagstiftningen.

Både Sverigedemokraternas representant och Moderaternas representant har här i talarstolen fått det att låta som att Socialdemokraterna på egen hand på något korrupt sätt har fått igenom en lagstiftning som skulle gynna bara deras lotterier. Så är det absolut inte. När omregleringen av spelmarknaden gjordes – flera av oss som varit med i dagens debatt var med då – var det tydligt att alla utom Sverigedemokraterna ställde upp på det här upplägget. Att allmännyttiga lotterier skulle få dessa undantag var vi överens om. Sverigedemokraterna sa nej till telefonförsäljningen av lotter. Där har de bytt fot, men det var den reservation som fanns. Annars var vi överens. Att nu komma och säga att det är Socialdemokraterna som på något fuffensvis har ställt till det för alla andra föreningar och gynnat sig själva är direkt felaktigt.

Ursäkta, jag brukar inte vara så här upprörd i talarstolen. Men det blir man en sådan här dag när det faktiskt står mycket på spel.

Herr talman! Vi yrkar i dag avslag på regeringens förslag. Det betyder inte att vi från Vänsterpartiet tycker att spelmarknaden är problemfri, tvärtom. Det finns stora problem. Konsumentverket har fått in många klagomål kopplade just till telefonförsäljning av lotter, också från andra organisationer än Socialdemokraterna. Även om det inte hörs lika ofta i debatten är det många andra lotterier som har använt sig av samma telefonförsäljningsbolag som Socialdemokraterna gjorde med sina kombilotter.

För att gå till botten med detta, det vill säga det metodproblem vi diskuterade i det tidigare replikskiftet, behöver man också titta på telefonförsäljningen. Vi har föreslagit att det i stället för Nixregistret, där man kan säga att man inte vill bli uppringd av telefonförsäljare, ska finnas ett register där man kan anmäla att man vill bli uppringd – i övrigt är det förbjudet att ringa upp människor och sälja saker över telefon. Människor är stressade på telefon, och de gör inte övervägda val. Vi tycker att det finns många oseriösa aktörer inom branschen, och det rör inte bara lotterier utan en mängd andra typer av varor och abonnemang som säljs på det viset.

Vi beklagar att alla Tidöpartierna sa nej när förslaget kom till civilutskottet. Man har också sagt nej till våra tidigare förslag som skulle ge ett hårdare regelverk för de spelformer som är mycket farligare, där all forskning säger att de är de farliga spelformerna som kan leda till spelberoende. För nätkasinon, restaurangkasinon och sportbetting där vi har lagt fram hårdare förslag har man genom åren sagt nej.

Det här handlar om människor som får sina liv förstörda. Vi hörde tidigare i debatten att ungdomar får riktad reklam på sin 18-årsdag. När dygnet slår om mitt i natten dimper det ned en mängd reklamerbjudanden från spelbolag i mejlboxen hos nyblivna 18-åringar: Välkommen till vuxenlivet. Nu kan du börja spela bort pengar.

Det är sådant vi behöver komma åt. Det finns många kasinobolag som gång på gång bryter mot vår lagstiftning. Här behöver vi göra insatser.

Ett annat skäl som lyfts fram i lagförslaget är att man säger att man vill ta bort omotiverade villkorslättnader för politiska partier. Man syftar på att politiska partier uppbär partistöd, och därför har man inte samma behov som andra allmännyttiga organisationer av ytterligare inkomster. Det hänger ihop med hypotetiska resonemang om att om Socialdemokraternas lotter blir så olönsamma så att man lägger ned ska andra lotteriförsäljare få ökade intäkter. Om man bortser från den argumentationen bortser man också helt från andra allmännyttiga organisationer som också får offentliga stöd.

Kommer detta att bli nästa sak? Här finns också organisationer som får stöd, kanske från kommun, region eller departement. De kanske inte heller kommer att få sälja lotter. Det är den nedförsbacken man är orolig för. Det finns framför allt många idrottsföreningar som har höga offentliga stöd, men de vill ändå komplettera med lotteriförsäljning. Poängen med andra intäktskällor är att minska beroendet av offentliga stöd. När vi ser att regeringen plockar bort stöd efter stöd är det så viktigt för att öka friutrymmet för civilsamhället att man får sälja saker, till exempel lotter.

Herr talman! Jag ser att jag har dragit över min anmälda talartid, och en del är redan sagt av det jag hade tänkt att säga om remissinstansernas oro för lagutformningen.

Vi tycker att vissa delar är bra. Man tar upp frågan om informationskrav för partipolitiska lotterier. Det anser vi att man kan göra mer av, och det har jag nämnt i tidigare replikskiften. Vi tycker att alla som säljer lotter eller spel ska berätta vart vinsten ska gå. Det har vi en reservation om i dagens betänkande. Vi hoppas att om man menar allvar med transparensen och vill veta vart pengarna ska gå, kan man stötta vårt förslag och tillkännage för regeringen att det ska framgå vart pengarna ska gå oavsett om det är ett parti eller någon annan som säljer lotten.

Vänsterpartiet står upp för en politik som har både civilsamhällets och konsumenternas bästa i fokus. En sådan politik riktar inte ensidiga krav mot den ur både konsument- och folkhälsosynpunkt harmlösa del av spelmarknaden som upptas av de partipolitiska lotterierna. Det finns anledning att göra vissa förändringar, men inte de förändringar som regeringen och Sverigedemokraterna föreslår.

Jag yrkar bifall till reservationerna 1 och 2.

(Applåder)

Herr talman! Då ser jag fram emot att det nu kommer förslag från Sverigedemokraterna om att till exempel begränsa vinstintressena inom välfärden. Vi ser att det drar till sig väldigt många oseriösa aktörer, och nu ser vi också direkt gängkriminella inblandade i verksamheterna. Jag hoppas alltså verkligen att vi får se sådana förslag.

Sverigedemokraterna har ju helt ställt upp på regeringens politik när det gäller de här nyliberala reformerna. Vi ser också att ni har ändrat uppfattning när det gäller telefonförsäljning.

Om vi går tillbaka till omregleringen av spelmarknaden, som utskottet fattade beslut om för några år sedan, hade Sverigedemokraterna då en reservation där ni sa att ni inte ville se telefonförsäljning av lotter. Där kom man åt metoderna, men nu har ni släppt förslaget.

Vi lade fram förslaget i civilutskottet om att förbjuda telefonförsäljning eftersom vi ser att alla de här organisationerna, som ledamoten räknade upp från talarstolen, handlar om telemarketing. Det är telefonförsäljning som Spelinspektionen har kritiserat dem för. Om man vill komma åt metoderna hade det varit jättebra att ställa sig bakom förslaget.

Sverigedemokraternas ledamot svarade inte på varför man inte kan ge sig på metoderna utan i stället ger sig på hela fenomenet med partipolitiska lotterier. Vi tycker att det här slår väldigt konstigt, och vi tror att det handlar om någonting annat än just upprördheten över de äldres utsatthet, som man vill ge sken av.

Min andra fråga handlar om varför man, om man nu ser till konsumenternas bästa, har tagit bort det statliga stödet till dem. Jag ställer samma fråga som jag ställde till Liberalerna tidigare, för jag vet att det här är Sverigedemokraternas fråga, som ni har drivit mot regeringen. Varför har man tagit bort stödet till organisationen Sveriges Konsumenter? De skulle kunna stötta pensionärer och andra som har råkat illa ut på grund av oseriös telefonförsäljning och satts i en situation med abonnemang som de inte vill ha. Varför tar ni bort stödet till denna organisation?

(Applåder)

Herr talman! Jag tänker ta vid där Mats Berglund slutade och där Alexander Christianssons svar slutade.

Jag uppfattar inte alls att man är intresserad av att stävja allt fusk, alla oegentligheter och allt slöseri med skattemedel. Man riktar i stället in sig på organisationer och föreningar som har motsatt politisk åsikt mot Sverigedemokraternas.

Det har uppdagats en mängd fall i medierna, inte bara den här mandatperioden utan också tidigare mandatperioder, där vi ser hur vinstintresset i välfärden har lockat till sig oerhört många oseriösa aktörer. Det har varit organiserad brottslighet som har drivit vårdcentraler och vaccinationsmottagningar. Det plockas ut miljonbelopp ur sjukvården och skolan. Det finns så många exempel på detta.

På det här området finns inga förslag från Sverigedemokraterna fast det är uppenbart att det är organiserad brottslighet som utnyttjar människor som är sjuka och behöver vård. HVB-hem, där samhällets svagaste ska skyddas, har varit på tapeten den senaste tiden. Där finns gängintressen, där finns kriminella och där finns oseriösa bolag som plockar ut skattemedel som vi här har bestämt ska gå till vissa välfärdsändamål. Där säger Sverigedemokraterna ingenting, så jag tycker inte riktigt att det här håller.

(Applåder)

Det jag egentligen hade tänkt ta upp med Sverigedemokraterna är just telefonförsäljningen. Alexander Christiansson säger i sitt anförande att metoderna är problemet. Varför inför man då en skatt? Skatten kommer inte åt metoderna. Varför tar man bort bonusundantaget? Det kommer inte åt metoderna.

När Vänsterpartiet lägger fram ett förslag som skulle sätta stopp för metoderna med oseriös telefonförsäljning säger Sverigedemokraterna däremot: Nej tack, vi är inte intresserade av det lagförslaget.

Varför då?

(Applåder)

Fru talman! Tack, Malin Danielsson, för svaret!

Jag tänker att en av anledningarna till det höga tonläget i debatten i dag är diskussionen om regeringens syfte. Man argumenterar på ett visst sätt. Man vill skydda konsumenter. Man vill att allmänheten ska veta vart pengar går. Men man ser inte att det intresset faktiskt gäller brett. Man pekar bara ut de partipolitiska lotterierna. Det är därför vi är så kritiska på oppositionssidan. Vi tycker inte att man ser till det generella intresset.

Vi blir helt enkelt lite misstänksamma när vi ser att det bara är Socialdemokraterna som kommer att råka illa ut med den här reformen. Det hade varit fullt möjligt att utforma en bredare lagstiftning, om man är ute efter den transparens som Malin Danielsson lyfter fram. Det hade varit fullt möjligt också nu i efterhand att ställa sig bakom förslag från oppositionen som gynnar konsumenten.

Under den här mandatperioden har regeringen bedrivit en konsumentfientlig politik när de tagit bort stödet till organisationen Sveriges Konsumenter, som man kan vända sig till om man har hamnat i knipa på grund av felaktiga försäljningsmetoder eller annan oseriös försäljning från privata företag eller föreningar. Då kan man vända sig till en av deras konsumentföreningar.

Regeringen har alltså tagit bort hela det statliga stödet till organisationen Sveriges Konsumenter, som representerar oss konsumenter på EU-nivå. När det gäller olika typer av remissvar är de en jätteviktig instans för att bevaka konsumenternas intressen. Det stödet har regeringen plockat bort. Jag vill veta varför, om det är som Malin Danielsson säger, att man faktiskt vill konsumenternas bästa.

Fru talman! Jag delar faktiskt en liknande erfarenhet som den Malin Danielsson redogjorde för. Jag minns när jag i sjuårsåldern vann en knivslip på ett lotteri. Jag var jätteglad fast jag inte hade en aning om vad jag skulle göra med den där maskinen. Det är spännande med lotterier. Det kan vi enas om.

Det jag funderar över är intresset för och värnandet av konsumenternas rättigheter. Vi är överens om att det är väldigt viktigt när man köper en lott eller en annan produkt att man förstår vart vinsten går.

Vänsterpartiet har ett annat förslag i dag för riksdagen att ta ställning till. Vi vill öppna för att det ges mer information än vad regeringen föreslår. Oavsett om det är ett parti, en förening eller ett privat företag som bedriver lotteri och spel ska det framgå vem som är förmånstagare och vem som kommer att få ta del av vinsten.

Jag undrar varför inte Liberalerna kunde ställa sig bakom att det inte bara är när partier har lotterier utan även när andra aktörer säljer spel som den här informationen skulle kunna nå konsumenterna. Det förslaget ligger alltså också på bordet i dag.

Herr talman! Dagens betänkande berör stora områden som Vänsterpartiet håller högt: folkbildningen, trossamfundens villkor och mer övergripande civilsamhällesfrågor. Vi har inga motioner på området i år men en väl utvecklad politik och stora förstärkningar i vår skuggbudget. Det svenska civilsamhällets organisationer är väldigt viktiga byggstenar i vår demokrati och behöver goda villkor för att verka.

Tyvärr verkar den konsensus som funnits kring behovet av ett starkt civilsamhälle ha försvunnit. I stället för att känna att de ses som en tillgång för samhället känner många som engagerar sig att politiska företrädare i kommuner och regioner och på nationell nivå behandlar dem med misstänksamhet och ibland till och med ser dem som hot mot demokratin.

Företrädare för regeringsunderlaget vill begränsa yttrandefrihet och möjlighet till organisering, bland annat för personer som arbetar statligt, när man inte skiljer mellan människors privatliv och deras yrkesutövande. Vi såg det till exempel när Carl-Oskar Bohlin ifrågasatte en enskild anställds engagemang i klimatfrågor.

Nu diskuteras också vandelsregler som kan begränsa yttrandefriheten för den som har tillfälligt uppehållstillstånd. Det skrämde mig tyvärr mycket när jag hörde att ministern Jakob Forssmed i radio uttryckte att han inte såg några problem med att våra grundläggande fri- och rättigheter skulle kunna skilja sig åt beroende på om vi är svenska medborgare eller inte. Detta går helt på tvärs mot våra grundlagar och internationella överenskommelser. När man tar så lätt på grundläggande demokratiska principer känner jag att vi är illa ute.

Herr talman! Vi ser också att både brist på uppräkning av ekonomiska stöd och lagar och regelverk sätter käppar i hjulet för civilsamhället i dag. Vänsterpartiet vill att myndigheter och förtroendevalda får ökad kunskap om civilsamhällets funktion och vikt och att fler beslut belyses utifrån vilka effekterna blir för olika typer av organisationer.

Ideellt arbete bidrar med stora och viktiga insatser som vi som samhälle inte har råd att mista. Ändå har många organisationer svårt att ens kunna öppna ett bankkonto, hyra en lokal eller samarbeta internt genom att till exempel betala för stödtjänster. För personer med funktionsnedsättning utgör regelverk för färdtjänst, ledsagning och Försäkringskassans bedömningar hinder för att på olika sätt bli en del av föreningslivet. Detta måste åtgärdas skyndsamt.

Till dessa väldigt handfasta problem kommer frågan om hat och hot mot den som engagerar sig i politiska frågor. Särskilt svårt är det i dag för barn- och ungdomsorganisationernas företrädare, rasifierade personer och hbtqi-personer.

Herr talman! När det gäller folkbildningsområdet är det viktigt att den självförvaltningsmodell vi har i dag bevaras och att det även fortsatt råder armlängds avstånd mellan folkbildningen och politiken. Det har varit ett återkommande tema denna mandatperiod att företrädare för regeringspartierna har förlöjligat och ifrågasatt innehåll i och nytta med kurser inom såväl högskola som folkhögskola och studieförbund. Vi fick höra exempel härifrån talarstolen alldeles nyss. Alternativet till dagens fria folkbildning är kanske ministergodkända kurskataloger.

För oss i Vänsterpartiet är det centralt att det fortsatt är fritt och frivilligt som är ledorden och att politiker inte ska styra innehållet i kursutbudet inom folkbildningen.

Det finns också anledning att rikta stark kritik mot regeringens stora neddragningar på området. Folkhögskolorna borde ha fått behålla den förstärkning som tillkom under pandemin, för behovet av utbildningsplatser är alltjämt stort. Nu ser vi att väldigt många unga skulle behöva en plats när de inte klarat av gymnasiet och arbetslösheten är väldigt hög. Även om det inte primärt är folkhögskolorna som ska lösa dessa problem kan de spela en viktig roll med såväl allmän som särskild kurs och yrkesutbildningar.

Vi ser att det också behövs en rejäl höjning av ersättningen per deltagare, för den har släpat efter under väldigt många år. Detta kan till exempel försvåra rekryteringen av lärare, lyfter man från folkhögskolornas sida. Det ger också sämre möjligheter till extra hjälp för de många deltagare som har stora stödbehov.

Herr talman! Jag vill också beröra de nedskärningar som har skett inom studieförbundens verksamhet. Det är väldigt olyckligt. Det är många musikhus och replokaler som har tvingats stänga. Det är många studiecirklar som inte blir av och samarbeten med andra organisationer som ställs in. Detta drabbar människor runt om i hela landet som vill lära tillsammans med andra. Men effekterna är mest kännbara på mindre orter och i glesbygd, där mötesplatserna, kulturutbudet och hela föreningslivet är beroende av just studieförbunden.

I en debatt vi hade här för ungefär två veckor sedan fick vi från Moderaternas kulturpolitiska talesperson Kristina Axén Olin höra att hon var besviken på att deras neddragningar på studieförbunden hade fått dessa effekter. Kanske hade man i regeringspartierna fått en felaktig uppfattning om att det förekom en massa luft i systemet och att pengarna låg oanvända på hög. Jag vet inte vilka förväntningar man hade när man skar ned så mycket. Men min förhoppning är att man nu tänker om när man ser hur det drabbar verksamheter runt om i landet. Jag hoppas att man tänker om inför höstbudgeten och stärker studieförbunden igen.

Herr talman! Trossamfundens villkor ska jag också beröra. De förändrades ju helt nyligen i och med de nya demokrativillkoren. Vi stod bakom den förändringen, men vi är lite oroliga för att regelverket kommer att leda till att man försvårar till exempel religiös idédebatt och att enskilda personers agerande ska få stor påverkan på hela organisationer. Vi följer frågan väldigt noga och hoppas att oron är obefogad.

Jag vill också ta upp den flytt av Myndigheten för stöd till trossamfund som är planerad. Det är också en utmaning som vi hoppas inte ska ta för mycket kraft från det viktiga arbete som myndigheten bedriver i dag.

Jag har stor respekt för att religiös tro är viktigt för väldigt många människor i vårt land. Jag ser det viktiga jobb många trossamfund gör i vårt samhälle när det gäller att erbjuda stöd till människor i kris, människor som lever i ensamhet och människor som är nya i vårt land. Det är människor som behöver ett sammanhang, en mötesplats och vägledning i livet. Många religiösa mötesplatser är också viktiga kulturella arenor där man får uttrycka sig och uppleva sång och musik.

Som beslutsfattare måste vi därför hitta en balans – vi ska ha regelverk som stöttar detta viktiga arbete samtidigt som vi är uppmärksamma på att inte religiösa påbud eller odemokratiska värderingar och arbetssätt tillåts begränsa människors frihet och välmående.

Herr talman! Jag vill avslutningsvis berätta för dem som lyssnar på debatten att vi är på väg i en farlig riktning när det gäller grundläggande demokratiska principer i vårt land. Det sker inte på samma sätt som vi ser i USA, och det blir inte lika stora rubriker. Det är kanske för att Trumps omvandling av USA kan liknas vid en actionfilm där allting går väldigt snabbt. Men förändringarna i vårt land är mer att likna vid slow-tv som älgvandringen.

Alltsedan den här regeringen tillträdde med hjälp av Sverigedemokraterna har lagförslag och ekonomiska förslag som försvagar rättssäkerheten och våra individuella fri- och rättigheter lagts fram. Det har skett med argument om att motverka fusk och extremism, att bekämpa kriminalitet, att stärka vår motståndskraft mot främmande makt och att göra oss mer attraktiva för Natomedlemskap. Men det har också skett med rasistiska förtecken.

Sverigedemokraterna har länge jobbat på att koppla ihop alla samhällsproblem med människor med utländsk bakgrund, och det har tyvärr slagit rot hos många politiker i den här kammaren. Det har gått så långt att man nu är beredd att kasta principer vi varit överens om i decennier över bord. Det är principer om alla människors lika värde och vad som bygger en stark demokrati.

Demokratin kan inte försvaras genom fler inskränkningar utan bara genom att stärka de rättigheter som generationer före oss har kämpat för. Demokratins hjärta slår i skyddet av individuella rättigheter och i att vi tillåts uttrycka våra åsikter utan rädsla för repressalier.

Vi får inte låta oss luras av populistiska argument om säkerhet. Säkerhet utan frihet är inte säkerhet – det är förtryck.

Herr talman! Språket skapar mening för oss människor och är grunden för vår kommunikation. En sådan grundläggande mänsklig funktion blir ofrånkomligen också en viktig politisk fråga. Vem som får tillgång till ett språk, vilken status ett språk har och vilket sätt att kommunicera som anses vara det rätta styr i förlängningen vilka personer och grupper som kan göra sig hörda i det offentliga samtalet och få makt och inflytande.

Var tid har sina språkfrågor att hantera, och det är sällan man kan frikoppla de diskussionerna från den rådande synen på till exempel klass och kultur och den svenska självbilden. Sverige lagstiftade mycket sent på det språkpolitiska området. I stället har det varit reformer inom bland annat religion, skolväsen och arbetsmarknad som satt ramarna för språkutvecklingen.

Sveriges flerspråkiga historia är lång. Tanken att en nation ska ha ett nationalspråk är relativt ny i jämförelse. I olika perioder har till exempel franska, latin och tyska haft en stark ställning vid sidan av en mängd lokala mål och språk.

Herr talman! Förtryck av nationella minoriteter och en politik för tvångsassimilering är en hemsk och fortfarande på många sätt obearbetad del av Sveriges mörka historia som lever kvar och har konsekvenser in i vår tid. Människor har osynliggjorts och kartlagts på diskriminerande sätt enbart för att de tillhört en minoritet. Den tidigare assimileringspolitiken medförde att människor var tvungna att förneka sitt ursprung och sluta tala sitt språk för att inte bli uteslutna från majoritetssamhället. Genom internationella avtal har Sverige sedan ratificeringen år 2000 förbundit sig att skydda de nationella minoriteternas rättigheter när det gäller identitet, språk, kulturarv och religion, men mycket återstår att göra.

Även om det dröjde ända till 2000-talet innan vi fick en ordentlig minoritetspolitik gjordes vissa språkpolitiska förändringar under 70-talet. Den ökade invandringen ledde då till att riksdagen lämnade idén om assimilering och tydliggjorde att Sverige var ett mångkulturellt samhälle. Nya kurser instiftades för att möta undervisningsbehoven hos såväl nyanlända som nationella språkliga minoriteter.

I dag ser vi att ökad globalisering och digitalisering har gett engelskan en alltmer dominerande ställning inom utbildning, medier, it och delar av näringslivet. Detta har väckt diskussioner om svenskans ställning. Under 2000-talet har vi därför sett större språkpolitiska utredningar, vilka utmynnade i språklagen. Språklagen är en ramlag som är skriven för att fastställa vilka skyldigheter det allmänna har gentemot enskilda när det gäller språkanvändning. Det är en väldigt viktig lag.

De senaste åren har den politiska debatten snarare fokuserat på den enskildes skyldighet att lära sig svenska för att få uppehållstillstånd eller medborgarskap. Högern vill utreda om det går att ta betalt för tolktjänster av vissa grupper, och man ifrågasätter nyttan med modersmålsundervisning. Det har varit en debatt som ofta färgats av rasism och ignorerande av kunskapsläget inom språkforskningen. Vi ser det som nödvändigt att vända den debatten och se flerspråkighet som någonting positivt för både individen och samhället.

EU har som mål att unionens invånare ska kunna två språk utöver modersmålet, och där ligger Sverige i dag i toppen. Det är något vi ska vara stolta över.

Herr talman! Som flera ledamöter har nämnt hade vi i går besök av en mängd kulturaktörer från norra Sverige. Det var ett stort seminarium här i riksdagen som var väldigt trevligt och upplyftande på alla sätt och vis. Det visade framför allt på den mångfald av kulturuttryck som finns i vårt land och på hur stor roll kulturen spelar för att bevara språk och identitet.

Från Vänsterpartiet har vi föreslagit att den samiska teatern, Giron Sámi Teáhter, ska bli nationalscen och få ett större ekonomiskt stöd. Vi tror att man också behöver titta närmare på den tornedalska teaterns villkor så att de kan nå ut till invånare i hela landet som talar meänkieli.

Det här riksdagsåret har vi lagt fram två motioner och en mängd budgetförslag som behandlar rätten till språk och närliggande frågor om bibliotek och litteratur. Allt hinner jag förstås inte nämna i dag. Flera av förslagen som rör nationella minoriteter hamnar dessutom i konstitutionsutskottet, men här i kulturutskottet har vi ansvar för frågan om resursbibliotek, så det tänkte jag nämna.

Den förra regeringen gav Kungliga biblioteket i uppdrag att genomföra en satsning på de nationella minoriteternas bibliotek. Uppdraget innebär en satsning på särskilda resursbibliotek som ska stötta landets övriga bibliotek och se till att litteratur finns tillgänglig för Sveriges nationella minoriteter i hela landet. Barn och unga är särskilt prioriterade.

Det vi tyvärr har sett är att finansieringen av resursbiblioteken är både otillräcklig och oklar. Vem har egentligen ansvaret? Vänsterpartiet tycker att finansieringen behöver klarläggas och permanentas. Flera partier har träffat det finska resursbiblioteket här i Stockholm. Det här behöver göras nu. Vi har även föreslagit en ökning av anslaget med 5 miljoner för det här året.

Jag yrkar bifall till reservation 9, som rör den här frågan.

Herr talman! Jag vill också prata lite om teckenspråkets ställning. Vi har i Sverige ungefär 30 000 personer som är teckenspråkiga. Många tänker sig kanske att det är personer som har en hörselnedsättning och tänker inte på att det snarare handlar om en kulturbärande minoritet med ett eget språk.

Om vi i stället benämner gruppen teckenspråkig omfattar det även hörande, och det tycker jag är en viktig poäng. Det här är ett språk. Även anhöriga till döva eller personer med hörselnedsättning eller andra som har velat lära sig det här språket ska räknas in i gruppen.

Det är också viktigt att minnas att för många är teckenspråk deras första och svenska deras andra språk. Det var tyvärr inte förrän 1981, efter en lång kamp från dövrörelsen, som Sverige som första land i världen gav teckenspråket status som ett erkänt språk. Innan dess var det till exempel inte tillåtet att använda teckenspråk inom skolväsendet.

Det kulturella utbudet för den som är döv eller har en hörselnedsättning har ökat. Men ett område som fortfarande är eftersatt är litteratur på teckenspråk. I dagsläget finns det knappt något utbud. Specialpedagogiska skolmyndigheten hade fram till 2014 ett uppdrag att ta fram böcker. Det utbudet är tillgängligt via lånetjänsten Legimus som sköts av Myndigheten för tillgängliga medier och som sedan distribuerar verken via biblioteken. De flesta av verken är alltså över tio år gamla i dag. För att låna ska du gå till ett bibliotek, och så ska bibliotekarien bränna boken på en dvd-skiva som du ska ta hem. I dag är det väldigt många som inte har en dvd-spelare, så ni förstår att systemet är krångligt. Ansvarsfördelningen är svår, och vi skulle behöva göra någonting åt detta.

Jag hade därför hoppats att fler partier i dag skulle se det orimliga i situationen och backa upp vårt förslag. Men vi får försöka igen nästa år.

Herr talman! Jag ser att tiden drar iväg, men eftersom det var flera som pratade lite kort kör jag på en stund till.

Vi ser att det finns en mängd aktuella utmaningar också inom litteratursektorn som jag tycker att vi behöver adressera politiskt, och detta är ett område som flera har varit inne på.

Den senaste större litteraturpolitiska utredningen gjordes 2012, och de propositioner och satsningar som har gjorts sedan dess har främst varit inriktade på läsfrämjande verksamhet och biblioteksfrågor. Det har varit välkomna satsningar både från den förra regeringen och från den nuvarande, men för att vi ska få en heltäckande litteraturpolitik behöver man ta ett helhetsgrepp kring alla delar i det litterära ekosystemet, det vill säga även skapande, förmedling och distribution.

Svenska folkets sätt att ta del av litteratur har förändrats radikalt de senaste åren. De strömmade ljudböckerna tar större plats, medan köpen av fysiska böcker minskar. Vi köper också allt oftare de fysiska böckerna på nätet, och bokhandlarna får därmed en tuffare situation. Detta nämndes bland annat från Socialdemokraterna tidigare. Dessa nya läs- och köpbeteenden påverkar bokutgivningen och i slutändan även både författare, översättare och illustratörer.

Vi tycker att det är väldigt positivt att ljudboken har gjort litteraturen tillgänglig för fler på ett fantastiskt sätt, men det finns problem med den här affärsmodellen som behöver ses över. Illustratörerna får till exempel inget betalt när deras böcker strömmas och ingen ser bilderna. Inom barnlitteraturen är detta ett bekymmer.

Jag vill därför passa på att uppmärksamma åhörarna på att vi i dag är tre partier som föreslår en större litteraturutredning, och jag hoppas även gällande denna fråga att vi kan bli fler partier som ställer oss bakom detta yrkande. Här behöver det inte finnas några ideologiska skiljelinjer, utan vi borde kunna vara överens om att det behövs ett större omtag.

(Applåder)

Herr talman! Den poäng jag ville göra när jag nämnde att alla partier är anknutna till studieförbund handlade om det som ledamoten gjorde – att lyfta upp en enskild medarbetare och misstänkliggöra den personen.

Det är ju så att alla studieförbund är nedlusade med människor som har partianknytning. Det har ju varit partier som varit med och startat studieförbunden. Det finns massor av medarbetare som har partibok eller har ett ideellt uppdrag på sin fritid, och det är inget konstigt. Det tycker jag är fullt naturligt. Bildning är viktigt, som ledamoten säger, och partierna bedriver också bildningsverksamhet genom studieförbunden. Det var den poängen jag ville göra med det.

En annan poäng som jag gjorde i mitt inlägg handlar om att ledamoten står här och klagar på prioriteringar som studieförbunden har gjort. Det är ju regeringen och Sverigedemokraterna som har gjort den stora prioriteringen här – att plocka bort 500 miljoner till bildning, som ledamoten säger är viktigt.

Ni har prioriterat att sänka skatterna med 34 miljarder, och de pengarna har framför allt gått till dem som redan hade det väldigt gott ställt – de som har 65 000 och över i månadsinkomst. Den prioriteringen har ni gjort. Ville ni att de lågutbildade på landsbygden skulle få bildning hade ni valt annorlunda.

(Applåder)

Herr talman! Både jag, ledamoten och flera andra har beklagat att man lägger ned just musikverksamheten. Det tycker inte jag är att styra, utan det är att beklaga. Det är en viktig verksamhet, och det låter som att vi är överens om det och att ledamoten tycker att det är synd att den läggs ned. Då tycker jag att man kan ta ett samtal. Det är inte att försöka styra, utan det är ta reda på varför det är på det sättet. Det tycker jag inte är problematiskt. Vi har en dialog med olika organisationer, och de vill på olika sätt framföra att det är väldigt beklagligt.

Det jag inte förstår är om ledamoten trodde att det inte skulle märkas att man planerar att skära ned med 500 miljoner kronor. Eller är det så att ledamoten nu argumenterar för att man borde skära ned på den verksamhet som berör de 40 procent högskoleutbildade som ledamoten nämnde två gånger? Då tycker jag att man är inne och styr.

Man kan också skapa ett annat regelverk. Som jag sa är det 13-årsgräns. Tycker man att det ska ändras för att man ska jobba mer med barn och unga, eller vill man sätta ett övre tak för att pensionärer inte ska få vara med? Jag ser att Tidöpartierna har andra satsningar på ensamma pensionärer just för att många äldre sitter ensamma. Då är det utmärkt att de kan vara med i en studiecirkel.

Det finns något mer som är viktigt. Jag som har ett klassperspektiv i min politik ser att många med låg utbildning framför allt finns i glesbygd, på landsbygden och på mindre orter. Där försvinner mycket verksamhet nu därför att det blir dyrare när det är färre deltagare. Flera av lokalerna står tomma på mindre orter. Om man vill se till att det finns verksamhet i hela landet – på mindre orter och på landsbygden – ska man inte skära ned. Detta tycker jag är viktigt att säga.

En annan poäng är att många av de kurser som äldre högskoleutbildade går, som ledamoten nämnde, är kurser som de betalar för själv. Mycket är avgiftsfinansierat av deltagarna och betalas inte med skattepengar.

Herr talman! Tillgång till kultur och kulturskaparnas villkor är namnet på betänkandet vi nu debatterar. Det är en viktig debatt när arbetslösheten bland kulturarbetare har ökat med runt 30 procent sedan denna regering tog över med hjälp av Sverigedemokraterna.

Allt är naturligtvis inte regeringens fel, utan det handlar troligtvis om en kombination av flera olika saker. Men det finns riktade nedskärningar från regeringen på några områden och för låga eller inga uppräkningar av stödet på andra områden. Inflationen och den dysfunktionella elmarknaden har inneburit stora problem med ökade räntor, höjda hyror, högre uppvärmnings- och elkostnader och så vidare. För regioner och kommuner har dessutom pensionskostnaderna varit ett stort bekymmer i och med den höga inflationen.

I detta läge har regeringen prioriterat skattesänkningar för de allra rikaste i stället för att skjuta till de medel som efterfrågats för att undvika uppsägningar inom den ideella, privata och offentliga kultursektorn.

Herr talman! Det stör mig att Tidöpartiernas representanter i kulturutskottet i debatt efter debatt säger att man bara har prioriterat annorlunda. Det handlar om bildning, barn och stöd till Ukraina, men nästan alltid glömmer man att säga att man också har prioriterat att sänka skatterna med 34 miljarder. Ministern har i alla fall pratat om den prioriteringen och sagt att när människor får mer pengar i plånboken kommer de att kunna konsumera mer kultur. Men för de allra flesta ger skattesänkningen knappt något tillskott. En hundralapp eller två räcker inte ens till att täcka den ökade matkostnaden. Och den som går på sjuk- och aktivitetsersättning får inget alls men drabbas exempelvis av högre priser på mediciner.

I går manifesterade organisationen Sveriges Makalösa Föräldrar utanför riksdagen för att tala om att man som ensamstående förälder har svårt att ge sina barn mat månaden ut. Dessutom avstår man från fritidsaktiviteter och kan inte byta ut barnens kläder i den takt de växer. Det är ett hån att hävda att de kommer att kunna gå oftare på bio eller konsert.

När kulturskapare får sämre villkor är risken stor att tillgängligheten försämras. Alla riksdagspartier brukar hävda att de vill ha god tillgänglighet till kultur i hela landet, men då måste de också erkänna detta samband. Utan bra villkor för kulturskaparna får vi inget kulturutbud.

Till en viss gräns kan man anpassa kostymen och spela pjäser med mindre ensembler, låta skådespelarna spela flera roller var, framföra musikstycken med färre instrument och turnera med mindre musikgrupper som arrangörerna har råd att anlita. Men till slut riskerar kvaliteten att bli så låg att man inte kan stå för den. Eller så behöver man höja biljettpriserna så mycket att publiken krymper, och då blir intäkterna ändå inte högre. I slutänden tvingas många lägga ned.

Herr talman! Nu när vi pratar om kulturarbetares villkor vill jag lyfta upp frågan om de stora nedskärningarna på studieförbunden, som har debatterats här tidigare. Ett stort antal musikhus och replokaler har försvunnit på grund av regeringens och Sverigedemokraternas nedskärningar, och mer är att vänta.

I ett upprop från Studieförbunden i samverkan får en lång rad artister som har nått publika framgångar berätta om sin musikaliska väg, och samstämmigheten är stor: Utan en plats att repa på, till låg eller ingen kostnad, hade de kanske aldrig utvecklats till de artister de är i dag. Duktiga musiker och kompositörer är inte något man trollar fram ur intet. Nu eroderar Tidöpartierna grunden för det svenska musikundret, som man är så stolt över och som ska stärka Sverigebilden och ge exportinkomster.

Kulturutbildningarna är redan i dag de mest snedrekryterande vi har på våra högskolor och universitet. Arbetarklassens unga vågar inte satsa och ta studielån för att verka i en så osäker bransch. Om nu dessutom den informella bildningsvägen genom studieförbunden stängs kommer vi att få en ännu mer homogen kultursektor.

Jag blev lite förskräckt tidigare när Kristina Axén Olin från Moderaterna gjorde ett yvigt inlägg här. Det gjorde mig faktiskt både förvånad och förskräckt, så jag måste ta någon minut och bemöta det. Jag tycker att hon kom med en rad misstänkliggöranden mot studieförbunden. Hon till och med nämnde enskilda medarbetares partitillhörigheter på ett sätt som vi inte brukar göra. Jag tycker inte att det är respektfullt och heller inte ett debattklimat som vi ska ha här.

Jag tycker också att man ska vara mer varsam med sanningen om vad som är vad i det här. Det kom till exempel klagomål på åldersspridningen bland deltagarna. Då tycker jag att det är viktigt att åhörarna får reda på att det inte är tillåtet att registrera deltagare under 13 år för statsbidrag. Det finns en 13-årsgräns, så det är inte konstigt att det inte finns yngre barn registrerade i verksamheterna.

Den unga gruppen finns framför allt i musikverksamheterna. Om regeringen menar allvar med att nå ut till unga är det viktigt att se på musikverksamheten. Om Moderaterna inte vet varför musikhus och replokaler läggs ned tycker jag att man ska kontakta organisationerna och studieförbunden och fråga dem i stället för att komma med olika påståenden här i kammaren, för det tycker jag är oseriöst.

Vår ordförande i utskottet försökte ge en förklaring. Det kan vara så att det är väldigt höga kostnader för lokaler, något som hör ihop med det jag nämnde tidigare: inflation, uppvärmningskostnader, hyror, räntor och så vidare. Det kostar att ha hus. Samtidigt bedrivs mycket av den övriga studieverksamheten av ideella aktörer. De stora kostnaderna – de fasta kostnaderna – finns i fastigheter. Jag tycker inte att det är så svårt att förstå.

Jag tycker också att åhörarna behöver få veta att alla partier här i kammaren utom Sverigedemokraterna är knutna till ett studieförbund. Det är därför det genom åren har funnits en bred förståelse för vikten av studieförbundens verksamhet, för att vi alla har en koppling. Vi bedriver studier själva som partier genom studieförbunden. Moderaterna är till exempel knutna till Medborgarskolan. Gå hem och fråga er egen organisation hur neddragningarna funkar egentligen! Det är inte svårt.

Men nog om detta, även om det fanns lite annat om Ibn Rushds och Kulturens nedläggningar. Vi får spara det till en annan gång, för nu vill jag avslutningsvis, herr talman, lyfta fram de förslag som Vänsterpartiet har för att stärka kulturskaparnas villkor.

Vi ser att regeringen behöver komma till skott i frågan om stärkt socialförsäkring kopplat till utredningen om SGI och skyndsamt hantera frågan om AI och upphovsrätten.

I vår budget för 2025 finns satsningar på scenkonstallianserna, som är en anställningsform särskilt anpassad till de osäkra förhållanden som många kulturarbetare har. Fler musiker, dansare och skådespelare skulle kunna få en tryggad försörjning med vårt förslag.

Vi föreslår också satsningar – 30 miljoner – på MU-avtalet för bildkonstnärer. De har väldigt låga ersättningar i dag och skulle behöva garanteras rimliga nivåer. Även den individuella visningsersättningen vill vi höja.

Sedan behövs förstås en återställning av stödet till studieförbunden. Vi vill också se breda satsningar på hela kultursektorn och även förstärkningar av kommuner och regioner så att de kan se till att vi har fungerande folkbibliotek, kulturskolor och så vidare. Det skulle säkra ett kulturutbud i hela landet.

Det förslag från Vänsterpartiet som finns med bland de motioner som behandlas i dagens betänkande rör möjligheten för personer med funktionsnedsättning att ta del av kultur och ha en aktiv fritid. I dag finns en mängd hinder för detta. Den här veckan har vi till exempel kunnat läsa i medierna om hur indragen ledsagning bland annat har lett till att paralympiern Nicolina Pernheim Goodrich kan behöva avbryta sin idrottskarriär.

Frågor om färdtjänst och ledsagning avgörs inte i vårt utskott, men vi från Vänsterpartiet vill att de verksamheter som får offentligt stöd ska vara så tillgängliga som möjligt. Därför vill jag yrka bifall till reservation 14, som handlar om den frågan.

(Applåder)

Idrott och friluftsliv

Fru talman! Idrottsrörelsen är Sveriges största folkrörelse med sina runt 3 miljoner medlemmar och ofattbara 750 000, ungefär, ideella ledare. Varje dag, året runt, tränar nästan 145 000 barn och ungdomar i en idrottsförening någonstans i Sverige. Idrotten är en viktig del av samhällsgemenskapen. Den ger människor en känsla av sammanhang och kamratskap. Samtidigt främjas förstås folkhälsan.

Vänsterpartiet har länge lyft problemen med en ökad ojämlikhet när det gäller barns och ungdomars tillgång till idrottsutövande. Det framgår av Centrum för idrottsforsknings årliga uppföljning att barn med högskoleutbildade föräldrar idrottar i mycket högre utsträckning än barn till föräldrar med bara gymnasieutbildning. Barn till ensamstående idrottar i mindre utsträckning än barn till sammanboende föräldrar. I statistiken kan man se att tjejer med utländsk bakgrund idrottar minst av alla. Det är också så att alltför många lämnar idrotten alltför tidigt. Redan vid elvaårsåldern börjar kurvan gå ned. Vid elvaårsåldern deltar flest barn. Sedan sjunker medlemskurvan för idrottsföreningarna kraftigt.

Ett av skälen till att det ser ut så är kostnaderna. Det är bara en av anledningarna – det kan finnas fler – men en väldigt viktig anledning. Det vi ser, och som nämndes tidigare i debatten, är att barns och ungdomars deltagande i idrott har blivit en klassfråga. Det påverkar både rätten till en meningsfull fritid och rätten till fysisk och psykisk hälsa. Den psykiska ohälsan, liksom andelen överviktiga barn och ungdomar, har ökat avsevärt de senaste decennierna. Det finns en tydlig koppling mellan låg socioekonomisk status och ohälsa.

Fru talman! Riksidrottsförbundet rapporterar att det i genomsnitt har blivit 68 procent dyrare med barns och ungdomars idrottande sedan 2009. Det är glädjande att regeringen nu säger att man vill borra ytterligare i den frågan och att man har gett uppdrag för mer forskning. Men en sak som går att tyda redan i de föreliggande rapporterna är att idrottsföreningarna själva faktiskt kan påverka den här utvecklingen. Det framgår att man i föreningarna behöver jobba med attityderna till kostnadsökningarna. I dag fyller många klubbar sina lag och aktiviteter oavsett prislapp, och då finns det kanske ingen anledning att ompröva upplägg för resor, läger, klädinköp och så vidare. Därför behövs det en medvetenhet om att många i dag stängs ute och att det faktiskt går emot grunderna för idrottsrörelsen. Det kan inte vara ambitionsnivån hos de mest resursstarka föräldrarna som avgör ambitionsnivån i klubben.

Fru talman! För Vänsterpartiet är det angeläget att vi minskar de växande klyftorna bland barn och unga när det gäller meningsfull fritid och hälsa. Vi har hoppats att det av regeringen aviserade fritidskortet, som vi redan har pratat en del om i dagens debatt, skulle kunna underlätta för ett stort antal barn att ha råd med en meningsfull fritidssysselsättning. Men vi är oroade över hur stora kostnaderna blir för administration och genomförande, så det är klart att frågan väcks om det hade kunnat gå att stötta familjerna i deras ekonomiska situation på ett bättre och effektivare sätt.

En annan källa till oro kring genomförandet av fritidskortet handlar om bristen på lokaler. I den frågan släpar regeringen tyvärr benen efter sig. De hoppas kunna komma undan investeringar genom att hitta outnyttjade idrottshallar på skolorna, till exempel. Det går säkert att få loss lite fler halltider genom en sådan översyn, men det behövs också andra insatser.

Den förra regeringen beredde vägen för en lokal- och anläggningsfond, som till exempel Angelika Bengtsson talade om tidigare. Nu finns faktiskt Center för idrotts- och friluftsanläggningar på plats, som kan förmedla kunskap om anläggningar. Men de har inte fått i uppdrag av regeringen att ge råd till föreningar och kommuner. De har inte heller några investeringsmedel som skulle kunna fungera som smörjmedel, på det sätt som den danska förlagan har. Jag tycker att det är väldigt synd att någonting som fungerar så bra i vårt grannland Danmark inte riktigt har kommit på plats än. Detta har ju förespråkats över blockgränserna. Vi saknar nu de här två viktiga pusselbitarna.

Jag kan se i dagens betänkande att regeringen i stället har lagt ut ett nytt uppdrag, på Boverket den här gången. Det framgår att de ska göra ungefär samma saker som det som Center för idrotts- och friluftsanläggningar redan har fått i uppdrag att göra. Jag tycker att det här spretar. Vi behöver faktiskt komma till handling nu.

Ytterligare ett hinder för fritidskortets framgång är svårigheten att få tag på lärare och ledare – lärare i kulturskolan, till exempel, och ledare inom idrotten och friluftslivet – som gör att man kan ta emot en större tillströmning av barn. Det räcker alltså inte att bara hjälpa till med avgifterna om man inte planerar för hela kedjan.

Just nu, med det läge som är, ser det ut som att vi löper stor risk att det här systemet bara kommer att subventionera avgifterna för de barn som redan har en plats i fritidsaktiviteterna och inte bli det positiva tillskott som innebär att fler får möjlighet.

Det är också så, fru talman, att många av dem som inte deltar i organiserad idrott i dag bor i idrottssvaga områden. Där behövs det resurser för att stärka föreningsstrukturen, så att det över huvud taget finns en fungerande mottagande förening. Den satsning på 100 miljoner som regeringen gör är inte tillräcklig, om man ser till antalet kommuner i vårt land och hur många olika idrotter som ska dela på de pengarna. Därför fanns det i vår skuggbudget 225 miljoner mer än i regeringens satsning.

Fru talman! När det gäller friluftslivsföreningar är utmaningarna delvis andra. De har ett stort antal utövare men betydligt lägre anslag än idrottsföreningarna. De har därför inte kunnat bygga upp samma administrativa stöd, och det blir svårare att exempelvis ta emot en satsning som fritidskortet.

Även här råder brist på ledare, men det är inte alltid brist på engagemang som sätter stopp. Jag tror att det var Miljöpartiet som lyfte exemplet att Friluftsfrämjandet bara har kunnat utbilda 250 av de närmare 2 500 som vill bli ledare. Det finns alltså stora möjligheter att ta emot fler unga, då man till exempel inte har samma problem med platsbrist som idrotten. Därför tycker Vänsterpartiet att vi borde pytsa in lite extra stöd, och vi har 10 miljoner mer än regeringen till friluftsorganisationerna.

Fru talman! Även om det inte är brist på halltider för friluftslivet finns det andra hinder för tillgängligheten. Det finns nu en stark kritik mot de neddragningar som regeringen och Sverigedemokraterna har gjort inom naturvården, som har försvårat underhåll av leder och anläggningar i skog och mark.

Nu behöver vi tyvärr också bevaka hur regeringens förslag om försämringar i strandskyddet kan påverka allmänhetens tillgång till både vatten och stränder. En stark allemansrätt är en förutsättning för såväl det organiserade friluftslivet som för enskildas möjligheter att röra sig fritt i naturen.

Fru talman! Under den sista delen av mitt anförande vill jag tala om ett problem. Det är ovärdigt ett välfärdsland som Sverige att personer med en funktionsnedsättning fortfarande har svårt att ta del av föreningslivet på samma sätt som andra. Ohälsa är nästan tio gånger vanligare bland personer med funktionsnedsättning jämfört med befolkningen i övrigt, enligt Folkhälsomyndigheten. Vänsterpartiet ser därför ett stort behov av att stärka möjligheterna till idrottande för personer med funktionsnedsättning.

I dag finns en hel del hinder. Det kan handla om rent fysiska hinder i form av idrottsanläggningar som inte är anpassade, eller så bor man på en ort där det saknas organiserad föreningsidrott inom parasportgrenar. Den försämrade rätten till assistans sätter också käppar i hjulet för dem som behöver stöd för att kunna utöva sin idrott, och för den som bor på ett särskilt boende kan det till exempel vara låg bemanning som skapar problem som gör att man inte kan ta sig iväg. Dessutom är flera av sporterna väldigt kostnadskrävande. Det behövs med andra ord insatser på flera olika områden och inblandning av såväl stat som kommuner och föreningsliv.

Vi ser att allt talar för att parasportens ekonomi behöver stärkas. I dag finns inga särskilda medel avsatta från statens sida för parasport, men runt 3 procent av stödet beräknas gå dit. Parasporter finns inom ett stort antal specialidrottsförbund, och det kan inledningsvis krävas lite extra resurser när man startar upp nya grupper och särskilda anpassningar för att kunna inkludera fler. Man kan exempelvis behöva ha mindre grupper och fler ledare.

I Vänsterpartiets budgetförslag fanns 175 miljoner i ett särskilt riktat stöd till parasporten, och vi skulle hoppas att fler partier kan ställa sig bakom en sådan inriktning.

Avslutningsvis: Idrottsutrustning kostar väldigt mycket, och det gäller förstås för hela idrottslivet. Parasportens utrustning är dock extra dyr, och det gör att privatekonomin blir mycket mer avgörande. Samtidigt vet vi att personer med funktionsnedsättning har en svag ställning på arbetsmarknaden och låga ersättningar samt att familjer med barn som har en funktionsnedsättning generellt sett har svagare ekonomi.

Riksidrottsförbundet har i dag ett riktat stöd till föreningar som köper in parasportutrustning, men Vänsterpartiet menar att det inte är tillräckligt. Vi vill därför se att en utredning genomförs i syfte att stänga det ekonomiska gapet mellan idrottare med funktionsnedsättning och dem utan.

Därför yrkar jag bifall till reservation 8.

(Applåder)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarv

Fru talman! Just nu skapar vi historia. Vi är redan en del av kulturarvet. Jag vet inte om det är glädjande nyheter för församlingen här.

Vad som bevaras av vår samtid kommer att bli en viktig grund för hur kommande generationer förstår oss. När det gäller riksdagens arbete och den här debatten är det självklart att det vi säger dokumenteras i protokoll. Vi har filminspelning, och våra motioner och slutsatser samlas i betänkanden. Det är underlag för morgondagens forskare, och framtidens politiker kanske kan ha nytta av det vi gjort.

För minnet av vår vardag finns det en plan. Det kan vara bra att påminna sig om att kulturarvspolitik inte bara handlar om hur vi bevarar och tillgängliggör äldre föremål, miljöer och berättelser utan också om beredskap för att ta hand om samtiden.

Det handlar om resurser till museerna, så att de kan både sköta samlingar och samla in nytt, men det handlar också om kunskap i föreningslivet om möjligheterna att samarbeta med till exempel länsarkiv. Jag tycker att det var fint med det exempel som Louise lyfte upp tidigare om Örebro och insamlandet av berättelser.

Begreppet minnesinstitutioner tycker jag mycket om. Arkiv, museer och bibliotek är exempel på institutioner för vårt kollektiva minne. Tyvärr har det gått åt fel håll med statens engagemang för dessa viktiga platser och funktioner. Regeringen har visserligen gjort en viktig insats för skolbiblioteken, men folkbiblioteken har det tufft. Man gör heller inget för att stötta kommunerna efter det att satsningen Stärkta bibliotek avvecklades.

De statliga museerna har blivit mindre tillgängliga sedan man tog bort den fria entrén för vuxna, och arkivfrågorna verkar tyvärr inte vara prioriterade trots att den förra regeringen förberett genom flera utredningar. Det är bara ur beredskapshänseende som man intresserar sig för kulturarvet, upplever jag.

Fru talman! Kulturarvspolitiken går heller inte att frikoppla från andra kulturpolitiska insatser utan hör ihop med det nät som är svenskt kulturliv. Kulturskolan lär ut folkmusik och folkdans, och stöd finns till musiker, konstnärer och konsthantverkare som för vidare äldre traditioner. Det ideella kulturlivet är av stor vikt för möjligheten att visa upp och levandegörande kulturmiljöer.

Jag vill i detta sammanhang passa på att lyfta fram det immateriella kulturarvet. Det är glädjande att Svenska Hemslöjdsföreningarnas Riksförbund av Unesco har utsetts att särskilt bevara det immateriella kulturarvet. Det är en av de minsta posterna i kulturutskottets budget, men det är viktigt att vi ibland lyfter fram vikten av hemslöjdsföreningarnas arbete.

Det är inte möjligt att ställa satsningar på kulturarvet mot andra kulturpolitiska satsningar, då de hänger ihop i ett finmaskigt nät. Vissa partier lockas kanske att göra detta, men det som behövs är en samlad kulturpolitik, baserad på förståelse för hur svenskt kulturliv fungerar i dag och vad som krävs för att det ska bli ännu bättre i framtiden.

Fru talman! En viktig del i vårt kulturarv är de nationella minoriteternas och urfolket samernas kulturarv.

Förtryck av nationella minoriteter och en politik för tvångsassimilering är en beklagansvärd och ännu på många sätt obearbetad del av Sveriges mörka historia som lever kvar och har konsekvenser även i vår tid.

Människor har osynliggjorts och kartlagts på diskriminerande sätt enbart för att de tillhört en minoritet. Den tidigare assimileringspolitiken medförde att människor var tvungna att förneka sitt ursprung och sluta tala sitt språk för att inte bli uteslutna från majoritetssamhället.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarv

Genom internationella avtal har Sverige sedan ratificeringen år 2000 förbundit sig att skydda och stärka samers, tornedalingars, sverigefinnars, romers och judars rättigheter till identitet, språk, kulturarv och religion.

Mycket återstår dock att göra. Fortfarande förekommer diskriminering, rasism och hatbrott mot människor som tillhör de nationella minoriteterna. Av denna anledning måste vi ständigt förbättra och utveckla rättigheterna för våra minoriteter.

Fru talman! Vänsterpartiet har en omfattande politik för att göra just detta. Många av våra förslag kommer att behandlas i konstitutionsutskottet, som delar ansvaret med oss i kulturutskottet, och en del av våra förslag om språk kommer att behandlas längre fram i vår.

Det förslag från oss som finns i dagens betänkande rör kunskapen om romers bosättningar. Vi tycker att det är angeläget att undersöka och dokumentera fler boplatser. Detta har gjorts av en del regionala museer. Romers och resandes historia måste lyftas fram och synliggöras som en del av det svenska kulturarvet.

Arkeologiska utgrävningar och iordningställande av bosättningar som minnesmärken är ett sätt att synliggöra deras historia. Den är en viktig del av vår historia som på det sättet kan komma allmänheten till del.

Vi har föreslagit att Riksantikvarieämbetet ska få i uppdrag att genomföra dokumentation och kartläggning av romers och resandes bosättningar så att de kan synliggöras. Vi har avsatt pengar för detta i budgeten, och det är detta förslag som avhandlas i reservation 18, som jag yrkar bifall till i dag.

Fru talman! För Vänsterpartiet står kulturarvsfrågorna högt på agendan. Vi lägger närmare 400 miljoner mer än regeringen på området. Det handlar om alltifrån höjning av den kyrkoantikvariska ersättningen och fri entré på statliga museer till medel för kulturmiljöer och stiftelsemuseer och en stor digitaliseringssatsning.

I en tidigare debatt här i kammaren påpekade Sverigedemokraternas representant att anledningen till att oppositionen kan ha så generösa skuggbudgetar är att vi har en annan skattepolitik. Det stämmer väldigt väl. I vår budget finns inte den stora skattesänkning för höginkomsttagare om 34 miljarder kronor som regeringen gjort och som Sverigedemokraterna har gått med på. Det gör att vi kan ha mycket större satsningar, bland annat på kulturarvet.

Kampen om historieskrivningen pågår ständigt, och vi behöver ha ögonen på den. Vi ser nu i vår omvärld att man försöker förfalska skeenden. Vi hörde tidigare i debatten hur det nu talas om till exempel kriget i Ukraina av företrädare för USA. I många konflikter i vår omvärld pågår också försök att stjäla föremål, riva byggnader och radera hela folkgruppers identitet genom att förstöra spåren av deras historia. Vi ser det i Ukraina, och vi ser det i Palestina, till exempel.

Sverige har en viktig roll i internationella sammanhang för att förhindra att detta sker, uppmärksamma det och hjälpa till med bevarandet av kulturarvet genom samarbeten och ett starkt bistånd som når såväl kulturinstitutioner som civilsamhälle.

Sverige har tyvärr en historia av att roffa åt sig föremål och skatter från andra kulturer. I våra museisamlingar och hos andra institutioner finns många föremål, bilder och till och med mänskliga kvarlevor som borde lämnas tillbaka, repatrieras. Det har gjorts en del arbete, men det finns mer att önska.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarv

Handlingsplaner är bra, men det behövs också resurser till arbetet. Jag hoppas därför att regeringen kan återkomma med både politiska initiativ och ökade resurser för repatriering i kommande budgetar.

(Applåder)

Fru talman! Min kritik rör över huvud taget inte direktiven till utredningen, och jag uppfattar att jag har haft väldigt stora möjligheter att diskutera med alla andra sju partier under ett års tid.

Jag kan lova ledamoten att jag har jobbat hårt för att påverka, argumentera, lägga fram saklig information, visa på konsekvenser och peka på det underlag som har kommit från public service-bolagen som visar hur ekonomin ser ut och hur man har använt sina pengar. Man har effektiviserat varje år.

När vi tog upp de förra villkoren var Vänsterpartiet det enda parti som reserverade sig mot medelstilldelningen. Vi ville se en högre medelstilldelning. Det vi nu har sett är att de 2 procent som övriga partier enades om var för lite för att klara digitaliseringen, säkerhetsutvecklingen och de investeringar som man har behövt göra i bolagen.

Under kommande år kommer SVT, med nuvarande nivåer, att behöva skära ned 400 miljoner. Sveriges Radio har skurit ned över 200 miljoner – jag minns inte den exakta summan. Man avslutade älskade radioprogram. Man sa upp personal och stängde ned hela redaktioner. Innevarande period, då man har fått 2 procents uppräkning, har alltså inneburit hårda nedskärningar.

Frågan är vad mer ledamoten ser att man ska kunna göra. Jag tycker att detta är någonting man behöver ta på allvar. Menar man att public service fortsättningsvis ska kunna nå ut till hela befolkningen, ha ett brett utbud av program, göra egna uppskattade produktioner och också vara en garant för information, sakliga nyheter och ett system som fungerar även under kris och i värsta fall krig? Det kräver stora infrastruktursatsningar. Det krävs mycket resurser just för säkerhetsarbetet. Detta tycker jag inte att Tidöpartierna har tagit med i sina beräkningar.

Fru talman! Jag känner ledamoten Utbult som en politiker som är öppen för att lyssna på andras åsikter och är villig att kompromissa – en pragmatisk politiker. Därför tänkte jag nu passa på när det pågår ett beredningsarbete på Kulturdepartementet för att ta fram en proposition om villkoren för public service för den kommande perioden.

Som ledamoten sa handlar det om en period på åtta år. Det kommer alltså att löpa över flera mandatperioder. Jag tänker att det finns ett särskilt stort värde i att det finns bred politisk enighet om public services uppdrag men också medelstilldelningen.

Som jag nämnde i mitt anförande tidigare är det väldigt många som nu är oroade över att de nivåer som Tidöpartierna lade sig på i utredningen är för låga för att man ska klara det breda uppdrag som vi har enats om. Ledamoten nämnde att KD vill se ett lite smalare uppdrag, men det är inte detta vi har kommit överens om i kommittén.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Public service, film och dataspel

Jag är alltså lite oroad nu, dels för att Kristdemokraternas inställning när det gäller ett smalare uppdrag ska få genomslag i propositionen, dels för att man kanske inte kommer att lyssna in remissinstanserna.

Det jag nu vill fråga ledamoten Utbult är om ledamoten ser värdet av en bred politisk enighet kring villkoren och om ledamoten är beredd att prata med sina kollegor på departementet för att vi ska kunna ha en förhandling, ett samtal, om de nivåer på medelstilldelningen som ska gälla de kommande åtta åren.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Public service, film och dataspel

Herr talman! Tv, film, radio och spel av olika slag förekommer i nästan varje svensk invånares liv varje dag. Det är kultur- och medieformer som berör, skapar engagemang och gemensamma referensramar. De väcker debatt, bildar oss och informerar oss om världen. Att det är företeelser som är viktiga i vår vardag och för vårt samhälle kan vi nog enas om över partigränserna, men frågan är vilka slutsatser vi drar utifrån det.

De senaste åren har debatten varit intensiv om vilket ansvar vi ska ta politiskt för att landets invånare ska garanteras ett medieutbud som ger oss allt det jag räknade upp. Vad ska vi överlåta till marknaden att sköta helt utan politisk inblandning eller ekonomiskt stöd?

Under den här mandatperiodens gång har jag uppfattat att Tidöpartiernas retorik har förflyttats från att man pratat om att det är önskvärt att privata finansiärer kan stötta kulturen i högre utsträckning till ett öppet missnöje med att kultursektorn förväntar sig högre offentligt stöd. Det finns däremot en positiv ton när man pratar om kreativa och kulturella branscher som basnäring och som exportframgångar och en stolthet när musiker, regissörer och spelproducenter bidrar till en positiv Sverigebild i omvärlden.

Jag är lite osäker på om Tidöpartierna har tagit sig tid att förstå hur det kulturella ekosystemet ser ut, och jag är väldigt fundersam över vilken ambitionsnivå man har. Vill man ha mer eller mindre kultur i vårt land? Har man ambitionen att arbeta för att nå de kulturpolitiska målen?

Det som hänt de senaste åren är att kultursektorn precis som andra delar av samhället har drabbats hårt av inflationen, men innan dess hade man det extra tufft utifrån hur pandemin slog mot biografer, teatrar, konsertarrangörer och alla dem som livnär sig på publika arrangemang. Till det kommer att väldigt många av kulturstöden legat stilla under många år före pandemin.

Det jag vill säga med det här är att det inte bara är regeringens fel att det sker stora neddragningar inom olika delar av kulturområdet, men det är regeringens ansvar att lyssna på de signaler som först framförts i lugn ton men som på senaste tiden ropats ut. Att påtala för beslutsfattarna vilka konsekvenser deras beslut får är väl att ta sitt ansvar för den nationella kulturpolitiken? Om man tycker att det är relevant eller inte är upp till varje politiker att avgöra, men det är en väldigt olycklig väg att avfärda information och opinionsbildning som utslag av verklighetsfrämmande elitism.

Herr talman! Låt mig nu närma mig debattens huvudområden. Det som är gemensamt för film, tv, spel och till viss del även radio är att man ligger i gränslandet mellan kulturpolitik och näringslivspolitik. Många film- och tv-producenter och distributörer, skådespelare och spelbolag finns på en internationell marknad.

Vi i Vänsterpartiet vill betona att en stark kulturpolitisk grund måste finnas för att vi sedan ska kunna prata om exportstöd, det svenska musikundret eller spelinkubatorer som lockar folk från hela världen. Det är denna grund som nu eroderar.

Innan svenska filmer eller svenska filmarbetare i olika kategorier kan nomineras till en Oscar är vägen lång. Det börjar med kulturskolan, studieförbunden, fritidsgården, de estetiska ämnena i skolan, folkhögskolekursen, YH-utbildningen eller högskoleutbildningen. Det behövs också en stark kommunal och regional ekonomi som kan rymma kulturstöd för att man sedan ska kunna gå vidare och söka de statliga stöden från Filminstitutet, Kulturrådet och Konstnärsnämnden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Public service, film och dataspel

Mitt budskap är inte att alla kulturverksamheter ska syfta till att vi ska få högre exportintäkter eller vinna prestigefyllda priser, utan det är att man inte kan leva i villfarelsen att konstnärlig kvalitet föds över en natt och att det ska finnas privata mecenater eller kommersiella intressen som bär hela det svenska kulturlivet.

Herr talman! Nog om bristerna i regeringens och SD:s politiska vägval och ideologiska retorik – vad vill Vänsterpartiet? Jag börjar i frågan om filmpolitiken och tar avslutningsvis en sväng till public service. Spelfrågorna ses nu över av kulturutskottet, så vi avvaktar med att lägga förslag på det området.

Vi i Vänsterpartiet har de senaste åren sett ett behov av att ta ett nytt helhetsgrepp kring hela det audiovisuella området. Det är ett besvärligt begrepp, men det är en viktig politik. Det är inte så länge sedan man gjorde ett stort skifte så att man gick från ett filmavtal där många olika intressenter gemensamt finansierade svensk film till att införa en statlig filmpolitik. Men sedan dess har utvecklingen av streamningsmarknaden, pandemin och de senaste årens inflation utmanat ekonomin i systemet. Det har förändrat konsumtionsmönster och utmanat filmproduktion, distribution och biografer.

I snart ett år har det pågått en översyn av filmpolitiken, vilket Kristina Axén Olin nämnde tidigare. Men vi menar att man inte bara kan rulla tummarna tills den är klar och landar i en proposition. Redan i somras kom en lägesbeskrivning från utredaren, och i den synliggjordes den urholkning som skett av de anslag som Filminstitutet förfogar över. Det saknas medel för den breda filmverksamheten, med bland annat arkiv, bibliotek och kulturarvsfrågor, och för det filmpedagogiska arbetet och stöden som riktas till olika delar av branschen.

Filminstitutet är ingen myndighet och får ingen uppräkning på någon procent som kompensation för pris- och löneökningar som andra myndigheter får. Det här har år efter år urholkat deras ekonomi, och de har därför fått säga upp mycket personal. Jag är djupt oroad över effekterna av detta och av att till exempel digitaliseringsarbetet och bevarandet av det svenska filmarvet får stå tillbaka. Det är ett arbete som inte får gå förlorat.

I vår budget fanns 70 miljoner extra till Filminstitutet för 2025. Jag beklagar också att man skär ned på produktionsincitamentet med 13 miljoner i år. Vi var ju brett överens om att det skulle införas för att stötta filmbranschen. Nedskärningen görs innan man ens har utvärderat hur det har gått. Den utredning som låg till grund för incitamentet visade att stödet skulle vara självfinansierande, vilket även Tidöpartierna borde uppskatta. Det är beklagligt att man genom denna nedskärning går miste om både arbetstillfällen och skatteintäkter.

Herr talman! En annan mycket viktig pusselbit i ekosystemet för att ta fram film och dramaserier som skildrar svenska förhållanden och våra drömmar och berättelser på de språk som talas i Sverige är SVT. Varje år lägger de, Utbildningsradion och Sveriges Radio beställningar till svenska producenter för många hundra miljoner. Det oroar mig därför mycket att man från Tidöpartierna parallellt med det svaga intresset för Filminstitutet också visar upp en ovilja att ge public service-bolagen SVT, SR och UR mer resurser.

Under ett år satt jag med i den parlamentariska kommitté som skulle ta fram förslag till ett nytt uppdrag för public service från 2026, och det ska gälla i åtta år. Det är en längsta period som vi har haft. Vi kunde enas om ganska mycket, men mot slutet av utredningsperioden visade det sig att Tidöpartierna inte ville att bolagen skulle få de resurser som bolagen räknat fram att uppdraget skulle kosta.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Public service, film och dataspel

Förslaget från kommittén har varit ute på remiss, och tunga instanser som Ekonomistyrningsverket, Regelrådet och Statskontoret tycker att det saknas konsekvensbeskrivningar för bland annat den budget som föreslås. Många remissinstanser, ungefär 30, lyfter vikten av att medelstilldelningen till programföretagen anpassas till de utökade krav och uppgifter som är kopplade till säkerhet och beredskap, vilket är väldigt allvarligt. Två av dessa är Försvarsmakten och Totalförsvarets forskningsinstitut.

Regeringen har nu några veckor på sig att förflytta sig från den position man tog i kommittén, med en låg uppräkning, till ett mer realistiskt budgetförslag.

Herr talman! Det är viktigt att påminna alla åhörare om att den avgift som alla skattebetalare bidrar med till SVT, SR och UR har sänkts varje år sedan den infördes. Ändå finns det i dag ett mycket stort överskott på det konto som vi i riksdagen inte får använda till andra budgetposter. Det här är alltså inte pengar som konkurrerar med andra satsningar i budgeten; det här är en särskild skatt som bara är avsedd för public service.

Vad jag förstår är anledningen till förslaget om den låga uppräkning som Tidöpartierna föreslog i kommittén varken baserad på hushållens ekonomiska möjligheter att betala eller vad deras förslag till uppdrag i praktiken skulle kosta. Det här är en ideologisk uppfattning om att starka public service-bolag skulle riskera att konkurrera ut privata alternativ.

Jag vill därför bara skicka med Tidöpartierna, nu när de är i full gång med att slutföra sin proposition, att de ska lyssna på remissinstanserna, de egna kollegorna i Försvarsberedningen och de statliga expertmyndigheterna och sedan komma till riksdagen med ett förslag som vi kan enas om brett, över blockgränserna. Jag vill gärna se ett förslag som ger SVT, SR och UR goda förutsättningar att fortsätta spela en viktig roll i alla invånares dagliga liv men också i händelse av kris eller krig.

Jag vill avslutningsvis, herr talman, be om ursäkt för att jag kanske dragit över tiden lite grann och utlovar ett kortare inlägg i nästa debatt.

(Applåder)

Fru talman! Min fråga går till statsrådet Niklas Wykman.

Runt 340 000 svenskar beräknas ha någon grad av spelproblem. Beroendet drabbar inte enbart den enskilda spelaren utan förstör även relationer till vänner och familj. Hela liv slås i spillror i takt med att pengarna går upp i rök. Skulderna kan bli stora och ibland gå upp i miljonklassen. Därför är det mycket viktigt att oseriösa spelbolag stängs ute från spelmarknaden och att den som fastnar i spelberoende kan få stöd och hjälp.

Tidigare den här månaden publicerade Sveriges Radio en stor granskning som bland annat visar att svenska bolag, ofta baserade på Malta, vill framstå som seriösa och ha licens här i Sverige men vägrar betala böter i andra länder. Granskningen visar också att en stor leverantör av spelprogramvaror i smyg driver olicensierade nätkasinon. Dessutom avslöjas att Spelpaus - det system som inrättats för att skydda personer med spelberoende - har kommit att fungera som ett register över särskilt lukrativa kunder som man kan locka till olicensierade spelsajter.

Vilka insatser tänker statsrådet göra för att komma åt de allvarliga problemen med nätkasinon och eventuella läckor i Spelpaus?

Herr talman! Tack, ledamoten, för svaret! Problemet är att det inte står still ute i kommunerna. Man bygger för fullt, men man har inte stödet. Risken är att man inte bygger anläggningar som klarar av framtidens idrottande.

Här skulle man behöva forskningsuppbackning och stöd för att tänka nytt. Man kan inte bygga som man gjorde på 60- och 70-talet. Det är nya tider, och vi kan inte heller ha anläggningar för varje specialidrott. Vi måste ha kombinationshallar och se till att vi använder hallarna på ett bra sätt.

Min fundering kvarstår. Varför går man inte vidare? Anledningen till att det här inte har kommit till tidigare är inte att någon har varit emot det, utan det har utretts i flera omgångar. Men nu tycker jag att det är färdigutrett.

Vänsterpartiet har motionerat om det här, men under alla år är det ingen som har röstat ja till våra motioner. Vi har också genom åren i våra budgetförslag haft en investeringspott på 1 miljard till kommuner för att stötta dem i byggnation av anläggningar. I den här budgeten har vi däremot lagt 25 miljoner just till det center som nu har inrättats för att man ska kunna ta ett steg.

Det är helt okej att man inväntar utredningen för att se om det finns en massa tomma lokaler. Jag har inte uppfattat att det står en massa skolgymnastikhallar tomma över landet. I en del kommuner kan det vara så, och då är det bra att de får lite påtryckning och kartlägger detta.

Men varför går man inte vidare med ett steg och ser till att kommunerna får råd? Det sker ju en massa projektering, och det finns byggprojekt, men de har inte stödet. Det finns anställda på centret som vill göra detta. De har fått titta på en plan utifrån regeringens uppdrag. Men nu kommer de inte vidare. De har stått och stampat i ett år, och 2025 verkar också bli ett förlorat år.

Det är två förlorade år i en fråga som vi har varit överens om och som ledamoten säger att ni har drivit från Moderaterna. Men varför gör ni inte slag i saken nu när ni sitter på regeringsmakten? Det vill jag ha ett tydligare svar på.

Herr talman! Jag tänkte lyfta frågan om en lokal- och anläggningsfond, som ledamoten berörde lite grann. Det har under många år funnits en bred enighet i utskottet om behovet av stöd till föreningar och kommuner för att man ska få till fler anläggningar och nya typer av anläggningar för idrott och friluftsliv.

Det är tydligt klarlagt i rapporter från Riksidrottsförbundet och i dess enkäter till kommuner och föreningar att det råder brist på platser och träningstider. Barn som vill aktivera sig i dag får nej från föreningarna, för det finns inte möjlighet att ta emot dem.

Den förra regeringen tog tag i det här. Det har utretts på många sätt, och det har varit många intressenter. SKR har varit inblandat och likaså Boverket. Detta har tröskats i väldigt många år. Till slut hamnade frågan hos en forskningsavdelning som har bildat Center för idrotts- och friluftsanläggningar.

Det känns jättebra att det äntligen finns någonting att bygga på. Men om man jämför med förebilden i Danmark, där utskottet gemensamt besökte den lokala anläggningsfonden, ser man att det här bara har blivit en tummetott än så länge. I Danmark finns samarbete med arkitekter och arkitekthögskola. Det finns ekonomiska smörjmedel för dem som kontaktar anläggningsfonden.

Men det svenska centret har bara fått i uppdrag att samla och sprida kunskap, inte att ge konkreta råd och stöd till dem som ska bygga och inte heller att bidra ekonomiskt. För den lilla kommunen som bygger eller renoverar sin anläggning är det kanske 30 år sedan de senast gjorde något sådant här. Det behövs expertis, menar både vi och de som är inne i det här.

Med en blygsam satsning hade regeringen kunnat gynna hela landets idrotts- och friluftsliv genom det strategiska centret. Kunskapen finns, och centret har fått regeringens uppdrag att utreda hur detta skulle kunna gå till. Men de får inte medel. Min fråga är: Varför?

Fru talman! Det var väl bra att ledamoten uttalade det som han insinuerat tidigare, att det skulle vara så att Vänsterpartiet inte ställer sig bakom judars rätt till frihet och trygghet i vårt land.

Jag tyckte att det var lite olyckligt att ledamoten bara talade lite löst när jag förstod att det var Vänsterpartiet som han hänvisade till, och därför begärde jag replik.

Jag vill säga från talarstolen att jag tror att den större delen av den svenska befolkningen vet att Vänsterpartiet är den starkaste antirasistiska kraften i vårt parlament.

Det kan behövas sägas extra mycket utifrån de skriverier som har varit om medlemmar som har delat antisemitiska budskap. Det är tre medlemmar i en medlemsskara på ungefär 30 000 medlemmar som har gjort de här sakerna.

Vi har hanterat det under en period. Det finns en process internt i vårt parti som vi inte behöver redogöra för i detalj för alla åhörare. Det kan kanske inte vara så jätteintressant.

Det som är intressant att tänka på är att antisemitismen finns i hela vårt samhälle. Det är inget parti som kan stå över det. Det har varit en del av västerländsk kultur under århundraden. Det är någonting vi behöver belysa, och vi behöver upplysa och ge ökad kunskap i hela vårt samhälle. Det är väldigt många som inte känner till hur de antisemitiska budskapen ser ut i bildform och i de troper som sprids. Man kan uppfatta att man delar bilder som är en kritik av Israel, men så innehåller bilderna den antisemitiska symbolik som en yngre generation kanske inte känner till, en symbolik som går tillbaka till 30-talet, till medeltiden och så vidare.

Här behövs ett kunskapslyft, och vi jobbar med det internt i vårt parti. Vi har träffat judiska organisationer i olika sammanhang, och vi försöker ta fram ett kursutbud och se till att våra företrädare och medlemmar får ökad kunskap. Det är jätteviktigt.

En fråga som jag skulle vilja ställa till Robert Hannah, om jag får någon sekund till, är hur han ställer sig till Tidösamarbetet med Sverigedemokraterna, ett parti som har en nazistisk bakgrund. De är nyssnazister, brukar vi säga.

(Applåder)